.
Varje krig har sin tross. Sitt militära understöd. Sina kokvagnar och sin fältskär eller läkare som vi säger numer. Men där finns också prästerna och alla dessa utsatta kvinnor i ständigt underläge. ”Horor” säger krigsmännen för det mesta. För i krig ska det inte bara dödas. Pansarvagnarna ska också kunna rulla. Det krävs både diesel och vägbygge. Vapenlåsen får inte rosta samtidigt som magarna ska fungera. Soldaterna ska kriga stort och sedan somna så väl det går.
Det ska dödas – men också pratas, drickas, ätas och skitas. Knullas och sovas.
Under vår egen stormaktstid, som under Gustav II Adolfs dagar i det trettioåriga kriget, var hela familjer med i trossen eller markservicen bakom arméerna. Som billig arbetskraft och billig lusta.
.
På gamla bataljmålningar ser vi aldrig ens en skymt av den väldiga trossen.
Här Gustav II Adolf i en stridsscen från slaget vid Dirschau 1627.
.
I dagens Afghanistan kallas trossen med modernt språkbruk för militär logistik. Kring de snart 150 000 NATO/ISAF-soldater som ska döda långt, långt där borta mellan Hindukusch` svindlande bergsryggar finns i dag en myriad kontraktsanställda. Uppåt 100 000 människor jobbar på flygfält, med vaktbolag och säkerhetsfirmor av diverse slag. Det finns dessutom tiotusentals människor, mer eller mindre godhjärtade, som arbetar i den gråzon som brukar kallas ”civila hjälpprogram”. Ofta säger man NGO:s eller Non Governmental Organisations. Biståndsorganisationer som åtminstone formellt är oberoende av sina länders regeringar.
I dagarna sker en våldsam upptrappning av de militära insatserna. Barack Obama vill göra sig förtjänt av sin Nobelmedalj. Skapa fred genom mer krig. I den politiska retoriken har det kallats för ”surge” eller en svallvåg av nya soldater. Förr sa man mer korrekt ”truppförstärkningar”, vilket naturligtvis inte låter lika bra. Sammanlagt är NATO:s stridande förband på väg att förstärkas med över 30 000 soldater.
Sverige är med i denna svallvåg. Alla partier, utom Vänsterpartiet, i riksdagen har röstat för den upptrappningen av den svenska truppinsatsen.
För Barack Obama är det politiska målet bakom den militära strategin inga humanitära drömmar eller demokratiska luftslott:
”Ingen tror att Afghanistan kommer att bli en västerländsk demokrati. Det vi vill göra är svårt, mycket svårt. Men det är ändå ett förhållandevis blygsamt mål. Vi ska helt enkelt inte tillåta terrorister att operera från denna region.”
Det ”blygsamma” målet är helt enkelt att kontrollera regionen. Dess råvaror och dess ur militär synpunkt strategiska läge med sina ”portar” mot både Central- och Syd-Asien. Målet är en med USA lojal, någorlunda stabil stat med en samarbetsfähig regering. Inget mer. Så mycket som möjligt av den redan tidigare blygsamma statliga infrastrukturen ska dessutom privatiseras och landets ekonomi bli en del av den globala ekonomin. ”Makroekonomi” säger IMF och USAID/Afghanistan i sina målsättningar. En ekonomisk politik som alltsedan Bonn-konferensen 2001 redan utarmat eller slagit ut de lokala näringar som tidigare fanns inom framförallt jordbruks- och livsmedelssektorn. I affärerna eller i marknadsstånden kommer i dag de billiga varorna från grannländerna eller de stater som ingår i ockupationsstyrkorna. Konserverna från Indien, Pakistan eller Iran. Torrmjölken från USA. De industriparker som anlagts har likt den utanför Mazar Al Sharif blivit kulisser.
