På direkten!

Fantomen, eller den Vandrande vålnaden är snabb som blixten. Vi kanske inte

alltid hänger med. Men här  ger vi snabba, korta svar eller ser saker på vårt sätt.

Man brukar säga att det är svårt att koka soppa på en spik. Inte smakar soppan mer om man som Aftonbladet försöker med bara en ynka liten nubb.

Inte ens en hel låda med spik räcker om man vill ha en vision…

Aftonbladets ledare frågar i dag: Vilken Är Mona Sahlins vision? Svarar sedan själv med att detta måste bli att kritisera kapitalet:

Mitt under brinnande finanskris lanserade Mona Sahlin sin nya koalition med miljöpartiet. I stället för att kritisera hyperkapitalismen och de snabba klippens globala ekonomi fick oppositionsledarna ägna veckor åt att reda ut vilken roll vänsterpartiet ska få i den nya vänsteralliansen. Samtidigt har socialdemokratin inte varit tillräckligt tydlig i sin politiska analys. Det känns lite märkligt när en fransk högerpresident framstår som mer radikal i sina krav på den internationella finansmarknaden än svensk socialdemokrati.

Ledaren fortsätter sedan med det som man menar ska vara den politiska visionen:

Men just nu står finanskrisen på dagordningen, och är det någon slutsats man bör dra av den senaste tidens kaos är det att det krävs ett nytt internationellt regelverk. En reformering av de institutioner som är till för att reglera den globala ekonomin. De nuvarande räcker uppenbarligen inte till. Den saken borde den politiska oppositionen betonat tydligare. Här erbjuds ett lysande tillfälle att formulera sin vision om en ny global världsordning. ”Vad hade oppositionen att säga? I stort sett ingenting annat än moraliserande kritik av girighet”, skriver Per Wirtén retoriskt men korrekt i Dagens Arena.

Sammanfattningsvis: Monas, partiets – och – oppositionens samlade vision ska vara att först kritisera kapitalet. Dessutom ska man utnyttja tidens kaos till att reformera de institutioner som reglerar den globala ekonomin. Visionen om en ny global världsordning sägs ska vara ett nytt internationellt regelverk för den internationella finansmarknaden.

Är det inte det kapitalistiska systemet som är i kris? Inte bara dess regelverk?

En miljard människor hotas i dag av svält. Tiotals miljoner människor är på väg ut i arbetslöshet. Inte ens för alla av oss som lever våra liv i en av kapitalismens rika högborgar kan de grundläggande behoven tillgodoses. Som bra mat, värme, boende. god sjukvård, fri skolutbildning, en bra ålderdom och värdiga arbetsförhållanden.

Allt detta därför att de som äger kapital, kapitalisterna, inte vill investera i verkliga samhälleliga nyttigheter. Finanskrisen är i grunden ingenting annat än en investeringsstrejk. Är det inte dags med en vision där arbetande människor erövrar den politiska makten och ser till att det är denna, som i demokratisk ordning, fattar de viktiga besluten om vår framtid? Är det inte dags för ”Det socialistiska blocket” att plocka fram lite socialistisk politik?

▬ ▬ ▬ ▬ ▬ ▬ ▬

I går fick Dennis Olsson, facklig ordförande på den  gamla verkstad vid Volvo Lastvagnar/Tuve,  där  jag själv var aktiv under många år, ett rejält utrymme i Göteborgs-Posten för att argumentera mot ledningens massvarsel.  Härligt att se att det fortfarande slås gnistor i fackföreningsrörelsen!

Läs även andra bloggares åsikter om Politik, ekonomi, Mona Sahlin, Aftobladet, finanskris, socialism, regeringen, EU

I pressen: AB1,SVD1,SVD2,SDS1,

”Obama kommer att bomba

skiten ur mer människor

i Afghanistan”

Åsa Linderborg i Kanal 5

I väntan på fler amerikanska bomber…

I Kanal 5:s valvaka i veckan, som jag ”snubblade över” vid ett snabbt kanalbyte sa hon vidare att Obama ”sannerligen inte är någon fredsapostel”. Ett uttalande som kanske fick en del att haja till. Hon hade naturligtvis en mer sammansatt syn på den man som kom att väljas till USA:s nästa president. Men detta skarpa inlägg var en bra påminnelse om Obamas åsikter i sak när det gäller Afghanistan. Fakta som uppenbart Lars Ohly missat när han uttalade sig om valresultatet. I Svenska Dagbladet menade han att det nu var ”ett slut på åtta års elände för USA och världen”. ”Nu får vi en president som är mindre aggressiv i utrikespolitiken”, tillade han. Som vänsterpolitiker är karln fullständigt förvirrad. Visst segern för Obama var en triumf för framförallt den svarta minoritetens långa kamp för jämställdhet. Man kan säga att den Amerikanska revolutionen äntligen fullbordats genom att den borgerliga demokratins princip om lika rättigheter för alla nu är verklighet även när det gäller dess högsta ämbete. Valsegern är ett fantastiskt steg. Abraham Lincoln upphävde slavsystemet 1863. På sextiotalet, hundra år senare fullbordades denna demokratiska kamp av den svarta medborgarrättsrörelsen. Med familjen Cosby på åttiotalet fick de svarta jämlikhet i TV-rutan – nu i det tjugonde seklet är en svart man president.Återstår demokratiska rättigheter för homosexuella!

