Kung Gyanendra av Nepal, som lämnar in i dag, sågs som en Gud av rättroende hinduer.

I dag firar vi att ännu en segsliten monarki gått i graven. En gud, kung Gyanendra av Nepal och hans drottning Comal, är störtade och kördes i dag under militärt beskydd för gott ut av en armerad Mercedes från det Rosa palatset, Narayanhity, vackert beläget i en av Kathmandus grönskande dalar. Som generöst apanage från parlamentet fick han och hans familj som ny bostad jaktegendomen Nagarjuna samt 50 poliser för eget beskydd. Vilket kanske kan behövas. När monarkin för gott försvann demonstrerade lokalbefolkningen och ropade: ”Ge honom allmosor – inget jaktslott”.

Gyanendra grep makten 2002 efter en skandalös massaker inom den kungliga familjen, där hans brorson, kronprins Dipendra, berusad av alkohol och omtöcknad av narkotika, mördade sin far Kung Birendra samt åtta andra medlemmar av den kungliga familjen. Dödsskjutningarna ska ha orsakats av att kronprinsen förvägrats att gifta sig med sin älskarinna. Arméns roll i familjedramat var mycket omdiskuterad och många ansåg att Gyanendra själv varit inblandad i en konspiration som låg bakom blodbadet. Men hans trontillträde förvärrade krisen för Shahdynastin, som haft ett feodalt grepp över landet i 240 år. Redan 1990 hade ett väldigt folkligt uppror, Jana Andolan, tvingat kungafamiljen till reträtt och Biendra accepterade då ett begränsad parlamentarisk styre. Men det sociala sönderfallet, de etniska motsättningarna och maoistgerillans framgångsrika militära kampanjer tillsammans med deras valseger som Gyanendras bara försökte möta med ett mer auktoritärt styre, gjorde att han och hela dynastin till sist föll samman. Därmed försvann också ännu en gud eftersom rättroende hinduer anser att kungafamiljen är gudomlig.

I Sverige är de mer privata kungliga familjescenerna inte lika blodiga och här hemma har monarkin drivits in till sina gemak, både i slott och på Stureplan. Monarkin är inte längre ens av ”Guds nåde”. Men det är väl känt att kungen själv åtminstone tvekar om det tillrådliga i ett äktenskap mellan kronprinsessan Victoria och hennes Daniel Westling. Ätten Bernadotte skulle dö ut och ersättas av ätten Westling från Ockelbo, som Jan Guillou så elegant formulerade problemet. Kanske inte bästa tänkbara varumärke för rojalisterna. Hur kul är det för kungliga småbarn att ha en farsa som bara är gymägare?

Vi får se hur det går? Men vi lär knappast få se en familjemassaker iscensatt av Victoria , där lillebrorsan Carl Philip sedan griper makten när väl den Kungliga livvakten gjort sitt…

I väntan på en mer stillsam upplösning gratulerar vi de 30 miljoner människor i Nepal som nu äntligen kanske kan lämna feodalismen bakom sig.

I andra media: SVD,The Independent,BBC,

Läs även andra bloggares åsikter om Politik, Nepal, Kungahus, feodalism, maoism, svenska kungahuset

Fotbollens toppar når över Hochschwabs bergsspetsar i Österrike

Gästskribent: Kjell Pettersson

Elitfotbollen av idag genomkommersialiserad. Den är en gigantisk internationell industri som omsätter hundratals miljarder kronor per år. Men all denna pengadrös till trots – och det våld som förekommer kring fotbollen – så kommer vi aldrig ifrån att fotbollen fängslar, förför, bedrar och sviker. Att älska fotboll är ett stormigt kärleksförhållande. Fullt av vågdalar med även av toppar så höga att de med lätthet reser sig över bergsspetsarna uppe på österrikiska Hochschwab…

I detta nu pågår EM. Ett jättejippo där fotbollens styrande på europanivå, topparna inom UEFA, förmodligen haft bråda dagar. Inte så mycket kring de sportsliga arrangemangen, det brukar fotbollens myriad av vattenbärare på lägre nivå sköta utan knot. Nej, UEFA;s magnater har i stället sett till vilka företag som kan erbjuda de mest förmånliga reklamerbjudandena, TV-rättigheterna, sponsoravtalen…allt det som hör vilket storföretag som helst till.

Hur långt kommersialiseringen av fotbollen har gått ges av det faktum att krogarna i de olika städer där matcherna spelas endast får servera danska Carlsberg. Det har tydligen skrivits ett kontrakt om att österrikiskt eller öl från alplandet Schweiz är vid vite förbjudet…Danskt öl från ett Danmark som inte är kvalificerat till EM bland annat på grund av att en dansk ”kamrat” hinkade i sig 16 stycken starkpilsner av just märket Carlsberg.

Nu skiter vi i de kommersiella gravgrävarna och Carlsbergs prishöjningar.

Tillbaka till den ångestladdade fotbollen.

En måndag kväll så här i EM:s början kan ge en inblick i fotbollens svindlade höjder och lika djupa dalgångar.

