När jag skriver detta är det 33 år sedan jag satt och ändrade i dispositionen för 1975 års I majtal. Radion stod på och i en lång ekosändning vi fick veta att Södern var befriat och att de amerikanska ockupanterna hade drivits ut ur Vietnam. På TV nästa dag kunde vi före inslagen om de olika Första Majtågen se hur amerikanare och vietnamesiska quislingar förtvivlat slogs om att få plats i den sista helikopter som lämnade taket på USA:s förr så mäktiga ambassad.

FNL:s stridsvagnar med sina vrålande dieselmotorer bröt ner grindarna till marionettregimens presidentpalats och körde upp till general Ngugyen Huo Hauh, som redan hade hissat kapitulationsflaggan. Decennier av krig var över. Vietnameserna, ett av jordens fattigaste folk, hade besegrat supergiganten USA. Priset var högt. Två, kanske tre miljoner döda vietnameser. Hem till USA hade 58 000 amerikaner skickats i de berömda plastsäckarna. Kanske var det för att priset var så högt och segern egentligen omöjlig som glädjen var så intensiv detta årets första Maj. Anders Carlberg (numer verkställande fryshusdirektör) och jag höll tal i Vitabergsparken i Stockholm inför 3 000 deltagare i ett revolutionärt Röd Front och jag har aldrig I Maj upplevt en sådan riktig yrsel av glädje som då. Färgerna däruppe på Vita Bergen i Stockholm var dessutom makalösa. Lövsprickningen var i full gång men björkarnas musöron, banderoller och fanborgar pudrades ändå med nyfallen snö.

Då, I Maj för 33 år sedan – på samma sätt som i dag – var det många stämde upp arbetets egen hymn framför alla andra, Internationalen. Det franska originalet skrev av Eugène Pottier i samband med Pariskommunens fall 1871 och bakom verserna kan man skönja centrala politiska tankegångar hos den Första Internationalen. Pottier var själv kommunard och tvingades i landsflykt till England. Sången hette då ”Chant de la lutte” eller ”Stridens sång” på svenska. 1888 tonsattes stycket av Pierre Degeyter. Den fick då namnet Internationalen och erövrade snabbt världen. Den svenska texten skrev av Henrik Menander 1902. Korkskärare till yrket som sedan blev journalist på den tidiga arbetarpressen. Valdes vid LO:s konstituerande kongress 1898 till suppleant för LO:s nye ordförande Fredrik Sterky. Menander har även skrivit texten till Arbetets söner.

Socialdemokratin har alltid haft svårt för denna arbetarrörelsens finaste sångskatt. Skälet är helt enkelt att Pottiers revolutionära budskap, med sina idéer från Marx, klingar falskt när det kommer från reformistiska strupar. Ingen kan väl tänka sig att Mona Sahlin i sitt I Majfirande på Götaplatsen i dag sjunger ut med raderna: ”Vi skjuter våra generaler och sjunger broderskapets sång”. Ett försök till en mesigare ny ”översättning” (förfalskning) gjordes av Sven Backlund och John Berg 1932. Men det blev så mycket ljum barnvälling över texten att den inte ens användes särskilt länge på Brunnsvik och andra kursgårdar. Det finns också en viktig slutsats i Pottiers dikt där en viktig nyans missades av Menander. Han skriver ”Där fast vi knyta brodersbandet”, när det i ursprungstexten heter att ”Arbetare och bönder vi är det stora arbetarpartiet”. Helt enkelt: ska det gamla kunna störtas ner i gruset så krävs det också ett arbetarparti. Som vågar sjunga alla verserna i Internationalen kanske vi ska tillägga.

Här en repetition inför dagens övningar:

Upp, trälar uti alla stater,
som hungern bojor lagt uppå!
Det dånar uti rättens krater,
snart skall uppbrottets timma slå.
Störtas skall det gamla snart i gruset.
Slav, stig upp för att slå dig fri!
Från mörkret stiga vi mot ljuset,
från allt vi intet vilja bli.

Upp till kamp emot kvalen!
Sista striden det är,
ty Internationalen
åt alla lycka bär.
Upp till kamp emot kvalen!
Sista striden det är,
ty Internationalen
åt alla lycka bär.

