Ingen solidaritet med rysk imperialism!

Så klart och djärvt inleder den ryska socialistiska gruppen ”Framåt”, Vepered, sitt tidiga ställningstagande när det gäller det senaste kaukasiska kriget. Gruppen bildades 2006 och har ett fackligt politiskt arbete i flera städer som Moskva, Petersburg, Samara, Saratov, Tyumen, och Novgorod. Det är naturligtvis en mycket delikat och svår uppgift, att i dagens Ryssland, gå emot den ryska chauvinistiska strömmen. Svårare än att här hemma gå emot Bildts hökpolitik och nu senast kampanjen för att mata den svenska militarismens hungriga käftar med mer skattepengar. Här har för övrig bloggen Svensson gjort ett besynnerligt ställningstagande. Jag har översatt dokumentet i sin helhet för att öka tillgängligheten för de svenska socialister som håller på att sätta sig in i frågan. Socialismen är en internationell rörelse. Hur ryska socialister förhåller sig till den egna imperialismen, till osseter och georgier, hänger ihop med hur vi här hemma förhåller oss till svensk militarism, som en del av EU:s väpnade styrkor. Vepered kommer att göra inlägg vid ett viktigt möte i Malmö i samband med ESF-mötet i Malmö nästkommande helg:

Möte i Malmö torsdagen den 18 september 18:00. Mötet äger rum i Borgarskolan i anknytning till European Social Forum (ESF). Bland talarna märks representanter för franska LCR/NPA, engelska SWP, norska Rött, ryska Vpered och Enhedslisten. Samt representanter från Socialistiska Partiet.

Här själva deklarationen:

”Rysslands härskande klass

är det stora hindret mot självstyre

Operation ”Med tvång till fred”, som varade i fem dagar, är över. Men denna militära konflikt kommer ändå att få en fortsättning, då i form av en ökad spänning i Kaukasusregionen. Även på den internationella scenen kommer spänningen att öka.

Från konfrontationens första timma, var rysk och internationell media fulla med uttalanden och försök att ge en förklaring till den nuvarande situationen. Men bara en liten del av alla dessa budskap, som fyllt media, ger en tillräckligt bra analys av vad som nu sker. Dels ser vi ensidiga patriotiska uttalanden, ofta hysteriska. Dels en annan extrem, en önskan att kunna anklaga alla de människor, som varit indragna i de militära operationerna, för alla moraliska synder. Vår uppgift som ryska socialister, är inte att bara i största allmänhet berätta om vår ståndpunkt, utan också att ge en marxistisk analys av situationen i syfte att ge ett alternativ till statlig propaganda av alla de sorter.

Till skillnad från de flesta, tänker inte vi välja mellan de bägge sidorna (Ryssland och Georgien), välja mellan vem som hade ”rätt” och vem som var ”skyldig”. Vi menar att bägge sidor kom till konflikten under hot. Det finns inget behov att diskutera vem som sköt först eller vem som provocerade. Bägge länderna har sökt militära lösningar och har därför inte använt sig av de politiska resurser som finns.

Det var inte den första och inte heller den sista gången, som vanliga människor blir till gisslan för intresset hos två olika imperialistiska grupperingar, där den ena innefattar Förenta staterna, Denna gång var det Syd-Ossetiens folk, vars rätt till självbestämmande blev handelsvara i konflikten. På samma sätt som den georgiska befolkningen, vilken redan hade utsatts för lidande av de ryska ”fredsmäklare” som inkräktat.

Det går inte att förneka att svaret från osseterna bara kan bli ett: Ryssland anses av den ossetiska majoriteten som en försvarare från etnisk rensning och våld från den georgiska regeringen. Denna hållning från Syd-Ossetiens fredliga befolkning, som fryser fast genom attackerna från den georgiska armén, är helt naturlig. De konkreta styrkeförhållandena på den internationella scenen och än mer svagheterna, i synnerhet för Georgien, hos den internationella arbetarrörelsen, innebär att den ossetiska befolkningen för närvarande inte har något annat försvar än den ryska imperialismens arméer. I den här situationen innebär kravet på ett tillbakadragande av de ryska trupperna från konfliktzonen, innan eldupphör, utan åtminstone preliminära arrangemang för att få till stånd en fredlig lösning, att ge bekymmer för Ossetiens befolkning; dess arbetare, dess gamla och barn.

Georgiska trupper på flykt undan den ryska insatsen

Från konfliktens första stund krävde vi klart ett omedelbart slut på de militära operationerna. Vi krävde att de ryska arméernas militära operationer i Syd-Ossetien, skulle begränsas till nödvändigt försvar, utan att gå över i ett krig med den fredliga georgiska befolkningen, som dog i Gori under ryska bombanfall. Vi förklarade bestämt att vårt ställningstagande inte hade något gemensamt med åsikterna hos högern och den ryska pseudovänstern som handlade i kamp för ”Den ryska statsfederationens intressen”.

Vi ger vår fulla och villkorslösa solidaritet med det ossetiska folket och vi ger vårt villkorslösa stöd för osseternas kamp för nationellt självbestämmande. Men vi vägrar att ge någon som helst solidaritet till den ryska imperialismen eller något som helst stöd för Putins och Medvedevs stat. ”

I pressen: Sydsvenskan1,SVD1,SVD2,SVD3,DN1,AB1,AB2,AB3,DN2.SVD4,

Andra bloggare: Trotten,Proletärbella,

Läs även andra bloggares åsikter om EU, Carl Bildt, Försvarspolitik, Politik, USA, NATO.Ryssland, Georgien

Frågor? Kommentarer? Idéer?
Hör av dig. Inga mejl publiceras utan medgivande:

gotekilden@gmail.com

”Den gamle,

hemmet och

storhetsvansinnet”

Jan Guillou läser alltid Bonniers tidningsdrake, Dagens Nyheter, med ilskna tjurögon. Vrångt bjuder han oss ibland på ett stående epitet, som det så fint heter, eller en kenning som vikingarna sa, alltså ett ständigt omdöme som alltid kopplas till huvudordet eller rentav ersätter detta. Därför skriver krönikören Guillou aldrig Dagens Nyheter utan bara helt frankt och mycket nedsättande: Sveriges malligaste morgontidning.

Med malligaste bloggen. Hisnande högdraget och högfärdigt.

Under den månad som krisen i Kaukasus har skakat världspolitiken har jag noga följt Carl Bildts blogg. Mycket noga, nästan petigt och omdömet kan bara bli. Här har vi Sveriges malligaste blogg!

