INGA OLYMPIER

BARA USLA

PROCENTARE

Redan i första omröstningen drogs rullgardinen ner för Chicago som OS-stad 1916. Vi var många som häpnade. I dagens Politiken får vi svaret på varför den gamla slakteristaden misslyckades, trots tre års intensiva förberedelser, en armé med tusentals frivilliga, 369 miljoner kronor i donationer och uppvaktning från det glamorösa, amerikanska  presidentparet. När Michelle Obama och hennes man var klara med sina känsloladdade tal på Bella Center i Köpenhamn var vadslagningsbyråer och bookmakers av alla de slag övertygade om att USA hade kammat hem ännu ett OS.

Besvikna Chicagobor.

Men deras uppmärksammade resa till Danmark var helt onödig. Redan från början var det klart att Chicago och USA skulle straffas ut direkt. Bakgrunden är en ekonomisk schism mellan Den Internationella Olympiska Kommittén (IOK) och USA som går ända tillbaka till 1980-talet. IOK var då på knä. Kassakistorna var tömda och man tvingades att gå med tiggarhåven. USA:s stenrika olympiska kommitté ställde upp med ett lån på en halv miljard kronor. Men agerade inte som ”sanna olympier” utan som usla procentare. Man tvingade igenom ett avtal med IOK om att i evighet, att för alltid få ut en viss procent av dess framtida förtjänster. Framförallt med hjälp av stora TV-intäkter har sedan bilden blivit en annan. IOK har börjat tjäna fett med pengar. Amerikanarna har ändå vägrat att förhandla om avtalet och plockar för perioden 2008-2012 ut 2.3 miljarder från det internationella förbundet till sin egen verksamhet. Ett belopp större än vad alla andra nationer i världen tillsammans kan tänkas få. Politiken berättar som exempel att danskarna bara får 10 miljoner kronor. När IOK frågade om inte USA kunde avstå tio procent av alla sina pengar till de fattigaste länderna fick man bara ett sniket Nej till svar…

Barak Obamas resa till Köpenhamn var helt onödig. Redan

på förhand var det klart at Chicago skulle straffas ut.

Chicago var uträknat från början. Procentarna hyvlades av. Det snikna amerikanska förbundet skulle straffas.

Äntligen segrade en olympisk idé. Att alla ska kunna vara med och tävla på lika villkor. Det är bara att dansa samba med Rio`s glada innevånare…

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, OS, OS i Rio, Barak Obama, Michelle Obama, OS i Köpenhamn, IOK, Chicago

I pressen: Politiken,

Bloggare:

Provomröstning

historisk succé

I söndags avslutades i Frankrike det medborgarinitiativ som ”Nationella kommittén mot en privatisering av posten” lanserat. 10 000 provisoriska ”vallokaler” hade byggts upp. Många gånger med hjälp av valmaterial som man laddat ner från kommiténs hemsida. Från Haute-Corse berättas om en by med bara 24 innevånare där en 84-årig kvinna satte upp en liten valbyrå. Alla de människor, som skulle komma att drabbas av de nedläggningar, fördyringar och uppsägningar, som Nicolas Sarkoz vill se vid det statliga Postverket, välkomnades att delta i en konsultativ provomröstning om Postens framtid. Gräsrotsinitiativet blev en otrolig succé. 2 123 717 röster registrerades och mer än 90 procent av dessa sa nej till Sarkozys privatisering. Frågan om en privatisering och utförsäljning av den offentliga sektorn, den gemensamma välfärden, blev politiskt glödhet.

Kommitténs kärna har varit alla de fem fackliga organisationer som organiserar de postanställda. Kring sig har de samlat en enhetsfront av sextiotvå fackliga, politiska och sociala organisationer. Alltifrån Socialistpartiet och Attac till det revolutionära NPA, Frankrikes nya antikapitalistiska parti.

Det gemensamma arbetet med valbyråer, distribution av flyblad och alla diskussioner med intresserade människor har i sig skapat en möjlig politisk dynamik. Bakgrunden är dessutom att det franska parlamentet i fjol antog en lag om att öppna för rättsliga, officiella folkomröstningar. Vad som ska krävas är att minst tjugo procent av dess ledamöter, med minst tio procent av landets röstberättigade bakom sig, kräver detta. Lagstiftningen i frågan har förhalats. Men Socialistpartiets parlamentsgrupp, som sköljts med i framgången, tänker nu agera.