Slavar i South-Carolina

Att glädjas över detta är en sak. En bra sak. Som vi hyllat här på vår blogg. Men som Obama sa till McCain – ”Det gäller att kunna hålla två bollar i luften samtidigt”. För en helt annan och bedräglig historia är att rakt av påstå att ”eländet skulle vara över” och att ”USA skulle få en mindre aggressiv utrikespolitik”. Det förra är inte sant. Eländet för USA:s arbetande människor kommer att bli värre. Recessionen sätter sig fast och kan sluta i en långvarig depression. När det gäller utrikespolitiken är det ytterst osäkert hur USA:s härskande klass kommer att reagera på att dess roll har degraderats under de senaste decennierna. Vad vi vet är att Pentagons militärer inte stod till val – inte heller Wall Street – och att USA snarast har ökat sitt försprång när det gäller militär teknologi. Att de ekonomiska och ideologiska resurserna för nya krig har minskat efter Bush`s ökenfärd i Irak betyder inte att vi på något sätt kan utesluta nya militära aggressioner. Just när det gäller Afghanistan vill Obama öka de egna och andras truppinsatser. Han vill helt enkelt bomba skiten ur mer människor. I går dödade amerikanskt flyg fyrtio, civila (!), bröllopsgäster i Kandahar och med en ökad krigsinsats kommer sådana övergrepp bara att bli fler.

Enligt TV Rapports sändning i går vill den svenska regeringen vara först med att charma Obama. Ett regeringsförslag till riksdagen om att utöka mandatet från 600 soldater till 855 svenska soldater sägs vara på väg. Carl Bildt har förberett det hela genom att i veckan ha flugit runt ett varv över Afghanistans bergmassiv och då lärt sig en del om landet. Han ger mer än gärna ett hårt paket till den nye amerikanske presidenten. Han vill visa att svenskt stål fortfarande kan bita. Antalet officerare som ”utbildar” Karzais soldater ska öka från 10 till 50 och då ska vi komma ihåg att dessa soldater i praktiken ingår i direkt stridande förband. Vidare ska ett svenskt Herculesplan stationeras i Mazar-e-Sharif. Dess väldiga lastutrymmen ska då stå till förfogande för Sveriges partner i den Norra Alliansen: Abdul Rashid Dostum. Krigsherre, klanledare, knarklord och massmördare. Rapport berättade vidare att avancerade sjukvårdshelikoptrar ska kunna stötta de svenska trupperna.

Bildts verklige partner i Afghanisstan. Klanledaren

Abduk Rashid Dostum

Den kraftiga upptrappningen av de svenska militära insatserna borta i Afghanistan ställdes i går i bjärt belysning av en dödsolycka i våra egna fiskevatten utanför Karlshamn. En finsk fiskare drunknade i sitt nät, förmodligen därför att den enda svenska räddningshelikoptern tillfälligt tagits ur drift. Den svenska militären var av annan orsak i luften med en helikopter, men är av ekonomiska skäl inte med i nödropssystemet. Hjälpinsatserna har privatiserats och sköts av Norrlandsflyg, som bara har en helikopter på plats och denna hade nu fel på en luftdatorkomponent.

Detta hela är enbarmligt. Svensk trupp strider i Afghanistan bara för att regeringen vill visa lojalitet med USA. Till sin hjälp har de redan nu sjukvårdshelikoptrar  som naturligtvis i stället borde ha varit på plats i Hanöbukten.

Ett annat absurt inslag var att det i går skottskades två danska militärer i en hemlig övning utanför Karlsborg. Förmodligen första gången sedan freden i Roskilde som soldater under Dannebroggens fana föll på svensk jord. I striderna deltog från svensk sida soldater från Särskilda Skyddsgruppen (SSG). Det verkade troligt att man samövade för att tillsammans kunna skjuta skiten ur folk i Afghanistan. De danska soldaterna där i detta plågade land har nyligen klagat över att de inte får skjuta på fienden lite mer offensivt.

När frågan kommer till riksdagen blir det sanningens minut både för Miljöpartiet och Vänsterpartiet. Den heta regeringsfrågan kommer att bli kokhet.

