.

Det finansiella kriget mot Greklands befolkning inleddes med en storskalig offensiv.

Året var 2010 och vårsolen värmde när José Manuel Barroso, Jean-Claude Trichet och Dominique Strauss-Khan medvetet ljög Europas och Greklands folk rakt upp i ansiktet.

Som ledare för EU-kommissionen, Europeiska centralbanken respektive Internationella Valutafonden, den så kallade Trojkan, hade de snickrat ihop det första finansiella stödpaketet på 110 miljarder euro till den grekiska staten under den socialdemokratiska regeringen Papandreous ledning.

I massmedia startade plötsligt en hetskampanj mot grekerna som anklagades för att ha levt i sus och dus, högt över sina tillgångar. Alla levde på lyxpensioner redan i femtioårsåldern, smet undan skatter och latade sig. Därför stod nu landet på ruinens brant och det solidariska Europa var tvunget att gripa in för att rädda Grekland.

Det var den bild som de tre herrarna ovan hade skapat och som media vridit runt i många groteska varv. Men det var en totalt falsk bild som hade ett enda syfte, nämligen att få den europeiska opinionen att svälja historien om Grekland som måste räddas undan sitt ansvarslösa folk.

Det verkliga syftet var ett helt annat. Privata tyska, franska, holländska och grekiska banker behövde räddas undan sina sanslöst riskfyllda lån till privata låntagare i Grekland, det vill säga privata banker, företag och välbärgade hushåll. I Trojkans institutioner spred sig oron för att de grekiska låntagarna inte skulle kunna leva upp till sina åtaganden och faran för en ny och kanske värre finanskris än den som storbanken Lehman Brothers fall orsakade kunde inte underskattas. Det var det enda syftet med ”hjälpen” till Grekland. Att den ekonomiska situationen i Grekland skulle förvärras och statsskulden explodera det visste herrarna i Trojkan.

Bevisen för hur landets skuld uppstod, hur en exploderande privat skuldsättning blev till en statlig skuld, hela folkets skuld, med hjälp av en raffinerad lögn finns framlagda i en rapport från den av det grekiska parlamentet tillsatta Sanningskommissionen som i april 2015 fick i uppdrag att etablera sanningen om hur den grekiska statsskulden skenade iväg och helt enkelt blev obetalbar.

Den första mars i år organiserade vänsterblocket i det europeiska parlamentet ett möte där Zoé Konstantopoúlou, det grekiska parlamentets president fram till oktober 2015, deltog tillsammans med Sanningskommissionens samtliga medlemmar, däribland Eric Toussaint från Belgien (kommissionens vetenskaplige samordnare) och Diego Borja (f.d. ekonomiminister i Equador).

De fakta som kommissionen presentererat i sin skriftliga rapport och presenterade muntligt inför de europeiska parlamentsledamöterna sopar golvet med den medvetet förfalskade bilden av den grekiska krisen.

Trojkans tal om en exploderande statsskuld innan 2010 är taget ur luften. Däremot stämmer det att under perioden 2000-2009 den privata skuldsättningen ökade kraftigt, från 74 % av BNP till 129 %. Privata europeiska banker kunde efter Greklands inträde i eurozonen göra stora pengar på utlåning till privata aktörer i landet eftersom den ränta som låntagarna tvingades betala låg över gällande räntor i Tyskland och Frankrike. Bankerna struntade i riskerna eftersom de kallt räknade med att Europeiska centralbanken skulle hålla dem om ryggen för att inte sätta euron i fara.

Kommissionens rapport visar att också den statliga skulden ökade men inte mer än vad som samtidigt skedde i många andra länder inom eurozonen. Den visar också att ökningen inte berodde på utgifterna för den ”lyxiga välfärd” som grekerna sades njuta av. Statens utgifter för utbildning, sjukvård och pensioner var lägre än genomsnittet i EU räknat i procent av BNP. Däremot var de militära utgifterna två gånger högre än genomsnittet i Europa också det räknat i procent av BNP. Att det var främst tyska och franska vapentillverkare som tjänade på det militära slöseriet har varken Merkel eller Hollande nämnt i anklagelserna om oansvarigt budgetslöseri.

Vad som var så omåttligt roligt förtäller inte bilden. Varoufakis har säkert en aning.

Kommissionen visar i sin rapport att det verkliga syftet med det finansiella ”stödet” till Grekland var att hindra en finanskris som hotade utifall de privata tyska och franska, bankerna kraschade.