Först en match mellan Frankrike och Rumänien i den så kallade dödens grupp. Efter att tittat på matchen förstår man varför gruppen döpts till dödens. För något så tråkigt, fantasilöst och trist får man leta efter. Förmodligen skulle en högläsning av Döda Havsrullarna, ett tal av Fredrik Reinfeldt eller en stund med Maud Olofssons ändlösa tjatter renderats årets humorpris jämfört med detta.

Ändå vet jag och många, många fler med mig att de bägge spelande lagen innehåller spelare av yttersta världs- och europaklass. Men låsta av system, strama tyglar blir det inte bättre än så här…

Några timmar senare på kvällen är det raka motsatsen. Ett gnistrande fyrverkeri när Holland mötte Italien. Detta Italien som i normala fall kan något bättre än alla andra. Kontrollera, låsa en match, försvara… total omutliga speciellt när det fått ett tidigt ledningsmål. Men denna gång. Utan en skadad Canavaaro. Med en Nesta som tackat nej. Maldini och Costacurta som slutat. Dessa fyra tillsammans med legendarer som Gentile, Carbrini och Baresi håller nog idag en speciell mässa över det italienska försvarsspelet mot Holland.

Detta kunde ha blivit en lika låst tillställning som matchen innan. Men nyckeln till att öppna det italienska låset är att de åker på ett tidigt baklängesmål och därför tvingas till vildsint offensiv.

Så blev det igår och därav detta gnistrande sprakeri.

Några ord bara om Hollands och Manchester Uniteds målvakt Edwin van der Saar. Kanske inte ett gammalt vin med sina goda smaker, men nog en av ålder väl rundad holländsk genever.

Så kära läsare slutsatsen av detta kan bara bli en och entydig.

Se alla matcher för man vet aldrig vad som väntar.

I övrig media: DN1,DN2,DN3,SVD,AB1,AB2,,Expressen,Jinge,S-bloggen,

Läs även andra bloggares åsikter om Fotboll EM, Zlatan, Henke, Sverige, Grekland, Landslaget, Österrike, Schweiz

Ben Bella från Algeriet och Gamal Nasser från Egypten

När Barak Obama i veckan som gått ställde in sig i leden på den israeliska lobbyn AIPAC:s kongress, bekräftade detta att den amerikanska borgerlighetens två stora politiska block, republikaner och demokrater, nu till fullo accepterat Bush`s fullständiga uppslutning bakom Israels ockupationspolitik. Som den gamle jordnötspresidenten Jimmy Carter sa: en medlare som helt och hållet står på samma sida som en av parterna, kan inte medla. Det finns inget medlarutrymme, ingenting att förhandla om. Detta tillsammans med bland annat försöken att kolonisera Irak, genom en långsiktig militär dominans, kan nog ses som att USA är på väg att spela en delvis ny roll i världspolitiken. Som ett sätt att belysa detta lägger jag ut den här berättelsen som visar skillnaderna mellan USA:s politik i går och i dag. Mina minnen far först till Budapest 1956, men de handlar framförallt om Suezkriget 1956. Bloggessän – eller vad man ska kalla den – skrevs i samband med all uppmärksamhet kring just femtioårsminnet av upproret i Budapest, men av olika skäl kom den aldrig att lämna sin mapp i datorn. Men för den som har en stund över kan den fortfarande ge en del.

När Nasser stängde Suezkanalen

Visst minns jag revolten i Ungern hösten 1956. Men som tioårig grabb var mina två stora upplevelser detta år långt borta ifrån de strider som rasade i Budapests stadskärna.

För mig var det oerhört stort när Svenska Amerika Linjens Stockholm rammade och klöv skrovet på Andrea Doria, så att hon gick till botten efter bara 12 timmar. Vi pojkar, som ofta strosade nere vid Amerikakajen i Göteborgs Hamn visste allt om detta italienska fartyg. Hon var döpt efter en berömd sjöfarare från Genua, samtida med Columbus. Hon sågs som vackrast på Atlanten, var över 200 meter lång och gjorde 23 knop. Seglade med en besättning på 500 man och tog ombord mer än 1 200 passagerare. Vi låtsades att våra lådbilar var fartyg och kunde så om och om igen leka att vi var med i denna dramatiska fartygskollision där många människor omkom. Det var oerhört spännande och det värsta som kunde hända oss var knäskrap i den nylagda asfalten.

Men för oss var det också en sensation när grannfruns lillasyster hälsade på. Alltså lekkamraten Hasses moster. Hon hette Ulla Jacobsson och alla de stora killarna pratade om att hon visat brösten i en film som hette Sommaren med Monica. När hon satt på Hasses balkong och solade var det i rabatterna fullt med äldre killar som kröp omkring för att spana in hennes behag. Vi smågrabbar, som nyss fått våra första egna badbyxor förstod nog däremot inte riktigt vad all uppståndelse egentligen handlade om…

De stora satt ofta vid radion och lyssnade uppmärksamt på bl a Lars Orup och hans sensationella direktreferat från Ungern. Dom pratade länge och hetsigt om Budapest och vi förstod att det handlade om gatustrider där ryssarna med stora stridsvagnar hade ihjäl en massa folk som kämpade för sin frihet. Men mina föräldrar och andra stora pratade också mycket om Nasser, om Suezkanalen och om Israel. Pappas första bil, en ljusblå Opel Rekord, som mamma döpt till Duvan, fick inte rulla i väg särskilt ofta. Nasser hade stängt Suezkanalen så att Sverige fick för lite bensin, sa man.

