Alxis Tsipras beslut att genomföra en folkomröstning den femte juli har tänt en strimma av ljus och hopp i det europeiska mörkret. Efter fyra månaders förhandlingar, i ett försök att uppnå en ”hedersam kompromiss”, som Syrizas färgstarke ledare uttryckte sig, stod det klart att det aldrig varit en fråga om förhandlingar utan bara diktat från de nyliberala talibanerna i Bryssel, eller ”Trojkan” som de också kallas.

Trojkans sista bud var inget annat än en grov förolämpning. Förslaget var i stort sett identiskt med om inte värre än den plan som regeringen Samaras accepterade strax innan valet i januari. Fem års katastrofal åtstramningspolitik som lett till en depression som inte ligger trettiotalets efter ska förlängas som om inget hänt. De groteskt felaktiga prognoser som IMF presenterade 2010 för att bevisa åtstramningspolitikens korrekthet borde ha lett Europas politiska ledare till en omvärdering av den förda politiken.

Med eftergift på eftergift visade Tsipras regering sin vilja att nå fram till ett avtal. Enligt många inom Syriza var det alltför många eftergifter. Men det bidde inte en tumme. Samma gamla slitna vante kastades ner på bordet framför Tsipras.
-Passar den eller passar den inte. Det är bara att välja, sa IMF/ECB och Kommissionen unisont.

Trojkans provokativa arrogans träder fram i en liten detalj. I Tsipras förslag den 26 juni fanns en punkt att skatten för företagsvinster skulle ökas från 27 % till 29 %. Teknokraterna i Bryssel tog fram rödpennan, strök över och skrev ner 28 %. Resten av Tsipras förslag behandlades med samma totala förakt för finess. Rad efter rad ströks över med rött och de gamla vanliga förslagen präntades i rött. Det oförskämda agerandet kanske blir avgörande i söndagens folkomröstning. Rapporter från Grekland vittnar om människor som chockats av händelsen som ingen kan undgå att se som en öppen förolämpning av regeringen och befolkningen.

Men ändå är den verkliga förolämpningen mot Syriza, befolkningen och hela Grekland det faktum att talibanerna i Bryssel anser sig ha rätt att diktera den grekiska regeringens politiska val för hur ekonomin ska komma på fötter.

Ytligt sett fanns det inga stora skillnader mellan Tsipras och Trojkan i prognoserna för de nödvändiga budgetöverskotten de kommande åren. Men en närmare titt på de två förslagen visar att de sociala prioriteringarna var totalt motsatta.

Regeringens förslag la tonvikten vid ökade inkomster genom att öka skatten på företagens vinster, genom en punktskatt på 12 % på alla företagsvinster över 500 000 euro och en del andra stärkta inkomster för staten. Åttio procent av det planerade budgetöverskottet skulle täckas av dessa ökade inkomster som skulle tas ifrån de med god ekonomi. Bara 20% av budgetöverskottet skulle uppnås via minskade statliga utgifter.

Till ingens förvåning svarade IMF att det kommer inte på frågan att öka beskattningen av företagen eftersom det skulle öka arbetslösheten, svarade Christine Lagarde vars expertis på prognoser vi redan sett. IMF krävde att budgetöverskott skull uppnås med den motsatta kvoten, 20 % ökade inkomster via beskattning och 80 % via minskade utgifter framför via sänkta pensioner över hela linjen.

Här ligger i ett nötskal skillnaden mellan mörkrets Europa och det hoppets Europa som Syrizas valseger i januari öppnade dörren till. Nu på söndag kan den dörren öppnas på vid gavel. Oavsett vilka svårigheter som väntar det grekiska folket är det bättre att leva på ett demokratiskt hopp än att falla ned på knä inför guldkalven i Bryssel.

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Grekland, Syriza, ECB, EU, IMF