Miljoner arbetstimmar förlorade för samhället.

Statistiska Centralbyrån, SCB, publicerade i går nya siffror över sysselsättning, arbetslöshet och antalet arbetade timmar i Sverige.

Det är en skrämmande läsning. Var Anders Borgs konjunkturuppgång gömmer sig undrar man. Han har nog kikaren inriktad enbart på aktiekurserna. Men som ofta rusar aktierna i höjden när arbetare avskedas och företagen ”slimmar” sin produktionsapparat.

SCBs siffror ger en tydlig bild av fortsatt kris med fler arbetslösa i augusti 2009 jämfört med samma månad ifjol. En av byråns uppgifter visar kanske mer än andra hur mycket samhället förlorar på grund av krisen. Det gäller antalet arbetade timmar i landet som helhet. I augusti presterades 130,5 miljoner arbetstimmar i veckan vilket enligt SCB är en minskning med 4,9 procent på ett år. Om vi gör en liten beräkning kommer vi fram till att det svarar mot 6,73 miljoner färre arbetade timmar i veckan jämfört med augusti förra året.

Lägger vi till det så kallade ”outnyttjade arbetskraftsutbudet”(personer som velat och kunnat arbeta men inte sökt arbete) som enligt SCB i augusti uppgick till 21 miljoner arbetstimmar i veckan, motsvarande 525 tusen heltidsjobb på 40 timmar i veckan så ser vi att samhällsekonomin har förlorat varor och tjänster motsvarande 27 miljoner arbetstimmar i veckan. Hur mycket vård, barnomsorg, utbildning och bättre kollektivtrafik kunde inte dessa timmar resultera i?

I schemat nedan kan du se hur SCB delar upp den aktuella situationen på arbetsmarknaden.

Siffrorna inom parantes är felmarginalen

I media: DN1,DN2,SVD1,SVD2,SVD3,AB1,SSD1,DI,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, SCB, Arbetslöshet, Samhälle, Arbete, Sysselsättning

Karzai eller… ?

Flera veckor har gått sedan presidentvalet i Afghanistan hölls. Nu säger EUs kontrollkommission att närmare en tredjedel av alla avlagda röster är suspekta. Det innebär att inte mindre än 1,1 miljoner röster som Karzai erhållit bör kontrolleras och räknas om. Det kan leda till att hans nuvarande majoritet med 54,6 procent kan sjunka under femtiostrecket och att en andra valomgång blir nödvändig.

Dagarna då Karzai kunde räkna med totalt stöd från Vita Huset är över.

Resultatet av valet för USA/Nato bekräftar därmed att det i Sverige världsberömda ordspråket -att hur du än vänder dig har du ändan därbak- även gäller i Afghanistan. Vita Huset och Nato står inför ett i det närmaste omöjligt val.

Endera beslutar de att ignorera kontrollkommissionens uppgifter och accepterar Karzais seger även om det svider. I så fall blir det klart för alla, i Afghanistan och i övriga världen, att USA/Nato bundit sig till en korrupt rösttjuv, en allierad med krigsherrar och opiumhandel, som bara har stöd av en liten minoritet i landet. Det var bara 37,8 procent av landets 17 miljoner röstberättigade som deltog i valet och av dem fick Karzai strax över tre miljoner varav något över en miljon bör kontrolleras säger EUs kontrollkommission.

Med demokratin i siktet

Eller så tar USA/Nato konfrontationen med Karzai, driver igenom att rösterna räknas om för att tillåta en andra valomgång, även den med osäker utgång. Men nu kommer den afghanska vintern och ett nyval mellan Karzai och Abdullah Abdullah blir inte möjligt att genomföra innan vårsolen tittar fram i april. Under tiden kommer makten i Kabul att framstå som ännu mer illegitim än om Karzai får ett nytt mandat. Som sagt- hur du än….

Hur Barack Obama och EU ska ta sig ur den återvändsgränden verkar mer än knepigt. Samtidigt växer sprickorna bland demokraterna i Kongressen. Kriget i Afghanistan ses av allt fler amerikaner som meningslöst och flera demokratiska ledare vill inte backa upp ett beslut att skicka mer trupper. Barack Obama diskuterar just nu bakom stängda dörrar i kongressutskott en strategi för den fortsatta politiken i Af-Pac: Afghanistan/Pakistan. Idén är att sätta upp en sorts måttstock som ska användas för att mäta ”framgångarna” i kriget.

Greppar Hillary Clinton strategin i Af-Pak?

Hur skalan på ett sådant mätinstrument ska se ut förblir en gåta för den här bloggen. Den bör i alla fall ha stor plats för negativa värden.

I media: DN1,DN2,SVD1,GP,AB1,SSD1,DN3,AB2,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Obama, Karzai, Abdullah, Afghanistan, Valfusk, EU

Det handlar om rasism.

– Det finns en inneboende känsla hos många i det här landet att en afro-amerikan inte ska vara president. En överväldigande del av den intensiva fientlighet som riktas mot Obama handlar om det faktum att han är svart.

