En social revolution

som världshistoriens

mest demokratiska reform

I onsdags hade redaktionen för P1:s Studio 1 ett inslag om riksdagsdebatten. Finalen på politikerindustrins svenska Supervecka, som den fått heta. Med min bakgrund som socialistisk fackföreningsman under 27 år på Volvo Lastvagnar, var jag ombedd att recensera debatten. Som vanligt blev det ett kort, stubbat inslag, även om jag tror att jag fick trumma lite för ett par idéer.

Mot min vana fick jag alltså tillbringa nästan hela onsdagen med att lyssna på den så rituella riksdagsdebatten. Vilket väl inte ens riksdagsmännen gör. För att inte tala om det svenska folket i stort. Jag lyssnade för enkelhetens skull på radion och hann få ner en del anteckningar, synpunkter och frågor som jag tecknade ner. Baktanken var att använda bloggens flexibla format. I detta lite ostrukturerade material finns kanske en del användbart i diskussionen om hur socialister ska förhålla sig till den kris som snart nog tränger upp oss mot väggen. Anteckningarna kommer här. Kom gärna med synpunkter. Diskussionen har bara börjat:

För mig var det som om partiledarna hade hamnat i fel årstid. Som om ett sällskap, med goda vänner, käbblade om hur en grillkväll under sensommaren skulle läggas upp. En hård skur hade nyss dragit förbi och trädgårdsmöblerna var dyngsura. Men skulle det bli mer regn, kommer det fler skurar? Kanske ska solen titta fram igen? Ska vi vara ute i trädgården eller på verandan? Ska vi ta kött eller fisk till grillen. Vilka tillbehör? Potatis eller bara grillat bröd?

Hela debatten kändes främmande. Därför när det gäller de tunga ekonomiska och sociala grunddragen i världen är det i själva verket bister vinter och mördande kyla som klappar på dörren.

Den finansiella krisen är inte löst. Hela blodomloppet för vårt ekonomiska system har drabbats av infarkter. Nya hotar och alla ekonomer pratar om globala depressioner/recessioner i minst 2-3 år. Konjunkturinstitutet pratar om 7 procent öppen arbetslöshet nästa år. Den siffran kan utan vidare springa i väg till 10 procent.

Både Volvo Personvagnar

och Saab kan gå i konkurs

Vi kan ta ett värsta scenario. Både Volvo Personvagnar och Saab risker att gå i konkurs tillsammans med Ford och General Motors. De amerikanska ägarna står bägge på Standard & Poor`s varningslista när det gäller kreditvärdighet, som det heter. Den svenska personbilsindustrin i sin helhet kan när som helst ramla ur marknaden. Bara i år har SAAB tappat över 30 procent av sin försäljning i Europa. Jag menar nog att AB Volvos och Scanias produktion av tunga fordon för dagen inte ligger i samma farozon. De har helt andra volymer på sina marknader och en helt annan likviditet. Men delar av dess produktion och montering kan när som helst också ryckas bort. Fordonsindustrin i sin helhet sysselsätter 140 000 människor. Mellan tummen och pekfingret är då minst 100 000 jobb direkt hotade. Samtidigt finns det 1 000 företag, alltså tusen mindre eller större företag, som är underleverantörer i branschen och vars anläggningar hotar att förvandlas till nerfrysta industriella kyrkogårdar. Även många av dem som tillverkar också för kommersiella fordon, lastvagnar och bussar, eftersom de oftast tappar skalfördelar, alltså volym, i förhållande till sina konkurrenter. För stora regioner, som Väst-Sverige, kan detta utan vidare betyda arbetslöshetssiffror på tjugo, trettio procent med biljardeffekter över hela ekonomin. I kommuner, landsting och alla former av privata verksamheter. En svår recession eller depression väntar. Här är småföretagens väl och ve som dunbollar på en äng när den bitande vinterstormen når fram. .

Det är det här partiledarna borde ha diskuterat. De borde ha varnat för den sibiriska ekonomiska vinter som troligen kommer. Hur ska husen få värme? Behövs det tilläggsisolering? Har alla människor rejäla vinterkläder? I stället för att gräla om vi ska ha fisk eller kött till grillen. De borde ha slopat allt tjafs om tillbehören och om ölen skulle vara kall, eller bara källarsval…

Djup nedåtgående

ekonomisk våg

Den finansiella krisen beror i grunden på en lång nedåtgående ekonomisk rörelse. En nedåtgående våg, säger många ekonomer. Djupet i denna våg beror inte på marknadsfundamentalister, som Lars Ohly sa i riksdagen, utan på att marknaden inte fungerar. Det lönar sig inte att investera i den så kallade reella och ofta nyttiga ekonomin. Det finns ingen/inga nya varor som kan dra hela ekonomin på samma sätt som bensinmotorerna en gång kunde göra. Dessutom sammanfaller denna strukturella nergång med att den långa glamorösa epoken med lättillgänglig olja är över och att i takt med att reserverna tar slut, blir priset för att få använda denna insatsvara i så många ekonomiska aktiviteter dyrare. Att råoljepriset i dag är nere i 70 dollar fatet eller halva kostnaden jämfört med för bara några månader sedan är en tillfällig rörelse som speglar den väldiga ekonomiska avmattning som väntar. Även om råoljepriset kan backa i en nergång kommer en snabb prishöjning på olja i varje längre period med större ekonomisk aktivitet. Oavsett hur mycket oljereserver det finns kvar och hur människan än använder dessa kommer dessutom utvinningskostnaden hela tiden att stegras, eftersom det svarta guldet blir mer och mer svåråtkomligt.

Det är därför många ekonomiskt tungviktiga länder tvingats att socialisera bankernas förluster. Men de har aldrig har ifrågasatt deras privata vinster – och de tänker inte göra detta. I pokerspelet om de stora finansiella flödena har bluffen med de amerikanska bostadskrediterna synats och i det börsras som följde slets andra ekonomiska korthus med ner i avgrunden.

Biljoner till bankerna

kallar Reinfeldt för

”Trafikregler”

Regeringarnas olika bankakuter och deras olika försök till samordning sig emellan är inga vanliga ”Trafikregler” som Reinfeldt framhöll i debatten. Inte heller handlar det bara om ”Ramverk” som Maud Olofsson sa.

Deras ordval är bedrägeri. Hur kan man kalla lån för biljoner och åter biljoner kronor i Europas kapitalistiska ekononomier utan säkerhet, för vanliga enkla trafikregler? Bara Tysklands åtaganden är uppe i nära 5 biljoner kronor. Att vanlig statlig och gängse profitmedia inte reagerar på dessa ordval är trist men väntat. Reinfeldts regering har lovat att lägga förslag med samma inriktning som euroländerna enats om. Att sedan den svenska bankakuten inte får lika tidiga öppettider som en del andra länder är självklart. Vi har redan betalt för en egen svensk bankkrasch så sent som i början på nittiotalet. Skam på torra land om svenska banker redan gjort slut på alla de skattemiljarder som de då fick!