Här en video både för Eriksson/Wetterstrand och Ohly.

”Bombs over Afghanistan”:

Läs även andra bloggares åsikter om Politik, ekonomi, Afghanistan, USA, Obama, Barak Obama, Carl Bildt, Åsa Linderborg, Lars Ohly, Vänsterpartiet, miljöpartiet, regeringen, Svenska försvaret

I pressen: DN1,DN2,SVD1,AB1,SDS1,SDS2,

”Rule Britannia!

Rule the waves!”

Kanske är du en av dem som entusiastiskt sjunger med när vi varje år i svensk TV får se “Last night of the proms” from Albert Hall.

Jag är en av av dessa förtappade som hänfört använder både magmuskler och lungornas fulla kraft i den smått orgiastiska, triumfatoriska:

”Rule. Britannia! Britannia, rule the waves:

Britons never shall be slaves”

( Britannien härska! Härska över haven:

Britterna ska aldrig bli slavar)

Jag brukar ursäkta mig med att detta det brittiska imperiets vackraste lovsång stammar ända tillbaka från 800-talet och då var en hyllning till kung Alfred den store som besegrat den plundrande danska vikingaflottan. Händel blev så betagen i den att han i ett av sina oratorier gjorde en vink genom att plocka med meningen ”War shall cease, welcome peace” ( Krigen upphör, Freden är här ). Ord som de flesta av oss gärna stämmer in i. Även Beethoven älskade stycket och plockade in melodin i flera av sina pianovariationer. Att stycket också används av Glasgow Rangers FC, med dess bas i stadens protestantiska kvarter i ”hatmatcherna” mot Henke Larssons gamla ”katolska klubb” Celtic, kanske inte är lika lyckat som det där med Beethoven…

Men det är skillnad på Alfred den stores försök att mota undan invasionerna från Västra Skandinavien och dagens brittiska imperialistiska statsbildning. Även om det är ett bra tag sedan som britterna härskade över haven och dess handelshus och furstar tjänade grova pund på att göra andra folk till slavar, är dess väpnade styrkor i dag inblandade i flera blodiga nykoloniala krig. Påhejade inte bara av landets konservativa politiker utan också av Göran Perssons och Mona Sahlins älskade nyliberala ”New Labour”. Gordon Brown liksom Carl Bildts juniorpartner David Miliband, den nye ”lysande” utrikesministern, vill också ha nya miljardinvesteringar för en genomgripande förnyelse av Britannias kärnvapenbärande tridentrobotar.

I takt med att allt fler brittiska soldater dött i Irak och nu alltfler i Afghanistan har det blivit svårare att rekrytera nya soldater till krigen på andra sidan haven.

Men i en enda tag har nu bilden blivit en annan. Den ekonomiska recessionen och en exploderande arbetslöshet har snabbt gjort att det blivit lättare både att rekrytera ”pojkar och flickor” i ”kampen mot terrorismen”. Insamlingarna till ”Poppy Appeal” går dessutom allt bättre. Denna välgörenhetskampanj för militären, med den vackra vallmoblomman som sin symbol, går till sårade soldater, till blomstersmyckning vid Flanders gravfält från Första världskriget med dess alla ”döda pojkar”mm. Om du ser på exempelvis TV-kanalen Skynews har alla nyhetsankare och kändisar i dess program en klädsam röd vallmoblomma väl synlig för kameran. Ett sätt att visa sig lojal med Hennes Majestät och hennes militära våldsapparat. Ideologiskt är kampanjen en hyllning till militarismen. Omslagspojken prins Harry bäddas också ständigt in på bild i regisserade, mycket kavata stridscener.

Prins Harry inbäddad i lite krutrök

Men när The Times skrev om denna ”positiva” utveckling punkterades glädjen omedelbart av en kommentar på nätet som jag hann plocka upp:

Since the downturn, there was an increasing amount of young men turning up the the recruitment office I go past in central London. Many were from minorities. There are no jobs out there.

John, London

(Sedan nedgången ( den ekonomiska ) har det varit en ökning av unga män som kommer till det rekryteringskontor, som jag passerar I centrala London. Många från minoriteterna, Det är ont om jobb där ute. )

En gång berättade antikrigsaktivisten Tariq Ali en historia för mig om ett upphetsat studentmöte under vietnamrörelsens kulmen. Han själv som hade sina rötter i Pakistan, men nu sedan några år studerat i England, blev attackerad från högerhåll. ”Dom gapade upp till mig att jag var en ’paki’ som borde åka hem. Varför är du överhuvudtaget här skrek dom”, fortsatte han. ”Men jag fick tyst på dom genom att helt kort gapa tillbaka att ’Jag är här därför att ni var där’ ”.

