Mjölken kokar över…

I går osade det hett i Bryssel. Omkring ett tusen traktorer bröt väg fram till EUs högkvarter vid Place Schuman. Bröt väg är rätt ord eftersom polisen gjorde sitt bästa för att hindra mjölkbönderna från att ta sig in till Bryssel på tre stora motorvägar som leder in till staden. Men där vägspärrar sattes upp tog sig traktorerna fram på åkrarna som kantar motorvägarna. Och där det tog stopp av naturliga hinder användes traktorernas gafflar till att bryta upp vägräckena. Det räckte för att polisen skulle vika ner sig och låta traktorerna fortsätta sitt intåg i huvudstaden.

Mjölkbönderna ville sätta tryck på EU-ländernas jordbruksministrar som möttes i går. Det fanns hopp bland bönderna att ministrarna skulle backa och ta beslut om stöd till de som nu får betalt under produktionspriset per liter mjölk. Men det är ett grundlöst hopp eftersom agrokapitalisterna i EU under kommissionären Marianne Fischer Boel beskydd absolut vill lägga ned tusentals mjölkbönders produktion och vägrar att återupprätta garanterad kvotering för produktionen. Sveriges jordbruksminister Eskil Erlandsson sa till Sveriges radio att det inte går att bry sig om böndernas protester eftersom sekotorn måste ”marknadsanpassas”. Det blev också snabbt klart för de demonstrerande bönderna eftersom Kommissionen inte ens tog emot en delegation av de demonstrerande.

Målet är att efterhärma den amerikanska mjölkproduktionen. Det ska skapas enheter med tusen om inte flera tusen kor i riktiga mjölkfabriker. Offret för den politiken blir tiotusentals småfabrikanter i konkurs. De enorma enheterna kommer att förvärra miljöförstöringen och det odlade landskapet och tiotusentals småbrukare kan räkna med att hamna i de arbetslösas kö.

När mjölk kokar över krävs det som alla vet snabbhet för att det inte ska börja lukta vidbränt. Det förstår inte kommissionären Fischer Boel som i går sa att hon tillsatt en ”grupp höga experter” som ska lägga fram planer för mjölksektorn till slutet av juni 2010. Det passar bra in i linjen att slakta tiotusentals mjölkproducerande bondgårdar som inte kan klara av att producera på förlust månad efter månad. Fischer Boel säger att det finns inga nya pengar i EUs jordbruksbudget och att medlemsstaterna måsta hosta upp mer pengar om mjölksektorn ska få ett extra stöd. Det kommer inte att ske eftersom de stora agrokapitalisterna i EU kräver fortsatt avreglering och fri konkurrens. För dem spelar det ingen roll om att det handlar om en viktig matvara och en fråga om att bevara vårdade landskap. Allt ska säljas på en marknad där priset sägs variera med utbud och efterfrågan. I själva verket är det agrobusiness tillsammans med de stora varuhuskedjorna som pressar ner priset på mjölken till nivåer där de svagaste producenterna slås ut.

För att den lokala och relativt småskaliga produktionen ska överleva måste bönderna garanteras en prisnivå som ger dem en anständig inkomst. Därför måste och de gigantiska varuhuskedjorna stoppas från att pressa priserna till löjliga nivåer. De har tillräckliga marginaler att hämta på försäljningspriset.

Vägrar de att medverka i bevarandet av en levande landsbygd bör hela sektorn socialiseras. Varför inte då inrätta en europeisk upphandlingscentral av mjölk,  under producenters och konsumenters kontroll, som garanterar b֊önderna anständiga priser och som ser till att varuhusen inte skor sig med hutlösa vinstmarginaler?

Det var besvikna bönder från hela Europa som återvände från Bryssel i går. Besvikelsen riskerar att övergå i raseri och då blir det inte bara mjölk och lite naturligt gödsel som bönderna kommer att lämna efter sig på Place Schuman.

I media; DN1,Dagens Arena,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, EU, Mjölk, Bryssel, Agrobusiness, Bönder

En lång helg i Amsterdam.

Den här helgen åker jag till Amsterdam för att delta i ett seminarium om den ekonomiska krisen. Programmet är mycket intressant och föreläsarna mycket kunniga i sina ämnen.

Det är Fjärde Internationalens skola i Amsterdam som arrangerar seminariet som samlar ett trettiotal deltagare från hela världen.