Tonfallet är magistralt och malligt. Hisnande högdraget och högfärden löper som en blå tråd genom texterna. Mest handlar det om hur utrikesministern reser. Vi får följa med fram och tillbaka mellan olika flygfält – och äta oss igenom olika luncher eller supéer. Den ena, som det tycks, mer trist än den andra. En gång fick vi som läste bloggen sitta med utrikesminstern på en skyndsam utflykt med Franrikes ultramoderna höghastighetståg. TGV kallat.  ”Med kärnkraftsel! Koldioxidfritt!”, jublade då vår bloggare. Hur kul är det?

Ibland kan vi läsa att han blir intervjuad. Att han får komma med i anrika Financial Times, på grund av sin uppseväckande jämförelse mellan Ryssland och Nazi-Tyskland. Då får vi en känsla av en hund som får beröm för att han gjort som husse vill. Nyheten om att han själv, Carl Bildt, minsann, blivit intervjuad av  den brittiska finanstidningen, får räcka till en hel blogg.

För säkerhets skull. Jag vill inte skada ryktet för en trevlig

kennel. Hunden på bilden har inte någon som helst likhet

med utrikesministern.

När han skrev månadens malligaste blogg, på toppmötet i Bryssel 1 september, ställde han sig riktigt upp i katedern. Tonfallet var så förnämt att man fick en känsla av ett ironiskt självporträtt. En parodi. Lite av den gamle, hemmet och storhetsvansinnet:

”I mitt inlägg gjorde jag två strategiska observationer.

Den första var att tröskeln för Rysslands användning av militärt våld i sitt närområde har sänkts.

Den var med all sannolikhet låg i detta område – men det hindrar inte att slutsatsen förmodligen gäller generellt.

Den andra var att man inte längre automatiskt accepterar de gamla exsovjetiska gränserna om vilka man i början av 1990-talet var beredd att erkänna staters rätt till självständighet”.

På mitt gamla jobb, vid Volvo Lastvagnar i Göteborg, kanske man muttrade om samma sak vid morgonfikat. Men inte var det någon som tjôtade ”om strategiska observationer”. Kanske det lät så här:

– Jaha, då är ryssen i gång igen.

– Ja, dom har la gått för långt nu. NATO. Nu handlar det om olja. Då blir det hett.

– Ja, så var det väl Georgien som börja bomba som fan. Det går ju inte. Å så dom där jävla robotarna i Polen.

– Ja. Ryssland är tuffare nu. Han Putin är en hårding.

Märkvärdigare än så var inte med ministerns strategiska observationer. Eller snarare mindre märkvärdigt. Tjôtet på Volvo var mer skarpsinnigt, eftersom där gjordes hela ”fem strategiska observationer”. Mina gamla kompisar fick också med att konflikten handlar om energiflöden, NATOS:s offensiv samt Jaavasjkilis bombangrepp på sydosseternas huvudstad Tskinvali. Inte dåligt.

För övrigt har Bildts malliga blogg fått stryk från många håll. Hans likhetstecken mellan Ryssland och Nazi-Tyskland var dessutom så frånstötande, Ryssland förlorade 20 miljoner människoliv i kampen mot den tyska nazismen, att Bildt fick ”bädda om” i bloggens engelska  och mycket orwellska översättning. Jämförelsen gjordes mer generell.

I ett angrepp på Bildtens hökpolitik, på Svenska Dagbladets debattsida, berättar nu Leif Pagrotsky i ett bitskt inlägg att:

”Mot den bakgrunden blev resultatet av mötet med EU:s stats- och regeringschefer den 1 september något överraskande att man inte enades om några åtgärder alls riktade mot Ryssland. Det stannade vid kraftiga fördömanden och åtgärder till stöd för Georgien.

Vi vet nu att detta föregicks av hårda diskussioner mellan utrikesministrarna, där Sveriges utrikesminister Carl Bildt tycks ha intagit den mest hökaktiga positionen.

Anteckningarna från utrikes­ministrarnas möte den 13 augusti berättar att den högt ansedde franske ordföranden Kouchner vid flera tillfällen tillrättavisade Carl Bildt för det sätt han agerade på under mötet.”

Bildt fick bädda om, dra nattmössan över benan och ligga lågt. I hans senaste bloggar är tonläget uppgivet, lågt och milt. Vore man högerman och elak kunde man sagt att han nu låter som en kollobratör med ryssen. Så här kommenterade han i går Medvedevs och Sarkozys preliminära uppgörelse om ett ryskt tillbakadragande inom en månad (från det egntliga Georgien):

”I sak är det inte mycket man kan göra. Pansarfordonen står där de står – men steget därifrån till att mer formellt godkänna det hela är dock rätt betydande.”

En mycket klarynt strategisk observation. Men den saknar en dimension. På mitt gamla jobb, vid fikat, säger dom nog i dag:

”Ja då är la de klart. USA tog Kosovo och ryssen dom där länderna långt bort i stan.”

I pressen: SVD2,DN2,DN3,Sydsvenskan,Sydsvenskan1,Sydsvenskan2,AB1,AB2,AB3,SVD1,SDV3,DN1,

Läs även andra bloggares åsikter om Politik, EU, Moskva, Ryssland, Georgien, Carl Bildt, Alla dessa dagar, Moderaterna, MUF, Utrikesministern, Bush, USA, Leif Padgrotsky

Frågor? Kommentarer? Idéer?
Hör av dig. Inga mejl publiceras utan medgivande:

gotekilden@gmail.com

”Arbetare – män och kvinnor – i alla länder, slut upp under Fjärde Internationalens fana. Den är er kommande segers fana!”

Del II av II. Klicka här för del I.

Håkan Blomqvist med en tillbakablick på FI:s grundningsår.

Just som de polska kritikerna befarade tycktes proklamerandet 1938 mest bli till en gest. Under trycket av pakten mellan Hitler och Stalin för att inte tala om det nya världskrigets utbrott splittrades även flera av de redan minimala anhängarskarorna.

Åren innan Trotskij mördades av den stalinistiske agenten Mercadier tvingades han leva i

Mexico. Här 1938,  vid Internationalens grundningsår, i ett livligt samtal med målaren

Diego Rivera och författaren André Breton.

