Dagens Arbete förlöjligar

LO-kongressens beslut om

A-kassa och sjukförsäkring

LO-kongressen körde över Wanja Lundby-Wedin och LO:s egen styrelse

och krävde en nittioprocentig ersättningsnivå samt att karensdagen ska

bort. Ett beslut som nu avfärdas i medlemstidningen Dagens Arbete.

Ett enda utropstecken fick journalisterna med i reportagen från den senaste LO-kongressen. LO:s styrelse, där ledamöterna tjänar tre till fyra gånger så mycket som sina medlemmar, blev trots vädjanden från Wanja överkörd när det gällde frågan om A-kassan och våra sjukförsäkringar. Inte en enda karensdag och på sikt nittioprocentiga ersättningsnivåer var kongressens klara besked till sin ledning.

Men kongressbeslut och medlemsdemokrati är ingenting för Hans Larsson, chefredaktör för IF Metalls tidning Dagens Arbete. Så här föraktfullt formulerar han sig i sin senaste ledare, riktad till 400 000 medlemmar på 12 000 arbetsplatser i Sverige:

”Ändå fattade LO-kongressen på ett par punkter beslut som alldeles uppenbart kommer att leda till problem för Mona Sahlin och socialdemokraterna inför nästa val Emot LO-styrelsens vilja fattade kongressen beslut om kostnadskrävande förslag inom såväl a-kassa som sjukförsäkring.

Att en majoritet av kongressombuden ville ta bort karensdagarna och höja ersättningsnivåerna från 80 till 90 procent är ju lätt att sympatisera med – om man bortser från kostnaderna. Mona Sahlin kommer att få fullt upp med att försöka krångla sig undan dessa LO-krav om hon vill bevara någorlunda sunda statsfinanser och sin egen trovärdighet på det ekonomiska området. Kostsamma (och ofinansierade) vallöften bör hon betacka sig för. Hur populära löftena än kan te sig.”

Larssons ledare kunde lika gärna ha lagts ut i Dagens Nyheter eller Göteborgs-Posten. Larssons uppdrag är naturligtvis att argumentera för de krav som LO-kongressen lagt fast. Inte att vara översittare mot sina egna medlemmar. Inte att hjälpa Mona Sahlin med att ”krångla sig undan dessa LO-krav”.

Att Larsson tar så lättsinnigt på demokratin i den organisation som äger Dagens Arbete beror naturligtvis på att Stefan Löven, IF Metalls ordförande, har samma inställning. Vare sig Lundby-Wedin, Larsson eller Löven behöver personligen bekymra sig över sjukdagar eller dålig A-kassa. Med sina egna höga löner och arrangemang när det gäller pensionsvillkor behöver de aldrig. Ja, inte en endaste minut, bekymra sig över ersättningsnivåerna i A-kassan eller sjukförsäkringen.

Arbetarrörelsens gamla krav om att dess heltidsanställda inte ska ha bättre villkor än de som gäller för de egna medlemmarna är mer aktuella än någonsin.

Läs även andra bloggares åsikter om Politik, Hans Larsson, Wanja Lundby-Wedin, Stefan Löven, Dagens Arbete, LO, LO-kongrssen, Sjukkassan, A-kassan, Arbetarkamp

Andra bloggare: Svensson,fortsätter att kommentera det intima samarbetet mellan Sveriges och USA:s säkerhetstjänster. Proletärbella, bjuder in ungdomar till ungsocialisternas fina sommarläger i det soliga katalanska Spanien. Trotten, skriver om Volvos uppsägningar vid Volvo Torslanda.

I Tidningsmedia: SVD

Politiskt

sprängstoff

Busstrejken är explosiv. Den gäller inte bara förarnas fackliga krav i sig. Dessa kan också bli till dynamitgubbar i kampen mot de nyliberala murar som högern bygger upp mellan privata och offentliga verksamheter. Bussarna är inte på villovägar som DN skriver i dag. De har helt enkelt stannat för att chaufförerna dragit i nödstoppen. Nu gäller det också att Kommunals ledning inte backar innan kraven är vunna. Strejkvapnet är inte omodernt som SVD hävdar utan livsnödvändigt för en kämpande arbetarrörelse.