Nu har britterna gått ännu längre. I sitt gamla imperiebygge förstörde de andra ekonomier, kulturer och stater. Vilket tvingade många människor från ”Samväldet” att söka sig till moderlandet för att där hitta jobb. När britterna nu i sina moderna nykoloniala krig har svårt med hitta frivillig kanonmat kan de utnyttja den ekonomiska krisen till att rekrytera arbetslösa immigranter som sedan kan sköta striderna i sina gamla hemländer.

En sådan påhittighet Ett kolonialt perpetum mobile. Där förarlösa droner inte räcker kan man som marksoldater sätta in arbetslösa immigranter från de länder som  ska  betvingas. Let the immigrants rule the waves ( låt immigranterna härska över haven ). Kanske något för den norska nobelkommitté som brukar dela ut fredspriset med de mest luriga och underfundiga motiveringar.

Här en bild från kampanjen för att med köp av vallmoblommor hjälpa

soldater som skadats  i de nykoloniala krigen. Men i det Afghanistan där

brittisk trupp är med och styr där blommor opiumvallmon som aldrig förr.

Förra året kom 95 procent av världens heroin från just detta land…

Läs även andra bloggares åsikter om Politik, ekonomi, England, Storbritannien, Afghanistan, imperialism, kolonialkrig, New Labour, socialdeemokratin

I pressen: SVD1,SVD2,SDS1,

Michael Moore i Michigan

Då ger McCain upp …

På Z-nets hemsida ligger nu ute en alldeles underbar intervju med Michael Moore som gjorts av Amy Goodman, programvärd på radiostationen Democracy Now! Moore är ingen socialist men många gånger är hans blick klarare och hans förslag mer intressanta än de som förs till torgs av många som gärna vill kalla sig för socialister. Här är en smakbit från den mycket långa intervjun. Hela menyn hittar du här: Z-net.

Michael Moore tvingar McCain att backa i Michigan

Goodman börjar sin intervju med att skojfriskt fråga Moore om han tror att det finns något samband mellan att han nu gått loss i sin hemstat Michigan för att hjälpa till med demokraternas kampanj och att McCain samtidigt valt att ”ge upp delstaten” :

Det skulle jag gärna vilja tro. Men jag vet inte ens varför han är här. Under de sista åtta åren har folk här blivit nerklubbade och du vet, den tråkiga sidan av detta är att nästa år eller året därpå, när de ser tillbaka, så kommer detta år faktiskt att uppfattas som om att det var ett riktigt bra år. Detta därför att när General Motors och Chrysler till sist slås ihop, då kommer tusen och åter tusen jobb att försvinna och detta utöver de tusentals jobb som kommer att elimineras de kommande åren bara för att General Motors och Chrysler byggde bilar för nittonhundratalet. Bilar som ingen av oss vill ha eller som vi inte borde bygga när vi tänker på den klimatkris som vi har framför oss.

Detta har skett därför att arbetarna inte kontrollerar produktionsmedlen. Hoppsan, nu gissar jag att jag inte kan bli president när jag säger det. Men seriöst, jag tror att om arbetarna hade fått säga sitt, för många, många år sedan, då hade ”The Big Three” byggt bilar som människor ville ha, i stället för den skit de har fortsatt att bygga. För människorna ville ha någonting annat – men ingen lyssnade därför att bilproducenterna var arroganta. Du vet, de har alltid haft den där attityden, du vet, vad som är bra för General Motors är bra för landet ( Vi kommer ihåg socialdemokratins gamle finansminister; ”Vad som är bra för Volvo är bra för Sverige ). Men, landet förändrades, men inte General Motors och som ett resultat av detta har folk drabbats. Om vi hade haft en demokratisk ekonomi, där folket, vi i folket, hade fått säga vårt när besluten skulle fattas. När det gäller hur våra storföretag leds och vad de producerar för vårt samhälle, vad vi gemensamt behöver som ett samhälle, då skulle vi förmodligen inte ha varit i samma situation som i dag.

Moore serverar gärna ”En flamberad Bush”….

Det stressar mig så mycket att jag inte ens vill tänka på det. Men det är nästan tjugo år sedan ”Roger and Me” ( Moores första succéfilm om bilarbetarnas Michigan ) och redan då sa jag att om vi inte tar tag i detta så kommer ingenting att bli bättre. Det blev det inte heller. Det har bara fortsatt att bli värre. Om du går tillbaka och ser det Flint (det stora bilfabriksområdet ) som fanns när ”Roger and Me” spelades in, då såg Flint riktigt bra ut. Även om det då hade försvunnit 30 000 jobb, så var det fortfarande 50 000 människor som arbetade där. Sista gången jag såg någon uppgift så var det 11- 13 000 människor vid General Motors i Flint. Sedan jag gjorde filmen har det alltså här försvunnit 40 000 arbeten. Detta är…Ja, jag kan inte beskriva hur detta stressar mig….