Björklund missade skolan

Ett absurt, helt snurrigt inlägg i den ekonomiska debatten, kom från Folkpartiets Jan Björklund. Han redogjorde med rätta för hur allvarliga de sociala konsekvenserna blev av 1930-talets ekonomiska depression och försökte sedan få det till att Bertil Ohlins socialliberalism under 40- och 50-talen grejade biffen och löste upp alla knutar.Helt makalöst. Det är ofint att påpeka det. Men är det så att Björklund missat samhällskunskapen i skolan. Bertil Ohlin lyckades faktiskt aldrig att erövra en parlamentarisk majoritet för sin socialliberalism. Men bortsett från denna banalitet så borde Björklund varit så påläst att han visste att det var det Andra världskrigets enorma förstörelse av världens produktiva resurser, som kunde få kapitalismen att än en gång stiga upp som en fågel Fenix ur askan. Det blev helt enkelt åter lönsamt att investera i den reella ekonomin. Massbilismens hundratalsmiljoner bilar med sin billiga bensin innebar dessutom en enorm körglädje för alla kapitalister. Ständigt nya krig, som i Korea och Vietnam, hjälpte också ekonomin att varva upp. Det fanns i sig inga sociala motiv eller någon empati i den långa uppåtgående ekonomiska våg som följde på världskriget. Rakt av rörde det sig bara om goda möjligheter till profit.

Olofsson med klädkonto

Stort som A-kassan

Olofsson och Hägglund var så bleka att det inte behövs några kommentarer. Det räcker med att veta att Maud Olofsson i veckopressen viker ut sin privatekonomi och berättar att hon har ett större klädkonto, tiotusen kronor i månaden, än vad många arbetande människor har i A-kassa. Att Göran Hägglund överhuvudtaget kom in riksdagen berodde på Kristdemokraternas kamp för att sänka bensinskatten. Ett vallöfte som han förvandlade till en skattehöjning. Lika fromt fortsätter han att mässa om kristen etik…

När det gällde Eriksson/Wetterstrand från Miljöpartiet så utelämnade de helt varje diskussion om den ekonomiska verkligheten. De är väl medvetna om världens miljökriser och hotet mot vårt nuvarande klimat. Men verkar fullständigt ointresserade av ekonomiska system. De tar det nuvarande kapitalistiska marknadssystemet för givet och diskuterar inte ens att dess grundpelare hotar att rasa. I grunden är partiet helt enkelt ett borgerligt klassparti, om än med en mer suddig väljarbas av medelklass och studerande. I mängder med frågor röstar de logiskt nog med den borgerliga alliansen, som när det gäller friskolor, skatteförslag och turordningsreglerna vid mindre företag. Beslutet nu senast att släppa det egna kravet på att Sverige ska lämna EU är en rättning åt samma håll. Uppenbart har Eriksson/Wetterstrand tillsammans med Mona Sahlin också hittat någon vacker formel för att de tillsammans ska kunna regera med en fortsatt svensk militarism och en fortsatt militär imperialism. Som i Afghanistan. En annan sak är om de kan släpa med sig de egna medlemmarna och väljarna så långt in mot mitten i svensk borgerlig politik. Det hela kan kan faktiskt sluta med den berömda rödgröna röran.

Ohly med hög svansföring

I debatten var Lars Ohlys inlägg mycket klargörande. Han har haft hög svansföring ända sedan Mona Sahlin, efter högljutt motstånd från framförallt de egna fackföreningsleden, misslyckades med att såga av Vänsterpartiet i en kommande regeringsbildning. Ohly vill inte att det egna partiet bara ska vara en dörrmatta som de andra två borstar av sig på när de går in i Rosenbad. Han vill själv gå med in.

De tolv åren som regeringsunderlag för Göran Perssons svångremspolitik har inte avskräckt vare sig hans parti eller han själv. Däremot har han och hans kamrater på samma sätt som Miljöpartiet tröttnat på att vare sig få titel eller portfölj. Nu i riksdagen hade Ohly några turer om ”marknadsfundamentalister” och ”grundläggande fel i vårt ekonomiska system”. Men egentligen var hans retorik inte mer radikal än den franske presidenten Sarkozy när denne nu gör utfall mot girigheten och den onda kapitalismen. För Ohly är kärnfrågan, den nödvändiga socialiseringen av bankväsendet i sin helhet och den demokratiska makten över dessa, helt främmande. Vi får se vad som händer i förhandlingarna mellan socialdemokratin och vänsterpartiet. Ett grundtips är att Ohly och hans parti i regeringsfrågans namn accepterar att både leva med regeringens budgettak och den svenska militarismen.

Klimatskifte hotar

Parallellt med den djupa ekonomiska krisen har vi miljöhoten i hela sin bredd, där ett hotande klimatskifte är i fokus. Om än med en väldig spännvidd när det gäller tempo och målsättningar är hela det etablerade politiska fältet överens om att t o m existensen för hela regioner och klasser är hotade. Redan i dag lever nära en miljon människor under svältgränsen. Rent vatten är Jordens största bristvara.

Ett industrisamhälle med god välfärd som samtidigt ska alstra ett minimalt utsläpp av koldioxid kräver en helt omvälvande omläggning av energiproduktion, transporter och boende. En första förutsättning för att denna ska kunna ske på ett rättvist sätt – och med en social upprustning på massor med områden – är givetvis att dessa verksamheter, liksom bankerna, är samhällsägda. Där det är makten över investeringarna som måste erövras. Både producenter och brukare måste vara med i denna gigantiska sociala omvälvning. En social revolution som skulle vara världshistoriens mest demokratiska reform!

Springer jag och andra socialister på en omöjlig ytterbana när vi försöker vinna förtroende för dessa egentligen enkla krav? Ja, det får historien utvisa, men sanningen är att de etablerade partierna alla trängs på mittbanan och tillsammans hela tiden tar ut stegen åt höger.

