I går förklarade Fria Syriska Arméns ledning inne i landet att avrättningarna i Aleppo av ledare för shabiahklanen Berri var ”oacceptabla”.

-Det är en isolerad, olaglig och oacceptabel handling för vilken vi inte tar något ansvar, står det i FSAs kommuniké.

-Dessa förkastliga handlingar går inte ihop med vare sig FSAs  eller den syriska revolutionens etik, säger FSAs kommuniké som också annonserar en enkät.

Berriklanens överhuvud mötte ett öde han låtit många andra gå till mötes

Ur humanistisk och etisk synvinkel är det naturligt att ta avstånd från dessa avrättningar. Det innebär dock att man, helt riktigt,  ställer andra etiska krav på ”rebellerna” än regimens säkerhetsstyrkor och ”gangstermilis” (Shabiah). Ett avtal hade ingåtts mellan Berriklanen och FSA att de skulle hålla sig neutrala under striderna i Aleppo mellan regimen och FSA. I stället angrep klanmilisen rebellerna i ryggen under en strid i staden och dödade 16 rebeller. I 30 år har klanen Berri lett ett gangstersyndikat i staden, så det är förståeligt om klanens ledare fick en behandling som de gjort allt för att förtjäna.

Media; DN1,

Läs även andra bloggares åsikter om Syrien, Damaskus, Aleppo, Berriklan, FSA

Den rent militärt mycket ojämna strid som rasar i Syrien verkar närma sig en klimax i landets största stad, Aleppo. För regimen i Damaskus står allt på spel. Tippar Aleppo definitivt över i revolutionens läger är diktaturens dagar räknade. Assad möter då sitt Waterloo.

Porträtt av diktatorn bränns i Aleppo

Men vi är inte där ännu. Situationen är oklar och bristen på rapporter från professionella journalister öppnar för rykten, mediepropaganda och medveten falskrapportering. Ändå finns det tillgång till information och analys som sipprar ut från modiga journalister på plats. Det gäller franska dagstidningen Le Mondes reporter Florençe Aubenas som skriver direkt från Aleppodistriktet liksom reportrar på de seriösa brittiska dagstidningarna The Guardian och The Independent. Deras rapportering och mer grundliga analyser av syriska marxister tillsammans med referat av telefonsamtal med oppositionella på plats ger oss en bild som måste ses som något så när tillförlitlig. Det finns säkert fler seriösa källor men på språk som ligger utanför åtminstone mina kunskapar.

Vilken bild ser vi efter de senaste dagarnas dramatiska utveckling kring staden Aleppo med sina två och halv miljoner medborgare? Uppenbarligen har armén under den gångna helgen misslyckats i sina försök att bryta in i Aleppo, trots artillerield, helikopterangrepp och närvaro av ett hundratal stridsvagnar. Första försöket att slå ut den beväpnade oppositionen i stadsdelen Salaheddin misslyckades tydligen. Efter att ha, enligt uppgifter i The Independent, förlorat sju stridsvagnar, ett antal pansarfordon och ett hundratal soldater tvingades armén till reträtt.

Granatgevär är rebellerna bästa vapen mot regimens pansar. De biter på gamla modeller av stridvagnar men inte senare ryska modeller.

Samtidigt har uppenbarligen ett stort antal civila, två hundra tusen enligt uppgifter, under de senaste dagarna tvingats på flykt av regimens helikoptrar och artilleri som terroriserat stadsdelar i Aleppo som ställt sig på upprorets sida. I dag måndag påstår regimen att den ”rensat” Salaheddin samtidigt som den ”Fria syriska armén” säger att inga stridvagnar och trupper finns inne i stadsdelen.

Det är en situation som inte går att följa timme för timme eftersom det saknas kontinuerlig rapportering från de journalister som finns på plats.

Däremot vann oppositionen natten till söndag en viktig seger i staden Al-Bab som ligger en halvtimmes bilfärd nordost om Aleppo. Regimens styrkor tvingades fly från en armébas i staden som nu kontrolleras av FSA. Segern öppnar vägen för förstärkningar till Aleppo och införsel av vapen, ammunition och mat. Innan dess kontrollerade regimens styrkor kommunikationerna mellan Aleppo och den turkiska gränsen i norr.

Fredagen den 27 juli kunde folk protestera i Aleppo utan att beskjutas av armén.

Trots segern i Al-Bab är Bachar Assads militära övertag enormt. Medan upproret lider brist på allt utom ett stort mod har Assad tillgång till ryska vapen som svarar för över 80 procent av all syrisk vapenimport. Om bara de militära aspekterna tas i beräkning råder det ingen tvekan om att diktaturen kommer att segra. Kämparna i oppositionen har bara tillgång till Kalashnikovs, granatgevär, enstaka maskingevär och hemgjorda bomber. Tyvärr är det de salafistiska jihadisterna som är bäst beväpnade eftersom de får direkthjälp från Qatar och Saudiarabien. De är enligt alla uppgifter ännu en liten minoritet bland rebellerna. Men om resten av upproret sätts på dropp kommer fundamentalsternas inflytande att öka. Ett makabert resultat av en politik där stater som säger sig stödja upproret vägrar att ge de som gör uppror de vapen de behöver med argument att ”de kanske hamnar i fel händer”.

Men det är inte bara stridsvagnar, helikoptrar, artilleri och Maher Assads 4:e elitbrigad som ska räknas in i bilden för att analysera vad som kan ske. Vi ska också ta hänsyn till vad som sker med det politiska stöd regimen hittills kunnat räkna med från landets affärselit och ledare för landets olika minoriteter. Lika viktigt är vad som händer med stridsmoralen i regimens baracker och hur internationella krafter ingriper i kampen.

En ensam ”street fighting man” i Aleppo.