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, USA, presidentvalet, Obama, Barak Obama, Bush, Michael Moore, finanskris, bilindustrin, Volvo

I pressen: DN1,DN2,SVD1,SVD2,SVD3,AB2,SDS1,AB1,

Som mossa

på förmultnat träd…

Den åldriga arbetarrörelsen i Sverige, med en själ som mossan på förmultnat träd, ser i bästa fall som sin viktigaste fackliga uppgift, att bevaka att allt eller åtminstone det mesta går rätt till vid de varsel som nu läggs vid fler och fler företag. Politiskt tillkommer sedan en del i och för sig behjärtansvärd retorik om mer resurser till arbetsförmedling och vuxenutbildning, andra nivåer i försäkringssystemen samt en klädsam och rituell kritik av den borgerliga regeringen. Valfläsk som lätt bränner vid och sotar till svarta sönderfallna bitar när den ekonomiska krisen hettar till under pannan. Vem minns inte Göran Perssons 12 år av kapitalistiskt styre där Vänsterpartiet hjälpte honom att lägga om rodret åt en skarp styrbord. Lars Ohly har sagt att han inte vill vara dörrmatta åt Sahlin och Miljöpartiet. Vilket jag inte ifrågasätter ett endast dyft. Han vill helt enkelt gå med in och sitta med vid bordet. Varför inte lite taffel, lite sås och krås innan ålderspensionen.

Huvudkrafterna i fackföreningsrörelsen, i socialdemokratin och i Vänsterpartiet stödjer rakt av Reinfeldts och de övriga EU- ländernas ”Krisplan för Europa”. Vare sig Mona Sahlin eller Lars Ohly ifrågasätter den gemensamma överenskommelse som har träffats om att med skattebetalarnas pengar gå i borgen för de banker och finansiella institutioner som försatt sig själva i både ekonomisk och ideologisk bankrutt. För dem alla är det viktigaste att finansmarknadens rouletthjul än en gång kan snurra i gång. Ingen av den svenska vänsterns huvudkrafter utmanar kapitalismens logik.

I Frankrike är bilden en annan. Där finns en revolutionär socialistisk tradition, kultur och politisk rörelse som djärvt ifrågasätter bankernas rätt att styra över människornas vardag och sociala villkor. ”Våra liv är viktigare än era vinster”, är en av de finaste parollerna som denna rörelse reser. Konkret betyder detta att man ifrågasätter alla varsel och avsked. Från den statliga franska postverksamhet, som presidenten Sarkozy vill privatisera, till bilindustrins massavsked. En rörelse, en social och politisk kamp som Vänsterpartiets medlemmar borde lära känna och då se att det finns andra alternativ än att bara fortsätta med att vara en del av den statligt bidragsfinansierade svenska politiska industrin. De reportage och artiklar om Frankrike som finns i exempelvis Norrskensflamman säger mycket lite om den nya politiska verkligheten i landet. Det en gång så stora och stolta stalinistiska Parti Communiste Francais är i ohjälpligt förfall. Att läsa om dess spillror gör ingen vare sig gladare eller mer insiktsfull…

”Vi ska inte betala för deras kris – inga avsked”

I en stor färsk opinionsundersökning, publicerad i Le Monde 31 oktober, avsätts rejäla fotavtryck från denna rörelses uppmarsch. Frågorna kretsar kring hur människor uppfattar profilen hos den populäre ledaren för Fjärde Internationalens franska sektion, brevbäraren Olivier Besancenot.

Opinionsinstitutet menar att undersökningen ”visar att den skenande ekonomiska krisen stärkt det solida kapital av sympatier som Besancenot hade redan innan krisen”. Men i dag, oavsett vilken kandidat som Socialistpartiet skulle lansera, så skulle hela 13 procent rösta på den revolutionäre brevbäraren.

Av den breda vänsterns alla väljare är det 69 procent som har en positiv bild av Besancenot. Över 80 procent tycker att han är ”sympatisk”, ”nära folk”, och ”modig”. Undersökningen visar på akuta problem för andra ledare i vänstern, framförallt då de från Socialistpartiet. När frågan ställs om hur fransmännen ser på Besancenot som motståndare till Sarkozy, svarar 71 procent att de tycker att hans kritik av bristen på reaktioner från PS är riktig. 70 procent tycker att ”han alltid är på samma sida som dem som kämpar mot regeringens reformer”. När det gäller vänsterns väljare ökar dessa procentsiffror till 81, respektive 79 procent. Denna positiva inställning blir ännu klarare när frågan kommer till om Besancenot är till “nytta” för vänstern. 73 procent menar att Socialistpartiet måste ta hänsyn till hans förslag och de menar samtidigt att han kompletterar den övriga oppositionen. Kritiken som handlar om att han objektivt skulle vara en allierad med Sarkozy får inget som helst stöd.