Inga avsked – minska arbetstiden

Med den kris som står för dörren är det helt rimligt att kräva ett rejält rådrum när det gäller varsel och avsked. För det första måste arbetstiderna i de utsatta industrierna minskas radikalt. Varför ska arbetarna på Volvo Personvagnar slita sönder kroppar och själ i ett tempoarbete som borde höra till historien. Politikerindustrin talar i dag ofta om ”moderna” förslag. Själv tycker jag att sextimmarsdag eller halverad arbetstid i krisbranscher är synnerligen moderna idéer. Vi måste kräva ett rådrum på två år. Där det är förbjudet med avsked på arbetsplatser med mer än tio anställda. Går företagen med vinst ska de betala själva. Hävdar de förlust ska alla papper på bordet. All dold räkenskap ska fram. Inte minst gäller detta Volvo personvagnar där den heliga affärshemligheten hindrat all insyn. Volvo personvagnar måste också svara på frågan om vad Fords del av den amerikanska kongressen 135 miljarder till bilindustrin tar vägen. Hur mycket får Volvo? Fallerar ägarna kan de få ekonomiskt stöd, men bara under kontroll av de anställda och samhället.

Huvudfrågan är varför bara bankerna ska tas om hand. Varför gulla med dess hänsynslösa profitjägare samtidigt som man tillåter att arbetarna sparkas ut i förnedrande arbetslöshet. Mon Sahlin avrundade gärna sina inlägg med det vackra ordet solidaritet. Vi är många som nu frågar: Solidaritet med arbetarna eller med bankerna.

Övergångsplan för ekonomin

Vad som krävs i dag är en fullständigt grundläggande diskussion om vilket samhälle vi vill ha. I det rådrum vi måste ta oss kan hela Sverige bli en studiecirkel. Folkliga organisationer av alla de slag. En återfödd fackförenings- och arbetarrörelse.Ja, vi måste faktiskt gå så långt att denna helt avgörande debatt måste föras i hela Europa. Den väldiga samhällsomvälvning jag talar om kan inte göras i ett nationellt hembygdsmuseum. Energiproduktion, transportsystem, och storstädernas boendeformer – allt detta och mycket mer måste i ett första steg läggas om i kontinental skala. EU-kommissionen, G7 och alla Europas finansministrar, de institutioner och människor som Mona Sahlin hyllade i riksdagen, de har skapat krisen och de kan bara mota bort den kortvarigt genom att ta av våra pengar, av offentliga medel, för att låta dem gå ner i finansindustrins virvel av svindel.

En annan värld är möjlig om vi organiserar oss och kämpar för den. Vi vill inte storma himlaporten. Bara ha ett samhälle värdigt oss människor. Svårare än så är det inte. Slutar med ett citat från artikel ”Marx gör comeback” i dagens Svenska Dagbladet:

Marx mest kända skrift Das Kapital i tre band har letat sig upp ur unkna boklådor och andra litterära kyrkogårdar och blivit en storsäljare.

– Marx är definitivt inne. Till och med bankfolk och företagsledare vill läsa boken som förklarar vad de gjort mot oss, säger bokförläggaren Jörn Schütrumpf på förlaget Karl-Dietz Verlag.

Läs även andra bloggares åsikter om Politik, ekonomi, riksdagsdebatt, Ohly, Mona Sahlin, Reinfeldt, regeringen, socialdemokraterna, vänsterpartiet, finanskris, börskrasch

I pressen: DN1,DN2,SVD1,SVD2,AB1,AB2,SDS1,

Jaktlycka med

Ull och Douglas

Min andra dag ute i markerna slutade i jaktlycka. Men det började med samma dramatik som dagen innan när en duvhök med ett brak slog sig ner i mörkret ovanför mitt huvud. Nu skulle jag in till en liten granrishydda med bra sikt ner över en liten ravin, där älgen ofta tar led. Skogsstigen dit var eländig med ris och traktorspår där djupa vattengölar blänkte i månskenet. Ficklampan hade jag lämnat hemma för att inte störa djuren. Efter några hundra meters famlande i ett mörker som vore jag i jordkällaren hemma, sjönk jag ner på en tuva, ställde gevär och ryggsäck, pustade ut och väntade på lite mer blek i gryningen. Sjönk ner i blötan och funderade över varför man frivilligt går ut före fem om morgonen och stapplar in i mörkret på en eländig traktorväg.

Kanske en ristning med jaktguden Ull , ”Den ärorike”.  Som stod oss bi i

älgjakten. På snöskor med sin pil smidd av en solstråle. Ullevi, där nygamla

Ullevi snart är klart för bland andra Lirarnas lag,ÖIS, betyder ”Den Ärorikes äng”

och var troligen en offeplats för just Ull.

Lika fort som höken slog var mulflåset och klövtrampet över mig. En älgkalv tvärstannade, blev vettskrämd över människohögen på tuvan, visade snabbt sina vita bakhasor och försvann in till kon som valt en liten harstig bredvid. I mörkret var jag inte helt säker, men klövtrampet var för starkt och hasorna för högt upp för att stämma med rådjur. Dovhjorten har inga kalvar så allt talade för älgko med kalv.

Efter mötet fanns ingenting annat att göra än att halvkrypande ta mig fram till hyddan och bida tiden. Solen brann upp över ekkullen bredvid, där nötskrikorna skränade vilt över alla ollon. I skyn tog vildgässen adjö med sång från sina formationer i plogar. I flykten mot söder turas de solidariskt  om att ta täten för att kämpa mot det besvärliga luftmotståndet. Är det en gås som tappar orken och behöver ta mark, följer alla de andra med och väntar länge, mycket länge på att gåskamraten ska piggna till och på nytt få luft under vingarna.

Efter en lugn förmiddag i mitt granrisnäste, jag hade ju skrämt bort bytet, blev det lunchträff i laget. Olle som varit på morgonpass uppe i Risveden hade nu förenat sig med oss tillsammans med sin unghund, jämten Douglas. Han fick gå på spåren där jag och kalven stött på varandra och vi andra satte oss på nya pass. Efter två timmar hade Douglas arbetat färdigt och ställt både kalv och ko, som Olle fällde direkt.

Jaktlyckan var med oss och i ekbacken där djuren låg började vi snabbt med arbetet att ta ut deras innanmäten. Inget mysjobb, med tunga tarmpaket, lungor och hjärtan. Men en del i naturens kretslopp. För många stadsbor som fastnat i asfalten upplevs det kanske som äckligt, vana som man är att välja en liten finstyckad köttbit inslagen i folie på ett plasttråg i kyldisk, vackert belyst med rosa lampa.

Det var kanske därför det först blev lite tyst när Sveriges Radio PI Studio 1 ringde när vi låg på knä i ljungen och skar upp buken på kon.

”Hej, är det Göte. Göte Kildén? ”

”Javisst.”

”Det låter lite omkring kan du prata?”

”Jadå. Men jag håller på att dra ut ett tarmpaket. Vi har skjutit ko och kalv.

Tystnad. Så lite skratt…

Radion ville ha med mig i en recension av riksdagsdebatten nästa dag. Så blev det också. Jakten var till ända.

Som vanligt blev det väldigt kort tid i radion . Men jag fick ändå fram några viktiga idéer.

