Hezbollahs ledare Hasan Nasrallah gick i går för första gången ut i en skarp kritik av Iraks regering. Bakgrunden är de hårda förhandlingar som nu förs mellan USA och premiärminister Nuri al-Malikis folk om ett nytt avtal mellan ockupationsmakten och samarbetsregeringen. USA vill knappast finnas kvar i området i de hundra år som republikanernas presidentkandidat John McCain kan tänka sig, men så länge som det finns ett enda oljefat kvar att pumpa upp, vill man ha kvar sina militära baser och sina politiska tyglar i regionen. Nasrallahs kritik tog sin utgångspunkt i hur Israels ockupation delat upp befolkningen i Libanon:

”En neutral grupp; en andra grupp som inte brydde sig; en tredje grupp med billiga samarbetsmän; en fjärde grupp som hade intressen som sammanföll med Israels; en femte, redan besegrad grupp, som såg fram emot att samarbeta med ockupationsmakten för att begränsa förlusterna; en sjätte grupp som politiskt och genom media tog avstånd från ockupationen och till sist en sjunde grupp som ansåg att det var dess nationella, religiösa och moraliska skyldighet att beväpna sig och befria landet, oavsett priset. Det är denna grupp som utgör motståndsrörelsen.”

Han fortsatte sedan med en skarp kritik av arabstaternas passivitet i förhållande till Israels erövringskrig för 60 år sedan:

”1948 väntade palestinierna förgäves på att de arabiska bröderna skulle utforma en enad arabisk strategi / för motståndet / och att det internationella samfundet skulle handla. Det palestinska motståndet var skälet till att världen vaknade upp och insåg att det fanns en palestinsk fråga….I det ockuperade Irak finns det dom som tror på motståndsrörelsen och dom som tror på politiken. I dag måste man inta en fast hållning. Motståndsrörelsen har riktat flera svåra slag mot USA:s ockupationsarmé. Irak är kallat att följa motståndets strategi.”

Efter detta gick Nasrallah in på Hezbollahs förhållande till Libanons armé:

”25 maj 2000 då var jag i Bint Jbeil och utropade segern ( Israels ockupationssoldater lämnade libanesisk mark ) för alla libaneser, för palestinierna och för hela Umma ( den muslimska gemenskapen ). Jag sa att vad vi gjort, det var vår plikt, och vi förväntade oss ingenting i gengäld ( när det gällde politisk makt )…bara att man skulle se till södra Libanon och utsatta regioner som Baalbek och Hermel….Man säger att motståndsrörelsen i Frankrike lade ner sina vapen efter befrielsen. Jag svarar dem att genom historien, har varje segerrik motståndsrörelsen också tagit makten, men vi frågade inte efter den. Jag återupprepar min ståndpunkt i dag: vi vill inte dela makten i Libanon och vi vill inte regera landet eller påtvinga folk våra tankar…Jag stödjer helt och hållet uppgörelsen i Doha som utesluter vapen när det gäller att nå politiska mål….motståndsrörelsens vapen är till för att bekämpa fienden, befria landområden ( han syftar på Sheebas trädgårdar vid Golanhöjderna ) och fångar. De är till för att försvara Libanon – ingenting annat. Regeringens vapen, eller armén och de väpnade styrkorna, är också till för att försvara nationen, folket och deras rättigheter, regeringen och säkerheten. Regeringens vapen ska inte användas för att göra upp med motsatta koalitioner. Regeringens vapen ska inte användas till utländska projekt som vill hindra Libanon att möta Israel ansikte mot ansikte. Regeringens vapen ska inte användas för att tysta motståndsrörelsen och dess vapen. ”

Skälet till dessa längre citat är inte att jag och vår blogg i största allmänhet vill vara kurir åt en borgerlig, nationalistisk och i sociala frågor mycket konservativ rörelse, utan att det oftast råder en medial blackout i Sverige när det gäller det libanesiska Hezbollahs verkliga politiska ståndpunkter. I de undantagsfall där man skriver om organisationen sätter man oftast likhetstecken mellan denna och Syrien, eller mellan denna och Iran, och insinuerar att Nasrallah och hans framgångsrika rörelse skulle vilja försöka skapa inbördeskrig i Libanon. Ja, i hela regionen. En tolkning av verkligheten som helt spelar USA/Israel i händerna.