Amsagorna om kvinnors rättigheter eller betydelsen av sjukvård och skolor är bara retorik eller en politiskt nödvändig del av den moderna ”trossen”. Vore kvinnors väl och ve i fokus kunde man i stället invadera Saudiarabien. Men till dess blodsdiktatur levererar USA i stället sina modernaste stridsflygplan.
Den borgerliga alliansregeringen har inga problem med att låta våra stridsinsatser vara en del av NATO:s krigsmaskineri. Svensk trupp opererar i dag norr om Hindukusch i den zon som i praktiken lever med en stilleståndspakt mellan Karzai och de forna krigsherrarna från den Norra alliansen. Enligt Carl Bildt överlägger den svenska regeringen också regelbundet med USA om den militära insatsen. ”Flera gånger i månaden”. Men självklart håller man sig dessutom med en demokratisk svada och i vår ”tross” finns också de svenska civila hjälpprogrammen. Den Svenska Afghanistankommittén, en gång bildad av övervintrande maoister 1980, ”i protest mot Sovjetunionens invasion av Afghanistan”, gör stora humanitära insatser, men kan, genom att vara ekonomiskt beroende av både regeringen och Världsbanken, ofta ses som en nyttig del av det militära härtåget. I Wikileaks amerikanska krigsdagböcker fick man mycket beröm. Symboliskt nog utsåg Carl Bildt i maj också Svenska Afghanistankommitténs generalsekreterare Torbjörn Pettersson till ny ambassadör i Kabul. Tidigare har Pettersson varit avdelningschef på SIDA och partisekreterare i Jan Björklunds krigsglada Folkpartiet. Liberaler har alltid haft lätt att skjuta med den ena handen för att sedan idka välgörenhet med den andra…
.
.
För att visa upp sina ambitioner som tilltänkt statsminister tog Mona Sahlin regeringsplanet till Afghanistan.
Där blev hon både ombäddad och nerbäddad – med skyddsväst och allt...
.
.
.
Mona Sahlin som tilltänkt statsminister har det inte lika enkelt som den borgerliga alliansen. Det är fyrtio år sedan som hon bara tretton år gammal gick med i Nacka FNL-grupp och tillsammans med sin stora förebild Olof Palme demonstrerade under banderoller om att USA skulle ut ur Indokina. Nu stödjer hon fullt ut NATO:s och Sveriges militära insats i Afghanistan på samma sätt som när hon som demokratiminister i Göran Perssons regering 2001 var med om beslutet att ställa sig bakom USA:s krig.
För att visa sig värdig som statsminister flög hon i regeringsplanet till Afghanistan för att själv vara på plats i ett par dagar. Hon träffade den korrupta narkotikaregimen i Kabul och pratade med NATO:s militärer som tyckte att hon var en ”impressive woman”. På socialdemokraternas hemsida lade man sedan ut en bildsvit med Mona mitt ibland ”våra soldater”. Hon blev kärt nerbäddad och ombädddad – med skyddsväst och allt. Som den barnfödda politikerdotter hon är tramsade hon naturligtvis mest i sina pressmeddelanden om ”att öka det civila engagemanget”. Hon tryfferade dessutom sitt stöd för bombkriget, det moderna dronkriget, med att också lägga ut ett par bilder där hon klädsamt nog kamoufleras med skaror av kvinnor och barn. Däremot, kanske självklart varför, var det mol tyst både från henne och reskamraten, socialdemokraternas utrikespolitiske talesman Urban Ahlin, om de hemliga amerikanska dödspatruller, Task Force 373, som samtidigt avslöjades genom Wikileaks försorg. Dödspatruller som agerar på egen hand, på ”vår sida” i kriget, men vid sidan av det direkta ISAF/NATO-kommandot. Specialstyrkor som bara lyder order från USA:s försvarsminister Robert Gates eller Barack Obama själv.
.
.
En bil är en bil. Om än i kamouflage.
Även en upptrappning av ett krig är en upptrappning.