Orden är Jimmy Carters, USAs president 1977-81.  Han yttrade dem i tisdags under ett offentligt framträde i Atlanta. Det är viktigt att kända vita politiker tar bladet från munnen och fördömer den rasism som ligger bakom mycket av den absurda kritik som riktas mot Barack Obama. Det finns mycket i Obamas politik som kan och som ska kritiseras, som den fortsatta aggressionen i Afghanistan, stödet till Israel, blockaden mot Kuba, stödet till allehanda mutkolvar i fattiga länder eller det finansiella stödet till giriga bankirer som inte ställs till svars för den roll de spelar i finanskrisen.

I stället bubblar rasism och primitiv anti-kommunism upp i alla sammanhang. Obama anklagas för allt ifrån att vara nazist till kommunistisk barnamördare. Att någon överhuvudtaget kan ta sådan social paranoia på allvar säger mycket om samhället USA.

Här under följer en blogg jag skrev om samma ämne förra veckan.

Rasismen upp till ytan i USA.

Det måste sägas högt och tydligt. Det går inte längre att blunda.

Det är en djupt rotad rasism som eldar på det allt mer högljudda motståndet mot Obamacare. Och det handlar inte egentligen om presidentens vårdreform. Det visas av att slagorden och hatparollerna mest handlar om att Obama är en nazist, socialist, kommunist,muselman eller utlänning. Det är bara att välja bland de hatiskt utspottade skymforden. ”Nigger” ligger i luften. Men det vågar ingen republikansk politiker (ännu) ta i sin mun.

När Obama inte mördar barn tar han ihjäl gamla

Även om det inte låg långt borta när republikanen Joe Wilson ropade ”du ljuger” mitt under Obamas tal till Kongressen. Aldrig tidigare har någon i den församlingen häcklat en president under ett tal. Inte ens när George W. Bush sålde lögnerna om varför Irak måste invaderas avbröts han av häcklare.

Det är som krönikören Maureen Dowd skriver i New York Times- ”det fattades ett outtalat ord i Wilsons utrop: ” Du ljuger, boy”. Man ska veta sin plats i samhället. Det är väl ok att svarta blir advokater, företagsledare och senatorer. Men en svart president?

-Vissa kan inte föreställa sig en svart president och kommer aldrig att acceptera det, skriver Marueen Dowd i samma krönika.

För vissa är en svart president en mardröm

I går lördag 12 september marscherade tiotusentals upprörda republikaner i Washington för att ”begrava Obamacare tillsammans med Ted Kennedy” som ett plakat krävde. Protesterna är dock inte speciellt spontana. Bakom marschen stod republikanen Dick Armays ”Freedomworks”. Det är samma man som stod bakom kampanjen i Sydkarolina år 2000 och då krävde att den gamla sydstatsflaggan skulle hissas över delstatens offentliga byggnader. I samma delstat sa nyligen republikanen Rysty De Pass att en gorilla som rymt från ett zoo i en stad var ”en av Michelles förfäder”. Michelle är som bekant presidentens fru. Eftersom den typen av republikaner inte tror på Darwins utvecklingslära var nog kommentaren ämnad som smutskastning och inte som en sociologisk iakttagelse över människans ursprung.

De republikaner som tycker att det rent ut sagt är för jävligt att en svart man styr i Vita Huset har ett syfte med den organiserade hatkampanjen, att hindra Obama från att återväljas inom fyra år och drar sig inte för att kittla den latenta rasism som de flesta trodde var begravd för alltid.

Oklarheterna i Obamas reform hjälper den reaktionära kampanjen. De som redan har en sjukförsäkring via sitt jobb är rädda för att en förändring ska bli en försämring. Den rädslan är inte ogrundad eftersom Obamas förklaring av hur reformen ska finansieras är otydlig. Det har jag skrivit om tidigare. Men otydligheterna  och ”medelklassens” rädsla är ingen ursäkt för den rasism som väller fram ur det amerikanska samhällets historiska skräckkabinett.

Det kan bara fördömas för vad det är. Vidrig rasism.

I media: AB1,SVD1,DN1,SSD1,SVD2,DN2,DN3,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, USA, Obama, Rasism, NYT, Obamacare,

Det handlar om rasism.

– Det finns en inneboende känsla hos många i det här landet att en afro-amerikan inte ska vara president. En överväldigande del av den intensiva fientlighet som riktas mot Obama handlar om det faktum att han är svart.

Orden är Jimmy Carters, USAs president 1977-81.  Han yttrade dem i tisdags under ett offentligt framtråde i Atlanta. Det är viktigt att kända vita politiker tar bladet från munnen och fördömer den rasism som ligger bakom mycket av den absurda kritik som riktas mot Barack Obama. Det finns mycket i Obamas politik som kan och som ska kritiseras, som den fortsatta aggressionen i Afghanistan, stödet till Israel, blockaden mot Kuba, stödet till allehanda mutkolvar i andra länder eller det finansiella stödet till giriga bankirer som inte ställs till svars för den roll de spelar i finanskrisen.

I stället bubblar rasism och primitiv anti-kommunism upp i alla sammanhang. Obama anklagas för allt ifrån att vara nazist till kommunistisk barnamördare. Att någon överhuvudtaget kan ta sådan social paranoia på allvar säger mycket om samhället USA.

Här under följer en blogg jag skrev om samma ämne förra veckan.

Rasismen upp till ytan i USA.

Det måste sägas högt och tydligt. Det går inte längre att blunda.