Grundningskongressens ordförande Max Shachtman hörde till dem som bara två år senare övergav hela föreställningen om att Sovjetunionen trots förtrycket måste försvaras som en ”arbetarstat” i det kommande världskriget. De franska anhängarna splittrades mellan anhängarna av nationellt försvarskrig mot den tyska invasionen 1940 och förespråkarna av det första världskrigets revolutionära strategi att ”förbrödra” över skyttegravarna. De kinesiska ”trotskisterna” försökte bita sig fast vid sin inriktning på att underjordiskt organisera städernas arbetarklass medan Mao Zedongs anhängare valde att bygga upp en nationell bondearmé som en dag skulle marschera in i Peking, Nanjing och Shanghai och göra processen kort med rivalerna. Det kinesiska kommunistpartiets grundare Chen Tu-hsiu som följt Trotskij förtvivlade över att rörelsen ”stängde in sig i fållor” och ”sov bort sina möjligheter” i det stadsproletariat som krossats av såväl Chiang Kai-sheks nationalister som japanska ockupanter. Tills han 1943 greps av polis och mördades. Därmed kom han att dela det öde som redan vid tiden för grundningskongressen beseglats för så många av anhängarna. Till hederspresidenter på kongressen hade utsetts Trotskijs son och närmaste medarbetare Leon Sedov samt hans forna sekreterare Rudolf Klement och Erwin Wolf, alla mördade åren före kongressen av det sovjetiska GPU. ”Tillsammans med vår pojke har allt som ännu var ungt inom oss också dött”, skrev Trotskij och hustrun Natalja förtvivlat efter sonens död då två år återstod av Trotskijs eget liv. ”Trotskisterna” som sökte vidmakthålla den bolsjevikiska revolutionsinriktningen mot världskrigets globala maktblock utgjorde därmed en fiende inom alla läger – fascismens, Sovjetunionens och västmakternas – och betalade det fulla priset i form av utrensade, fängslade, avrättade och mördade.

”De närmaste tio åren kommer Fjärde Internationalens program att omfattas av miljoner och dessa revolutionära miljoner kommer att storma himlen och hela jorden”, förklarade Trotskij med eftertryck i en intervju 1938. Kanske mest för att ingjuta mod i de små skaror som skulle tvingas gå genom blod och eld för att ha en enda mikroskopisk chans att leva upp till sin målsättning. Vad gäller anda och temperament kunde det inte finnas någon som helst likhet mellan rutinen hos ett fackföreningsombud eller partifunktionär och Fjärde Internationalens ”bolsjevik-leninister”. De ryska bolsjevikerna hade gärna fördömts som ”socialismens muhammedaner” av en förfärad europeisk borgerlighet när det begav sig. För egen del föredrog många bolsjeviker hellre liknelsen med den franska revolutionens jakobiner, ett synsätt som också delades av dem som tänkte bygga upp den nya världsrörelsen. Tilltron till de egna idéernas makt var också närmast gränslös: ”Vi arbetar med de riktigaste och mest kraftfulla idéerna i världen även om våra numerära styrkor och materiella tillgångar är otillräckliga”, förklarade Trotskij. ”Men riktiga idéer segrar alltid i det långa loppet och erövrar åt sig själva de nödvändiga materiella medlen och styrkorna.”

Trots marginaliseringen av revolutionär marxism överlevde kämpande grupper. ErnestMandel,1923 -95, var från  krigsåren fram till sin död en unik företrädare för kontinutiten från 1938: års grundningskongress.

Tio år efter den profetian hade ett världskrig med bortåt 60 miljoner döda och förintelsen av hela folk utkämpats. En våg av radikalism och upprorsstämningar hade mycket riktigt svept över krigsskådeplatserna under krigets slutskede och på flera håll hade ”trotskister” spelat en roll, från de stora strejkerna på Rénault i Paris till motståndet mot den franska kolonialmakten i Indokina, bland teplockare på Sri Lanka och gruvarbetare i Bolivia. Men Fjärde Internationalen som världsrevolutionens miljonarmé hörde till drömmarna från en annan tid när verklighetens nationalistiska Röda armé segrat i det ”Stora Fosterländska kriget” och socialdemokratin gjort gemensam sak med västblocket.

När världen 1948 frystes fast i ”terrorbalansen” mellan väst- och östblock marginaliserades med få undantag den rörelse som mot alla odds överlevt världskatastrofen. Och idéerna fann bara undantagsvis sina bärare vilka inte sällan oförtröttligt slet varandra i stycken i vanmäktiga försök att finna vägar till verkligt inflytande. Såväl förbittrade sekter som självcentrerade mytomaner hörde till efterbörden, men också högst levande och kreativa organismer som kunde spela roll i efterkrigstidens nya sociala rörelser, från 68-årens motstånd mot imperialism och krig till dagens försvar av arbetares och kvinnors rättigheter i en globaliserad solidaritet med jordens maktlösa.

Här är inte alls platsen att skriva den historien. Den låg i en helt okänd framtid för dem som möttes i Périgny för sjuttio år sedan. De ville rädda socialismens själva grundidé om de arbetande människornas självbefrielse i en tid när allt tycktes förlorat. Kanske är det just det omdömeslösa modet vi behöver idag.

Frågor? Kommentarer? Idéer?
Hör av dig. Inga mejl publiceras utan medgivande:

gotekilden@gmail.com

Läs även andra bloggares åsikter om Politik, Andra världskriget, Arbetarrörelsen, Fjärde Internationalen, Trotskij, Stalin, stalinismen, trotskism, Nazism, Hitler, Gulag, Koncentrationsläger

I Gonaives, norra Haiti, flyter lik av människor.

I bråten högar med kadaver av döda djur.

”Den söta lukten av döda kroppar är mycket påträngande”, säger polisens talesman Ernst Dorfeuille. ”Ännu så länge har vi fått upp 495 lik”.

Människorna i staden Gonaives saknar allt

Hela regionen befinner sig i katastrof. Tusentals människor sitter på hustak och bergskullar sedan tre dygn tillbaka. Utan rent vatten och andra förnödenheter. Ett enda hjälpfartyg, från FN, har tagit sig dit. Med en del energikex och mineralvatten. Men den hjälpen är bokstavligen en droppe i översvämningen.

Alla de journalister som i veckan flockades i New Orleans och likt SVT:s reporter kunde berätta om en och annan palm som brutits och några soptunnor, som rullade runt, alla dessa journalister är nu som bortblåsta.

I Bihar kämpar samtidigt 1.2 miljoner hemlösa människor för att hitta tak över sina huvuden, förnödenheter och vård, efter att ha dränkts av Kosiflodens enorma vattenmassor. Många har dött. Mängder med djur har bara spolats bort. 200 000 hektar jordbruksmark är förstörd.

Inga journalister från CNN eller SVT är på plats. De är som bortblåsta nu när orkanen Gustav blev en medial ”flopp”. I stället gör de reportage om hur man ska klä sig på republikanernas konvent.

Vid floden Kosi bönfaller människor om att få plats i en räddningsbåt

Samtidigt som liken ruttnar i Gonaives, inte så långt från den amerikanska kusten, stävade USS Mount Whitney, USA:s flaggskepp för sjätte flottan, in till kaj i Georgien. Under förevändning om humanitär hjälp till landet efter den militära kollapsen för den extremliberala regimens försök att driva bort sydosseterna till Ryssland. På landbacken stod samtidigt bombmannen,själv, vicepresident Cheney,  med en miljard dollars i fickan. Dessutom med löften till Saakasjvili om att skyndsamt och välvilligt titta på hans nya önskelista, som toppas med hårda paket, fulla med nya dödliga vapen.

