Bush dagar är räknade. Han får allt svårare att lämna över stafettpinnen till partikamraten McCain. Kan den märkvärdiga kommandoräden in på syrisk mark vara ett sista försök att rädda ett valnederlag för den alltmer desperate partikamraten?

Politiskt har Bush varit förbrukad långt, långt innan den sista formella sucken den 20 januari nästa år. Det märks inte minst i dessa dagar när han står i modden efter rasmassorna från det Wall Street som störtat samman.

I engelskan kallas detta underfundigt för att vara ”a lame duck”. Egentligen en halt eller lam and/anka. Men har fått betydelsen en helt hjälplös person. I fallet Bush har det handlar det om en kraftlös, helt förbrukad president. Gissningsvis kommer uttrycket från jägarnas vokabulär och ska nog i svenskan bäst översättas med en skadeskjuten fågel. Eller en sittande fågel. Alltså ett helt hjälplöst byte. Där det bara gäller att sätta i patron eller att skicka retrievern, så är fågeln snart i grytan.

Som många kommer ihåg lyckades Vicepresident Dick Cheney på 25 meters håll att skadskjuta en 78-årig supporter och sponsor i ansiktet. Men när det gäller Bush är det uppenbart att det är han själv som gång på gång skjutit sig i foten. Faktum är att inte ens attributet lam räcker längre. Han har fått kallbrand i benet. Han är snarast politiskt död. Inte a lame duck, utan a dead duck…

I Bush´s och McCains världsbild ingår inte att man talar med ”ondskefulla regimer”. Man bestraffar dem på olika sätt. Med handelsbojkotter, flygbomber eller invasioner. Man förhandlar inte med en knuten näve. Man försöker alltid hugga av den. Därför har regimen Bush heller aldrig diskuterat med Baathpartiets ledare och Syriens president Bashar al-Assad. En av McCainlägrets vanligaste anklagelseakter mot Barak Obama är att denne sagt sig vilja åtminstone diskutera med Syrien.

McCain vill gärna återskapa hotbilden från 11 september 2001…

I verkligheten, långt från republikanernas svartvita världsbild, är nyanserna mer grå. I Libanon har det skett, åtminstone tillfälligt en borgerlig nationell försoning. Hezbullahs Nasrallah ska träffa nyliberalen Hariri. Syrien har för första gången erkänt att Libanon är mer än en provins i den egna staten och har nu en egen ambassadör i Beirut. Israel har haft flera indirekta kontakter med Syrien om Golanhöjderna och en permanent fred. Frankrikes president bjöd i somras, till Vita husets förtret, in självaste Assad till Paris och så sent som under helikopterräden var Syriens utrikesminister på besök i London. Syrien sägs dessutom enligt alla bedömare kraftigt ha minskat flödet av vapen och sunnitiska motståndsmän över den egna gränsen in mot Irak. Diplomatiskt har detta bekräftats med att Damaskus skickat en diplomat till Bagdad.

Från begravningen i d`Abou Kamal

Obama kommer som eventuell president uppenbart att uppmuntra denna utveckling. Så här sa han i en uppmärksammad intervju med Jerusalem Post:

”Min allmänna uppfattning är att det är en smart attityd från USA:s sida att initiera direkta kontakter med andra länder. Om inte annat för att få bättre information om hur de tänker, hur deras förhållningssätt är, hur deras beräkningar ser ut och vilka de intressen de har. Jag tror, baserat på de samtal jag har haft här i Israel och på samma sätt med ledare på andra håll i regionen, att det åtminstone finns en möjlighet att den syriska regeringen verkligen på allvar vill bryta sig ut ur isoleringen. Vilket pris de är beredda att betala för att komma ur den, det återstår att besvara. Men det är värt att undersöka.

Det finns faktiskt en del genuina signaler att Syrien att berett att driva ut sina terrorister, stänga flödet av vapen in i Libanon, och på andra sätt engagera sig mer ansvarsfullt. Det skulle kunna bli en förändring i regionen som skulle vara extremt fördelaktig. Och USA borde samarbeta med Israel liksom med moderata krafter i det palestinska samhället för att uppnå detta.”

För republikanerna – och den amerikanska vapenlobbyn – handlar hela denna process bara om veklighet och eftergifter.Varför inte då stämma i bäcken genom ett militärt ”intermezzo” på syriskt territorium? Om det sedan är syriska byggnadsarbetare och barn som skjuts ihjäl eller vapensmugglare från Al Quaida spelar inte så stor roll. Kanske kan attacken provocera fram upphetsade syriska reaktioner och en hotbild där McCains ständiga krigspropaganda kan få lite mer stöd. Tänk om väljarnas fokus så här i slutspurten kan flyttas från recessionen till kriget mot terrorismen.

I krig, kärlek och amerikanska valkampanjer är allt tillåtet. Dessutom. Ja, dessutom är Barak Obamas andra namn Hussein.

Läs även andra bloggares åsikter om Politik, ekonomi, Syrien, Bush, McCain, Obama, USA:s presidentval, börskraschen, al Quaida

I pressen: DN1,SVD1,SVD2,SVD3,AB1,SDS1.SDS2,Pol1.Pol2,

Bloggat om: Anders Karlsson i Mullvaden.