I höjden räddarn vi ej hälsa,
ej gudar, furstar stå oss bi.
Nej, själva vilja vi oss frälsa
och samfälld vill vår räddning bli.
För att kräva ut det stulna, bröder,
och för att slita andens band,
vi smida medan järnet glöder
med senig arm och kraftig hand.

Upp till kamp…

I sin förgudning avskyvärda
månn´ guldets kungar nånsin haft
ett annat mål än att bli närda
av proletärens arbetskraft?
Vad han skapat under nöd och vaka
utav tjuvar rånat är;
när folket kräver det tillbaka,
sin egen rätt det blott begär.

Upp till kamp…

Båd’ stat och lagar oss förtrycka,
vi under skatter digna ner.
Den rike inga plikter trycka,
den arme ingen rätt man ger.
Länge nog som myndlingar vi böjt oss,
jämlikheten skall nu bli lag.
Med plikterna vi hittills nöjt oss.
Nu taga vi vår rätt en dag.

Upp till kamp…

Till krigets slaktande vi dragits,
vi mejats ner i jämna led.
För furstars lögner har vi slagits.
Nu vill vi säkra evig fred.
Om de oss driver, dessa kannibaler,
mot våra grannar än en gång,
vi skjuter våra generaler
och sjunger broderskapets sång.

Upp till kamp…

Arbetare, i stad på landet,
en gång skall jorden bliva vår.
När fast vi knyta brodersbandet,
då lättingen ej råda får.
Många rovdjur på vårt blod sig mätta,
men när vi nu till vårt försvar,
en dag en gräns för dessa sätta,
skall solen stråla lika klar.

Upp till kamp…

Demonstrera 1-maj

Intressant?
Bloggat: Mullvaden, Svensson,
Läs även andra bloggares åsikter om maj-68, sossar, politik,

Klubbstyrelsen för IF Metall Volvo Lastvagnar AB i Umeå skulle platsa i ett skyltfönster för hur en demokratisk och kämpande fackförening ska ledas. I en sådan fackförening fattas också oftast bra beslut. Som tidigare anställd vid Volvo Lastvagnar i 27 år, om än i Göteborg, så värmer det extra att läsa att klubbstyrelsen där uppe i björkarnas vackra stad ger ett välkommet stöd för sjuksköterskornas fackliga kamp. Klubben organiserar 2 100 metallare:

”Lycka till i kampen!

Vi stöder sjuksköterskornas kamp för högre löner. Vi tror att er kamp kommer att vinna en ännu större sympati och respekt från allmänhetens sida om ni bygger fackliga broar till Kommunals medlemmar inom vården vars löneläge också måste uppvärderas. Vården skulle inte fungera utan ert gemensamma arbete.

Vi vill uttrycka vår solidaritet som

• ett stöd till en uppvärdering av löner inom den kvinnodominerade vården och omsorgen.
• ett stöd till en väl fungerande sjukvård och omsorg vars kvalitet är beroende av att personalen värderas på ett rimligt sätt.
• ett stöd till en grupp löntagare som vågar ta striden och utmana den ”norm” som sätts som tvångströja över hela arbetsmarknaden och som riskerar konservera löneskillnader mellan mäns och kvinnors arbetsmarknad.”

Läs även andra bloggares åsikter om Vårdstrejken, Volvo Umeå, Kommunal, Politik

Vid Minnesstenen bakom Folkets Hus i Varberg, samlades i dag en tät skara med LO-förbundens huvudskyddsombud och regionala skyddsombud . En tyst minut hölls och en marschall tändes för var och en av de arbetare som omkom i en olycka på arbetet under 2 007. Den fina högtiden var en del av den internationella fackliga minnesdagen ”Workers Memorial Day” och under den konferens som ägde rum samtidigt kunde skyddsombuden konstatera att dödsolyckorna på arbetsplatserna ökar i Sverige. Främst handlar det om bygg och anläggningsarbeten; jord- och skogsbruk samt inom transportsektorn. Av de 77 omkomna arbetarna var sju kvinnor.

Mot denna bakgrund är regeringens minskade resurser till Arbetsmiljöverket skandalösa!

Läs även andra bloggares åsikter om arbetsplatsolyckor, LO, dödsfall i arbetet

Göteborgsposten/SIFO publicerar i dag svaren på en undersökning där man frågat 1 000 svenskar vilket som är det bästa sättet att förbättra de mänskliga rättigheterna i Kina. Bara fyra procent tror på någon form av OS-bojkott.