Mot min vana fick jag alltså tillbringa halva gårdagen med att lyssna på hela den så rituella riksdagsdebatten. Vilket väl inte ens riksdagsmännen gör. För att inte tala om det svenska folket i stort. Till bloggen i morgon tänkte jag därför lägga ut de anteckningar, synpunkter och frågor som jag tecknade ner under denna ”Den längsta dagen”. I detta lite ostrukturerade material finns kanske en del användbart i diskussionen om hur socialister ska förhålla sig till den kris som snart nog tränger upp oss mot väggen.

Läs även andra bloggares åsikter om Jakt, jaktguden Ull, jaktundar, jämte, älgjakt, miljö, natur

Island:

Nyliberalism i Ragnarrök

Gästskribent Kjell Pettersson

I somras uttalade sig IMF, Internationella Valutafonden , om tillståndet för den isländska ekonomin.

Rapporten från IMF slog fast att ”institutionerna är starka och statsskulden väldigt låg” som det först hette i rapporten . ”I ljuset av detta är de långsiktiga utsikterna fortsatt avundsvärda”, fortsatte man.

Rapporten skrevs efter ett IMF-besök på Island i början av juli.

Sedan dess har som bekant hunnit strömma mängder med isvatten genom Gullfoss…

1973 fick hela  det isländska samhället på ön

Heimaey evakueras när vulkanen Eldfell vräkte ut sin lava…

Ska nu den mäktiga vulkanen Hekla också spy ut sitt förakt

över spekulationsekonomin…

Tisdagen den 14 oktober öppnade den isländska börsen efter att ha varit stängd i tre dagar. Börsindex föll som en raukasten. Den isländska Finansinspektionen har sedan konfiskerat Kaupting, Glitnir och Landesbanki. Dessa tre forna jättar som normalt står för 70-75 procent av börshandeln på Island har stoppats på marknaden.

Värdet på dessa tre före detta finans- och bankkoncerner är i dag noll.

Vad IMF, i detta nu, har att säga om tillståndet i den isländska ekonomin i är obekant. Någon nytt delegationsbesök är inte inplanerat. Utsikterna är inte längre ”avundsvärda”

Det bankrutta Natolandet Island har i marschen in i den nyliberala ragnaröken tvingats vända sig österut. Landets politiska ledare räcker ut tiggarhåven till Ryssland.

Dagen innan den isländska börsen väcktes från de döda delades nobelpriset i ekonomi ut.

Detta gick inte till IMF.

Vilket inte hade varit helt osannolikt då en av dem som tände det nyliberala bålet, Milton Friedman, fått priset.

Vilket i en hast tar oss till det Kommunistiska Manifestet. Författat 1848 av Friedrich Engels och Karl Marx. Där slås det fast;

”Behovet av en ständigt avsättning för sina produkter jagar bourgeoisien över halva jordklotet. Överallt måste den innästla sig, överallt skaffa sig förbindelser”.

Detta 1848.

Kanske kan man rekommendera IMF att läsa manifestet. Det skulle med all säkerhet ge mycket mer än att åka till Island för att totalt bomma landets ekonomiska läge.

Nobelkommittèn rekommenderas i alla enkelhet att dela ut ett speciellt Postumt Nobelpris i ekonomi till firma Engels och Marx.

”Må de härskande klasserna darra”.

Läs även andra bloggares åsikter om Politik, ekonomi, Island, IMF, Internationella valutafonden, börskrasch, nyliberalism

I pressen: SVD1,SVD2,AB1,SDS1,

Älgjakten i gång

Foto Håkan Jonsson

I morse, en stund efter femslaget, försvann jag i mörkret ut över åkrarna och bort mot ett litet näste, upptornat på en urbergsknalle som trängt sig upp över åbrinken och fälten. Där med bra utsikt över nejderna går det att spana efter klövviltet och på ett par ängar få ett bra skotthåll.

Älgjakten i Västra Götaland har blåst i gång. För min del är den anspråkslös. Vi bor på en liten gård och jag jagar tillsammans med en större markägare, en bonde och hans son, som till vardags harvar med ekologisk mjölkproduktion.

Allmogejakt säger man ibland. Får vi full utdelning kan det under dessa två dagar bli ett vuxet djur och en kalv, eller två kalvar. Vår gård har dessutom licens på en kalv i sjuttio dagar. Vi skjuter inte på rådjur under älgjakten, det skulle störa de kungliga djuren för mycket. Men hjort och vildsvin kan det bli.

Men i dag har klövviltet valt andra stigar än de som går över våra marker. En kraftig västvind med ihärdigt regn har nog fått våra tänkta byten att stå still i de tätaste skogspartierna. Ändå var det dramatik där på mitt första pass uppe på bergknallen. En kort stund blev jag överrumplad av en väldig duvhök som slog ner på en gren ovanför mig. Men förmodligen blev den lika skrämd som jag eftersom den i samma stund som den landat brakade iväg med kraftiga vingslag.

I morgon fortsätter vi med ett pass där vi går in med stötande hund i ett par områden. Därför blir det två dagars bloggvila. Mot slutet av denna vecka är vännen Benny Åsman också tillbaka vid sitt ”dashboard” ( det är där man lägger upp en blogg ). Hans hemresa till Timrå var i två avseenden nog inte riktigt som tänkt. På min fråga i telefon om hur det gick med fisket, med all öring och gädda i Indalsälven, kom bara det norrländskt korthuggna svaret att det var: ”stendött”. Humöret blev säkert inte heller bättre av att hans älskade Timrå fick spö av Färjestad, på den hemmamatch där han bokat sig en plats för att se sina älskade ”Red Eagles”..,

När jag ändå pratar hockey och stötande hund så skickar jag i all vänskaplighet i väg en liten puck till bloggargrannen Svensson. Han har filosoferat över det här med varg och hund och sedan formulerat sina visdomsord så här:

” Bästa sättet att undvika rovdjursdödade hundar verkar alltså vara att låta bli att jaga. Även de vargdödade hundarna är alltså ytterst jägarnas fel”

Så kan man se det. På samma sätt kan man säga att det är människans eget fel att hon dör. Lät hon bara bli att leva skulle hon aldrig dö.

Så sant som det är skrivet.

k

Finansiellt Tjernobyl?

Från euroländernas möte i Paris berättar Sarkozy att man enats om att gå in med kontanter till de ”friska bankerna”. ”Euroländerna räddar banker”, ekar Aftonbladet. För att parera alla frågor om hur mycket och var all cash ska hämtas, understryker ”Zarko” med stora franska gester att det inte handlar om gåvor utan att man bara tillåter att bankerna ska kunna fortsätta sin verksamhet. Business as usual. Självklart rättar sig Anders Borg in i leden. Den svenska kronan är inte annat än en liten bit av svansen på euron.

