I halvtid

med Reinfeldt

September 2008. Halvtid för Reinfeldt. Två år sedan högeralliansen kom till makten. Här analyserar vår gästskribent Kjell Pettersson första halvlek. Med ett första avsnitt i dag söndag 21 september. Det andra lägger vi ut i morgon.

I pausvilan så här efter halva mandatperioden  annonserar regeringen att den sänker arbetsgivaravgifterna med 13 och bolagsskatten med 7 miljarder kronor. Enligt näringsminister Maud Olofsson ska denna åtgärd skapa 10 000 nya jobb. Hur detta ska gå till är ytterst oklart. För det finns ingenting som säger att stora skattesänkningar för företagen skapar nya jobb. För sedan mitten av åttiotalet har merparten av vinsterna inte investerats i maskiner och andra kapitalvaror, åtgärder som kan skapa nya jobb. Utan resultatet har bara blivit allt rikare aktieägare.

Sänker arbetslösa

Finansminister Anders Borg har dessutom klargjort att regeringen ska gå vidare med steg två i det så kallade jobbskatteavdraget. Sänkningen för nästa år handlar om totalt 15 miljarder kronor. Detta avdrag gäller dock bara dem som har arbete. Långtidsjuka, arbetslösa och pensionärer får ingen skattesänkning. Enligt uppgifter från Pensionärernas Riksorganisation, PRO, innebär detta att en genomsnittpensionär idag betalar 600 kronor mer i skatt varje månad än en löntagare med samma inkomst.

Den fackliga organisationen Seko konstaterar att de senaste årens ekonomiska politik har inneburit att den rikaste tiondelen fått 24 procent mer i plånboken medan en ensamstående äldre kvinna bara fått två procent mer.

Den politiska oppositionen, i första hand socialdemokraterna som hittills inte presenterat något helhetligt alternativ till alliansens politik, börjar nu sakta men säkert positionera sig i flera frågor. Partiets välfärdsrådslag har deklarerat att även s kommer att ställa hårdare krav på de sjukskriva, och att man accepterat jobbavdragets första del. Sannolikt sväljer de också del två, spår Expressens ledare den 10 september.

På det gröna schackbrädet slinter Reinfeldt. Men som statsminister leder han stort

i halvlek. Folk är missnöjda, men regeringspolitiken drivs igenom.

Lotta Gröning, tidigare chefredaktör för Norrländska Socialdemokraten, skriver i sin kolumn på Aftonbladet Debatt, under rubriken ”Inte konstigt att jag är less”:

”Det är bara att sucka tungt. Valrörelsen kommer att bli ett helvete. Alla partier utom möjligtvis vänsterpartiet trängs i mitten. Förslagen som nu droppas från socialdemokraterna och alliansen är i princip lika… Båda regeringsalternativen är dessutom överens om att folk fuskar för mycket och att skolan är för slapp och att pensionärerna ska ha mindre skatt. Det som skiljer dem åt är möjligtvis ersättningsnivåerna i a-kassan…

Det är inte konstigt att jag börjar bli less på politik. Det är inte heller konstigt att Sverigedemokraterna går fram. Regeringsalternativen är ju överens där också. De ska inte prata eller samverka med Sverigedemokraterna. När det gäller integrationspolitiken tycker de rätt lika sossarna och moderaterna.

Jag önskar mig nya partier, men helst inga främlingsfientliga”

Blickar man två år tillbaka i tiden, så är det uppenbart att de som drabbats hårdast av regeringens politik är de som alliansen inför föregående val definierade som ”utanförskapet”. Det vill säga de arbetslösa, sjuka och förtidspensionerade.

Med arbetsmarknadsdepartementets definition tillhör nästan en fjärdedel av befolkningen mellan 16 och 64 år utanförskapet, skriver LO-tidningens nätbilaga i början av september 2008.

Vad har då hänt i stora drag?

Hundratusentals nu

utan a-kasseskydd

Försämringarna av a-kassan och konsekvenserna av dessa har under alliansåren fått stor uppmärksamhet. Samtidigt som avgiften chockhöjdes, sänktes ersättningen och ersättningstiden blev på samma gång kortare. Dessutom har möjligheten till att stämpla deltid begränsats

Enligt Sekos beräkningar är följden att omkring 400 000 personer har lämnat a-kassan och står utan skydd om de blir av med jobben. Svenska Dagbladets framsida målade en bild av svart höst så sent som den 11 september. ”Hittills i september har 1 763 personer varslats. Om trenden fortsätter månaden ut kommer varslen att ligga på samma nivåer som de värsta krismånaderna 2001-2002”, var slutsatsen.

De sjuka har bland annat fått ett sänkt tak i sjukförsäkringen men här har alliansen lagt det mesta av krutet på att ta krafttag mot vad de kallar fusket.

Läs även andra bloggares åsikter om Reinfeldt, A-kassan, LO, socialdemokraterna, regeringen, arbetsmarknadspolitik, politik, långtidssjuka, jobbskatteavdrag, pensionärer

I pressen: AB1,AB2,SVD1,SDS1,

På direkten!

Fantomen, eller den Vandrande vålnaden är snabb som blixten. Vi kanske inte

alltid hänger med. Men här  ger vi snabba, korta svar eller ser saker på vårt sätt.