Bussarna har stannat. Nu gäller det att inte backa en centimeter från kraven!

█ Bussförarna på den privata marknaden ska givetvis ha samma lönepåslag som sina kollegor inom Kommunal! En ökning på 1200:- under så lång tid som 22 månader är ingen nådegåva. Man behöver inte kika bort mot horisonten för att kunna räkna ut att detta är ett minimum för att ens försvara sin levnadsstandard.

█ Sak samma när det gäller nattvilan. Där vill förarna kunna ta sig hem, pusta ut, sova, vakna upp och sedan ta sig till jobbet igen och då vara så pass fräscha att de mår hyggligt och inte är någon olycksrisk i den stressiga trafiken. Här är kravet elva timmars nattvila, vilket är en självklarhet på den övriga arbetsmarknaden. Vem av oss vill åka med en chaufför som är skittrött?

█ Samtidigt vill man också ha en kortare tid mellan första och sista arbetstid, vilket på fackligt språk brukar kallas ramtiden. Här är kravet 13 timmars ramtid.

█ Till sist vill de strejkande arbetarna att de anställningsformer som nu finns i anställningsskyddet också ska tas in i det egna avtalet. En andra försvarslinje mot politiska angrepp från högerregeringen.

Bussarbetsgivarnas argument för att säga nej till dessa krav formuleras lite svävande som att ”den privata sektorn måste få bestämma över sina egna villkor för att kunna klara de viktiga uppdrag man fått”. I klartext betyder detta ökad utsvettning av de anställda för att kunna garantera ägarna fett med avkastning. Bakom dessa privata intressen finns mycket politisk snusk. En samhällsfarlig kampanj som ytterst leds av amerikanska stenrika investerare och fonddirektörer. Ett led i försöken till utförsäljning av den gemensamma välfärden.

Jan Boreaus är VD inte bara för Swebus, en av huvudaktörerna i ”Stockholmsbataljen”, utan också chef för Biltrafikens Arbetsgivarförbund som gått samman med Bussarbetsgivarna, dessutom är han coach för arbetsgivarnas kampanjorganisation Svenskt Näringsliv.

Swebus – ingen dalahäst!

Swebus är nu inte så swedish som det låter. Det är ingen dalahäst i modernt snitt precis utan ägs av en rad av dessa globala investmentbolag som pinar de anställda i sina företag världen över. För åtta år sedan köptes dåvarande Concordia Bus, med över 3 400 fordon och över 5000 anställda i Skandinavien av den amerikanska investmentbanken Goldman Sachs i en av dessa fantastiska affärer som kallas för Leverage Buyout. Man finansierade sitt maktövertagande genom en hög skuldsättning där räntorna på lånen för köpet betalades med Concordias eget kassaflöde. Man fick sedan 2004 den likviditetskris man syftat till och kunde sedan utan förluster omstrukturera sitt ägarskap, med hjälp av fiffelmäklarna Alvarez & Marsal så att det i dag är en seriekoppling av globala fondbolag som i en diskret bakgrund är Swebus` makthavare. Smaka på huvudägarnas namn:

Blue Bay Asset Management, (Londonbaserat ); Bear Sterns Incorporated (New York); Avenue Capital Group (NY); Fidelity Funds (Boston); Lone Star Funds ( Ett diskret stort investmentbolag som lever i välmåga på Bermuda ) samt en del andra.

Dessa bolag, som är Kommunals egentliga förhandlingspartners, har bara två intressen i livet. För det första att ta hem så hög avkastning som möjligt av sina investerade medel. För det andra att politiskt hjälpa nyliberala regeringar att luckra upp och förstöra den offentliga sektorn.

