Syrizas partistyrelse har kallats in. Politisk thriller i morgon, torsdag.

I morgon, torsdag uppges i borgerlig grekisk media (Kathemerini) att Syrizas partistyrelse med sina 201 medlemmar äntligen ska ha kallats in ”för att försöka hitta ett sätt att lösa den växande motsättningen i partiet när det gäller om regeringen ska godkänna den tredje uppgörelsen (bailout som tidningen kallar eländet) med Bryssel”.

En bild från det senaste partistyrelsemötet 24 maj

Det är Syrizas Verkställande utskott som fattat beslutet efter en lång tid där medlemmar i partistyrelsen och viktiga partidistrikt har krävt att regeringen ”ska sluta med att förhandla med långivarna för att i stället välja en alternativ väg”.

Under måndagens vu-möte ska Alex Tsipras också ha föreslagit att en partikongress ska kallas in, förmodligen i september, för att diskutera frågan. Partiets Vänsterplattform, vilken leds av förre energiministern Panayiotis Lafazanis, vill däremot att kongressen ska kallas in omedelbart innan parlamentets omröstning om uppgörelsen i Bryssel.

Det kan alltså bli ett lika viktigt som spännande möte i morgon. Hade varit kul att kunna grekiska och sedan sitta med i något hörn och lyssnat…

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

När Rubicon korsades…

En tidig januarimorgon år 49 f.Kr. valde Julius Caesar att gå över floden Rubicon söder om Ravenna med sin stridserfarna  Legion X Equestris (Tionde beridna legionen) för att sedan marschera mot det republikanska Rom och bara ryktet om trupprörelsen fick motståndarna att ge upp eller fly, det strategiska målet, den politiska och militära makten i Rom erövrades och republiken inledde en övergång till kejsardöme. En politisk revolution som förändrade romarrikets styre.

Rubicon, floden med namn efter sitt röda sediment, var ett landmärke i gammal romersk lagstiftning. De underordnade fältherrar eller guvernörer som styrde utanför imperiets hjärta, dess nära landområden, fick inte korsa floden utan att upplösa och avväpna sina trupper. Tog man sig över med soldater till Rubicons södra flodbädd utan att göra detta var det samma sak som uppror mot Rom. En strategi utan återvändo, där ett misslyckande var samma sak som avrättning, både av befälhavaren och av varje enskild soldat i hans trupp.

Den 20 februari i år korsade Tsipras och Syrizas ledning med honom om inte Rubicon så åtminstone dess biflöden genom att acceptera en förlängning av det Andra åtstramningspaketet från trojkan i Bryssel. Trots att det sågs och beskrevs som en taktisk reträtt, en kompromiss, ett försök att hämta andan från trojkans strypgrepp, innebar det att Syriza här gav upp det antikapitalistiska program, som antogs i Thessaloniki 13 september 2014 och av Alex Tsipras i valkampanjen före segern 25 januari i år lyftes fram ”som icke förhandlingsbart”. Det var med denna första kapitulation en ny ”realistisk strategi” myntades i hopp om att med äran i behåll kunna förhandla fram en hedervärd kompromiss.

Greklands BNP har sjunkit mer än 25 procent sedan 2007

Oavsett vilka tankebanor som tidigare kan ha korsats i huvudena hos Tsipras och hans kamrater var regeringens beslut att ta ansvar av det från högern och socialdemokratin ärvda Andra åtstramningspaketet definitivt ett medvetet skifte av strategi. Från antikapitalism till ett försök att i förhandlingar, och med hopp om solidaritet från Europa socialdemokrati, få Europas stater att mildra åtstramning och tysk budgetdisciplin till förmån för en mer expansiv keynesiansk finans- och budgetpolitik.

Anspråken på att åtminstone börja förändra också sociala egendomsförhållanden dumpades. Syrizas legendariske ikon från det grekiska motståndet under Andra världskriget, Manolis Glezos, i dag en av partiets parlamentsledamöter i Bryssel sammanfattade vändningen i mycket raka, men i sak helt korrekta ordalag:

”Det faktum att trojkan har döpts om till ”institutionerna” och åtstramningspaketet nu kallas ”överenskommelsen” samt att långivarna får heta ”partners” – ungefär som att kalla kött för fisk – förändrar inte det som gällde tidigare”.