Syftet med seminariet är att analysera den pågående krisen och dess konsekvenser för framtiden. Redan klockan nio på fredag börjar första föreläsningen. François Chesnais ska ”sätta finansialiseringen i sitt rätta sammanhang i en analys av krisens globala och historiska natur”. François är professor vid Universitet Paris 13 och medlem i Attacs vetenskapliga råd. Fredagen fortsätter med Issac Joshua som analyserar ”den amerikanska finanskrisens rötter i produktionen och effekterna av Obamas krispaket”. Sedan är det dags för Bruno Jetin från NPA som ställer frågan ”om krisen i de asiatiska ekonomierna är överberoende av exporten eller frukten av tillväxt baserad på repression av arbetarklassen”. Claudio Katz avslutar dagen med att bevara frågan ”om krisen i LA är ny eller gammal”.

Efter en så fullbelagd dag blir det säkert avslappnat småprat under den gemensamma middagen. Välförtjänt.

Lördag drar vi igång klockan nio med Özlem Onaran som ska ”analysera det specifika i krisen i Europa. Räcker nationella krisplaner när det inte finns en gemensam EU-plan?”. Sedan talar Klaus Engert om ”teorin om de långa vågorna och om finansen bromsat upp överproduktionskrisen”. Nästa talare är min favorit bland marxistiska ekonomer. Michel Husson svarar på frågan ”om teorin om de långa vågorna fortfarande är aktuell och under vilka villkor en ny lång expansionsvåg är möjlig”. (Vill du läsa en text på svenska av honom gå till tidskriften Tidsignal och köp senaste numret som handlar om krisen. Undertecknad har också skrivit en artikel i numret.) Det räcker för lördagen och middagen blir säkert munter.

Söndagen ägnas helt åt krisens ekologiska och politiska konsekvenser. Först talar Ester Vivas om ”de långsiktiga effekterna av den kortsiktiga spekulationen i livsmedel och energi”. Sedan tar belgaren Daniel Tanuro upp frågan om ”grön kapitalism eller ekosocialism,” Sista talare är Eric Toussaint som ska handla om ”den sociala krisen och våra politiska svar”.

Sedan är det bara att ta tåget hem till Bryssel. Därpå följer ett tufft arbete för att smälta en lång helgs arbete. Förhoppningsvis kommer ni att se frukterna av helgen här på bloggen i form av ett flertal artiklar.

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Fjärde Internationalen, Kris, EU, Finans,

Girigheten bedrar visheten.

Den här historien är egentligen av noll intresse för svenska läsare. Det handlar om interna stridigheter i den franska maxivaruhuskedjan Carrefour. So what?, kanske du säger. Det skulle jag också säga om det inte vore för att striden så glasklart visar vad ”kvartalskapitalismen” verkligen handlar om. Eller kanske borde det döpas om till Gamkapitalism.

Carrefour tillhör världens giganter på konsumentmarknaden och är en ledande aktör i Asien, framför allt i Kina, och Latinamerika. Där växer varuhuskedjans försäljning tvåsiffrigt varje år medan försäljningen stagnerar i det ”gamla” Europa. Ändå vill de två största aktieägarna i Carrefour göra sig av med alla varuhus i Asien och Latinamerika.

-Det är en katastrof att sälja ut i tillväxtländerna, det svarar enbart mot en finansiell logik för profit på kort  sikt på bekostnad av en industriell logik, säger en anonym bankir till tidningen Le Monde.

De två aktieägarna som vill sälja är riskkapitalgruppen Colony Capital och fransmannen Bernard Arnault, ägare av LVMH som säljer kläder, smycken och kosmetika för miljonärer. Tillsammans äger de två 13,5 procent av Carrefour. I en demokratisk församling kallas det en liten minoritet. I en kapitalistisk församling, där penningen är Gud, ger det ett avgörande inflytande över företagsledningens beslut.

Men varför vill Colony Capital och Bernard Arnault sälja ut och därmed kapa den gyllene gren de sitter på? Det enkla svaret är att sedan de båda gick in Carrefours kapital våren 2007 har Carrefours aktie dalat, tillsammans med alla andra aktier, och de båda har fått stå ut med miljonförluster i euro. Det ligger inte i gamars kynne att förlora sitt byte utan reaktion. En utförsäljning av Carrefours snabbt växande avdelningar tar in mycket kapital till bolagets europeiska moderavdelning och de båda spekulanterna kan räkna med en snabb återhämtning av aktiekursen.