Självklart ska man ha principer och inte alltid rätta in sig i leden efter den senaste opinionsundersökningen. Men Mona Sahlin missar nog inte poängen med SIFO:s mätning. Hon och Thomas Bodström, har efter en idé från Frankrikes president Nocolas Sarkozy, som själv förtvivlat jagar bättre opinionssiffror, koketterat lite med tanken på att Reinfeldt borde bojkotta invigningen ( han har i och för sig aldrig tänkt sig att delta ) av OS i Peking. Storföretagen kan fortsätta med att investera storkovan på den heta kinesiska marknaden, Carl Gustav och Silvia får tillsammans med Göran Johansson (s), än en gång stå på däcket till ostindiefararen Götheborg, om nu planerna går som tänkt och det blir en repris på seglatsen uppför Pärlfloden till Kanton. Framförallt kan idrottsfolket till TV-tittarnas och huvudsponsorernas (som McDonald) oerhörda förtjusning nu till sensommaren ostört mäta sina krafter mot varandra.

En flashig symbolhandling som inte kostat någonting. Ännu så länge. Men efter denna något oväntade SIFO-mätning lär Sahlin och Bodström tystna för gott i frågan. Bakom koketteriet finns naturligtvis inte något uppriktigt engagemang för de nationella minoriteterna i Kina. Då hade Sahlin exempelvis engagerat sig intensivt mot den kinesiska statsledningens förtryck av de muslimska uigurerna i Xinjiang. En befolkningsgrupp, långt större än tibetanerna, och som dessutom utsatts för ungefär samma öde som dessa. Men nu är det ju inte lika flashigt med muslimer som med buddister. Smaka bara på parollen: Bojkotta OS i Peking – För ett Fritt Östturkestan!

Dessutom. Den historiska idén bakom de olympiska lekarna är att de stater som deltar, ska lägga ner sina vapen och inte delta i krig under spelen. Kina är inte i krig med någon annan stat. Det är däremot USA som leder ockupationstrupper i Irak och Afghanistan. Varför vill inte Sahlin bojkotta spelen i Peking, när nu USA tillåts delta? Eller Storbritannien? Ja, varför vill hon inte bojkotta OS i London 2012? Storbritannien är ju tveklöst en ockupationsmakt…

Till sist undrar vi framförallt varför hon inte bojkottar ockupationsmakten Israel när denna statsbildning den 11 maj, i Stockholm ska fira att det är 60 år sedan det egna Erövringskriget 1948….

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om OS, Sahlin, Bojkott, Israel

I en mycket välsignad stund, sa George Bush en gång till den nära vännen Tony Blair, att han var utsänd av Gud för att befria Irak. Demokratin i Irak skulle blomma och sedan spridas vida över Mellanöstern.

Nu vet vi alla hur det har gått. Bland annat har Bush`s kristna bröder och systrar i Irak lidit fruktansvärd pina. Kyrkor och kapell har sprängts i luften. Präster lemlästats och mördats. Hundratusentals medlemmar av dessa församlingar, nästan ”rödlistade arter”med sin tro i lärorna från de första urkristna samfunden, som de assyriskt-ortodoxa eller kaldeiska, har drivits på flykten. Under Saddams regim, som med allt sitt blod och sin terror trots allt var sekulär, kunde man 1987 räkna de kristna till nära 1.4 miljoner människor.

I dag uppskattar nyhetsmedia att bara en knappt halv miljon kristna finns kvar i landet. Ödet för de kristna i Irak liknar det som drabbat deras trosfränder i Betlehem. Till följd av Israels ockupation – välsignad av Gud och Bush – är utrymmet för kristna och kristen turism ( eller christian cruising som det heter i Texas ) allt snävare…

Det är nog mycket som Bush plågas över och rannsakar i sitt inre, när han har sina enskilda bönestunder. Vad var det Gud menade med att göra mig till sin utsände? Har jag handlat efter hans befallning? De kristna i Irak håller på att utrotas. Två till tre miljoner andra irakier har flytt landet. Den etniska uppdelningen är snart ett definitivt faktum. Massarbetslösheten grasserar överallt och den sociala misären härskar. Kvinnornas villkor är uslare än på decennier. Kampanjerna inför regionalvalen i oktober bedrivs som ett inbördeskrig mellan shiitiska fraktioner, där USA hjälper den ena sidan att döda. Då den sida som är mest välvillig inställd till att USA ska kunna kontrollera landets oljetillgångar. Men var det verkligen detta Gud åsyftade med sin mission?

