”Mitt eget Nakba” – 65 år sedan den sionistiska statsbildningen Israel proklamerades

I dag är det 65 år sedan de sionistiska terrororganisationerna proklamerade den egna statsbildningen Israel i det land som var Palestina. Västerlandets sista koloni vilken alltsedan dess har haft som ideologi och praktisk politik att ständigt utvidgas på bekostnad av de etniskt rensade palestinierna. 15 maj 1948 är därför en dag som kallas för Nakban eller an-Nakba (Fördrivningen eller Katastrofen). Rawia Morra berättar här som gäst på bloggen om sitt eget Nakba. Den finns också på hennes sida på Facebook. Med bara några stycken, noga räknat med knappt 600 ord, får vi här i blixtbelysning en komprimerad bild av en av vår tids stora tragedier. Vi får också ett budskap om att kampen för palestiniernas rättigheter måste fortsätta. Den sionistiska staten, som en ”ren judisk statsbildning”, är en kolonial efterbörd, som i historieböckerna en gång bara kommer att läsas som en lika brutal som absurd parentes i Mellanösterns historia:

 

 .

Min egen Nakba!

Nakban upptäckte jag hemma när jag var ett litet barn. Nakban, katastrofen, inträffade varje gång min far drog sig undan för att gråta. Och varje gång rasade min lilla värld samman. Och med tiden, förstod jag vidden av det svek jag och mitt folk utsattes för, om inte helt och hållet, och att gå undan och gråta blev också min egen tradition.

Min far grät över det han såg av den förnedring som hans folk utsattes för. Han grät på grund av lögnerna som spreds om oss. Han grät när han utsattes för diskriminering. När han såg folk gå under på grund av sorg, fattigdom och orättvisor.

Min far var inte född flykting. Han var son till Mariam Fa’aor Qaddoura och Muhammad Hussein Morra. Släkten Morra var inga fattiglappar men Mariams far var tydligen en dag en av dem mest förmögna människorna i Övre Galilén. Efter årtionden av kamp mot brittisk ockupation och sionistiska terrorligor hamnade de helt utfattiga i Libanon, medan deras mark och deras skördar, ja till och med deras olivpress och kvarn stals av sionisterna.

Utblottade, ensam med sin svårt deprimerade mor, Mariam som under årens lopp förlorat sin far, alla sina syskon och sin förmögenhet, och att över en natt även förlora den mark som utgjorde hennes säkerhet, föll hennes värld sönder och samman. Mariam, min stolta farmor, levde ända fram till den israeliska invasionen av Libanon 1982. Hon hörde varenda skott, varenda raket och varenda bomb som släpptes över Beirut. Sen dog hon. Förföljd från sin barndom och ungdom till sjukhussängen där hon vägrade vara med längre.

Min far dödades av en bomb i Tall al-Zaatar. Han var då 41 år gammal. De som grät var mina syskon och jag. Jag var tio år gammal och min yngsta syster fyra. Vi grät och grät. Far var den ende som inte grät den gången. Han såg förvånat på oss och på de floder av blod som forsade ur hans många sår. Som om han kämpade emot tanken att där skulle allt ta slut. Tanken på att lämna oss ensamma till sionisterna och deras lakejer att göra sig av med oss också.

Bilden som ni ser nedan var det som återstod av Tall al-Zaatar då, 1976. Flyktinglägret bombades av falangisterna, med israeliskt bistånd och vägledning och själv överlevde jag i ett källarhålet i det enda huset som står kvar på bilder längst till höger. Och så slutade allt i mitt liv med jämna mellanrum för sionisterna lämnade oss aldrig i fred.

Min by var gammal. Dess bysantinska kyrka vittnar om det. Och dess moské. Och nej, vi flydde inte utan anledning. Byn Suhmata bombades med samma teknik som Assad använder idag mot det syriska folket. Man släppte ner tunnor fulla med sprängmedel över byn från flygplan. Men det fanns då tyvärr inga mobiler att filma fasorna med.

Om jag hatar sionisterna som stal mitt land? Och förvandlat mitt liv till en enda lång golgatavandring? Hat är ett alldeles för litet ord. Det som håller mig vid liv är lusten att se rättvisa skipas. Att se att det som stals återigen lämnas tillbaka till dess rättmätiga ägare. För det kommer att ske. Sionisternas skulder är alldeles för tunga och för fasansfulla för att någon som helst statsbygge skulle klara av att bära dem. Sionisternas stat kommer att rasa under tyngden av våra tårar och vårt blod. Det är en sorts naturens lag. Och då, först då, kommer jag att känna sann glädje. När Palestina återuppstår som det alltid har varit. Ett land för alla dess barn, oavsett hudfärg eller religion.