Den Nationella kommittén tänker också se till att Zarkozy pressas tillbaka och att frågan inte kallnar.

NPA:s talesman, Olivier Besancenot, är till vardags brevbärare i Paris och hade med sina två roller en viktig roll i den lyckade mobiliseringen. På bilden är han mitt i en facklig protest tillsammans med sina arbetskamrater.

I Sverige lever vi med delvis andra förutsättningar och traditioner. Men med lite kreativitet – och gärna efter inititiv från fackliga organisationer och andra intresseorganisationer – kanske vi också i Sverige kan pröva med lokala ”folkliga omröstningar”. Som vid nerläggningar eller privatiseringar av sjukhus, bibliotek, dagis, fritidsgårdar och annan gemensam verksamhet.

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Frankrike, NPA, Olivier Besancenot, Gemensam välfärd, Sarkozy, facklig kamp, arbetarkamp

I pressen:

Andra bloggare:

Var är arbetarpolitiken?

”Om ett halvår inför valet måste de rödgröna ha en gemensam linje”, menar Aftonbladets huvudledare i dag. Tidningen fortsätter:

”Framför allt finns en gemensam riktning i de tre partiernas förslag. I stället för ytterligare ökade klyftor vill de möta krisen och arbetslösheten med investeringar, i utbildning, infrastruktur och välfärd. Oppositionen är också enig om att en sådan politik kommer att kräva högre skatter än regeringen föreslår”.

”Ingen gemensam linje”. Inget gemensamt färdmål. Inte ens för vårt vardagsliv kan de besvara Viktor Rydbergs eviga fråga om ”Vadan och varthän” och till förnöjelse för Anders Borg kommer nu medias bevakning av de tre partierna i månad efter månad att handla om deras olika förslag till skattehöjningar. Kanske också hur mycket mer statsskulden måste öka. Det känns lite som om de rödgröna kommer till tävlingsarenan, går ner i blocken, spänner vaderna och sträcker på ryggen, för att i nästa ögonblick tala om att de nu ska lägga sig i hård fysträning inför nästa års tävlingar.

När starten gått säger de rödgröna att de ska börja att fysträna…

Vi är nog många en bit ut på vänsterkanten som dessutom undrar vart klasskampen tog vägen. ”Arbetarpolitik och socialism” var under decennier den paroll som lyste i rött bakom Lars Ohly. Men var finns nu arbetarpolitiken? Har motsättningarna mellan klasserna i Sverige försvunnit? Varför lämnas banker och finansindustrin i stort helt orörda? Varför ingen socialisering av den svenska fordonsindustrin? Den enda åtgärd som skulle kunna ge de anställda och löntagarna i stort en möjlighet att bestämma över vad alla dess resurser ska användas till. Vilka fordon som ska produceras och hur det ”goda arbetet” ska förverkligas. Varför får vi inte höra ett endaste ord om att alla privatiseringar ska rullas tillbaka? Ja, vi får inte ens höra en liten viskning om höjda skatter på alla feta kapitalinkomster? I går förklarade Mona Sahlin parodiskt nog inte krig mot kapitalisterna och deras kris. Som exempel på rika människor valde hon i stället sig själv: ”Vi med en månadslön på hundratusen kronor får betala lite mer i skatt”…

Hösten är här och solen som en gång lyste ”ur morgonsky” går nu i stället ”i tunga skyar ner”. Ja, så skulle nog Viktor Rydberg ha skaldat om han i går som journalist fått uppgiften att bevaka de rödgrönas trenne budgetförslag.

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Aftonbladet, Mona Sahlin, Den rödgröna alliansen, De rödgrönas budgetförslag,

I pressen: SVD1,SVD2,DN1,AB1,SDS1,ETC,DN2,

Bloggare:Jinge,RödaMalmö,RödaGöinge,

MASSDEMONSTRATION

TILL  FÖRSVAR

AV TRYCKFRIHETEN

I rollen som EU:s ordförande under sex månader ingår det i Reinfeldts uppgifter att hålla uppsikt över hur dess medlemsstater hanterar demokrati och rättighetsfrågor. Vi vet att EU brukar lugga en del länder i östra Europa när det gäller dessa frågor. Vilket är bra. Serbien och Turkiet får också åthutningar. Som de förtjänar.

Den demonstration i Rom som journalisternas fackföreningar hade kallat till i lördags till försvar av tidningarna La Repubblica och L`Unita blev en enorm framgång. Tiotusentals människor slöt upp i protesterna mot att Silvio Berlusconi försöker stoppa deras möjligheter att skriva om han affärer med lyxprostituerade.