Haiti är USA:s egen skitna och förslummade bakgård. Hit flygs ingen US-Aid. Till Gonaives kommer vare sig Obama eller McCain. Inte ens järndamen Palin har synts till.

Här är SS Mount Whitneys ”hjälparbetare i full fart”. Varför inte på Haiti?

Frågor? Kommentarer? Idéer?
Hör av dig. Inga mejl publiceras utan medgivande:

gotekilden@gmail.com

I pressen: AB1,SVD1,SVD2,SVD3,DN1,DN2,Sydsvenskan1,DN3,Politiken1,Politiken2,

Läs även andra bloggares åsikter om Haiti, Bihar, USA, Obama, McCain, CNN, SVT, katastrofhjälp.Georgien, Ryssland, FN, flyktingar, Bush, Politik, Miljö

”Arbetare – män och kvinnor – i alla länder, slut upp under Fjärde Internationalens fana. Den är er kommande segers fana!”

Proklamationen tycktes utslungad från en mäktig revolutionskongress i schweiziska Lausanne. Och även om de församlade delegaterna från världens alla hörn insiktsfullt medgav att rörelsen ännu var i sin linda försäkrades att miljoner snart skulle följa dess fanor och göra rent hus med fascism, kapitalism och stalinism.

Håkan Blomqvist ger här en tillbakablick på Fjärde Internationalens bildande. Del I av II.

Diego Riveras målning om att människorna själva, i en International , kan styra över

världen. Inte kapitalet och inte någon Gud…

I själva verket var det ett tjugotal personer som i hemlighet möttes i ett litet hus i Périgny utanför Paris den 3 september 1938. De representerade några spridda politiska grupperingar i elva länder med en handfull medlemmar. Bland de mest erfarna hörde polackerna med rötter i Rosa Luxemburgs rörelse, men de varnade mest för att underskatta socialdemokraternas och kommunisternas inflytande och bara göra proklamationen till en ”tom gest”. Med nitton röster mot de tre beslutades emellertid att bilda den Fjärde Internationalen – den ”socialistiska revolutionens världsparti”.

Det skulle vara lätt att skildra händelsen som en tragisk fars. Det lilla huset hade utlånats av den legendariske franske revolutionären Alfred Rosmer som emellertid själv höll sig borta då han uppfattade projektet som helt orealistiskt. De hemlighetsfulla säkerhetsarrangemangen var inte effektivare än att Stalins hemliga polis var direkt representerad i form av den ryske delegaten ”Étienne”. Dessutom hade den amerikanska tolken Sylvia Agelof efter ankomsten från New York förälskat sig inte bara i Paris och utan också i en karl som hon släpade med till det hemliga mötet. Denne kallade sig Jacques Mornard och skulle knappt två år senare på Stalins uppdrag sätta ishackan i huvudet på Leo Trotskij – rörelsens självklara ledare, utom räckhåll i Mexiko.

Som arvtagare till de första tre internationalerna var den självproklamerade fjärde inte bara en lilleputt. Den skapades också under helt andra förutsättningar. Den första internationalen på Marx och Bakunins tid hade bildats 1864 när kampen mot slaveriet i Nordamerika, det polska upproret mot tsarryssland och Garibaldis italienska frihetsrörelse skapat ett radikalt klimat för den första generationens arbetarorganisationer i Europa och Nordamerika. Den andra internationalen hade 1889 burits upp av snabbt växande massrörelser med den framgångsrika tyska socialdemokratin i spetsen. Och den tredje, kommunistiska, internationalen grundades 1919 mitt under de revolutionära stormtiderna efter bolsjevikrevolutionen i Ryssland.

Pablo Picassos Guernica , med  ursinnet och dödsskriken från den stad som de tyska

Condorplanen bombade sönder och samman.

Men hösten 1938 var fascismens höst. När den lilla skaran församlades i Périgny räknade den spanska republiken in de katastrofala förlusterna efter sitt sista stora nederlag vid Ebro. Fem månader tidigare hade Hitlers trupper marscherat in i Österrike och gjort slut på ”austromarxisterna” – den radikala socialdemokrati som stridit från hus till hus mot katolsk diktatur. Samtidigt hade den franska folkfronten med sina radikala löften fallit samman. De flesta av Europas arbetarrörelser hade krossats under fascism, nazism och diktatur. Bara dagar återstod till ”München” – då den brittiske premiärministern Chamberlain skulle sälja ut Tjeckoslovakien och ge Hitler fri väg mot världskriget.

Men det var också stalinismens höst. I mars hade den tredje stora skådeprocessen i Moskva mot bolsjevikernas gamla garde avslutats med dödsdomarna mot de legendariska bolsjevikledarna Bucharin, Rykov, Rakovskij och Krestinskij. Nu var de alla borta – Oktoberrevolutionens arkitekter, Lenins kamrater som tjugo år tidigare fått den borgerliga världen att darra inför världsrevolutionen. Under den så kallade Jezjovsjtjina – terrorkampanjen anförd av den sovjetiska säkerhetschefen Nikolaj Jezjovs – hade bortåt 700 000 inbillade eller verkliga politiska motståndare till Stalin arkebuserats. De sköts oftast som ”sabotörer”, ”spioner” och ”trotskister” – utan att vara någotdera. Men i de stora svepen hade repressionen ända sedan slutet av 1920-talet särskilt inriktats på den landsförvisade revolutionsledaren Leo Trotskijs verkliga anhängare. Dessa räknades i tiotusentals inte minst bland dem som en gång mobiliserats till Röda armén och uppfattat Trotskij som Lenins självklara arvtagare. De församlade i Périgny var förstås medvetna om dödsdomarna och massdeportationerna till de växande sibiriska lägren i öster. Den polska delegationen hade nåtts av rykten om vad som hänt ledningen för det polska kommunistpartiet när den under våren kallats till Moskva – för att utan vidare ceremonier skjutas. Ändå kunde de inte fullt ut överblicka terrorns följder.