I ett hemligstämplat protokoll från ett möte i IMF den 9 maj 2010 med 24 direktörer närvarande framgår det att 10 av direktörerna var emot att IMF skulle bidra med 30 miljarder euro till stödpaketet på 110 miljarder euro. De argumenterade för att det inte skulle förbättra chanserna att räta upp den grekiska skuldsättningen utan bara skulle hjälpa de tyska och franska bankerna. Speciellt Brasiliens direktör i IMF sa rakt ut, allt enligt protokollet som Sanningskommissionen haft tillgång till, att ”vi räddar de privata bankerna”. Även den schweiziske direktören var skarpt kritisk.

Det var först efter att de franska, tyska och holländska direktörerna utlovat att deras privata banker inte skulle sälja sina innehav av grekiska statsobligationer på andrahandsmarknaden som de tio trilskande direktörerna röstade för ”bidraget” på 30 miljarder euro.

Det var ett löfte som inte hölls. Av de 110 miljarder som ingick i detta det första stödpaketet hamnade på kort tid över 80 % av miljarderna i de privata europeiska bankernas ägo. Trojkan hade vägrat att gå med på en omstrukturering av den grekiska statsskulden vilket gav de privata bankerna tid till att göra sig av med huvuddelen av deras innehav av grekiska statsobligationer utan några större förluster tack vare att den Europeiska centralbanken köpte upp stora mängder av obligationerna till ett för bankerna fördelaktigt pris.

IMF ändrade också sina regler för långivning för att kunna ställa upp med 30 miljarder euro. Innan mötet den 9 maj gällde regeln att fonden hade rätt att ge lån till en stat enbart om det kunde hjälpa till att sanera statsskulden och göra den uthärdlig (sustainable på finansspråk).
Inför mötet presenterade IMF:s ledning en ny regel som gjorde det möjligt att ställa upp med lån trots att de 30 miljarderna uppenbarligen skulle förvärra skulden och göra den omöjlig att återbetala.

Utan omröstning gällde plötsligt en ny regel, nämligen att IMF kan låna ut pengar till en stat om det finns en risk att landets skuldproblem kan leda till en internationell finanskris. Vilket naturligtvis bevisar att lånet till Grekland handlade om de tyska och franska bankernas hälsa och inte den grekiska statens.
I diagrammet här under syns tydligt hur de europeiska bankerna från och med 2010 och det första ”stödpaketet” kunde göra sig av med i stort sett hela den riskfyllda exponeringen gentemot Grekland.

I nästa diagram ser vi vilka länders banker som lånat ut mest till Grekland. Som sagts var det mest de franska och tyska bankerna som profiterat på de höga räntorna i Grekland. Men även holländska banker hade lånat ut stora belopp utan hänsyn till riskerna. ECB fanns ju i kulisserna, med makt att omvandla de privata skulderna till hela det grekiska folkets skuld.

I ett vips hade så 110 miljarder euro lagts till den grekiska statsskulden som nu verkligen exploderade. Men inte till följd av grekernas ”slöseri” och ”lathet” utan till följd av en medveten lögnkampanj i syfte att omvandla en privat skuldsättning till en offentlig skuld som alla greker nu betalar i form av en extrem åtstramningspolitik och en humanitär och social katastrof. Resten är bara historia. Redan 2012 följde ett nytt ”stödpaket”, denna gång på 130 miljarder euro. På nytt var det pengar som inte syftade till att reda upp den ekonomiska situationen i landet, angripa krisen på arbetsmarknaden eller i sjukvården. Nej de grekiska privata bankerna skulle räddas från kollaps genom tillförsel av ”friskt” kapital.

Det fanns hopp om att Syriza och Tsipras skulle ta kamp för ett annat Europa

 När Syriza vann parlamentsvalet i januari 2015 föddes ett stort hopp bland de som i fyra år manglats av Trojkans och den grekiska regeringens åtstramningspolitik, av de som sett pensioner, sjukvård, skolor och annan offentlig service raseras av den kriminella politik som Bryssel tvingat på landet.

Hoppet skulle snabbt släckas, sa Zoe Konstantopoulou till det hundratal parlamentsledamöter och inbjudna som närvarade vid mötet. Tonen var mycket hård mot Syrizas vägval.

-Det var ett förräderi mot Zyrizas valplattform och de löften vår valseger byggde på, sa Zoe. Redan i februari stod det klart att Tsipras tillsammans med andra ledare i partiet tänkte gå med på krav som bara en månad innan var otänkbara. I det avtal som Tsipras skrev under stod det svart på vitt att Grekland förband sig att till fullo betala tillbaka hela den grekiska statsskulden. Borta var kravet på en skuldavskrivning som alla visste var enda vägen för att ha en chans att stoppa den sociala och humanitära katastrof som redan var på gång. Det var förräderiets konkreta betydelse.