Dom stora killarna har blivit gubbar…

Nu när femtio år har flytt har mycket hänt. De stora killarna har blivit gamla gubbar och drömmer kanske om att dom dansade med Ulla en sommar när de på TV ser hur Lena Ph marknadsför sina kroghshower genom att bolla med brösten i ett familjeprogram. Britt-Marie Mattsson ger ut en fin minnesbok om Andrea Dorias undergång och i Västerlandet minns vi alla upproret i Budapest. En dramatik som varje tidning med självaktning, varje radiostation och alla nyhetsprogram i TV, än en gång låter oss leva med i.

Men hur var det med pappas soppatorsk? Vad hände egentligen vid Suezkanalen för femtio år sedan?

Förspelet till detta omvälvande krig kom 26 juli detta år när Gamal Abd-al-Nasser, ”el Rais”, höll ett bejublat tal i Egyptens stora hamnstad Alexandria:

Allt som stulits från oss av detta imperialistiska bolag, denna stat i staten, när vi var döende av hunger, skall vi ta tillbaka, meddelade Nasser och fick ett entusiastiskt mottande av sällan skådat slag när han nu förklarade att britternas Kanalkompani var nationaliserat. I samma stund gick egyptiska kommandosoldater in och tog kontrollen över britternas huvudkontor i Port Said.

Denna radikala antikoloniala åtgärd från den egyptiska nationalistiska officersgrupp, som 1952 störtat den nästan löjeväckande korrupte monarken Faruk, ”Faraos arvtagare”, väckte en våg av entusiasm och glädje, med stora folkliga mobiliseringar i många av världens förtryckta länder. Inte minst på den indiska halvön där man bara några år tidigare drivit bort engelsmännen. Kejsardömet i Indien, som var centrum var britternas imperium, hade gått förlorat. Men Suezkanalen och Mellersta Östern var fortfarande av vital ekonomisk och militär betydelse. Nassers nationalisering var alltså en dolkstöt i hjärtat mot ett imperium som redan var dödligt sårat.

I väst framkallade Egyptens framfart naturligt nog ramaskrin som man sällan hört och en våg av avsky bland alla dem som inte kunde acceptera att England inte längre kunde ”rule the world”. Värst av alla gormade Tony Blairs föregångare på femtiotalet, labourledaren Hugh Gaitskell, som inte drog sig för att jämföra Nasser med Hitler. Blairs och New Labours förkärlek för nykolonialism har gamla anor i Old Labours förhållande till den klassiska kolonialismen.

Anfallskrig mot Egypten

Trots att Nasser senare under sommaren erbjöd aktieägarna ekonomisk kompensation kom Israel samt England/Frankrike att utlösa ett anfallskrig mot egyptierna. Israelerna inledde den 29 oktober en invasion av Sinaiöken, i praktiken en forsättning på det egna Erövringskriget 1948. Hårda strider utkämpades, men man nådde snabbt stora militära framgångar. Militärteknologisk överlägsenhet, splittring i det egyptiska militärkommandot, samt framförallt Englands och Frankrikes angrepp på Egyptens norra front, gjorde israelerna till segrare. Efter bombanfall från luften och tung eld från marinens artilleri gick brittisk-franska styrkor den 5 november in i Port Said respektive i Port Fuad, vid Suezkanalens mynning. Kolonialmakternas generalstaber var övertygade om att allt motstånd var utplånat, men i flera dagar mötte man ett rasande motstånd från delar av den egyptiska armén, men också från civilbefolkningen. Nassers officerare hade som den borgerligt nationalistiska regim man var länge vacklat i frågan om en allmän folkbeväpning eller inte. En miljon handeldvapen delades visserligen ut, men som ett symboliskt utryck för regimens vacklan i frågan fick arbetarnas viktiga försvarskommittéer lämna in (!) sina vapen varje kväll. På samma sätt som på Budapests gator kämpade här i Egypten kvinnor och män, barn och åldringar med samma ursinne för sin frihet. Det berättas att kvinnor slog ihjäl och högg sönder ockupanterna med stekpannor och köksknivar. Gamla gubbar slogs mot fallskärmssoldaterna med sina väl prövade promenadkäppar.

Israel fick kärnvapen

Nu såg den världspolitiska scenen helt annorlunda ut än i dag. Sovjetunionen, som försökte vinna större stöd i regionen, hotade att bomba både London och Paris. Ja, man sa sig t o m vara beredd att använda kärnvapen mot israelerna på Sinai-halvön. USA, utan gamla koloniala band i regionen och utan dagens symbios med Israel, kom att medverka till att FN, under Dag Hammarskjölds ledning, i en viktig, djärv och självständig roll kunde gå in med militär trupp och stoppa ockupanternas planer. Bara efter några dagars strider fick världen skåda ett förutmjukande nederlag för de gamla stormakterna England och Frankrike. Israel vann framgångar, som man senare kunde befästa i Sexdagarskriget 1967, då bl a Västbanken ockuperades. Genom Frankrikes försorg fick man också nukleär teknologi och uranbränsle som gjorde att man kunde starta reaktorn i Diamona och där producera sina egna kärnvapen.