Det är en djupt rotad rasism som eldar på det allt mer högljudda motståndet mot Obamacare. Och det handlar inte egentligen om presidentens vårdreform. Det visas av att slagorden och hatparollerna mest handlar om att Obama är en nazist, socialist, kommunist,muselman eller utlänning. Det är bara att välja bland de hatiskt utspottade skymforden. ”Nigger” ligger i luften. Men det vågar ingen republikansk politiker (ännu) ta i sin mun.

När Obama inte mördar barn tar han ihjäl gamla

Även om det inte låg långt borta när republikanen Joe Wilson ropade ”du ljuger” mitt under Obamas tal till Kongressen. Aldrig tidigare har någon i den församlingen häcklat en president under ett tal. Inte ens när George W. Bush sålde lögnerna om varför Irak måste invaderas avbröts han av häcklare.

Det är som krönikören Maureen Dowd skriver i New York Times- ”det fattades ett outtalat ord i Wilsons utrop: ” Du ljuger, boy”. Man ska veta sin plats i samhället. Det är väl ok att svarta blir advokater, företagsledare och senatorer. Men en svart president?

-Vissa kan inte föreställa sig en svart president och kommer aldrig att acceptera det, skriver Marueen Dowd i samma krönika.

För vissa är en svart president en mardröm

I går lördag 12 september marscherade tiotusentals upprörda republikaner i Washington för att ”begrava Obamacare tillsammans med Ted Kennedy” som ett plakat krävde. Protesterna är dock inte speciellt spontana. Bakom marschen stod republikanen Dick Armays ”Freedomworks”. Det är samma man som stod bakom kampanjen i Sydkarolina år 2000 och då krävde att den gamla sydstatsflaggan skulle hissas över delstatens offentliga byggnader. I samma delstat sa nyligen republikanen Rysty De Pass att en gorilla som rymt från ett zoo i en stad var ”en av Michelles förfäder”. Michelle är som bekant presidentens fru. Eftersom den typen av republikaner inte tror på Darwins utvecklingslära var nog kommentaren ämnad som smutskastning och inte som en sociologisk iakttagelse över människans ursprung.

De republikaner som tycker att det rent ut sagt är för jävligt att en svart man styr i Vita Huset har ett syfte med den organiserade hatkampanjen, att hindra Obama från att återväljas inom fyra år och drar sig inte för att kittla den latenta rasism som de flesta trodde var begravd för alltid.

Oklarheterna i Obamas reform hjälper den reaktionära kampanjen. De som redan har en sjukförsäkring via sitt jobb är rädda för att en förändring ska bli en försämring. Den rädslan är inte ogrundad eftersom Obamas förklaring av hur reformen ska finansieras är otydlig. Det har jag skrivit om tidigare. Men otydligheterna  och ”medelklassens” rädsla är ingen ursäkt för den rasism som väller fram ur det amerikanska samhällets historiska skräckkabinett.

Det kan bara fördömas för vad det är. Vidrig rasism.

I media: AB1,SVD1,DN1,SSD1,SVD2,AB2,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, USA, Obama, Rasism, NYT, Obamacare,

G2-möte i Ale fjäll.

I veckan höll bloggen Kilden&Åsman sitt årliga stabsmöte i en undandragen lokalitet för att i lugn och ro, under omfattande säkerhetsåtgärder, besluta om den närmaste framtidens publicistiska agenda. Vi är bara två i staben så ingen annan än vi själva tar beslut om bloggens politik och eftersom vi ju är lika långa behöver vi inte likt Nicolas Sarkozy bekymra oss över om någon är huvudet högre på familjefotot.

Som för alla G-möten är det familjefotot och menyn som är viktigast. Så även under G2-mötet i Alefjäll. För att lätta på stämningen hölls mötet under mindre strikta former ,utan slips- och kavajtvång. Ingen Berlusconi var med så inga call-girls syntes till.

Däremot lades det ned mycket arbete på utspisningens kvalitet. På öppningsmiddagen serverades inget mindre än stekt kummel med nyplockad King Edward och grönsallad. Mums, tyckte deltagarna. Sen visade bloggmästare Kildén hur smöret ska fräsas för att färsk strömming ska bli till flundra.

Dagen efter fick smaklökarna något att njuta av- kokt värmlandskorv med äkta pepparrotsås och King Edward igen, naturligtvis.

Som under alla G-möten med självaktning måste det naturligtvis ges möjligheter till avkoppling och fysisk aktivitet. För att ligga rätt i tiden fanns det därför tillgång till ett ekologiskt Friskis&Svettis. Vår belgiskplacerade bloggmästare, Åsman, prövar här hur det att att bygga muskler i harmoni med naturen  och dess kretslopp. Inga eldrivna löparband här, minsann.

Till mötets avslutning hade traktens facklige gigant, kamrat Johansson,  bjudits in för att under gemytliga former diskutera ett framtida klassamarbete. Kan LO kan vi. Här vilar inga hämningar. En viss skillnad är dock att vi samarbetar inom vår egen klass…

För att riktigt sprida avundsjuka och träta bland deltagarna på väg till G20-mötet i Pittsburg bjöds det hos oss på varligt hemlagat rotmos med fläsklägg. Efter den gastronomiska höjdpunkten somnade deltagarna trots att läggen serverades med bara rent källvatten. Nu var det inte så noga eftersom alla viktiga problem redan var avklarade.

