Utflykter i Vallonien

”Belgien, inte mycket mer än en pommes frites-kiosk på vägen till Frankrike”, så brukar min svåger i Haag berätta att många holländare skojar om sitt södra grannland.

För de flesta svenskar är det EU-elitens glaspalats i Bryssel som hamnar först på näthinnan när vi associerar till Belgien. Åtminstone var det så före de vidriga bombdåden för några veckor sedan…

Vid en hastig historisk tillbakablick är det i stället alla slagfält som finns i våra minnen. Waterloo söder om Bryssel eller Första världskrigets Flandern med sina utdragna skyttegravskrig.

I förra veckan träffade jag Benny i detta Belgien vilket varit hans andra hemland sedan snart fyrtio år. Benny Åsman har varit vän och samtidigt socialistisk färdkamrat  sedan ungdomsåren i Socialistiska Partiet/Fjärde Internationalen i början av 1970-talet.  Om än i dag hanterad på en mycket begränsad sparlåga har vi också delat en blogg under de senaste åtta åren.  Med faktiskt summa summarum 2 247 mer eller mindre långa inlägg sedan starten! Inte så pjåkigt.

Vi har setts tidigare i Bryssel i samband en inbjudan från Jonas Sjöstedt till aktivister i SP under dennes tid som EU-parlamentariker. Själv har jag på egen hand varit i flamländska Gent två gånger, men då i rollen som fackligt förtroendevald i samband med besök i Volvo Lastvagnars belgiska monteringsverkstäder.

Som pensionärer med en öppen dagordning valde vi nu bort Bryssel för att i stället göra en rad vårutflykter i de vallonska Ardennerna. Alltså ett utrikes ”G2-möte” som vi skämtsamt kallat alla tidigare sammankomster hemma hos mig i vårt Alefjäll.

Vår bas i veckan var den gamla byn Houyet, ett samhälle vilket likt många andra i regionen blivit rejält tilltufsad av den strukturella kris som under lång tid har plågat Valloniens gamla stål- och kolindustrier.  Här nära floden La Lesse som skär igenom Ardennernas bergmassiv har Benny och hans fru kvar svärföräldrarnas lilla lägenhet i det åldrande hus som när det begav sig var ett välbesökt järnvägshotell.

Dalgångarna där floderna La Lesse och La Meuse vindlar sig fram var som transportleder grobäddar för den första gryende kapitalismen när järn- och stålhantering blev manufaktur och sedan industriellt organiserad produktion med ägandet hanterat med en aktiebörs som mellanhand.  Den flamländska delen av landet låg samtidigt i bakvattnet med en gammaldags jordbruksekonomi. I dag är det helt omkastade förhållanden när det är Flandern i nordvästra Belgien som ”drar landets ekonomi”, vilket får ett reaktionärt högerparti som Vlaams Belang att inte bara klaga över muslimerna utan också över ”bidragstagarna i Vallonien”.

Vallonien har blivit något av en glesbygd. Gamla turistnäringar för överklassens stålbaroner som hälsobaden i Spa utanför Liège eller kasinot i Dinant har sett sina bästa dagar.

Men det är en vacker bygd där jag från ”glesbygdens” Alefjäll känner mig hemma. Väldiga vidder med beteslandskap, bergmassiv med ekskog och branta dalgångar med strömmande vatten. Någon gång funderar jag över från vilken trakt det kan ha varit varifrån min farmors vallonska familj härstammar.

Terrordåden i Bryssel gjorde att mitt flyg omdestinerats till den flamska hamnstaden Antwerpen.  Därifrån lyckades Benny sedan att lotsa oss förbi en vild åkare- och chaufförsstrejk som blockerade de stora vägarna. Där var ilskan riktad mot en höjd kilometerskatt på tunga fordon. I bakgrunden finns samma konkurrens där som i Sverige med östeuropeiska åkerier som dumpar löner, arbetsvillkor i stort och säkerheten på vägarna.

Vår första dagsutflykt blev till närliggande franska Givet där vi som seden bjuder avnjöt en riktig cappuccino. Benny passade på att ivrigt studera hur klassamhället avspeglar sig i den lokala tidningen L`Ardennais.

På vägen hem i Vallonien passerades den lilla byn Celles som fick sin berömmelse när amerikanska trupper under Andra världskriget här stoppade Hitlers sista desperata Ardenneroffensiv genom att spränga Von Rundstedts pansar. Vid brasseriet Le Tank har en förstörd tysk stridsvagn, ”Panzerkampfwagen V Panther” , fått sin sista vila på ett monument av den gråa stenen från stenbrotten i trakten.

En annan mer vindlande utflykt fick vi i utkanten av den lilla staden Han-sur-Lesse genom en två kilometer lång vandring genom ett grottsystem, med sidogallerier omfattande hela 14 kilometers sträckning.  Ett spektakulärt grottsystem skapat av att vatten tagit sig igenom ett bergmassiv på hundra meters höjd genom att slipa och borra bort mjukare bergarter och kalkskikt.  I vissa delar av grottan har man 60 meters berg som bastant tak. Överallt finns utplacerat fondbelysning som visar scenerier med stalagmiter och stalaktiter. Den största stalaktiten (som kommer nerifrån om du minns från skolan), kallad Le Minaret, har formats av droppar med kalkvatten under 150 000 år.

Här tar sig Benny fram i en av grottorna. De största har fått fantasifulla namn som Kupolen eller Vapenhallen.

