Hatets ansikte

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

8 reaktion på “Hatets ansikte

  1. hej Benny

    Med lite mer gummi hade det blivit en vätte från Dimmiga Bergen av honom. Jag tycker ändå att man ska påminna sig en sak när man ser bilden; han ser antagligen inte ut så där till vardags, han ser ut så där när han tänker på socialismen, den ser han inte alls som frihet och broderskap, utan som klasshat och inbördeskrig. Han ser på dig som du ser på honom. I hans ögon är kanske du en liten vätte från Dimmiga Bergen, men du tycker att du är en godhetspredikant. Det är det som skiljer Midgård från 2013; i Midgård anser de goda att de är goda, och de onda att de är onda, de är överens om sina nedärvda egenskaper, men 2013 tycker alla att de själva är goda och ”de andra” onda, de överens om att inte vara överens. Hitler såg sig själv som god, och judarna som onda. Eftervärlden betraktar Hitler som galen och (själv)destruktiv, han förstörde det han trodde att han älskade, och som ett offer för pappa tyrann.

    När jag nu ser närmre på honom, ser jag förtvivlan. Han ser ut som om han ska brista ut i gråt om två sekunder. Marknaden, uppfinningarna och folkvandringarna har gröpt ur alla hans traditioner, folk skrattar åt hans inaktuella tapperhets-medaljer, framtiden tillhör en internationell chokladfärgad människa som talar broken english med kinesiska som andraspråk. Spelet är redan förlorat för en argsint gubbe på fel plats i tid och rum. Det är ändå viktigt att han inte får slå klorna i små artonåringar med vapen och ansiktsluva. Då kan hans tragik bli så mycket större.

  2. Anders, ”även en blind höna hittar något att äta”, är ett ordspråk som kan passa in på Marines tal och kritik av EU. Hon reser en del kritik mot EUs nyliberala krispolitik som prickar rätt men hon har inga andra svar på krisen än nationalism, isolering och protektionism.

  3. Marie Le Pen har visst riktat om pappans rörelse lite grann; kanske därför han ser så förvriden ut?

  4. Hon har tonat ner antisemitismen och blåst upp islamofobin. Han vill säkert ha höga tonlägen i bägge fallen.

  5. Ja, det är en sorglig samling. Min första personliga erfarenhet av ”la france” var att bli utskälld i metron när jag försökte betala på engelska på 70-talet. Senare besök har inget sånt hänt, men där finns en kulturell jordmån för grimaserande förbittrade farbröder som lever helt i en privat verklighet. Judehatet är mycket gammalt, de tog liv och egendom av sina första judar på medeltiden. Det bodde ytterst små bankir-kotterier i England och Frankrike, importerade att låna pengar av, avrättade för att slippa betala tillbaka. Kristna fick inte låna ut pengar, men låna in gick bra. Till krigföring, antagligen. Då blir det liten vinst till några och stora förluster för många.

    Hoppas ingen av er tog åt sig personligen av vätte-snacket. Jag tror inte någon av för egen hand er vill kröka ett hårstrå på någon, men det var inte det det gällde. Poängen är ju vad andra tror, och hur man själv ter sig som ”den andre”.

  6. sl, nä värre saker än ”vättar” ska man stå ut med.
    Du hara rätt i att språkförbistring kan leda till skojiga saker. Första gången jag var i Paris vara 1969, då jag skulle träffa Alain Krivine för diskussioner om vår anslutning till FI. Jag skulle äta innan mötet så jag slank in på en sylta och kollade in matsedeln. Sedan pekade jag på ”rumsteak”, det enda jag kunde gissa mig till vad det var. Efter tio minuter kom maten in i en liten lerkruka där det flöt små röda ”gummibitar” med knoppar på, tillsammans med morötter och en del andra saker. Jag fattade att servitrisen trott jag pekat på rätten under så jag noterade ”tripes lyonnaise” som Alain sedan förklarade för mig betydde innälvor ”som i Lyon”. Gott var det men jag hade aldrig beställt det om jag vetat vad det var. Så gick det på mitt första besök i Paris.

  7. Ja, maten minns man. Vi var sjutton år med Interrailkort, klev ner en halvtrappa till en sylta på en bakgata med ett par rangliga bord med rutiga dukar och stekbordet precis bredvid i rummets bakre halva. Liten gumma, inte ett ord gemensamt, vi lätt hippie-artade, hon lite misstänksam, man pekar, man ser på när hon lagar, och sen jättegott, en matlagningskonst okänd i Sverige då, jag tror inte ens råvaror i det skicket existerade. Antagligen kostade det flera kronor…

Kommentera