I andra media: DN,SVD,GP,

Läs även andra bloggares åsikter om Politik, Libanon, Israel, Hezbollah, Hasan Nasrallah, USA, Irak, a- Maliki, Bush, väpnat motstånd

På en mysig morgonträff, där man smaskade frukost ihop med arbetsgivarna, försäkrade Göran Johansson (s) för två veckor sedan AB Volvos styrelseordförande Finn Johnsson att han såg Hamnarbetarförbundet som ett stort orosmoment för hamnens framtid: ”Just nu jävlas de som mycket de bara orkar”, var hans veklagan över detta vårt kanske mest stridbara fackliga förbund…

I natt bröt så en konflikt ut i Sveriges hamnar. Formellt är det den avtalsslutande parten, Transportarbetarförbundet, som sätter hamnarna i blockad när det gäller övertidsarbete, nyanställningar och inhyrning av arbetskraft. Men i praktiken är det Transport tillsammans med Hamnarbetarförbundet som sagt nej till medlarnas förslag. Björn A Borg, från Hamns styrelse säger att:

Den avgörande orsaken till detta ställningstagande är att ingen acceptabel lösning presenterats vad gäller arbetstidens förläggning och inflytandet över denna. Hittills har hamnarbetarna haft ett inflytande över schemaläggning, övertids- och skiftsystem, men detta vill arbetsgivarna nu riva upp vilket vi finner vara helt oacceptabelt och medlarna kunde inte presentera en för oss godtagbar lösning. Innehållet i förslaget vad gäller löneökningar fann vi också vara för dåligt.

Vad ska Göran säga till Finn nästa gång de har sin mysfrukost ihop? Ska han gråta ut över Finns axel och medge att just nu jävlas de allihop?

Alla vi andra som känner för arbetarrörelsens sak ställer oss naturligtvis solidariska med de kämpande arbetarna. Vi har mer än nog med trasiga arbetstider i det här landet – som arbetsgivarna dessutom vägrar att betala för!!

I andra media: GP1,GP2

Läs även andra bloggares åsikter om Hamnblockad, Transportarbetarförbundet, strejk, LO, Hamnarbetarförbundet

I går flyttade våra sista sommargäster in. Tornsvalorna eller tornseglarna, som de också kallas, zzzwischade till i kvällningen och tog sedan snabbt sina enkupiga tegelpannor i besittning. De brukar komma från det tropiska Afrika den 20:e maj, men en vecka med nattfrost hade fått dem att dröja över Danmark och norra Tyskland. Men i går kom värmen och med den de luftplankton som gör att dessa vidunderliga seglare kan få någon mat där de hänger högt, högt upp i himlavalvet. Man lär ha observerat tornsvalor ända upp till 3 600 meters höjd.

Tofsviporna kommer först, med sina nattliga tjut över åkrarna och sist är det tornsvalorna som flyttar in. Samtidigt har koltrasterna börjat med sin aftonsång. För oss som bor uppe i Alefjäll, i glesbygden en bit norr om Göteborg, känns det som om tornsvalornas pilsnabba dykningar och glädjeskrik avslutar våren. Bortom åkerrenen drar det också något ljusgrönt över ekarna. De små bladen brände sig svårt av nattfrosten och tvekar aningen om de ska våga bli större.

I kväll blir valet lätt. Vi spolar Perelli. I stället är det koltrasten som får douze points…

Som en hyllning till tider som flytt repriseras som litterär färdkost under dagen, Nationalteatern med Doin` the schlagerfestival. En råbarkad text, men nog var det härligt med Sillstryparn och alla de andra ( finns på Youtube ) :

Kära lyssnare, får jag för er presentera The One and only Sillstryparen från Göteborg!
eller som spanjoren säger Geratta di Anjovis
sjungande till sin äkta Semperfiser Doin’ the omoralisk schlagerfestival
i kören hörs de brummande busarna Björnligan och Gondolen
It’s a One , It’s a two
It’s a One , two three four”

Det rasslar av juveler glittrar av guld
de sjunger om den spanska solen
men roteringar och mod det skiter de i
och svänger på fascistkärringkjolen

och här kommer ABBA i kläder av plast
lika döda som sillkonserver
de skiter också i allt vill göra snabba stol
det pyr i mina franska nerver

Doin’ the omoralisk schlagerfestival
Doin’ the omoralisk schlagerfestival

”ja kom igen gubbar!”

Och världens melodi, förtryck och slaveri
va fan rör det våra artister
de gör sin karriär och ler och snälla är de har många korkade brister
De ställer upp på allt de tar det smörigt kallt
i fascisternas feta ister
de roar oss till döds och våran grammafon
sak vi fastna i dera klister?