Ännu levde illusionen om att den nya internationalens ryska anhängare – dess ”största sektion” – kunde utgöra rörelsens hjärtmuskel av erfarna bolsjeviker när stalinismens ödestimma var slagen. De ödsliga ekona av gevärssalvorna i Vorkuta under vårvintern 1938 hade aldrig nått bortom tundran. Där i Pechoraområdets stora gulagsystem var bortåt hundratusen fångar klassade som ”trotskister” medan de verkligt organiserade ”bolsjevik-leninisterna” kanske var ett par tusen. Många av dem hade tillhört den av Trotskij anförda Vänsteroppositionen som sedan tidigt 1920-tal vänt sig mot Stalins växande nationalism och sovjetstatens byråkratisering. Deras välorganiserade 132 dagar långa hungerstrejk för bättre lägervillkor från oktober 1936 hade blivit omtalad – och framgångsrik. Många hoppades till och med på amnesti till Oktoberrevolutionens tjugoårsdag och nya möjligheter att föra ut sitt budskap. Men vintern 1937-38 förflyttades ”trotskisterna” till ett nytt isolerat läger där de alla arkebuserades gruppvis i snön, vecka efter vecka under hela mars och april månad. Kanske kände ”Étienne” till deras öde och att den ”ryska sektionen” var utrotad till sista man och kvinna. Men hos de församlade som utropade en ny international levde ännu hoppet om en renässans för den unga ryska bolsjevismens ideal.

Här i Gulag arkebuserades de socialister som gjorde motstånd mot stalinismen. De

som vägrade ”att acceptera socialismens och revolutionens förvandling till stakinismens

slavläger, despoti och blinda lydnad”.

Och här förefaller ordet ”fars” knappast längre träffande – ja, snarare obscent i sammanhanget. För även om de församlade, med historikern Isaac Deutschers ord, inte lät sig hejdas ”ens av det uppenbart hopplösa i företaget”, vägrade de att acceptera socialismens och revolutionens förvandling till stalinismens slavläger, despoti och blinda lydnad. De var övertygade om att den unga bolsjevismens bärande idéer om de arbetande klassernas frigörelse – genom osjälvisk internationalism, självständig klasskamp och solidarisk självverksamhet – måste räddas ur det formidabla sammanbrottet för den internationella arbetarrörelsen som präglade tiden. I strömmen av resolutioner och uttalanden från den första och enda kongressdagen återfanns därmed stort som smått – från ställningstaganden mot det annalkande världskriget, stalinistiskt förtryck, fascism och amerikansk imperialism till handfasta råd om den ena eller andra gruppens organisering och inre liv. Till idétroheten kom såväl träffande profetior som orimliga förutsägelser. Det annalkande barbariska världskrigets innebörder, stalinismens utrotning av den revolutionära marxismen och arbetarmakten i Sovjetunionen plus den koloniala världens uppror hörde till de förra. Förhoppningen om den gamla socialdemokratins och de Moskvaledda kommunistpartiernas kollaps inför folkens revolutionära våg – under Fjärde Internationalens fanor – efter världskriget hörde till önsketänkandet.

Håkan Blomqvist. Historiker, författare och kämpande socialist.

Frågor? Kommentarer? Idéer?
Hör av dig. Inga mejl publiceras utan medgivande:

gotekilden@gmail.com

Läs även andra bloggares åsikter om Politik, Fjärde Internationalen, Socialistiska Partiet, Trotskism, Arbetarrörelsen, Andra världskriget, Stalin, Stalinism, imperialism, Trotskij

Strategiskt dilemma

”Israel ska vara stolt över sin militär som har tränat georgiska trupper”, sa Georgiens integrationsminister, Temur Yakobshivili, den 11 augusti i en intervju med Israels arméradio, alltså samma dag som det stod helt klart för alla att hans egna trupper krossats av den tunga ryska motoffensiven.

Vi minns väl alla Bagdad-Bob, som i TV inför en hel värld förnekade att amerikanarna lyckats med sin invasion, samtidigt som CNN live kunde visa hur amerikanska stridsvagnar rullade in i Bagdad. I den israeliska radion gjordeTemur Yakobshivili en repris genom att mitt i det katastrofala nederlaget hävda att en liten grupp georgiska soldater lyckats med att slå ut en hel rysk division ( en division kan räkna från 7 000 till 20 000 soldater ) !

Enligt den israeliska tidningen Haaretz fortsatte Tblisi-Temur sin sinnesförvirring med:  ”Ryssarna har förlorat mer än 50 stridsvagnar och vi har skjutit ner 11 av deras plan. I mantal har de lidit enorma förluster”, skröt han. ”Tack vare den israeliska träningen slår vi tillbaka ryssarna. Den georgiska militären är inte på reträtt utan förflyttas så som säkerheten kräver”…

Tusen israeliska militära instruktörer på ”permis” har hjälpt georgierna att

sikta på ryssar…

Radiointervjun blev en stor sak i rysk media eftersom Israels medverkan till att bygga upp Saakasjvilis nya moderna, chauvinistiska militär är ett mycket känsligt kapitel i Moskva – och i Jerusalem. Israel har tillsammans med framförallt British Petroleum starka ekonomiska intressen i den pipeline för olja och gas som skär genom Georgien för att sedan över Svarta Havets botten nå fram till Turkiet. Men man har också egna militärstrategiska utposter att slå vakt om. I södra Georgien finns två flygbaser som förberetts för att vara startfält för israeliskt bombflyg mot Iran. Avståndet är betydligt kortare än från Israel och man slipper de diplomatiska förvecklingar som oundvikligen blir resultatet om de egna planen tar sig fram i luftrummet över Jordanien/Irak. Historiskt finns det också starka band mellan den georgiska judendomen och den sionistiska statsbildningen.

Saakaslvilis georgiska minstär har starka band med Israel. Här träffar premiär-

minister Vladimer Gurgenidze en grupp ultraortodoxa judar med  en speciell

hyllning till ”Georgien,kungariket av Guds nåde”, från sin mycket omtalade

rabbin Shteinman.

I Israel finns det en stor och inflytelserik georgisk sfär med rötter i det gamla georgiska Kaukasus. I Saakasjvilis regeringsbildning finns flera judiska ministrar. Saakasjvili har själv ett hedersdoktorat vid Haifas universitet. Försvarsministern David Kezerashvili har exempelvis tidigare varit israelisk medborgare och talar flytande hebreiska. För att inte reta upp den ryske björnen alltför mycket har det militära samarbetet skett via ”privata” organisationer, företag och ”pensionerade” israeliska generaler. Över tusen israeliska instruktörer har samtidigt varit i Georgien och tränat Temur-Tblisis kommandosoldater. Supermodera droner har exporterats och försmädligt nog sköt ryssarna tidigare i år ner en sådan dron över Abchazien! Granater, raketer och klusterbomber ( samma som föll över Libanon ) finns också med på den georgiska uppköpslistan. Liksom specialutrustning för nattseende. De ”privata” israeliska instruktörerna har också bistått vid uppbyggnaden av den stora flygplansfabrik där georgierna byggt om sina rysktillverkade plan. Uppenbart har de ryska trupperna i Georgien haft rena julafton inne i de baser och militära centra som de tagit över. Här har de kunnat plocka ner, dissikera och ta hem mängder med avancerad modern amerikansk, fransk och israelisk militär teknologi. På nätet går rykten om att ryssarna bland annat kommit över Israels superhemliga signalsystem för sina tänkta bombräder mot Iran.