Större klyftor i samhället

Av Benny Åsman

-Hushållens disponibla inkomster ökade med 7 procent förra året. Det är den största ökningen sedan mätningarna började år 1975. Samtidigt har gapet aldrig varit större mellan de med låg respektive hög inkomst.

Det skriver Statistiska Centralbyrån i en rapport publicerad den 23 denna månad. Både bra och dåliga nyheter kan man tycka. Åtminstone vid en ytlig granskning av SCBs siffror.

Det är inkomster från arbete plus kapitalinkomster plus regeringens skattesänkningar som blandas i den 7 procentiga uppgången. Mellan 1995 och 2007 ökade den fattigaste tiondelen av svenska hushåll sin disponibla inkomst i fasta priser med 27 procent, eller lite över 2 procent per år,  medan den rikaste tiondelen av hushållen kunde glädja sig åt 60 procent, eller 5 procent per år. Grunden till det är naturligtvis att lönerna för högt utbildade med fast anställning rusat i höjden tillsammans med inkomsterna från aktier och bonusprogram.

Att du har det bättre när du arbetar än när du är utan arbete kan tyckas självklart även om vissa idioter, rent ut sagt, påstår att samhällsstöd skapar beroende och vilja att stå i utanförskap. SCBs siffror visar att dessa ”snylltare” fått det sämre under de senaste 13 åren. År 1995 hade de icke-arbetande i genomsnitt 76 procent av en arbetandes inkomst. I fjol hade förhållandet sjunkit till 64 procent. Bakom ligger den undergrävda solidariteten i samhället. De rika i samhället vill inte längre vara med och solidariskt betala för en välfärd som gäller även för de mest olyckliga medborgarna. Det är frukten av den nyliberala draksådden.

Med den reinfeldtska regeringen väl fastvuxen vid rodret och en tandlös socialdemokratisk opposition ledd av allas vår Mona växer ojämlikheten snabbt i gamla Svedala. Enligt senaste OECD-rapporten , publicerad den 21 oktober, är det i Finland och Sverige, tillsammans med Nya Zeeland och USA, som inkomstgapet växt snabbast de senaste åren.

Det ”nya arbetarpartiet moderaterna” och det gamla ”arbetarpartiet socialdemokraterna” har tillsammans lagt grunden till det allt extremare klassamhälle vi nu ser växa fram.

Definition: Disponibel inkomst =bruttolön-skatter och sociala avgifter+bidrag och andra sociala transfereringar

Källor: SCB,

Andra media: DN1,SVD1,

Andra bloggar: Ekonomikommentarer,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Mona Sahlin, Inkomstklyftor, SBC, Reinfeldt

Vad är nu detta för påhitt?

Nuder på ”blodspår”?

Vänta bara. Först ska jag berätta om vår frejdiga lilla labradortik Freja. Hon är en yster liten dam som snurrar runt bland mattor och höstlöv. Hon är svart som en blank kolbit och äter allt från nerfallna nypon till husses bästa skor. Labradoren är en ras som kom med européerna till nordöstra Kanada. En ras som med seklers urval och en trolig blandning med innuitiska spetsar, kom att bli både sjövan och en mästare bland spårhundar. Britterna tog senare tillbaka rasen till Europa och lät hundarna springa på sina hedar, där labradoren kom att utvecklas till att bli en av våra främsta fågelhundar. Med sitt oöverträffade luktsinne används hon också som ”narkotikahund” eller ”lavinhund”.

Bilden från ”Jakt o jägare”. Här har labradoren Lasse i en verklig jakt

spårat upp det fällda rådjuret.

”Sjövanan” från Newfoundland märker vi på turerna med ”Lilla svarta damen” ute i marken. Hon kastar sig i pölar, bäckar, åar och sjöar och jagar efter pinnar, blad och höstens sista förskrämda flygfän. Hon tror säkert att det hon biter tag i är lax eller sjöfågel från det iskalla Labradorhavet. Mellan tårna på hennes väldiga valplabbar finns det simhud. Hon har utterpäls och styr med svansen när hon simmar.

Under sensommaren och hösten har hon gått på valpkurs med Matte. Ett av inslagen är träning för att gå på ”blodspår” eller ”viltspår”. Man har då en rådjurs- eller älgklöv med en bit skank. Hackar med den lite i marken och drar sedan klöven i en repstump genom ris och skog. Samtidigt droppar man här och där lite utspätt viltblod ( fryst för känsliga läsare i våra städer ) i spåret och lämnar själva klöven i mål. När en stig sedan är lagd tränar man hunden att gå på blodspår.

Missade partiets ”catwalk”

Vi människor väcker och disciplinerar hundens naturliga instinkter. Trivs Freja med detta och klarar av att följa ett blodspår, kan hon användas i jakten till eftersök. Alltså att spåra upp ett fällt byte eller att hitta ett skadskjutet djur. Bra eftersökshundar används ofta vid många av alla våra tusentals viltolyckor där bilister kört på klövvilt, utan att de vet hur det har gått med djuren.

