Är Bildts

dagar räknade?

Det var den 9:e augusti i fjol som Carl Bildt med sin blogg ”Alla dessa dagar” skapade en diplomatisk skandal i Europa.  Fågan är nu om hans dagar som utrikesminister är räknade? För där skrev han ner sin spontana reaktion på den näre vännen, Georgiens president Michael Saakasvhilis nattliga terrrorbombning av huvudstaden Tskhinvali med en massfördrivning av befolkningen som resultat. Med Bildts av rysskräck präglade världsbild handlade det givetvis om ett ryskt överfall på Georgien. Men inte nog med detta. Han likställde dessutom Ryssland president Medvedev och dess premiärminister Putin med Hitler. Ryssland jämfördes med Nazityskland:

”Vi accepterade inte att Milosevics Serbien intervenerade militärt i andra f d jugoslaviska stater med hänvisning till skyddet av de som har serbiska pass. Och vi har anledning att minnas hur Hitler för lite mer än ett halvt sekel sedan använde just denna doktrin för att underminera och anfalla betydande delar av Central-Europa.”

Att utan saklig grund, som utrikesminister, jämföra det Ryssland som förlorade 20 miljoner människoliv i Andra världskriget, med Hitlers Tyskland, väckte omedelbart ett enormt uppseende runt om i Europa. Carl Bildt fick uppenbart panik. Hans intuitiva rysskräck hade gott för långt. Så gott det gick försökte han sopa igen spåren efter sig. I den engelska översättning av bloggen som gjordes av Utrikesdepartementet ändrades ”Milosevics Serbien” och ”Hitler” till ”previous Serbia” och ”previous Germany”. Ett diplomatiskt falskmynteri som inte uppmärksammades av många. Men inte heller detta hjälpte särskilt mycket. Bildts uttalande slogs upp stort. Bland annat i Financial Times. Han hade brutit mot all diplomatisk etikett. I Europas diplomatiska kretsar sågs han som en patetisk rysshatare. Bränd och förbrukad som medlare.

I går kom EU:s försök till utvärdering av orsakerna till kriget i Kaukasien för drygt ett år sedan. Det högsta rådet, där Sveriges Fredrik Reinfeldt för tillfället är ordförande, fick då i sina händer, den 41 sidor långa slutrapporten från den kommission man tillsatt. ”Artilleribeskjutningen av Tskhinvali som gjordes av Georgiens väpnade styrkor natten mellan den 7:e och 8:e augusti, var startpunkten för den större väpnade konflikt som inleddes i Georgien”, heter det i rapporten. Som fortsätter: “Frågan är om detta…kunde rättfärdigas under internationell rätt. Det kunde det inte.” Georgiens och senare Bildts påståenden om att Georgiens anfall hade föregåtts av en rysk militär inbrytning i Syd-Ossetien kunde inte beläggas ( sufficiently substantiated )”. Rysslands första inledande militära försvar var däremot ”lagligt” (legal). Kommissonen menar avslutningsvis att Rysslands senare militära fortsättning, med invasion av själva Georgien, gick utöver alla rimliga gränser och därmed bröt mot internationell rätt.

Heidi Tagliavina har skrivit EU:s rapport

Den schweiziske diplomaten, Heidi Tagliavina som skrivit slutrapporten och i sitt arbete haft hjälp av ett trettiotal militäranalytiker, jurister och experter på international rätt, underströk på gårdagens presskonferens att ”inte en enda av de förklaringar som har kommit från georgiska myndigheter, i syfte att motivera attacken med internationell rätt, går att acceptera”.

Carl Bildts kort är synade. Han är en bluffmakare eller bara ett som utrikesminister oanvändbart brushuvud – likt vännen i Georgien, Saakasvhili. I sina yngre dagar när Bildt nyss gift sig med moderatledaren Gösta Bohmans dotter Mia, lät svärfar barskt undslippa sig en då vida omsjungen utsaga om sin svärson. I en intervju ute på Bohmans älskade ö i Stockholms skärgård frågade en journalist: ”Får du någon hjälp av Carl?”. ”Knappast”, blev svaret. ”Han står mest hela tiden med kikare och spanar efter ryssen”…

På åttiotalet gjorde Carl Bildt karriär i politiken genom en serie möten i Sveriges regementsstäder, där han hetsade upp folk med sitt låtsaskrig mot gäddor och ryssar i de svenska skärgårdarna. När han i dag skulle kunna ha mäklat fred i Kaukasien såg han bara ryska angripare och utrangerades av diplomatkåren. Nu är det Fredrik Reinfeldt som i Europeiska unionens råd ska leda diskussionen om det politiska eftermälet till kriget. Vore det inte klädsamt om Bildt drog sig tillbaka frivilligt? Vad tjänar det Sverige att ha ett malätet spöke från det Kalla kriget som utrikesminister?

EU:s rapport isin helhet

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Carl Bildt, Alla dessa dagar, Georgien, Ryssland, Syd-Ossetien, Bildt i diplomatisk skandal, ANdra världskriget

I pressen: SVD1,

Bloggare:Schlaug,

Stoppa Kriget. Nu!

Socialdemokraterna måste sluta mumla när det gäller Afghanistan. ”Stoppa kriget”, menar Aftonbladet i dagens ledare. Med hänvisning till Miljöpartiets Peter Eriksson och hans halva kovändning i frågan de senaste dagarna.

För bara åtta månader sedan var det minsann inget mummel från vare sig socialdemokraterna och Miljöpartiet. Då röstade de i riksdagen för att stärka den militära insatsen, för ”verkanseld” som det heter på militärspråk och antalet stridande svenska soldater i detta plågade land utökades från 375 till 430 stridande soldater.

Nu med nästa val inte så långt bort i horisonten, med militära bakslag för de 42 ockupationsmakterna, med uppmärksammade massakrer på civila som efter den tysk/amerikanska bombningen av två kidnappade oljebilar samt inte minst med de pågående förhandlingarna om en gemensam valplattform, då blir det självklart mummel från dessa två partier.

Även Peter Eriksson mumlar och hummar i skägget…

Peter Eriksson, är en lyhörd borgerlig pragmatiker och han är väl medveten om att Miljöpartiet riskerar att tappa väljare till Vänsterpartiet om man i valet får skylta med att man är ett parti som röstat för krig. Han lyssnade säkert på Lars Ohly i Ekots lördagsintervju. Där denne kritiserade sina allianskamrater, men ändå kom fram till att man var överens om att detta krig ”inte kan fortsätta i evighet”. Lars Ohly letade uppenbart efter en kompromiss i frågan. Där de militära insatserna kunde minska och i en avlägsen framtid upphöra – detta till förmån för civila biståndsinsatser och en upprustning av Karzairegimens poliskår. USA levererar stridande soldater och Sverige utbildar poliskåren! Peter Erikssons utspel var en intuitiv reaktion på Ohlys Ekointervju. I går, när Eriksson blev utfrågad i radions Studio 1 lyste dessvärre de raka svaren helt med sin frånvaro. Han mumlade i sitt skägg. Långt mer än Ohly och uppfann begrepp som att man måste ha ”en militär strategi” för att få slut på krigsinsatserna. Men hur den ska se ut och när de svenska soldaterna ska tas hem visste han inte. Bara att det behövs en ”plan”. Peter Eriksson och hans partner Maria Wetterstrand är väl medvetna om att inte bara tänkbara väljare utan också många egna partimedlemmar är djupt upprörda över att deras ”Gröna fredsparti” har blivit ett krigsparti. Gamla ledare som Birger Schlaug och Per Gahrton hugger hela tiden i frågan.