Att det sätter hela bolagets framtid på spel har ingen betydelse i den moderna gamkapitalismen. Tiotusentals arbeten i Europa kan komma i kläm. Det spelar heller ingen roll för gamkapitalismen. Carrefours VD säger att ”diskutera med så engagerade aktieägare ger styrka. De spelar rollen av partners även om det är jag som fattar besluten”. VD i Carrefour är Lars Olofsson. Aldrig hört talas om? Han försvann från Sverige 1976 som chef för Findus då Nestlé köpte den svenska matproducenten. Sedan 2007 är han VD i Carrefour.

De båda gamarna som snabbt vill ta igen sina förluster räknar med ett beslut om utförsäljning innan Jul. I de sfärer de rör sig finns det inga vänner som kommer med julklappar. De behöver inga vänner-de ger sig själva de bästa klapparna. Vilka avgörande beslut den rustike industrialisten Olofsson kommer att ta får vi se innan Jul.

I Media: DN1,SVD1,AB1,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Varuhus, Carrefour, Kvartalskapitalism, Kina, Asien, Latinamerika

Musen som röt i Pittsburgh

– Vi välkomnar väldigt mycket slutsatstexterna som de nu ligger. Jag ser det som stora svenska framgångar och framgångar för EU, sa en nöjd Fredrik Reinfeldt efter att familjefotot i Pittsburgh avklarats. Att förberedelserna för miljötoppmötet i Köpenhamn inte avancerade en millimeter bekymrade honom inte märkbart.

Men vad var det då som var så positivt och framgångsrikt?

Han var nöjd med att vaga löften kanske senare kommer att skrivas om till regler som antas internationellt.

– Det är bra skrivningar om behovet av att långsiktigt verka för uthålliga offentliga finanser, tyckte vår nya Tage Erlander.

Det kan vara på sin plats att titta lite närmare på vad som G20 kläckte i Pittsburgh. De viktigaste punkterna handlade om bonusar för bankirer och värdepappershandlare (golden boys), regler för storleken på bankernas eget kapital i förhållande till utlåningen, G20 som ersättare för G8 och Internationella Valutafondens och Världsbankens roller och sammansättning.

Inget tak på bankirernas bonus.

Ska det sättas ett tak på de bonusar som bankerna betala ut till sina direktörer och ”traders”? Om den frågan rådde det redan motsättningar innan mötet.

-Festen är över, lovade Anders Borg ett par veckor innan Pittsburgh.

-Sätter G20 inget tak på bonusarna lämnar Frankrike mötet, sa trotsigt Nicolas Sarkozy innan han bordade sin Airbus.

Kravet på ett bonustak var en gemensam linje för Tyskland, Frankrike och några andra länder tillsammans med Sverige.

På det vanliga familjefotot syns inga sura miner

USA och Storbritannien var emot ett tak och föreslog i stället att en stor del av bonusarna ska fördelas över en treårsperiod och kopplas till företagets resultat samt eventuellt tas tillbaka utifall risktagandet lett till förluster. På Wall Street och i London City är storbankerna rädda att ett tak på bonusarna ska få ”de bästa elementen” att fly till Singapore, Dubai och andra nya finanscentra.

Resultatet av mötet blev som väntat en uppslutning bakom USAs position. Jag vet inte hur stora mössen är i Pittsburgh men rytandet var knappt hörbart. Inte ett enda beslut togs för att sätta ”stopp på festen” som Borg sa. Nicolas Sarkozy som skulle lämna mötet skröt i stället demagogiskt om att G20s beslut var en ”revolution”. Fransmännen som brukar känna igen en revolution då den sticker upp huvudet undrar nog om Sarkozy fått fnatt.

Enligt Obama och Brown ska 50-60 procent av bankirernas bonus bindas för en treårsperiod och bero på företagets resultat. Alltså ska 40-50 procent delas ut under samma villkor som förr. För en vanlig löntagare är 40 procent av en bankirs bonus mer än ett decenniums inkomster. Var det någon som sa ”revolution”?

Georg Brown sa på sin kant att ”åtagandena om bonusarna innebär slutet på ett oacceptabelt och skamlöst system”. Bankmän på Wall Street sa däremot till dagstidningen Financial Times att bankerna redan fungerar efter sådana regler (bästa praxis, som de kallar det) men att det var ”bra att det sattes ned på pränt”. Så var det med den ”revolutionen”. Wall Street inser att inget som ministrarna i Pittsburgh gjorde hotar finanskapitalets intressen.