Mötet avslutades utan att en slutdeklaration antogs och toppmötets betydelse för framtiden kan diskuteras. Det kommer att nog tävla med G20 om intighet för mänskligheten.

Den som däremot verkligen gladdes över att mötet avslutats var Freja, chefen över G2s vaktstyrka.

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, G20, G2, Pittsburg, Sarkozy, Kildén, Åsman, Ale, LO,

Barack Obama vädjar om stöd.

I natt höll Barack Obama ett kraftfullt tal till den amerikanska Kongressen för att rädda vad som räddas kan av hans påtänkta reform av sjukvården i landet. Som vanligt var retoriken elegant och talet väl framfört. Frågan är om det kommer att räcka med ett kraftfullt tal för att övertyga de vresiga kongressmedlemmar som han vill övertyga och få en ja-röst ifrån.

Jublande demokrater hyllar Obalas tal. Sura republikaner häcklade.

Att det verkligen behövs en djupgående reform av sjukförsäkringssystemet i USA är uppenbart. Barack Obamas egen beskrivning av hur det fungerar i dag räcker för att övertyga vem som helst. Problemet är bara att kritikerna inte vill övertygas, de vill förvalta ett system som gynnar de rika i samhället. Hur som helst här följer en liten bit av hans tal:

-Var och en förstår de extraordinära svårigheter som drabbar de utan sjukförsäkring, de som dagligen hotas av personlig konkurrs om en olycka eller sjukdom drabbar dem. Det handlar inte i första hand om personer som lever på socialbidrag. Det är medelklassamerikaner. En del kan inte få försäkring via jobbet. Andra är egenföretagare och har inte råd med en försäkring eftersom det är tre gånger dyrare än för de som försäkras av arbetsgivaren. Många andra amerikaner som har råd att betala förnekas ändå en försäkring på grund av en gammal sjukdom eller andra omständigheter som försäkringsbolagen bedömer för riskabla eller för dyra att täcka.

I Kongressen hörs inga röster från arbetarleden;

-Vi är den enda framstående demokratin i världen, den enda rika nationen, som tillåter sådan prövningar för miljontals av sina medborgare. Det är nu mer än trettio miljoner amerikanska medborgare som inte kan försäkra sig. Varje tvåårsperiod går var tredje amerikan oförsäkrad en viss tid och varje dag är det fjorton tusen amerikaner som förlorar sin försäkring. Det vill säga att det kan hända vem som helst.

Det är hårda ord om sitt land av den nyvalde presidenten. Men när Obama säger vad som ska göras lyser begränsningarna igenom. Grundprincipen är att så mycket som möjligt av det existerande systemet ska bestå. Det vill säga ett i huvudsak privat sjukförsäkringssystem med en och en enda drivande princip- det ska löna sig att vårda människor. Inte löna sig i bemärkelsen att folkhälsan blir bättre utan i bemärkelsen att privat kapital ska kunna berika sig på människors fysiska och psykiska sjukdomar. Det är den grundläggande motsättningen i ett system med privatförsäkringar.

Demonstranter kräver en offentlig sjukförsäkring

I sitt tal påpekar Obama helt riktigt att de beräknade utgifterna på nio hundra miljarder dollar för reformen under den kommande tioårsperioden är lägre än kostnaderna hittills för krigen i Irak och Afghanistan och lägre än de skattelättnader som Bush gav de rikaste i samhället.

Så sant så sant. Problemet med finansieringen är alltså löst. Ta omedelbart hem alla trupper från Irak och Afghanistan och sluta invadera andra länder stup i kvarten. Problemen med budgetunderskott och finansiering av sociala reformer är lösta i ett huj. Men det talet till Kongressen kommer Obama aldrig att hålla. Syftet var bara att vinna radikalas stöd.

Tänk dig ett europeiskt parlament eller den svenska riksdagen fylld av bara moderater med mer eller mindre blå framtoning. Då ser du den amerikanska Kongressen framför dig. I en sådan församling kommer aldrig en socialt rättvis sjukförsäkring, eller pensionsreform för den delen, att klubbas igenom. Det är möjligt att Obamas kraftfulla tal kan övertyga de kritiska demokraterna i Kongressen och att den innan årsslutet klubbar igenom en variant av Obamas reform. Det kanske blir något bättre än dagens situation men det blir en reform som ligger långt under de förväntningar som femtio miljoner amerikaner ställer.

Här kan du läsa hela Obamas tal på engelska:  Obama speach

I media; DN1,DN2,SVD1,AB1,AB2,GP1,SSD1,Politiken,SVD2,

Andra bloggar: Röda Malmö,Motvallsbloggen,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Obama, USA, Sjukvårdsreform, Kongress,

Borgs kompisar bråkar.

Efter G20-mötet i London försökte Anders Borg och hans ministerkompisar att presentera sammankomsten som en stor framgång på vägen mot ett sundare och mindre riskfyllt finanssystem.

Högsta hönsen samlade i London

Men vad som beslutades eller rättare sagt inte beslutades i London kommer inte att ha någon större inverkan. Det var mest ett möte som i sina slutrekomendationer slätar över de verkliga motsättningar som fanns innan och under mötet. Fasaden inför nästa G20-möte som hålls i Pittsburg den 24-25 september fick inte visa upp alltför många sprickor.