Här en ögonblicksbild från dagens stora samling i Malmö:

”I vanlig ordning har borgerlig media försökt framställa ESF som ett arrangemang med våldskåta anarkister som gör allt för att sabotera för medelsvensson. Det absoluta lågvattenmärket torde vara Sydsvenskan. Denna vidriga blaska som ljuger och förvränger så fort vänstern går ut på gatorna. I dagarna försökte de jävla journalistdrä ggen dessutom få det till att Apoteket var hotat då vänsteraktivister skulle attackera det pga att de säljer sexleksaker!

Och så nu nattens Reclaim the streets. Här är några rubriker:

”Stenkastning mot polisen i Malmö” (AB)
”Stenar regnade mot polisen” (DN)
”Fredliga aktioner slutade i bråk” (SvD)
””Det är för jävligt”” (SDS)

Detta om en mycket lugn och trevlig fest bestående av 1000 personer som dansade till musik i några timmar.

Läs inte borgarblaskorna. Här kan ni läsa om hur det verkligen var:”

motkraft.net
www.zaramis.nu/blog/

Om 2 timmar samlas vi på Rosengård i Fjärde Internationals block för en mäktig och lång demonstration genom Malmö!

Eastman

P ressen: DN1,DN2,DN3,SVD1,SDS1,AB1,SDS2,SDS3,AB2,DN4,SVD2,

Läs även andra bloggares åsikter om EFS, EFS i Malmö, Gautkravaller i Malmö, European Social Forum, Anarkister, Svarta blocket, Reclaim the City

Läs även andra bloggares åsikter om Politik

På direkten!

Fantomen, eller den Vandrande vålnaden är snabb som blixten. Vi kanske inte

alltid hänger med. Men här  ger vi snabba, korta svar eller ser saker på vårt sätt.

Ulrika Messing säger sig lämna politiken för gott. Familj och jobb tar all tid. Märklig syn på politik för att komma ifrån en socialdemokrat. Skulle alla som arbetar och har jobb sluta med politiskt arbete blir det inte många kvar som kan bära rörelsens fanor. Bara de arbetslösas skara, de i vårt berömda utanförskap, samt överbetalda anställda i parti, stat, landsting och kommuner. Helt enkelt ett arbetarparti utan en enda arbetare. Men det är nog den nakna sanningen.

Messing lämnar inte många fotspår efter sig i historien. Mest blev hon känd för att som infrastrukturminister ge sin nuvarande man, miljardären Torsten Jansson, generösa statliga bidrag. Jansson, den Jansson som är känd för att helst dundra runt med sin koldioxidglada Ferrari F50. ”Den är råare” än Enzon tycker han. Kanske var det Ferrarins knallröda färg som mest lockade Messing till det äkta ståndet?

Som infrastrukturminister prioriterade hon inte kollektiva transportsystem, trots att hennes chef Göran Persson rullade ögon varje gång han fick in orden ”Det gröna folkhemmet” i sina tal. I stället satsade hon på krigsmaterielexporten.. Vad nu vapenhandel egentligen har att göra med vår infrastruktur? Under hennes ledning ökade vapenexporten rekordartat och Sverige kunde inta en nionde plats i världstoppen. År 2000 månglade Sverige vapen för 4.4 miljarder. År 2005 var siffran hela 8.6 miljarder…

Som hängiven medlem i arbetarpartiet under lång tid kanske Messing kunde fortsätta med politiken i andra former. Flygbladsutdelning? Spring i trappor och tjat med andra som jobbar och har familj? Medlemsmöten? Bössinsamlingar, insändare, uppvaktnigar av lokala makthavare? Ja, uppgifterna vore oändliga.

Men i stället klirrar hon kristall med glasmiljardären Jansson.

När det gäller politiken säger vi frid över hennes och arbetarpartiets minne.

Sen eftermiddag läser jag att Ulrika Messing blivit missförstådd av Smålands-Posten. Hon är kvar i partistyrelsen det år hon har kvar. Hon avsåg bara riksdagsarbetet.

Hur det blir med flygbladen och trappspringet, samt alla medlemsmöten, återstår att se…

Ulrika, varför bara klirra kristall med Jansson? Varför inte flygbladsutdelning?

I pressen: DN1,AB1,SVD1,

Läs även andra bloggares åsikter om Ulrika Messing, Socialdemokraterna, politik, vapenexport, miljö, regeringen, Göran Persson

På direkten!

Fantomen, eller den Vandrande vålnaden är snabb som blixten. Vi kanske inte

alltid hänger med. Men här  ger vi snabba, korta svar eller ser saker på vårt sätt.

”Ryssland blir mer och mer aggressivt”, sa en upprörd Condolezza Rice i går.

Den bittra anklagelsen var att ”landet använder gas och olja som politiska vapen”.

Detta är naturligtvis är en trist historia. Det tjugoförsta seklets kapitalistiska Ryssland är ingen liten vit oskyldig fredsduva.  Men i militära hänseenden långt efter. Inte bara i bakhasorna på USA:s enorma slagstyrkor utan också hopplöst efter EU:s gemensamma militära vapensystem . Som Carl Bildt faktiskt noterat: ”EU-länderna investerar femton gånger mer i upprustningar än Ryssland”.

Björnen är inte så farlig, bara man är varlig.