En gång i tiden, under det iskalla kriget på 1950-talet, sa man att NATO bildats av tre skäl:

– Håll tysken nere
– Håll ryssen borta från Europa.
– In med amerikanare

När det gäller dagens Irak kan man skönja en liknande strategi:

– Håll irakierna nere
– Håll iranierna borta
– In med amerikanare

Visst. Irakierna har mosats ner och amerikanarna är på plats. ”Om så för hundra år”, som republikanernas John MacCain säger. Även om detta skett till ett högre pris än vad Gud hade tänkt sig. Men iranierna? Deras inflytande i Irak bara ökar och i ett eventuellt federalt Irak, med provinserna kring Basra i syd som en självstyrande eller nära nog självständig region, där blir Teheran viktigare än Bagdad. Redan i dag kan man handla med den iranska valutan rial i Basra…

Nej, gudarna ska veta att Bush inte kan ha det lätt med sin tro och sin mission till Irak. Vi får bara hoppas att han inte i nästa bönestund får klartecken från ovan att flygbomba Iran.

Intressant?
Bloggat: Jinge, Motbilder, Rawia Morra,
Media: DN1 DN2 SVD1 SVD2 Politiken1 Politiken2 DB1 DB2
Läs även andra bloggares åsikter om Politik, Bush, Blair, Israel, Iran, Irak

I gårdagens frukost med SVT gick allting fel. En reporter hade lämnat soffan och med kameraman och naturälskare tagit sig ut till vackra ekbackar runt en liten sjö. Här skulle vi tittare få möta den vår som med rasande fart var på väg in över mälarlandskapen. Men nu var det inte primetime utan arla morgonstund och kallt. Mycket kallt. De små vitsipporna hängde som vore de redan vissnade och av det skränande fågellivet på sjön hördes ingenting. Vi fick snarast en känsla av tunn, frasig nattis…

– Men här blir snart liv, underströk naturälskarn och höll upp en nästan förfrusen och slokad blåsippa mot kameran.

– Så blir det fart i hela sjön, fortsatte han. Med sothönor och knipor som snurrar runt. Det finns fler hanar än honor bland gräsänderna. Upp till fyra hanar för varje hona. Så det blir väldiga jakter. Ja, faktiskt rena våldtäkter kan man säga…

– Men vad kan vi göra åt det, utbrast den förfärade reportern…

När inslaget var över skulle den vanligtvis så strama och korrekta kommentatorn på Ekonominytt berätta om de senaste rasen på börsen. Men hela inslaget blev till en journalistisk kollaps där slipsknuten hoppade av fnitter och reporterns kropp knöt sig i konvulsioner av skratt över hängiga blåsippor och dramatiska våldtäkter bland Stockholms gräsänder…

Ja, nu är vi människor inte alltid djur. Vi försöker ordna sociala samspel och respekt för varandra med ömsesidiga hänsyn. Inte minst bekämpar vi vidriga våldtäkter. Men det är inte lätt att översätta vår etik till fågellivet. Är inte tranornas parningsdanser exempelvis väl obscena?

I människornas värld förstörs dessa sociala samspel och denna strävan efter fredliga former för umgänge ofta av den brutala amerikanska imperialismen. Morgonens nyheter om att General David Petraeus, nu ansvarig för USA:s styrkor i Irak, utsetts till landets överbefälhavare för USA:s militära kommando för Mellersta Östern, gör att rädslan för att denna våldspolitik ökar. Petraeus är från sin första utnämning fram till i dag skräddarsydd och behängd med medaljer av USA:s försvarshögkvarter i Pentagon och gruppen kring vicepresident Dick Cheney. Han efterträder den amiral William Fallon som i praktiken sparkades från samma post så sent som i mars, därför att han satt sig på tvären mot Cheneys planer på kommande flyganfall mot Iran/Syrien.

General David Petraeus ska först och främst under de kommande tre åren ha översyn över krigen i Afghanistan, Irak och på Afrikas horn, heter det från Pentagon. Nog låter pressmeddelandet som en mardröm klippt från författaren George Orwells dystopi 1984, framförallt som det är uppenbart att Petraeus nya befogenheter också gäller Iran/Syrien/ och Libanon?