Men vad var det då man gjorde i London? Media visade på ett tydligt om än ytligt sätt att den verkliga motsättningen gick mellan Nicolas Sarkozy/Angela Merkel å ena sidan och George Brown/Tim Geithner å den andra. I sak gällde skillnaden om bankernas bonussystem eller deras kapitaliseringsnivå skulle sättas högst på dagordningen.

Sarkozy/Merkel och vår egen finans-Borg gick hårt ut innan mötet och argumenterade för ett tak på bonussytemet, att det inte ska vara knutet till kortsiktiga utan till långsiktiga resultat och att bonusar ska kunna krävas tillbaka om bankchefernas och värdepappershandlarnas resultat är negativa.

Från Brown och den amerikanska finansministern Geithners sida förkastas idén om ett tak på bonussystemet och i stället kräver de att bankerna ska tvingas hålla ett större eget kapital i förhållande till utlåningen. Den existerande Baselkonventionen säger att bankernas eget kapital ska vara minst 8 procent av utlåningen. Brown/Geithner vill öka kravet till minst 10 procent.

Vad betyder motsättningen och vilka särintressen speglar den. Londons City och Wall Street är världens två största och helt dominerande finanscentra. Det är vad socialdemokraten Brown och demokraten Geithner försvarar när de säger nej till ett tak på bonusarna för finansvalparna.

-För att behålla och dra till oss de bästa elementen på marknaden kan vi inte lägga ett tak på bonusarna för då kan de bästa lockas till Singapour, Dubai eller Hongkong, tänker de utan att säga det rent ut.

Dubais oljepengar används till att bygga ett nytt finanscentra

Av precis samma anledning vill Sarkozy/Merkel att bonusarna ska begränsas och kontrolleras bättre. De försvarar finansintressen i Frankfurt och Paris, som också är finanscentra men som bara når upp till Citys och Wall Streets knän. De kan inte konkurrera med de stora och tappar därför ”genierna”. Att det är samma genier som spekulerade världsekonomin ut över avgrundens brant verkar inte bekyma någon.

I stället för att hacka på bonussystemet vill Brown och Geithner att bankernas eget kapital ska stärkas. Argumentet är att med exempelvis 10 procent eget kapital i förhållande till utlånade medel kan bankerna klara sig bättre i en krissituation och bättre täcka kreditförluster. Under denna fråga ligger också skilda intressen mellan europeiska kapitalgrupper och anglo-saxiska. De amerikanska bankerna använder en större ”hävstång” i sin kreditgivning. Det innebär att de tar större risker i föhållande till det egna kapitalet. Anta att det egna kapitalet motsvarar siffran 10 och det utlånade kapitalet siffran 100 då är hävstången 10 gånger det egna kapitalt. Exemplet visar också det relativt futila i 8 eller 10 procents eget kapital som bufferrt. Om en bank gör 10 procents förlust på sina 100 utlånade enheter då mostvarar det hela det egna kapitalet och banken måste förklaras i konkurs. Det var vad som hände med Bear Stearns och Lehman Brothers. Bara i fredag förra veckan gick fyra amerikanska småbanker omkull. De blev offer för samma logik. Här ser vi att en kvot på 8% eller 10% inte betyder speciellt mycket när en verklig kris slår till. Det kan bara spela roll i en « normal » situation. De europeiska bankerna ser inget intresse i att köpa mer statsobligationer och att ge ut mer aktier för att öka det egna kapitalet, medan de amerikanska har intresse att göra så därför att reglerna för vad som kan räknas som eget kapital är vidlyftigare i USA.

När Borg och hans kompisar samlas i Pittsburg i slutet av månaden kommer det inte att ändra mycket i det krig på liv och död som världens banker och finanscentra är indragna i. De största och mäktigaste går redan segrande ur striden och det är skattepengar som hjälpt till att göra de överlevande bankerna och finansinstituten mäktigare än någonsin.

Det ska vi inte vänta oss att Sarkozy, Merkel och vår egen Borg kommer att vilja ändra på.

I media: DN1,DN2,SVD1,SVD2,ETC,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, G20, Pittsburg, London, Sarkozy, Geithner, Merkel, Brown, Borg, Basel II, Banker, Finanskris,

Lönearbete och modernt slaveri.

Ordet slaveri väcker indignation och medlidande. En gång var slaveriet legaliserat och satt i affärsverksamhet. Svarta buntades ihop på Afrikas västkust för att säljas till vita plantageägare i den amerikanska södern. Under förra århundradet olagligförklarades slaveriet och det blev allmänt antaget att det inte längre existerade.

Barken Wildfire anlände fullastad til Key West 30 april 1860

Ändå finns slaveriet kvar. Det är numera en olaglig affärsverksamhet men finns kvar i många olika former och blir vanligare. Inte i något avlägset förgätet hörn av världen utan mitt ibland oss, mitt i den så kallade civiliserade världen. Globaliseringens folkströmmar har på nytt gjort olika former av slaveri ekonomiskt lönsamt. Välkända exempel är borgarfamiljen i Paris, Rom eller London som håller pigan från Sri Lanka instängd , utan annan lön än mat och husrum för tillgänglighet dynget runt. Det är slaveri.

I arbetarrörelsens barndom var ordet löneslaveri i allmänt bruk. Lönerna räckte ofta inte ens till mat och hyra och de fattigaste lönearbetarnas familjemedlemmar gick ofta hungriga till sängs. Här i västerlandet försvann de förhållandena under kapitalismens glada dagar efter andra världskriget, även om svält och misär fortsatte att vara vardag för många i det som då kallades den tredje världen.