Den stora majoriteten av regimens armé på tre hundra tusen soldater bekänner sig till den sunnitiska tron som omfattas av cirka 70 procent av befolkningen. Enligt trovärdiga rapporter från samtal med sunnitiska soldater hålls dessa kvar i sina kaserner alltsedan upproret fick en större utbredning. Det förklarar också att Assad verkar sakna tillräckligt med trupper för att ockupera byar och städer som angripits i olika omgångar, som Idlib, Rastan, Homs och Hama. Regimen är helt enkelt rädd för massdesertering av sunnitiska soldater och håller dem kvar i kasernerna. Enligt samstämmiga rapporter från de journalister som finns på plats har armén helt övergett landsbygden norr om Aleppo som nu kontrolleras av FSA hela vägen upp mot den turkiska gränsen.

Till det ska läggas att avhoppen från militära och politiska kretsar närmast Assad verkar tillta i omfattning. Antalet avhoppade generaler som befinner sig i Turkiet anges till 28 i antal samtidigt som antalet viktiga diplomater som hoppar av också stiger i antal. Det politiska sönderfallet runt familjen Assad ska inte underskattas. Det kan bli mer avgörande än militära motgångar för regimen. Senast i raden av avhopp är en brigadgeneral tillika vice polischef i staden Lattaki, klanen Assads hemort.

Brigadgeneralen Manaf Tlass avhopp är viktigt trots att regimens media nu framställer honom som en playboy med en lägre grad än ”riktiga” generaler. Det är ett självbedrägeri eftersom Tlass var en av de som stod Assad närmast personligen. Nu verkar det som att framför allt USA vill satsa på Tlass för att ta hand om en ”övergång” mellan Assads diktatur och en parlamentarisk demokrati. Det skulle bli ett försök att kopiera ”övergången” i Egypten. Tlass blir chef för ett nationellt militärråd sedan Assad avtackats men utan att regimens armé faller samman som i Libyen. Tlass tal häromdagen passar in i det mönstret eftersom han riktade sig direkt till landets officerare i en uppmaning att vända familjen Assad ryggen.

Bachar Assad och Manaf Tlass var nära vänner.

Vad som också kan bidra till Assads fall, trots det militära övertaget, är hur landets minoriteter kommer att förhålla sig till dikaturen. Familjen Assad baserar sin makt på ett totalt stöd från den alawitiska (en variant av shia) minoriteten som utgör 10-12 procent av befolkningen. Det finns inte många tecken på att det stödet kommer att brytas ned innan allt annat rasat kring Assad.

Däremot är det inte alls klart att den kristna minoriteten kommer att sluta upp bakom regimen som den gjort hittills i tron att Assad är en försvarare av deras rättigheter gentemot en regim dominerad av landets sunnitiska majoritet. De uppgifter som finns i dag visar att den kristna minoriteten är kluven i olika uppfattningar. Det finns kristna ledare med i det självutnämnda SNC i Ankara samtidigt som den kristna kyrkans överhuvud i veckan i ett underdånigt tal ”välsignade”, folket, administrationen och soldaterna.

Den kurdiska minoriteten i norra Syrien har i stort sett inrett självstyre och tagit den militära kontrollen sedan armén övergett hela regionen. Situationen är därför explosiv. Regimen i Ankara som ser rött så fort ordet Kurdistan uttalas hotar att ingripa militärt på den syriska sidan om kurderna skapar ett självständigt syriskt Kurdistan. Samtidigt har SNC i Ankara och enskilda chefer i FSA visat upp en storebrorattityd mot kurderna. Deras krav som nationell minoritet måste naturligtvis respekteras, speciellt om revolutionen ska kunna räkna med kurdernas stöd i kampen mot diktaturen.

En annan faktor som kan rasera diktaturens murar är affärseliten i industri och handel. Den har sitt starka fäste just i Aleppo. Det finns inte ännu några bevis för ett större brott mellan dem och regimen. Men när vinsterna krymper och affärerna saknar utsikter kommer dessa välmående borgerliga krafter inte att sitta med armarna i kors och låta diktaturen ruinera dem.

Människor flyr undan artilleri och helikoptrar. Här öppnas ett läger i Jordanien.

Hur alla dessa faktorer och tendenser kommer att samverka och till slut avgöra utgången av den syriska revolutionen är det ännu för tidigt att ”spika fast”.

Just nu är Aleppo epicentrum för kampen mot diktaturen. Vinner oppositionen slaget om Aleppo tack vare andra faktorer än de rent militära är regimen slut. Lyckas Assad att med artilleri och helikoptrar driva rebellerna till reträtt är det inget definitivt nederlag. De kan falla tillbaka till den landsbygd som regimen har övergett på grund av dålig tillgång till garanterat lojala trupper. Assads bror Maher kan inte vara närvarande överallt.

Media; DN1,DN2,DN3,DN4,DN5,DN6,DN7,DN8,DN9,DN10,DN11,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Syrien, Assad, USA, Revolution

Kära läsare,

Det är som ni kanske uppmärksammat stiltje på vår blogg. Värmen trycker och hjärnan går på tomgång. Det händer mycket, inte minst i Syrien. Men det är som om energin tar slut när termometern darrar kring 30°C redan tidigt på morgonen.

Men det gillar däremot min hortensior. Så ni får hålla till goda med lite blomsterfoton tills vidare. Men ge inte upp. Besök oss varje dag. Rätt vad det är blommar vi också ut.

François Hollande hade nog hoppats på en lungnare inledning av sitt presidentskap. Att han skulle ställas inför eurokrisen med budget- och statsskuld var väntat. Men han hade knappast räknat med det besked som den franska biltillverkaren PSA (Peugeot/Citroën) kom med i dagarna. Åtta tusen anställda ska sparkas inom två år. Fabriken i Aulnay, där Citroën C3 tillverkas, läggs ned och de tre tusen anställda ansluter i kön till a-kassorna.