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Imperialism, Petraues, Natur, Miljö, USA, Pentagon, Imperialism, SVT, Cheney, Politik, Samhälle

USA:s bäste expresident Jimmy Carter, ofta smädad som saktmodig i utrikespolitiken och ofta sedd som den sävlige jordnötspresidenten från Georgia, har nu blivit till en svårknäckt nöt för Bush.

Han har dels arbetat hårt med hälsovården i länder underordnade och utnyttjade av västvärlden, dels har han fungerat som en trovärdig och oåtkomlig ”god man” för val i både Venezuela och i Palestina. Hugo Chávez valsegrar och Hamas regeringsbildning kunde inte ifrågasättas av de vanliga nyliberala gaphalsarna just tack vare hans observatörsstatus. Hans bok om Israels rasistiska politik ” Fred inte apartheid ” har sedan retat gallfeber på regimen i Israel samt alla skyddsänglar i Washington.

När han nu försiktigt bänder upp en springa på Mellersta Österns värsta krutdurk och generar Bush genom att ge sig in i vad som i praktiken är egna förhandlingar både med Hamas och Syriens president Bashar al-Assad, blir reaktionerna från Israel/USA förutsägbara, men opinionsmässigt oerhört pinsamma och avslöjande Ehud Olmert och hans regeringskabinett vägrar att ens kommentera den förhandlingsgiv från Hamas och Syrien som Carter håller upp, framförallt då att Hamas i praktiken kan tänka sig att lämna Israel i fred om den sionistiska staten håller sig bakom 1967 års gränser. För att riktigt visa hur obetydlig Carter är, bryter man också mot diplomatisk praxis och förolämpar expresidenten genom att inte ge honom ens minsta tänkbara säkerhetsskydd under sin vistelse i Jerusalem. Bush` krigskabinett i Washington tar å sin sida till storsläggan genom att låta Condoleezza Rice hetsa mot Carter och sedan rada upp Hamas alla påstådda överträdelser mot ockupationsmakten.

Israels talande tystnad och Rices råskäll avväpnas sedan enkelt av Jimmy Carter när han säger att USA har gett upp rollen av att vara en medlare. På det stort uppslagna fredsmötet i Annapolis 28 november i fjol var ett stopp för Israels bosättarpolitik exempelvis en självklar och gemensam ståndpunkt. När Carter i Jerusalem lugnt och sakligt på sin presskonferens kan visa att Israel fullständigt bortser från detta, som kanske är konfliktens akilleshäl, för att i stället har tillåtit 9 000 nya bosättare bara sedan sammankomsten i Annapolis, och samtidigt försynt påpekar att Bush och Rice inte på något sätt rådbråkat Israel med detta eller med alla nya vägspärrar på Västbanken som ständigt upprättas, då pekar han på en större förändring av USA:s utrikespolitik än vad han själv kanske inser.

Amerikas förenta stater, USA, föddes ur den storslagna amerikanska revolutionen där tretton kolonier med självständighetsförklaringen 1776 bröt sig loss från det brittiska imperiet. Först i och med alla våldsamma förändringar under och efter det Första världskriget börjar USA att både vara och att göra anspråk på att vara ett eget nytt imperium, den amerikanska imperialismen. Men inte minst för att själv få fria händer ute på den vida världsmarknaden fortsätter man att ofta flagga för stöd åt antikoloniala rörelser och statsbildningar. Under Suezkriget 1956 såg vi en av de sista reflexerna för detta, när USA faktiskt tillsammans med Sovjetunionen tvingade Frankrike/Storbritannien/Israel att rulla tillbaka sitt militära anfall på Egypten. Sexdagarskriget 1967 ledde däremot till bestående ockupationer och försök till annekteringar från Israels sida, utan protester från USA. Men fortfarande 1978 kunde Jimmy Carter pressa Israel, alltså i praktiken fungera som medlare, och därigenom få till fredsavtalen mellan Egypten och Israel i Camp David.

I dag pressar inte USA ockupationsmakten Israel en endaste millimeter. Man klipper inte en endaste klo på en enda av de israeliska hökarna. Av den så storslagna amerikanska revolutionens förenta stater har det blivit en nyliberal, nykolonial skurkstat bland alla andra skurkstater.