Både NATO, Barak Obama och den svenska Försvarsmakten ropar samtidigt efter fler soldater. Den moderate försvarsministern Sven Tolgfors pratar sig den ena dagen varm för att EU:s stridsgrupper, med ”vår” Nordic Batttle Group, verkligen måste kunna användas i strid. Den andra dagen kommenterar han Försvarsmaktens krav på fler soldater, med att det kommer en proposition i höst.

Varenda soldat. Varje gevär och varenda bil måste baxas hem.

Det är då det måste bli slut allt mummel. Det enda raka är att den rödgröna alliansen lägger en gemensam motion där det klart framgår att de svenska soldaterna ska hem så fort Herculesplanen kan lyfta från basen Northern Ligth. ”Stop the War. Now!” var den amerikanska antikrigsrörelsens paroll under Vietnamkriget. Den såg med avsky på alla år av ”planer” på att avveckla USA:s krig. Den parollen gäller lika mycket i dag. Även i Sverige!

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Afghanistan, Aftonbladet, Peter Eriksson, Lars Ohly, Den rödgröna alliansen, USA, Barak Obama, Sven Tolgfors

I pressen: AB1,AB2,SDS1.

Bloggare:Jinge,

IN MED PELARGONERNA!

PÅ MED RATTMUFFEN!

Ja, det var goda råd som vi fick av Lennart Persson i TV:s Aktuellt i går kväll. Stora delar av Sverige skulle få nattfrost. Det fick vi också. I morse vid sextiden, när ljuset försiktigt började komma tillbaka hade vi här uppe i Alefjäll minus fem grader. Alla gräsmattor, buskar, ängar och träd var vita av rimfrost.

Rimfrost på multnande löv och gräsklipp. Det blir bra kompost till våren att mylla ner i potatislandet.

Det kändes lite som att den tyska politiska höst som jag skrev om i går nu också tagit tag i naturen. När trädlöven bränts av de vackra frostkristallerna blir de snabbt gula och svarta. Det gula och svarta som också är de symboliska färgerna för Tysklands segrande kristdemokrater och liberaler. Högerpartier som dessvärre inte lär förmultna och försvinna lika snabbt som alla löv som snart dansar runt vårt hus.

Även vårt gamla klädstreck börjar att känna av hösten.

Spindlarnas vackra väv smyckas med lite rimfrost.

Solen börjar gå upp. Tittar man noga så syns bakom häcken ett rådjur som nallat av salladen.

De första efterkrigsåren i Tyskland 1946-47 skildrades i flera reportage för Expressen av författaren Stig Dagerman. De gavs också ut i bokform och fick då samlingsnamnet ”Tysk höst”. Till skillnad från många andra journalister vägrade Dagerman att se alla tyskar som ansvariga för nazismen och världskriget med dess fasor. Det tyska folket skulle inte dömas. Det fanns ingen kollektiv nationalskuld. I exempelvis alla de böcker om den brittiske stridspiloten Biggles, som jag älskade och sträckläste i tonåren, var alla tyskar skurkar. Ett förhållande som till sist fick Sveriges bibliotekarier att klassa böckerna som rasistiska.

För självklart hade Dagerman rätt. Tyskland hade varit ett klassamhälle, med olika politiska viljor, både före och under Andra världskriget. Dagerman skildrade till skillnad från Biggles skapare kapten W E Johns alla de människor som försökte resa sig upp från aska och ruiner. Med sin mörkersyn såg han med förfäran hur många av de tyska krigsförbrytarna kunde gå fria och samlingsnamnet för hans reportage blev därför ”Tysk höst”:

”Det Tyskland som Dagerman reste genom befann sig i lövfällningens årstid. En rå fläkt av bitterhet drog in över den regniga tyska efterkrigshösten. Rapporterna från zonerna handlade inte om lövsprickning, blomning och tillförsikt, utan om röta, förmultning, upplösning. I stället för en vitalisering av tyskt samhällsliv möttes den svenske resenären av letargi, självömkan och missmod, i stället för en generalkonfrontation med kvarvarande nazister bevittnade han hur de gamla koryféerna återkom i ny skepnad och nationalismen tilläts grassera.”

Det är litteraturhistorikern Johan Östling som så här känsligt sammanfattar Dagermans reportagebok. Lämnar vi efterkrigsåren och ser tillbaka på socialdemokratins kollaps och den liberala högerns smått rusiga framgång i helgens tyska val är situationen givetvis nu en helt annan. Samtidigt med förintelsen av judar och romer utplånade nazismen också den tyska arbetarrörelsen. Tiotusentals socialdemokrater, kommunister, socialister och fackliga aktivister dödades. I dag är situationen en helt annan. Den tyska fackföreningsrörelsen organiserar nära sju miljoner tyskar och trots att kristdemokrater/socialdemokrater och Die Grüne i sina regeringskoalitioner slagit upp en del sprickor i fundamenten på den ”välfärdsstat”, som byggts upp under de snart femtio år som gått sedan krigsslutet, ligger dessa ännu fast. Men den tyska arbetarrörelsens huvudkraft, socialdemokraterna i SPD, har murknat och dess partiledning tvingades i går att lämna in. Det blir en spännande politisk tid i Tyskland. Den numerärt starka fackföreningsrörelsen har till en del klarat att stå emot arbetsgivarväldet – under snart fem decennier av ekonomisk uppgång. Nu kommer en helt annan prövotid. Vad som väntar framöver är troligtvis en tragglig, lunkande ekonomi med flera nya motlut framöver. Kan Tysklands breda sociala rörelser och främst då fackföreningsrörelsen klara försvaret av det den erövrat? Kan den gå på offensiven och förbereda sig på att ta makten med ett regeringsskifte som också blir ett systemskifte? Bort från en övermogen, ruttnande marknadsekonomi. Till en ekonomi där löntagarna själva tar kontrollen över de värden man skapar? Hur ska Die Linke utvecklas? Ska man ”mogna och bli helt regeringsfähigt” som de flesta bedömare tror eller kan dess vänstersocialdemokratiska ledning utmanas av revolutionära socialister?

Vår granna, röda kärleksört klarar frosten.