Men Egyptens seger över britter och fransmän fick, vad som kallades den tredje världen att jubla. Nasser, tillsammans med Indiens Nehru och Jugoslaviens Tito, blev triumfviratet som försökte skapa ett förbund mellan de alliansfria länderna. Nationaliseringen av Suezkanalen kom att inspirera hela arabvärlden. Nasser visade gärna upp sig med Ahmed Ben Bella, FLN:s grundare och ledare av algeriernas befrielsekrige mot fransmännen. Ett krig där man segrade 1962. Två år efter Suez tog nationalistiska militärer i Irak makten ifrån kung Feisal II i Irak och hans englandsvänlige premiärminister Nuri es-Said. De bägge feodala förtryckarna avrättades och ett omfattande reformprogram inleddes. Frankrike, som bara två år tidigare så generande katastrofalt hade besegrats i Dien Bien Phu av Vietminhs geniale militärstrateg, Vo Nguyen Giap, mötte nu en moståndsrörelse också i Algeriet, som av egyptierna inspirerades till en intensifierad gerillkamp mot sina egna kolonialherrar.

Slutet på en kolonial epok

Englands och Frankrikes militära fiasko blev i mycket symbolen för slutet på en kolonial epok. Det var detta, ett av de sista koloniala äventyren, som gjorde att min pappas bil fick soppatorsk och blev stående på gatan. Men ändå är det inte många, i väst, som vill berätta om detta så omvälvande krig för femtio år sedan. Inte ens i Sverige, trots att Dag Hammarskjöld hamnade i händelsernas centrum och kom att spela en hjälteroll. Varför? Många vill berätta om nazismens och stalinismens alla brott och dessa berättelser förtjänar oftast att berättas om och om igen. Men varför berättas det inget om de många hundra åren av ett fullständigt vidrigt västerländskt kolonialt förtryck av så många länder och dess människor. Varför vill ingen minnas Suezkriget? Varför tas inte dessa omstörtande händelser upp på dagordningen eller tas med i diskursen, som det heter i de mer verserade akademiska kretsarna?

Därför tyst om Suezkriget

Svaret är nog helt enkelt att Västerlandet är där igen. När vår nye utrikesminister Carl Bildt förklarar att USA måste vara kvar i Irak för att bevara stabiliteten, samtidigt som det i politisk endräkt har invigts en ny ambassad i Washington, för en halv miljard svenska skattekronor, är det inte då femtiotalet som går igen? Samma dag som Bildt rycker ut till försvar av regimen i Washington säger den ansedde Guardians främste skribent på området, att det är meningslöst att ställa frågan om USA/Storbritannien ska släppa kontrollen eller inte. Frågan går helt enkelt inte att ställa. Man har helt enkelt ingen kontroll alls, utan i blotta förskräckelsen över det kaos som den egna ockupationen har skapat, hukar man bara still i sina militärbaser. När det i den färska regeringsförklaringen heter att ”Sverige ska stärka det transatlantiska samarbetet”, samtidigt som administrationen Bush sjunker allt djupare ner i den irakiska ökensanden, är detta kanske förklaring nog det bästa svaret på frågan om varför det inte i media i stort sett inte finns några berättelser om Suezkriget 1956.

Läs även andra bloggares åsikter om Politik, historia, Suezkriget 1956, Israel, USA, Frankrike, England, Nasser, Eisenhower, Moshe Dayan

I skymundan av Irakkonferensen i Upplands Väsby och de intensiva förpostfäktningarna i USA:s presidentval håller Bush`s administration på att driva igenom ett långsiktigt fördrag eller avtal med Irak som gör landet med dess oljerikedomar till en amerikansk koloni.

Framförallt är det vicepresidenten Cheney tillsammans med USA:s ambassadör i Baghdad, Ryan Crocker, som arbetar intensivt för att Al Malakis marionettregim ska skriva under uppgörelsen som de facto innebär att Irak blir en delstat i USA, men en delstat där innevånarna inte får några medborgerliga rättigheter, utan bara skyldigheten att pumpa upp olja åt sina kolonialherrar. Enligt den brittiska tidningen Independent som avslöjat planen och detaljerna ska fördraget vara klart till den 31 juli.

I texten ges USA rätt till att hålla 50 militärbaser i landet för överskådlig framtid ( tills oljan är slut ) samt att kontrollera Iraks luftrum. USA ska ha rätt att driva militära kampanjer samt att arrestera irakiska medborgare. Amerikanska soldater och kontraktsanställda legofirmor ges immunitet inför irakisk lag.

Försöket till kolonisering är explosivt i Irak. Ett givet och tragiskt stöd från de kurdiska ledarna är klart. Men andra politiska krafter är djupt splittrade. Al Sadr, en religiös och mer nationell inriktad ledare med masstöd bland de fattiga shiitiska massorna, har mobiliserat till protester efter varje fredagsbön. Han och hans rörelse kräver också en folkomröstning om det förut så hemliga fördraget. Men inte minst genom att vägra lämna ut en stor del av Iraks egna oljepengar, som alltsedan Saddam Husseins krig mot Kuwait hålls inne av USA (?) i kraft av FN-beslut, sätts Maliki under press. Iran är emot avtalet.