USA har i dag 737 militärbaser i 63 länder världen över. Dess trupp ockuperar Irak och Afghanistan och kan bara vara kvar med hjälp av permanenta lågintesiva krig. Så sent som i förrgår besköt USA byar på pakistanskt territorium med raketer från sina dödsdroner. Etiopiens ockupation av Somalia är bara möjlig tack vare amerikanska vapen och amerikanskt flygstöd. Det senaste kriget i Kaukasus inleddes med ett georgiskt anfall på sydosseternas huvudstad Tskinvali. En aggression som möjliggjordes genom amerikansk militär uppbyggnad. Den med Polen samtidigt avtalade ”missilskölden”, egentligen riktad mot Rysslands andraslagsförmåga vid ett kärnvapenkrig, tar det nukleära hotet kusligt nära vårt land. I går testade ”moskoviterna” ett av sina svar på NATO:s expansion. Roboten Bulava med en räckvidd på 800 mil och en bestyckning med tio atomstridsspetsar.

Under hela den tid som Condolezza Rice har varit ansvarig för USA:s utrikespolitik har hon lett sitt land i krig. Hon har varit en krigsminister. En krigsfurstinna. ”Ryssland använder olja och gas som politiska vapen”, heter det då fränt i hennes kanske sista utspel.

Men är det inte värre att USA använder vapen för att kontrollera så mycket som möjligt av Jordens tillgångar på olja och gas ?

Condolezza Rice spelar en egen liten komposition…

I pressen: DN1, DN2,DN3,SVD1,SVD2,Sydsvenskan1,Sydsvenskan2,DN4,SVD3,

Läs även andra bloggares åsikter om Politik, USA, EU, Ryssland, Georgien, kärnvapen, missilsköld, kapprustning, fredsrörelsen, kärnvapenhot, Condolezza Rice, Bush

EU hotar våra kollektivavtal

LO bluffar om Lissabonfördraget

I går kväll var det klang och jubel när Europas Sociala Forum invigdes i Malmö Folkets Park. I den breda samlingen mot sociala orättvisor måste givetvis det fackliga motståndet vara ett centralt tema. Tomas Johansson synar här både EU:s antifackliga beslut i flera viktiga domar från dess klassdomstol och LO-ledningens bluffar om Lissabonfördraget. Under de kommande dagarna i Malmö finns hans granskning med i Internationalens masstidning på engelska och franska. Här kan vi återge den på svenska och hoppas att många fackligt intresserade runt om i landet på olika sätt kan reproducera den till sina arbetskamrater.

Tomas Johansson är en av de mest tydliga rösterna i Sverige för en kämpande och demokratisk fackföreningsrörelse, men också en stridbar socialist. I ungdomen hamnarbetare, men sedan över tre decennier metallare vid Volvo Lastvagnar i Göteborg. I dag facklig gruppordförande vid Tuvefabriken.

Ett antal uppmärksammade juridiska fall har under senare år har spetsat till frågeställningen huruvida EU utgör ett skydd för kollektivavtalen på arbetsmarknaden. Frågan är kanske speciellt uppmärksammad i de nordiska länderna eftersom det mesta på arbetsmarknaden här uppe i Norden regleras av kollektivavtal.Om vi stannar till här en kort sekund, och väldigt enkelt reder ut förhållandet mellan fackförening och kollektivavtal, skulle vi något förenklat kunna säga att en fackförening inget annat är än en organisation som kämpar för att sluta kollektiva avtal för sina medlemmar, just för att upphäva den förödande konkurrensen som tidigare fanns mellan arbetarna innan fackföreningarna bildades. Med ett avtal som gäller för samtliga medlemmar i facket, gör man det oändligt mycket svårare för arbetsgivarna att sänka löner och försämra arbetsförhållanden.

Om löne- och anställningsförhållanden i mångt och mycket styrs av centrala kollektivavtal för hela branscher i Norden, så är det ofta lagstiftning, och då minimilagstiftning, som gäller i Mellan- och Sydeuropa. Inte alltför sällan är dessa minimilagar ett resultat av svaga lokala kollektivavtal som upphöjts till lag. Om vi ser på till exempel de minimilöner som finns i ett antal Europeiska länders lagar, är dessa löner ofta på en väldigt låg nivå och långt ifrån de lönenivåer vi har i kollektivavtalen i Norden. Allt detta speglar att fackföreningarna, både de som organiserar arbetare och tjänstemän, intar en mer central plats i samhället uppe på våra breddgrader. Man kan länge diskutera hur starka våra fack är i Norden samt att fackföreningarna försvagats under de senaste decennierna, men det är ett faktum att t.ex. andelen löntagare som är fackligt organiserade är oändligt mycket större här uppe hos oss. Därför blir också den så kallade nordiska modellen mer känslig för EU: s juridik och lagstiftning än övriga Europa.

Facklig demonstration vid Mynttorget i Stockholm till försvar av kollektivavtalen.

Det finns också en rent politisk orsak till den nordiska modellen och det är det nära samarbetet mellan stora delar av fackföreningsrörelsen och de ofta statsbärande socialdemokratiska partierna i Norden. Behovet att skydda löntagarna med t.ex. lagstiftning om minimilöner har därför inte varit så stort här uppe i norr, och det har på något sätt tagits för givet att man nästan alltid har kunnat luta sig mot sina partikamrater i regeringsställning om man inte har kommit fram den fackliga vägen. När nu EU går in och försvagar och hotar kollektivavtalen blir detta en mycket känslig och pinsam situation för det socialdemokratisk ledda LO. Vi har ända sedan folkomröstningen om EU-medlemskapet fått höra från de EU-vänliga socialdemokratiska fackföreningsledarna att EU är ett skydd för löntagarnas intressen, men i takt med att EU: s olika institutioner tagit olika beslut som klart visat att det är den fria kapitalistiska marknaden som har företräde framför kollektivavtal och löntagares intressen, har dessa fackliga ledare ”tvingats” till att fara med osanning för att dölja verkligheten.