I verkligheten är bussarna både gröna och miljövänliga

Därför är bussförarnas fackliga strid av utomordentlig betydelse. Den kräver allt vårt stöd och press på Kommunals ledning så att man inte fegt backar för de krav som nu spikats. Vi har sjuksköterskestrejken i färskt minne och om den inte blev ett fiasko så blev den i vart fall en flopp när ledningen gav upp så mycket av det man kämpat för. En sådant misstag får inte repriseras. Här finns inget arbetsgivarvänligt Medlingsinstitut som bara kan tuta och kräva att bussarna ska rulla som förut, eftersom det annars betraktas som ”samhällsfarlig verksamhet”.

Som bloggkollegan Benny visar i sitt sista avsnitt om nyliberalismens vilda framfart, i artikeln här nedan, så är kravet på en gratis och förstklassig kollektiv/gemensamhetstrafik inte bara en fråga om bra service och bra arbetsmiljö utan också ett avgörande krav för att vi ska få ner koldioxidnivåerna på helt andra nivåer än i dag. Min personliga åsikt är att en nystartad rörelse som Klimataktion borde ställa sig bakom Kommunals strid. Den kommer definivt inte att bli den sista som framöver rör trafikmiljön.

I andra media:DN,DN1,DN2,DN3,DN4,SVD,SVD1,SVD2,SVD3,SVD4,SVD5,AB,

Läs även andra bloggares åsikter om Politik, Bussstrejken, Busstrejken i Stockholm, Stockholm, Kommunal, Bussarbetgivarna, Jan Boreaus, Strejk, Arbetarkamp, Fackliga rättigheter, Solidaritet, Miljö, Gröna bussar

Maoist till premiärminister

Marxist-leninist till president

I torsdags tog Nepals premiärminister, Girija Prasad Koirala, till sist konsekvenserna av valnederlaget i maj och avgick. En åttioårig legend och borgerlig kompromisspolitiker från det förlorande borgerliga Nepali Congress. Han satt nästan lika fastgjuten vid sitt uppdrag som Zimbabwes Mugabe.

Nu talar det mesta för att det blir maoisternas historiske ledare Pushpa Kamal ´Dahal, ”Den förskräcklige”, som blir näste premiärminister för den regering, som inte bara ska leda arbetet med en ny konstitution efter den störtade feodala monarkin, utan också måste formulera ett program som kan möta mat- och energikrisen liksom det självklara kravet med regionalt självstyre för flera nationella minoriteter. För att kunna få stöd från en majoritet i det nyvalda parlamentet är maoisterna i färd med att bygga en allians med sin distanserade rival UML, De Förenade Marxist-Leninisterna, som för övrigt fram till åtminstone sitt valnederlag sågs som Vänsterpartiets systerparti. Köttbenet till UML blir då att de får posten som president. En post som är mest ceremoniell och med lite makt. Men ändå den som kongresspartiets gamle Koirala så länge försökte att kröna sina sista politiska år med.

Märkligt nog och det kan klinga mycket lustigt i våra öron, kan det snart vara så att Nepal har en maoist till premiärminister och en marxist-leninist till president. Maoisternas hårda kamp för att till sist krossa den feodala monarkin är tveklöst en historisk bedrift. Men annars kan vi nog ta de färgstarka – ismerna ( som bottnar i stalinistisk historia ) med många nypor salt. I kanske Asiens fattigaste land, med en befolkning långt mer utarmad än i exempelvis Bangladesh, kan nog ingen annan politisk retorik vinna gehör än den som kan ge en bild av en segrande arbetar- och bondestat. De politiska program som de bägge rörelser bär upp handlar enkom om vad den ryske marxisten Lenin en gång kallade revolutionens borgerligt-demokratiska uppgifter. Dessa fokus är naturligtvis korrekta i detta sammanhang, men landets extrema ekonomiska eftersläpning i den globala senkapitalismen, tillsammans med det faktum att Nepal geografiskt ligger i en glödhet politisk region, med gräns bland annat till Tibet, gör att även blygsamma sociala krav nära nog omedelbart kommer att krascha med en dekadent världsekonomi. En politisk kraft som snabbt har insett detta är USA som normalt vägrar att tala med även ”segrande terrorister”. Här har man gjort en undantag från sin annars så stumma skurkstatsdiplomati och fört fram budskapet att USA gärna ser en dialog med ”Den Förskräcklige” Mr Dahal.