Det är så Per Nuder i veckan har gått på blodspår. Han fick inte vara med på partiets ”catwalk” när Göran Persson makades bort. Parkerades i stället på riksdagens gubbhylla av Sahlin. Men har nu fått upp ny vittring. Mona Sahlin blev skadskjuten när hon föste undan vänsterpartiet och reservationslöst kastade sig i armarna på det öppet borgerliga Miljöpartiet. Turerna de senaste två veckorna har försvagat henne enormt. Upproren i de egna leden var reflexer från det gamla socialdemokratiska arbetarpartiet. Som när en läkare knackar på patientens knä för att se om det finns kvar något liv i ben och fötter. Arbetarpartiet socialdemokraterna håller på att tyna bort. Men fortfarande finns det lite liv kvar. Några reflexer som sprätter till. Ideologiska minnen och de sociala banden med fackföreningsrörelsens hundratusentals medlemmar.

Mona kokar mos på moset

Mona är skadskjuten och Nuder tränar på att följa i hennes blodspår. Som Benny har visat i sin blogg i dag är hennes ideologi ett enda sammanbrott. När nyliberalismens idéer mosats av verkligheten försöker Mona koka mos på moset. Det smakar inget vidare. Nuder rör sig åt ett annat håll. Som Olle Svennings skriver i dagens Aftonbladet:

Nuder vill placera den socialdemokratiska utsiktspunken närmare förorten och Norrlands inland än Rosenbad. Med små markörer antyder han förståelse för sitt partis EU-skeptiker.

Men ännu är det inte allvar. Nuder, sin ålder till trots, är bara på valpkurs. Men han har uppenbart visat partiet vad han vill. Han har gått en runda med blodspår och visat vad han kan.

Nästa månad ska riksdagen rösta om ett nytt EU-fördrag, ”Lissabonfördraget”, där Mona Sahlin trots stora protester från eget partifolk, ofta med närhet till LO:s ståndpunkter, har drivit igenom ett socialdemokratiskt ja. Ett tiotal socialdemokratiska riksdagsmän tänker lägga ner sina röster. I ”Lissabonfördraget” finns inte det undantag för de nordiska kollektivavtalen som krävts. Det pratas om stora motdemonstrationer från LO-håll.

Det kan bli en jättelik politisk drevjakt. Där det inte bara är journalister  som fungerar som drevkarlar utan också delar av fackföreningsrörelsen.  Det drevet betyder att Sahlin riskerar att bli upphunnen och på nytt bli skadskjuten.

Den ”Politiska industrin” i Sverige tar för givet att det är Mona Sahlin som blir Reinfeldts utmanare om två år. Det kanske är ett djärvt påstående. Men jag är tveksam. Mycket tveksam.

Att äta upp en rulle Toblerone utan att betala är en sak. Att i en djup ekonomisk nergång helt strunta i alla gamla retoriska klassreflexer en annan…

I pressen: AB1,DN1,SVD1,SDS,AB2,

Läs även andra bloggares åsikter om Politik, ekonomi, Mona Sahlin, regeringen, socialdemokraterna, moderaterna, LO, jakt, labrador, Per Nuder

På direkten!

Fantomen, eller den Vandrande vålnaden är snabb som blixten. Vi kanske inte alltid hänger med. Men här  ger vi snabba, korta svar eller ser saker på vårt sätt.

Alan Greenspan med glorian på sned

Av Benny Åsman

I flera decennier höll en ”osynlig hand” den amerikanska cenralbankens guru , Alan Greenspan, om ryggen. Oavsett vad världsmarknaden ställde till med, krisen 1987, krisen 1998, It-kraschen 2001, så ansåg oraklet Greenspan att enda medicinen var marknadens ’osynliga hand”, den som alltid ställer till rätta vad enfaldiga politiker klantat till.

Men sent ska syndaren vakna heter det och det gäller även en centralbankschef som i det närmaste helgonförklarats redan innan sin bortgång. Allt verkade lyckas för Greenspan. Under de stora finanskriserna och efter IT-kraschen 2001 hände inte speciellt mycket med den verkliga ekonomin i USA. Trots att Nasdaq tappade mer än femtio procent och riskkapitalisterna i Silicon Valley fick ta sitt pick och pack och  flytta ut på landet så klev den verkliga ekonomin på i samma imponerande takt. Greenspan geniförklarades.

Men vad var det han gjorde? Kort sagt sköt han den kommande krisen framför sig i flera år. När IT-kraschen fick börs och banker att svaja sänkte Greenspan räntan till nästan noll. Allt för att hindra konjunkturen att vända nedåt och för att stimulera de amerikanska hushållen att fortsätta tömma hyllorna i Wal Mart.

Men att skjuta krisen framför sig är som att skjuta snö framför sig med skyffel. Högen bara växer. Den låga räntan hindrade IT-kraschen från att sänka resten av ekonomin. Samtidigt la de låga räntorna grunden till den aktuella kraschen på bolånemarknaden, med påföljd att USAs fem största investmentbanker inte längre finns kvar och med en recession på gång som kommer att öveträffa allt vad vi sett under efterkrigstiden.