Från mitten på september har vänsterns väljare förväntat sig mer radikala svar, menar institutet och hela 65 procent av dessa anser att Frankrike behöver ett antikapitalistiskt parti med krav som de vilka LCR för fram. Framförallt förbudet mot avsked. Men också, om än i mindre grad, kravet på 3 000 kronor mer i månaden åt alla. LCR kräver en folkomröstning när det gäller förbudet mot avsked och sätter in detta krav som ett i en arbetarnas krisplan för hur kapitalismen ska bekämpas.

Av Socialistpartiets sympatisörer är det 83 procent som menar att avsked ska förbjudas och att detta krav ska försvaras av hela vänstern. ”Besancenot är populär därför att Socialistpartiet inte gör sitt jobb”. 84 procent av vänsterns väljare anser att Socialistpartiet ska ha en dialog med honom, i stället för att försöka isolera honom. På så sätt kan man söka en eventuell valallians, tycker man. Trots att LCR och Besancenot ständigt understryker att man är helt oberoende av Socialistpartiet och inte kan tänka sig ett samarbete i kommuner eller i en regering där man gemensamt styr över en kapitalistisk ekonomi, menar 55 procent av väljarna att han 2012 helt klart kommer att uppmana till en röst på PS.

Av Besancenonts egna supporters är det bara 42 procent som har denna inställning. Men de tycker att deras ”champion” ska sitta i regeringen om vänstern vinner valet.

”Tretusen kronor mer i månaden för alla…”

Avslutningsvis menar Le Monde att dessa opinionsvindar visar hur starkt gapet är mellan vänsterns väljare och dess ledare. Ett förhållande som då också gäller för Besancenot, eftersom han och hans rörelse inte tänker sätta sig i en regering på Socialistpartiets villkor.

Själv funderar jag över hur svensk huvudmedia rapporterat om denna utveckling. Le Monde, Le Figaro och Liberation, skriver ständigt om Besancenot och det nya antikapitalistiska parti som han och LCR är i färd med att bilda. Rörelsens budbärare är ständigt med i fransk television. New York Times, Times of London samt International Herald Tribune skriver. Det är förstås ingenting för löpsedlar eller feta rubriker i svensk press. Men ändå. Svenska Dagbladet har nosat på det som händer, men inte mer. Men i övrigt finns det inte många eller inga rader. Dagens Nyheters Ingrid Hedström kan exempelvis skriva ett försök till en i övrigt inträngande analys av Socialistpartiet, med dess allt bittrare inre fejder, men kan sedan inte få med en enda stavelse om denna nya attraktionspol långt till vänster om ledningens högerkurs. Eller Olle Svenning på Aftonbladet. Han läser alltid Le Monde till sista stavelsen och älskar att skriva om sina partivänner i Socialistpartiet och deras rosa drömmar, Varför aldrig lite gallisk hetta om Besancenot och hans kamrater.

Kan det ha gått så långt att bankerna inte bara sätter den berömda ”agendan” för våra regeringar utan att de också sätter agendan för jounalisterna?

Besancenot på sin postcykel. Här från New York Times.

Läs även andra bloggares åsikter om Politik, ekonomi, Frankrike, EU, facklig kamp, LO, Vänsterpartiet, socialdemokraternas, finanskrisen

I pressen: DN1,SVD1,SVD2,AB1,SVD3,SVD4,SDS1,

Som barkbåt i badbalja

Mona Sahlin, född och uppvuxen som politiskt barnhusbarn inom socialdemokratins partielit, inledde sin regeringskarriär 1990 som arbetsmarknadsminister under Ingvar Carlsson.

Hennes första rejäla tag var ett strejkförbud. Ett minne från den tiden finns kvar i huvudet. Som en del i en delegation från Facklig Opposition vid Volvo/Göteborg mötte jag henne med protester och flygblad i Stockholm. Hon kom i ett krismöte vid Haga slott. I en svart limo satt detta rörelsens barnbarn till Albin Hansson. Blek och förskrämd tog hon emot vårt flygblad genom nerhissad vindruta.

Här grundades misstron mot henne från den fackliga rörelsens sida. Jag minns fortfarande starkt hur upprörda socialdemokraternas gamla fackliga blåbyxor var över beslutet.