”Överenskommelsen” från den 20 februari löpte fram till och med den 20 juni och under denna tid flyttade Syrizas ledning mycket av sin fokus bort från mobilisering av sin sociala bas till de medialt hela tiden mycket uppskruvade förhandlingarna med Eurogruppen. Partiets väljare, arbetande och arbetslösa, ungdomen samt andra utsatta grupper hänvisades till att passivt följa och diskutera dramaturgin på gatans caféer, i arbetsplatsernas fikarum eller i hemmen framför TV-skärmarna. Konflikterna på arbetsmarknaden klingade av och det blev färre politiska massmöten på torgen. De nästan rituella generalstrejkerna ställdes in. Referenserna till nationellt ansvar blev fler, samtidigt som de till arbetarrörelsens målsättningar blev färre.

Många av Syrizas`anhängare både i Grekland och i Europa hoppades nog ändå i det längsta innerst inne att Tsipras och Varoufakis med sina löften om eftergifter och möjliga kompromisser aldrig själva trodde på en ”hedervärdig uppgörelse” utan endast såg det som en taktik för att vid det oundvikliga sammanbrottet i förhandlingarna kunna lägga skulden på trojkan.

Nu släpar människors politiska ideologier och retorik ofta långt, långt efter den krassa verkligheten och så sent som den 25 maj kunde därför partistyrelsen ändå i ett uttalande med fet stil hävda att:

”Under fyra månader, dag efter dag, har vi hänvisat till de röda linjer vilka folket själv drog upp den 25 januari (valsegern). Regeringen kommer aldrig att skriva under ett nytt åtstramningspaket”.

Det var denna markering som gjorde att Tsipras – trots löften om motsatsen – aldrig kallade in ett nytt möte med partiets högsta beslutande organ innan han i Bryssel natten till den 13 juli kapitulerade för Wolfgang Schäubles drakoniska ultimatum. Han och det Verkställande utskottet valde i stället att denna natt korsa Rubicons huvudström.

Caesar intog Rom och segrade med hjälp av sina mest disciplinerade och stridserfarna soldater. Tsipras kom avväpnad och hjälplös till Bryssel, förnedrades av dess makthavare och sattes sedan att styra Aten i än värre banor än tidigare. Han blev ”ståthållare” åt den tyska övermakten, tvingades att sätta sig över Syrizas interna partidemokrati och överge sina mandat från tidigare kongresser, liksom manifestet i Thessaloniki samt alla viktiga budskap till väljarna under vinterns valkampanj.

Hur han och kretsen kring honom ska hantera medlemmarna i det egna partiet och striden om partiets inre själ vet de nog inte ens själva. En majoritet av sittande partistyrelse har i ett öppet brev tagit avstånd från regeringens kapitulation. Liksom de stora partidistrikten i Aten och Thessaloniki och partiets ungdomsförbund. De försöker också att vinna stöd utanför de egna strikta partileden för sitt alternativ.

Den oundvikliga sammandrabbning som närmar sig kommer därför att handla om det nya strategiska paradigmskifte som partiledningen vill ha accept för, vilket är en lika naturlig som logisk konsekvens av kapitulationen 20 februari. Den vill nu gå från startpunkten om att Syrizas regeringsinnehav, med stöd av Europas vänster, i praktiken skulle kunna bryta upp Lissabonfördragets grundlag med sina marknadsliberala traktat, en politik för skuldavskrivningar och investeringar i stället för privatiseringar och rigorös tysk budgetdisciplin, till att själv ta regeringsansvar för sociala försämringar, höjd pensionsålder, en sönderfrätt arbetsrätt samt omfattande utförsäljningar av gemensam statlig egendom.