-Krisen visar sig vara mycket värre än jag någonsin kunde tänka mig, sa Greenspan inför kongresens finansutskott för ett par dagar sedan. Att han själv bidragit till dess djup medgav han indirekt.

-Jag överskattade markandens självreglerande kapacitet, sa 82-åringen trumpet.

I media:DN1,SVD1,SVD2,ETC,

Dagens Arena,

Andra bloggar: Ekonomikommentar,

Trotten,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Greenspan, FED, USA, Bolånekris

På direkten!

Fantomen, eller den Vandrande vålnaden är snabb som blixten. Vi kanske inte alltid hänger med. Men här  ger vi snabba, korta svar eller ser saker på vårt sätt.

Här låter vi arbetare vid min gamla arbetsplats Volvo Lastvagnar/Tuve ge sitt svar på de egna direktörernas varsel  och hot om massavsked. Texten är dagsfärsk och hämtad från lokala fackliga medlemstidningar på fabriken:

Schackpjäser åt direktörerna

Nästan 700 av våra arbetskamrater skall kastas ut från fabriken – 610 fastanställda och 65 visstidare. Det kan ju verka logiskt. Försäljningen går lindrigt sagt knackigt, och då måste ”kostymen” anpassas därefter. – Vi kan ju inte bygga bilar som ingen vill köpa. I motgångens stund är inte vi arbetare en resurs längre – utan en belastning. – Släng ut dem som inte behövs!

För 18 månader sedan – inför bolagstämman 2007, snurrade hjulen för fullt. Volvo tjänade mer pengar än ledningen kunde hantera. Man visste helt enkelt inte vad man skulle göra av alla pengar. För att komma undan det pikanta problemet, valde man att slänga 20 miljarder i sjön. Aktieutdelningen tredubblades mot det normala! Det ansågs inte som något problem av direktionen. Vår vinstmaskin skulle snart ha tjänat in de pengarna igen.

Nu går det inte lika bra. Då borde med samma logik ägarna betala. Vi arbetare fick ju ingen del av 2007 års ”överskottspengar” – tvärtom kraven på ökad effektivitet i verkstan har hela tiden skruvats upp – en effektivitet som enligt ledningen dessutom skulle vara garantin för våra jobb.

Verkligheten blev en annan. Från att ena dagen (fredag vecka 39) ha en inplanerad produktionsökning för nästa år kommer nästa dag (måndag vecka 40) ett varsel på nästan ett helt skift (1/3 av den totala arbetstyrkan). – Varför?

– Vi säljer inga bilar längre! – Är det så enkelt? Det visste man ju vecka 39 också. Försäljningen har gått dåligt sedan långt före semestern. Nej – det är förstås aktieägarna som spökar igen. De som fick 20 miljarder förra året. Inför dem vill ledningen nämligen visa handlingskraft. Först håller man tyst under nästan ett halvår om att försäljningen går dåligt. Sedan när detta tjuvhållande blir ohållbart. Då vänder man på en femöring, beslutar 2 veckor efter en taktökning om en kraftig neddragning och varslar i ett nafs 1/3 av de anställda. Vi är schackpjäser som offras för att våra direktörer skall visa sina muskler på börsen! När Volvo tjänar pengar tillfaller de ägarna. När det går dåligt sparkar man ut arbetarna. Att jublet på börsen snabbt kom av sig, p.g.a. den allmänna finansiella hysterin är en helt annan historia.

Slutsatsen blir ändå, att för Leif Johansson och hans fallskärmsgäng är det börsen som räknas, och hur den kan förväntas må som är viktigt. I det spelet är vi arbetare bara schackpjäser som offras utan en blink. Att behålla 1000 arbetare (totala varslet i Sverige) under ett år skulle kosta ca 400 miljoner. Det kan låta mycket. Jämför då med vinsten för Volvo under tredje kvartalet i år – 7,2 miljarder! Kostnaden för ett års ”övervintring” skulle alltså bli 5,5 % av senaste kvartalsvinsten! Jämför också med att man förra året skänkte 20 miljarder till börsen bara för att man tyckte att kassakistan var för stor. Det är inte kostnaden som gör att man sparkar ut 1000 människor i arbetslöshet. Det är direktörernas behov att visa upp handlingskraft.

Att kräva – DRA TILLBAKA VARSLEN! är därför högst realistiskt och rimligt! Kostnaden är mycket blygsam jämfört med tidigare miljardutsvävningar. Det handlar bara om att flytta fokus från hyenorna på börsen till företagets viktigaste resurs – de egna medarbetarna

Läs även andra bloggares åsikter om Politik, ekonomi, fackligt motstånd, Volvo, Volvo Lastvagnar, varsel, arbetslöshet, LO

I pressen: DN1,SVD1,AB1,AB2,,DN2,SVD2,

Bildt partajar. En bombliberal…

Så har Carl Bildt varit på ännu en välgörenhetsgala. Denna gång i Bryssel, med EU-kommissionen och Världsbanken som värdar, där den västliga nyliberala kapitalismen skyfflat ner trettiofem miljarder kronor rakt ner i fickorna på Georgiens politiskt utsatte bombpresident, Michail Saakasjvhili.