Läs även andra bloggares åsikter om Indien, Nepal, Marxist-leninist, maoist, maoisterna i Nepal, Tibet, Lenin

Iran – nya varsel om

ANFALLSKRIG

I den senaste utgåvan av The New Yorker visar den mycket ansedde Seymour M Hersh hur Bush – i samförstånd med många demokrater – i skymundan förbereder slagfältet i Iran för ett kommande anfallskrig från USA.

I ett dekret godkänt av de bägge partiapparaternas ledare, ”de åttas gäng”, både i senaten och i kongressen anger Hersh att nära tre miljarder kronor har styrts över till hemliga operationer inne i Iran för att ”destabilisera det religiösa ledarskapet”. Pengarna ska gå till stöd åt oppositionella nationella minoritetsgrupper, främst bland Ahwasiaraber och i iranska Baluchistan. Gränsöverskridande operationer har redan iscensatts vid ett flertal tillfällen. I TV har Aljazeera också flera gånger visat hur amerikanska specialstyrkor på irakisk mark (!) tränar regimfientliga iranska grupper militärt. Men med dessa stora anslag kan de underjordiska operationerna öka markant. ”Slagfältet förbereds” är den hotfulla rubriken till Hersh`s avslöjande.

De nya resurserna togs fram samtidigt som det i en samlad utvärdering från de olika amerikanska underrättelsetjänsterna hette att Iran hade avbrutit sitt arbete med att utveckla egna kärnvapen redan 2003. En slutsats som var oerhört generande framförallt för den mest aggresive krigsförespråkaren, vicepresident Cheney. Men han och hans chef, Bush, har tillsammans med Israel gjort allt för att tona ner dessa besvärliga fakta. Stödet till nationella minoritetsgrupper, i syfte att destabilisera olika regimer, har blivit en gängse politik för de senaste decenniernas amerikanska administrationer. Alltifrån Kosovo, över Irak till Bolivia, och så nu Iran. Hersh`s nya avslöjanden tillsammans med den israeliska flygmanövern över Medelhavet nyligen, där man tränade flyganfall mot Iran, är svarta varsel som måste mötas med skärpt beredskap från antikrigsrörelsen.

Läs även andra bloggares åsikter om USA, Iran, CIA, Amerikanska underrättelsetjänster, The New Yorker, Anfallskrig mot Iran, Israel, demokrater, republikaner

I andra media: DN,SVD

En brittisk demonstration mot BNP

Socialdemokraterna

leker med elden

Gordon Brown fick i morse i sitt hem på Downing Street Nr 10 besked om ett mycket smärtsamt valresultat i ett brittiskt fyllnadsval. Detta samtidigt som han ska fira att det gått ett år sedan han tog över efter Tony Blair. Det var parlamentsplatsen efter den nyvalde konservative borgmästaren för London, Boris Johnson, som skulle återbesättas.

Mandatet går traditionellt till högern så det var ingen sensation att de konservativas kandidat tog hem en mycket klar majoritet med 10.116 röster. Labours nästan totala tapp av sina traditionella väljare var däremot en sensation. Partiets kandidat förlorade depositionsavgiften och blev med bara 1,066 röster utmarkerad inte bara av The Green Party, med 1.3221 röster, utan för första gången även av det bruna partiet, British National Party, med 1.243 röster.

