När Rubicon korsades…

En tidig januarimorgon år 49 f.Kr. valde Julius Caesar att gå över floden Rubicon söder om Ravenna med sin stridserfarna  Legion X Equestris (Tionde beridna legionen) för att sedan marschera mot det republikanska Rom och bara ryktet om trupprörelsen fick motståndarna att ge upp eller fly, det strategiska målet, den politiska och militära makten i Rom erövrades och republiken inledde en övergång till kejsardöme. En politisk revolution som förändrade romarrikets styre.

Rubicon, floden med namn efter sitt röda sediment, var ett landmärke i gammal romersk lagstiftning. De underordnade fältherrar eller guvernörer som styrde utanför imperiets hjärta, dess nära landområden, fick inte korsa floden utan att upplösa och avväpna sina trupper. Tog man sig över med soldater till Rubicons södra flodbädd utan att göra detta var det samma sak som uppror mot Rom. En strategi utan återvändo, där ett misslyckande var samma sak som avrättning, både av befälhavaren och av varje enskild soldat i hans trupp.

Den 20 februari i år korsade Tsipras och Syrizas ledning med honom om inte Rubicon så åtminstone dess biflöden genom att acceptera en förlängning av det Andra åtstramningspaketet från trojkan i Bryssel. Trots att det sågs och beskrevs som en taktisk reträtt, en kompromiss, ett försök att hämta andan från trojkans strypgrepp, innebar det att Syriza här gav upp det antikapitalistiska program, som antogs i Thessaloniki 13 september 2014 och av Alex Tsipras i valkampanjen före segern 25 januari i år lyftes fram ”som icke förhandlingsbart”. Det var med denna första kapitulation en ny ”realistisk strategi” myntades i hopp om att med äran i behåll kunna förhandla fram en hedervärd kompromiss.

Greklands BNP har sjunkit mer än 25 procent sedan 2007

Oavsett vilka tankebanor som tidigare kan ha korsats i huvudena hos Tsipras och hans kamrater var regeringens beslut att ta ansvar av det från högern och socialdemokratin ärvda Andra åtstramningspaketet definitivt ett medvetet skifte av strategi. Från antikapitalism till ett försök att i förhandlingar, och med hopp om solidaritet från Europa socialdemokrati, få Europas stater att mildra åtstramning och tysk budgetdisciplin till förmån för en mer expansiv keynesiansk finans- och budgetpolitik.

Anspråken på att åtminstone börja förändra också sociala egendomsförhållanden dumpades. Syrizas legendariske ikon från det grekiska motståndet under Andra världskriget, Manolis Glezos, i dag en av partiets parlamentsledamöter i Bryssel sammanfattade vändningen i mycket raka, men i sak helt korrekta ordalag:

”Det faktum att trojkan har döpts om till ”institutionerna” och åtstramningspaketet nu kallas ”överenskommelsen” samt att långivarna får heta ”partners” – ungefär som att kalla kött för fisk – förändrar inte det som gällde tidigare”.

”Överenskommelsen” från den 20 februari löpte fram till och med den 20 juni och under denna tid flyttade Syrizas ledning mycket av sin fokus bort från mobilisering av sin sociala bas till de medialt hela tiden mycket uppskruvade förhandlingarna med Eurogruppen. Partiets väljare, arbetande och arbetslösa, ungdomen samt andra utsatta grupper hänvisades till att passivt följa och diskutera dramaturgin på gatans caféer, i arbetsplatsernas fikarum eller i hemmen framför TV-skärmarna. Konflikterna på arbetsmarknaden klingade av och det blev färre politiska massmöten på torgen. De nästan rituella generalstrejkerna ställdes in. Referenserna till nationellt ansvar blev fler, samtidigt som de till arbetarrörelsens målsättningar blev färre.

Många av Syrizas`anhängare både i Grekland och i Europa hoppades nog ändå i det längsta innerst inne att Tsipras och Varoufakis med sina löften om eftergifter och möjliga kompromisser aldrig själva trodde på en ”hedervärdig uppgörelse” utan endast såg det som en taktik för att vid det oundvikliga sammanbrottet i förhandlingarna kunna lägga skulden på trojkan.