Doin’ the omoralisk schlagerfestival
Doin’ the omoralisk schlagerfestival

Och Stickan Andersson han tycker folk är dumt
pruducerar romantik
Men kärleken är stark
så Stickan får en spark
som passar ett syniskt svin
men ni som jobbar hårt
och ni som har det svårt
sjung med i Sillstryparens melodi
Vi har våran egen sång
vi ger väll fan i de
i deras fjöliga svärmeri

Doin’ the omoralisk schlagerfestival
Doin’ the omoralisk schlagerfestival

Intressant?
Borgarmedia: AB1, AB2, AB3, AB4, SVD1, SVD2, SVD3,
Läs även andra bloggares åsikter om Charlotte Perrelli, Sillstryparn, Schlagerfestivalen, Samhälle

Veckans politiska uppgörelse i Doha var en militär och politisk triumf för Hezbollah. Det viktigaste skälet till den militära urladdningen var regeringen Sinioras beslut att bokstavligen, över hela landet riva upp de optiska fiberkablar som Hezbollah använder till sitt eget interna kommunikationssystem. Under kriget sommaren 2006 kontrollerade och övervakade Israel Libanons fasta telefonnät. Redan i krigets inledningsfas förstörde man dessutom alla system för mobiltelefoni i landets södra delar. Ett viktigt skäl till att motståndet mot Israel, trots detta, blev så framgångsrikt, var givetvis att Israel inte kunde slå ut Hezbollahs egna kommunikationsleder.

Alltsedan dess har Hezbollah reparerat, förstärkt och byggt ut sina egna signalsystem. Man har ett finförgrenat nät från Beirut ner till gränsen mot Israel och kan på så sätt hela tiden vara i kontakt med alla politiska kadrer och militära centra. Man har även byggt ut systemet till Bekaadalen österut till den syriska gränsen. Under det senaste året har fiberoptiken nått fram även till norra Libanon samt till stadsdelar i Beirut, tidigare helt kontrollerade av regeringstrogna rörelser, oftast etniskt baserade bland sunniter eller druser. I systemen har Hezbollah i dag integrerat nätverket WIMAX, vilket även innebär långdistanstillgång på trådlös Internet och telefoni.

Det var dessa system som regeringen Fouad Siniora ville förstöra. Hade han och hans regering, intensivt uppbackad av USA/Israel och Saudiarabien/Egypten, lyckats. Ja, då hade Libanons enda försvar mot en förnyad israelisk invasion till stora delar slagits ut.

Det var därför Hezbollah omedelbart ställde regeringen Siniora inför ett ”fait accompli”, ett fullbordat faktum, genom att på några timmar militärt, med våld slå ut de miliser som Saad Hariri och Walid Jumblatt rustat upp och tränat. I bergen nordöst om centrum splittrades Jumblatts trupper. Förgäves sökte de amerikanskt flygstöd . Efter några timmars eldstrider fick de ge upp och lämnade sedan in sina vapen till armén. En armé där ledningen konsekvent höll sig i bakgrunden av rädsla för att få en etnisk splittring i de egna leden. Saad Hariris milis Future, som han byggt upp med hjälp av saudiska oljepengar och det amerikanska säkerhetsföretaget Secure Plus (Enligt en lång välunderbyggd artikel i Los Angeles Times ), klarade bara en timmas närstrid med Hezbollahs soldater. Skälen till detta formulerades väl av chefen för ett annat säkerhetsföretag i Beirut: ”Man kan inte bara spendera millioner med dollar och så bygga en armé på ett år”, sa han till Los Angeles Times. ”Man måste också vara motiverad, tro på något och vara beredda att dö”.

Det var däremot motståndarna. Hariris legosoldater var inte värda mer än knallpulver i uppgörelsen med Hezbollah. Många nyhetstelegram och tidningsartiklar antyder att USA och dess allierade länge övervägde om de skulle kunna undsätta Sinora militärt. Men att man till sist insåg att riskerna var för stora. Därför blev uppgörelsen i Doha en oerhörd politisk triumf för ”Guds parti”, som Hezbollah betyder på svenska. Rörelsen fortsätter att ha fullständig kontroll över egen säkerhet och sina egna militära strukturer. Den omstridda flygplatschefen sitter kvar, vilket betyder att Hezbollah kontrollerar transporter till och från Beirut Airport. Sist men inte minst, så fick man igenom sitt 19 månader långa krav på att ha vetorätt i den kommande ”nationella regeringen”. Den reform av vallagarna som ska ske gynnar också Hezbollah och Amal, liksom deras ”kristna” partner general Aoun. I de senaste valen fick Aouns rörelse nära sjuttio procent av rösterna från den kristna sektorn, ett inflytande som ofta undgår svensk media.

Hezbollah är en borgerlig, starkt religiös nationalistisk rörelse. Partiets program är religiöst och konservativt. Alltså ingenting för kämpande socialister i Mellanöstern. När det gäller det nationella motståndet mot USA:s och Israels järngrepp över regionen är rörelsens hängivenhet, dess motstånd, dess etiska disciplin och dess mod däremot beundransvärda. I den kampen förtjänar de stöd av alla socialister!

I andra media: NYT, DN1, DN2, SVD1, SVD2,
Bloggat: Björnbrum,
Läs även andra bloggares åsikter om Politik, Hezbollah, Libanon, Israel, Beirut, General Aoun, Amal,

Stockholm:
Debatt om Maj 68
Ska panelen stormas?