I Portugals val, som också ägde rum i helgen. Där kom inte den politiska hösten lika snabbt. Visserligen var där samma trend som i Tyskland. Socialdemokraterna i Socialistpartiet, PS, som i regeringsställning haft sitt hjärta hos de krisade bankerna i stället för hos löntagarna, förlorade stort och gjorde sitt sämsta val sedan 1991. De förlorade 25 platser i parlamentet och har med 36.6 procent av rösterna inte längre en egen majoritet. Men i höstfärgerna fanns där också mycket rött. Det öppet antikapitalistiska Vänsterblocket, Bloco de Esquerda, gick starkt framåt. Blocket fick tio procent av rösterna och ökade från åtta till sexton riksdagsmandat. I de större städerna är partiet den tredje största politiska kraften och har rejält distanserat Vänsterpartiets gamla kamrater i Kommunistpartiet. Språkbarriären har gjort att jag har grunda kunskaper om den politiska enhetslista det handlar om. Ordföranden, Francisco Louca, är medlem i Fjärde Internationalen, men å andra sidan domineras partiets delegation i EU-parlamentet av tidigare maoister. En del pekar på att de står närmare Die Linkes positioner i ”regeringsfrågor” än exempelvis den konsekventa linje för systemskifte, som formulerats av de franska revolutionärerna i NPA. Men i Vänsterblocket går det definitivt att debattera och diskutera dessa för oss socialister så avgörande frågor. Här är ett öppet frihetligt, demokratiskt klimat, med stort lokalt självstyre. Det finns inte där som någon annanstans garantier för hur det nya partiet ska utvecklas. Men det finns stora möjligheter för att kunna möta den kyliga årstid vi går till mötes.

Kärt besök. Under några vackra dagar är Internationalens

Kjell Pettersson på besök. Lämnat Söderns höjder för att

pröva lite nya muskler.

Mellan arbetetspassen ute i trädgården blir det god mat. På min gamla arbetsplats Volvo Lastvagnar skulle detta ha kallats  en ”förarbetsstation”  innan strömmingsflundran skulle slutmonteras på linen…

Till lökströmmingen tar vi upp lite potatis.

Kjelle har kört in den sista skottkärran med ved. Sammanlagt går det åt 30 fasta kubikmeter på ett år. Så de nya musklerna har fått sig en rejäl genomkörare…

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Tyska valet, SPD, Die Linke, Den europeiska socialdemokratin, höstbilder, trädgård, rimfrost, miljö, natur

I pressen:AB1,

Tysk Höst

“Ett spöke går runt i Europa – socialismens utdragna kollaps. Inte ens mitt under de största utmaningarna för kapitalismen sedan 75 år, med ett sammanbrott av dess finansiella system, på grund av ”irrationella överflöd”, girighet och svagheter i regelsystemen, har Europas socialistiska partier och deras kusiner på vänsterkanten, förmått komma med trovärdiga politiska svar. Än mindre har de förmått dra fördel av högerns misslyckanden.”

Valkatastrofen ett faktum. Socialdemokraternas partiledare gör sin sorti…

Med denna målande skildring av valresultaten i de tyska valen och med sin ironiska blinkning till Karl Marx och hans episka inledning på det Kommunistiska Manifestet från 1842 träffar liberala New York Times mitt i prick. Utan minsta överdrift går det att säga att det politiska sceneri vi ser är ett historiskt skifte. Med katastrofvalet för den tyska socialdemokratin kom ännu ett skov, ännu ett ras. I inledningen av vårt nya sekel, skakas den gamla europeiska arbetarrörelsens politiska organisationer av väldiga förkastningar

Den håller helt enkelt på att gå under.

Men även kristdemokraternas Angela Merkel såg sina väljare gå högerut…

Tysklands socialdemokrater ”klubbades ner och mosades” av väljarna, fortsätter New York Times. Med bara 23 procent av rösterna var detta deras sämsta valresultat sedan ”återkomsten” efter Andra världskriget. Blickar vi dessutom tillbaka ännu längre i annalerna är detta den tyska socialdemokratins sämsta resultat sedan 1882. Priset för de senaste elva årens regeringsansvar – först med de Gröna och sedan med Kristdemokraterna – blev fruktansvärt. ”Der grosse koalition blev sozialer kältnis” . Den stora regeringskoalitionen innebar ett socialt, kallt samhälle. När socialdemokraterna (SPD) 1998 tillsammans med de Gröna kunde erövra regeringsmakten fick man stöd från tjugo miljoner väljare. I söndagens val var det inte ens tio miljoner tyskar som ville ge partiet sin röst. I förhållande till valet 2005 förlorade man 4.5 miljoner röster. Valundersökningar menar att 1.6 miljoner av dessa i år valde att inte välja alls. Av missmod och besvikelse stannade de hemma. 780 000 valde i stället vänsterpartiet Die Linke. 710 000 röstade med Die Grüne och till sist blev fanflykten över till regeringspartnern, ”Mütti Angela`s” kristdemokrater så stor som 620 000 tidigare väljare. Gamla parlamentariska arbetarbastioner föll samman. Som i det norra Ruhrområdet – med många arbetslösa gruv- och stålarbetare. På samma sätt i norra Dortmund där SPD tappade 15.2 procent av sina tidigare röster. I Bochums arbetardistrikt förlorade man så mycket som en tredjedel av sin väljarkår. I det socialt utsatta norra Duisborg, där bara 60 procent av innevånarna röstade, förlorade man 40 procent. Kanske det värsta av allt ändå var att de tyska liberalerna, med sitt förakt för fackföreningsrörelsen, fick fler röster från förstagångsväljarna än SPD.

De tyska liberalerna jublar över sin valseger. I SVT var folkpartiets europaminister Cecilia Malmström lika glad. Lika barn, leker bäst heter det och visst marknadsliberalerna har samma avsky för en stark fackföreningsrörelse.

Valet i Tyskland var en katastrof inte bara för socialdemokratin. Det var ett nederlag för alla socialister. För vad vi sett är också en väldig förskjutning i vanliga arbetande människornas medvetenhet om sig själva. Om de ser sig, tillsammans med sina arbetskamrater och grannar, som en klass med egna politiska intressen. I det smärtsamma ”bakruset” efter den globala kapitalismens finansiella härdsmälta är det nu i Europa – färre människor än någon annan gång under det sekel som gick – som ser sig själva som en självklar del av arbetarrörelsen i stort. De stora löntagargrupperna eller proletariatet om man så vill, är inte längre ”en klass i sig” som aktivt agerar som ”en klass för sig”! Die Linkes valframgång, med drygt tre procent, var naturligtvis viktig. I det gamla Väst-Tyskland gjorde man viktiga inbrytningar. I Bremen och Bremerhafen, med en mycket radikal framtoning, vann man mer än 15 procent av väljarkåren. I detta vänstersocialdemokratiska parti, finns viktiga lokala grupper, som vill att partiet ska bli ett verktyg för systemskifte. Ett revolutionärt parti som väljer Marx i stället för Keynes. Men deras dåliga organisation och många politiska oklarheter, med en hel del inre partikäbbel som följd, gör att det är helgjutna socialdemokrater som den förre finansministern LaFontaine, som helt dominerar Die Linke och bestämmer över partiets politik. I Berlin, där man delat styret med socialdemokraterna, har den tyska vänstern agerat efter samma logik som det svenska Vänsterpartiet under Göran Perssons alla nedskärningar…

”Ut ur Aghanistan” var en av Die Linkes valparoller.