Nu är det dags för Reinfeldt att sätta Silvio Berlusconi på plats. I fredags förra veckan publicerade den konservativa brittiska finanstidningen Economist ett generalangrepp på den italienske premiärministern:

”Den tredje oktober arrangeras en demonstration i Rom till försvar för tryckfriheten – inte i en avlägsen diktatur, utan i själva Italien. De journalister som har kallat till protesten har goda skäl för att oroa sig. I den årskrönika över medias oberoende, som Freedom House, gjorde  2009, graderades Italien ner till bara ”delvis fri media” och placerades först på 73:e plats på en lista med 195 länder. Snäppet ovanför Bulgarien. Åtminstone i det här avseendet har Berlusconis Italiens distanserat sig från västra Europa och blivit mer likt de svagare demokratierna österut.”

“Inte sedan Mussolinis dagar har det funnits en regering som så grovt och alarmerande har gått in och försökt att störa media. Journalister och andra italienare har alla goda skäl för att protestera.”

I en intervju med Adnkronos International håller James Walston, professor i Internationella relationer vid Roms universitet, med om att Italien är i en farlig situation:

”Kontrollen av media är inte lika grov och allvarlig som den var under fascismen. Men vi är i ett farligt läge….Mussolini var från början journalist, och när han kom till makten, kallade han till sig tidningarna mitt i natten och ändrade i en del upplagor. Han tyckte om att leka chefredaktör. Berlusconi å sin sida är en TV-man och som sådan tycker han inte om idén att en prostituerad som han har legat med, blir intervjuad under bästa sändningstid….”

Läs även andra bloggares åsikter om Berlusconi, prostituerade, tryckfrihet, Economist, Italien, Rom, Mussolini, fascismen

I pressen: AB1,

Tre änglar

i TV-soffan…

I morse satt det tre änglar i SVT:s frukostsoffa. Mona Sahlin, Lars Ohly och Peter Eriksson nojsade lite och berättade om allt gott som finns i deras respektive budgetförslag. Alla och envar skulle få sitt. Kommuner, pensionärer, arbetslösa och sjuka.

Men när programledaren bad dem att ta av sig änglavingarna och berätta vilka som skulle betala. Då kändes det lätt, att som socialist måla fan på väggen. I större eller mindre omfattning föreslår de skattehöjningar för alla som har ett jobb. För att på så sätt förbättra för alla andra. Peter Eriksson markerade dessutom en höjning av bensinskatten för alla som kör bil till jobbet.

”Oavsett klass” måste detta vara bra, underströk Mona Sahlin. Alla vill ha besked. Det blir mer trygghet i samhället.

Som valstrategi verkar detta upplägg att vara en katastrof. Självklart skulle de redan nu ha presenterat ett gemensamt budgetförslag. I stället för att i sak lämna frågorna om vilka som ska betala ända fram till april. I sju långa månader kan regeringen bara avfärda deras olika utspel som ”ekonomiska utsvävningar”. I sju långa månader får de rödgröna en debatt om det är bra med skattehöjningar eller inte. Framförallt kommer de inte att kunna besvara den för många helt avgörande frågan om hur mycket skatterna ska höjas? Om och om igen, månad efter månad, kommer Reinfeldt och hans kvartett elegant kunna parera oppositionens alla förslag med att de ännu inte kommit med ett gemensamt svar. Det enda de tycks vara överens om är rejäla skattehöjningar. De åtminstone ibland bökiga förhandlingarna om den gemensamma valplattformen i april kommer dessutom att bli en återkommande och inte särskilt uppbygglig favorit i mediabruset.

Det väljarna ska ta ställning till blir två olika synsätt när det gäller konjunkturpolitiken. Men när det gäller ”de tre änglarna i soffan” får de inte veta hur mycket de måste betala bara för att komma till deras himmelrike. Mona Sahlins grummel om att ”jag och alla andra som tjänar hundratusen i månaden får betala lite mer” är en påklistrad och intränad formulering som inte ger besked om det alla vill veta: Hur mycket mindre kommer just jag att få ut varje månad?

Men ”Fan på väggen”, han är naturligtvis nöjd med beskeden. Om vi med ”fan” menar finansvärlden, bonusdirektörer av alla de slag och människor som har kapitalinkomster långt, långt utöver Sahlins månadslön på hundratusen. De rödgröna tänker inte störa friden i det himmelrike på jorden där Mammon är gud. Bankerna ska inte röras. Kapitalinkomster inte beskattas.