Inga hinder för spekulationen

Det andra viktiga problemet som de stora i G20 tvistade om är vilka regler som ska gälla för storleken på bankernas egna kapital i förhållande till deras utlåning. Avregleringen av finansmarknaden gav banker och andra finansinstitut möjlighet att till maximum utnyttja den så kallade ”hävstångseffekten”. När bankerna var ”ansvariga” kunde de kunde de låna ut tio till femton gånger mer än det egna kapitalet. I den avreglerade djungelfinansens tid blev det vanligt att bankerna lånade ut upp till 40 gånger det egna kapitalet. När allt gick bra gav det vinster på upp till 25 procent på det egna kapitalet. Men i utförsbacken som startade hösten 2007 vändes logiken för många och det överdrivna risktagandet dränkte små som stora. Lehman Brothers var den största av dem alla.

Helgens G20 var helt oförmöget att anta riktlinjer för hur bankerna i framtiden får använda ”hävstången” för att öka de egna vinsterna. Varje land ”rekommenderas” att övervaka bankernas kapital och i slutet av 2010 ska internationella regler antas. Tro det den som vill. Ingen bindande överenskommelse antogs och motsättningarna mellan USA och EU i den här frågan är djupa. Det var därför som inte ens en tillstymmelse till bindande text antogs i frågan.

Motsättningarna mellan europeiskt kapital och amerikanskt kapital är seriösa. Nya bokföringsregler går emot de europeiska bankernas intressen om storleken på det egna kapitalet ökas från nuvarande 8 procent till 10 procent av utlåningen. Därav de suddiga skrivningarna om att reglerna ska harmoniseras till slutet av 2010. Men motsättningarna inom det internationella bankkapitalet är för stort för att ett nytt regelsystem ska vara antaget inom ett år. Därför angav G20 inga konkreta riktlinjer om hur reglerna ska se ut.

Nu ska det stå klart att nya regler inte kommer att hindra nya spekulationsbubblor där bankerna än en gång spelar huvudrollen. Financial Times berömde chefsekonom Martin Wolf menar att finanssystemet som växer fram ut krisen ”är värre än det som föregick krisen”.

-De som överlevt krisen utgör ett oligopol av finansiella monster, alltför stora och alltför sammanbundna för att kunna gå omkull. De är vinnarna för det är de som fått mest statligt stöd. Man kan lätt förutse deras framtida uppträdande när man tar i beaktning allt som underlättar risktagning, skriver Wolf och drar ett löjes skimmer över G20s bekymmer över reglerna.

-Det är som att rätta till raderna av liggstolar på Titanics fördäck, ytterst futilt.

-Att låta skötseln av finansiella etablissemang styras av aktieägarnas intressen är rena vansinnet eftersom de bidrar med endast tre procent till utlåningen. Sett till deras kapitalistiska struktur är de stora finansinstituten som gjorda för att spekulera med skattebetalarnas pengar, skriver Martin Wolf.

G20 ersätter G8.

Det har legat i luften länge. Det forna G7 eller G7 + Ryssland= G8 behövde utvidgas för att spegla ändrade styrkeförhållanden på världsmarknaden. I G20 ingår nu Kina, Indien, Brasilien, Sydkorea och Sydafrika. Av diplomatiska orsaker var detta en nödvändig förändring. Kina kan inte lämnas utanför en grupp som diskuterar världsekonomin. Men samtidigt ligger accenten på ”diskuterar”. G8 var ingen ekonomisk världsregering utan bara en samordningsklubb, ofta dominerad av motsättningar. Att G20 skulle kunna bli något annat än ett ännu vidare diskussionsforum är högst osannolikt.

Det är samma diplomatiska nödvändigheter som ligger bakom mötets rekommendation att inflytandet i Internationella Valutafonden och Världsbanken bör justeras. I dag har exempelvis Italien lika stort inflytande i Valutafonden som Kina, trots att Kinas ekonomi har mångfalt större betydelse för världsekonomin än Italiens.

G20 en orkesterdirigent?

-Vi måste agera tillsammans så att återhämtningen skapar nya jobb och nya industrier och samtidigt förhindra den typ obalans och överdrifter som ledde oss in i krisen, sa Barack Obama till ministrarna i G20.