Citroën C3 är en av bolagets dåliga säljare.

Ryktena om läget för PSA cirkulerar sedan länge, men beskedet kom ändå som en chock för de anställda och de fackliga organisationerna. Även för Hollande och den nya socialistiska regeringen är beskedet mycket obehagligt. Så pass obehagligt att finansministern Moscovici anklagar PSA för att ha skjutit upp beskedet till efter presidentvalet för att inte störa Sarkozys valkampanj. PSA fick under Sarkozys presidentskap åtta miljarder euro i olika statliga subventioner. Man ska visa tacksamhet. Moscovici har däremot inte låtit antyda att PSA borde avkrävas pengarna tillbaka. Det ska vara någon måtta på radikalismen.

För det franska socialistpartiet är PSA:s nedläggningsplaner en tuff nöt som partiet knappast kommer att knäcka. Pierre Moscovici har visserligen redan sagt att planerna är ”oacceptabla” och avfärdar bolagets klagan över för höga lönekostnader med att lönerna i PSA bara svarar för 10 procent av produktionskostnaderna. Finansministern kräver att bolaget arbetar fram en ”ny plan” som inte är så drastisk. Han har säkert kvar i minnet hur Lionel Jospins popularitet störtdök när han sa att ”staten kan inte göra allt” som ursäkt för att inget göra alls när däckfabrikanten Michelin 1999 avskedade en stor del av personalen.

”Staten kan inte göra allt”, sa Jospin uppgivet.

Dessutom måste regeringen ta hänsyn till de fackliga organisationerna och resten av vänstern. Både Vänsterfrontens Jean-Luc Mélénchon och NPA:s Philippe Poutou kräver stopp för avsked i vinstgivande företag, vilket är fallet med PSA, och en socialisering av företaget om det lägger ned fabriken i Aulnay.

Från fackligt håll anklagas PSA för att ha negligerat investeringar och forskning till förmån för en hutlös utdelning på bolagets aktier som till huvudelen ägs av familjen Peugeot. För fackföreningen CGT innebär PSA:s strategi att produktionen på andra fabriker i Frankrike ska trissas upp till max för att ”rationalisera” tillverkningen och maximera profiten.

Det är ännu långt ifrån klart att loppet är kört. Allt beror på den mobilisering som de anställda har kapacitet till och den solidaritet som kan mobiliseras i samhället. Sett till att PSA:s besked kommer bara två månader efter presidentvalet kan det också betyda att François Hollande och hans regering känner sig tvingade att driva fram en plan som drar ut på avskeden till en spiral av ”naturlig avgång”.

Arbetarna vid Opel Antwerpen stred tappert för sina jobb men fick inte tillräckligt stöd från kollegorna vid Opel Bochum, som nu i sin tur står inför en nedläggning.

Europas bilindustri står inför en djup kris, eller rättare sagt befinner sig i en djup kris vilken PSA:s nedläggningsbesked är en del av liksom nedläggningen av Opel i Antwerpen och Saab i Trollhättan. Två avgörande faktorer ligger under krisen.

För det första råder det en enorm överkapacitet i de europeiska bilfabrikerna. I dag har industrin kapacitet att tillverka 20,6 miljoner bilar per år i Europa medan försäljningen stannade vid 13,6 miljoner 2011. Trots ”just in time”, och annan modern teknik för att ”slimma” produktionen maximalt kan inte bilföretagen undvika att minska sin kapacitet. Att hoppas på kraftigt ökade säljvolymer i Europa för att minska gapet är för tillfället en önskedröm och det beror på den andra faktorn nedan.

De europeiska regeringarnas ekonomiska kris- och åtstramningspolitik driver kontinenten in i en allt djupare recession. Hushållens köpkraft stagnerar i många länder och minskar kraftigt i en del. I det läget skjuter många upp sina bilköp. Frankrike är inget undantag. Statens bidrag till skrotpremier gav bilhandeln en kraftig skjuts under 2010-2011 men den arsenikkuren kan inte upprepas år efter år.

Överkapaciteten är kronisk i bilindustrin.

Ingen ska bli förvånad om det inom de närmaste åren kommer att försvinna bilmodeller och kanske hela märken från gatorna. Ett stort antal bilfabriker kommer att läggas ned. Opel i Bochum står redan på falluckan och hela Opelkoncernens framtid är tveksam. Spanska SEAT har också en osäker framtid.

Peugeot/Citroën tappar marknader och volymer. År 2000 producerade koncernen 3,186 miljoner bilar. I dag har produktionen sjunkit till 1,970 miljoner och till skillnad från giganten VW som exporterar 66 procent av sin europeiska produktion till marknader utanför EU lyckas PSA bara exportera 40 procent utom EU. Det innebär att företaget är mer beroende av en stagnerande marknad än exempelvis VW.

-I september börjar kriget. Så säger Jean Pierre Mercier, en av de fackliga ledarna på den nedläggningshotade Peugeotfabriken i Aulnay. Under sommaren står det fackliga livet still i Frankrike. Men sedan kan kampen börja. Då behöver arbetarna i Aulny solidaritet från hela landet, speciellt eftersom en majoritet av den manuella arbetskraften är svarta och araber.

Media: DN1,DN2,DN3,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Bilar, EU, Peugeot, Citroën, PSA, Kris, Saab, Opel,

-Alla visste om det men ingen reagerade. Så lyder dagens rubrik i The Independant om den omfattande kriminella aktivitet där bankirer, bland annat den brittiska banken Barclays, fifflade med den ränta som kallas Libor och som styr till vilket pris banker lånar pengar mellan sig under ett dygn.

Under Londons mörka skyar fifflar kriminella bankirer ostört.

Jag har redan skrivit om detta kriminella finansfiffel. Men nu finns det klara bevis för att de som är satta att kontrollera de privata bankerna visste om vad som pågick strax innan finanskrisen 2008 utan att reagera. Chefen för Bank of England , Mister King, visste vad som pågick. Detsamma gäller amerikanen Tim Geithner som vid den tiden var chef för Federal Reservs avdelning i New York.