När jag såg nyheten flimra till på datorskärmen hade jag precis läst färdigt en intervju med Åsa Linderborg i tidningen Internationalen. Hennes mörka profetia bekräftas redan nu i England. ”Tror du sossarna kommer att kunna vända trenden ifall de vinner nästa val?”, frågar tidningens Katarina Wikström. Åsa Linderborgs svar manar till mer än eftertanke:

”Nej, jag tror inte det. De kan inte bedriva någon vettig opposition mot borgarna för deras politik är inte radikalt annorlunda. Nyckeln ligger i fördelningspolitiken. Folk kommer att bli jättebesvikna på socialdemokraterna när de märker att kapitalet inte omfördelas mer rättvist. Och då leker man verkligen med elden för då kommer högerextremismen att bryta igenom på allvar.”

Läs även andra bloggares åsikter om Labour, fyllnadsval, nazister, British National Party, Nationella Motståndsrörelsen, Sverigedemokraterna, politik, socialdemokraterna, Åsa Linderborg

Maj1968 Maj 1968 Maj 1968

Vi har fått ett brev från Kjell Östberg, professor i samtidshistoria vid Södertörns universitet och aktuell med sin spännande bok om Olof Palmes politiska liv. Han arbetar i Tidsignals redaktion tillsammans med Åsa Linderborg och Håkan Blomqvist, samt Maria Sundvall, känd för sitt arbete i Bevara den gemensamma välfärden. Historikern och socialisten Blomqvist har samtidigt komprimerat dramatiken kring detta magiska, år 1968, i en översikt för tidningen Internationalen. Men här Östbergs brev till bloggen där han presenterar Tidsignals specialnummer om just Maj 68:

I bidrag från våra internationella medarbetare ger Tariq Ali en bred exposé över den internationella vänstervågen som skulle komma att förändra en värld. Sociologen Michael Löwy diskuterar den explosiva brygd som låg i kombinationen av den marxistiska och den romantiska civilisationskritik som i så hög grad präglade 60- och 70-talets rebeller. Istället för att fokusera på kårhusockupation och gärdesfester förklarar den förre facklige oppositionsmannen på Volvo Göteborg, Göte Kildén, betydelsen av ”December 69” för den svenska arbetarradikalismen – d v s den stora gruvstrejken i Malmfälten. Sociologen Eva Schmitz belyser en sida av 1970-talets kvinnorörelse som numera tycks bortglömd: de stora kvinnostrejkerna bland städerskor och sömmerskor.

Filosofen Daniel Bensaid reflekterar i ett franskt perspektiv över vänsterns uppgifter 40 år efter 68 och behovet av en ny antikapitalistisk rörelse. Slutligen bjuder vi i en artikel av Per-Olof Mattsson på en genomgång av hur den svenska 68-ornas drömmar satt avtryck i skönlitteraturen. Tidsignal är dessutom denna gång rikt illustrerad.

Missa inte denna djuplodande och inspirerande sommarläsning – ett utmärkt sätt att ladda upp energi inför hösten.

Givande läsning önskar

Kjell Östberg för redaktionen

Lättaste sättet att beställa TIDSIGNAL är att betala in 60 kr plus 20 kr porto till

pg 30 35 44 – 1, Tidsignal och ange att det gäller nr 8 om ”1968”.

En sådan operett. Fredrick Federley går gråtmild upp och pratar om sin mamma, rättar till slipsknuten och accepterar sedan en uppgörelse vars innebörd är att man pudrar näsan på regeringens FRA-förslag. Sminket – lite kontrollmekanismer – där all verklig insyn givetvis är utesluten. På så sätt kan Federley och de andra borgerliga uppstickarna rösta för masskontrollen utan att tappa sina ansikten. Sminket ska dölja sveket.