Vilken väg för Europas nya vänsterpartier. Här Tsipras och Podemos ledare Pablo Iglesias på ett grekiskt valmöte med Syriza i vintras.

I en minst sagt förskönande omskrivning säger Tispras själv att en extra partikongress måste ”omfokusera målen” och enligt journalister på plats väntar sedan nyval i november.

Strategidiskussionen i Grekland om ”vänstern och regeringsmakten” berör i högsta grad alla socialister i Europa och självklart då också för oss i Sverige. Så här mitt i mångas semestertider har debatten ännu inte satt fart. Men Johan Ehrenberg, ägare och ansvarig utgivare för ETC, har kommit med en del reflektioner. Men med sin egen EU-positiva utgångspunkt, att det går att reorganisera unionen till ett vänsterprojekt, har han hamnat i en svår dilemma. I den svenska folkomröstningen om euron 2003 hävdade han bestämt att ”möjligheterna att föra en radikal ekonomisk politik är störst inom EMU”. I nutid har han hela vägen från Syrizas valseger fram uppgörelsen 13 juli därför ganska självklart haft förståelse för regeringens strategi och blev därför med rätta upprörd över att exempelvis Magdalena Andersson bara ville tala om Greklands skuld utan att med ett ord berätta om Bryssels utpressning. Men menade samtidigt att det var ”fantastisk desinformation” att tala om en kapitulation från Syrizas sida. Varför det? Ehrenberg slår ändå själv fast att han egentligen hade fel, då 2003, genom att i dag konstatera att: ”Syrizas försök har visat att en alternativ politik inte accepteras inom euron”.

Alla vi i vänstern är överens om att Eurogruppen bär huvudansvaret för den förnedring vi tvingats att vara åskådare till. Ehrenberg har också haft helt rätt när han radat upp alla de svårigheter som finns med en nationell dracma som en del av en reorganiserad grekisk kapitalism. Men nog kapitulerade Tsipras? Han var inte tvingad att offra sig, att böja sig för torterarna och då ska vi inte låsa oss fast vid dramats sorgliga upplösning där Syrizas helt värnlösa förhandlare gått över Rubicon och kom till Bryssel bara för att be om nåd. En annan politik, en annan strategi var möjlig, men då givetvis under den första tiden efter valsegern den 25 januari.

Offentligt opinionsmöte i går, måndag, med Vänsterplattformen i Aten.

Regeringen skulle för det första ha mobiliserat i stället för att demobilisera det folkliga Grekland. Den entusiasm och de förväntningar som fanns då, liksom vid folkomröstningen den 5 juli och som enligt den konservativa tidningen Kathimerini ”delade landet efter klasslinjer” och detta med en intensitet och eufori som var på gränsen till ”barbari”, dessa skulle man ha förstärkt genom att omedelbart genomföra de bärande delarna av sina vallöften. Eurogruppen skulle ha kontrats med löntagar- och regeringskontroll över bankernas kreditflöden, en egen skuldavskrivning, mått och steg för att införa en parallell valuta, kraftigt höjd beskattning av det rika Grekland, förberedelser för en Grexit från NATO samt inte minst en ständigt återkommande begäran till Europas löntagare och sociala rörelser om deras solidaritet.

Men, svarar säkert Ehrenberg och många ”realister” med honom. Det fanns och finns ingen majoritet i Grekland för denna socialistiska övergångsstrategi. Om vi bortser ifrån att politik ibland är att vilja och att det kan finnas en väldig dynamik, en verklig klassrörelse, om ett vänsterparti på allvar utmanar makten. Om vi trots denna möjlighet accepterar invändningarna som troliga. Ja, då återstod – och återstår – självklart plan B, nämligen att i ett nyval begära förtroende för detta program, samt att vid en förlust acceptera en återgång till rollen som ett trovärdigt oppositionsparti. Varför i expressfart göra om de misstag som i dag fått Europas socialdemokrati att krypa på sina knän? Bättre att låta de rikas partier ta ansvar för svältprogrammen och själv stärka alla folklig självorganisering i väntan på att tidvattnet vänder.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,