Dokument som släppts av FED visar att alla på toppnivå visste att Barclay fifflade med sin rapportering för att pressa ned Libor-räntan med fördel för banken. Ingen reagerade för att undvika ”större skada”. Sådan är logiken i finansvärlden. Är brotten tillräckligt grova måste de skylas över för att ”skydda” kapitalintressen. De ansvariga får gå sin väg, med några tiotals miljoner i avgångsvederlag för ”väl utfört arbete”. Att de skulle åtalas för kriminella handlingar kommer inte på frågan. Så går det bara när brotten begås av ensamvargar som Bernard Madoff. Då finns ingen ”systemrisk” att ta hänsyn till.

Tim Geithner vissta vad som skedde utan att ingripa.

Men vad var det Barclays och andra storbanker fifflade med? Libor är den ränta som banker använder som referens för lån mellan varandra på daglig basis. Libor fixeras varje dag klockan elva på förmiddagen av den brittiska bankföreningen. De samlar in uppgifter från 20 internationella storbanker om vilken ränta de tror att de måste betala för att låna över dagen från andra banker. De fem högsta uppskattningarna och de fem lägsta skalas bort och sedan fixar British Bankers Association Libor (London InterBank Offered Rate) vid genomsnittet från de tio i mitten.

Men vad gjorde Barclays? Banken uppskattade medvetet sin låneränta lågt för att undvika spekulationer om bankens finansiella situation. Andra storbanker som Deutsche Bank sägs ha fifflat på samma sätt. Effekten av fifflet var att Libor fixades till någon hundradels procent lägre än vad som borde ha varit fallet. Det kanske låter futtigt och utan betydelse. Någon hundradels procent, vad är det?

Men när en hundradels procent ska räknas om till reda pengar då handlar det om hundratals miljoner. För vi talar om hundratusentals miljarder dollar som varje dag lånas mellan världens banker. VD för Barclays, mister Diamond, har tvingats avgå. Likaså bankens ordförande. Bob Diamond får nöja sig med att han tjänade 1,3 miljarder svenska kronor mellan 2005-2008 och lite ”fickpengar” räknat sexsiffrigt i brittiska pund.

För var dag som går dras nu ridån upp en liten bit. Fram tittar brottslingar som med sin aktivitet bidragit till den finanskris som nu härjat i fem år. Hundratals miljoner arbetande människor har drabbats ekonomiskt och socialt av finansens kriminella affärer. Ändå förväntas vi ställa vårt hopp om att en väg ut ur krisen ska hittas just av samma brottslingar som skapat krisen. Tusentals miljarder euro och dollar har vräkts ut över de privata bankerna som enligt Anders Borg & Co. måste räddas för att krisen ska kunna bekämpas. Det är som att bekämpa eld med bensin.

Media: DN1,DN2,DN3,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Barclays, Finans, Brott

Tänk dig en läkare som gång efter gång misslyckas att bota en patient och ändå gång på gång ökar på dosen av samma medicin trots att den uppenbarligen håller på att ta död på den stackare som utsätts för galenskapen. Kvacksalveri kallas det.

Tänk dig en fysiker som gång efter gång testar en idé. Varje gång misslyckas experimentet. Ändå fortsätter den galne forskaren med allt fler tester utan att ändra något. Att idén skulle kunna vara fel finns inte ens med som en tanke i den blinde dogmatikerns värld.

Tänk dig en kemist som envetet håller fast vid samma formel trots att blandningen aldrig blir till guld. Resultaten av alla timmar i laboratoriet blir alltid detsamma –en värdelös soppa. Ändå byter den galne kemisten inte ut en enda molekyl i sin formel. En tokig alkemist blir världens omdöme över dogmatikern.

Ändå finns det personer som år ut och år in får stående applåder och extremt bra betalt för att uppträda som galningarna ovan.

En årskurs av europeiska kvacksalvare

Rätt gissat – nyliberala finansministrar och deras teoretiska lakejer i den celebra samlingen av ekonomer på de stora universiteten världen över. De där som tar emot priset för de mest verklighetsfrämmande teoremen vid Nobelfesten.

När den ekonomiska politiken inte leder till vad den sägs ska leda till är det alltid för att politiken inte genomförts till fullo.

Arbetslösa ska tvingas skaffa sig jobb om a-kassa och andra bidrag minskas. I åratal har ”teorin” varit första dogm för varje finansminister i Europa. Att arbetslösheten bara stiger och att de som får minskade bidrag blir allt fattigare och därmed konsumerar mindre som i sin tur bidrar till att recessionen blir allt djupare spelar ingen roll. Orsaken är att a-kassan och de sociala bidragen inte sänktes tillräckligt. Sagt och gjort. Dra åt skruven några varv till så ska det ordna sig.

Inom vilket annat samhällsområde som helst skulle åtal väckas och dryga straff falla mot den som mot bättre vetande skapar lidande och misär. En läkare som gång efter annan begår samma misstag sitter inte kvar länge på sin plats. Men inte finansministrar inte. De bjuds in till teve för att inför ödmjuka journalister förklara att folk måste inse att det krävs ännu mer uppoffringar för att skutan ska komma på rätt köl.

Patienten har varit alltför resistent mot den undergörande medicinen. Men nu ska det bli andra tag. Immunförsvaret mot ökad arbetslöshet, sänkta sociala bidrag, sämre sjukvård, lägre löner och ökade klyftor i samhället ska brytas ned. Då ska ni se att de nyliberala recepten, när de kan sättas in med maximal effekt, kommer att sätta fart på de ekonomiska hjulen.