Fyra olika antifackliga domslut från EU-domstolen under 2007 och 2008 finns det skäl att kort referera för att belysa varthän EU är på väg med kollektivavtalen:

– I det mest uppmärksammade målet, Vaxholmsmålet eller Lavalmålet, vägrade ett lettiskt byggföretag att teckna ett kollektivavtal med det svenska byggfacket. Företaget sattes då i blockad och byggföretaget väckte då talan i Arbetsdomstolen för att få blockaden olovligförklarad. Arbetsdomstolen lämnade då över ärendet till EU-domstolen som fick i uppdrag att avgöra om byggfackets blockad för att bekämpa lönekonkurrens stod i överensstämmelse med EU-rätten. EU-domstolens beslut innebar att byggfackets blockad underkändes. Domstolen slog också fast att Sverige (värdlandet) endast får kräva minimivillkor vad gäller löne- och anställningsvillkor av utländska företag. Till saken hör att de svenska facken har (eller har haft) en stark lag i ryggen, Lex Britannia, som säger att man har rätt att tillgripa lagliga fackliga stridsåtgärder för att tvinga utländska företag till svenska kollektivavtal. Denna lag är förmodligen med denna dom ett minne blott, eller riskerar att kraftigt försvagas.

– I Vikingmålet ville ett finskt rederi flagga ut ett fartyg till Estland, endast för att sänka sina kostnader genom att teckna ett estniskt kollektivavtal med betydligt sämre löne- och anställningsvillkor. Det finska sjöfacket varslade då om stridsåtgärder för att hindra utflaggningen. Efter allehanda turer i olika internationella juridiska instanser gav EU-domstolens sin syn på saken, som innebar att det finska sjöfacket förvisso hade rätt till stridsåtgärder, men att företagets rätt att fritt etablera sig går före strejkrätten. Några dagar innan målet skulle upp i en annan internationell instans gjorde de båda parterna upp i en förlikning, men EU-domstolens dom står fast: Företagens etableringsrätt går före strejkrätt.

– I det så kallade Rüffertmålet beslutade EU-domstolen att den tyska delstaten Niedersachsen inte kan kräva att ett utländskt byggföretag måste följa delstatens lokala kollektivavtal. Bakgrunden var att den tyska delstaten har en lag som förbjuder bolag att arbeta under den avtalade minimilönen för delstaten, och att man krävde att ett polskt byggföretag följde delstatens lagstiftning. Niedersachsen krävde att det polska byggföretaget skulle betala 85 000 euro i böter eftersom man bröt mot delstatens lagar, men EU-domstolens dom stadgar att den tyska delstatens böter strider mot EU-rätten. Dessutom innebär domen att Niedersachsens lagstiftning strider mot EU-rätten eftersom delstaten inte får tvinga på ett gästande företag från ett annat EU-land sina lönenivåer om denna nivå ligger högre än det allmängiltigförklarade kollektivavtalet i den tyska byggsektorn.

– I en dom som gällde lagstiftningen i Luxemburg, får Luxemburg krypa till korset när man tidigare i sin nationella lagstiftning kräver att gästande företag med egen personal skall betala sina anställda lön, som hela tiden följer den automatiska uppjusteringen av levnadsomkostnaderna som gäller för löntagarna i Luxemburg. EU-domstolen anser här att de är de lägsta möjliga lönerna i det land ett företag gästar som gäller. Domen liknar i det här avseendet mycket Vaxholmsmålet. För övrigt anser Luxemburg att gästande företag skall följa samma lagregler som inhemska företag, men även här fick Luxemburg stryk då EU-domstolen menar att detta är hårdare krav än det som finns i EU: s utstationeringsdirektiv. Det som skiljer detta fall från de övriga, är att det inte är något företag som går till EU-domstolen, utan det är självaste EU-kommissionen som prövar fallet i EU-domstolen.

Samtliga dessa mycket viktiga domar visar med stor tydlighet att det är EU: s inre marknad som går före löntagarnas intressen och rättigheter. Allt prat om att EU är en garant för arbetares och löntagares intressen faller platt till marken. Inte för inte så ligger de fackliga EU-anhängarna lågt numera, och man hör nästan ingenting därifrån.

LO-ledningens ”räddningsplanka” är att EU: s nya förslag till grundlag, det så kallade Lissabonfördraget skall rädda situationen. För några månader sedan skrev LO: s vice ordförande Erland Olausson följande i LO-tidningen: ” I dagens EU-fördrag finns inte något skydd för strejkrätten. I det förslag till nytt fördrag … finns ett sådant skydd. Hade vi haft detta fördrag på plats hade sannolikt utgången i målet (dvs. Vaxholmsmålet) blivit en annan. Det är viktigt att Lissabonfördraget antas så fort som möjligt.”