New York Times konstaterar skarpsynt att samtidigt som en del konservativa grupper i USA vill demonisera Barak Obama och få honom till ”europeisk socialist”, bara för hans skattepolitik och försök att reformera sjukvården, är det nu Europas höger – inte dess socialistiska vänster , som sätter den politiska agendan. Tidningen citerar den kände franske filosofen, Bernard-Henry Lévy,  i sig själv ett återkommande varumärke för socialisterna, när han i somras fick frågan om de franska socialisterna verkligen är på utdöende: ”Nej, de är redan döda”, blev svaret. Det är lätt att instämma med både Times och Lévy. Om vi ser stora rörelser och historiska processer. Den italienska arbetarklassens politiska organisationer har exempelvis inte en enda representant vare sig i det egna parlamentet eller i Bryssel. Vi ser samma politiska landskap som den liberala amerikanska tidningen och vi ser att övriga Europa i dag, med en del förseningar, har eller håller på att få det som författaren Stig Dagerman en gång skrev om, en ”Tysk höst”. Men vi kan också med Marx se tillbaka och konstatera att ”Alla samhällens historia – är en historia om klasskamp … En ständig, ibland gömd, ibland öppen kamp”. I många fall i dagens Europa är vi tillbaka på ruta ett. Vi måste helt enkelt börja från början.. Med andra förutsättningar än arbetarrörelsens pionjärer. Men med samma. Ja, kanske större möjligheter!

Märkvärdigare än så är det inte.

Tillsammans med svenska Vattenfall jublade den tyska kärnkraftens lobbyister över valresultatet på en lyxrestaurang vid Hamburger Hauptbahnhof. De hoppas nu på att parentesen för tysk kärnkraft ska tas bort och det det kommer klartecken för ny kärnkraft. Men motståndet i Tyskland är både lekfullt och starkt som här på bilden.

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Tyskland, Tysklandsvalet, SPD, Die Linke, Angela Merkel, FDP,

I pressen: SVD1,DN1,DagensArena,DN2,AB1,Dalademokraten,

Bloggare:Etthjärtarött,Svensson,Jinge,RödaMalmö,JonasSjöstedt,

Änglavingad fredsinsats

eller imperialistiskt krig?

Afghanistan är minerad mark för den rödgröna alliansen. Blir det regeringsskifte nästa höst är det socialdemokraterna som bestämmer var de svenska soldaternas vapenskåp ska stå. Trots att Barak Obama har beslutat att tagga de amerikanska krigsinsatserna med långt fler stridande soldater än tidigare har Mona Sahlin berömt Barack Obamas ”nya” strategi. Hon ser inte den svenska militären som en del av en ockupationsmakt utan som en del av en änglavingad FN-insats.

Vänsterpartiets retoriska utgångspunkt är i stället att de svenska trupperna ska lämna Afghanistan och ersättas med mer civila biståndsinsatser. Mycket kan förvisso hända under det år som är kvar till ett eventuellt regeringsskifte. Fronterna i Afghanistan/Pakistan kan komma att dras i både ny geografisk och i ny politisk terräng. Om de svenska trupperna på plats uppe i den Norra alliansen Mazar Al Sharif drabbas av större förluster i människoliv kan motståndet mot den svenska krigsinsatsen snabbt få märg även i det socialdemokratiska partiet. Kriget får dessutom mer och mer karaktären av ett nationellt befrielsekrig. Ett nationellt motstånd i form av ett uppror av pashtunerna mot presidenten, Hamid Karzai (själv etnisk pashtun från klanen Durrani, från vars sköte den tidigare monarkin föddes). Både för hans samarbete med de 42 ockupationsstaterna och regimens korruption, men också för dennes många pragmatiska uppgörelser med uzbeker och turkmener i den Norra alliansen. Pashtunerna kan i sig ses som en nation och av Afghanistans etniskt splittrade befolkning utgör de mer än fyrtio procent. En nation som också utgör mer än tjugo procent av Pakistans befolkning.

Med denna bakgrund. Med detta vilda politiska och miltära landskap, där allianserna mellan klaner, krigsherrar och Afghanistans många nationer kan skifta från en dag till en annan, kan det självklart när som helt bli för politiskt smärtsamt även för Mona Sahlin att hålla fast vid synsättet att Sveriges militär är en del av en fredsinsats. Det kan bli en vändning av kriget där det inte ens räcker med att svepa döda svenska soldater i FN-flagg i syfte att dölja att vi är en del av en NATO- ledd ockupationsmakt…

Men med oförändrade förutsättningar talar det mesta för att Vänsterpartiet måste hissa kapitulationsflagg i frågan – om partiet vill vara del av en eventuell regering ledd av Mona Sahlin.

I förra veckan menade jag att Vänsterpartiets Jonas Sjöstedt skissat på en möjlig politisk reträtt i ett inlägg på sin blogg. Men han svarade att jag gjort en orimlig tolkning av hans synpunkter och underströk i ett meningsutbyte att med hans synsätt vore det ”ett misslyckande” om vi inte får ”ett bindande beslut av en rödgrön majoritet om att dra tillbaka den svenska militären”.

Så långt allt väl. Men Ekots lördagsintervju med Vänsterpartiets ordförande Lars Ohly fick nog många gamla antiimperialister att känna av kalla kårar ända in i sina hjärttrakter:

”Ett tillbakadragande av de svenska trupperna kanske inte kan ske från en dag till en annan utan det bör ske efter en plan…”

”I dag har vi ungefär en tredjedel som går till biståndsinsatser av de kostnader som Sverige levererat till Afghanistan och två tredjedelar går till militära insatser…Vi måste öka de civila och minska de militära insatserna och det här innebär att dra tillbaka svenska trupper…Det ska ske efter en plan som vi har kommit överens om…”

Ohly travar efter bästa förmåga runt frågorna från Ekots Thomas Rahmberg. Han vill inte bli infångad och bunden vid ett principiellt vallöfte:

”Vi ska inte låsa fast oss vid positioner som gör att vi inte kan hitta en väg ut.”

Men medger att det kan bli svårt att jämka ihop de tre ståndpunkterna. ”Socialdemokratin ville ha utökade truppinsatser. Miljöpartiet ville ha kvar de som redan var på plats. Vänsterpartiet ville dra hem trupperna”. På Rahmbergs raka fråga om valplattformen svarar Ohly sedan:

”Det är inte helt nödvändigt att komma överens före valet.”