Tyvärr dör patienten under tiden. Men finansministrarna bekymrar sig icke. Det finns massor av arbetslösa i världen med redan nersatt immunförsvar. Där finns nya marknader och profiter.

Media: AB1,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Finans, Dogmatik, Nyliberalism,

Europas talibaner leder oss käpprätt in i helvetet. Kriget mot terrorismen behöver inte föras i fjärran. Det finns alltför många terrorister i Europa som redan skapat enormt lidande och som förbereder ännu fler angrepp på den arbetande och skattebetalande befolkningen.

Så här förbereds den ”gemensamma” krispolitiken.

Alla känner igen dem och ändå tror de att de kan komma undan med vad som helst. Angela Merkel, David Cameron, Jean-Claude Juncker, Mario Monti, José Barroso, Anders Borg, Antonis Samaras, Mariano Rajoy och en rad andra välkända marknadsfundamentalister tillhör alla det terroristgäng som i bankernas och finansens namn proklamerar att det finns bara en väg –uppoffringens och lidandets Golgata.

Inte för dem själva naturligtvis. De behöver inte leva som de lär. Sjukt höga löner, materiella förmåner, skatteplanering, pensioner som vanliga arbetare inte kan drömma om och andra privilegier anser de vara normalt för att kompensera deras nit i arbetet på att rasera den sociala välfärd som var Europas och som redan utsatts för katastrofala attentat från de europeiska terroristernas sida.

Från mörkret stiga vi mot ljuset. Ska de spanska kolgruvearbetarna lysa upp vägen för det samlade motstånd som krävs av Europas arbetande befolkning för att finanstalibanernas aggression ska kunna slås tillbaka.

-Det finns inga alternativ, säger Borg och andra marknadskramare och syftar då till de spar- och åtstramningspaket som avlöser varandra. I själva verket vet de inte vad de sysslar med. Alltsedan finanskrisens början 2007 har vi lovats att räddningen väntar runt hörnet. Krispaketen har avlöst varandra med enda resultatet att de privata bankkapitalen räddats medan allt fler av Europas länder dras ned i vad som alltmer börjar likna den stora trettiotalsdepressionen. I Grekland är den redan ett faktum. I Spanien närmar sig samma situation i ett rasande tempo. Toppmötena i Bryssel och andra huvudstäder är lysande bevis för att kontinentens politiker saknar en gemensam krisplan. Den ena stödpaktetet avlöses av nya sparplaner för att i sin tur orsaka nya brandkårsutryckningar för att hindra den generaliserade recession som de alla fruktar. Det är, tillsammans med deras övertygelse att det är de arbetande som ska göra uppoffringar, det enda som de är överens om.

Men de som saknar skygglappar ser och känner ända in på skinnet att den nu fleråriga krispolitiken inte leder någon annanstans än rakt in i en social katastrof. Talibanerna i Bryssel, Berlin, Paris och London ser däremot inget. De har skygglappar och styrs av dogmer som saknar koppling till den ekonomiska och sociala verkligheten. När olika staters budgetar och skulder rusar i höjden därför att den ekonomiska krisen minskar staternas inkomster då knyter talibanerna ihop nya sparpaket som bara kan få ett resultat –kraftigare recession med ännu värre arbetslöshet och minskade löner som i sin tur ytterligare gröper ur statsfinanserna.

I dagens Financial Times finns den här sammanfattningen som visar vart fyra år av ”krispolitik” lett oss. Tidningens ”glädjeprognoser” för tillväxten fram till 2014 är inte mycket att sätta tillit till.

 Den förda politiken är som att hoppa blindbock in i det okända av en infernalisk spiral av åtstramningspaket –recession –åtstramning och ….depression. Tusentals miljarder euro har östs över banker och finansväsendet utan att det skapat ett enda nytt jobb. Ändå säger Merkel och resten av extremisterna att ännu fler kryckor och stödbandage till bankerna är den enda räddningen för Europa, EU och euron. Ja, det kanske är lite överdrivet. De har också gett sig den på att allt som vi vant oss vid som välfärd och allmän social service ska krossas in till sista byggstenen.

Med den förda politiken tror sig fanatikerna kunna återskapa förhållanden där ”business as usual” på nytt ska härska. Att det var ”business as usual” som ledde till den kris vi nu står mitt i har de inte ens vågat fundera över. Tuta och kör så kanske fyrtakten kommer igång igen, är bildoktor Borgs devis.

Media: DN1,DN2,DN3,DN4,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, EU, Euro, Talibaner, Kris, Banker, Finans

För den som känner till reglerna för schackspel är frågan i rubriken ovan inte nonsens. Den som är matt har förlorat för gott. Den som är patt kan inte röra sig utan att ändå vara satt i matt av motståndaren. Då är utgången oavgjord och status quo råder, ingen har förlorat, ingen har vunnit.

Den svarta Kungen är matt. Spelet är över.

I situationen i Syrien är Assad vare sig matt eller patt. Han har kvar sina truppers rörlighet så en patt kan det inte bli tal om. Däremot pekar allt mer mot en slutlig matt där regimen faller samman och Bachar Assad ger upp spelet.

Internationella media gjorde i veckan stor sak av Brigadgeneral Manaf Tlass avhopp och flykt till Paris. Han var en av Assads närmsta vänner och nyckelfigur som chef för lojala säkerhetsstyrkor. Till skillnad från de generaler och höga officerare som hoppat av och anslutit sig till upproret ska Manaf Tlass avhopp ses som ett tecken på att lojala ledare lämnar det sjunkande skeppet för att inte själva dras med i djupet.

Fina cigarrer och champagne är general Tlass svag för. Kampen i Syrien är inte hans kopp te.

Manaf Tlass är välkänd för sin smak för fina cigarrer och mondäna fester på Rivieran och andra platser för det internationella jetsetet. Sedan ett par månader har han dock varit i onåd hos vännen Assad och i praktiken suttit i husarrest. Enligt rykten protesterade han mot bombningar av civila bostadsområden och beslöt sig för att hoppa av när Assads armé angrep Tlass hemstad Rastan.