Tjernobyl efter reaktorkatastrofen. Ska vi få en finansiell härdsmälta?

Men hur skattepengar till finansiella system, fulla med vidriga svulster av spekulation och osäkra fordringar, kan motiveras med att man tillåter bankerna att fortsätta att sköta ruljansen som förut, det känns minst sagt ihåligt. Den ”fria” kapitalmarknaden ska få fortsatta – med lika stora och gemensamma subventioner. Hela fundamentet i nyliberalismen rasar sönder. Inte en stavelse yttrades däremot om stora och gemensamma subventioner till alla de miljoner människor som nu kommer att förvisas till arbetslöshet.

Vad som hänt är att kapitalismens finansiella blodomlopp skadats svårt av flera infarkter. Då kanske det inte hjälper med vare sig steroider, några påsar nytt blod eller blodförtunningsmedel. Med dagens politiska ramar hotas ändå det finansiella systemet att rivas sönder i en sista ristande och dödlig infarkt.

Tillåta bankerna att fortsätta som vanligt? Sarkozy och ministrarna runt euron är naturligtvis väl medvetna om att det är precis det man gjort det senaste decenniet. Nyliberalismens politiker har tillåtit allt! Gamla regleringar när det gäller banker och finansiella korthus, som spelat med derivater och andra bluffkort, har sopats undan. Kaptalismens inneboende lågkonjunkturer och ekonomiska kriser har skjutits upp med alla tänkbara former av frivola krediter. Nu när allt går åt pipan vräker man in skattemedel och hoppas att ”marknaden” ska bli på gott humör och börja pulsera som tidigare. Problemet är bara att spekulationsekonomins grund är profitfallen när det gäller den reella, den produktiva ekonomin. ”Marknaden” vill helt enkelt inte investera i denna därför att man tjänar för lite pengar. Börserna är inte längre i något avseende friska kapitalkällor för expansiva och dynamiska företag i den reella ekonomin. Visst kan man ge akut hjälp med jättelika statliga bidrag. och få några glädjeskutt på börsen. Men som Reifeldt brukar säga. Då får vi ett bidragsberoende. Det blir som att pinka på sig. Först blir det varmt och skönt. Men sen…

Kapitalismens

värdegrund

bortsopad

Hela den kapitalistiska ekonomins ideologiska värdegrund är bortsopad. Nyliberalismens profitmedier, statsapparaternas viktiga radio/TV-stationer liksom alla mörkblå tankesmedjor, tappar över en natt förmågan att ge en trovärdig bild av varför ”marknaden” tar makten i land efter land och sätter parlament och regeringar på obestånd. De kan inte ge rationella förklaringar till det som sker. Vart tog de ”oberoende riksbankerna” vägen? Varför socialiseras bankernas skulder samtidigt som vinster och bonussystem tillåts att vara privata? Varför hotas kapitalismens blodomlopp av en sista dödlig infarkt?

Därför var gårdagen partiledardebatt förlegad redan innan den började. Ett meningslöst ”Eftersnack” till regeringens budget i skuggan av tidigare G7-träff och kvällens Euro- och IMF-möten. Samtidigt som de svenska partiledarna satt i debatt började ett hetsigt nattmöte mellan Gordon Browns regering och fyra av världens storbanker: Barclays; Lloyds TBS, HBOS och Royal Bank of Scotland. När den sena manglingen är färdig förväntas de fyra kräva 500 miljarder kronor i skattemedel för att kunna fortsätta sin verksamhet! Mot den bakgrunden blev den mest radikala skillnad Mona Sahlin kunde ta fram, nämligen att regeringen missat vuxenutbildningen, inte särskilt stor. Hon har ännu inte gett ett bud i kronor i ören, samt omfattningen i tid, när det gäller A-kassan. Lars Ohly såg ut ha fått en god middag och kvällen serverad på ett fat efter Sahlins missade svängom med Miljöpartiet. Men inget parti på ”vänstersidan” ifrågasatte kapitalismen som system. Ingen talade om ett program och en regering som vägrar att ta ansvar för kapitalismens blinda marknadsekonomi – för att i stället ta skyndsamma och viktiga steg mot en socialiserad produktion och en demokratisk planhushållning. Av nödvändighet ett uppbrott som måste ske hand i hand med en återskapad arbetarrörelse och folkliga massorganisationer i hela Europa.

G7:s ledare är ”oroliga”.  Står man så här rakt , med byxorna som stuprör,

syns det inte om man pinkar på sig. Först blir det varmt och skönt. Sen…

Läs även andra bloggares åsikter om Politik, ekonomi, börskris, G/, IMF, Euro, Partiledardebatten, regeringen, moderaterna, socialidemokraterna, Miljöpartiet, Vänsterpartiet, planhushållning

I pressen: DN1,DN2.DN3,DN4,DN5,AB1,AB2,AB3,AB4,SVD1,SVD2,SVD3,SVD4,SVD5,SVD6,SDS1,SDS2,

SVD7,DN6,DN7,AB5,

I dag lägger jag ut ett längre, rykande färskt föredrag av den globala ekonomiska krisen, framfört av professor Nouriel Roubini, Stern University i New York. Han har i en serie artiklar och föreläsningar,  i över två år,  analyserat förloppen i det finansiella sammanbrott som nu är ett faktum.

Professor Nouriel Roubini

Denna gång understryker han att en depression i USA är oundviklig. Han hävdar bestämt att hela det finansiella systemet befinner sig i gränslandet till undergång. Vidare menar han att USA:s ekonomi endast kan räddas genom ett stort ekonomiskt stöd från länder som Ryssland, Kina och Japan. Om än den enda militära supermakten, så är USA:s roll som enda ekonomisk supermakt förbi. Den amerikanska imperialismens ekonomiska hegemoni är slut.

Är Roubinis analys korrekt, vilket jag menar är troligt, innebär detta naturligtvis dramatiska poltiska omvälvningar. Vi går in i en ny historisk era.