För mig en helt absurd slutsats. Vad väljarna och då i synnerhet de trettiotre procent av dem som är motståndare till den svenska krigsinsatsen, vad de vill veta är naturligtvis om de ska rösta fram en regering som lovar att ta hem de svenska soldaterna från NATO:s krig i Afghanistan! Ingenting annat. Inget svammel om en oklar gemensam plan i fjärran. Ska frågan om svensk delaktighet eller inte i ett imperialistiskt krig, för Vänsterpartiet bli kvarglömd på en långbänk på samma sätt som avvecklingen av kärnkraften har gjort för Centerpartiet? Centerpartiets ”avveckling” började en gång med att Torbjörn Fälldin laddade en av Barsebäcks kärnreaktorer 1976 och den har fortsatt ända fram till i dag när Maud Olofsson är med om att fatta beslut om en utbyggnad av kärnkraftsproduktionen…

I lördagsintervjun menade Ohly också att han lyssnat till dem som i stället för militär trupp vill ”öka biståndsinsatserna och polisens utbildning.” ”Polisutbildning”? Kabulregimens poliser? Skulle det då, en gång i tiden, på samma sätt, ha varit en bra sak, för den svenska solidaritetsrörelsen med FNL i Vietnam, att av regeringen Palme ha krävt att Sverige skulle hjälpa till med Saigonregimens polisutbildning?

Frågorna hopar sig när det gäller den rödgröna alliansens syn på kriget i Afghanistan. Vi får se om några rätar ut sig under socialdemokraternas kongress i höst. När det gäller Vänsterpartiet lär vi få vänta ett bra tag till. Men tvålbitar som bara slinter runt i tvättstället brukar försvinna av sig själv om de lämnas kvar för länge!

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Afghanistan, Lars Ohly. Ekots lördagsintervju, Jonas Sjöstedt, Mona Sahlin.NATO.USA.Barak Obama

I pressen:

Bloggare:Motbilder,JonasSjöstedt,

Lycka till!

I går svarade Jonas Sjöstedt på mina beska frågor om Vänsterpartiet och motståndet mot den svenska krigsinsatsen i Afghanistan. Från vimlet mitt i bokmässan skrev han:

”Apropå det rödgröna samarbetet så har jag blivit lite angripen av Göte Kildén på hans blogg. Enligt Göte skulle jag vara beredd på att överge kravet på att svensk trupp ska lämna Afghanistan. Det tycker jag är en mycket hårddragen, för att inte säga orimlig, tolkning av det jag har skrivit. Men jag förtydligar mig gärna. Om vi inte får ett bindande beslut av en rödgrön majoritet om att dra tillbaks den svenska militären så är det ett misslyckande som förtjänar kritik. Om vi å andra sidan skulle lyckas vinna den frågan så är det en stor seger, så stor att den till och med kanske förtjänar ett erkännande av Göte Kildén? För övrigt är SP det enda av de små vänsterpartierna som jag gillar. Jag har stor respekt för det politiska arbete som många SP: are utför, inte minst fackligt. I ärlighetens namn har jag aldrig riktigt begripit varför vi är med i olika partier. Just de gamla uppdelningarna som är grunden för den uppdelningen och som skedde i svallvågorna efter den ryska revolutionen känns lite överspelade.”

Ett bra klargörande. Blir det inte ett ”bindande beslut av en rödgrön majoritet om att dra tillbakas den svenska militären” i den gemensamma valplattform som ska vara färdigsnickrad och på plats i april nästa år, då menar alltså Jonas att det vore ”ett misslyckande som förtjänar kritik”.

Jonas Sjöstedt svarar

Nu är jag den första som skulle jubla om de rödgröna avger ett så klart vallöfte. Det vore en klar seger för alla oss som är emot den svenska krigsinsatsen i Afghanistan. Inte minst vore det en stor politisk framgång för Vänsterpartiet! Men varför det skulle vara ”ett misslyckande som förtjänar kritik” om Jonas och hans partikamrater inte ror hem denna fråga begriper jag inte. För då utgår jag ifrån att det inte blir en gemensam valallians mellan Vänsterpartiet, socialdemokraterna och det borgerliga Miljöpartiet. Eller?

När det gäller den nuvarande bodelningen mellan Vänsterpartiet och oss är det en annan, viktig och nödvändig diskussion. Men min bestämda uppfattning är att den inte kommer att handla om de politiska konvulsionerna efter den Ryska revolutionen för snart hundra år sedan. Mer precist kommer den nog att handla om att Vänsterpartiet i dag är ett systemkritiskt parti. Men inte mer. Partiet saknar ett program för systemskifte. Den rödgröna regering där man vill gå in som juniorpartner kommer definitivt inte att lägga sin främsta energi på att få med sig landets löntagare och alla andra utsatta grupper av människor i en aktiv kamp bakom ett regeringsprogram, där den borgerliga makten och marknadsekonomins dominans kan börja brytas ner för att ersättas med ett rättvist och solidariskt samhälle. Ett samhälle där de demokratiska besluten även gäller alla avgörande ekonomiska beslut.

Vi får se när en sådan diskussion kan komma till stånd. Men när det gäller hur Vänsterpartiet tänker förhålla sig till den svenska krigsinsatsen i Afghanistan. Då får vi svaret redan om sju månader. När de rödgrönas valplattform blir klar.

Till dess. Lycka till och hälsa Janne, där på bokmässan.

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Afghanistan, Vänsterpartiet, Den rödgröna Alliansen, Jonas Sjöstedt, svensk militär

I pressen:

Andra bloggare: Jonas Sjöstedt,

Fara å färde!

Får vi en rödgrön regering efter valet nästa år kommer socialdemokraterna att bestämma var den svenska militärens vapenskåp ska stå. Mycket kan hända under det år som är kvar fram till en möjlig regeringsbildning. Men om inte frontlinjerna i Afghanistan/Pakistan ritats om på ett radikalt sätt och om den svenska truppen på plats i Norra alliansens Afghanistan ännu inte drabbats av några större förluster i liv, då kommer Mona Sahlin och socialdemokratin vara en garant för att det svenska kompanjonskapet med USA och NATO hålls vid liv och kanske fördjupas. Miljarder av våra skattepengar kommer att fortsätta att försvinna i detta oändligt vackra men raggiga och vilda samt nästan outhärdligt fattiga och av krig plågade land. Det var Göran Persson som drev igenom att Sverige skulle gå med i detta krig och Mona Sahlin har inte en endaste tanke på att riva upp hans beslut. Den svenska krigsinsatsen kommer att fortsätta. Vapenskåpen kan i värsta fall bli ännu fler i den svensk-finska militärbasen ”Camp Northern Lights”. Med en genomskinligt förevändning om att! Sverige inte ska svika sina åtaganden gentemot FN…”.

Vänsterpartiet måste helt enkelt backa. Svika sitt motstånd mot den svenska krigsinsatsen. Annars blir det inget av med ”ministersocialismen”. Vi är många som grubblat över hur Vänsterpartiet ska göra för att klara denna politiska reträtt. Hur ska det politiska kamouflaget se ut? Hur ska sveket döljas?

Ska svenska soldater hjälpa till. När NATO kör fast?