Nu möts lönearbetet och slaveriet igen i den nyliberala globaliserade kapitalismens planetära härjningar. Begreppen och gränserna mellan dem flyter samman i allt fler kontaktpunkter. Människohandel och rent slavarbete breder ut sig parallellt med att villkoren för lönearbetet allt mer börjar likna det löneslaveri som fördömdes av den unga arbetarrörelsen. En tredjedel av de hemlösa i Paris har ett arbete, men så illa betalt att det inte räcker till både mat och hyra. Vad kan man kalla det? Löneslaveri? När en amerikansk familj sover i en nattbuss för att kunna jobba dagen efter , vad kan man kalla det? Löneslaveri?

Lönearbetet var under hela efterkrigsperioden reglerat av en underförstådd överenskommelse: lönerna stiger i takt med produktivitetsökningen. Det gav rum för årliga reallöneökningar under flera decennier. Varje arbetarfamilj flyttade bort från utedassen och vedspisen för att bli ”medelklass”, det vill säga tillgång till rinnande varmt vatten och husvärme dygnet runt plus så småningom kylskåp, TV och bil.

Nu lyder på nytt lönearbetet under den ”järnhårda lönelagen”, det vill säga att arbetaren på dagens globaliserade, utlokaliserade arbetsmarknad ställs i direkt konkurrens med klassbröder på andra sidan jordklotet under konkurrensvillkor som vare sig Svensson eller Liu Chio kontrollerar. Den ene tvingas att arbeta under lönevillkor som inte går att jämföra med den andres. Och den andre kan inte längre försvara sina lönevillkor på grund av den förstes av det internationella kapitalet påtvingade löneläget. Med över en miljard nya lönearbetare indragna i den kapitalistiska produktionsapparaten efter murens fall kan inte lönearbetaren i västerlandet effektivt försvara sina arbetsvillkor och individen i den nya miljarden löneslavar har varken egen erfarenhet eller fackliga organisationer att ta strid med.

Kapitalets organisering av konkurrensen på den internationella arbetsmarknaden skapar en för den arbetande befolkningen nedåtgående spiral som verkar på två plan.

-Under vissa villkor och i vissa industrier kan kapitalisterna tvinga fram absoluta lönesänkningar under förevändning att jobben eller företaget ska räddas. I den amerikanska och europeiska bilindustrin och branschens underlevrantörer har ägarna använt krisen som ursäkt för att tvinga fram sänkta löner via minskad arbetstid eller minskade timlöner. Underleverantörer till GM och Ford tvingade i krisens början fram närmare en halvering av timlönen. I Tyskland ställdes tiotusentals arbetare inför valet att förlora jobben eller acceptera kraftiga lönesänkningar med bibehållen arbetstid, det vill säga obetalda arbetstimmar.

Hugg i för halverad lön

-Under andra omständigheter kan kapitalisterna öka sina vinster genom relativa lönesänkningar, det vill säga genom att fördelningen av värdeskapandet omfördelas till Kapialets fördel. Det är vad som skett världen över sedan början av 80-talet. Efter de stora sociala striderna decenniet innan försköts styrkeförhållandet till Kapitalets fördel som då kunde påbörja en gigantisk överföring av rikedomar från de arbetande till ägare av kapital. Lönernas andel av nationalinkomsten minskade på ett årtioende med 4-10 procent i de flesta industriländerna i OECD. Varje procentenhet handlar om hundratals miljarder kronor. Det är dessa rikedomar som närde finanssektornas elefantias och som blåste upp den rad av spekulationsbubblor som lett oss till dagens djupa världsomfattande ekonomiska kris.

Lönernas andel av BNP i USA 1960-2005

Den nyliberala kontrarevolutionen har inte bara pressat fram absoluta och relativa lönesänkningar. I vissa fall kan man tala om ett race mot den absoluta nollpunkten. För vad ska man kalla det faktum att arbetare vid olika tillfällen tvingas arbeta gratis? Den utpressning som arbetare utsattes för när den nyliberala chockterapin sattes in efter murens fall var av historisk dimension. I månad efter månad arbetade hundratusentals industriarbetare utan lön i hopp om att behålla sina arbeten. Eller så fick de betalt i natura, som exempelvis de sockerarbetare jag mötte en dag i södra Ukraina. Vad gör man med 25-kilos sockersäckar? Kvinnor och barn sålde socker vid vägkanten. Löneslaveri?

Att tvinga fram gratisarbete är inte främmande för våra ”civiliserade” kapitalister i EU heller. I Frankrike använde sig regeringen av de många dödsfallen under värmeböljan 2003 för att omandla Annandagpingst från helgdag till en oavlönad arbetsdag med påhittet att det var i solidaritet med de gamla.

I kontorslandskapen där fast månadslön råder förväntas många anställda att arbeta kanske tio timmars övertid i veckan utan extra ersättning utöver månadslönen. I den bank där jag arbetade såg jag hur alltfler av mina kollegor gav efter inför påtryckningar uppifrån och stannade en extra halvtimme eller timme när cheferna sa att vi hade för mycket arbete. När jag började arbeta i banken i mitten av 80-talet var varje kvarts övertid betald. När jag vägrade att utföra obetald övertid tog också mitt avancemang i banken slut.