Precis på samma sätt som LO-ledningen bluffade landets löntagare rätt upp i ansiktet inför folkomröstningen om EU 1994, kommer man med samma billiga tricks idag och hävdar att Lissabonfördraget skall utgöra ett skydd för kollektivavtalen och strejkrätten. Man hänger upp det hela på EU: s så kallade rättighetsstadga, och menar att den skall rädda oss. Men varken Lissabonfördraget eller rättighetsstadgan innebär några som helst garantier för att kollektivavtal och nationella lagstiftningar, som t.ex. Lex Britannia, garanteras. Det som står helt klart är att det är EU-domstolens domar och EU-rätten som står över de enskilda medlemsländernas kollektivavtal och lagstiftning. Allt annat är trams. LO-ledningen vet bättre men drar sig inte för nödlögner.

I april  i år demonstrerade mer än 10 000 fackliga företrädare från 29  europeiska länder

i protest mot EU:s finansministrar och då mot deras motstånd mot arbetarnas lönekrav.

Det var ETCU, European Trade Union Confederation, som samlade till den viktiga

protesten i Sloveniens huvudstad Ljubljana. En protest som ändå var en stilla bris i förhållande

till den fackliga storm som behövs.

Rent konkret innebär samtliga fyra domar ett stort och direkt hot mot de nationella kollektivavtalen, och pekar på att lönerna kan pressas nedåt genom att EU-domstolen slår fast att det är de lägsta lönenivåerna i kollektivavtalen som skall gälla. Och för vår del uppe i Norden innebär detta en extra risk då vi inte reglerar de lägsta lönerna med lag, utan just med kollektivavtal. Lagstiftarna i Luxemburg och Niedersachsen har fått sig en ordentlig knäpp på näsan, och vet i fortsättningen att när det gäller kollektivavtal och arbetsmarknadslagar, så är det EU-domstolen som har sista ordet. I Sverige skall riksdagen försöka skriva om Lex Britannia för att rädda det som räddas kan.

Med tanke på att fackföreningsrörelsen med mycket få undantag, runt om i världen, är på defensiven och i många fall kraftigt har försvagats, innebär domarna i EU-domstolen ytterligare sten på bördan för fackföreningarna. Lägg därtill de ständigt och dagligen pågående rationaliseringskampanjerna på våra arbetsplatser, så är framtidsutsikterna för löntagare och fackföreningar dystra. Som fackligt aktiv har man alltid lust att se något positivt som kan ge en strimma av hopp, men så länge som arbetare och löntagare inte reser sig till motstånd i någon större omfattning, ser framtiden mörk ut.

Tomas Johansson, Volvo Lastvagnar Tuve/Göteborg

I pressen: Sydsvenskan1,Sydsvenskan2,Sydsvenskan3,

Läs även andra bloggares åsikter om ESF, ESF i Malmö, EU, fackföreningar, fackföreningsrörelsen, EU-domstolen, Vaxholmsmålet, fackligt motstånd, globala orättvisor, socialism
Läs även andra bloggares åsikter om politik

I dag bloggar Carl Bildt om den finansiella härdsmältan. Hans slutsats blir: ”Det är plågsamt när det sker – men med all sannolikhet hälsosamt i det längre perspektivet”. Så cyniskt skriver bara en människa som överhuvudtaget inte kan föreställa sig att komma i närheten av den kommande massarbetslösheten. Han raljerar också lite lätt om att börsinfarkten säkert kommer att påverka ”minglet i riksdagen” och om att vi nu går in i ”en krävande tid som ställer krav på kvalitet också i politiken”…

Vi minns Folke Bernadotte

genom att aldrig

glömma hans mördare

Folke Bernadotte 1895 – 1948.

I bloggen erinrar sig Bildt också avrättningen i Jerusalem av Folke Bernadotte för sextio år sedan. Riksdagen hedrar på samma sätt i morgon Bernadottes minne och då framförallt hans djärva och lyckade insats med ”De vita bussarna” för att rädda judar och andra förföljda från nazisternas dödsläger.

Ett hjältemod som är värt att hedra. Men det är naturligtvis ingen tillfällighet att Bildt eller många andra i dag glömmer att berätta vilka Bernadottes bödlar var och varför han dog.

Folk Bernadotte arbetade sin sista tid, 1948, som FN:s medlare i Palestina och som sådan stod han i vägen för de sionistiska terrorgrupper som genom massakrer på palestinier hade inlett det erövringskrig som möjliggjorde den sionistiska statsbildningen Israel. Den 17 september, då för sextio år sedan, 17 30. blockerade en jeep Bernadottes trebilsfölje som rullade genom Jerusalems gamla stadsdel, Katamon. Fyra terrorister från Sternligan, under ledning av Meshulam Markover, trängde sig sedan fram mot den bil där Bernadotte och hans adjutant Sérot satt och avrättade bägge två med k-pistsalvor. Bernadotte dog för sex kulor. Sérot för arton skott. I den skandalösa rättprocess som följde fälldes ingen från Stern-ligan för mordet. Några förklarades skyldiga till medlemskap i terrorgruppen när den ”gjort sitt”. Men de benånades omedelbart av premiärminister David Ben Gurion.

Sternligan och dess systerorganisation Irgun, liksom kärnan till dagens israeliska militär, Haganah, arbetade alla för ett Stor-Israel som också skulle innefatta dagens Västbanken och Jordanien. Målsättningen om en oavbruten judisk expansion i regionen blev också till den ständigt bakomliggande strategin för den israeliska statsbildning som för sextio år sedan utropades på ockuperad palestinsk mark. En strategi som under sina sextio år har skapat sex krig. Det senaste var Israels bombkrig mot Libanon.

Irgun-affisch samt resterna av Kung Davids hotell.