Mycket stolt berättar Bildt hur han slösat bort mer än en halv miljard av våra skattepengar i en överdådig gåva till den regim i Tbliski som för drygt två månader startade ett bombkrig mot Syd-Ossetiens huvudstad Tskinvali:

”Sverige kommer att bidra med ca 400 miljoner kronor under de närmaste tre åren och vi är därmed sannolikt större än Tyskland och därmed den störste bilaterale givaren”

EU-kommissionen och Utrikesdepartementet sluddrar lite om behovet av humanitärt stöd och pengar till återuppbyggnad av vägar mm. Men detta är bara mediala kulisser.

En ringa del kommer att gå till att hjälpa de uppåt 60 000 människor som fördrevs från sina hem, när sydossetisk milis tyvärr svarade öga för öga, tand för tand på Saakasjvhilis försök att tvinga alla sydossetier att fly till Ryssland. Skulle de få dela på pengarna blir det den i Georgien ofattbara summan på en halv miljon kronor var! I Aljazeeras sändningar i går kväll visade man i ett reportage de nya motorvägsbyggen som bland annat planeras för pengarna.

…hjälper en annan bombliberal

Pengarna i övrigt tas i praktiken in i det vanliga budgetarbetet och är ett försök att hålla en president under armarna, som nu pressas allt hårdare av den inhemska oppositionen. Det feta biståndet ger dessutom regimen en möjlighet att rusta upp för ett nytt anfallskrig. Den har lovat att ta tillbaka ”sina provinser”. Sex georgiska oppositionsledare skickade också ett öppet brev till välgörenhetsgalan där de uppmanade denna att göra en strikt kontroll av pengaflödet. De menade att endast en sådan kunde hindra att pengarna inte gick till presidentens administration ( läs korruption ) utan till dem med verkliga hjälpbehov. Oppositionsledarna anklagade också Saakasjvhili för att ha provocerat fram Rysslands militära intervention.

Bildt vill bli EU-kommissionär

Varför dröser då Bildt i väg våra skattepengar? Långt mer än landet begärt.  Varför får inte Kuba något stöd trots att den senaste orkanen var en oerhört mycket mer omfattande humanitär katastrof? Varför ger Sverige mer än Tyskland, som har ett skatteunderlag som är minst nio gånger större än Sveriges och som dessutom anser sig ha råd att stödja sin bilindustri. Utöver de 400 miljonerna spenderar Bildt dessutom minst 100 miljoner till när det gäller den gemensamma gåva som EU-kommisssionen bjuder på?

Ja, för det första är han polare med Saakasjvhili. En bombliberal hjälper en annan bombliberal. Solidaritet över gränserna om man så vill.

För det andra vill Bildt gärna vara bäst i klassen så att han sedan kan få stöd för att bli Sveriges näste EU-kommissionär.

Vad tycker socialdemokraterna om denna generositet med skattemedel? Miljöpartiet? Vänsterpartiet?

I pressen: SVD1,DN1,AB1,SDS1,

Läs även andra bloggares åsikter om Politik, ekonomi, Georgien, Ryssland, Carl Bildt, Bildt, EU, Världsbanken

Arbetsmarknadsminister Littorin ryggar för alla varsel

Vi har inget att

komma med

I går tog sig arbetsmarknadsminister Littorin tid för en snabbrunda till Volvo Personvagnar. Med sig i bagaget hade han bara kalla händer. Tidigare krav från arbetare på Pressverkstaden om avgångspension för äldre arbetare, med grundidén att alla skulle kunna vara kvar i produktionen, viftas undan, liksom de krav som alltfler reser om minskad arbetstid. Det enda konkreta i detta sammanhang han kunde erbjuda var ”en möjlighet” att den omflyttning av AMS-pengar som skett till regionen också skulle gälla för nästa år.

IF Metalls och Unionens skisser om fristående institut/bolag som ska jobba med ”uthållig teknikutveckling”, ”spetskompetens” och ”utvecklingsuppdrag”, tyckte ministern var värda att diskutera. Facken har också börjat att tassa runt den känsliga kärnfrågan: om PV:s ägarförhållanden. Denna heta potatis var av naturliga skäl ingenting för Littorins kylslagna nypor. Han och regeringen har som bekant bråda dagar med att erbjuda svindlarna på finansmarknaden 1.5 biljoner av våra skattepengar.

Alla kvar i produktionen

– minskad arbetstid

Det gemensamma både för Littorin och fackens ledningar är att de accepterar PV:s rätt till varsel och massavsked. Samma inställning gällde för Mona Sahlins patetiska besök på IF Metalls expedition när varslen lagts. I ett brev till arbetarna formulerat från sittningen vid klubbstyrelsens skrivbord var hennes enda budskap:

”Nu krävs snabba extraordinära insatser till alla som drabbas så att människor kan få utbildning eller stöd till nya jobb. Det är nu solidariteten kommer att sättas på prov.”