Den ekonomiska orkestern saknar dirigent.

Det låter fint men kommer aldrig att bli verklighet. Det finns ingen orkesterchef för världsekonomin. Samma dag som Obama uttalade sin önskan om samarbete stod det i en liten tidningsnotis i amerikansk press att CIA tillsatt en arbetsgrupp som ska studera framtida miljöproblems hot mot USAs nationella säkerhet, vad gäller flyktingströmmar, höjda vattennivåer, matförsörjningen och tillgången till råvaror. Varför inte tillsätta en internationell arbetsgrupp eller satsa all energi på att göra stora framsteg i Köpenhamn?

Obama vill skapa nya jobb och nya industrier. Gott och väl. Men det helt överskuggande problemet för existerande industri är den enorma överproduktionen i viktiga grenar. Martin Wolf varnar för stora ”monster” i finansvärlden som leker med skattepengar. Men ut ur den aktuella krisen växer det också fram allt större industriella monster som helt fritt kan spela på världsmarknaden.

Medan världens politiska ledare ägnar sig åt att städa på Titanics fördäck går världen mot en allt intensivare kapitalistisk konkurrens där det första som kommer i kläm är den redan hårt utsatta sociala välfärd som den industrialiserade världens arbetande människor kämpat sig till under ett sekel av upp- och nedgångar i klasskampen.

I media: DI,ETC,DN1,DN2,Dagens Arena,

Andra bloggare: Ekonomikommentarer,Björnbrum,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, G20, G8, Pittsburgh, Reinfeldt, Borg, Obama, Sarkozy, Brown, Spekulation, Banker, Kina, Indien, Brasilien

Elva tusen jobb  hotade på Opel

Förhandlingarna om Opels framtid närmar sig ett avgörande. I onsdags 23 september samlades närmare fyra tusen anställda framför Opels fabrik i Antwerpen. De flesta var självfallet anställda i Antwerpen. Men där var också bilarbetare från Opels övriga fabriker i Europa. Bland annat kom tio fullastade bussar från fabrikerna i Tyskland trots att arbetarna där tvingades ta ut en ledig dag för att delta. Solidariteten över gränserna värmde men oron för jobben och framtiden är stor och i högsta grad berättigad.

-Vi är alla Opel, stod det på de flesta plakaten och T-skjortorna som lyste gult i det vackra höstvädret.

Men för att rädda jobben kommer solidariteten att sättas på stora prov. Situationen i förhandlingarna mellan GM, Magna, Opels företagsråd och det europeiska metallarbetarförbundet lämnar inte mycket utrymme. GM, som tänker behålla 35 procent av Opels kapital, kräver att de fackliga organisationerna ska gå med på besparingar på ett par hundra miljoner euro om året. GMs chef Fritz Henderson säger att Magna kommer att tvingas lägga ned minst en fabrik i Europa för att kunna minska personalen med elva tusen, vilket enligt Henderson är ett minimum för att Opel ska rätas upp.

Enligt de planer som läkt ut i tysk press ska 4 120 avskedas från Opels tre tyska fabriker, fabriken i Antwerpen stängas och de 2 517 anställda avskedas, 2 100 avskedas i Spanien, 1 400 i England och 437 i Polen.

-Om vi i dag inte kämpar för Antwerpens framtid blir det samma sak i morgon vid en annan fabrik, sa Peter Scherrer,ordförande för Europeiska metallarbetarunionen, till de församlade arbetarna. Klaus Franz som är ordförande i Opels företagsråd, sa att ”det blir ett nytt Opel/Vauxhall som innefattar Antwerpen”. De belgiska arbetarna mötte beskedet med uppskattning även om erfarenheterna av facklig samverkan över gränserna lämnade en bitter eftersmak när VW la ner produktionen i Bryssel.

Om det finns goda tecken till facklig solidaritet över gränserna så gäller det motsatta mellan de inblandade regeringarna och Kommissionen i Bryssel. För Angela Merkels del blev Opel ett bra kort att spela ut i valkampanjen. Den tyska regeringen har lovat Magna huvudparten av de 4,5 miljarder euro som ska användas till omstruktureringen av företaget. Det har gett intrycket att Merkel vill behålla jobben i Tyskland till nackdel för Opels anställda i andra länder.

