Intervju med Gilbert Achcar.

Hur förklarar du att synen på arabvärlden först var pessimistisk uttryckt i idén att regionen var immun mot allt vad demokrati heter på grund av sin kultur. Sedan var det kanske en naiv optimism som rådde under den arabiska våren. För att till slut bli pessimistisk med den vinter för att inte säga istid som råder just nu?

Gilbert Achcar: Dessa svängningar i stämningen förklaras till att börja med av en underskattning av de utmaningar som den så kallade den arabiska våren ställdes inför 2011. Euforin orsakades av att man uppfattade rörelsen som en enkel demokratisk övergång som kunde regleras av en ny Konstitution och fria val. I de tre länder där fria val hölls 2001-2012, Tunisien, Egypten och Libyen, var det ingen lösning. Därför att problemen är mycket djupare och berör hela det sociala och ekonomiska systemet.
Samtidigt underskattades de svårigheter som en nödvändig socio-ekonomisk förändring innebär, vilken är mycket radikalare än en enkel konstitutionell förändring.

Det som startade 2011 var inte en ”vår” om man inte ser våren som en första säsong i en lång succession av årstider. År 2011 startade en utdragen revolutionär process som kan vara i åratal, ja i decennier. En regional stabilisering kan bara uppnås via en grundlig omvälvning av den sociala och politiska ordningen. Annars står vi inför alternerande faser av revolution och kontrarevolution som sett till vad som står på spel inte kan bli annat än mycket våldsamma. Som historisk jämförelse var Frankrike ännu sex år efter revolutionen 1789 ett djupt sargat land.

Den arabiska världen upplever en kontrarevolutionär fas sedan chockvågorna från 2011 briserat mot den syriska regimen som var källan till omsvängningen 2013 tack vare stödet från Teheran. Iran ingrep massivt på den syriska regimens sida via sina regionala allierade (Hezbollah och irakiska shiamiliser) vilket räddade regimen och tillät den att gå till motoffensiv efter att ha varit nära nederlaget. Det blev signalen till en ny fas. Den revolutionära fasen 2001-2012 övergick i en kontrarevolutionär fas från och med 2013. Statskuppen i Egypten den 3 juli under general Sissi följdes av inbördeskrigen i Libyen och Jemen. Det är en kontrarevolutionär fas som bara är en etapp i en långt utdragen process. Liksom euforin 2011 var närsynt är den nuvarande totala pessimismen av impressionistisk karaktär. Den explosiva potentialen från 2011 är intakt eftersom inget har reglerats. De sociala och ekonomiska problemen som var de verkliga orsakerna till resningen 2011, mer än de politiska frågorna, fortsätter bara att förvärras. Vi kommer oundvikligen att uppleva nya explosioner i regionen, kanske nya ”vårar” får vi hoppas.

Vilken skillnad drar du mellan den så kallade arabiska våren och de europeiska ”oranga” revolutionerna,

Gilbert Achcar:  Vad som skedde i östra Europa var en radikal förvandling av de sociala, ekonomiska och politiska strukturerna. Det är en liknande omvälvning som behövs i arabvärlden. Den avgörande skillnaden är dock att i östra Europa var statsbildningarna historiska undantag, stater som dominerades av byråkrater och inte av ägande klasser. Byråkraterna har inte samma intresse som en ägande klass att med alla medel försvara det byråkratiska systemet. De kan hoppas platsa i ett nytt system, vilket många av dem lyckades med. Det var därför som dessa europeiska diktaturer som ansågs omöjliga att störta föll samman som korthus.

I arabvärldens monarkier och så kallade republiker äger de härskande familjerna en stor del av ekonomin och ser staten som deras privata egendom. Den repressiva apparaten är därför uppbyggd som ett skyddsvärn för den härskande familjen.

Du visar att det pågår ett triangeldrama mellan ett revolutionärt läger och två kontrarevolutionära läger, det islamistiska och försvararna av de gamla regimerna. Men gäller det också Tunisien?

Gilber Achcar : Bland de sex länder som upplevde folkresningar 2011, råder i Tunisien de bästa politiska förhållande i meningen att de demokratiska erövringarna ännu är bevarade. I Tunisien har de två kontrarevolutionära polerna föredragit att alliera sig i stället för att kriga inbördes som i andra länder.

Det är inte tack vare Ennahda (tunisiska muslimska brödraskapet) eller Nidaa Tounes (skapad av den gamla regimens anhängare), utan främst tack vare de fackliga organisationerna, den tunisiska arbetarrörelsen, som för övrigt fick Nobels fredspris 2015 för sin framstående roll landets demokratiska utveckling. Det är på den punkten som Tunisien utgör undantaget i arabvärlden. Det är enda landet där det finns en stark och oberoende facklig rörelse.

I Tunisien har vi nu en ohelig allians mellan den gamla regimens nobless och Ennahda. En revolution av ungdomen har lett till en president mer än 90 år gammal med uppgift att garantera statens (Bourguibas republik) kontinuitet. Det var säkerligen inte vad ungdomen strävade efter 2011. Den tunisiska ungdomens politiska frustration samt en massiv ungdomsarbetslöshet förklarar också varför landet försett Daesh med flest rekryter sett i proportion till folkmängd.

Du har mycket hårda ord över Barack Obamas politik i Syrien. Kunde han ha agerat annorlunda?