Men vad har detta med det ädla spelet schack att göra? Kopplingen är Manaf Tlass syster som bor i Paris och heter Nahed Ojjeh. Som artonåring gifte hon sig 1979 med en internationell vapenhandlare och eftersom mannen redan var sextio år ärvde Madame Ojjeh tretton år senare makens privata förmögenhet på cirka tio miljarder kronor. Akram Ojjeh gjorde sin förmögenhet i första hand på vapenhandel med Saudiarabien.  Madame O som kvinnan kallas i Paris tillhör jetsetet men har också en passion för schackspel. Under några år i början av förra årtiondet seglade hon upp som en av de absolut största sponsorerna av schack på toppnivå. Passionen för schack verkar ha svalnat de senaste åren och det franska elitlag hon finansierade har sjunkit i glömska. Onda tungor i schackkretsar menar att hon var mer passionerad för spelarna än spelet.

Men pengar har hon kvar, massor av pengar. Snart finns hela familjen Tlass samlad i Paris. Hennes far Mustafa Tlass var tidigare försvarsminister i Assads regering men flyttade tidigare i år officiellt till Paris för sjukvård. I realiteten hoppade fadern av liksom brodern Firas, en välkänd affärsman i Damaskus. Både kunde ta sig till Madame O i Paris utan att stoppas av regimen. Det är en god gissning att Madame O:s förmögenhet kommit väl till pass och fyllt vissa fickor i Damaskus.

Med Brigadgeneral Tlass flykt till Paris är familjen samlad. De är flyktingar i ett land som inte längre drar sig för att skicka tillbaka sudaneser, somalier och andra flyktingar till sina hemländer. Det är ingen risk att familjen Tlass kommer att möta samma öde. Fina cigarrer och champagne finns det överflöd av i Paris. Pengar finns i överflöd på Madame O:s konton.

Media:DN1,DN2,DN3,DN4,DN5,DN6,DN7,DN8,

Bloggare: Röda Malmö,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Syrien, Assad, FN, Annan, Paris

 I dag hålls det första fria nationella valet i Libyen på fyra decennier. Nio månader efter diktatorns fall ska befolkningen välja en Konstituerande församling som får till uppgift att skriva en ny författning och utse en regering som ersätter det misstrodda nationella övergångsrådet.

Tvärtemot vad många väntat sig råder det entusiasm inför valet och stora förhoppningar ställs på framtiden. Inte mindre än två miljoner åttahundra tusen medborgare har skrivit in sig på vallängderna vilket motsvarar åttio procent av alla röstberättigade. Hur stort valdeltagandet verkligen blir vet vi inte ännu men med så många inskrivna finns det anledning att vänta ett större valdeltagande än i Egypten och Tunisien.

Det kanske beror på att det är första gången sedan Khaddafis militärkupp 1969 som ett demokratiskt val organiseras. I Egypten och Tunisien hölls ”välorganiserade” val av regimerna med bara erkända lojala kandidater vars uppgift var att ge ett sken av legitimitet åt diktaturerna.

När fria val äntligen kunde hållas efter Ben Alis och Mubaraks fall var visserligen entusiasmen stor men ett omfattande soffliggeri vittnade ändå om politisk apati och tveksamhet bland skikt av befolkningen, kanske orsakat av tidigare bittra erfarenheter av manipulerade val.

I Libyen skrivs historien i stället på ett blankt blad. Att delta i ett val är redan en nyhet för alla, för att inte tala om ett i huvudsak fritt och demokratiskt val. Under Khaddafis tid förklarades demokratiska val vara borgligt trams och det ersattes av en Potemkinkuliss kallad ”revolutionär folkmakt” vars reella innehåll var total makt åt Khaddafi, hans familj och hans närmaste generaler.

Valet i dag hålls självfallet inte under ideala förhållanden. Hur skulle det kunna vara så med tanke på att det rådde fullt inbördeskrig för mindre än ett år sedan. Landet står inför enorma problem som inte kommer att lösas snabbt efter valet även om lyckat val kan bidra till deras lösning.

När Khaddafis polis och militär föll samman föll också diktaturens statsapparat samman. Den civila administrationen byggde till hundra procent på det skådespel till ”folkmakt” som Khaddafi uppförde. Det fanns inga statliga departement för den civila administrationen och när regimen föll samman stod den segrande revolutionen inför att enormt vacuum både politiskt och civilt.

Delvis till följd av det föregående skapades redan tidigt under revolten flera maktcentra. I Misrata stred befolkningen desperat mot den reguljära arméns belägring och den starka milis som växte fram under motståndets gång blev en självständig makt tillsammans med de lokala råd som skapades överallt. Samma sak gällde miliserna i Zintan, som till stor del befriade de berbiska bergsområdena i väster och senare spelade en avgörande roll i Tripolis fall. Samma sak gäller de större väpnade miliserna i Benghazi och andra städer i öst.

Likaså stod revolutionen inför problemet att det saknades en juridisk myndighet. Den hade helt enkelt varit ett bihang till diktaturen och upplöstes av sig självt när revolutionen segrade. Domare och lojala advokater som inte anslutit till revolutionen i dess tidiga skede bara försvann i naturen eller fängslades för sitt aktiva deltagande i förtryckarapparaten. Det kaotiska rättsväsende som existerat det senaste året måste ses mot den bakgrunden. Bland de cirka åtta tusen fångar som FN säger hålls ännu i dag finns säkert många oskyldiga som aldrig borde ha tagits till fånga. Men den stora majoriteten av dem stred aktivt i Khaddafis specialstyrkor och milis. Antalet lojala soldater var inte några hundra. Hans styrkor kunde räknas i flera tio tusen soldater. Många bytte till civila kläder. Men tusentals gav också upp och fängslades.