Nu släpar människors politiska ideologier och retorik ofta långt, långt efter den krassa verkligheten och så sent som den 25 maj kunde därför partistyrelsen ändå i ett uttalande med fet stil hävda att:

”Under fyra månader, dag efter dag, har vi hänvisat till de röda linjer vilka folket själv drog upp den 25 januari (valsegern). Regeringen kommer aldrig att skriva under ett nytt åtstramningspaket”.

Det var denna markering som gjorde att Tsipras – trots löften om motsatsen – aldrig kallade in ett nytt möte med partiets högsta beslutande organ innan han i Bryssel natten till den 13 juli kapitulerade för Wolfgang Schäubles drakoniska ultimatum. Han och det Verkställande utskottet valde i stället att denna natt korsa Rubicons huvudström.

Caesar intog Rom och segrade med hjälp av sina mest disciplinerade och stridserfarna soldater. Tsipras kom avväpnad och hjälplös till Bryssel, förnedrades av dess makthavare och sattes sedan att styra Aten i än värre banor än tidigare. Han blev ”ståthållare” åt den tyska övermakten, tvingades att sätta sig över Syrizas interna partidemokrati och överge sina mandat från tidigare kongresser, liksom manifestet i Thessaloniki samt alla viktiga budskap till väljarna under vinterns valkampanj.

Hur han och kretsen kring honom ska hantera medlemmarna i det egna partiet och striden om partiets inre själ vet de nog inte ens själva. En majoritet av sittande partistyrelse har i ett öppet brev tagit avstånd från regeringens kapitulation. Liksom de stora partidistrikten i Aten och Thessaloniki och partiets ungdomsförbund. De försöker också att vinna stöd utanför de egna strikta partileden för sitt alternativ.

Den oundvikliga sammandrabbning som närmar sig kommer därför att handla om det nya strategiska paradigmskifte som partiledningen vill ha accept för, vilket är en lika naturlig som logisk konsekvens av kapitulationen 20 februari. Den vill nu gå från startpunkten om att Syrizas regeringsinnehav, med stöd av Europas vänster, i praktiken skulle kunna bryta upp Lissabonfördragets grundlag med sina marknadsliberala traktat, en politik för skuldavskrivningar och investeringar i stället för privatiseringar och rigorös tysk budgetdisciplin, till att själv ta regeringsansvar för sociala försämringar, höjd pensionsålder, en sönderfrätt arbetsrätt samt omfattande utförsäljningar av gemensam statlig egendom.

Vilken väg för Europas nya vänsterpartier. Här Tsipras och Podemos ledare Pablo Iglesias på ett grekiskt valmöte med Syriza i vintras.

I en minst sagt förskönande omskrivning säger Tispras själv att en extra partikongress måste ”omfokusera målen” och enligt journalister på plats väntar sedan nyval i november.

Strategidiskussionen i Grekland om ”vänstern och regeringsmakten” berör i högsta grad alla socialister i Europa och självklart då också för oss i Sverige. Så här mitt i mångas semestertider har debatten ännu inte satt fart. Men Johan Ehrenberg, ägare och ansvarig utgivare för ETC, har kommit med en del reflektioner. Men med sin egen EU-positiva utgångspunkt, att det går att reorganisera unionen till ett vänsterprojekt, har han hamnat i en svår dilemma. I den svenska folkomröstningen om euron 2003 hävdade han bestämt att ”möjligheterna att föra en radikal ekonomisk politik är störst inom EMU”. I nutid har han hela vägen från Syrizas valseger fram uppgörelsen 13 juli därför ganska självklart haft förståelse för regeringens strategi och blev därför med rätta upprörd över att exempelvis Magdalena Andersson bara ville tala om Greklands skuld utan att med ett ord berätta om Bryssels utpressning. Men menade samtidigt att det var ”fantastisk desinformation” att tala om en kapitulation från Syrizas sida. Varför det? Ehrenberg slår ändå själv fast att han egentligen hade fel, då 2003, genom att i dag konstatera att: ”Syrizas försök har visat att en alternativ politik inte accepteras inom euron”.