Risken för politisk kris finns också i USA. Genom att kalla fördraget eller avtalet för en allians kan Bush kringgå kongressen och fatta beslut på egen hand. I upptakten till presidentvalet nu i höst kan han sedan förklara att invasionen 2003 var berättigad och att segern vunnits. Republikanernas John McCain får på så sätt fin ”färdkost” till sin kampanj samtidigt som Bara Obama ställs mot väggen med sina löften om att dra tillbaka USA:s trupper.

Här i Sverige är det givet att Fredrik Reinfeldt och Carl Bildt borde ta till orda? Hela Irakkonferensen var tydligen en kuliss som skulle dölja det hemliga politiska spelet i Irak. Den svenska regeringen ställde upp som arrangörsland, bland annat fick vi skattebetalare stå för 25 miljoner kronor, och i det internationella sammanhanget fungerade Reinfeldts team och då främst Carl Bildt som politiska idioter. Nu får de förklara sig för oss som stått för notan. Irak behöver uppenbart inga pengar. USA håller inne med till att börja med 20 miljarder i US dollar…

I andra media:The Independent,CounterPunch,

Läs även andra bloggares åsikter om Politik, Irak, USA, militärbaser, Bildt, Rheinfeldt, Olja, kolonialism, hemligt avtal,

Gästskribent Kjell Pettersson

Det brukar sägas att ”när fan blir gammal blir han religiös”. Men det är ett påstående som jag alltid avfärdat.

Men f-n vet om det ändå inte ligger något i det. Sådana tankar kommer när en kär människa har avlidit. För kyrkan ger i viss mån tröst. Ty dagens präster är långt ifrån den gamla sortens domedagspredikanter som såg som sin förbannade skyldighet att läsa lusen av dem som församlats till gudstjänst. Inte så mycket syndernas förlåtelse där inte, utan bara ändlösa tirader om den kommande skärselden och människans fåfänglighet.

Min nära var en älskad moster. För mig innebar det oändlig lindring att få vara med i den anspråkslösa tacksägelse när man läser upp den avlidnes namn och i all stillhet tänder ett ljus för var och en i denna skärgårdsförsamling vars livslåga slocknat under den senaste tiden. I en enkel men samtidigt smakfull kyrka från 1300-talet ramades minnesstunden in av en oändligt vacker kvinnlig sång.

Utanför kyrkfönstren, i sina gravar, vilar fiskar- och bondefolk från många sekel tillbaka. Doftande hägg möter doften av syren.

Efter tacksägelsen skänker en vandring där på något besynnerligt sätt ro åt en orolig själ.

Nej, fan kanske inte blir religiös. Det är nog fel ord. Snarare är det ordet vördnadsfull som är rätt för upplevelsen..

Aktning och vördnad inför livet och de som lämnat det.

Vördnad över den natur som i detta nu är så rikt svällande att den omfamnar tankarna och griper tag i ens innersta. Ovanför detta en himmelsk klarblå fond med en sol som är så gnistrande, sprakande rödgul att lindringens tårar rinner ner för kinderna. Inte bara av saknad utan också i vetskap att när det gamla tar slut skall inom sinom tid nya röster sjunga.

Den muslimska världen får ett slag i ansiktet av Barak Obama

I går vädjade Barack Obama om politiskt stöd och kampanjpengar från den judiska lobbyn i USA. Utan förbehåll gav han Israels folkrättsvidriga annektering av Jerusalem sitt fulla bifall: ”Jerusalem ska fortsätta att vara Israels huvudstad och den ska förbli odelad”, underströk han i uppenbar strid med den stora majoriteten av delegaterna i FN:s generalförsamling. Sveriges ambassad ligger exempelvis i Tel Aviv, fast kristdemokraterna gärna motionerar i riksdagen om en flytt.

Självklart fick Obama långa, entusiastiska och stående ovationer för sin markering, eftersom han talade som en av gästerna hos AIPAC, American Israel Public Affairs Committee, som den här veckan arrangerar politikens Oscarsgala i Washington. Denna, gigantiska lobbyorganisation tar då emot 7 000 gäster från den amerikanska politiska eliten. ”Alla är där och vill partaja, John McCain, Hillary Clinton och Barak Obama”, skriver Pepe Escobar i Asia Times. Vinnare i det amerikanska valet är redan Israel, menar han. Med på partyt är också de flesta av landets senatorer liksom halva kongressen. I vimlet syns Lynn Cheney, den mäktige vicepresidentens hustru, för det mesta inte långt från Condoleezza Rice, ofta flankerade av Israels korruptanklagade premiärminister Ehud Olmert…

Obama lovade också färska 30 miljarder US dollar till Israels ockupationspolitik, under de kommande tio åren, om han bara blir vald till landets nästa president. Den deal det är fråga om är uppenbar för alla: ”Ge mig kampanjpengar så ska ni få tillbaka miljarder av de amerikanska skattebetalarna”. Självklart ville inte Obama framstå som mer tveksam i sitt stöd åt Israel än McCain som i måndags fick upp stämningen på det osannolika partyt genom att i ett kort tal få med orden terror, terrorist och terrorism inte mindre än 15 gånger.