George Frederick Watts berömda oljemålning av Mammon från 1885

När det gäller valstrategin är tiden ur led på många andra sätt. Socialdemokraternas partikongress nu i oktober får svårt att bli den klang och jubelföreställning som partiledningen så gärna vill. Det som då beslutas kanske inte ens gäller i maj och under den valspurt som sedan kommer. Vänsterpartiet har också en märklig timing. För att få till stånd ett valsamarbete är det uppenbart att partiledningen måste kompromissa bort det bästa från de egna förslagen. Borde inte medlemmarna få avgöra om kompromisserna verkligen är värda den eventuella nyttan med några ministerposter? Nu låter detta sig inte göras förrän vid den egna kongressen. Men den ligger i tiden märkligt nog i maj 2010. Alltså en månad efter det att den tänkta regeringsplattformen blivit klar. Det blir mer eller mindre omöjligt för eventuella kritiker att då öppet ifrågasätta de smärtsamma kompromisser som partiledningen eventuellt har accepterat.

Innan morgonstundens ”änglar” reste sig ur soffan fick de med skyltar ge snabba svar på hur de såg på en del känsliga frågor. En fråga gällde den svenska krigsinsatsen i Afghanistan. Ska de svenska trupperna tas hem eller inte? Sahlin höll snabbt upp sin skylt med ett tydligt Nej. Eriksson sneglade osäkert på Sahlin och visade sedan upp samma Nej. Efter ett tag, när han sneglat på Ohly, vände han sin skylt helt om och satte upp ett Ja. ”Vi kan inte stanna i evighet”, sa han. ”Vi måste ha en plan för att komma bort”, fortsatte han osäkert. ”Ja, självklart ska vi inte vara där för alltid”, infogade då Sahlin. ”Det har FN:s generalsekreterare Ban Ki-Moon också sagt”. Ohly, som hela tiden visat upp ett Nej, fortsatte med det, men för att inte bli helt utfrusen preciserade han sig: ”Ja, vi kan naturligtvis inte lämna från en dag till en annan…”.

Det är med politik som med fotboll. Kunde mitt Örgryte slå förra årets guldlag Kalmar FF. Då kan naturligtvis de rödgröna överraska även oss socialister. Vi får ge oss till tåls ända fram till april och då se om det våras även i politiken.

Läs även andra bloggares åsikter om De rödgröna, Den rödgröna alliansen, Mona Sahlin, Peter Eriksson, Lars Ohly, riksdagens budgetdebatt, regeringen, Fredrik Reinfeldt

I pressen: SVD1,DN1,AB1,AB2,SDS1,AB3,DN2,SVD2

SVD3,SDS,SDS3,SDS4.

Bloggare:Jinge,Svensson,

HÄR DÖR

EN SOLDAT

Här dör en amerikansk soldat i strid. Fotot är från Helmandprovinsen i södra Afghanistan och sägs ha starkt bidragit till att ”hemmaopinionen” ifrågasätter den amerikanska krigsinsatsen. Det är därför vi så sällan får se bilder på stupade ockupationssoldater. Vare sig det är amerikaner, britter, fransmän eller danskar. När de första svenska soldaterna dör kommer vi troligtvis aldrig att få foton på deras sönderslitna kroppar. Vare sig i en ”slide show” på Aftonbladets hemsida eller i Facebook…

I går stupade åtta amerikanska soldater i en dagslång strid med stamgerilla i det nordöstra, svårtillgängliga Nuristan. I en välplanerad och samordnad attack – där dimma omintetgjorde amerikanskt flyg- och helikopterstöd – gick över trehundra moståndsmän till attack. Provinsen fick en gång sitt namn efter den lokale hjälte som på 1800-talet ledde – och segrade – i befrielsekriget mot britterna. Han står än i dag staty i Kabul. Nu var det amerikanska soldater som blev offer. Flera andra blev svårt sårade. I en närliggande provins dödades samtidigt ytterligare en soldat. Nio kistor får flygas hem till USA. I Nuristan dödades dessutom två soldater från Karzais nykoloniala marionettregim. Regionens polis- och säkerhetschefer är dödade eller tillfångatagna.

Vad som nog är säkert är att vi inte heller denna gång kommer att få se bilder på blodiga och lemlästade lik.