Här ett nästan en timme långt inslag om Nakba från Aljazeera.
.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

 

6 reaktion på “”Mitt eget Nakba” – 65 år sedan den sionistiska statsbildningen Israel proklamerades

  1. Det här är ett intressant inlägg, som är helt sant, så länge man ser det som hela sanningen, och låtsas som om inget annat har hänt. Men. Samma sak har hänt det judiska folket, på samma ställe, för länge sen. De glömde aldrig. Det är därför de är tillbaka. De anser att det är deras land, och att araberna är ockupanter, som de efter årtusenden lyckats fördriva. De erkänner inga arabiska olivlundar i sitt enda land. De är ”ockupanter” för den som tillämpar en rättskipning för judar och en för alla andra, där just judarna saknar alla rättigheter, och alla andras rätt kommer före judarnas. Sen hände den riktigt stora olyckan, Hitler, och i hans dödsdans och kaos fick judarna en chans på miljonen, som de tog. Det är lätt att inse varför de tog den, efter vad om just hänt hela deras kultur. Det var ju inte bara Hitler som förföljde dem, i östeuropa fanns en acceptans och beredskap att hjälpa till med utrotningen väl spridd, de upplevde att de inte kunde på kvar.

    Nu har judarna gjort som alla andra, tillämpat en rätt för sig själva, och en för alla andra, de gör med andra ord som alla andra. Men inte ens det får de göra, när just judarna gör det så är det extra skamligt.

    För araberna som bott där är det en katastrof. För oss är det dessvärre en påminnelse om att av någon anledning har man rätt att sparka på judar, i alla lägen. Inte hjälpa dem, inte ens när de utrotas offentligt, alltid kritisera just dem, deras bevekelsegrunder är alltid oriktiga, de är alla diamantmiljardärer som äter barn, de har dödat Jesus (som var jude, men blondlockig i toga på altartavlorna).

    Man kan alltså påminna om att judarna tagit någons land, men inte om att någon tog judarnas land. Och det anses åter helt rätt och rimligt, som naturens ordning.
    ”Men det var ju så länge sen”, heter det då, från dem som ens vidgår att det är sant. Och motargumentet, ”99% av de arabiska länderna är fortfarande arabiska, där kan araber bo”, det är ju lite som att säga ”jag tar din cykel, köp en ny”. Ändå är slutsatsen, man får stjäla judarnas land, men inte arabernas.

  2. Pingback: En normal busskarta? | Svensson

  3. Sl. Det finns mycket att säga om ditt inlägg, men jag nöjer mej med några saker.

    Palestinas araber, eller deras förfäder, har sannolikt bott där i urminnes tider. Möjligen är de helt enkelt ättlingar till ”Bibelns folk” som genomgått både kristnande och islamisering under resan. Kanske, bara kanske, fördrevs en del av Palestinas folk under antiken och utvecklades till vad som idag kallas judar. I Diasporan. Möjligen utvecklades stora judiska grupper ur andra folk, t ex i Alexandria ( Romarrikets näst största stad med 25% judar under antiken) och Rom, utan rötter i Palestina. Forskarna träter. Judendomen var fram till ca 300-talet starkt missionerande och vi känner till masskonverteringar. Kanske har många judar inga rötter alls i Palestina. Kanske härstammar alla östjudar från Khazarerna…Eller så kan det vara så att för tvåtusen år sedan var dagens judar och dagen muslimska och kristna palestinska araber samma folk. Vi vet inte… Engelsmän med dåligt samvete för antisemitismen gav bort i sammanhanget oskyldiga palestiniers mark till en fruktansvärt förföljd judisk folkgrupp. Som kanske för tvåtusen år sedan, eller längre tillbaka, också bodde i dagens Israel/ Palestina… Kanske.

    Vad som är riktigt av ovanstående är egentligen inte viktigt. Vad som är viktigt är att antisemitismen inte ger judiska nationalister rätt att fördriva fattiga arabiska bybor från hus och grund. Vad som är viktigt är att det övergrepp som kallas Naqban 1948 skapat fruktansvärd olycka för de fördrivna och ett evigt hot mot den judiska befolkningen i Israel. Ockupationen av arabers land skapar eviga fiender bland de besegrade och en herrefolkskultur bland ockupanterna. Israel är inte ett skydd för Israels judar. Den etniskt hierarkiska och rensade staten kommer aldrig att skapa fred för sina egna invånare. Det enda som släcker hatet runt Israel/Palestina är Försoning. Och det kan bara, enbart, åstadkommas om de fördrivna och deras ättlingar får återvända. Återvända till den enda sorts stat som är legitim: En demokrati utan etnisk rangordning. Ett Israel/Palestina för alla utan några mer fördrivningar… Svårt ? Ja. Men det minst svåra alternativet.