Alla vi i vänstern är överens om att Eurogruppen bär huvudansvaret för den förnedring vi tvingats att vara åskådare till. Ehrenberg har också haft helt rätt när han radat upp alla de svårigheter som finns med en nationell dracma som en del av en reorganiserad grekisk kapitalism. Men nog kapitulerade Tsipras? Han var inte tvingad att offra sig, att böja sig för torterarna och då ska vi inte låsa oss fast vid dramats sorgliga upplösning där Syrizas helt värnlösa förhandlare gått över Rubicon och kom till Bryssel bara för att be om nåd. En annan politik, en annan strategi var möjlig, men då givetvis under den första tiden efter valsegern den 25 januari.

Offentligt opinionsmöte i går, måndag, med Vänsterplattformen i Aten.

Regeringen skulle för det första ha mobiliserat i stället för att demobilisera det folkliga Grekland. Den entusiasm och de förväntningar som fanns då, liksom vid folkomröstningen den 5 juli och som enligt den konservativa tidningen Kathimerini ”delade landet efter klasslinjer” och detta med en intensitet och eufori som var på gränsen till ”barbari”, dessa skulle man ha förstärkt genom att omedelbart genomföra de bärande delarna av sina vallöften. Eurogruppen skulle ha kontrats med löntagar- och regeringskontroll över bankernas kreditflöden, en egen skuldavskrivning, mått och steg för att införa en parallell valuta, kraftigt höjd beskattning av det rika Grekland, förberedelser för en Grexit från NATO samt inte minst en ständigt återkommande begäran till Europas löntagare och sociala rörelser om deras solidaritet.

Men, svarar säkert Ehrenberg och många ”realister” med honom. Det fanns och finns ingen majoritet i Grekland för denna socialistiska övergångsstrategi. Om vi bortser ifrån att politik ibland är att vilja och att det kan finnas en väldig dynamik, en verklig klassrörelse, om ett vänsterparti på allvar utmanar makten. Om vi trots denna möjlighet accepterar invändningarna som troliga. Ja, då återstod – och återstår – självklart plan B, nämligen att i ett nyval begära förtroende för detta program, samt att vid en förlust acceptera en återgång till rollen som ett trovärdigt oppositionsparti. Varför i expressfart göra om de misstag som i dag fått Europas socialdemokrati att krypa på sina knän? Bättre att låta de rikas partier ta ansvar för svältprogrammen och själv stärka alla folklig självorganisering i väntan på att tidvattnet vänder.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

9 svar på ”När Rubicon korsades…

  1. Euron som en förlängning av D-marken har egenskapen att den inte kan användas för vare sig vänsterpolitik eller keynesianism.

    Vilken ska då vara vänsterpolitiken, om den inte ska vara eurofientlig? Det måste vara att Tyskland lämnar euron, så att euron kan bli en skräpvaluta. Alla de latinska länderna i Europa har samma problem, och behöver skyddet från en svag valuta. Men då stiger förstås räntorna…

  2. ”Regeringen skulle för det första ha mobiliserat i stället för att demobilisera det folkliga Grekland. Den entusiasm och de förväntningar som fanns då, liksom vid folkomröstningen den 5 juli …”

    Problemet är att det då var alldeles för sent. Klockan var redan ”fem över tolv”. Revolutionsromantiska ”mobiliseringar” hade inte lett till något mer än en ännu mer kaotisk situation och ännu större påfrestningar för det redan sargade grekiska folket. Bankerna var i princip redan tömda och det kapital som gick att flytta var flyttat eller på annat sätt säkrat. Det hade helt enkelt inte funnits något att hämta. I den situation, som Syriza och Tsipras lett Grekland till, var varje annat realistiskt alternativt uttömt.