Utöver topphemligt material har ryssarna bogserat hem

de senaste modellerna av amerikanska humvees

Det som bromsat Israel för större vapenleveranser (det är USA och Frankrike står för merparten av Georgiens vapenimport) är bland annat rädslan för att Ryssland ska öka sina leveranser av moderna vapen till Iran och Syrien. Framförallt vill Israel att de ryska förhandlingarna med Iran om att sälja sitt hypermoderna luftvärnssystem S 300, ska avbrytas. Israel vill också att Ryssland ska fortsätta med sitt totala ointresse för det som på diplomatspråk kallas för ”palestinska frågan”. Med dessa strategiska skäl som grund har Israel tvingats att säga nej till en georgisk förfrågan om att köpa 200 stycken Merkavastridsvagnar.

Frågor? Kommentarer? Idéer?
Hör av dig. Inga mejl publiceras utan medgivande:

gotekilden@gmail.com

I Pressen: SVD1,SVD2,,AB1,AB2,Sydsvenskan1,Sydsvenskan2,Sydsvenskan2,DN1,DN2,

Sydsvenskan3,Sydsvenskan4,

Andra bloggare i frågan: Svensson,

Läs även andra bloggares åsikter om Politik, EU, Ryssland, Georgien, Israel, Bush, USA, Frankrike, Vapenexport, Klusterbomber, Jerusalem, Tblisi

”Osseter är avfall

som vi ska förpassa

ut genom Roki” .

Så vidrigt föll orden från Georgiens president 1991, Zviad Gamsakhourdia, när han med brutalt militärt övervåld 1991 försökta göra Syd-Ossetien ”Ossetenfrei”. Roki är då den fyra kilometer långa tunnel som förbinder det sydliga Ossetien med sina landsmän i ryska Nord-Ossetien. Tack vare Rysslands militära stöd åt osseterna gick Gamsakhourdias försök till total etnisk rensning om intet. Ett vapenstillestånd blev möjligt 1992. Ett chauvinistiskt Georgien misslyckades med att svälja minoritetsfolken osseter och abchazer.

Zviad Gamsakhourdias milis under inbördeskriget 1991-92

Micheil Saakasjvili, Georgiens nuvarande president, föresatte sig natten till OS-invigningen i Peking, att fullfölja det som hans råbarkade föregångare inte klarade av. Sent om kvällen den 7 augusti, klockan 23 30, inledde hans militär sitt blixtkrieg mot osseternas lilla huvudstad Tskinvali. Med granater, raketbeskjutning och flygbombning banade man väg för kolonner med stridsvagnen T72. Alla osseter som kunde flydde det helvete som bröt ut. En stor majoritet av den lilla folkgruppen tog sig i panik, genom just Roki, över till den ryska sidan.

Självklart var det inte denna folkfördrivning som EU:s toppmöte handlade om i går. I stället stötte och blötte de 27 ländernas statsöverhuvud olika förslag för att straffa Ryssland. Varför krävde man inte i stället att Saakasjvili skulle gripas och lämnas över till Haag som misstänkt krigsförbrytare? Gick det bra att fängsla Jugoslaviens Milosovic för folkfördrivning av albaner. Då går det naturligtvis lika bra att fängsla Saakasjvili för hans folkfördrivning av osseter.

Därför diskuterades inte heller frågan. Att EU håller sig med olika måttstockar för folkrätten är så pinsamt att man väljer att helt enkelt låtsas som om erkännandet av Kosova aldrig ägt rum.

När det gäller själva krigsutbrottet finns det i DN en exklusiv intervju med just Saakasjvili. Innehållet är högexplosivt. Kanske mer sensationellt än vad tidningen själv insett. I Michael Winiarskis intervju heter det:

Men var det inte Georgien som genomförde ett planerat anfall?

– De som planerade var ryssarna, som byggde en stor illegal militärbas i Dzjava, utanför Tschinvali. De förstärkte trupperna där, de tog in 50 ryska journalister till Tschinvali, de evakuerade kvinnor och barn. Och de hade sin propagandakampanj färdig, med prefabricerade påståenden om georgiskt folkmord, som västliga medier villigt svalde.

Såväl era kritiker som vänner säger att Ryssland hade gillrat en fälla som ni klev rakt in i. Anfallet mot Tschinvali serverade Moskva en perfekt förevändning att slå till med en massiv intervention.

– De skulle ha angripit oss i vilket fall som helst. Inom några timmar fanns 18.000 ryska soldater och hundratals stridsvagnar i Sydossetien. Alla deras styrkor var mobiliserade en vecka före attacken. Så vad kunde ha stoppat dem? Passivitet från vår sida? Nej, bara bestämt agerande från väst. De som talar om en ”fälla” försöker bara rättfärdiga sin egen overksamhet.

Saakasjvili medger angrepp

Här medger faktiskt Georgiens president att det var hans trupper som utlöste urladdningen. Carl Bildt kan nog läsa hans svar på ett annat sätt. Eller pränta ner något i sin bleka blogg om att Saakaslvili egentligen inte förstått vad som skett. För Bildt är fortfarande en av de få personer som vägrar att ge Georgien skulden för de inledande anfallen. Vad Saakasjvili nu säger är kort och gott: Vi visste att de var på gång att angripa oss, så vi slog till först. Han medger att Georgien inledde kriget. De utbrända georgiska stridsvagnarna inne i Tskinvali har naturligtvis inte bogserats dit i efterhand.

Uppenbart rullade inte de georgiska stridsvagnarna in i Tskinvali

på egen hand….

Samtidigt bekräftar detta vad vi skrivit tidigare i bloggen. Nämligen att Georgiens syfte uppenbart inte var att omedelbart ta över landsändan och Tskinvali. För då hade man inte bombat sönder allt vad sjukhus, ålderdomshem och administrativa byggnader heter. Syftet var heller inte att försöka stoppa de ryska trupperna. Då hade man enkelt kunnat försena hela den ryska hjälpinsatsen genom att bomba sönder just gräns- och bergstunneln Kori. I stället för att bomba tunneln var den georgiska strategin att förpassa osseterna ut genom tunneln.