Mot vår vana här på bloggen lägger jag ut hans mycket långa föredrag på engelska. Vi vill helst ha allt material på svenska. Men det drama som pågår just nu – och som ingen av oss har upplevt tidigare och som kommer att få vittgående konsekvenser för våra liv – det motiverar undantaget. Kan du engelska eller vill du lära dig mer. Tag dig tid och lyssna noga på när Roubini så kyligt och exakt dissekerar världsekonomin. Självklart ska du ha i minnet att det är en borgerlig ekonom. Hans värderingar är inte mina. Han ser med tubkikare på hur finansiella tillgångar förintas men bryr sig egentligen inte om vad som händer med människor liv. Han lever med skygglappar för vad som händer med våra arbeten och våra välfärdssystem. Men som vetenskapsman är han inte bedragare eller shaman som så många andra. Ta nu en längre paus i surfandet. Hämta andan och lyssna:

Tyvärr är inte hela föredraget ännu tillgängligt på Youtube. Men det första du ser om du går in på länken nedan är en video med analysen på spanska. Klickar du på den första lilla rutan med Roubini på bild i raden under får du hela härligheten på engelska: http://www.iadb.org/news/videos.cfm?arttype=VI&language=En&parid=7#

Läs även andra bloggares åsikter om Politk, ekonomi, finanskris, börskrasch, depression, USA, IMF, G7, socialism, arbetslöshet, regeringen

I pressen:DN1,DN2,DN3,DN4,SVD1,SVD2,SVD3,SVD4,SVD5,SVD6,SVD7,SVD8,AB1,AB2,AB3,SDS1,SDS2,

ETC,AB4,AB5,DN5,

Faller

The Big Three?

För några år sedan var det många i Väst-Europa och USA som skrattade åt pyramidspelen i Albanien. Ett lurendrejeri där de som fogade in de första blocken i pyramidens bas kunde ta hem stora pengar. De som lite senare försökte bygga på höjden förlorade allt. Det blev kaos i det lilla landet.

Pyramiderna står kvar. Även efter pyramidspelen.

I dag är det uppenbart för alla att insatserna i dessa pyramidspel bara var barnlekar i jämförelse med bankernas globala finansekonomier. Bertold Brecht sa en gång något i stil med att det största rånet är att överhuvudtaget starta en bank. I dag kan vi kallt konstatera att vi hittar världens mest efterlysta rånare inom denna finansvärld.

Wall Street sjunker ihop. De stora biljättarnas aktier sjunker som bly. Både Saabs och Volvo Personvagnars ägare är mitt inne i ett historiskt drama där de riskerar att kursa som vilka småhandlare som helst. I Tirana ler man i mjugg. ”The Big Three”, Ford, General Motors och Chrysler, är på väg att försvinna.

Mitt i denna ”cliffhanger” som gör att oron mal hos hundratusentals arbetar-och tjänstemannafamiljer världen över, blir frågan om Fords och därmed Volvo Personvagnars pengar alltmer brännande. Nu frågas det i panik om det överhuvudtaget finns kvar pengar till löner året ut?

Pappren på Bordet

– fram med alla räkenskaper!

När Wallenbergs närmaste man Leif Johansson blev chef över AB Volvo var en av tankegångarna att han skulle stycka av personvagnsdelen. Så blev det också för tio år sedan. Med full uppbackning av Volvo Verkstadsklubb och dess ordförande Olle Ludvigsson. Volvo PV var då värderat till 50 miljarder kronor. Under de flesta åren av det decennium som gått har verksamheten varit en vinstmaskin. Hur många miljarder kronor som Ford tappat ur företaget under dessa år är hemligstämplat. Volvos stora vinster har i Fords bokföring raderats ut av företagets gigantiska förluster på den egna hemmamarknaden.

Nu när det läggs massvarsel offentliggörs den senaste tidens förluster. Varför får vi bara reda på detta? Vart tog de andra miljarderna vägen? Hur har de använts? Hur mycket har försvunnit i finansiella transaktioner? Alltså i profitjakt på olika penningmarknader i stället för i investeringar i den produktiva verksamheten. Hur mycket har gått till astronomiska chefslöner.

Vägrar PV:s ledning

– då vet Sällström

Mikael Sällström från Volvo Verkstadsklubb vet. Han har varit och är med i Personvagnars styrelse. Som facklig representant. Han är insatt i alla penningflöden. Vägrar Personvagnars ledning att lägga alla papper på bordet. Ja, då kan Sällström göra det. Det är bara att kliva över alla hinder om vad en facklig förtroendeman får och inte får säga. Lämna annars styrelsen i protest och låt någon annan läcka informationen. Vad har Volvos alla miljarder använts till? Var är pengarna i dag?

Dessutom. I dagarna röstade USA:s kongress igenom ett sensationellt högt ekonomiskt stöd till ”The Big Three”. Under omröstningen blundade man för tanken på frihandel och förbud mot statliga subventioner. Hela 165 miljarder pumpas in i de tre företagen. Bland annat för ”nödvändiga industriella strukturomläggningar” samt forskning/produktion när det gäller mer miljövänliga motorer/bilar.

Hur mycket pengar får Volvo Personvagnar? Eller ska Fords ledning låsa in alla pengar i USA? Hävdar man att det är ett globalt företag med en kassa, och där man förut kunde tappa blodet ur Personvagnar, då måste naturligtvis detta gälla också i dag, med ett inflöde av nytt blod.

Men kommer ”Big Three att överleva”?

Läs även andra bloggares åsikter om Politik, ekonomi, börsen, börskrasch, Wall Street, Volvo, Volvo personvagnar, LO, Volvo verkstadsklubb, fackligt

I pressen: AB1,AB2,AB3,AB4,AB5,DN1,DN2,DN3,DN4,DN5,DN6,DN7,DN8,SVD1,

SVD2,SVD3,SVD4,SVD5,SVD6,SDS1,SDS2,SDS3,SDS4,AB6,AB7,AB8,SVD7,SDS5,

Andra bloggare: Svensson,Loke,Trotten,

Bra om Mona Sahlin och Miljöpartiet/Vänsterpartiet:

RodaMalmo,

Beckmörker

över Risveden

I går var indiansommaren här igen. När oktobers försiktiga solskiva dallrat upp över Alefjäll, sprakade snart lönnarna runt vårt hus. I ett flöde av gulröda färger. Här och dår, lite längre ner mot marken, grenar som klarat sig undan frostnätterna och nu sakta svängde sig i solgrönt. I backen upp mot jordkällaren drällvis med koltrastarnas favoritfrukost: saftiga, klarröda nypon. Under morgonrundan med vår lilla labradorvalp knastrade snåren av grenar, ännu spröda av frost, när hon i sin glädje över att få komma ut for runt i busksnåren upp mot Furberget

Ja, det var en fröjd att leva. ”Gudagott att vara”, som det heter i psalmen.

Ilskan knottrar sig

Men med morgonens nyheter blev det ändå en mörk, uppriven och orolig dag. Fast solen fortsatte att skina. Mängder med telefonsamtal om Volvo Personvagnars nya massvarsel. Visst, alla visste att det skulle komma. Men ändå. Så många. Ilskan knottrar sig och oron kryper under skinnet.

Efter lilla kvällsrundan med Freja, valpen, blev det kaffe och TV:s förlängda Rapport. I en stund, där jag ändå sjönk ner i fåtöljen och telefonen slutat ringa. Då kom chocken.