”Realities on the ground”, alltså bosättningar och demografisk utveckling i regionen, har de senaste två åren tvingat fram en strategisk kursändring från de etablerade sionistiska partierna sida. En majoritet av det etablerade judiska politiska etablissemanget verkar idag för en tvåstatslösning. Man har helt enkelt insett att ett Stor-Israel, som även innefattar Västbanken och Gaza, på sikt leder till att den judiska befolkningen hamnar i en minoritetsställning och att detta med sionistisk logik om en ren judisk stat tvingar fram än värre apartheidlösningar från Israels sida.

Livni hyllas med amerikansk flagg.

Inte minst Israels utrikesminister Tzipora Malka Livni som nu tippas som en trolig efterträdare till mutkolven Olmert, har signalerat att hon till hundra procent vill kämpa för ett rent judiskt Israel. Så många som möjligt ska avskiljas från denna utökade statsbildning för att i stället fösas ihop i vad som blir ett palestinskt Bantustan.

Arvet från Folke Bernadottes mördare lever i dag vidare hos huvudkrafterna i israelisk politik. Om än under helt andra förutsättningar och i en av Bildt och andra, framförallt USA, mer erkänd och etablerad form. Terrorgrupperna kallas nu för israelisk militär…

Tzipora Livins bakgrund är i säkerhetstjänsten Mossad och bägge hennes föräldrar var aktivister i terrorgruppen Irgun. Blir hon ny israelisk premiärminister lär tempot säkert öka för att få till stånd ett försök till en ny och utvidgad statsbildning.

Självklart är Bildt medveten om den mörka fond som kan komma att skönjas när Bernadotte nu hedras sextio år efter sin avrättning. Därför skriver han heller ingenting om vare sig bödlarna eller om syftet med de sex kulor som då genomborrade greven av Wisborg…

I pressen: SVD1,SVD2,SVD3,DN1,

Läs även andra bloggares åsikter om Politik, Bildt, Bildts blogg, Carl Bildt, börskrasch, Israel, Folke Bernadotte, Sternligan, Irgun, Palestina, Bush, Nazityskland

Girighet utan gränser bakom krisen

Av Benny Åsman

I går djupdök världens börser. Sent på kvällen svensk tid hade Wall Street stått på näsan ordentligt. Inte sedan 11 september 2001 har börsen tappat över fyra procent under en dag. Det enorma i Lehman Brothers fall och Merill Lynchs försäljning till Bank of America tränger nu in i aktieägande fonders och privatpersoners medvetande och skakar om förtroendet för den ohämmade kapitalismens förödande konsekvenser på det ekonomiska livet.

Svarta tisdagen i oktober 1929. Dagen då desperata finansherrar kastade sig ut från högsta våningen

Bakom krisen ligger inget annat än de stora kapitalägarnas gränslösa girighet. För det är så finanskapitalismen fungerar när den får härja fritt utan strikta regler för utlåning och spekulation.

-Detta är kapitalism. Lehman Brothers och Merill Lynch satsade hårt på bolånemarknaden och misslyckades totalt, sa en upphetsad reporter på CNN i morse. Så sant, så sant.

-Vissa vinner och andra förlorar , sa gurun Alan Greenspan lakoniskt i går. Ni får skylla er själva menade han. Vad han inte sa var att han som chef för den amerikanska centralbanken FED lyfts till stjärnorna av all världens ”experter” och politiska ledare för den räntepolitik som under mer än ett decennium gjort den ohämmade spekulationen möjlig. Efter IT-kraschen, som han vägrade se anlända, sänkte FED räntan till i praktiken nollränta och la grunden för den spekulationsbubbla på bostadsmarknaden som nu exploderar i ansiktet på alla girigbukar som skott sig stort på vanliga arbetares behov av tak över huvudet.

Oavsett hur krisen kommer att utvecklas under de närmaste veckorna står det redan klart att den blir huvudtemat i presidentvalskampanjen. John McCain och Barack Obama har redan hakat på för att samla poäng inför den fjärde november..

-Vår ekonomi är i grunden sund. Jag lovar att vi ska städa upp på Wall Street , sa den gamle räven. Att han själv i 25 år suttit i Kongressen och aktivt verkar för den avreglering av finansmarknaden som han nu bespottar nämner han inte.

En missnöjd Alan Greenspan?

– Våra arbetare är de mest uppfinningsrika, hårdast arbetande, bäst utbildade, mest produktiva och konkurrenskraftiga i världen, spann krigsveteranen vidare. Den amerikanska arbetaren betackar sig nog för omtanken. I decennier har McCain verkat i Kongressen för de rikas välfärd och stillatigande sett på när vanliga arbetares reallöner stagnerat, sjukförsäkringarna saboterats och arbetsförhållandena ständigt försämrats.

-Jag lovar att vi aldrig försätter USA i den här situationen igen, sa McCain. Han kunde lika gärna ha lovat att avskaffa kapitalismen.

-Jag säger inte att senator McCain bär skulden för krisen. Men jag anklagar den ekonomiska filosofi han är anhängare av, dundrade Barck Obama tillbaka inför entusiastiska åhörare vid ett utomhusmöte i Colorado i går.