Centrala Misrata förstördes totalt av Khaddafis artilleri.

Utan en statsapparat, speciellt en armé och en polis, är det inte speciellt märkligt att ett litet antal av de hundratals miliser som bildades lokalt och ofta på klanbasis utvecklats till rena gangstergäng. Vissa mindre grupper av islamska extremister skapar också säkerhetsproblem eftersom de aktivt försökt sabotera genomförandet av dagens val. Bland annat genom attacker mot vallokaler där valsedlar och urnor förstörts. Det gäller framför allt i Benghazi med omnejd där islamisternas aggressivitet mot valet får medvind av en ”federalistisk” rörelse som kräver större representation för östra delen av landet i den Konstituerande församlingen. Hur många som stöder kravet på ett federalt Libyen med stor självständighet för regionerna får vi nu svar på.

Trots de stora problemen hålls ändå valen enligt många direktrapporter under positiva förhållanden där befolkningen entusiastiskt ser fram mot ett demokratiskt val som inger förväntningar och hopp inför framtiden. Att åttio procent av alla röstberättigade skrivit in sig på vallängderna vittnar om detta. Att fyrtiotre procent av alla inskrivna är kvinnor vittnar om öppningar som många säger inte existerade.

Ett problem ur revolutions synpunkt är att många unga som deltog i det väpnade upproret inte har rösträtt. Den existerande vallagen sätter rösträtten till arton år. En kandidat ska ha fyllt 21 år. Samtidigt ska vi veta att inte mindre än hälften av befolkningen är under arton år. Ett demografiskt faktum  som också har stor betydelse i Egypten och Tunisien. Har man rätt att delta med vapen i hand i ett uppror mot diktatur och förtryck borde man också ha rätt att delta i de politiska besluten. En rösträtt vid sexton år kanske skulle ge ett annat utslag i urnorna.

130 partier och 2500 individuella kandidater konkurrerar om platserna.

Vad ska väljas? Till den Konstituerande församlingen ska 200 delegater utses av medborgarna. Valkommissionen har fördelat platserna proportionellt till befolkningen i de tre regionerna. Hundra platser besätts av västra delen av landet med Tripoli som centrum, sextio platser besätts av den östra delen kring Benghazi och de resterande fyrtio platserna av den södra landsänden. I den nya Konstituerande församlingen krävs kvalificerad majoritet i viktiga beslut, detta för att inte Tripoli med sina hundra platser ska kunna diktera beslut med enkel majoritet.

Vilka som är kandidater i detta första val är inte lätt att hålla reda på. Av de två hundra platserna besätts 120 av individuella kandidater, vilka i de flesta fall är personer kända lokalt men inte nationellt. Det speglar det faktum att det under fyra decennier inte existerat vare sig politiska partier eller civila organisationer. Många av kandidaterna är akademiskt utbildade och ofta hemkomna efter en mer eller mindre lång exil i utlandet. Det finns exakt 2501 individuella kandidater varav bara 85 är kvinnor.

Amal Bayou, 54 år, är kandidat i Benghazi. Innan revolutionen doktorerade hon i mikrobiologi vid ett tyskt universitet.

De resterande åttio platserna går till representanter för nybildade politiska partier, eller ”enheter” som de kallas eftersom det inte ännu finns en lagstiftning som definierar vad ett parti är. Hundratrettio partier ställer upp i valet, men av dem är det bara tio som har en nationell utbredning, det vill säga närvaro i de tretton valdistrikten. Sammanlagt presenterar partierna 1 202 kandidater varav 540 är kvinnor. Partilistorna måste presenteras med varannan man varannan kvinna och också med en ”horisontell” fördelning mellan man och kvinna. Om ett parti presenterar en man som första namn i Tripoli ska partiet presentera en kvinna som första namn i Benghazi och omvänt. Att kvinnornas deltagande inte är symboliskt visar det lokala val som hölls tidigare i våras i Benghazi då en kvinnlig kandidat fick flest röster av alla.

Bland de politiska partierna är det tre som står ut som möjliga segrare. Störst av dem blir antagligen Rättvise och Framstegspartiet under ledning av Mohamed Sowan som satt fängslad under Khaddafis tid och är känd i hela landet. Partiet står det muslimska brödraskapet nära.

Mohamed Sowan satt fängslad under Khaddafi för sina politiska idéer.

Därefter kommer Hemlandspartiet (Al Watan) som är grundat av den omstridde milischefen Abdel Belhadj. Båda partierna säger sig stå för en moderat islam. Det betyder också att de i förhållande till omvärlden kan beskrivas som borgerligt nationalistiska. Medan det tredje stora partiet, Nationella Alliansen, är ett klart nyliberalt parti som leds av den förre ministern Mahmoud Jibril, känd för sin ”provästliga” agenda.

Hur väl dessa tre kommer att lyckas får vi veta om några dagar. Vad vi redan vet är att de inte representerar en radikal social politik. Samtidigt representerar de inte en kontrarevolution med syfte att rädda vad som räddas kan av den gamla regimen, på det sätt som generalerna i Egypten söker rädda ”mubarakismen”. Det finns inga betydande krafter som vill återupprätta det gamla och det innebär att kontrarevolutionen måste klä sig i ”demokratiska” kläder, vilket eventuellt kan ta sig formen av en demokratisk regim med begränsade demokratiska fri- och rättigheter motiverade av islamsk sharialag.

Det finns ingen socialistisk strömning i landet och inte heller en radikal sekulär rörelse. Det hindrar inte att valet är ett viktigt steg på vägen mot ett samhälle med normala demokratiska fri- och rättigheter där en radikal social rörelse kan andas fritt och utvecklas utan att krossas i sin linda av en blodig diktatur. Dagens val kan därför lägga grunden till en mer normalt fungerande borgerlig statsbildning med en regim som inte blir den lakejregim som vissa anser redan existerar. Den hjälp att störta Khaddafi som upproret fick av Nato har inte fått befolkningen att glömma USAs och Europas intima relation med Khaddafis diktatur. NTC:s agerande i förhållande till ICC i Haag och i förhandlingar med olika oljebolag visar att besluten i Tripoli inte är dikterade i Vita Huset.