Inget ont i mer utbildning. Men med detta och andra svåra varsel måste utgångspunkten för klassolidariteten vara en helt annan: Alla kvar i produktionen! Minskad arbetstid!

Kan man hinka en och en halv biljon av våra pengar över bankdirektörerna och kalla detta för en ”stabiliseringsplan”. Kan man naturligtvis lagstifta om ett förbud mot avsked på alla större företag. Varför inte ett rejält rådrum på två år.

Var finns alla pengar?

Låt företagen betala!

Går företagen med vinst ska de betala själva. Hävdar de förlust ska alla papper på bordet. All dold räkenskap ska fram. Inte minst gäller detta Volvo personvagnar där den heliga affärshemligheten hindrat all insyn. Volvo personvagnar måste också svara på frågan om vad Fords del av den amerikanska kongressen 135 miljarder till bilindustrin tar vägen. Hur mycket får Volvo? Fallerar ägarna kan de få ekonomiskt stöd, men bara under kontroll av de anställda och samhället. Sak samma gäller ägarna till Saab i Trollhättan. Vart går GM:s pengar. Uppenbart är dessa ägarfrågor dynamit. Facken krafsar med pincett på behörigt avstånd. Men vägrar att tända på genom att avslöja hur framförallt Ford hanterat PV:s kassaflöden.

Alla vet att kanske inte ens Ford rår över framtiden.  Volvo Personvagnars tillgångar är pantsatta hos ett bankkonsortium. Accepterar inte Ford att behålla alla anställda i produktionen – då måste dessa tillgångar socialiseras. Varför vill hela det svenska politikergarnityret bara gulla med bankerna – samtidigt som arbetarna ska trampas ner i skiten? Det var inte så länge sedan som IF Metall strök kravet på produktionens socialisering ur sina stadgar. Snarare än någon kunde ana är det dags för en renässans. Frågan om makten över samhällets stora investeringar är åter på dagordningen.

Rådrum – för framtiden

Målet med de oberoende stiftelser och bolag, samlade kring utbildning och forskning, som facken vill se, är att dessa bara ska leva med i den kapitalistiska marknadsanarki som gäller för energi, fordonsindustri och transporter. Här kan man naturligtvis dra en vinstlott i tombolan. Men som vid vanliga lotterier är det mest nitlotter som väntar.

Det rådrum som skapas genom att alla anställda kan vara kvar i produktionen måste utnyttjas till ett verkligt språng när det gäller vår framtid och dess välfärd.

Vad som krävs i dag är en fullständigt grundläggande diskussion om vilket samhälle vi vill ha.Folkliga organisationer av alla de slag. En återfödd fackförenings- och arbetarrörelse. Ja, vi måste faktiskt gå så långt att denna helt avgörande debatt måste föras i hela Europa. Det har blivit politiskt allmängods att säga att miljöfrågorna bara kan lösas i europeisk skala. Sak samma gäller naturligtvis våra transportsystem – som i sig dessutom är den kanske största miljöfrågan. Energiproduktion, transportsystem, och storstädernas boendeformer – allt detta och mycket mer måste i ett första steg ses över och läggas om i en kontinental skala. I marknadslotteriets tombola rullar BMW, Audi, Mercedes, Volvo runt. Vilka varumärken ska överleva? Vilka fabriker ska läggas ner?Men är det inte så att alla resurser behövs? Fast på lite nya sätt.

Övergångsplan

med övergångsregering

Den vinstlystna marknaden ställer bara frågan om hur man kan tjäna snabba pengar. Den bryr sig inte om alla som bara har nitlotter att hämta. Den fråga som vi människor naturligtvis måste ställa är en helt annan: Vad behöver vi för transporter i framtiden? Vi känner alla hoten om ett klimatskifte och därför är det självklart att personresor får kollektiva transportsystem som grund och bjälkar i vårt nya bygge. Spårbunden trafik och bussar fria från koldioxidutsläpp. I dag svarar exempelvis busstrafiken för 70 procent av Sveriges kollektivtrafik och den siffran minskas säkert i framtiden. Framförallt i städerna. Men samtidigt ökar behovet av ”minibussar” av alla de slag. Samt mellanstora fordon för närdistribution av varor. När det gäller tunga vägtransporter kan en del läggas över till spårbunden trafik. Framförallt fjärrtrafiken. Annan kan ersättas med lokal produktion. En hel del kommer att vara kvar. Personvagnsproduktion med bilar fria från koldioxidutsläpp kommer också att finnas kvar. Även om den halveras eller minskar ännu mer. I dessa diskussioner och avvägningar, som blir morgondagens politiska strider, verkar det självklart att det finns plats för en fortsatt personvagns- och mellanfordonsproduktion också i Sverige. Inte minst med en mänsklig arbetstid vid de olika anläggningarna. Här finns malmen, stålet samt kunskap och erfarenheter inom både Volvo och Saab sedan generationer.

Perspektivet om en övergångsplan för hela Europa låter kanske hisnande. Men det har bara att göra med ovana. Vem kunde tänka sig Internet för trettio år sedan? Eller mobiler? Ja, tänk om bara en bråkdel av dagens alla miljontals affärs- och charterresor hade till syfte en demokratisk sammanlänkning av våra ekonomiska och sociala liv?