Vad var då meningen? Ville inte Georgien ta över Syd-Ossetien? Jo, självklart. Men alltsedan presidentvalet i vintras, när Saakasjvili segrade med hjälp av ultranationalistiska löften om att ”återta” det man aldrig haft, nämligen Abchazien och Syd-Ossetien. Alltsedan dess har givetvis Ryssland förberett sig minutiöst för en snabb, kompakt och fullständigt ovillkorlig motoffensiv. Inledningsvis hade Moskva underrättelser och information som pekade ut Abchazien som Georgiens infallsport. Med sina hamnar i Svarta havet är området också av större vikt än det agrara Syd-Ossetien. Ganska sent förstod ryssarna att georgierna siktade på Tskinvali, men hann uppenbart förbereda sig väl för det senare scenariot. Vad menar Saakasjvili i DN-intervjun?

NATO förlösare

Självklart är karln inte så barnslig att han tror sig om att bara kunna rycka åt sig aldrig förr kontrollerade territorier ur labbarna från den ryske björnen. Inte heller att han ska få dem serverade på ett fat av tandemparet Medvedev/Putin. Nej, den strategiska planen var uppenbart att först driva ut osseterna med terror. Med hjälp av USA:s och Israels vapen och dess militära expertis, som i flera år försökt träna upp landets militära muskler, hoppades han sedan på att kunna klara ett mer utdraget ställningskrig, där Väst av humanitära skäl skulle tvingas att ingripa på hans och georgiernas sida. Med NATO:s hjälp skulle så ett Stor-Georgien bli verkligt. Någon form av vapenstillestånd och förhandlingar skulle komma till stånd, där osseterna på ett mycket passande sätt inte ens skulle vara kvar på ”spelplan”. Själva anfallet natten till invigningen av OS hoppades han att media och poltiker skulle tappa bort för att sedan hinna i kapp sig själva genom att blåsa upp georgiernas lidanden i desto större proportioner.

Nu gick det inte som spelaren Saakasjvili tänkt. Ryssarna var förberedda på attacken och svarade med full kraft, oerhört snabbt och med en sofistikerad logistik. Dessutom överraskade man fullständigt genom långa motstötar in mot georgiska militära baser, som snabbt utplånades. Mot sin vana gick dessutom den ryska armén ganska varligt fram. Georgiernas civila förluster blev därför inte så stora som Saakasjvili uppenbart hade räknat med. Fortfarande finns ingen annan siffra än 67 döda civila i det egentliga Georgien. Alltså inte fler än vad USA brukar släcka livet på var och varannan dag i någon av de länder som landet krigshärjar med granater, raketer och flygbomber.

Frågor? Kommentarer? Idéer?
Hör av dig. Inga mejl publiceras utan medgivande:

gotekilden@gmail.com

I pressen: DN1,DN2,DN3,DN4,DN5,AB1,SVD1,Sydsvenskan,

Läs även andra bloggares åsikter om EU, EU-toppmöte, Bildt, Ryssland, Georgien, Politik, Bildt, Reinfeldt, Ukraina, Abchazien, Kosova, Kosovo, USA, Bush

Skolministern fuskar

Gästkribent: Kjell Pettersson

Skolminister Björklund är inte den första i sitt gebit. 1944 gjordes en film som gått till den svenska filmhistorien. Den regisserades av titanen Alf Sjöberg.

Filmens nerv finns till stor del i ett enda klassrum. Där är det är sista läsåret för en klass som till våren ska bli studenter. Studenten på den tiden var en ynnest för samhällets hermeliner och ytterst få arbetarkatter fick denna examen. Sverige var då som nu ett klassamhälle, men för att vara lite rolig så syntes detta mer i klassrummen än i dag.

Namnet på filmen var Hets. Bakgrunden var både världskrigets drama ute i Europa och de som ägde rum på skolorna.

Stig Järrel med pekpinnen i ryggen på Alf Kjellin

I en av huvudrollerna, en satanisk latinlärare gestaltat av den sedan länge avlidne Stig Järrel, görs en rolltolkning utöver det vanliga. Vi ser en pennalist av satans nåde som håller denna killklass – tjejer gick för sig och killar för sig på den tiden. Ja inte bara då. Till och medi sexan gick jag i en klass med bara killar vilket skapade ett brinnande och ihållande intresse för det motsatta könet under de så sårbara tonåren och de kommande åren

Läraren kallades för Caligula. Av eleverna döpt efter en tyrann till kejsare i Romarriket.

I skottgluggen står speciellt en elev. Som pinas sönder och samman av ”Caligula”.

Lärargestalten har tydliga politiska referenser. Europa brinner. Den nazistiska besten och dess drömmar om det tusenåriga riket tycks oövervinnerliga. I det skenbart neutrala Sverige hänger bilderna av Adolf Hitler i många överklasshem . Bilder som raskt plockas ner då kriget vänder i januari 1943, när den tyske general Paulus` sjätte armé kapitulerar, efter fyra månaders gatustrider, i snö- och ködhelvetets Stalingrad.

I den politiska verkligheten förlorade nazisterna. På skolan segrar Caligula , krossar eleven, spelad av Alf Kjellin, och dennes kärleksförhållande till Bertha i tobaksaffären ( Mai Zetterling ).

Så har vi Sverige 2008. Med en skolminister. Ingen korpral förvisso. Men väl en avdankad major, Jan Björklund. En person som inger skräck i sin framfart att jaga elever – givetvis underklassens i första hand – och lärare.

Denna person har byggt hela sin politiska karriär på en enda fråga. Skolan. I artikel efter artikel, i anförande efter anförande, i pressmeddelande efter pressmeddelande har han förmedlat sin syn på skolan. Med lata, fuskade, okunniga och skolkande elever. Spott och spe har indirekt östs över hela lärarkåren. Caligulas pekpinne har slagit dag ut och dag in. Och media har svalt detta med hull och hår.

Under hela denna politiska kampanj har Jan Björklund hänvisat till olika internationella rapporter om den svenska skolans inkompetens. Vi har getts en bild av att dagens elever är idioter ledda av en halvimbecill lärarkår.

Så en dag i slutet av augusti 2008 startar Sveriges Radio en ny programserie ” Kris i skolan?”. Här granskas och konfronteras Jan Björklund med sina rapporter och undersökningar.

Det blir till ett lustmord i den högre skolan . För de rapporter som Björklund hänvisat till visar pekar på det rakt motsatta. Nämligen att den svenska skolan står sig ganska bra i en internationell jämförelse. När Björklund ställs mot dessa fakta blir han för en gångs skull svarslös. Han hasplar ur sig något om att hans rapporter stämmer och att han skall visa materialet senare.

Landets skolminister visar sig alltså vara en lögnare, en fuskare… allt det som han anklagat eleverna att vara.

Björklund borde med omedelbar verkan relegeras från regeringskansliet med omedelbar verkan.

Ridånhar gått ner för denna moderna Caligula. HETSEN mot eleverna måste få ett slut.

Skolan behöver arbetsro.