På bästa sändningstid, primetime, som man säger om man ska vara med i svängarna, dök Olle Ludvigsson från  IF Metall Volvo Göteborg, upp i rutan. Han var med i direktsändning om krisen och hade ett guldläge för att mobilisera sina medlemmar mot massvarslen.

Strömt vatten

mellan Hälsö och Knippla

Men inslaget blev nog det mest praktfulla fackliga självmål som skådats. Men först ska sägas. Jag känner Olle. Under flera fackliga val stod vi som ordförandekandidater mot varandra. Vi bodde grannar under flera år. Ja, en bit emellan. Han på Hälsö och jag på Knippla och det rör sig mycket strömt vatten mellan dessa öar. Det är ändå inget ont i karln, fast han inte är Knipplebo. Han är som alla vi andra.

Men han är systemets fånge. Han är en modern socialdemokrat, för att tala sahlinska, och har aldrig ifrågasatt ett enda större beslut från Volvos ägare.

Nu stod han där. Mer svarslös än någonsin. När reportern frågade om vad som hände och vad som skulle koma att hända, hette det bara:

”Vi tittar på storleksordningen på varslen. Det är först nu vi har fått beskeden.”

”Men vad kan ni göra? Vi hade två i reportaget som var gifta och bägge jobbade på Volvo?”

”Vi tittar på listorna. Vad vi kan göra av det. Förhoppningsvis kan vi ge svar så tidigt som möjligt. Före jul. Vi ska jobba så mycket som möjligt för att kunna ge ett tidigt besked”.

Inte ett jota

Mer blev det inte. Här fanns alla möjligheter i världen att ge medlemmarna ett budskap om motstånd. Med inte ett jota. Här kunde klubbens ordförande ha gett prov på det meningsfulla med ett fackligt medlemskap. Minska arbetstiden – Inga avsked, kunde ha varit huvudkravet. Han kunde lagt pappren på bordet och berättat om alla vinster som Ford tappat ur fabriken under sin tid som ägare. Han kunde ha frågat Ford om den amerikanska kongressens alla miljarder i stödpengar bara skulle gå till utveckling i USA. Han kunde ha mobiliserat till uppvaktningar, massmöten och demonstrationer. Berättat att klubben tänkte starta studiecirklar i stor skala om framtidens produktion. Om hur Volvo Personvagnar då kan komma in i bilden när det gäller alternativa energislag samt den nödvändiga omläggningen av produktions- och transportsystemen.

I stället stod han och berättade att klubbstyrelsen nu skulle sitta och sortera folk fram till jul. Javisst. Vid ett varsel måste man givetvis också diskutera en del gränsfrågor när det gäller uppsägningsregler. Men detta är ändå en bifråga. Varför stå som Karl Nilsson nedan och berätta att nu ska här sorteras arbetare fram till jul, på samma sätt som denne sorterade plank?

Karl Nilsson avslutade sin sortering med en tur till Amerika. Olle Ludvigsson ska efter sin sortering försöka avsluta sin karriär i Bryssel. Då som representant för arbetarrörelsen. Jag kan inte låta bli att fråga mig vad han ska göra där?

Sista kvällsrundan med lilla valpen blev svart. Beckmörket vilade över Risvedens skogsåsar i norr.

Karl Nilsson

Fick jobb upp vid sågen och staplade bräder

Och bräder och bräder där och bräder omigen

En del la jag så, och andra la jag så

En del la jag åt sidan, en del la jag…för sig

En del hade hål, dom lade jag för sig

Och andra var för korta, dom lade jag för sig

För traddiraiaddi…

En del hade kantfnas, dom lade jag på sitt sätt.

En del hade böjt sig, dom lade jag för sig.

En del var angripna av blåhjon och nattsmyg,

Dom lade jag åt sidan i en särskild hög för sig

Sen for jag till Amerika ett tag och hem igen.

För traddirallanedej, hugg i och håll

Läs även andra bloggares åsikter om Politik, ekonomi, Volvo, Massvarsel, regeringen, LO, Volvo Verkstadsklubb, Ford, börskris, börskrasch, socialdemokraterna

I pressen: DN1,DN2,DN3,DN4,DN5,SVD1,SVD2,SVD3,SVD4,SVD5,SVD6,SVD7,AB1,AB2,AB3,AB4,SDS1,

SDS2,SDS3,

På direkten!

Fantomen, eller den Vandrande vålnaden är snabb som blixten. Vi kanske inte

alltid hänger med. Men här  ger vi snabba, korta svar eller ser saker på vårt sätt.

Svärtan är snart slut på tidningarnas tryckerier. Franska dagstidningen Liberation sammanfattade medvetet börskrisen med den dubbelbottnade krigsrubriken: ”Den lägsta dagen”.

Inför de massvarsel som lagts och framförallt kommer att läggas är det som en gång var ”arbetarrörelsen” en handfallen och nerkörd apparat av politiska tjänstemän. Socialdemokratin väljer symboliskt nog i samma stund att gå in i ett historiskt samarbete med borgerlighetens ytterflygel inom den breda medelklassen, Miljöpartiet. Ett parti som samtidigt rensat bort allt radikalt från sina kravkataloger.

Facken på Volvo vädjar till Maud Olofsson om hjälp. Visst. Rätt hjälp kan vara bra. Men hennes paket räcker inte längre än till nästa varsel. Diskutera i stället bland alla medlemmar. Marknaden räcker ju inte till månadslönen. Tryggheten är borta. Hur kunde det gå så illa? Finns det alternativ? Hur ska produktion, boende, transporter och energilösningar se ut i Europa. Var kan allt kunnande, alla erfarenheter på Volvo komma in? Ta tillbaka de gator och torg som övergivits! Ta ut medlemmarna i massdemonstrationer! Starta fackliga cirklar i hundratal som kan diskutera framtiden!

Bakgrunden till socialdemokratins fullständiga handfallenhet inför de svåra brotten i kapitalismens maskinerier kan sammanfattas i två enkla citat. Först lämnar jag ordet till Anna Hedborg som på ett seminarium på Södertörn sa så här om sina slutsatser av Löntagarfondsdebatten:

”Det är väl en historiens ironi att en av effekterna som löntagarfonderna har haft, var att det var det tillfälle när mängder av fackliga företrädare lärde sig massor om kapitalmarknad, finansieringsfrågor och aktier, för första gången överhuvudtaget. Och de gjorde det med en grundläggande acceptans för det ekonomiska system som marknadsekonomin representerar”.

Sedan får den gamle pratkvarnen Stig Malm ordet:

”Vad blev då den stora och bestående effekten av den omfattande löntagarfondsdebatten? För min egen del är jag övertygad om att den mycket kraftfulla utbildningsinsats som gjordes av fackföreningarna – då 10 000-tals fackliga förtroendemän blev klara över behovet av riskvilligt kapital, avkastning på kapital och annat, som var livsviktigt för ett fungerande näringsliv – lade grunden till den positiva syn som finns i dag.”