Aftonbladets Helle Klein skriver i en ledare att Carl Bildt ska göra som Carter. Han uppmanas att träffa Hamas för att sedan få EU att bjuda in till en dialog, skriver hon.

En vacker tanke. Men inte mer. Carl Bildt trivs så bra att gosa inne i värmen hos Bush`s armhåla. Så varför riskera att bli urskakad ur presidentens kavaj?

Intressant?
Bloggat: Rawia Morra,
I media: SVD1, SVD2, SVD3, EX,
Läs även andra bloggares åsikter om Carter, Palestina, Israel, Hamas, Bildt

I det trånga politiska rummet mellan första och andra omgången i de franska kommunalvalen är ”hästhandeln” i full gång.

Ett samgående mellan olika listor är möjligt inför söndagens andra omgång. Framförallt bjuder man från högern, Sarkozys parti UMP, och den traditionella vänstern PS/PCF, när det gäller det borgerliga centerpartiet Mouvement Démocrat (MoDem), en gruppering som under ledning av den fd presidentkandidaten Bayrou tidigare brutit sig loss från UMP. Många i den breda vänstern har höjt på ögonbrynen när t o m PCF i en region gjort en uppgörelse med MoDem.

PS förra presidentkandidat Ségolène Royal har manat till ett nationellt samgående med UMP medan PS i Paris gör precis tvärtemot och går ihop med les Verts ( de gröna ). Royals förre make, partiordförande Francois Hollande, har diplomatiskt nog lagt sig mitt emellan dessa två poler i partiet. Däremot har han gett partiorder när det gäller ett tekniskt samarbete med LCR, Fjärde Internationalens sektion, och andra listor där LCR är representerade.

I viktiga städer som Toulouse, Marseille och Pau blir det inga överenskommelser trots att LCR passerat femprocentsspärren. I avgörande valdistrikt (med många arbetarröster) i dessa städer har LCR nått ibland 10 procent av rösterna, men PS/PCF har ändå i blind sekterism vägrat enkla tekniska uppgörelser utan krävt politiskt underkastelse och löften om gemensamma kommunstyren på grundval av PS/PCF:s nyliberala program, för att göra gemensam sak i valen.

LCR har vägrat att schackra, släpper inte sitt antikapitalistiska program, och följer därmed inte med i den tranedans om politiska poster i regering och kommuner som varit så förödande för exempelvis PCR ( förnyarnas kommunistparti) i Italien och Die Linke (vänstern) i Tyskland. För att inte tala om Vänsterpartiets alla nedskärningsår här hemma tillsammans med Göran Persson och hans kommunala ”stutar”…

Läs mer hos Socialistiska Partiet.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om LCR, Olivier Besancenot, Val, Frankrike, Segolene Royal, Francois Hollande, PCF, Sarkozy, Politik

Resultatet är ett slag i ansiktet på regeringen, var den bryska slutsatsen i fransk TV, när en glad Alain Krivine från Fjärde Internationalens franska sektion, LCR, gav sitt omdöme om kommunalvalens första omgång. Den breda politiska vänstern och då framförallt Socialistpartiet befäste sin framryckning från de förra kommunalvalen (2001). Vänstern behåller styret över tidigare vunna stora städer, som Paris och Lyon, samt ser ut att i andra omgången kunna få greppet över andra, som Marseille och Toulouse. Vänsterns politiska lågtryck från president- och parlamentsvalen i fjol verkar som bortblåst och kommentatorerna är snabbt ute och säger att våren kommit med en ”rosa våg”.

Men våren kom också med ett rött genombrott! För första gången erövrade våra kamrater i LCR ett eget mycket uppmärksammat utrymme också i den kommunala politiken.

Valen som hölls bara drygt nio månader efter Nicolas Sarkozys triumf i fjolårets presidentval, var inte bara bataljer om lokala och regionala styren utan också en mätare på hur det franska folket tagit emot den nyliberala presidentmakten och dess ministär, ledd av premiärministern Francois Fillon. Tidningarnas politiska barometrar, med deras ständiga mätningar av presidentens popularitet, hade inför valen fallit ner mot stormvarning. Under smekmånaden efter flytten in i Elyséepalatset hade denne energiske nyliberal ett mycket stort förtroende hos över 60 procent av det franska folket. Redan i februari var barometern i botten och populariteten var nere i 31 procent. Aldrig någonsin, inte ens med Reinfeldt har svensk politik sett ett sådant barometerfall.