-Barack Obama har inte lämnat många spår efter sig vad gäller reglering av finansmarknaden, skriver New York Times i dag. Det är sant och hur skulle det kunna vara annorlunda. De största bidragsgivarna till hans kampanj har sina kontor på Wall Street. Nu kräver Obama att finansmarknaden ska sättas under mer översyn och att reglerna för bankers och spekulationsfonders agerande ses över. Det behövs säkert. Men det har alla politiker med instinkt att överleva politiskt sagt efter varje större finanskris de senaste trettio åren för att sedan rösta fram ytterligare avregleringar och skattelättnader för de girigaste av alla giriga-bankirerna.

Ingen vet hur dagens kris kommer att sluta.

-Detta händer bara en gång vart hundrade år, sa Greenspan. Det är att tänja lite på decennierna eftersom den stora bank- och börskraschen skedde 1929. Men OK, bildligt talat är det sant. Situationen är explosiv och hur mycket av finanskaoset som kommer att spilla över i den ”riktiga” ekonomin är det omöjligt att förutse. Bland annat på grund av den nyliberala avreglering som hjälpt banker och fonder att spela kasino med mänsklighetens välfärd. Ingen vet i dag hur stora förluster som gömmer sig i finansinstitutens bokföring. Enbart utgången av krisen kommer att visa på djupet i den katastrof som den kapitalistiska girigheten än en gång grävt åt omvärlden.

I media. DN1,DN2,SVD1,SVD2,SVD3,AB E24,AB2,Sydsvenskan,GP,Politiken1,Politiken2,ETC,DN3,SVD4,

AB3,DN4,DN5,SVD5,SVD6,AB4,AB5,DN6,SVD7,AB6,DN7,

Läs även andra bloggares åsikter om Politik, Ekonomi, Börskris, Lehman Brothers, Merill Lynch, McCain, Obama, Greenspan, USA, Wall Street,

Härdsmälta i bankvärlden?

Av Benny Åsman

Nu kommer räkningen för det finansiella vågspel som de flesta bankirer kastade sig in i med stor entusiasm. Pengar tycktes växa på träd. Det var bara att ta för sig. Men alla som måste arbeta för att få mat på bordet vet att världen inte ser ut så.

Efter IT-kraschen 2001 hjälpte den amerikanska centralbanken Fed kapitalstinna banker och bolåneinstitut att skapa ett pyramidspel som nu rasar samman inför våra ögon. Enorma penningsummor lånades ut till människor som ville skaffa sig ett eget hem men egentligen saknade garantier för ett bostadslån och saknade inkomster för att klara av räntor och amorteringar. Men via lockande erbjudanden om köp nu och betala sedan lurades flera miljoner familjer att skuldsätta sig upp över öronen. Framtida avbetalningar på lånen kunde enligt glädjespridarna betalas med egnahemmets värdestegring. Där låg den begravda hunden. När värdestegringen vändes till prisras på bostadsmarknaden då satt de skuldsatta fast i ett järngrepp. Ett par miljoner familjer tvingades lämna sina hem och lånehajar och banker sitter plötsligt som ägare till hus de inte kan bli av med medan de som lånat pengar till bankerna för att just spekulera på bostadsmarknaden kräver sina pengar tillbaka.

Bankerna har tillåtits syssla med affärer som förr inte tilläts. Kraschen 1929 brände mångas fingrar och regler infördes som förbjöd sparbanker att syssla med affärslån och affärsbanker att leka sparbanker. Bill Clintons administration avskaffade dessa vattentäta skott. Motiveringen var att modernisera finansvärlden och göra den mer effektiv. Nu ser vi resultatet. Bankirer är av nödvändighet giriga och kravet på vackra kvartalsrapporter har sedan dess drivit fram finanskris efter finanskris. Liberaliseringen av finansbolagens handlingsfrihet har skapat en situation där ingen längre vet var de finansiella riskerna ligger och vem som sitter på dem.

Den amerikanska centralbanken spelar nu poker på mycket hög nivå. Den var tvungen att gå in och rädda Freddie och Fannie. Där stod för mycket på spel. De båda har tillsammans utestående bygg- och bostadslån på cirka 13 000 miljarder dollar. –To big to fall, som bankirerna säger. Den finansiella katastrofen vore garanterad och ett ekonomiskt sammanbrott oundvikligt om Fed hade lutat sig tillbaka med armarna i kors. Men i fallet Lehman&Brothers står för mycket på spel för att bara gå in och lösa ut banken. Det kallas att inte stimulera ”moral hazard” med vilket experterna menar att oansvarigt spekulerande och oseriösa affärsmetoder stimuleras om bankirerna vet på förhand att de alltid kan lita till Fed som livboj när det går snett. Nu chansar i stället Fed på att kapitalisterna ska vara tillräckligt solidariska med varandra för att hindra en finansiell härdsmälta från att sprida sig till hela världsekonomin. De tio största bankerna i världen har redan ingått en överenskommelse att hålla en fond med 70 miljarder dollar tillgänglig för en bank i akut kris. Och Fed har lättat på sina kreditregler för att hålla den kortsiktiga lånegivningen uppe. Men 70 miljarder är ingen enorm summa i sammanhanget och räcker inte till på långa vägar om krisen verkligen sprider sig till ett flertal banker av Lehman Brothers storlek. Därför är beslutet att låta Lehman Brothers falla som att syna en en motspelare med bara ett par knektar på hand. Centralbankens förre guru Alan Greenspans kruttorra kommentar att ”vissa förlorar och andra vinner” kan stå som symbolisk knorr över det spel som nu världen beskådar.