Om oavlönat arbete och sänkta reallöner blir allt vanligare i avancerade industriländer breder samtidigt ett modernt slaveri ut sig i den globaliserade världsmarknadens ytterkanter. Rapporter om slavarbete i allt från brasilianska sockerplantager till kinesiska tegelbruk blir allt vanligare. Det finns inga exakta siffror över antalet arbetare som lever under dessa villkor och mörkertalet är säkerligen stort. Inte ens i Europa finns det säkra uppgifter på hur många som lever under slavliknande förhållanden. Människohandel, svart arbetsmarknad och illegal invandring betyder enorma vinster för organisatörerna och profitörerna av denna verksamhet. Moraliska skrupler väger lätt när stora vinster hägrar.

Med allt detta vill jag säga att i den nyliberala globaliseringen finns det inga täta skott mellan angreppen på den sociala välfärden, sänkta reallöner och det växande moderna slaveriet. Det är kanske inte myntets baksida. Men det finns en inneboende logik i den allt hetsigare jakten efter vinster och pressen på löner och andra arbetskostnader.

Det moderna slaveriet är en produkt av den nedåtgående virvelström som den kapitalistiska krisen skapar.

I media: DN1,DN2,SVD1,SVD2,SVD3,GP1,Dagens Arena1,Dagens Arena2,SVD4,DN3,DN4,SVD5,SVD6,Dagens Arena3,Dagens Arbete,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Slavhandel, Löneslaveri, Människohandel, Invandring, Reallöner, Social välfärd

Ett brev till Anders Borg

Nicolas Sarkozy och Angela Merkel har skickat ett litet brev till Anders Borg i hans egenskap av ordförande i EU fram till nyår. I brevet uppmanas Borg att sätta upp följande krav på dagordningen under ett extra ministermöte i EU den 17 september:

Inte ens med skäggstubb kan Borg skrämma finansvärlden

-Bankerna ska i framtiden tvingas att hålla reservfonder som svarar mot det egna risktagandet.

-Alla banker, inklusive de amerikanska, ska följa Basel II, ett regelverk för bankernas aktivitet. Det innebär att banker med mer risktagande ska tvingas hålla större reserver än andra banker.

-Att ansvariga ministrar och övervakande myndigheter ska utöva en strikt kontroll över bankernas risktagande och att deras reservfonder är tillräckliga.

Om någon tror att det håller på att skapas en antikapitalistisk axel mellan Berlin, Paris och Stockholm är det tyvärr inte fallet. Likt de åtgärder mot skatteparadisen som förra G20-mötet antog blir det också den här gången mycket fasadputsning. Men det är inget fel på den politiska svadan. Nicolas Sarkozy har bespottat ”oansvariga traders” i över ett år. På franska arbetsplatser jäser det av missnöje över miljardbeloppen till finansvärlden, att företag som fått statligt stöd avskedar anställda och över bonuspaketen. Därav Sarkozys tonläge. I Frankrike ignorerar man inte ostraffat stämningarna bland folket.

Hur länge ska smekmånaden hålla?

-Vi vill aldrig mer överraskas av en bank som säger ’att antingen hjälper staten oss inom det närmaste dygnet eller så sänker vi det internationella finanssystemet’, sa Angela Merkel i måndags och tänkte säkert på Lehman Brothers och den tyska banken Hypo Real Estate som regeringen tvingades rädda från omedelbar bankrutt.

När den amerikanska regeringen beslutade att låta Lehman Brothers falla hände det som inte fick hända- hela det internationella finanssystemet var millimetrar från totalt sammanbrott. Nu vågar ingen politiker längre ens tänka tanken att låta en internationell storbank gå under. Därför blir det nödvändigt att styra upp det existerande regelverket för finansvärlden. Det är vad Sarkozy och Merkel bestämt sig för att försöka driva igenom under de kommande G20-mötena i London den 5-6 september och Pittsburg den 24-25 september samt under ett extra EU-ministermöte i Bryssel den 17 september.

Tror du att de som arbetar här kommer att krossa finansen?

H

-Det finns en världsopinion. Folk är ursinniga på extravaganta bonusar, förklarar Sarkozy och dagen efter slår Anders Borg på stora trumman i både press och TV mot oskäliga bonusar i finansvärlden.

-Bankerna festar som om det vore 1999 och inte 2009, sa han upprört, som om svinaktiga belöningar för spekulerande finansvalpar inte var ett problem 1999.

Däremot säger sig ”socialdemokraten” Gordon Brown inte vara speciellt ”entusiastisk” över att sätta ett tak för bonusarna. Ett land som är överdrivet beroende av en enda aktivitet som exempelvis bananodling kallas en monokultur. Finansen i Londons City har en så stor tyngd i den engelska ekonomin att ordet monokultur är på sin plats. Det är den som Gordon Brown till varje pris vill försvara.

Nej, det blir ingen antikapitalistisk front med ordförande Anders som rorsman. Däremot kommer han och andra politiker, som måste se till fler intressen än bankernas, att organisera ett strävare regelverk för deras aktiviteter.