    Syrizas och Tsipras stora Misstag (misstag med stor M) var att ge sig in i det förhandlingsspel, som redan från början var dömt att misslyckats. Naiviteten, att Grekland som svarar för några procent av Europas ekonomi skulle kunna rubba de byggstenar på vilka den europeiska ekonomiska ordningen bygger och dessutom i ett läge då exempel behövde statueras för att ingen annan skulle ledas in på ”villovägar”, var ofattbart stor och gränsar till ren dumhet.

  3. Vet inte om du läst min artikel ordentligt. Men jag understryker just detta, att det stora misstaget skedde den 20 februari, när man förlängde, accepterade, tidigare ”memorandum”, eller ekonomiska diktat.

  4. Tsipras är tvungen att böja sig för trojkan om han vill ha kvar euron. Eftersom han vill ha kvar euron, som han inte själv kontrollerar, måste han göra som trojkan säger. Annars får han inte mer euro.

    Tsipras utpressar tillbaka; han hotar med att inte betala skulderna. När alla fattar att det inte blir någon amortering med mindre än att samma belopp lånas om igen, dvs skulden skjuts framåt medan den växer, börjar bedömningarna av nyttan med Greklands eurodeltagande variera.

    För socialismen har euron endast betydelsen att den hindrar reformistiska projekt, den framtvingar klassisk hushålls-politik på statsnivå. Utgifterna måste passa intäkterna. Euron skärper motsättningarna mellan greker. Löner/priser är tröga, egen valuta anpassar värdet på import/export mycket lättare. Slapp valuta döljer prisfall med prisstegringar på de varor som inte faller i pris.

    Det spelar ingen roll vad Syriza tycker, så länge man behåller euron. Det börjar verka som om det inte ens finns en grekisk plan för default. Ingår det i utpressningen, speglar det fullständig hjälplöshet, eller än värre; oduglighet? Men det är klart; i samma sekund det framgår att Grekland förbereder egen valuta räknar alla med den.

  5. Tsipras och Mandela i den socialdemokratiska traditionen

    Nationalisera gruvor, banker och industrimonopol. Vid frigivningen från fängelset 1990 försäkrade Nelson Mandela att detta var ANC:s politik och den kunde inte överges.

    Allmänna rösträtten innebar en politisk revolution för Sydafrika och lagstiftningen garanterade nu en mängd rättigheter. Men i ett avtal 1993 sveks löftena under påtryckningar från Internationella Valutafonden och Världsbanken. Ingen nationalisering av gruvor och banker, ingen utmaning av de gamla vita ägarfamiljerna, ingen radikal jordreform för att knäcka farmarnas diktatur över arbetarna. Därigenom uteblev den ekonomiska revolution som var nödvändig för att de politiska rättigheterna skulle kunna omsättas i praktiken. ANC kapitulerade för globaliseringen och undanröjde hinder för kapitalexport.

    Enda skillnaden var att nu även svarta skulle kunna bli rika. Inom gruvindustrin innebar det att 26 procent av aktierna måste innehas av ett ”Black Economic Empowermentföretag”. Ingen tröst för 500 000 gruvarbetare. Samma farliga förhållanden och låga löner utgjorde bakgrunden till Marikanarevolten 2012.

    1944 ville svensk socialdemokrati så ”omdana samhället att bestämmanderätten över produktionen läggs i hela folkets händer, att medborgarna frigörs från beroende av varje slags maktgrupper utanför deras kontroll och att en på klasser uppbyggd samhällsordning lämnar plats för en gemenskap av på frihetens och likställighetens grund samverkande människor.”

    Överger man sitt program överger man sin moral. Ett politiskt program handlar om vilket slags samhälle man vill ha. Tar man motståndarens program (affärsplan) då kan man bara fortsätta som moraliskt bruten politiker. Återstår att sko sig för egen del. Tage Erlander bodde i lägenhet, Palme i radhus. Perssongänget har herrgårdar.

  6. Intressant läsning både inlägg och kommentarer. Läser men har inget och tillägga.

  7. Pingback: Sekterismens tid är över | Svensson

  8. Pingback: Hur ska socialister hantera regeringsmakten? | Svensson

Lämna ett svar