Ibland är det nästan så att man smäller av när man öppnar tidningen. I Dagens Nyheter får vi reda på att det ska bli debatt. Stor debatt. Om ”Kårhusockupationen och revolutionsåret 1968”.

I regi av Axess ska det pratas i Kårhuset gamla lokaler på Holländargatan. Huvudtalare blir den gamle ockupanten och numer betydligt nerkylde fryshusdirektören Anders Carlberg. Naturligtvis blir det en paneldebatt med en modern moderator, DN:s politiske redaktör Niklas Ekdal, som packar åsikterna till en mjuk, mjäkig gröt som kan sväljas av alla och envar. Säkert bjuds också några små trevliga skratt och leenden. Inbjudan och föranmälan krävs, heter det. Nog låter det som en glad parodi? ”Inbjudan och föranmälan” för att få lov att komma till ett revolutionsmöte. Vi hoppas innerligt att det finns gott om debattglada ungdomar i Stockholm som kan ”storma panelen”! Eller, hur var det Anders, var det så du sa förr i världen?

Göteborg:
Debatt om Maj 68
Ingen föranmälan!

I Göteborg blir det däremot en riktig debatt där det kommer att ryka flisor från väggarnas träpaneler. Vi återger här en inbjudan från Marxistarkiv.se, Föreningen Ordfront samt tidskriften Röda Rummet.

Ungdomsradikalisering, studentrevolt, Tet-offensiven i Vietnam, anti-imperialistiska mobiliseringar, Vietnamprotester i hela världen, en miljörörelse som såg dagens ljus, uppkomst av en självständig kvinnorörelse…

I Tjeckoslovakien pågick Prag-våren för ”en socialism med mänskligt ansikte”. Här i Sverige inträffade kårhusockupationen och bland mycket annat massdemonstrationer mot julens kommersialism och konsumtionshysteri (!) I t.ex. Italien pågick under -68-69 en omfattande strejkvåg och fabriksockupationer med avancerade exempel på arbetarkontroll.

Men något av det mest spektakulära inträffade i Frankrike maj-68 , där i en av ”metropolerna”, där i en nyckelstat för världskapitalismen. Där skakades det bestående och den rådande samhällsordningen ordentligt i sina grundvalar. Utvecklingen här inleddes av en studentrevolt och övergick så småningom i en generalstrejk och arbetarresning. Den franska statsapparaten och regeringen lamslogs i flera veckor. Vad var det som hände? Vad var orsakerna, vad pågick egentligen under ytan i samhället och i olika samhällsskikt under dessa dramatiska veckor och i t.ex. relationen mellan stad och land, och varför ebbade det hela ut? Vad kan vi lära av dessa erfarenheter? Redan Marx konstaterade att klasskonflikterna ofta antagit sin mest tillspetsade form i Frankrike, som under franska revolutionen 1789, revolutionerna 1830 och 1848, liksom under Pariskommunen 1871, det senare ett av de första exemplen på demokratisk arbetarförvaltning.

I maj i år är det 40 år sedan Maj-68 i Frankrike. Med fokus på detta, men även diskussion om övrig händelseutveckling detta dramatiska och viktiga år som kom att prägla en hel ungdomsgeneration, anordnar marxistarkiv.se tillsammans med Föreningen Ordfront och Röda Rummet ett möte med dokumentärfilmvising och diskussion i Göteborg:

Tid: Söndagen 25 maj Kl. 12.00

Plats: Pölgatan 5 (Gathenhielmska kulturreservatet vid Stigbergstorget, Majorna i Göteborg).

Inledare: Göte Kildén

Läs mer om 1968 hos SP och hos marxistarkiv.se.

Intressant?
Bloggat: Svensson,
I media: DN1, DN2, DN3, DN4,
Läs även andra bloggares åsikter om 1968, Anders Carlberg, Göte Kildén, DN, Axess, Ordfront, Paris, Historia, Politik

Min blogg från den 15:e maj har kommenterats av Per T Ohlson. Han känner inte igen de ord jag valde att lägga i hans mun. Inte så konstigt. I hastigheten kastade jag om citaten från ”seniorerna” Barbro Hedvall och Per T Ohlson. Stor ursäkt. Så här skulle deras omdömen om Östbergs Palmebok ha återgetts:

Var Olof Palmes hemlighet hans unika förmåga att läsa sin tid? Ja, lyder professor Kjell Östbergs slutsats i den första imponerande delen av hans biografi: “I takt med tiden. Olof Palme 1927-1969″(Leopard).Här kan man verkligen tala om arkivdykning: i det stora Palmearkivet (bara breven är cirka 100 000!) och i andra in- och utländska arkiv. Så är också skildringen utförlig – släktbakgrund, studier, studentpolitiken, tjänsten på försvarsstaben, anställningen hos statsminister Tage Erlander, partiengagemangen, avancemanget i kanslihuset, statsrådsposterna – allt finns med.