Nu kanske vi har fått svaret. I en blogg skriven av Jonas Sjöstedt, under många år energisk och drivande EU-parlamentariker för de svenska vänsterpartisterna, ”provar” han ett tänkbart kamouflage. Sjöstedt har i dag sin bas i New York och där har han ett medlemskap i det politiskt brokiga Socialist Party. Men samtidig har han en fot kvar i Västerbotten. Han sägs vara nominerad till distriktets riksdagslista inför valet nästa år och säger själv, lite blygsamt, att han ställer upp om medlemmarna vill ha honom. Han kan också tänka sig att bli minister i en kommande rödgrön regering. Sjöstedt är ett osynat kort i svensk politik. En joker. Han har en intensiv social värme och ett medmänskligt patos. Han har ett redligt och omutligt förflutet, som det brukar heta. Med en bakgrund helt utan politiska plumpar. Han har jobbat som metallarbetare på Volvo Lastvagnar i Umeå. Med dess radikala fackliga miljö och har aldrig svärmat för stalinism eller maoism.

Jonas Sjöstedt i New York. En joker i svensk politik?

När han nu går in i den svenska politiska debatten och skissar hur Vänsterpartiets reträtt skulle kunna se ut är det en viktig markering som görs. Är det det så här reträtten ska täckas:

”Det svåraste nöten som är kvar att knäcka är frågan om Sveriges deltagande i kriget i Afghanistan. Såväl utvecklingen i landet som debatten i Sverige har stärkt Vänsterpartiets krav på en avvecklingsplan för vår militära närvaro för att istället satsa på civilt bistånd och en politisk lösning. Nu ligger bollen hos Socialdemokraterna, det är en öppen fråga om partiet kommer att ompröva sin nuvarande hållning och närma sig Vänsterpartiets position. Om/när det sker så är en gemensam rödgrön politik på området helt klart inom räckhåll.”

”Avvecklingsplan för vår militära närvaro” ? Visst kan Mona Sahlin hantera ett sådant krav. Ja, det kan t o m kunna bli till nytta om den svenska opinionen mot kriget ökar och radikala krönikörer som Olle Svenning kan då ges ett politiskt utrymme för at skriva ihop en sväng om att ”vi nu är på väg att avveckla vår miltära närvaro i Afghanistan”…

Kamouflage på omslagspappret. Visst kan det gå hem och för tillfället lugna de egna medlems- och väljargrupperna. Sjösteds förslag har dessutom varit i säck innan det kom i påse. Systerpartiet, Sosialistisk Venstre i Norge, som fick en rejäl kalldusch i valet till Stortinget och fick en bra mycket mindre sits i de regeringsförhandlingar som är i gång med storebror, socialdemokratiska Arbeiderpartiet, säger nu att man ”kräver en strategisk plan” för hur Norges truppinsats i Afghanistan ska avvecklas.” I Tyskland ökade befolkningens motstånd mot den egna truppnärvaron i Afghanistan lavinartat, när den tyske officeren George Klein begärde amerikanskt flygangrepp mot två kidnappade tankbilar. Resultatet blev en massaker på många civila och sju tyskar av tio vill nu ta hem de tyska soldaterna för gott. Det socialdemokratiska vänsterpartiet Die Linke kräver i sitt valprogram inför söndagens val ”Ett omedelbart hemdragande av de tyska trupperna” och detta har fått stort genomslag i de senaste opinionsmätningarna, där man fått en bra skjuts framåt.

Men, även Die Linke, i ett frieri till den kylige och ovillige, men drömda samarbetsparten SPD ( som nu samregerar med Angela Merkels kristdemokrater i en stor koalition ), har de senaste dagarna sagt sig vara villigt att släppa sitt krav. Till tidningen Tagezeitung har Die Linkes partisekreterare, Dietmar Bartsch nyss bekräftat att ”När vi säger ’Ut ur Afghanistan’ menar vi inte att vi ska ut i övermorgon”. Partiets portalfigur LaFontaine säger samtidigt till tidningen Sächsische Zeitung att med ordvalet ”med en gång menar vi inte ut i övermorgon”. Han tillade sedan att det kan ta över ett år att genomföra ett sådant beslut. Signalen till SPD är självklart att man är beredd att släppa sitt krav. Efter valet. Då är det hur enkelt som helst att prata runt alltihop med att hänvisa till ”att det försämrade säkerhetsläget för de civila insatserna, för bland annat Afghanistan utsatta kvinnor, gör att avvecklingen tar lite längre tid än beräknat…”.

”Ut ur Afghanistan” säger Die Linke. Men öppnar för att backa.

Hur ska det bli i Sverige? Ja, faran för samma reträtt som i Norge och Tyskland är uppenbar. Sjösteds blogg är en ilsken varningssignal för alla krigsmotståndare i Vänsterpartiet. Lars Ohly har dessutom, som vanligt med ett skratt, försäkrat att jobbet i den arbetsgrupp som behandlar utrikespolitiken går mycket bättre än väntat…

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Jonas Sjöstedt, Vänsterpartiet, Lars Ohly, Mona Sahlin, Den rödgröna alliansen, Afghanistan, svnek militär

I pressen:SVD1,SVD2,

Andra bloggar: JonasSjöstedt,

Går det att jobba

UTAN JOBB?

”Sverige ska jobba sig ur krisen”, fick vi i går höra från finansminister Anders Borg. Gång på gång upprepade han regeringens ledmotiv ”Kärnan i arbetslinjen är att det ska löna sig att arbeta”. Men hur ska man kunna jobba sig ur krisen om det inte finns jobb? Vem uppmanar en människa i rullstol, som mist bägge sina ben, att träna upp sig med långdistanslopp?

När jag hör och ser Borg i TV tycker jag mig plötsligt känna igen alltihop. Har jag inte varit med om detta förut? En ”déjà vu”- upplevelse från förr? Jovisst. Nu vet jag. En av de böcker som gjorde störst intryck på mig i min ungdom var George Orwells dystopi 1984 (en litterär science fiction om en framtida katastrof). I det samhälle, Oceanien, där hans huvudperson Winston Smith lever, har FRA-samhället helt tagit över kontrollen över medborgarnas liv. Blå teleskärmar både sänder och ser. Alla ljud registreras och än värre. När som helst kan ”tankepolisen” kopplas in. Winston själv jobbar på ”Sanningsministeriet” där lögner blir till sanningar. Allt med hjälp av diktaturens ”nyspråk”. Där hade ord som exempelvis ”rättvisa, moral, internationalism, demokrati, vetenskap och religion… helt enkelt upphört att finnas till”. Andra ord hade fått en ny betydelse. Ett nytt innehåll. Ovanför Sanningsministeriets byggnad av skinande vit betong kunde man se hur förändringen gått till. Där fanns ”Partiets” tre slagord i elegant text mot den vita fasaden:

KRIG ÄR FRED

FRIHET ÄR SLAVERI

OKUNNIGHET ÄR STYRKA

Det var så det var. När jag såg Borg prata i går, framför podiets banderoll om att vi ska jobba oss ut ur krisen, samtidigt som han i sak medgav att arbetslösheten 2010 kan nå upp till skyhöga 12 procent, eller en halv miljon människor. Det var då Orwells fantastiska bok 1984 började surra uppe i skallen.