Det fick vi under Vietnamkriget. Men det ”misstaget” gör man aldrig om. Smärtsamma närbilder på hur landets egna ”boys” slets itu och dog där borta i Indokina närde ständigt en allt starkare rörelse mot det egna landets kolonialkrig. ”Bring our boys home – Now!” skallade ropen. I dag är det censur på sådana bilder. De levereras bara i fejkade spelfilmer i TV. Från tidigare krig. Rapporteringen från döden i Nuristan kommer oss till dels bara i form av ett manligt, militärt och kärvt skriftligt meddelande från överste Randy George. Han prisade först modet och alla insatserna från trupperna i området och sa sedan att ”mitt hjärta finns hos familjerna till dem som vi har förlorat – och hos de soldatkompisarna som finns kvar för att avsluta striden”…

Vad han inte sa var att de även ur NATO:s synvinkel förmodligen dog förgäves. General Stanley McChrystal vill ompröva den strategi som gällt för området. Avlägsna militära utposter ska överges. I stället vill han ha ytterligare 40 000 stridande soldater som ska bunkras i regionernas tätorter – för att skydda dessa från – många av sina egna innevånare…

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Afghanistan, Svenska Afghanistankommittén, USA, Bara Obama, imperialism,

I pressen: SVD1,DN1,DN2,DN3,

SÅ TUKTAS

EN NATION

Gårdagen var ruggig. I norr orkan över fjällen. Så illa att den tuktade och skadade sju svenska jägarsoldater. Enligt ett befäl var de ”för klena”, Snöslask och stormvindar över norra Värmland och Dalarna. Trafikbegränsningar på Öresundsbron.Här hos oss jagade en hård kuling . I natt, i skenet av fullmånen har svarta regnmoln rivit sönder varandra. Men Fredrik Reinfeldt och Carl Bildt var belåtna. ”Det är en bra dag för Europa”, sa Reinfeldt på en presskonferens i Rosenbad. Även Mona Sahlin är glad och lättad. ”Det är jätteviktigt för EU att få ett modernt fördrag”, lät hon meddela. Arbetsgivarväldet i Europa och dess politiska elit är i färd med att lyckas. I går demonstrerade de hur man tuktar en uppnosig nation. Irländarna som röstade nej till Lissabonnfördraget för bara drygt ett år sedan sattes rejält på plats. Med kappsäckar fulla, om inte med guldpengar, så med gyllene euros har EU-kommissionen dragit fram över den gröna ön. Det mest obscena inslaget i Ja-sidans kampanj var när EU:s kommissionär för transporter, Antonio Tanjani reste runt i en valkampanj med Michael O`Leary, Ryanairs miljardär till chef som inte tål några fackligt anslutna på sina lågprisplan. EU:s ”opartiska information” blev en parodi.

Tillsammans gjorde de allt för att skrämma bort tidigare anhängare till Nej-sidan. De och ledare för andra storföretag, som IBM, hotade med att Irland ekonomiskt skulle isoleras från övriga Europa om de fortsatte att spjärna emot EU:s fortsatta centralisering och militarisering. Den arbetslöshet på nära 15 procent, som redan nu slagits sönder många människors vardag, skulle med ett fortsatt Nej fortsätta att raka i höjden, var det budskap som näringslivet oavbrutet dunkade fram. Till sitt förfogande hade Ja-sidan tio gånger mer euros i sina kappsäckar än Nej-sidan. Det blev en stor omsvängning i opinionen. Men det var inget entusiastiskt Ja. Irländarna gav upp efter en orkan av desinformation. Deras Ja  mumlades fram, när de tvingats ner på knä i EU:s politiska stupstock. ”En aldrig tidigare skådad koalition mellan den politiska eliten, big business, media och EU”, levererade ett Ja, underströk Joe Higgins, i juni invald som EU-parlamentariker för irländska Socialist Party. ”Hot och skrämsel tillsammans med extravaganta löften om nya jobb och ekonomisk framgång”, låg bakom segern. Nej- rörelsen på Irland har dessutom fått släpa på en stor barlast av konservativa och reaktionära borgerliga politiska krafter. Även brittiska konservativa och högerextrema krafter har lagt sig i den irländska valrörelsen. Brittiska Independent United Kingdom delade ut en och en halv miljon flygblad ( tre miljoner röstberättigade ) med sitt stöd för ett Nej. Brittiska Tories med Londons karismatiske borgmästare Boris Johnson i spetsen driver hårt frågan om en folkomröstning och ett Nej också i Storbritannien. På Toris kongress, som nu drar i gång, är det en krutdurk som rullar in på podiet. Det smutsbruna British National Party har naturligtvis också viftat med Union Jack till förmån för Nej-sidan. Smolk i bägaren för dessa brittiska högerkrafter blev paradoxalt nog att en del irländare då kanske föredrog Bryssel framför London.