Den unga Sahlin gjorde regeringsdebut med ett strejkförbud…

Misstron handlade då som nu om politik. Om ett strejkförbud och inte om hennes kön. På samma sätt som misstron mot Persson han sista år inte handlade om vad som fanns nedanför livremmen utan om att han helt nonchalerat arbetslösheten i partiets valsatsning.

Sak samma i dag med Mona Sahlins schabbel i regeringsfrågan. Ser man till den kraftiga svängen i opinionen så är det först och främst en stor grupp obeslutsamma ”medelklassväljare” som inte upplever henne som en trovärdig statsminister. Väljare som i den första rundan tar för givet att finanskrisen, som dragit med sig en kraftig förlamning i hela det kapitalistiska systemet, bara kan lösas med att åter få fart på den finansmarknad som knappt rör sig. Mona Sahlin har till nittionio procent accepterat Reinfeldts alla tunga beslut. Dessa väljare föredrar då naturligtvis att han får fortsätta att hålla i rodret. Medan alla vi andra sitter still.

En andra mindre rörelse i opinionen är mot vänster. Uppenbart en protest från (s) väljare mot famntagen med Wetterstrand/Eriksson. Det tragiska är att det regeringsprogram som ältas mellan socialdemokratin, vänsterpartiet och miljöpartiet mest är vattvälling. Den enda synliga skillnaden skulle bli en förändring av a-kassans nivåer. Men då samtidigt med det fullständigt vidriga beslutet om att a-kassan bara ska finnas som försäkring för ett enda år av arbetslöshet.

När det gäller den orkanliknande finanskrisen är politikerindustrins ”vänsterpartier” bara små barkbåtar i badbaljan. I konsekvens med den ministersocialism man drömmer om vägrar Vänsterpartiet att ens prata om att vi måste börja bryta upp från det kapitalistiska system som förstör både människors liv och möjligheterna för en långsiktig hushållning med jordens resurser. Vem kan tänka sig ett utspel från Ohly som ersätter struntpratet om utgiftstak hit eller dit med ett krav på en verklig socialisering av de svenska storbankerna?

Läs även andra bloggares åsikter om Politik, ekonomi, Mona Sahlin, regeringen, Miljöpartiet, Vänsterpartiet

I pressen: AB1,AB2,SVD1,SVD2,SDS1,

Bloggar: Jinge,

DRA TILLBAKA

VARSLEN!

Från min gamla arbetsplats Volvo Lastvagnar Göteborg har jag fått detta fräna uttalande från den fackliga grundorganisationens medlemsmöte. Samtidigt hör jag att verkstadsklubben vid Volvo Umeverken vägrar att förhandla om det nya varslet om inte företaget sätter sig ner och diskuterar den åtgärdsplan som metallarna har föreslagit. Det fackliga motståndet lever!

”Vi arbetare på Volvo Lastvagnars Tuvefabrik (Justering och Slutmontering) församlade till fackligt medlemsmöte 2008-10-29 kräver att Volvo omprövar och drar tillbaka varslet om uppsägning som lagts för nästan hälften av arbetarna i vår fabrik.

Med bestörtning åsåg vi hur företagsledningen inför bolagstämman 2007 formligen vräkte pengar över aktieägarna, när man tredubblade utdelningen med motiveringen att kassakistan var för stor. Även i år har verksamheten hittills varit mycket lönsam med en kvartalsvinst på 7,2 miljarder 2:a kvartalet och 3 miljarder i tredje kvartalet. När det nu riskerar gå grus i vinstmaskinen ett tag, kräver vi att de som försåg sig så rikligt under de goda åren tar första smällen. Vi fick ingen del av guldregnet 2007.

Att behålla samtliga varslade i Sverige (1400 personer) under ett år skulle kosta aktieägarna några procent av en kvartalsvinst – ett synnerligen billigt pris för att behålla viktig kompetens och för att förhindra många mänskliga tragedier.

Vi kräver att volvoledningen vågar visa verkligt ledarskap. Flytta fokus från den alltmer hysteriska börsen till oss, som man vid högtidliga tillfällen brukat kalla sin viktigaste resurs – medarbetarna!

SLUTA FLIRTA MED HYENORNA PÅ BÖRSEN!

DRA TILLBAKA VARSLEN!”

Läs även andra bloggares åsikter om Politik, ekonomi, Volvo, Volvo Lastvagnar, LO, finanskris, varsel, massvarsel, fackligt motstånd

I pressen: DN1,DN2,SVD1,SVD2,SDS1,

Varför granskas

inte Carl Bildts

utrikespolitik?

Ryssland har nu tinat upp sin isiga relation med Carl Bildt, efter dennes famösa uttalande under Georgienkriget om att man kunde jämföra Putin/Medvedev med Hitlertyskland. Han fick komma till S:t Petersburg, gå på teater, se på platsen där Rasputin avrättades samt ta sig en ”obligatorisk dos vodka” . Rödkindad och grann kunde vår utrikesminister sedan vid middagen hålla ett rosigt tacktal där han hoppades på en snar återinbjudan.