Den bidrog en gång under det ljuva sextiotalet till att min kritik av maoism och stalinism fördjupades. Jag valde i stället att bli medlem av Fjärde Internationalen, med dess program för en demokratisk socialism. När nu Winston och hans blå teleskärm dyker upp igen är det naturligtvis för att Borgs presskonferens i går helt enkelt var ett stycke absurd teater. Föreställningen var i klass med absurda dramatiker som en Samuel Beckett eller en Eugen Ionescu. Anders Borg har blivit vår tids Sanningsminister. Med moderaternas nyspråk förkunnas nu att:

ARBETSLINJEN ÄR ATT MISTA JOBBET

DET GÅR ATT JOBBA UTAN JOBB

FLER I UTANFÖRSKAP ÄR STÖRRE FRIHET

I regeringen pratar alla nyspråk. Fredrik Reinfeldt säger ständigt att det ska löna sig att arbeta. Men sväljer alltid att det han menar är att: ”Det måste kosta att vara arbetslös”. Krigsminister Sven Tolgfors framhåller lika ofta att kriget i Afghanistan är fred och miljöministern Andreas Carlgren säger sig satsa på kollektivtrafiken när han bygger nya motorvägar. Kulturministern Lena Adelsohn Liljeroth  säger att bra kultur kostar inget. Bara opera. Bäverhonan Maud Olofsson, hon gör som sin idol från barndomen, Torbjörn Fälldin, hon avvecklar kärnkraften genom utbyggnad…

Krig är fred

Ja, nog liknar det vi ser av regeringens politik, mer och mer ett stycke absurd teater. I veckan såg jag på ett inslag från SVT Aktuellt. Där vädjade ordföranden för Trollhättans kommunalfullmäktige om en omfördelning av de extra tio miljarder som regeringen tog fram till våra utsatta kommuner. Han menade att exempelvis Trollhättan som drabbats av SAAB:s massavskedanden borde få mer pengar per person än det Stockholm som ännu så länge har kommit ganska lindrigt undan. Men som svar fick han bara ett överlägset och surt svar från Reinfeldt: ”Hur skulle det se ut om vi belönade de kommuner som inte har skött sina ekonomier?”. I hans värld har de kommuner som håller på att bli till industriella utmarker inte alls känt av den ekonomiska krisen. De har bara misskött sig. Att hans egen och regeringens fögderi ger pengar till redan rika som sedan lånas upp på bekostnad av alla oss andra – det tiger han helt om. Att hans eviga mantra om ”arbetslinjen” innebär massarbetslöshet skyller han helt och hållet på ”finanskrisen”. Utsatta kommuner – de får däremot skylla sig själva. Stockholm får lika mycket extra kommunpengar som Trollhättan. Reinfeldt är naturligtvis väl medveten om det är där han kan vinna nästa val.

En god sak med moderaternas absurda nyspråk är att det nog får bra många vanliga människor att ilskna till på allvar. Vi blir fler och fler som likt Astrid Lindgrens Lotta på Bråkmakargatan ”nästan vill säga ett svärord”: Fy farao vilken regering vi har! Den bästa ”arbetslinjen” vore nog att alla i Reinfeldts förskräckliga kabinett lämnade in sina avsked och drog hem till sina gamla jobb. ”För se detta vore en riktigt bra jobbpolitik”, kunde vi då säga med vår kära Astrid i minne…

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, arbetslöshet, valbudget, krisbudget, Anders BOrg, regeringen, George Orwell, litteratur, Astrid Lindgren, nyspråk, 1984

I pressen:SVD1,DN1,DN2,AB1,AB2,AB3,SD1,

Bloggare:RödaMalmö,AlliansfrittSverige,Svensson,RödaGöinge,Arbetarperspektiv,RödaBerget,JonasSjöstedt,

BirgerSchlaug,EttHjärtarött,

”Alla tusenmilamarscher

börjar med ett steg”

Även i Umeå blev det en liten, men energisk manifestation mot högerpolitiken i Septemberalliansens namn. Löven på stans berömda björkar har vissnat och älgjakten är sedan länge i gång. Men under den ”vända” som togs och under mötet på torget fanns en envis framåtanda. På en mejllista hittade jag ett av talen, av Nils Lindholm, nu arbetslös metallare som skolar om sig till sjuksköterska. Innehållet och tonen i det han säger gör att talet angår och säkert berör många fler än de som läser mejllistan. Här är det:

Hej, mitt namn är Nils Lindholm och jag är medlem Socialistiska Partiet. Jag har nyss flyttat till Umeå för att studera till sjuksköterska. För drygt ett år sedan jobbade jag som svetsare hos hisstillverkaren Alimak uppe i Skellefteå. På min avdelning jobbade vi fem skiftlag med en produktion som var igång sju da`r i veckan tjugofyra timmar om dygnet. Vår orderkö sträckte sig till horisonten och framtiden såg tämligen ljus ut. Så såg det ut när jag gick på semester sommaren 2008.

När vi kom tillbaka från semestern dröjde det inte länge förrän VD:n samlade till ett stormöte och första varslet kom. Krisen hade kommit till staden och jag tillhörde de första som fick gå. Under hösten kom flera varsel slag i slag och sen en god tid tillbaka jobbar endast ett skiftlag kvar på min forna avdelning. Fyra av fem har alltså fått gå.

Efter Alimak fick jag det tveksamma nöjet att spendera 3 månader på Volvo Lastvagnar här i Umeå och bevittnade hur den kolossen sögs in i krisen med massuppsägningar som följd.

Nils Lindholm kom från jobbet som svetsare till kolossen Volvo Lastvagnar bara för att bli uppsagd. Här en bild från den lokala verkstadsklubbens protestdemonstration.

Många i Sverige har likt mig under det senaste året upplevt liknande saker. Det är många med mig som har fått betala ”Kapitalismens Kris”. Många med mig som har sett sina inkomster krympa och fått sin materiella och sociala trygghet utbytt mot en växande osäkerhet inför framtiden. Många med mig har gått från att med sina arbetskamrater diskutera AIK:s, Lövens eller Umeå IK:s senaste resultat och form till att diskutera sin egen form med regeringens jobbcoacher som vill få en att skapa ”flow” och stärka sitt varumärke.

Som om arbetslösheten berodde på en dålig ”image” ?!

Fast å andra sidan kanske jag är fel ute. Herrarna Reinfeldt och Borg lyckades ju genom en förändring av sin image skaffa sig jobb 2006. Ja, de tog sig hela vägen till Rosenbad. Ni minns kanske alla ”Det Nya Arbetarpartiet” ?