Självfallet kräver denna sociala omvälvning en annan arbetarrörelse än dagens. Den tänkta regering med Miljöpartiet som Mona Sahlin och Lars Ohly ägnar sin tid åt. Där de träter, försonas och kannstöper har ingenting med denna vision att göra.

Det krävs, kort och gott, ett nytt socialistiskt arbetarparti.

Läs även andra bloggares åsikter om Politik, ekonomi, Volvo, Volvo Personvagnar, Littorin, Mona Sahlin, regeringen, facket, socialdemokratin, moderaterna

I pressen:DN1,SVD1,SVD2,AB1,SDS1,SDS2,ETC,DN2,

”Vår tids

shamaner”

Chefsekonomer är de finaste av de fina i ett märkligt skrå. De vill gärna se sig som Mästare i hantverket och därför får de vanliga gesällerna lite tråkigt bara kallas för bankekonomer. Men ändå misslyckas de och deras staber av folk gång på gång att bedöma de marknader som de är satta att analysera för bankernas och deras kunders räkning.

När nu bankerna har blivit vår stora krisbransch – med utlovade 1.5 biljoner kronor i garanterade skattepengar – kommer naturligtvis varslen först och främst att drabba denna misslyckade yrkeskår. Men kanske inte. Med fog ville en annan ekonom, Johan Lönnroth, en gång kalla dem för vår tids shamaner och därför hittar de säkert på någon ny besvärjelse – insvept i tordönsrök – som förklarar varför allt inte gick som tänkt.

Chefsekonom på bank? Eller modern shaman?

I veckan berättade Patric Andersson, docent i finansiell psykologi på Handelsshögskolan, i västsvenska GP att han inte var det minsta förvånad över att dessa analytiker inte lyckades pricka in finanskrisen:

”Det skulle förvåna mig mer om någon av dem haft rätt. Ekonomer är dåliga på att bedöma hur börsen eller finansmarknaden ska utvecklas, det finns det flera undersökningar som visar”

GP har med en del ”pratbubblor” från dessa ekonomins Mästare. ”Det kommer att vara fortsatt stökigt, men vi väntar oss inga större, ytterligare nedgångar” sa Johanna Möllerström, aktiestrateg på Kaupthing 31 mars i år till Dagens Industri. Sedan dess har börsen i Stockholm rasat med 30 procent. Hon fick medhåll av bland andra DK Fonders förvaltare Björn Danegårdh som tyckte att: ”Jag tror att vi under eller efter sommaren får se tecken på att den amerikanska ekonomin är mer robust än vad många väntat sig”. Djärvast i den här kretsen var ändå den famöse riskkapitalisten Christer Gardell (själv föredrar han att kallas för aktieaktivist) som i början på året rekommenderade köpläge för aktier:

”Mitt grundscenario är att den överdrivna oron för kreditkrisen kommer att lägga sig. Den globala tillväxten 2008 kommer att bli omkring 5 procent. Jag tror att vi kommer att se en uppställning på 20 procent.”

Nog tog Gardell en risk alltid. I stället för 20 procent upp är det 40 procent ner. Undrar om ens han själv och hans Cevian Capital kommer att vara kvar på marknaden. De anställda på AB Volvo där han köpt på sig en viktig post, skulle nog inte precis gråta om han själv kursar.

Klas Eklund river ur sig

på en meter

Värst ute är Skandinaviska Enskilda Bankens gamle talrör Klas Eklund. Numer upphöjd till ”Capo dei Capo” eller den civile Bossarnas boss, med titeln SEB:s senioranalytiker. Efter en studieresa till USA för ungefär ett år sedan kunde han med alla ”fakta” tillhands definitivt lugna sin egen bank och alla dess aktieplacerare:

”Problemen på subprimemarknaden består ytterligare något år, men spridningseffekterna till primemarknaden blir relativt små. Kreditoron bedarrar efter hand.”

Hade Eklund tävlat i någon annan gren än aktieanalyser , som höjdhopp , vore det som om han hade rivit ur sig på 1 meter…

Som liten tränade Stefan holm på 1 meter.

Senioren Eklund river ur sig på samma höjd…

Nu var detta inte seniorens första grova rivning. Några veckor innan IT-bubblan sprack för drygt åtta år sedan skrev han i Svenska Dagbladet om sin kyliga analytiska konst och spådde en fortsatt framgång för Den nya ekonomin. Hans mer kritiske kollega Carl Hamilton skrev roat om missen:

”På marknaden lär det faktiskt finnas de som använder Klas Eklund som ”reverse indicator”. Det vill säga, när Eklund säger köp så säljer de. När Eklund skriver halleluja-artiklar om den nya ekonomin så säljer de Framfab och köper verkstadsaktier. Man kan bli rik på det sättet.”