Den Konstituerande församlingen (General National Council) utser omedelbart en ny regering som ersätter det nationella övergångsrådet NTC. Särskilda val ska i sin tur utse 60 personer som inom 150 dagar ska presentera ett förslag till ny författning som måste antas med två tredjedels majoritet i en folkomröstning. När den processen är avslutad och landet fått en ny författning ska nyval till ett parlament hållas inom 180 dagar.

Misrata överlevde två månaders belägring tack vare att Khaddafis försök att blockera stadens hamn förhindrades av Natos marina enheter.

Många okända faktorer kan dyka upp på den väg som stakats ut för bygget av en normal borgerlig parlamentarism. Vad som händer i Syrien har en stor betydelse för processen i Libyen liksom hur stora framgångar den pågående kontrarevolutionen i Egypten når. Balansen mellan regionerna i Libyen kan också leda till kraftmätningar. De stora lokala miliserna har i mycket fyllt ut avsaknaden av en nationell armé, på gott och ont.

Det val som hålls i Libyen i dag är kanske inte det mest demokratiska i världshistorien. Men det öppnar vägen för en process som var omöjlig så länge Khaddafi var enväldig härskare. En nationalistisk borgerlig demokrati där de förtryckta kan finna en väg att uttrycka sig är på väg att födas. Den kommer säkert att ställa sig i vägen för de fattigas och förtrycktas slutliga befrielse. Men under Khaddafis diktatur aborterades rörelsen redan i fosterstadiet.

De som i dag förfasar sig över ”kaoset” i Libyen och som i indirekta eller direkta ordalag målar Khaddafis regim i ljusa färger har inte förstått ett jota av vad som skett sedan upprorets första dag i Benghazi. Valet i dag är bara en viktig etapp i en process där kanske de arbetande i landet kan börja göra sin röst hörd. Utan diktaturens fall hade inget av detta varit möjligt. Det totala mörkret hade fortfarande härskat. Det är uppenbarligen något som inte bekymrar vissa som gör anspråk på att representera de fattigas och förtrycktas intressen. De kommer att dömas hårt av historien.

Bloggare: Röda Malmö,

Media: DN1,DN2,DN3,SVD1,SVD2,SVD3,DN4,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Libyen, Khaddafi, Tripoli, Benghazi, Islam,

Det går snart inte att hålla räkningen. Hur många finansskandaler med brottsliga inslag ska avslöjas innan det uppenbara erkänns? En fri och avreglerad bank- och finansvärld inbjuder till organiserad brottslighet. Det handlar inte om enstaka maskätna äpplen. Hela äppelträdet ruttnar inifrån.

Barcleys VD Bob Diamond flyr undan pressen i en taxi efter förhör i Parlamentet.

Skillnaden mellan den organiserade brottsligheten i finansvärlden och ”vanlig” brottslighet handlar inte om offer och feta byten. Den största och mest absurda skillnaden är att bankirer och finansgurun får rundhänt betalt för sin brottsliga verksamhet medan ordinära brottslingar får sin ”ersättning” enbart efter att den brottsliga handlingen verkställts.

Den senast avslöjade affären i raden av finanskriminalitet skakar i dagarna City i London. Storbanken Barcleys, tillsammans med en rad andra internationella storbanker, riggade den ränta som banker använder mellan sig för lån över natten, den så kallade Libor (London Inter Bank Over night Rate). Bankerna rapporterade högre utlåning än den verkliga och kunde därmed manipulera den brittiska centralbankens dagliga fixering av Libor. Stora belopp är i cirkulation och övervinsterna för de fifflande bankerna därefter.

Som sagt får finansens brottslingar betalt för sin kriminella aktivitet. Barcleys VD amerikanen Bob Diamond kammade under perioden 2005-2008 hem inte mindre än 119 miljoner pund (runt 1,3 miljarder kronor) i lön och bonus. Inte så illa betalt för att med alla lagliga och olagliga metoder maximera sin och bankens vinster.

Bankens lejon borde ersättas med en gam.

Det är i jakten på övervinster som orsaken till kriminaliteten inom en avreglerad finansvärld ligger. Det är inte fråga om enskilda rötägg i en felfri bransch. När vinster över det normala lockar inom en viss aktivitet då rangeras regler och skrupler på hyllan och de mest vågade och enligt lagen brottsliga affärsaktiviteterna tar överhanden. Den som inte följer med i svängen hamnar på sidan om och stöts oftast ut ur ”gemenskapen”.

Barcleys räntemanipulering är bara den senaste skandalen i en lång lång rad av finansiell brottslighet som avslöjats de senaste åren. Det är när finanskriserna exploderar i ansiktet på bankirerna som brottsligheten avslöjas, eller som amerikanska finansexperter brukar säga: när högvattnet sjunker undan ser man vilka som simmade utan badbrallor.

Hur ska de kriminella finansiärerna stoppas? Genom självreglering, säger borgerliga och socialdemokratiska politiker. ”Marknaden” tar hand om sina egna rötägg sägs det. Det bygger naturligtvis på idén att det verkligen handlar om undantag och enstaka skrupellösa bankirer och finansiärer. Inser man att incitamenten till brottslighet finns inbyggt i jakten på övervinster på en marknad där regler för finansens agerande blivit ett tomt skal efter alla avregleringar då inser man också att det behövs mer än upprört moraliserande från gång till gång.

Media: DN1,DN2,DN3,DN4,DN5,DN6,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Barcleys, Finans, Brott