Efter Obama hyllade Hillary den israeliska politiken och slog fast att AIPAC är hennes familj och att hennes New York är Israels största valkrets. Om hon syftar på att New York har mer innevånare som uppfattar sig som judiska än Jerusalem eller om hon menar att det är så bokstavligen, var inte klart. Många judar har dubbelt medborgarskap och deltar aktivt i den israeliska inrikespolitiken.

I veckan som gick var det definitivt Israel som vann de amerikanska valen! AIPAC har fått ännu en framgång. Organisationen, som säger sig ha 150 heltidsanställda, 100 000 aktivister och en synlig budget på 60 miljoner amerikanska dollar om året, hette tidigare American Zionist Committee for Public Affairs och grundades 1953 och är bara en del av det lobbymaskineri, som med 5 miljoner judiska amerikaner, som bred bas, ser till att amerikanska politiker inte ens vågar säga ”bu åt en gås” när det gäller Israels politik.

I sin våldsamt omdiskuterade bok om denna ångvältslobby, ”The Israel Lobby and US Foreign Policy”, pekade författarna, två renommerade akademiker i den politiska mittfåran, Stephen Walt och John Mearsheimer, på absurda konsekvenser av den proisraeliska amerikanska utrikespolitiken:

· USA har redan vunnit sina viktigaste krig i Mellanöstern, mot arabisk sekulär nationalism och kommunism och behöver egentligen inte längre Israel lika mycket som förut.

· Israel är nu mycket mer kraftfullt än alla arabiska nationer tillsammans så att man kan ta hand om sig själv.

· Det ovillkorliga stödet åt Israel, oavsett dess skandalösa handlingar, skadar USA:s intressen och destabiliserar USA-vänliga regimer som Mubaraks Egypten eller kung Abdullahs Jordanien. Något som spelar salafiislamisterna i händerna.

· Att utkämpa Israels krig för dess räkning leder till en kollaps för USA:s makt i Mellersta Östern.

AIPAC:s jätteparty den här veckan bekräftar att Bush`s fullständiga uppslutning bakom Israel nu också blivit accepterad av alla viktiga delar av de bägge politiska borgerliga blocken i USA. För alla borgerliga vänsterliberaler eller för den delen också alla socialdemokrater som sett juveniliteten eller ungdomligheten hos Barak Obama eller för den delen hans hudfärg som någonting radikalt är naturligtvis hans principiella ställningstagande för Israels hegemoni över Jerusalem en kalldusch. Blir han president kommer de att doppas i ett ishav av besvikelse.

I sin senaste krönika har den skarpsynte journalisten Robert Fisk gjort ett bokslut över USA:s ( EU:s ) politik i Mellanöstern och ifrågasatt den myt som nu produceras om att Al Quaida skulle vara besegrat. Hans slutsatser tror jag kan delas av alla svenska socialister:

Är jag ensam om att uppfatta detta ( myten om Al Quaidas nederlag ) som infantilt, på gränsen till dårskap? Så länge som vi har 22 gånger fler ( militära ) styrkor från väst i den muslimska världen än vi hade under korstågen – och mina beräkningar är mycket korrekta – så kommer vi att vara i krig med muslimerna. Den helvetiska katastrofen i Mellanöstern har nu spritt sig till Afghanistan, Pakistan, Irak, Gaza, även till Libanon. Så säger man att vi är på väg att vinna?

….Al Quaida är ingen armé, det är ett sätt att tänka. Det föds ur smärta och fruktan och grymhet – vår grymhet och vårt förtryck – och så länge som vi fortsätter att dominera den muslimska världen med våra Apachehelikoptrar och våra stridsvagnar, med våra stridsjeepar och vårt artilleri, och våra bomber och våra ”vänligt sinnade” diktatorer – så länge kommer Al Quaida att leva kvar.

Intressant?
Bloggat: Jinge, Rawia Morra, Trotten, Svensson1, Svensson2,
Borgarmedia: SVD1, SVD2, SVD3, SVD4, SVD5, DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, PDK1, PDK2, DB, SDS,
Andra bloggar om: Barack Obama, Demokraterna, Presidentval, Israel, Palestina, Mellanöstern, USA, Politik

Stillsam barockrealism på 1600-talet av den spanske målaren Sánchez Cotán kallad ”kålhuvud, melon och gurka”. I blickfånget finns också ett äpple. Fina ingredienser för en försommarsallad. En helt annan fråga är om ett kålhuvud på egen hand kan klara av att sköta en hel salladsbar?

Nej. Naturligtvis inte. Framförallt inte ett politiskt kålhuvud som Fredrick Federley. Centerpartistisk påläggskalv, riksdagsman och ordförande i centerrörelsens ungdomsförbund. Dessutom känd lebeman från lekarna på Stureplan.