Om det än kallas för en nertrappning. Det finns inga gröna krig.
.
Miljöpartiet har en ännu svårare balansgång, med sina anspråk på att vara ett fredsparti, och tvingas därför att medvetet ljuga om det verkliga krigsläget. I Göteborgs-Posten skrev nyligen språkröret Peter Eriksson och partiets försvarspolitiske talesman Peter Rådberg en längre artikel, träffande nog rubricerad med att ”Den svenska insatsen bör trappas ner snarast”. Vi har ett krig som håller på att trappas upp, genom beslut som de bägge herrarna ställt sig bakom. Sedan hävdar man samtidigt att det ”bör” trappas ner. Vidare konstaterar man att kriget (som man är för) varit ett fullständigt fiasko och att det bara gett talibanrörelsen en möjlighet att stärka sig. Herrarna har alltså hjälpt till med att stärka talibanerna. Varför ska man för övrigt bara trappa ner något som är ett fiasko? Varför ska det inte avslutas omedelbart? För att få denna omöjliga ekvation att gå ihop förvanskar man ISAF/NATO:s militära strategi. Bland annat heter det att:
”Kabulkonferensen för ett par veckor sedan kom fram till samma sak, att vi ska ha en tidplan för att avsluta kriget. Afghanistans president, Hamid Karzai, sa att de utländska trupperna ska lämna landet 2014 och att Afghanistan själv ska ta hand om säkerheten.” GP 5.8.10.
Men detta påstående är helt enkelt inte sant. Det är ljug. Rakt igenom. Eriksson och Rådberg klär verkligheten i kamouflagedräkt. För i varje referat från Kabulkonferensen betonas att Karzai bara säger att han har som mål att den afghanska regeringen själv ska kunna ta över själva ansvaret för de militära insatserna. De utländska trupperna ska vara kvar om än med en förhoppning om att de ska kunna minskas. Både Robert Gates och Hillary Clinton har också försäkrat sin lydregim om fortsatt militärt stöd även efter 2014. Sak samma gäller Obamas löfte om att kunna minska truppinsatserna i juli 2011. I de amerikanska kongressdebatterna pratade vicepresidenten Joe Biden bort det hela genom att konstatera att det då kanske kommer att handla om en reducering med 2 000 man. Den enda passning han fick på sitt inlägg kom från demokraternas ledare Nancy Pelosoi som hoppades att ”det skulle bli betydligt fler”…
.
Gråzonen mellan militärt bistånd och civilt blir allt smalare. I veckan hittades kropparna av flera läkare
som avrättats i den norra provinsen Badakshan. De flesta med anknytning till den kristna
hjälporganisationen International Assistance Mission. Här en bild från det tidigare talibanstyret
när man förklarade varför man utvisade ”missionärerna” från samma organisation…
.
Inför valet i september pågår ett sorts chickenrace mellan de tre rödgröna partierna när det gäller kriget i Afghanistan. Vänsterpartiet som inte tidigare röstat för kriget i riksdagen har mest vånda och står inför ett ångestladdat beslut. Mona Sahlin har utlovat ett klart besked och budskapet blir säkert att insatserna och kriget ska fortsatta som förut, kanske med mer civila insatser. Ett nytt ställningstagande får vänta till hösten 2011.
Hur racet slutar återstår att se. Det brukar sägas att i varje afghans DNA finns ett givet motstånd mot utländsk trupp i det egna landet. Frågan är om detta DNA finns också hos Miljöpartiets och Vänsterpartiets förhandlare?
.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Afghanistan, Mona Sahlin, Carl Bildt, de rödgröna, Kabul, talibanerna
I pressen: Dagen1,Dagen2,Dagen3,SVD,SVD1,DN1,DN2,GP1,Expressen1,SVD2,Dagen4,AB1,AB2,Expressen2,
Bloggare: Jinge,Svensson,StefanLindgren,