Dagens Nyheters Barbro Hedvall

I takt med tiden förmedlar inga omvälvande nyheter, men Östberg har gjort en imponerande forskningsinsats som kompletterar och komplicerar bilden av en man som fortfarande, tjugotvå år efter sin våldsamma död, väcker starka känslor.

I takt med tiden följer det spåret, metodiskt och noggrant. Ibland bryter författarens eget vänsterperspektiv igenom; tonen är lätt förebrående i avsnitten om den unge Palmes proamerikanska attityder. Men tack vare Kjell Östberg träder Olof Palme äntligen fram i biografisk och politisk helfigur, befriad från fördomar och myter. Det är stort.

Per T Ohlsson från Sydsvenska Dagbladet

Dessbättre tog inte förväxlingen bort min poäng. När K G Bergström sablar ner Kjell Östbergs biografi om Palme gör han detta i strid med andra skarpare recensenter. Hans invändningar mot Östberg är ideologiskt motiverade och bottnar i Bergströms egna borgerliga föreställningar om livet och historien. En annan läsare av bloggen, med gott minne, har också hört av sig och påpekat att K G Bergström åren 1973-75 satt i Kalix kommunalfullmäktige för moderaterna! ”När författarens perspektiv inte är självklart utan att man måste börja fundera över var författaren står politiskt, då blir det galet” var alltså Bergströms åsikt om Östbergs Palmebok. Är det inte då en bumerang han kastar? En bumerang som med full kraft slår tillbaka mot hans egna omdömen. Bara tre år efter sina partipolitiska mödor för moderaterna rekryterades Bergström till Rapport. Borde han då – enligt sitt eget synsätt – verkligen få arbeta med politisk journalistik överhuvudtaget? För hur trovärdiga är då hans ”objektiva kommentarer”?

Läs även andra bloggares åsikter om Politik, KG Bergström, Palme, Kjell Östberg, Per T Ohlson, Barbro Hedvall

I går middag anlände en “arabisk kommitté” – utan Egypten/Saudiarabien och Syrien – med Quatars premiärminister i spetsen till Beirut Airport för att försöka medla i den våldsamma konflikt, som utlöstes när den väststödda regeringen Fouad Siniora avsatte flygfältets säkerhetschef Wafiq Shgeir samt beslöt att Hezbollah skulle fråntas sin interna teleutrustning. Ankomsten blev parodisk i och med att det var just den avsatte Shgeir som stilenligt mötte den arabiska delegationen. Hezbollah lät själv dessutom meddela att man som en ”artig gest” tillfälligt hade öppnat en landningsbana samt en motorvägsled in till Beirut för att på så sätt välkomna delegationen. Ett snyggt sätt att tala om vem som egentligen bestämmer. Nära men ändå så långt borta satt Bush tillsammans med jubilaren Olmert i Jerusalem och firade den israeliska ockupationsmaktens sextio år av kolonialism. Nära men ändå så långt borta gjorde han vad kan kunde för att fördöma Hezbollah och Iran. Men inte mer. En timma innan en av drusledaren Walid Jumblatts milisförband gav sig till Hezbollah vid strider uppe i bergen under söndagen, öster om huvudstaden, var den ansvarige officeren i kontakt med USAs militär och begärde flygunderstöd i form av miliärt material. Men han fick inget positivt svar….

Vid midnatt lokal tid var det nu i stället klart med ”medlingen”. Den arabiska kommittén, där Quatar har en viss självständig roll i fejden mellan det sunnitiska blocket Saudiarabien/Jordanien/Egypten och det shiitiska Iran, bekräftade bara arméns tidigare ståndpunkt att Shgeir ska sitta kvar och att Hezbollahs kommunikationsnät inte ska röras. Alltså ingen medling utan bara ett konstaterande av faktum. Siniora och hans regering ”förnedrades” som det heter i BBC:s kommentar.

(George Galloway) ”Hezbollah försvarar Libanon”

I Al-Manars ( nyhetsnät närstående Hezbollah ) löpande nyheter berättas om ett ställningstagande i den libanesiska konflikten från George Galloway, parlamentsledamot och känd brittisk medlem i Respect samt antikrigskämpe. Att man återger hans intervju från dagstidningen Al-Ghad är intressant eftersom den också innefattar kritik mot Iran när det gäller kriget i Irak:

Sayyed Hasan Nasrallah och Hezbollah försvarar Libanon och dess suveränitet…utan dem skulle Libanon ha varit ett annat land; ett ockuperat land…..I propagandan säger en del att Nasrallah är Irans allierade. Men jag menar att de då förleder folk om sanningen och den är att en del arabiska ledare backar upp USA och de imperialistiska krafterna. Jag ser Hezbollahs generalsekreterare som ett unikt föredöme. Han är sanningsenlig och jag tror att vad som hände i Libanon kom som ett resultat av regeringens beslut att utan diskussioner avväpna Hezbollah, vilket tvingade dom att handla i självförsvar… Hezbollah vill inte ta kontroll över Libanon fast man kan, för man känner Libanons struktur och dess mångfald. Jag menar att det är märkligt att en del arabiska ledare bekymrar sig över Irans kontroll över regionen, framförallt som iranierna hjälpte US/UK och dess ockupationsstyrkor genom att underlätta deras inmarsch till Irak. Araberna vill diskutera Hezbollahs ockupation av affärsgatan Hamra i Beirut bara för att de är oförmögna att diskutera Israels ockupation av Palestina och USA:s av Irak…”

Läs även andra bloggares åsikter om Politik, Libanon, Israel, Hezbollah, Siniora, USA, Bush, Beirut

I SVT:s kulturnyheterna försökte K-G Bergström än en gång att uppträda som politisk siare eller som någon sorts orakel – inte från Delfi – utan från TV-soffan. Denna gång var han satt att recensera Kjell Östbergs första bok i den biografiska duon om Olof Palme, ”I takt med tiden”.

Samtidigt var de stora tidningsdrakarnas vassare kommentatorer ute i spalterna med sina bedömningar. Aftonbladet publicerar en i alla avseenden mycket generös recension av Ann Charlott Altstadt. Kanske inte så konstigt. Tidningen kultursida är domäner där Östberg både uppmärksammats och uppskattats i andra sammanhang. Men även seniorerna i klassen är berömmande. Först Dagens Nyheters Barbro Hedvall:

I takt med tiden förmedlar inga omvälvande nyheter, men Östberg har gjort en imponerande forskningsinsats som kompletterar och komplicerar bilden av en man som fortfarande, tjugotvå år efter sin våldsamma död, väcker starka känslor.

I takt med tiden följer det spåret, metodiskt och noggrant. Ibland bryter författarens eget vänsterperspektiv igenom; tonen är lätt förebrående i avsnitten om den unge Palmes proamerikanska attityder. Men tack vare Kjell Östberg träder Olof Palme äntligen fram i biografisk och politisk helfigur, befriad från fördomar och myter. Det är stort.

Per T Ohlsson från Sydsvenska Dagbladet är också full med lovord:

Var Olof Palmes hemlighet hans unika förmåga att läsa sin tid? Ja, lyder professor Kjell Östbergs slutsats i den första imponerande delen av hans biografi: ”I takt med tiden. Olof Palme 1927-1969″(Leopard).Här kan man verkligen tala om arkivdykning: i det stora Palmearkivet (bara breven är cirka 100 000!) och i andra in- och utländska arkiv. Så är också skildringen utförlig – släktbakgrund, studier, studentpolitiken, tjänsten på försvarsstaben, anställningen hos statsminister Tage Erlander, partiengagemangen, avancemanget i kanslihuset, statsrådsposterna – allt finns med.

K-G Bergström far efter helt andra ord i SVT:s Kulturnyheterna. Visserligen menar han att Östberg grävt på ordentligt i amerikanska arkiv – men i övrigt så är inte boken ”bland de bättre biografier” han läst. Varför? Jo, menar Bergström: ”När det känns som om perspektivet inte är självklart utan att man ska behöva fundera över var författarna står politiskt” då blir det galet. Han säger också att han ”läst jättemånga bra amerikanska biografier där man aldrig har behövt göra detta”. Sedan harklar han fram en radda om att författaren ”finns långt ut på den yttersta vänsterkanten”, alltså väldigt långt ifrån Bergströms egna borgerliga föreställningar om livet – och historien. I sak menar han att Östberg glorifierar 68-rörelsen och övervärderar dess betydelse för opinionsbildningen och för Palme själv. Den åsikten kan man naturligtvis ha även om den inte delas av seniorerna i branschen. Men egentligen menar Bergström att forskare bara ska ha ett borgerligt perspektiv – alltså att de ska leva i hans egna vanföreställningar om livet. För han kan väl inte mena att författarna till de amerikanska biografiska bestsellers som han har på nattduksbordet saknar perspektiv? Att dessa biografier bara är produkter där man kört samman historiska data i en computer och sedan tryckt ut alstren? Eller att jag – långt ut på den socialistiska vänsterkanten – inte skulle kunna ha någon behållning av en biografi över låt säg Trotskij bara för en författare själv i det stora hela håller sig med borgerliga värderingar? Eller ska jag döma ut Bergström när han själv kommenterar den borgerliga alliansens politik – bara för att han själv är fången i en borgerlig ideologi? Dessutom – är det inte för tidigt att säga att Kjell Östberg – i den första delen av sin biografi övervärderar 68-rörelsens betydelse? Boken slutar 1969 och då hade effekterna av denna rörelse, vars starkaste drivkrafter var den stora gruvstrejken 69-70 samt det ständigt pågående Vietnamkriget knappt börjat påverka idéerna i samhället.