Bakgrunden är den kända antifackliga kampanjen runt salladsbaren Wild´n Fresh i Göteborg, vars ägare, Sofia Appelgren, vägrade att teckna kollektivavtal. Federley och Dominika Peczynski, skrikig programledare i TV3 och Kanal 5, blev då så upprymda över en lyckad nyliberal kampanj i media att de också gav sig in i branschen. Men, som Katrine Kielos skriver i Arena: ”den enda affärsidé som Fredrik Federley och Dominika Peczynski hade när de öppnade grönsaksverksamhet vid Stureplan var att inte teckna kollektivavtal”.

Carl Bildt brukade prata om en rödgrön röra. Men här serverades en riktigt mörkblå sallad och den föll inte så många i smaken. Därför gick det också som det gick. Det blev en riktigt skitig konkurs i stället för fräscha små salladsrätter…

Enligt Dagens Eko så blir det vi skattebetalare samt andra företagare som för stå för största delen av kalaset. Andra ”bävrar” kommer att gå miste om runt 250 000 kronor och skattebetalarna får betala 65 000 kronor i lönegaranti till dem som förlorade jobbet samt obetalda skatter. Skulderna i konkursboet ska vara 573 000 kronor, tillgångarna knappt 9 000 kronor. Kocken Jonas Mårtensson har fordringar i konkursboet på 161 000 kronor och Dominika Peczynski har nu, via sitt bolag med det passande namnet Mafioso PR, krav på 102 000 kronor!

Federley skyller på att lokalen var för varm och att det blev problem med sophämtningen. Själv kan han inte stå för fiolerna. Kanske utblottad? Kanske får han vigga ihop pengarna till helröret när han nästa gång ska nöta byxbak på Stureplan? Maud Olofssons ivrigaste ”bäverunge”, kanske hennes kronprins, med anspråk på högsta betyg när det gäller affärer och företagsamhet, har alltså orsakat en politisk katastrof för sitt centerparti. Snart får han lämna alla sina förtroendeuppdrag…

Eller? Vad händer? Nja, inte mycket. Bara några små ringar på vattnet. Sedan blir det stilla. Inte en endaste krusning. Det borgerliga Sverige tiger tyst. Tänk om det handlat om en ung socialdemokratisk framgångspolitiker, som öppnat en bar med fullständig demokrati och en ordning där alla i jämlikhetens namn var kockar. Ett näringsställe som dessutom serverat röd sallad. Tänk då om denna bar kursat på samma smutsiga sätt som Federleys tillhåll. Hade då skandalen blivit så avmätt. Så avslagen?

Sen är det en helt annan sak att det kanske är väl elakt att kalla vår centerpartist för ett kålhuvud. Tänk bara vad gott det är med hemlagat rotmos och en simmig fläsklägg. Inte för inte kallas också kålroten för swede på engelska och Schwede på tyska…

I andra media: Dagens Arena,SVD

På andra bloggar: Trotten, Esbati, Alliansfritt,

Läs även andra bloggares åsikter om Politik, Frederick Federlay, Centerpartiet, Maud Olofsson, Carl Bildt, Stureplan, Wild’n Fresh, Mafiosi PR, Salladsbar, Kollektivavtal

Strejk i Stockholms hamn 13 juni?

I den redan segdragna konflikten i Sveriges hamnar ”tigger nu arbetsgivarna om näsblod”.

Den motsättning det hela rör sig om har funnits lika länge som det har funnits lönearbete och handlar om att arbetsgivarna nu vill ta bort det redan mycket begränsade fackliga inflytande som finns när det gäller schemaläggning och övertidsarbete. Natten till 26 maj inledde Hamnarbetarförbundet och Transport en blockad av övertidsarbete, nyanställningar och inhyrning av arbetskraft och redan efter några dagar började åtgärderna ta skruv. Men arbetsgivarna valde då att bryta mot blockaden i stället för att förhandla. Övergreppen kom i Wallhamn och Varberg. Wallhamn AB, som ägs av stenrika redare i italienska Neapel och Sydkoreas Seoul, skryter med att vara ”det privata alternativet” och vill tydligen pröva med nya metoder för att på så sätt kunna konkurrera med främst det kommunägda Göteborgs Hamn. Inte nog med att man omplacerar tjänstemän till stuverijobb. Wallhamns vd Henrik Sundin stoppar dessutom bryskt anställda för att tala med Göteborgs-Postens reporter och ger sig sedan på en ombudsman från Transport som talar med en journalist från TV 4.

Konsekvensen är att Transport, med stöd från Hamnarbetarförbundet, lägger ett varsel om total arbetsnedläggelse (strejk) i Wallhamn, Terminal West (Varberg) samt Stockholms hamn från och med den 13 juni klockan 00.00.

När jag skriver detta har vi fått leva med en dag där naturen aldrig kan bli vackrare. Det lummiga och solgröna, ännu orört av regn och blåst, har gett färger och ljus som skulle fått Paris` alla impressionister att få dåndimpen. När jag sedan landar kväll med kommissarie Morse på 9:an fastnar ett av hans latinska citat i minnet: ”Det finns inget paradis utan en orm”.