  4. @ sl

    Du säjer inte vilka som tog ”judarnas land” bara att det var ”någon” och som vi ska tolka som araberna kanske?

    Du säjer inte heller att judarna en gång för länge sedan invaderade ”sitt land” med våld och tog det från ett annat folk, vilka vet jag inte men förmodligen araber. Hela aktionen motiverades med ett löfte från ”Gud”. Allt enligt bibeln….

    Finns den nån gud sl?

    Jag ser mig tvungen att påpeka det här för ditt inlägg är som vanligt så välskrivet att det lätt kan tolkas som fakta.

    Ha en bra veckända och var ute och njut av solen om du kan 🙂

  5. Bibeln är en historiebok, GT handlar om det judiska folkets historia. Det råder ingen tvekan om att judarnas fördrevs från Israel flera gånger, ett tillfälle kallas den babyloniska fångenskapen. Stormakterna; Egypten, Rom, Babylonien har alla besegrat judarna och ockuperat och/eller fördrivit dem. Araberna, i betydelsen muslimer, fanns förstås inte, det fanns andra stammar med varsin gud i varje buske. Före romarna fanns fenicierna, som handlade mm runt medelhavet. Jag tror också att dagens israeliska araber bl.a. är ättlingar till judar som konverterats till islam. Det ingår i tragedin. Namnet Palestina har lånats från ett folk som bodde i israel före judarna, filistéerna eller något liknande, för att ge dagens arabiska muslimer en koppling historisk till geografin, men de är inte mer eller mindre släkt än någon annan.

    De östeuropeiska judarna är inte fysiskt släkt med någon av Israels 12 stammar, de härstammar från ett turkiskt nomadfolk som konverterades av sin kung på 800-talet som ett sätt att slippa ta ställning mellan Bysans och Baghdad (ortodox kristendom eller islam). Det finns massor av judiska underavdelningar spridda över världen.

    Finns det en gud? Jag skulle tippa att folkvandringen skett först, och att skriftställarna lagt till rätta efteråt. Bibeln listar alla folk som bodde i det som blev Israel, det är en rejäl uppräkning men eftersom allt är skrivet med den tidens mått mätt är kanske varje by med omnejd ett folk.

    Judarna har en rätt speciell historia i Europa. Det är i ljuset av den man ska konstatera att i grunden finns en inställning att judar kan man stjäla marken från, det är deras eget fel, ingen stor sak, stjäl de tillbaka den däremot, ska vi minnas det i evighet och kräva deras avflytt. Nu gör de precis som vi säger, fast tvärtom, dvs de tillämpar vår praktik, men för egen del. De minns alla övergreppen sen 1000-talet, och håller oss för nazisternas medlöpare. De skiter fullständigt i vår uppfattning, för vi lyfte inte ett finger när det gällde, och i alla de ”degenererade arbetarstaterna” fortsatte det fram till 80-talet.

    Kan mitt inlägg tolkas som fakta? Jag skulle säga att jag sätter fingret på själva punkten där det gör ont; man kan stjäla marken från judar, det kan bortförklaras, sånt är livet, de måste lära sig leva med det. Nu har de gjort samma sak. Av någon anledning är det en helt annan sak. Ord märks, man vrider och tummar på tolkningar, på just det sätt judarna redan är så vana vid från oss. För dem är det ingen nyhet att bli behandlade som prio två, det var så i århundraden. ”Stackars juden har inget land”, det måste vara fel på honom. ”Vi måste ordna ett land åt juden, men han är ju så klen att han inte kan ha ett eget land”. Har han inte lite krokig näsa, som en häxa nästan, och luras i affärer? Förolämpningarna är så basala, så kulturellt självklara, att ingen ser dem; Israel är bara en ”kolonial konstruktion” som strax ska försvinna. Staten Israel existerar i just den kontexten, av just det skälet. Araberna har bara råkat komma i vägen.

  6. Pingback: Hur många nyanser av svart – och rött – tål ett land? | Kildén & Åsman

Kommentera