Lord Mandelson, Storbritanniens ekonomiminister, protesterar i ett brev till EU-kommissionen och säger att Magnas bud är för dyrt. Britterna ska enligt planen delta med 400 miljoner euro. Mandelson skriver också att Merkel vill skära ned i högproduktiva brittiska och spanska fabriker för att rädda tyska jobb. Uppenbarligen gäller inte arbetarnas slogan –Vi är alla Opel– för de inblandade regeringarna.

Till skillnad från Merkel och andra ministrar som måste tänka på väljarkårens känslor råder det ingen tvekan för EUs industrikommissär, Günther Verheugen, om vad som ska göras.

-Vi måste sluta att låtsas att jobb kan räddas med skattepengar. Det finns ingen annan lösning än en oundviklig omstrukturering av Europas bilindustri vilket innebär avsked och smärtsamma nedskärningar, sa han till tyska ZDF. Ord och inga visor, som det blir svårt för Merkel och kompani att motbevisa.

De fackliga organisationerna vet att det handlar om elva tusen avsked och intar redan hållningen att vad som går att förhandla om är inte omfattningen av avskeden och de ekonomiska årliga besparingarna utan hur och var lien ska gå fram för att uppoffringarna ska fördelas solidariskt mellan Opels anställda i Europa.

I media:DN1,SVD1,SVD2,Dagens Arbete1,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Opel, EU, Merkel, Antwerpen, Arbetslöshet, Magna, GM

Antiimperialist eller antisemit ?

Irans president Mahmoud Ahmadinejad lyckades än en gång ge högerhökar som Nicolas Sarkozy och kompani en ursäkt att lämna Generalförsamlingens möte. Det är svårt att tänka sig en mer nyttig idiot än förtryckaren i Teheran. Han missar inte ett tillfälle att ge imperialismens politiska ledare chansen att framträda som förnuftets och den goda viljans ädla representanter.

Han upprepade visserligen inte sina vanliga utfall att allt om Förintelsen är lögn och påhitt. I stället målade han upp en annan variant av antisemitism- den stora judiska världskonspirationen. Benjamin Natanyahu hade säkert svårt att hålla sig för skratt. Med sådana fiender behöver Israel inga vänner.

I media: DN1,DN2,SVD1,SVD2,AB1,GP,SSD1,DN3,

Andra bloggare: J.Sjöstedt,Björnbrum,Esbati,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Iran, FN, Ahmadinejad, Israel, Sarkozy, Antisemitism, Antiimperialism

Gråt över spilld mjölk.

I dagarna utspelades det fantastiska, nästan overkliga scener på slätterna i Normandiet med det historiska Mont Saint-Michel i bakgrunden. I hundratal plöjde traktorer fram över slätterna, likt de allierades stridsvagnar under landstigningen 1944.

Även om det nästan handlar om krig mellan Frankrikes, Belgiens och Tysklands mjölkbönder och den kapitalistiska agroindustrins agenter i EU-kommissionen är det inte stridsvagnsgranater som viner i luften. Det är mjölk som rinner. Inte mindre än tolv miljoner liter spilldes över Normandiets redan bördiga jord fredag den 18 september. I kaskader bakom traktorerna spreds den vita drycken över den svarta jorden för att surna och kanske omvandlas till tvivelaktigt gödsel.

Första ryggmärgsreaktionen är bestörtning. Sprida värdefull mjölk över fälten- vilka j..la metoder. Men sen gäller det att förstå vad som driver mjölkbönderna till så desperata handlingar.

Fransk kravallpolis fick mjölk utan honung

Mat och dryck är inte vilka varor som helst. De är helt enkelt livsviktiga i ordets rätta bemärkelse. Och jordbruk skött som det bör skötas vårdar naturen och skapar vackra landskap. Men det är borde. I stället behandlas mjölken som vilken annan industriell produkt som helst och mjölkkrisen är helt enkelt en del av den ekonomiska världskris vi upplever. Europeiska bönders vardag regleras av EUs jordbrukspolitik. Nyliberalismens pittbullar i Bryssel vakar över att den heliga marknaden styr över tillgång och efterfrågan på mjölk. När produktionen var kvoterad gav det åtminstone en garanterad inkomst åt mjölkbönderna. Men den kapitalistiska agroindustrins intressen tog överhand och de gigantiska mjölkfabrikerna i Danmark och Holland fick Kommissionen dit de ville. Mjölkproduktionen avreglerades helt och produktionspriserna för mjölken följde marknaden. Ett tag var priserna högre än under den reglerade perioden och överproduktionen kom som ett brev på posten. Fast det är kanske numera en dålig liknelse. Från 2006 till i dag la därför 340 000 mjölkbönder ned sin produktion. Naturligtvis var det de minsta och mest naturnära producenterna som slogs ut först.