Ja, så kanske det är. Bankernas shamaner och ”aktieaktivister” där ute på de stormiga finansiella marknaderna kanske använder sig själva som sådana här ”omvända indikationer”. De säljer när de rekommenderar köpläge. På det sättet kan de ju bli rika. Hur skulle det exempelvis sett ut om SEB:s seniortalrör Eklund i stället skrivit om det som han måste ha sett: att en finansiell härdsmälta var oundviklig?

Eklund med ett föl från hustruns avelssstuteri. Kallad ”Klas junior”.

Får den samma bana som senioren lär den springa hem bra med pengar.

Skälighetsgraden för denna misstanke är stor. Som junior i Socialistiska Partiet var nämligen Klas Eklund en rasande god samhällsanalytiker. Dessutom en lysande pedagog. Jag har svårt att tro att det redan skymmer så mycket i synen för vår gamle Klas. Dessvärre övergav Eklund ”sin ungdoms håg för snöd vinning”, som man sa förr. Han lämnade Socialistiska Partiet när han misslyckats med att vinna dess medlemmar för tanken att Meidners löntagarfonder skulle bli partiets nya programmatiska grundval. Med en sväng förbi SIDA kom han sedan till regeringen Palme. Efter någon tids samvaro med den dåvarande finansministern Kjell Olof Feldt, sällade han sig till dennes ”Kanslihushöger” för att bekämpa ”fondsocialismen”. När den politiska sagan tog slut blev han till sist talrör för SEB och tycks nu avsluta sin karriär med att vara dess senioranalytiker.

Som Carl Hamilton sa: ”Man kan bli rik på det sättet”.

Läs även andra bloggares åsikter om Politik, ekonomi, finanskris, bankkris, Regeringens stabiliseringplan, Bankuter, regeringen, Anders Borg, Mats Odell

I pressen: DN1,DN2,SVD1,AB1,SDS1,SDS2,AB2,

Andra bloggare: RödaMalmö,Svensson,Jinge,Proletärbella,Trotten,Esbati,Loke,

Pensionera

LO:s och PTK:s förhandlare!

I skymundan av alla varsel om uppsägningar vill Svenskt Näringsliv skrota turordningsreglerna vid avsked. Alltså regeln om ”sist in, först ut” när anställda väl tvingas att stämpla ut för gott.

Som så många gånger förut är det den skarpsynte Kurt Junesjö, före detta förbundsjurist på LO-TCO-Rättsskydd, nu bland annat krönikör i ”Dagens arbete”, som varslar alla fackligt intresserade om detta utspel i sin granskning av den märkliga förhandling som pågår om ett nytt Huvudavtal.

Inte nog med att arbetsköparna vill ta bort den fackliga organisationens viktiga tolkningsföreträde vid lönetvister. Turordningsreglerna ska ersättas med en allmän regel om att det är den som är ”mest kompetent” som ska ha kvar jobbet. En skrivning som naturligtvis rakt av bara skulle betyda att det är företaget, med sin rätt att leda och fördela arbetet, som skulle få avgöra vem som skall till stupstocken.

Självfallet måste detta uppmärksammas. Så många som möjligt av alla fackligt engagerade måste sätta sig in i det skumraskspel som pågår. Kurt Junesjö visar själv på ett bra fackligt vägval. LO och PTK har satt två pensionärsmogna förhandlare vid denna sittning som egentligen aldrig borde ha börjat. LO:s förre avtalssekreterare Erland Olauson samt Unionens avgående förhandlingschef Lars Bonny Ramstedt. Junesjös förslag förtjänar verkligen all uppmuntran:

”Att bara sitta kvar vid ett förhandlingsbord där arbetsgivaren redovisar sådana mål tyder på stor undfallenhet från de fackliga förhandlarna. Varför ska ett starkt och välfungerande fack förhandla om framgångar som det tagit ett århundrade av facklig kamp att förhandla fram? Fram för förbättringar för arbetstagarna, inte försämringar!

Frågan är om inte LO och Unionen just i detta fall skulle kunna ta avstånd från turordningsreglerna i Las och omedelbart ge just dessa pensionsmogna förhandlare den välbehövliga vila de så väl behöver efter ett långt och framgångsrikt yrkesliv?”

Själv har jag ett annat förslag. Är det inte märkligt att Aftonbladet, med LO som storägare, inte har några rubriker och artiklar när det gäller denna förhandling om ett nytt huvudavtal? I dagsläget har man exempelvis nio stycken namn i sitt ”stall” av krönikörer.. På den egna hemsidan får vi veta att ”de brinner” för mängder med frågor. Alltifrån Mellersta Östern och hästar till EU-beslut och Malmö FF. Ingen tycks ”brinna” för arbetsrätten. Varför inte anställa Junesjö?

Mer information om huvudförhandlingarna kan man hitta på Kurt Junesjös hemsida www.kurt.nu

Illustration: Robert Nyberg

Läs även andra bloggares åsikter om Politik, ekonomi, fackligt, Huvudavtalet, LO, socialdemokraterna, arbetarkamp, turordningsregler, varsel, finanskris

I pressen: AB1,

För en gångs skull. Jag blir helt mållös…

Läs även andra bloggares åsikter om Idrott, Allbäck, ÖIS

I pressen:AB1,AB2,