En glädjande nyhet är däremot att de två svenska förbanden av Nordic Battle Group läggs ner. Sedan 2007 har fem nordiska länder försörjt 2 800 elitsoldater, som stått beredda att i EU:s namn sättas in var som helst i offensiv strid. För alla arbetande människor har det bara i Sverige kostat 1 miljard kronor i skatt att ha dessa jägarsoldater på ständig stridsfot…

Varför ska Sverige delta i olika nykoloniala projekt. Skulle man pressa Reinfeldt och Sahlin i en regelrätt utfrågning så är jag övertygad om att de inte har en aning om vilka intressen Sverige egentligen stödjer i norra Afghanistan. Skulle man säga Norra alliansen och Iran skulle de förmodligen bli helt förvirrade. Sak samma med den militära insatsen i Tchad. Reinfeldt och Sahlin har naturligtvis ingen aning om vilken stam och regim vi stödjer. Där är Sverige för att försvara Frankrikes ekonomiska intressen och det kostar 300 miljoner kronor bara i sommar. De enda ”skarpa insatser” man gjort – är dessutom bara att bevaka den egna utrustningen mot stölder. Det kanske också är det bästa man kan göra…

Nordic Battle Group avvecklas innan den hunnit vecklas ut. Bra det.

I andra media:EXPRESSEN,SVD,GP,

I:DN,AB,

Läs även andra bloggares åsikter om Politik, Federley, Nordic Battle Group, EU, FRA

Andra bloggar: Svensson,Jinge,Trotten,Esbati,

I media:DN1,DN2,SVD,AB,DN3,SVD2,SVD3,

Läs även andra bloggares åsikter om FRA, Spioneri, Riksdagen, Personlig integritet,

GÄSTSKRIBENT: KJELL PETTERSSON

Efter nederlaget i Poltava mot ryssen klarade Karl XII:e inte ens av att slå Norge

Nu gäller det. Nerverna är på helspänn. Sverige mot Ryssland. Här ska bli en strid mot den av överheten så hatade ryske björnen på andra sidan Östersjön.

Väntar oss ett nytt Narva eller ett nytt Poltava? År 1700 knäckte karolinerna Tsar Peters mycket större armé vid Narva. Men i Poltava slogs samma armé sedan i spillror 1709. Krigarkungen fick med bara några hundra man fly till Osmanska riket och till staden Bender, som i dag ligger i södra Moldavien.

Tyvärr så kommer vi att varken vid seger eller nederlag få höra några matchanalyser från den så oerhört kunniga duon Fjellström och Backe. Inga spelarintervjuer och repriser från matchavgörande ögonblick.

Utan istället en glatt flinade Ola Wennström eller Peter Jidhe som med samma muntra min ständigt avbryter sändningen med ett ”vi är strax tillbaka”. Herrarna och deras genomkommersialiserade TV4 har verkligen gett ordet strax en helt ny innebörd. För du hinner – och då behöver du inte jäkta – laga middag, äta den, ta en dusch, gå en långpromenad under den stund som straxet varar. Vid nästa VM eller EM, om utvecklingen eller rättare skrivet avvecklingen av sändningarna fortsätter, kommer förmodligen varje halvlek på 45 minuter innehålla tre minuter fotboll, resterande fyrtiotvå minuter ägnas åt det ena infantila reklaminslaget efter det andra. Straffar ersätts med ett inslag om Norrlands guld…

För ett antal år sedan var det en man på Södermannagatan i Stockholm som blev så förbannad över ett svenskt baklängesmål att han slängde ut sin TV genom fönstret. När han sedan tittade ut hade den hamnat på taket på hans bil som stod parkerad på gatan nedanför. Snacka om att göra två självmål samtidigt.

Nåväl så upprörda blir inte vi.

Men det är inte utan att man allvarligt funderar på att slänga ut TV:n när nästa ”strax” kommer.

Men nu gäller det grannen i öst.

Historiskt sätt har inte Sverige mött Ryssland så många gånger i EM och VM. I EM ingen gång frånsett ett kval i början av sextiotalet när Kurre Hamrin slog en straff som nog var bland det dåligaste jag sett.

Orsakerna är delvis historiska. Efter revolutionen 1917 upphörde det nya Sovjetsamhället att delta i varken OS eller VM. Kommer inte på rak hand ihåg om de utestängdes eller av egen vilja valde att inte vara med. Om svar anhålles gärna i en komentar.