Alla håller inte med…

Men för Kommissionens jordbruksminister, danskan Marie-Ann Fischer Boel räcker det inte. Nu vill hon följa bilindustrins exempel och införa en ”skrotningspremie”. Mjölkproducenter ska stimuleras att lägga ner verksamheten. Självfallet är det de minsta producenterna, som med dagens mjölkpris, inte längre kan betala sina skulder som drabbas först. De stora ska bli större och färre. Bilar, stål, tv-apparater eller mjölk, allt ska styras av den heliga marknadens osynliga hand. Att den ekonomiska världskrisen visar att handen är blind spelar ingen roll för fundamentalisterna i Bryssel.

Räkna inte med mig, säger Fischer Boel

De flesta av de som kommissionen vill driva i konkurs är bönder i Frankrike, Belgien och Tyskland, där småskalighet är vanligare än i Danmark och Holland. Just nu betalas franska mjölkbönder 0.26 cents (+/- 2,8 kronor) per liter. I handeln kostar litern kring 13 kronor. Att de franska och belgiska bönderna gör revolt är inte konstigt. De producerar varje liter med förlust. Det är inte med glädje de sprider frukten av sitt arbete över fälten. Men de har drivits till ursinne och med ryggen mot väggen är det säkert att besprutningen av ängarna bara är en första och mycket fredlig kampmetod. Vad som kanske följer vågar nog Fischer Boel inte tänka på.

I media; DN1,

Andra bloggar: Svensson,Jonas Sjöstedt,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, EU, Mjölk, Normandiet, Bönder, Marknad, Avregleringar, Agroindustrin

Amerikaner säger ja till  högre skatter.

Rubriken är inte ett skämt. En stor majoritet av den amerikanska befolkningen är beredd att höja skatterna för att bevara och förstärka de sociala försäkringarna för de som går i pension, det vill säga pensionerna och andra sociala försäkringar. Den hysteriska oppositionen mot sjukvårdsreformen ger intrycket att opinionen i landet är emot alla skattehöjningar.

Extremister på marsch

Det är fel, vilket framgår av en undersökning som Rockefeller Foundation och National Academy of Social Science gjort tillsammans. Den stora obalansen i landets statsskuld gör att många oroar sig för finansieringen av pensionen och andra socialförsäkringar för de äldre. Av de tillfrågade i den stort upplagda undersökningen svarar hela 77 procent att de anser att skatterna ska höjas om det behövs för att bevara systemets finansiella hälsa. Inte mer än 22 procent sa nej till skattehöjningar.

I dag betalar en amerikansk inkomsttagare skatt till socialförsäkringarna bara på de första 106 800 dollar av inkomsten. Av undersökningen framgår det att hela 83 procent anser att detta skattetak ska avskaffas och att de med högre inkomster ska beskattas för sociala avgifter på hela inkomsten och inte bara på de 106 800 första USD.

Om taket på beskattningen lyfts av försvinner enligt undersökningen alla problem med ett underskott i finansieringen av de äldres pensioner och sociala bidrag för de närmaste 75 åren. Så enkelt var det. Men, det finns ett stort men. Den som föreslår skattehöjningar för de som tjänar mer än en miljon kronor om året riskerar att hamna i ett enormt blåsväder. Det står media och de rika som garant för.

I media: EPI,DN1,SVD1,AB1,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, USA, Rockefeller, Social Security, Skatter,

Andra bloggare: Sjöstedt,Jinge,

Jobba dig ur krisen, ett dåligt skämt.

Den budget Anders Borg presenterar i dag har en titel som är ett slag i ansiktet på alla arbetslösa i Sverige och på de 300 000 som väntas bli arbetslösa inom det närmaste året.

-Jobba Sverige ur krisen, står det på budgetens framsida.

Det färglada omslaget gömmer det dystra innehållet

Om det inte vore kris och så allvarligt läge för alla arbetande människor i landet vore det värt ett gapskratt. Men nu passar det bättre med en eller ett par tårar.