Kulturnyheternas inslag snubblar också i ingången. Där presenteras Bergström stort som ”SVT:s kommentator och en som också har träffat Olof Palme flera gånger”. I själva pratet avfärdar Bergström sedan Palmes betydelse: ”Han var inte så jättefantastisk som man ibland tror i debatten”. Varför var det då så märkvärdigt att ha träffat karln att man behövde understryka det för att ge lite glamour åt Bergström? När han ändå är i farten passar han dessutom på att avfärda den tidigare politiska journalistiken på TV: ”Den hade ingen storhetstid under hans (Palmes) tid”. Ja, det är nog så att vad Bergström säger är: ” Egentligen är det bara jag som är stor”…

Oraklet i Delfi satt på en trekantig pall och andades in de svavelhaltiga ångor som hela tiden spyddes upp ur en underjordisk källa. Snurrig i huvudet svamlade han sedan ut en radda med osammanhängande meningar som det krävdes en hel flock med heliga präster för att uttolka.

Riktigt så illa är det inte med Oraklet i SVT. Men nästan.

Intressant?

Bloggat: Jinge, Svensson,
Läs även andra bloggares åsikter om Politik, Palme, Kjell Östberg, K-G Bergström, 1968,

I dag bär olivträden i Palestina sorgflor. Sionismen firar att det är sextio år sedan Katastrofen, Nakba, var fullbordad och staten Israel kunde utropas efter sin seger i Erövringskriget våren 1948. Under sin tid som utrikesminister på 1980-talet berättade den socialdemokratiske veteranen Sten Andersson att det inte var förrän på 60-talet som han insåg att det tidigare hade funnits araber i det Palestina där judarna hade grundat sitt Israel. Så var det även för många av oss som är något yngre. Under min barndom och mina tonår levde jag i föreställningen att det var de nyinvandrade judarna som hade fått öknen att blomma och att de stora och saftiga apelsiner som vi fick av mamma till jul kom från dessa fantastiska nyodlare i sina lika fantastiska kibbutzer.

Under decennier har sedan den palestinska motståndsrörelsen tvingat fram helt nya fakta. De myter jag fick höra som barn och tonåring var medvetna ideologiska konstruktioner för att radera ut det historiska minnet av ett helt folk. Men man möblerade inte bara om historiska ”fakta” och ideologier utan skapade samtidigt nya landskap. Där sionisterna valde att inte odla planterade man ofta parker eller skogar. I sin iver att vara så europeiska som möjligt planterade man framförallt barrträd i stället för att göra inhemska val. Det är därför skogar runt om i Israel i dag bara innehåller elva procent ursprungliga arter! Inte bara araberna utan också deras ekosystem skulle bort. I sin bok ”Den etniska rensningen av Palestina”, berättar den israeliske historikern Ilan Pappe om detta. Om hur parker och gröna skogar, ofta turistmål, i själva verket är begravningsplatser för de byar som skövlades och eliminerades.

Ilan Pappe, belägger i sin källkritiska och ytterst väldokumenterade bok, den medvetna plan om etnisk rensning som judiska terrorgrupper genomförde 1948. Boken har getts ut på svenska av förlaget Karneval. Han är själv av judisk börd och hans forskning vid universitet i Tel Aviv blev till sist så ifrågasatt att han fick hyra ut familjens hus i Israel och söka sig till universitetet i Cambridge för sitt fortsatta arbete. I en intervju publicerad i Z-net 22 mars sa han:

Det sista jag skulle vilja göra är att vara en person som håller upp en spegel mot det egna samhällets ansikte och sedan säger: ”Titta hur fula ni är!”. En del människor tycker om att utmana och reta upp sina grannar. Jag är inte på det sättet. Jag skriver inte för att irritera människor och jag tycker definitivt inte illa om mig själv. Jag älskar också många människor i Israel och det var inget förräderi (det jag skrev). Men jag är historiker och detta är sanningen, på de enda sätt som jag kan se det. Den historieskrivningen handlar om förövare och brottsoffer och det är palestinierna som är offren. Detta sagt utan att idealisera palestinierna. Offren är inte alltid trevliga människor, men dom är fortfarande offer.

I samma intervju är Pappe helt entydig när det gäller lösningen på den nuvarande situationen. Våldet kan bara upphöra genom att ockupationen upphör och att bortdrivna palestiner ges rätten att återvända. Han menar att de flesta av hans vänner inte röstade på Hamas därför att de inte ville leva tillsammans med judar utan att därför att de såg Hamas som det bästa verktyget för att bekämpa ockupationen. Men hur är det med deras terror?