I media; DN1,DN2,SVD1,GP1,SSD1,DI,DN3,DN4,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Borg, Sarkozy, Merkel, EU, Banker, Bonus, Basel II, Brown, City,

Nygammal strategi i Afghanistan

I dag lämnade USAs nye befälhavare i Afghanistan, general McChrystal, in sin rapport om läget i landet och den nya strategi som ska vinna afghanernas ”hjärtan”. I grunden är det bara en ny variant på ett gammalt recept från vietnamkriget. Då kallades det ”strategiska byar” och gick ut på att isolera (skydda som man sa) bybefolkningarna från FNL. Nu säger McChrystal att de amerikanska trupperna inte så mycket ska attackera talibanerna utan i stället försvara byar och dess innevånare mot talibanerna, ge dem säkerhet och ekonomisk utveckling.

Om McChrystals nya strategiska visdomsord verkligen ska omvandlas till handling bör Pentagon omdelebart dra tillbaka sina marinkårer och byta ut dem mot, just det, Frälsningsarmén.

- Vi måste ändra vårt sätt att tänka och agera på. Vi kan inte vinna genom att bara döda talibaner. Överväldigande eldkraft räcker inte för att skapa säkerhet för det afghanska folket som vi är här för att skydda, skriver han sin rapport.

-Tänk på hur ni kör, hur ni klär er och på er attityd till folk. Tänk på vem ni äter lunch med och på hur ni reagerar på afghanernas glädje och sorg. Allt är en del i vårt uppdrag här, är kanske goda råd men den dag de sätts i verket kan alla trolla med knäna.

Men innan den ”nya strategin” kan sättas i verket väntar en annan prövning för Barack Obama och generalerna. Utgången av presidentvalet är inte klart ännu. Rösträkningen sniglar sig fram och beräknas vara definitiv först den 17 september. Redan innan valet stod det klart att USA helst ser att Karzai inte får 50 procent och att det hålls en andra valomgång där Karzai ställs mot Abdullah Abdullah.

Valdagen kallade Obama valet ”en historisk händelse” . Men sedan dess har tonen ändrats. USA gör allt för att underminera valresultatets legitimitet genom att dagligen understryka det valfusk som förekommit. Det motiveras av att det kanske inte blir en andra valomgång. USAs ide’ att splittra pashtunernas röst genom att lansera Ashraf Ghani, före detta direktör i Världsbanken, som konkurrent till Karzai misslyckades totalt. Ghani får bara några procent av rösterna.

I norr misslyckades också USAs upplägg av valtaktiken. Abdullahs tadjiska etnicitet skulle säkra en klar majoritet men Karzais skickliga manövrerande via allianser med lokala krigsherrar grusade planeringen i Pentagon. Karzai bjöd hem uzbekernas krigsherre Dostum och säkrade därmed segern bland uzbekerna. Karzais allians med andra krigsherrar har också säkrat många röster bland andra klaner och det är nu klart att Abdullah får en stark majoritet endast i Panshir- och parwanprovinserna medan han ligger omkring tio procent efter Karzai i de övriga nordliga provinserna.

Panshirs landskap är  varje Afghans egendom

Därför är det inte säkert att det blir en andra valomgång. Karzai som nu sägs ha 46 procent av rösterna kan nå över 50 procent när väl rösträkningen i det pashtunska södern blir klar. Där kommer inte Abdullah att få många röster och Ashraf Ghanis resultat är som sagt en flopp.

Om Karzai vinner i första valomgången hamnar USAs diplomati och ”nya strategi” i skiten bokstavligt talat. När Richard Holebrooke besökte Karzai förra veckan slutade mötet i kaos. Karzai visade på ett odiplomatiskt vis att han inte gillade Holebrookes kommentarer om en möjlig andra valomgång bland annat orsakat av valfusk varpå Holebrooke lämnade rummet i hast, något som senare förnekades av USA. Oavsett vem som vände vem ryggen är det uppenbart att USA har bestämt sig för att göra sig av med Karzai. För det kommer Vita Huset att låta ECC, FNs valkommission på plats, att rada upp tillräckligt med oegentligheter i valet för att Karzai vinst ska ses som oförsvarbar och förklara valet ogiltigt.

Men om Vita Huset satsar på Abdullah Abdullah och Ashraf Ghani som ledarduo i en kommande regering som baseras på stöd från klanerna i norra delen av landet är det en invit till inbördeskrig. Hur man än vänder sig har man baken där bak. Det gäller även för USAs diplomatiska trippande på slak lina över Kabul.

Det är i skenet av presidentvalet och dess följder som general McChrystals nya strategi ska bedömas. Talibanerna ska inte attackeras. Den terräng som ”befrias” ska behållas och skyddas av amerikanska trupper för att visa befolkningen i de ”befriade” områdena att de befinner sig i säkerhet. Problemet är bara att i de ”befriade” områden bor också de som strider med vapen i hand mot alla utländska trupper. De är många gånger ett med bybefolkningen. Att vinna deras hjärtan med fler trupper och militär ockupation under oöverskådlig framtid är en omöjlig uppgift.

USAs ”strategiska byar” i Vietnam var bara en etapp på vägen mot det totala nederlaget 1975. De ”nya strategin” i Afghanistan riskerar att följa i samma spår.

I media: DN1,DN2,DN3,SVD1,GP1,AB1,Dagens Arena,SVD2,DN4,DN5,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Afghanistan, USA, McChrystal, Talibaner, Kabul, Karzai, Abdullah,