Borg säger att han satsar 40 miljarder kronor för att hjälpa ekonomin på fötter. Samtidigt sänker han skatterna med tio miljarder. Det passar in i den skattesänkningslinje som regeringen följt sedan den kom till makten. Lägre skatter för bättre ställda har minskat statens skatteinkomster med många miljarder.

Budgeten räknar med ett underskott på 83 miljarder kronor det kommande året. Statens inkomster räknas bli 723 miljarder och utgifterna 806 miljarder, alltså 83 miljarder i underskott. Det är ett underskott som aldrig hade uppstått om inte regeringen sänkt skatterna för de bäst ställda i samhället. Nu ska därför Borg låna 40 miljarder för att täcka ”stimulanspaketet”. Lån ska som bekant betalas tillbaka. De som lånar pengar till staten är de med feta bankkonton. Lån betalas tillbaka med ränta. Cirkeln sluts. De som fått stora skattesänkningar kan nu vänta sig stora ränteinkomster på de statsobligationer de köper och betalningen av lån plus räntor får de vanliga löntagarna stå för de kommande åren.

Borg vänta sig också andra bekymmer och lämnar dörren öppen för att hjälpa banker och finanshajar ur de bekymmer de själva skapat.

-Får vi bekymmer i Baltikum kommer det att påverka hela Norden, säger han. Med andra ord ska Swedbank och andra spekulanter som riskerat skjortan i vidlyftiga affärer i balstaterna undsättas av hela Norden. Varför inte låta ägarna av spekulationskapitalet ta hela förlusterna?

I media: SVD1,SVD2,DN1,DN2,DN3,DN4,DN5,GP,AB1,AB2,AB3,SSD1,DI,SVD3,DN6,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Borg, Budget, Baltikum, Swedbank, Underskott,

Barack Obamas förnekelse.

Efter en veckas tystnad kände sig Vita Huset tvunget att ta bladet från munnen och förneka FNs rapport om Israels krigsförbrytelser i Gaza.

Enligt Obamas talesman Ian Kelly är rapporten ensidig i det att den lägger tyngdpunkten i rapporten på Israels krigshandlingar utan att ta hänsyn till Hamas roll i upptakten.

-Även om rapporten tar upp alla sidor av konflikten, är dess överväldigande fokus inriktat på Israels agerande, sa Kelly till församlade journalister.

Benjamin Netanyahu var inte sen att koppla på Vita Husets försök att bevara ”proportionaliteten” i värderingen och förklarade ilsket att rapporten inte medgav att Israel egentligen bara utövat sin rätt till självförsvar.

Men hur var det egentligen med ”proportionerna”? I vanliga fall säger man att ett självförsvar aldrig får använda mer våld än vad nöden kräver. Enligt officiella israeliska källor dödades tre civila israeler av Hamas hemgjorda raketer. Åtta soldater fick också sätta livet till, varav fyra dog av egen missriktad eldgivning.

Israel medger självt att cirka 300 civila palestinier dödades. FNs rapport och alla andra seriösa rapporter säger antalet civila offer översteg 800. Låt oss bara för en sekund anta att Israels uppgifter stämmer. Då gick det en död civil israel per hundra dödade civila palestinier. En procent!!! I FNs rapport tar Hamas brott mot krigslagarna betydligt mer plats än 1 procent. Så vad blir det då kvar av Vita Husets gnäll över att rapporten är för ensidig?

Nu är det ju så att det hela inte handlar om Israels krigsförbrytelser. Barack Obama och Pentagon tvivlar inte en sekund på rapportens korrekthet. Men det är politiskt omöjligt för dem att säga det rakt ut.

För det första sträcker sig USAs kritik av Israels agerande på Västbanken och i östra Jerusalem inte så långt att den kan sätta ifråga den strategiska allians som finns mellan USA och Israel.

För det andra kan och vill inte USA att Israel eller någon annan ”vänskapligt sinnad stat” ska dras inför den internationella domstolen i Haag. Av den enkla anledningen att det härskande imperiet aldrig tänker öppna dörren för att en dag självt stå till svars för sina krigsförbrytelser i Irak och Afghanistan, för att inte tala om de fruktansvärda brott som USA begick i Indokina under fredspristagaren Kissingers dagar.

I media:DN1,DN2,SVD1,SSD1,Gideon Levy i Haaretz,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, USA, Israel, Gaza, FNs rapport, Haag, Västbaneken, Hamas