De anser inte att det handlar om terror. Fatah och Hamas använder den svages vapen därför att de inte har flyg och stridsvagnar. De är lika våldsamma som israelerna, varken mer eller mindre. De finns bara en enda skillnad och det är skillnaden mellan våldet från en ockupationsmakt och våldet från dem som bekämpar ockupationen.”

I stora delar av västvärlden anses Pappes slutsatser som extrema. I amerikansk media ses han nog snarast som terrorist. Den förre presidenten Jimmy Carter blev rejält smutskastad och sattes i medialt kylskåp när han i sin bok kallade Israel för en stat med apartheidpolitik. Opinionsförskjutningen i Sverige går däremot åt rätt håll och på Göteborgspostens kultursida i dag skriver biträdande kulturredaktören Gunilla Grahn-Hinnfors en bra krönika där hon ifrågasätter myterna kring den israeliska statsbildningen och manar till en diskussion om de byggstenar som för sextio år sedan la grunden till en judisk stat. Hennes enkla slutsats blir:

Efter 60 år är det dags att göra upp med de delar av den israeliska lagstiftningen och politiken som bygger på åtskillnad mellan judar och andra och låta Israel bli en öppen och demokratisk stat för alla sina medborgare.

Gör man det. Ja, då har också sionismen upphört att existera och det vore att komma en bra bit på vägen mot fred i Mellanöstern.

Intressant?
Bloggat: Jinge, Svensson,
I media: SVD1, SVD2, DN1, Guardian1, Guardian2
Läs även andra bloggares åsikter om Politik, Israel 60 år, Palestina, 1948, Nakba, Sten Andersson

Så här fyrtio år efter Maj 68 och den stora gruvstrejk, som lamslog Sverige under 47 långa dagar något år senare, samlades socialdemokraterna i går till ett toppmöte om arbetarklassen. Vad har arbetarrörelsen kunnat skörda under dessa år? Hur ser arbetarklassen ut i dag? Är den fackliga organisationsgraden i växande? Är kampberedskapen i trim? Hur ska vi äntligen få makt över våra liv? Ekosocialismen hur ska den få en plats i programmet? Vi vet att motståndaren är välorganiserad som man sa, då uppe i malmfälten för snart fyrtio år sedan. Brännande frågor som skulle kunna besvaras och kan besvaras. Men som dessvärre inte fick några svar eftersom denna ingress naturligtvis är fejk.

För vad var det som George Orwell skrev i Djurfarmen? Grisarna reste sig på bakbenen och snart kunde ingen se vem som var människa och vem som var gris? Ja, något i den vägen var det. En allegori som jag kom att tänka på i går när jag hörde att socialdemokraterna hade arrangerat ett grandiost toppmöte om jobben, där företagaren hyllades som arbetarpartiets förebild. Vi vet sedan förut vad Sahlin tycker. Mona är ”modäärn” och tycker att företagarna är hennes hjältar. Det sa hon i Göteborg samtidigt som hon lät bli att besöka blockadvakterna vid salladsbaren Wild´n & Fresh. Mona är politisk modist och syr upp det som passar och just nu är det Maud Olofssons ivriga bävrar, småföretagarna, som blivit ”modärna”. På toppmötet hyllades förtagandet och ”entreprenörsskapet som en livsstil” om och om igen.

Kanske har Sahlin kännt sig pressad av att organisationen Företagarna utsett Vänsterpartiets riksdagskvinna på Värmlandsbänken, Marie Engström, till sin favoritpolitker. Även hon tycker att det är helt okej att leva på andras arbete ( plundring av mervärdet ) bara det sker i småskaliga former. Förmodligen har Mona och Marie vilseletts av moderaternas retorik om ”det nya arbetarpartiet” och helt enkelt trott att alla företagare nu helt plötsligt är lediga. Ja, bara står där och väntar på att bli uppbjudna. Vi får se vad Mona och Marie kan ”leverera” när det blir allvar av och ministersocialismen en gång kanske stundar med en gemensam regeringsbildning. Men för dagen får de nog nobben. Så länge de ”envisas” med att köra med turordningsregler lär inte de små utsugarna tacka ja ens till de ivrigaste inviter. För övrigt var den största nyheten från gårdagens toppmöte med socialdemokraterna att man redan nu sviker vad som lovades under demonstrationerna mot regeringens försämringar av A-kassan. ”Det där med 80 procents ersättning blir bara ett tag, vi måste sätta en tidsgräns”, hette det i ett mummel från Östros i en radiointervju på P1. Alltså: Det blir en återställare. Men bara en. Den blir dessutom jäkligt liten.

Intressant?
Bloggat: Svensson,
I media: DN1, SVD1, SVD2, DN2,
Läs även andra bloggares åsikter om Socialdemokraterna, Mona Sahlin, LO, småföretagare, gruvstrejken, abetare, Maude