I pressen: AB,

Läs även andra bloggares åsikter om Hets, Jan Björklund, Politik, Regeringen, Skolministern, Sveriges radio avslöjar, Folkpartiet, Allf sjöberg

Vecka efter vecka har de ritat

tabeller för de tjugo guldhoppen

De svenska sportjournalisterna blev de stora förlorarna i Peking skriver Kjell Pettersson i  detta efterord till OS. Samtidigt kan vi glädja oss åt att Pia Sundhage, i många år en kvinnlig röd rebell i idrottsvärlden, tackat nej till en inbjudan från Vita Huset om att som lagledare tillsammans med sina spelare få en mysig liten pratstund med president Bush. Säkert runt en brasa och inför ett tjog med TV-kameror. En demonstration av bästa sort. En härlig efterskörd till spelen i Peking. ”Jag är helt enkelt inte intresserad av att prata med honom”, menar Pia. ”Det är roligare att förbereda nästa match…”

Pia Sundhage blev den ende svensk som vann guld i

Peking-OS.  Som tränare för USA:s landslag. För våra

andra svenskar blev medaljskörden mager.

Efter två veckors stirrande på teve och vandringar mellan olika kanaler är man både matt och mätt på idrott.

Nu rasar efterdebatten och då i första hand om de svenska idrottsmännen svikit allas våra förhoppningar om guld och andra ljuva medaljer. De som känner sig svikna är framför allt alla sportjournalister, som under det senaste halvåret, vecka för vecka, har ritat upp tabeller över de tjugo största svenska guldhoppen. Medvetet har de matat den normalt idrottsintresserade proppfull med falska förhoppningar.

Så blev det ”bara” fyra silver och ett brons.

Och nu känner de, som hela tiden trissat och triggat upp förhoppningarna, nu känner de sig svikna. Svikna är förresten ett för svagt ord, de känner sig uppenbart kränkta över att de svenska idrottarna inte motsvarade journalisternas förväntningar.

Den svenska idrottsrörelsen som några månader innan spelen var ett under av välmåga är nu totalt på dekis. Gulden blev till sand…

Men nu i efterhand kan vi slå fast att den gren som Sverige var världsbäst i,  det var att protestera och komma med alla möjliga och omöjliga skäl till varför det inte gick så bra.

Här hittar vi lerduveskytten vars drömmar om guld grusades av att de lerduvor han sköt på var ett okänt kinesiskt märke.

Vi minns tjejen som inte fick på sig baddräkten, på grund av materialfel, och enligt egen utsago därför var nära att simma naken.

Glöm inte heller rodderskan som missade finalen därför att hon fick paddla i sjögräs som kommit in på hennes bana.

Ute på havet fanns sneseglarna och de hade olika bortförklaringar för varje runda.

. Antingen hamnade de i lä för vinden, eller så var de före vid målgången, fast alla kunde se att de var efter.

Sedan fanns det en skytt som gick miste om en medalj därför att domaren satt och halvsov och inte såg att en bom egentligen var en träff.

Ja, det protesterades och det ursäktades – men ingenting gick hem..

Vi fick helt enkelt de medaljer vi förtjänade och som vi borde förväntat oss. Därför ska vi inte heller kölhala de svenska idrottarna utan sportjournalisterna.

Två veckors tittande. Men inte ett enda guldkorn.

Läs även andra bloggares åsikter om OS, OS i Peking, OS.debatt, Pia Sundhage, Bush, imperialism, demonstration, sportjournalistik

– Som man bäddar

får man ligga

Har Carl Bildt ” gått i barndom”? Ja, mycket talar för det. I sin bleka blogg, ”Alla dessa dagar”, lägger han som utrikesminister ut ett inlägg om sin syn på Sveriges relation till Ryssland:

− Jag hör på radion att Rysland är irriterat på den linje vi har tagit mot det ryska agerandet.

− Som man bäddar får man ligga.

Men det Bildt skriver i bloggen stämmer inte med vad som sändes i radion. Rysslands ambassadör i Stockholm, som intervjuats av Ekot, är inte irriterad. Det är Sveriges Radio som drar den slutsatsen. Ambassadör Michail Skupov tycker däremot att Bildt är ”osaklig” när han jämför Rysslands agerande i Georgien med nazisternas ockupation av det tyskspråkiga Sudetområdet i Tjeckoslovakien. Skupov påpekar också att Bildt aldrig kommenterat Georgiens överfall på den sydossetiska huvudstaden Tskinvali. När ambassadören till sist får frågan om hur han ser på Bildts jämförelse, svarar han kort och gott att han ”inte vill använda några starka ord”.

Mer än så var det inte. Men Bildts barnsliga kommentar drar ändå rätt slutsats. Som man bäddar får man ligga! Men den ryske björnen har uppenbart bäddat ordentligt och sover gott. När USA och Bildt domderar om att isolera Ryssland kan det paradoxalt nog innebära att den ryske björnen just får lugn och ro i sitt revir. Som Boris Kagarlitsky skriver på Z-nets hemsida så skulle exempelvis ett beslut från väst att blockera Rysslands inträde i världshandelsorganisationen WTO bara bespara ryska industri från mer konkurrens. Framförallt nu när världsmarknaden rister rejält. Sak samma med ett eventuellt beslut från NATO ( något som Bildt och Sverige redan klubbat på sitt håll ) att vägra samköra en del övningar med ryssarna. Det skulle bara spara en massa kostnader för den ryska militären. Washington och London har också hotat med att undersöka de ryska rubelmiljardärernas tillgångar i de egna bankerna. Som socialist tycker givetvis Kagarlitsky att detta är en bra sak. Det kan ju sprida ljus över vilka och hur stora tillgångar som dessa miljardärer rövat från den ryska staten.

Den ryska björnen sover gott. Men Bildt har uppenbart gått i barndom. Han fäktar med sitt träsvärd till blogg och drömmer kanske om att en svensk korvett ska ta sig in i Svarta Havet, anlöpa hamnstaden Poti, för att där slå ut de förskansade ryssarna. Carl Bildt skulle då bli den som åt svenskarna klarade av den blodiga vedergällningen för Poltava.

Målning från slaget vid Poltava 1709 där svensken förintades av ryssen. En

mardröm som uppenbart plågat Carl Bildt under hela hans politiska gärning.

I pressen: DN1,DN2,DN3,DN4,SVD1,SVD2,SVD3,SVD4,Sydsvenskan1,Sydsvenskan2,

I bloggvärlden: Svensson,Jinge,

Läs även andra bloggares åsikter om Politik, Georgien, Carl Bildt, Bildt, MUF, Ryssland, Sydossetien, Abchasien, EU, flyktingar, Alla dessa dagar, utrikesminister, USA