Gilbert Achcar: Barack Obama har en betydande del i ansvaret för den syriska tragedin. Det finns två typer av ansvar för förödelse i ett land. Att vara direkt ansvarig som Bushs administration i Irak, eller ett ansvar som består i att låta förödelsen ske som Obama gjort i Syrien. Jag kallar det att vägra nödhjälp till ett folk i fara. Barack Obama vägrade att stödja den syriska oppositionen när ännu sekulära och demokratiska krafter spelade en viktig roll. Han inte bara vägrade att beväpna den syriska oppositionen utan la också in sitt veto mot att hans allierade i regionen levererade luftvärn till oppositionen. CIA kontrollerade gränsen mot Turkiet och Jordanien för att hindra leveranser av den typen av vapen. Så lämnades oppositionen utan skydd mot regimen Assads flygvapen, som har raserat landet och massakrerat befolkningen, inklusive med ”tunnbomber” som släppts av helikoptrar över civila bostadsområden.

Genom att delegera till gulfmonarkierna finansieringen, förvaltningen och beväpningen av den syriska oppositionen har Obama låtit en situation uppstå där vi sett hur jihadistgrupper gradvis dominerat den väpnade syriska oppositionen. Därför att det är de som finansiellt prioriterats av oljemonarkierna. Europa har å sin sida visat sin maktlöshet genom att sitta med armarna i kors. Frankrike visade exempelvis med ord åtminstone det mest energiska stödet till oppositionen i Syrien. Men det var ett stöd som inte konkretiserades på plats. Europa följde som vanligt USA utan att kunna utveckla en egen politik. Europa borde gjort vad USA vägrade göra eftersom Europa är mest direkt berört av konsekvenserna när det gäller flyktingkrisen och terrorismen.

Sitter inte Donald Trump fast i en motsägelse? Vad gäller Syrien verkar han stödja Ryssland samtidigt som han kritiserar Iran skarpt. Iran är samtidigt Rysslands allierad. Hur ska han ta sig ur den motsättningen?

Gilbert Achcar: För mig verkar det som att motsägelsen egentligen finns på rysk sida. Donald Trump och Vladimir Putin är båda islamofober och delar synen på världen i en civilisationernas chock. Motsättningen finns i det faktum att Ryssland är allierad med Iran i Syrien, med fundamentalister som libanesiska Hezbollah och irakiska shiamiliser. Det visar att talet om den syriska regimen som ett värn mot fundamentalismen är en rökridå eftersom det är Hezbollah och dess anhang som kontrollerar situationen på marken på regeringssidan.

Man kan vänta sig att Trumps nya administration ställer som villkor för en spektakulär förbättring av de rysk-amerikanska relationerna som Trump utlovat att Ryssland i praktiken bildar front mot Iran tillsammans med USA. Vilket i sin tur skulle leda till en ny sammansättning av allianserna på marken i Syrien med målet att sparka ut de trupper som Teheran har på plats. Det är en logisk förutsägelse, utan hänsyn till Donald Trumps oförutsägbarhet.

Du har sagt ”att om en demokratisk erfarenhet kan bli dominerande i Syrien skulle det utgöra en mycket större utmaning av den regionala ordningen under USA:s dominans än allt vad den så kallade Islamska Staten kan representera”. Vad menar du med det?

Gilbert Achcar : För Saudiarabien är IS militärt besvärande, men utan att på något sätt vara en alternativ modell. Deras ideologiska inspiration är densamma, nämligen den mest reaktionära tolkningen av islam, vanligtvis kallad ”wahhabism”. Däremot vore en verkligt demokratisk revolution ett mycket större hot mot de saudiska ledarna. Det är anledningen till att vi kunnat observera ett outtalat närmande mellan regimen Assad och gulfmonarkierna för att dränka den syriska revolutionen i den mest fundamentalistiska versionen av islam.
Under folkresningens första månader lät Bachar al-Assad frige jihadister för att de skulle agera i den syriska oppositionen. Å sin sida gjorde monarkierna allt för att favorisera framkomsten av fundamentalistiska grupper i oppositionen.

Vad gäller Egypten är frågan varför general Sissi åtnjuter en så mild behandling i väst trots den omfattande repressionen efter hans maktövertagande? Föredrar man på nytt en stark makt framför kaos ?

Gilbert Achcar : Vem som än föredrar en stark makt framför kaos förstår inte att det är diktaturen som leder direkt till kaoset. Det är elementärt. Det hr vi sett i både Syrien och Libyen, två av de värsta diktaturerna i arabvärlden. Sedan det kalla kriget har väst privilegierat banden med despotiska regimer i arabvärlden. Under 2011 verkade trots allt regeringarna i väst att uttrycka stöd till de demokratiska rörelserna i regionen. Men det normala kom tillbaka i galopp. Man nöjer sig på nytt att ha med diktaturer att göra.

Var finns hoppet att undvika att arabvärlden alltid sitter i kläm mellan militären och jihadisterna?

Gilbert Achcar : Jag gör skillnad mellan optimism och hopp. I dag finns det tyvärr ingen anledning till optimism. Men att hoppas är tillåtet så länge som möjligheten till befrielse som visades 2011 finns kvar bland den generation som upplevt den fantastiska arabiska våren och som kan bli ett alternativ till de två kontrarevolutionära polerna som de gamla regimerna och jihadistern utgör.

Till och med för ett land som Syrien. Vi måste glädja oss åt att en stor del av den ungdom som gjorde uppror 2011 finns i exil. Det hjälpte dem att överleva och bevara en potential för en politisk förändring. Det blir inte lätt men ändå inte omöjligt. Speciellt om vi inte glömmer att vi befinner oss bara i början av en lång historisk färd.

(Intervju i Point Afrique 3 mars 2017 gjord av Hassina Mechaï)
Översättning till svenska av Benny Åsman