I presidentvalet var hans mest uppmärksammade tema: ”Jobba mer för att tjäna mer”! Vallöftet och kontraktet med väljarna var att den nya presidentmakten skulle rivstarta med en ”arbetslinje”, där trygghetssystem och gemensamt ägande skulle ersättas med en blomstrande företagsamhet , arbete åt alla och en kraftigt förbättrad köpkraft. Sarkozys löften om att ge sig på de statliga och kommunala verksamheterna har också infriats. Liksom övergreppen på pensionssystemen och universitetens självständighet. När det gäller jobben och köpkraften sticker däremot kontraktsbrotten varenda människa i ögonen. Ekonomin stagnerar och tillväxten förväntas bara bli omkring 1,5 procent i år. Den starka euron och trycket från EU att hålla räntan uppe slår ut mängder med traditionella industriverksamheter. I stället för draghjälp från USA, får många företag från amerikanarnas svankiga kreditekonomi, i stället en spark i baken på sin väg ner i graven. Samtidigt drar den inhemska inflationen i väg. Om än inte i galopp så i full trav. Många vanliga livsmedel har på bara några månader ökat i pris med 10-15 procent. Med så uppenbara kontraktsbrott har sociala, fackliga och politiska protester kommit i våg efter våg. Ett nytt inslag har varit stora strejker också inom detaljhandeln. Även högborgerlighetens entusiastiska uppslutning bakom sin nye president har svalnat för att på många håll bli kylig. Sarkozy ses som vulgär och vräkig och därför inte som värdig den franska statens främsta ämbete. Hans bröllopsresa med den hårt sminkade italienska supermodellen Carla Bruni, i ett privat jetflyg lånat av en ökänd finansman, till Luxors egyptiska lyxkvarter, fick många ”finare sällskap” att rynka på näsorna. Den f d premiärministern Alain Juppé, som i Bordeaux, fick ett av borgerlighetens bästa valresultat, nådde exempelvis denna framgång genom att helt och hållet ignorera Sarkozy.

Men i det stora hela var det alltså den breda vänstern som segrade i valen. Överlag har man inkasserat stora framgångar. Detta trots att vare sig Socialistpartiet eller dess adjutant Franska kommunistpartiet (PCF) på något mer seriöst sätt slutit upp i motståndsleden för att där vara med och formulera de politiska svaren på den nyliberala regeringens offensiv. De generande avhoppen från Socialistpartiet till Fillons kabinett har stärkt bilden av en vänster i en osmaklig ideologisk upplösning. När kaviarsocialisten Bernard Kouchner, en gång en av grundarna till ”Läkare utan gränser”, av Sarkozy erbjöds jobbet som ny utrikesminister, tackade han snabbt för den nya solden och förvandlades i ett huj till en man som vill vara med Bush och bomba över alla gränser. Det är svårt att se de många rösterna för den traditionella vänstern som någonting annat än att väljarna så gott det går vill straffa Sarkozy.

Det röda genombrottet för LCR har en helt annan och mycket hetare puls. De franska kommunalvalen är till sitt upplägg en tillställning som har stora likheter med forna tiders forna småländska hästmarknader. I två omgångar väljer man först kommunalråd, som sedan väljer en borgmästare. När det gäller listornas bjuder man, ljuger och schackrar, för att få så fördelaktig sammansättning som möjligt. PCF avstår exempelvis det mesta av politisk kritik mot Socialistpartiet, drar tillbaka de flesta av sina egna listor, allt för att sedan få stå först på några gemensamma valsedlar där man av tradition har kvar en del av sitt gamla massinflytande. I år hade även, Lutte Ouvrière, en revolutionär socialistisk organisation, efter en tvärvändning gett sig in i detta politiska spel. I förra valomgången vägrade man konsekvent att ens i andra valomgången rösta mot högern. Nu vägrade man samverkan med LCR och medverkade redan i första omgången till att sudda ut politiska skillnader mellan den egna organisationen och det nyliberala Socialistpartiet genom att med detta politiskt helt ryggradslösa parti gå samman på nära ett sextiotal gemensamma valsedlar.