Morse som är en hårdför antikapitalist skulle säkert spårat ormen till Wallhamn – denna kanske den vackraste dagen som någonsin setts…

I andra media: GP1,GP2,

Läs även andra bloggares åsikter om Hamnstrejk, Transportförbundet, Göteborg, blockad

Den uppskrivna Irakkonferensen i Upplands Väsby blev en sjaskig historia. Inte en galaföreställning i någon av politikens internationella metropoler. I stället träffades man på en avfartsväg från Arlanda norr om Stockholm. Lite förvånade chaufförer fick styra in sina limousiner till ett ”Infra Business Center”, som ser ut som en kvarglömd betonglänga från gamla DDR. Inget glitter och inget glam, inga saluter, bara i dessa sammanhang något så ovanligt som ett femstjärnigt konferenshotell, med en vinterträdgård som sett sina bästa dagar.

”Det var en framgång att konferensen såg framåt”, sa Carl Bildt i sin avslutning. Med den knycken på formuleringarna kunde han live i stället ha medverkat i det nya, riktigt roliga humorprogrammet ”Morgonsoffan”. Slutdeklarationen var skriven på förhand och vad den egentligen slog fast var att al-Malikis samarbetsregim förväntade sig mer avskrivningar av tidigare lån. ”Vi måste slippa bördan av alla återuppbyggnadsarbeten i krigets spår”, vädjade han. Iraks rika grannar, Saudiarabien och Kuwait, fortsatte dock att vara njugga. Dessa groteska oljediktaturer frågar sig naturligtvis varför de ska stödja en irakisk regim som stödjer Iran, deras huvudrival i regionen. En regim som dessutom fortsätter med att stänga ute deras trosbröder, den sunnitiska eliten i Irak, från politikens alla köttgrytor. USA som stått för det mesta av förstörelsen under krigets fem långa år vill heller inte betala. I stället vill man få till stånd avtal om egna permanenta militära baser och egna långsiktiga rättigheter till olja. Självfallet skulle inte heller konferensen på något sätt pröva skuldfrågan till detta vanvettiga krig. Dagordningen, eller agendan som direktörerna säger, var därför helt befriad från sådana otrevligheter. En gammal krigsaktivist, som Carl Bildt, slapp stå till svars för sina synder, då när det begav sig. Exempelvis detta snart berömda citat från International Herald Tribune bara några veckor före Bush`s invasion:

Det måste också stå klart att om de långt mer önskvärda sätten att avlägsna regimen inte lyckas kommer det mindre önskvärda sättet – krig – att genomföras.

Sverige fick avslutningsvis beröm för sin förhållandevis generösa flyktingpolitik och Condoleezza Rice lovade Fredrik Reinfeldt att USA skulle ta emot hela 12 000 flyktingar nästa år. Vilket enligt media är ett gammalt löfte som ännu inte uppfyllts. Ändå sa Reinfeldt att detta var ”ett stort steg för ett land som i fjol bara tog emot 1 000 irakier” ( rätt siffra är 800! ). Ett bokstavligen gränslöst hyckleri när man vet att inte ens irakiska angivare släpps in över USA:s gränser. Till dags dato har Sverige tagit emot 40 000 irakiska flyktingar. Skulle USA, som huvudansvarig för flyktingvågen, ta emot lika många i förhållande till sin befolkningsstorlek som Sverige handlar det om 1,2 miljoner människor….

Nej, konferensen där på en avfartsväg en bit från Arlanda blev en sjaskig historia. Internationell politik med en doft av billig kärlek på ett förortsmotell.

Internationella media bevakade tillställningen mest i notisform.Vare sig New York Times, Financial Times eller The Independant nämnde ett ord om konferensen på sina webbsidor För BBC online var det också en ickehändelse. .I stället hade man där, vid sidan av Olmerts korruptionsskandaler, den stora nyheten att toaletten i vardagsrummet på den Internationella rymdstationen hade gått sönder. En kurir hade redan flugits express från Moskva till Cape Kennedy, med en reservpump, som nu ska upp i himlavalvet med rymdfärjan Discovery.

Där kan man tala om en nyhetsbyrå som ser till väsentligheter.

I andra media: DN1,DN2,SVD1,SVD2,AB,

Läs även andra bloggares åsikter om Politik, Irakkonferensen, Bildt, Bush, Rice, AL-Maliki, Iran, Saudi, Quatar

Protestmöte mot USAs krigspolitik och mot USA.s utrikesminister Condoleezza Rices besök i Sverige Talare på mötet: Rose Gentle, brittisk ledande medlem i Military Families against the War, hon har förlorat sin 19-årige son i Irakkriget. Matthias Gardell, professor i religionshistoria, Mehmet Kaplan, miljöpartiet, Jens Holm EU-parlamentariker vänsterpartiet, Mariam Osman Sherifay, socialdemokratisk kommunalpolitiker. Musik m m av bl a Teater Tribunalen och Dror Feiler.

Hemsida: www.motkrig.org
Arrangör: Nätverket mot krig

Bloggat: Proletärbella, Mullvaden, Intisbloggen, Jinge, Svensson
I media: DN1, DN2, DN3, SVD1, SVD2, Dagen, SDS1, SDS2, SDS3, HD1, HD2, HD3
Läs även andra bloggares åsikter om Condoleezza Rice, Nätverket mot krig, USA, Irak, Politik