Även en annan dagsutflykt tar oss rakt igenom ett berg. Det är porten till fästningsstaden Dinant där själva borgen vakar över strategiska La Meuse någon kilometer efter att hon förenats med La Lesse. Här har genom årtusenden olika folkgrupper och ofta arméer tågat fram och tillbaka. Ibland som erövrare. Ibland som förlorare. Det första befästningsverket byggdes 1015 av prinsdömet Liège. Inte så långt härifrån, i en annan befästningsstad Namur, var före oss den svenske kungen Magnus Eriksson på besök 1334 och hämtade hem sin drottning Blanka, då även grevinna av just Namur. Hon tog sedan ofta säte i iskalla Bohus fästning eller på Lindholmens slott hemma i våra trakter.

På plats från den punkt där artilleri under ett årtusende har försökt att försvara staden. Här blickar jag in i Bennys kamera i stället för att se ut över den vackra floddalen. Tillsammans med ett fast grepp i järnräcket ett bra sätt att undvika svindel.

Under Första världskriget blev civilbefolkningen i Dinant utsatt för ett av den tidens värsta krigsbrott. Nära sjuhundra av stadens innevånare avrättades och alla hus förstördes, plundrades och brändes ner. Massakern ska ha varit en besinningslös hämnd på vad man trodde var franskvänliga snipers.

Belgien hade en neutral status men Tysklands invasionsarmé bröt denna genom att marschera igenom landet för att nå fram till Frankrike. Den belgiska armén var eftersatt. Här ses en av dess kolonner med kulsprutor – dragna av hundar.

Inne i fästningsverket har verklighetstrogen scenografi återskapat gamla mer krigiska tider. Här rätar Benny på ryggen inför mötet med en belgisk artilleriofficer i vax som sitter och planerar hur hans kanoner ska ställas in för att få maximal effekt på tyskarnas anfall mot kastellet.

Här är vi inne i ett annat värn där soldaterna spanar in vilket öde som väntar på försvararna av fästningen.

Men Dinant är inte bara en berättelse om krig och massakrer. En berömd instrumentmakare, Adolphe Sax (född 1814), utvecklade i sin verkstad klarinetten till en saxofon. Hans hem är i dag museum och staden har anammat saxofonen som sin symbol. Bland andra Bill Clinton hedrade honom genom att resa hit och spela en sväng. Här är jag ute på Pont Charles De Gaulle som smyckats med en rad saxofoner.

Bron Charles De Gaulle har fått sitt namn efter den unge löjtnant som här sårades i benet av en granat när han under Första världskriget deltog i den franska styrka som sattes in för att undsätta de belgiska styrkor som försvarade kastellet mot tyskarna.

Som vid alla tidigare G2-möten var måltiderna en höjdpunkt för våra politiska diskussioner om samtiden. Här i lägenheten i Houyet har Benny lockat fram de mest förfinade smakerna i det vallonska köket. Ankfilé som brässerats i vittvin, sötsura körsbär och bruna champinjoner. Skyn har sedan piggats upp med några droppar svartvinbärslikör och det hela serverades tillsammans med hasselbackspotatis. Belgiens berömda pommes frites, per person äter man mest i världen, fanns däremot aldrig på våra menyer.

Vägen hem gick sedan över Bryssel. Ett första kärt möte fick jag med nya familjemedlemmen, labradortiken Nina.

Det blev också tid för en rundtur i Bryssels pittoreska gamla stadsdelar. Överallt hittar man väggmålningar med motiv hämtade från kända belgiska seriealbum.

Vi avslutade våra utflykter med några tysta minuter av vördnad vid den minnesgärd av blommor som skapats på Place de la Bourse för offren från den senaste tidens högerextremistiska islamism. Vid hemresan från återöppnade Bryssels flygfält fick jag ännu mer tid för eftertanke vid de timslånga köerna i de provisoriska tält som hade ersatt den utbombade avgångshallen.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

10 reaktion på “Utflykter i Vallonien

  1. Härligt reportage från ett land som lockar. Ni verkar ha givande pensionärsmöten. Må väl.

  2. Tack för den skildringen av ett Belgien som är okänt för mig. Fina bilder var det minsann. Man blir frestad att ta sig ner till dom där trakterna. Bilderna var alltså från Vallonien allihop? Kul att följa era trivsamma sammankomster.

  3. Inte den från franska Givet med cappuccino. Inte heller de avslutande bilderna från Bryssel. Bryssel, där de flesta ändå talar franska, tillhör vare sig Vallonien eller Flandern, utan utgår ett särskilt tredje tvåspråkigt område. Det finns ockso en liten tyskspråkig minoritet nära gränsen till Luxemburg.

  4. Det är definitivt en Panzerkampfwagen V Panther.
    Europas natur är verkligen sevärd, dess mat god, dess historia dramtisk.

  5. Tiger stod det på en skylt. Men du kan säkert det där bra.

  6. Flitigt övande med Airfix runt 1968 säkerställde genuint värdelöst vetande i avdelningen pensionerad krigsteknik, och stimulerade intresset för historia, eller om det var tvärtom. Det taktila minnet sitter djupt. De får byta skylt :)

  7. Och sen får man tillägga att pantertant är mer aktuellt panthertank. Vilken tur.

  8. skrev fel, redigera gärna; ”mer aktuellt ÄN panthertank”. Förstås.

Kommentera