In på den olympiska scenen kom de först igen 1952 vid OS i Helsingfors. Med i VM var de först 1958. Då i en kvalgrupp bestående av Brasilien, England och Österrike. Efter den grundserien gick det inte att skilja på tvåan och trean – vilka som vann kan ni räkna ut själva – utan det blev omspel mellan England och Sovjet. Sovjet vann och fick ett starkt nederlagstippat Sverige i kvarten.

Denna match gick på TV och innehav av TV tillhörde inte vanligheten på den tiden. Jag var på landet den sommaren och fick ta och cykla upp till Åkes fik i Näset för att se matchen på ett fullspikat café. Ett riktigt café med jukebox, flipperspel och leverpastejsmörgåsar, stora som tefat kostade de en hel krona. Sverige vann med 2-0. Mål av ÖIS-legendaren Agne Simonsson och AIK:arnas AIK:are Kurre Hamrin som 1956 blivit proffs i italienska Juventus.

Nåväl resultatet var en stor sensation eftersom Sovjet slagit Sverige med 7-0 på hemmaplan 1955 och året därpå med 6-0 på Råsunda. Men det var ett rent svenskt amatörlag. Nu fanns proffsen med. Gunnar Gren hade året innan kommit tillbaka från sin italienska utflykt som började i Milan – minns Gren-No-Li – 1949. Kurre hade kommit hem för att spela VM. Julle hade lämnat Bergamo och Atalanta. Nacka hängde fortfarande med och hade landat från Milano och Inter. Lidas hade för en månad lämnat Milan. Denna högst aptitliga kvintett kryddades med de svenska bidragen: Kalle Svensson IFK Helsingborg som målvakt; Orvar Bergmark Örebro och Sven Axbom IFK Norrköping som backar. På mittfältet Sigge Parling Djurgårdens IF (det tog emot att skriva det namnet men fotbollsnöden har ingen lag) och Reino Börjesson från hör och häpna Boråslaget Norrby. Och som center nämnde Agne som året efter fick bragdguldet efter att Sverige spöat England med 3-2 på Wembley. För övrigt Englands andra förlust på hemmaplan sedan Ungern 1953 då de blev fullständigt avklädda och torskade med 6-3.

Denna sommarsaga för femtio år sedan slutade som bekant i VM-finalen mot Brasilien.

Ska Olof Mellberg kunna stoppa den ryska björnen?

Men den andra gången vi tog nappatag med den ryske björnen var den omförglömliga midsommarnatten 1994. En midsommarafton som började i helregn och slutade i ett väderomslag som kom att resultera i ett sommarväder som vi sent kommer glömmer. En natt utöver det vanliga. Då Sovjet inte längre Sovjet. Ryssland inte Ryssland, utan för en kort stund ett land som hette OSS

Jag var än en gång på landet. Denna gång i ett prunkande Roslagen. Den kvällen blev det mycket kaffe men inget kron. För matchen måste ses i det tillstånd då man kan ha behållning av matcherna och den började halvtvå på natten på arenan Silverdome i USA.

Två underbara nickmål av hårdingen Martin Dahlin och ett mål på straff av Tomas Brolin. Vinst med 3-1 och en sommar som kommer leva i minnet livet ut..

Två oförglömliga matcher. Två vinster. Bägge gångerna var jag på landet.

Denna gång är jag tyvärr i stan vilket ger mig minst sagt onda aningar.

Men å andra sidan, onda aningar har jag alltid. Vare sig det är Sverige, Arbetarnas IdrottsKlubb eller Reymers pojkar18 som spelar. Det är bara att hoppas att de inte infrias.

I media: DN1,DN2,AB1,AB2,AB3,AB4,

Sportblogg: Robert Lauls

Läs även andra bloggares åsikter om Fotboll, Sverige, Ryssland, EM i fotboll, Poltava, Karl XII, Sovjet,

K-G Bergström funderar så att det knakar. Men hamnar på villovägar…

Valen för två år sedan blev en framgång för borgerliga Sverigedemokraterna. En framryckning till nära tre procent i riksdagsvalet och lokalt som i Landskrona till skyhöga 22 procent. I Skåne fick partiet 5.67 procent och i Blekinge 6.21.