Allt kan hända och de närmaste veckorna kommer att visa om vi på nytt står inför en ekonomisk kris utan dess like sedan de svarta dagarna 1929. Då som nu är det i så fall de som inget gjort för att skapa krisen som får stå för räkningen. Det vill säga du och jag som betalar skatt på inkomst av dagligt arbete. De som rullat pengar på bankernas dataskärmar har sitt på det torra.

I media: DN1,DN2,DN3,SVD1,SVD2,SVD3,AB1,Sydsvenskan,GP,Politiken1

Politiken2,Politiken3,SVD4,DI,Expressen,

Läs även andra bloggares åsikter om Politik, Lehman&Brothers, Bankkris, USA, FED, Greenspan, Wall Street, Merril Lynch, Bernanke,

Vem äger Sverige?

Av Benny Åsman

Ägarsamhället är det moderna begreppet för tjuvsamhället. Det låter fint och vi ska fås att tro på den mer eller mindre jämlika fördelningen av samhällets rikedomar. I USA är de rika så rika, men här hemma är vi så jämlika, kan det låta. Visst finns det skillnader mellan olika kapitalistiska länder, Men likheterna är fler. Det gäller också i vårt eget avlånga land, Vi behöver inte heller göra omfattande undersökningar för att hitta kalla fakta. Det räcker med att ösa ur de rika källor som Statistiska Centralbyrån bjuder på i överflöd. I en databas med rubriken ”Tillgångar och skulder för kvinnor och män 2006” hittar vi följande detaljerade beskrivning av de totala rikedomarna och vad den rikaste tiondedelen och den rikaste hundradedelen av befolkningen äger i procent av de totala privata rikedomarna. Den som eventuellt tror att vi lever i ett mycket jämlikt samhälle får något att tänka på:

Tillgångar och skulder för kvinnor och män 2006

Summan av allt blir alltså att år 2006 ägde en tiondel av vår befolkning två tredjedelar av alla fasta och finansiella nettotillgångar. Eller att en hundradel av samma befolkning äger inte mindre än en fjärdedel av allt som går att mäta i pengar. Det är mer än ett tusen tre hundra miljarder kronor som ett litet fåtal likt Joakim von Anka kan vältra sig i. Något att fundera på när valserna om demokrati och jämlikhet kommer att dras inför nästa riksdagsval. Vilka förespråkar verkligen en politik som vill bryta ner ägarstrukturen du ser ovan? Eller varför inte börja fundera redan nu? Det är långt till nästa val.

I pressen: SVD1,SVD2,SVD3,SVD4,DN1,DN2,DN3,DI1,DI2,ETC,E24,

Dalademokraten,

Läs även andra bloggares åsikter om Politik, Ekonomi, Rikedomar, Vem äger vad, jämlikhet,

Jo, bäste Svensson:

Din synpunkt, när det gäller att Tolgfors nu tänker skjuta upp det försvarspolitiska beslutet är svår att förstå sig på, den är besynnerlig om man så vill, därför att den inte förhåller sig till den existerande politiska verkligheten. Tolgfors beslut är en reträtt från en förhållandevis radikal ståndpunkt när det gäller hur mycket pengar den svenska militarismen ska få sluka. Radikalt eftersom det kom från moderaterna. Efter en tids skallgång från den mörkblå högern och inte minst då från krafter i hans eget parti backar nu karln och tar det senaste kriget i Georgien som förevändning. Han och regeringen vill hämta andan för att se om de kan hitta mer pengar till militären. Se exempelvis SVD, ledarsidans blogg i dag:

Äntligen har Sven Tolgfors hittat rätt i politiken….Att skjuta på försvarsbeslutet med hänvisning en förändrad verklighet ger regeringen möjligheter helt prestigelöst lägga om kursen för försvaret. Tidsförskjutningen får inte vara det enda som händer, utan propositionen läggs måste det märkas att rikets säkerhet tas på allvar. Och därför är det oroväckande att Tolgfors säger samma saker som han brukar – och när det gäller försvarets kostnader inte ens kan kosta på sig att säga:

I första hand ska vi se över hur resurserna används men  ökade försvarsanslag kan naturligtvis inte uteslutas.

Det behövs nog att Jan Björklund driver på. Svd. Ledarsidans blogg.

När det gäller detta beslut, detta försök till uppskov, är kören från höger samstämmig. En jublande hyllningskör. Då finns det ingen anledning att instämma i denna, även om din refräng ser helt annorlunda ut. Den är det ingen som hör. Allt det här krafset om att på nytt utvärdera förslaget är som sagt bara krafs. Fikonlöv för att dölja den egna reträtten.

Dessutom tycker jag att din ingång till bloggen, ”Jag är av åsikten att Sverige på sikt bör avveckla försvaret” , låter som en lite krasslig Lars Ohly på väg in till regeringsförhandlingar. Bör? På sikt? Avveckla?  Det låter lite som linje 2 i kärnkraftsomröstningen: ”Avveckla kärnkraften med förnuft”.Nej, inte ett öre, inte en enda man ( eller kvinna ), till den svenska militarismen! Denna arbetarrörelsens gamla paroll står sig än i dag.

Läs även andra bloggares åsikter om Politik, Försvarspolitik, Moderaterna, MUF, Bildt, Tolgfors, Georgien, Ryssland, EU, Militarism

Frågor? Kommentarer? Idéer?
Hör av dig. Inga mejl publiceras utan medgivande:

gotekilden@gmail.com