Det har sagts att den nya vänsterregeringen inte hade något alternativ. Sanningskommissionens rapport visar att det är falskt. Rapporten innehåller fakta som den grekiska regeringen hade kunnat använda för att ta strid med Trojkan på ett effektivare sätt. I stället för att inbilla sig och andra att det var möjligt att föra givande förhandlingar med Bryssel hade rapporten kunnat användas som ett riktigt slagträ. I stället valde Tsipras att helt ignorera det arbete som kommissionen utfört.

Det fanns klara möjligheter att till och med använda sig av EU:s eget regelverk. I regeln 472 som antogs av Europaparlamentet i maj 2013 finns det åtminstone en bra artikel bland alla dåliga, nämligen artikel 7 paragraf 9 som säger att varje medlemsstat som erhåller lån ska genomföra en revision av lånen för att undersöka hur statsskulden uppstått, om den är legitim eller inte.

Det är den enda paragrafen som aldrig använts. Inte någon gång har EU-kommissionen uppmanat låntagare med stora statsskulder som, Grekland, Portugal, Irland och Spanien att göra en revision av statsskulden. Innehållet i Sanningskommissionens rapport är explosivt eftersom den visar att huvuddelen av statsskulden är av illegitimt, olagligt eller rent av odiöst ursprung, det vill säga att det handlar om lån som inte tjänat den grekiska befolkningens eller landets ekonomiska intressen.
I stället valde Tsipras och hans regering att överge alla sina vallöften och bli ett lydigt verktyg i Trojkans händer. Det går att spekulera kring orsakerna till den absoluta kapitulationen, vilka psykologiska faktorer som spelade in, vilka farhågor som den unge premiärministern hade inför hotet att tvingas ut ur eurozonen. Oavsett det så kvarstår faktum. Tsipras har accepterat rollen som åtstramningsminister i en regering som inte längre har någon aspekt av vänster över sig. Från en valseger på ett antikapitalistiskt program till en åtstramningsministär på mindre än ett år. Sällan eller aldrig har ett svek mot hoppfulla väljare gått så snabbt.

Den sociala nedrustningen och den humanitära krisen som drabbat befolkningen sedan 2010 saknar motstycke i modern tid. Inget land i Europa har upplevt något liknande sedan den stora depressionen på trettitalet. Pratet om att det äntligen finns ljus i tunneln stämmer tyvärr inte. Efter en kort och darrande återhämtning i fjol höst sjunker på nytt landets ekonomi sedan början av året och nu kräver huliganerna i Trojkan att regeringen ska göra ännu större ingrepp i de statliga utgifterna för pensioner, undervisning och sjukvård. Annars kan det bli fråga om en ”grexit” på nytt, hotar man. Inga krav på sänkta militärutgifter däremot, naturligtvis.

-Ge upp eller lämna eurozonen var det val Merkel gav.

På mötet i Europaparlamentet hänvisade Zoe Konstantopoulou till några av de mest skrämmande fakta som visar den sociala katastrof som råder.

Bland unga kvinnor är 72 % arbetslösa och bland unga män är 60 % utan arbeten. Inom arbetskraften som helhet är nu 27 % utan arbeten. Möjligheterna till att bygga upp vad som raserats minskar på grund av utflyttning. Inte mindre än 300 000 unga forskare har flyttat utomlands för att fortsätta sina studier och framför allt för att finna jobb.

Siffran 300 000 gäller också för hur många små och medelstora företag som gått omkull sedan strypsnaran drogs åt av Bryssel med benägen hjälp av regeringarna Papandreou och Saramas och Tsipras sedan januari 2015.

Zoe talade om skolor utan böcker och ibland även utan lärare. Offentliga sjukhus saknar i vissa fall helt läkare och det går en sjuksköterska på 40 patienter. Cancerpatienter och HIV-smittade får inte den vård de behöver.

-Folk visste att pratet om slöseri var falskt. De såg nämligen aldrig till de offentliga ’överinvesteringarna’ som de påstods ha njutit av och som skulle ha rättfärdigat den offentliga skuldsättningen, sa hon.

Mötet slutade trots allt i en optimistisk ton. Zoe Konstantopoulous hoppas att en dag en ny regering skulle kunna använda Sanningskommissionens rapport om hur den grekiska statsskulden uppstod till följd av illegitim skuldsättning för att kunna säga nej till diktaten från Bryssel.

Det behövs inte sägas att det endast kan ske om en folklig mobilisering gör sig av med den regering som så grovt förrådde de som valde den.

Benny Åsman

Läs även andra bloggares åsikter om Grekland, Trojkan, Merkel, Skuld, IMF,