I den senaste SIFO-mätningen tar sig nu partiet över fyraprocentsspärren och har ungefär samma stöd som Kristdemokraterna. I SVT:s rapport fick vi K-G Bergströms analys. Sverigedemokraternas uppgång beror inte:

”…på hur de etablerade partierna har hanterat SD. De har ju misslyckats med sina strategier. Först försökte man tiga ihjäl dem och sedan försökte man ta debatten, inget hade betydelse..”

”Det handlar egentligen om integrations- och invandringspolitiken. Det finns fyra procent som tycker att de vill ha in det mest kritiska partiet…”

Så långt är det bara att hålla med. Men när KG kommer till konsekvenserna då hamnar han ordentligt på villovägar:

”Men om partiet skulle ta sig in i riksdagen och få en vågmästarroll så kommer Sverigedemokraterna att bli mycket besvikna. Skälet är att de inte kommer att få något som helst inflytande utan vi kommer i det läget att få se historiska uppgörelser över blockgränserna. Partierna kommer att göra allt för att eliminera inflytandet från SD.”

För det första finns det inga givna hinder för att exempelvis moderaterna skulle samarbeta med SD. I takt med opinionsskiften omprövas naturligtvis hela tiden de politiska partiernas förhållanden till varandra. I dag säger moderaternas partisekreterare Per Schlingmann att det gäller att se till sakfrågorna, inte bara till att ”isolera” SD. Blir de bägge partierna låt säg 2011 överens om att avskaffa det som är kvar av turordningsreglerna vid uppsägning, då kan de naturligtvis också komma överens om detta.

För det andra underskattar K G Bergström viktiga delar av parlamentarismens roll. Den insikten har vi som i huvudsak arbetar utomparlamentariskt. Riksdagspartierna i Sverige är helt bidragsberoende. De lever i ett privilegierat utanförskap, frikopplat från medlemsavgifter och tar hem sina inkomster genom skatter på människors arbete. Enligt en reltivt färsk undersökning av realtid.se får bara K G Bergströms eget parti från de sk formativa ungdomsåren, moderaterna, sammanlagt över 800 miljoner kronor i olika former av partistöd under denna mandatperiod. Alltså en bidragsfinansiering på snart nog en miljard kronor. Tar sig SD över fyraprocentsribban får partiet i en hast väldiga pengasummor. Vid sidan av det klingande kassaflödet får man också ett nära nog ovärderligt medialt inflytande.

Jimmy Åkesson tycket att livet ”känns behagligt”

I det läget kan vi hoppas på att partiet går under i giriga pengastrider. Men det finns det inga garantier för detta. Dessutom kanske ett mindre taffligt partiledarskap kan slå sig fram i sådana interna fejder.

Det farliga med SD är inte att man fångar upp stämningar och röster som ifrågasätter att de etablerade partierna misslyckats med sina integrations- och invandringsstrategier. Det farliga är att partiet i sin ideologiska fabrik omvandlar rädsla och kritik till förakt, hat och rasism. Med de nya opinionssiffrorna i ryggen tycker partiledaren Jimmy Åkesson att livet nu ”det känns behagligt”. Partiet brölar och stampar i utmarkerna och ”laddar nu inför EU-valet”. De etablerade partiernas uppslutning ( v undantaget ) bakom den europeiska imperialismens EU-projekt bäddar för att SD:s bakåtsträvande nationalism ska få Jimmy Åkesson att ligga ännu bättre och ha det än behagligare efter EU-valet 2009 och inför då stundande riksdagsval.

Andra bloggar: Svensson,Proletärbella,DN,

Läs även andra bloggares åsikter om Politik, Sverigedemokraterna, KG Bergström, Riksdagen, rasism, invandringsfientlighet