Det yttre må ha ändrats men politiken är densamma som på Bildts och Lundgrens dagar. Faktum är att det är en acceleration av vad all borglig politik heter. Det är massiva realisationer på folkets egendom till förmån för privatkapitalet, det är skattesänkningar och ökad frihet för de som har och minskad A-kassa, sänkta löner och höjda avgifter till de som inte har.

Det är egoismens och hopplöshetens politik. Och vet ni det är själva målet. Reinfeldt vill så egennytta och cynism för han vet att om hans parti ska bli statsbärande som han vill så kan det endast ske i ett Sverige som är splittrat, i ett Sverige där ”jaget” går före ”vi”, i ett land där folk vänder politiken ryggen. I det landet frodas de borgerliga.

Här gäller också motsatsen: För oss som tror på solidaritet, jämlikhet och rättvisa, för oss som tror på en utveckling av det gemensamt ägandet snarare än en avveckling krävs engagemang av ett politiskt aktivt folk som bärs fram av progressiva visioner. Visioner som pekar på möjligheterna till en bättre värld där alla får vara med och bidra, i en värld där människor och miljö sätts före kortsiktiga profiter, i en värld där ”vi” sätts före jaget.

Vi står idag hösten 2009 långt ifrån en sådan värld. Fler kommer att sluta sig till de arbetslösas skara nu i höst. Senast läste jag att 400 tjänster skall bort i Västerbottens landsting. Den borgliga offensiven fortsätter och Svenskt Näringsliv ser sin chans att göra upp med historiska oförätter som LAS, nationella kollektivavtal, skälig lön och annat otyg. Samtidigt som Sverigedemokraterna bultar på dörren till Riksdagen. Allt detta medan motståndet förblir svagt

Ändå är jag glad för att vi samlats här idag för att protestera mot högerpolitikern. Det kanske kan ses som smått i sammanhanget men alla tusenmilamarscher börjar med ett steg och jag hoppas vi i framtiden kan se tillbaka på denna kväll den 15 september 2009 som litet steg men viktigt steg mot vad som då är en rättvis, jämlik och solidarisk värld.

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Volvo Lastvagnar, Umeå, Septemberalliansen, Reinfeldt, massarbetslöshet

Blå Testballong

Hotet om arbetslöshet lägger sig som en grå, kall, filt över alltfler ungdomars framtid. Ett sätt att få en meningsfull tillvaro i väntan på jobb eller att i bästa fall öka möjligheterna för att en gång få ett riktigt jobb blir då att försöka med universitetsstudier i någon genre. Antalet sökande är rekordstort och många försöker förbättra sina möjligheter att få en studieplats genom Högskoleprovet. I år har de som prövar denna möjlighet ökat med hela 40 procent.

Självklart tryter resurserna i den värld där Folkpartiets Jan Björklund regerar. Högskolorna får ingen del av de pengar man avsätter till att försöka bromsa upp de framrusande arbetslöshetssiffrorna. Regeringens arbetslinje visade sig vara en massarbetslöshetslinje och våra offentliga medel sägs inte räcka. Tanken att man exempelvis kan beskatta kapitalinkomster hårdare har aldrig föresvävat Team Reinfeldt…

För nyliberala Dagens Nyheter blir det då naturligt att snabbt skicka upp en mörkblå testballong. Låt oss införa studieavgifter för dem som vill läsa vid någon av våra högskolor menar man. På fullt allvar. På bästa ledarplats:

I grunden är kunskap ingen bristvara. Den tar inte slut för att fler efterfrågar den. Tvärtom. Samhället blir rikare ju fler som har lusten att ständigt lära sig mer och utveckla sin förmåga.

Utbildningsplatser däremot kan ta slut. Och när fler inrättas kan det visa sig att det ändå råder brist – på resurser för att upprätthålla kvaliteten på utbildningen. Därför borde Sverige på allvar överväga att införa studieavgifter för högskoleutbildning. Risken med avgifter är att de kan verka mer avskräckande på dem som kommer från hem utan studietradition. För att inte bli en svårforcerad tröskel måste avgifterna därför kunna täckas av studielån. Även ökad skuldsättning skulle kunna vara avskräckande. Men för dem som ser studierna som en investering och förväntar sig god avkastning finns något som är mycket mer skrämmande än en studieavgift: att högskolornas resurser urholkas och att kvaliteten på utbildningen sjunker.

Men vilka kommer att se högskolestudier som en investering om drömmen om ett framtida någorlunda tryggt jobb riskerar att bli en mardröm där det endast finns kvar skyhöga studielån när man ”vaknar” och tvingas att gå utan jobb, trots bra studieresultat? Naturligtvis inga vanliga killar och tjejer. Det blir i stället ungdomar från välbärgade, rika hem som får en gräddfil till högskolestudier. Mamma och pappa betalar. Det är det som är den verkliga andemeningen med DN:s förslag. Först sänker regeringen skatterna för de rika så att statens finanser går i putten. Sedan blir det prislappar på universitetens utbildningsplatser. Nyliberalismens ”Nya, sköna värld” blir verklighet.

Idén om studieavgifter till våra högskolor är avskyvärd. En gång jobbade jag på ett luxuöst hotell i det rojalistiska Windsor, nordväst om London. Från mitt rum, som jag delade med tre italienska servitörer, kunde man se ut över Themsen mot Etons uråldriga pojkskola, där de första skolböckerna slogs upp redan vid början av 1500-talet. Varje dag såg jag alla dessa pojkar. I sina roddbåtar på floden. På strövtåg längs med älvbrinken. På fritiden i godisaffärerna. För de mesta bar de då sina Eton-suits. En sorts frack eller pingvinkostym som vi sa.

Ja, vi såg faktiskt unga killar som körde motorcross med dessa svarta stjärtvippor. Den obekväma ”suit” som pojkarna tvingades bära var helt enkelt privatskolans statussymbol. Ett varumärke oändligt mycket starkare än de bokstäver som finns på våra dyra märkesjeans. En frack som signalerade att pojkarna var söner till stormrika föräldrar som med DN:s språk förväntade sig ”god avkastning” på den investering man gjort genom att betala skolans skyhöga studieavgifter ( i dag kostar det omkring 400 000 kronor om året att skicka sin telning till Eton).

Det halvår jag bodde i skuggan av Etons gamla tegelfasader gjorde mig för alltid allergisk mot avgiftsbelagda studier. Med DN:s förslag skulle det gamla överklassamhällets allra värsta fasoner fortsätta att vinna mark. Skulle det förverkligas med avgifter till åtråvärda platser på universitetet väntar sedan samma nyliberala motreform på våra mest eftersökta gymnasier. Sen kommer frackarna. På Stockholms ”fina gymnasier” skulle det vimla av pingvinstjärtar från Östermalm, Saltsjöbaden, Lidingö och Djursholm. Kanske med plats också för några med lite glesare fjädrar från Reinfeldts eget Täby…

Bevare oss väl från ett sådant otyg.

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, DN, studielång, högskolestudier, Reinfedlt, Jan Björklundstudieavgifter, Eton, Lidingö, privatskolor, friskolor

I pressen:DN1,DN2,SVD1,