Summan av den bittra kardemumman. Vi får börja om från början.

Brödkö från den stora depressionen

Läs även andra bloggares åsikter om Politik, ekonomi, LO, regeringen, börskris, bankkirs, massavsked, Volvo, fackligt, arbetarkamp, motstånd, aktiebörsen

I pressen: DN1,DN2,DN3,DN4,DN5,SVD1,SVD2,SVD3,AB1,AB2,AB3,SDS1,SVD4,SVD5,SVD6,SVD7,

DN6,

Efter krisen:

Vad blir kvar

av pensionen?

”Världens finansmarknader är just nu oerhört impulsiva och ryckiga. Krisen på den nordamerikanska bostadsmarknaden gör bedömare oroade över faran för att ett större ras i USA ska dra med sig inte bara den globala finansmarknaden utan också drabba den verkliga ekonomin. Räntesänkningar hjälper bara för stunden. Som albyl mot cancer.

Vi lever allt längre och därför blir det alltför få som i framtiden ska bära bördan av allt större pensionskostnader, Det var i korthet den uppfattning som låg till grund för att slopa ATP för att i stället privatisera stora delar av pensionssystemet. När nu börsen fått hjärtflimmer är det kanske dags att börja ompröva gårdagens så lättvindigt fattade beslut?”

Från en debattartikel i Aftonbladet 21.9.2007

Pensionsvalet 1959, ”Klass mot klass”. Här försökte

Folkpartiet förlöjliga arbetarrörelsens krav på en

rejäl pension.

För lite drygt femtio år sedan, i den hårda pensionsstriden om ATP, kolliderade de klassintressen som dagens ”politiska industri” gör allt för att trolla bort. På ett begripligt sätt stod i många stycken klass mot klass. ”Gärna medalj – men först en rejäl pension”, hette det i arbetarrörelsens segrande budskap. Valsegern kunde bärgas genom att folkpartisten och varvsarbetaren (!) Ture Königsson bytte sida.

För snart tjugo år sedan förstördes denna reform. Med den tidigare sjukförsäkringsministern Anna Hedborg (s), som bärsärk inom den egna rörelsen  ströks över en natt ett streck över decenniers strävanden från hundratusenden , vilket var efterkrigstidens bästa reform.

Pensionernas värde kopplades till aktiebörsen och nu fick vi inte bara en telefonkatalog att bläddra i utan också högvis med broschyrer om fondindustrins alla till synes så soliga val..

För ett år sedan skrev Benny och jag en artikel till Aftonbladet-Debatt. För en gångs skull fick en viktig kritik av motreformen 1999 skymta till i den offentliga debatten. Vi skrev om det alla visste – eller borde veta. Vi varnade för ett ras på den globala finansmarknaden och ställde frågan om inte pensionernas koppling till aktiemarknaden borde omprövas.

Ingen ansvarig politiker gick in i debatten. Anna Hedborg var vid den tiden sysselsatt med att förstöra sjukförsäkringssystemet. ”Gick det ena – så går väl det andra”, så hon hade väl fullt sjå med denna ”grannlaga uppgift”. Men alla andra teg.

Nu när det som för ett år sedan var hjärtflimmer, har blivit till flera svåra infarkter, med massvarsel som på Volvo, är det fortfarande tyst. Dagens jobb hamnar självklart i blickfången. Men hur står det till med morgondagen? Nu meddelades kort och gott att de amerikanska pensionsfonderna tappat 20 procent av sina värden. Men hur är det med de svenska? Smälter våra kommande pensioner bort som smör i glödheta stekpannor? När får vi saldot på motreformen? Så här 2008 kanske vi ska kräva ”Hellre en guldklocka än en börspension”. Guldklockan behåller eller stiger i vart fall i värde…

Tyst om SBAB och Nordea

Mönstret för Islands ”nationella bankrutt” blir allt tydligare. Det hela började 1994 med en nyliberal avreglering av valutamarknaden. Här fanns gott om Maud Olofssons ”ivriga bävrar”. Unga och djärva entreprenörer. Unga isländska män som tröttnat på att rensa fisk och som nu fick en möjlighet att ge sig ut på finansmarknaden. Sin första primitiva kapitalbildning ( Marx i åminnelse ) gjorde de ofta genom ”japanese carry trade”. De utnyttjade den nya rörligheten genom att, för lånade pengar, köpa stora summor japanska yen, som de sedan växlade in i isländska kronor. Räntan i Japan var vid den tiden nära nog noll, medan den var mycket hög på Island. Om man nu bar med sig, ”carrying”, 200 miljoner kronor hem i japansk valuta, och förvandlade dem till isländska pengar, kunde vinsten på ett år bli upp till 1 miljon kronor. Inte så illa pinkat jämfört med fiskrenseriet.

På slutet av nittiotalet privatiserades det statliga isländska bankväsendet. Alla legala hinder var ur vägen och med de nya tillgångar som frigjorts genom privatiseringen släpptes alla hämningar hos våra entreprenörer. Islands pirayor sam ut i rovgiriga stim på internationella vatten och köpte allt de kom över. För lånade pengar.

Så gick det som det gick. Nu bevittnar vi alla den sorgliga sagans slut där vargen helt enkelt äter upp både mormor och rödluvan…

Vi vänder blickarna mot den svenska politiska scenen, som kanske ändå inte är riktigt så rankig som den isländska. Men ändå. Här snubblar den politiska industrins ledare fram över scengolvet och pratar om budget och skuggbudget som om nära nog ingenting hänt de senaste veckorna. I går skrev jag en del om en del nödvändiga frågor och svar. Här är en till:

Hur går det med alliansens utförsäljning av den statliga bostadsbanken SBAB? Privatiseringen av Nordea, när kommer den?

Nu när banker runt om i västvärlden ”socialiseras” i parti och minut är det då dags för Odell i sin börsriktiga muffinskostym att göra de stora klippen? Varför inte först privatisera SBAB och Nordea och sedan använda våra pengar från försäljningen till att köpa ut, ”socialisera”, Swedbanks skulder?

Läs även andra bloggares åsikter om Politik, ekonomi, börskris, bankkrasc, Island, massvarsel, Volvo, Mats Odell, regeringen, moderaterna, folkpartiet

I pressen:

DN1,DN2,DN3,DN4,DN5,DN6,DN7,DN8,SVD1,SVD2,SVD3,SVD4,SVD5,SVD6,AB1,

AB2,AB3,AB4,AB5,AB6,AB7,SDS1,SDS2,SDS3,SDS4,