Naturligtvis hade det varit mer korrekt att be om ursäkt för sitt misstag. Carl Bildt är i dag ganska ensam om att öppet nonchalera det uppenbara faktum att det var georgiska styrkor som inledde det senaste kriget i Kaukasien.

Detta nattliga bombangrepp mot Tskinvhali förnekas av Bildt

Som första större internationell nyhetsbyrå visar BBC just nu, utan någon form av restriktioner, ett reportage från ett besök i Syd-Ossetien. Med bilder och intervjuer dokumenteras Georgiens anfallskrig – men också de uppenbara övergreppen från rysk och sydossetisk sida när detta anfall krossades.

BBC har sedan den goda smaken att, med sitt material, ställa det egna landets utrikesminister David Miliband mot väggen och han tvingas att tillstå att ”Jag menar att den georgiska aktionen var hänsynslös och jag menar att det ryska svaret var fel och utan proportioner”.

Onekligen en bit på vägen.Labours Miliband är Bildts engelske kompanjon i utrikesfrågor och de delar en gemensam beundran för Saakasjvhilis nyliberala regim i Georgien. Kanske det snart är dags för SVT och andra svenska huvudmedia att konfrontera Carl Bildt med fakta från detta krig. Han har hela tiden ifrågasatt att det överhuvudtaget skulle ha förekommit ett georgiskt anfall. Vore det inte också på sin plats att be honom att belysa varför han förra veckan skänkte bort en halv miljard svenska skattekronor till just Saakasjvhili.

Ibland sägs det i skolorna att media ska granska makten. Gäller inte detta Carl Bildts utrikespolitik?

Läs även andra bloggares åsikter om Politik, ekonomi, Carl Bildt, Georgien, Ryssland

”Vita huset tog

beslutet om räden

in i Syrien”

I gårdagens blogg skrev jag att mycket talade för, att den amerikanska kommandoräden med fyra black hawks in över syriskt territorium, säkert kunde ha som avsikt att flytta väljarnas fokus i USA bort från recessionen till  ”kriget mot terrorismen”. Republikanerna vill inte att valet ska handla om vare sig väljarnas ekonomi eller Palins divalater.

Från begravningen i d`Abou Kamal

Ett tag kände jag mig ganska ensam med min slutsats. Man behöver inte slöjda ihop konspirationer i onödan – det finns gott om dem i verkligheten. Men i går kväll kom på franska Le Mondes hemsida en intervju med libanesen Joseph Bahout, som sa sig ha fått samma misstanke bekräftad. Bahout är en skarp och påläst politisk analytiker, lärare och forskare i Paris där han är knuten till välkända Science-Po. På tidningens fråga om de militära och politiska målen för den dödliga attacken blev svaret:

”Målen är flera. Först och främst är det ett budskap adresserat till Syrien med budskapet att landet ska ta sitt ansvar för den irakiska konflikten. Men utöver detta är amerikanarna för närvarande inne i förhandlingar med Bagdad om ett nytt säkerhetsavtal. Washington har för avsikt att etablera en betydelsefull militär bas i Irak för att kunna behålla en strategisk position i regionen. Räden in i Syrien är ett klart budskap till irakierna: utan en amerikansk närvaro kommer situationen att bli okontrollerbar.

Men attacken är också på ett särskilt sätt en intervention i den amerikanska valkampanjen. Enligt den senaste informationen som vi har fått togs beslutet om att attackera Syrien i Vita Huset. Det är mycket troligt att de nykonservativa i Bush`s administration försöker påverka valutgången genom att åter få uppmärksamheten på denna region i världen.”

Så blev det också. På amerikanska TV-kaneler visas stridsscener från Irak och där pratas Al Quaida, ”security” och  ”the needs of our troops”.

Men däremot är det inte  säkert att Bagdad blev så där förtvivlat övertygad om att det är denna typ av amerikanska närvaro man vill ha. Bråket om ett nytt säkerhetsarrangemang mellan USA och Malikis inbördes djupt oeniga samarbetsregim fortsätter. Efter ett möte med kabinettet i går sa Ali al-Dabbagh som talesman för regeringen att:

”Iraks regering avvisar USA:s helikopterattack på syriskt territorium. Iraks konstitution tillåter inte att dess land fungerar som bas för att starta angrepp på grannländer.”

Läs även andra bloggares åsikter om Politik, ekonomi, Syrien, USA, Irak, presidentvalet, Barak Obama

I pressen:DN1,DN2,SVD1,SVD2,AB1,

Andra bloggare: Jinge,