Nu är den politiska avsparken för LCR just att dra upp en skiljelinje mellan de antikapitalister som vill kämpa för ett nytt socialistiskt samhälle och den traditonella arbetarrörelsens kapitulation för nyliberalismen. I över 200 kommuner ställde man därför upp med egna valsedlar eller tog plats på klart antikapitalistiska enhetslistor, samt deklarerade att man vägrade att samregera med några krafter på grundval av Socialistpartiets program. Ett steg över tröskeln, ett principiellt förhållningssätt där man givetvis ”ber om en del näsblod”, som britterna säger, eftersom de egna rösterna kan uppfattas som bortkastade. Men nu bar det hela vägen och de sociala protesterna kunde få ett tydligt politiskt avtryck . I de 200 kommuner där man ställde upp kom man över 5 procent i 109 områden. I 29 kommuner fick man mer än 10 procent. I flera stora städer fick man uppmärksammade genombrott med mer än 5 procent: Toulouse; Lyon; Marseille; Tours; Potiers: Limoges; Montpellier; Nancy; Amiens. Några av de bästa resultaten fick man i: Quimperlé (15%); Clermont (13.8); A Scotteville-lès-Rouen (14.8%); Evry (8.2%): A Foix (10.85%) m fl. I den kommande andra valomgången ger LCR nationellt inga definitiva svar. Dessa ges lokalt efter principen ”slå ut högern”. Där Vänstern väljer att inte samarbeta med det borgerliga mittblocket öppnar man för ett tekniskt samarbete. Men inte mer.

Den egna framgången har stor betydelse på flera plan. Dels är den ett kvitto på ett lokalt förankrat massarbete kring frågor som försvaret av det gemensamma ägandet av energi och vatten; barn- och äldreomsorg; kommunikationer mm. På kvittot finns givetvis också LCR:s politiska roll i de sociala rörelserna överhuvudtaget. Men oregelbundenheten i valutgången visar ändå tydligt hur viktiga det lokala massarbetet är. Bristen på symmetri visar också att den egna organisationen är oerhört mycket mer än Besancenoteffekten. Alltså betydelsen av att en av LCR:s språkrör, Olivier Besancenot, personligen är omåttligt populär. Hans roll har nog snarast varit att med sin enorma närhet och pedagogik ta med sig en diskussion om en nödvändig socialistisk revolution in i de många franska vardagsrummen.

Läs mer hos International Viewpoint:
Strong rejection of Sarkozy
A rejection of the liberal policies

Intressant?
Bloggat: Svensson, Trotten
Läs även andra bloggares åsikter om LCR, Olivier Besancenot, Val, Frankrike, Internationellt, Politik, Samhälle

Olivier Besancenot, talesman för LCR, argumenterade i fredags för ”mer demokrati på Kuba” när han förnekade att han skulle vara ”Fidel Castros brevbärare”. Fidel Castro, som utan avbrott haft makten i ett halvsekel, annnonserade i tisdags sin avgång.

”Jag är för demokrati på Kuba, alltså är jag för fria val”, deklarerade förre kandidaten till Elyséepalatset, i Canal +; Besancenot som under 2007 ägnade sig åt att skriva en bok om Che Guevara, en av den kubanska revolutionens gestalter.

”Jag är inte Fidel Castros brevbärare i Frankrike och jag har kritik mot honom”, framhöll den unge postanställde: ”För mig är socialism i det tjugonde seklet, fria val och flerpartisystem”.

”Men jag sällar mig inte till kören av fiender”, understryker han. ”Jag är inte för att USA ska intervenera. Det kubanska folket ska själv bestämma sin framtid, helt oberoende av den amerikanska imperialismen”. ”Det är en ö som kämpar och gör motstånd, med en egen historia, och jag är till hundra procent solidarisk med Kubas folk gentemot USA”, insisterar Monsieur Besancenot.

AFP/Göte Kildén

Bloggat: Svensson, Esbati, Hanna Löfqvist, Trotten
Borgarmedia: SVD1, SVD2, DN1, SDS, HD, SVD3, DN2, AB1, AB2, Dagen
Andra bloggar om: Olivier Besancenot, Besancenot, LCR, Frankrike, Kuba, USA, Fidel Castro, Che Guevara, Imperialism, Politik