”The Cairo gang” var ”Nom de guerre” på en en grupp brittiska angivare och spioner.Denna ljusskygga grupp fick troligtvis sitt namn efter det café i Dublin där de brukade hänga. I kriget dödades 1920 tolv av gängets medlemmar av IRA. ”Brysselgänget” eller EU-kommissionen har inte använt så våldsamma medel som de forna brittiska säkerhetsmännen för att kuva den irländska nationen. Pengar, skrämsel och hot var i stället var dess mer eleganta vapenarsenal.

Den irländska nationen var förtryckt av britterna under sjuhundra hänsynslösa och grymma sekler. Det irländska kriget för oavhängighet från det brittiska kungadömet tog sin början i det blodiga påskupproret i Dublin 1916. Femhundra brittiska poliser dödades. Med samma urskiljningslösa vettlöshet som gäller för NATO:s ockupationssoldater i dagens Afghanistan hade dessa poliser dödat över 1 000 civila Dublinbor. Eftersom de ”inte visste” vilka som var rebeller eller inte sköt de på allt som rörde sig. När Dublins arbetare gick ut i strejk svarade man med att döda två ledare. Arbetarnas svar blev att bilda en egen milis, Irish Citizen Army. Påskupproret slutade i ett militärt nederlag. Ledarna avrättades. Men samtidigt blev detta gnistan som helt svängde opinionen och i och med 1919 års val och förkrossande seger för republikanerna blev det ett nationellt uppror. Efter ett blodigt krig mellan 1919 och 1922 blev det nuvarande Irland självständigt. I december 1922 skeppades de sista brittiska soldaterna hem från Dublins hamn. Det första irländska parlamentet 1919 röstade med stor majoritet fram ett program där man slog fast de ekonomiska och sociala principer som man skulle arbeta efter: Clár Oibre Poblacánaighe. Det var mycket radikalt. Här skissades ett socialistiskt program, med ett gemensamt ägande av nationens resurser och produktionstillgångar, ett gemensamt ansvar för skolutbildning och äldreomsorg mm. Programmet stannade inte vid den nationella frågan utan insåg nödvändigheten att också revolutionera landets ekonomiska ochstrukturer.

Britterna slog ner Påskupproret med full kraft. Här en bild från förödelsen sedan motståndet tillintetgjorts.

EU-Kommissionens och den irländska Ja-sidans framgång i går kan bli en verklig pyrrusseger om inte de löften infrias som de irländska löntagarna fick där huvudstupa i kapitalisternas stupstock. I ett TV- program under veckan var vår EU-minister, Folkpartiets Cecilia Malmström, ovanligt ärlig när hon sa att folkomröstningen i själva verket inte hade ett dyft att göra med ekonomin. Det mesta talar för att den irländska ekonomin fortsätter att vara i brygga och då kan förväntan, bli till bitterhet och vrede. Då kan de sanningar som de irländska socialisterna sådde under valkampanjen börja gro hos många. Förväntan vändas till vrede och politiska scenförändringar. Irlands ofullbordade revolution från 1919 kan få en fortsättning i en gemensam europeisk socialistisk revolution, där vi kan överskrida inte bara nationella begränsningar, utan också göra slut på kapitalismen med dess kriser, arbetslöshet, miljöförstörelse och kulturella förfall. Det var en ruggig dag i går. Men molnen jagar vidare och under det kommande decenniet väntar säkert dramatiska sociala omvälvningar. I de politiska konfrontationer som kommer måste vi göra allt för att återskapa en demokratisk och kömpande socialistisk arbetarrörelse.

Proklamationen av den första republiken 1916.

Skissen till ett socialistiskt program. antaget av det första irländska parlamentet 1919.

We declare in the words of the Irish Republican Proclamation the right of the people of Ireland to the ownership of Ireland, and to the unfettered control of Irish destinies to be indefeasible, and in the language of our first President. Pádraíg Mac Phiarais, we declare that the Nation’s sovereignty extends not only to all men and women of the Nation, but to all its material possessions, the Nation’s soil and all its resources, all the wealth and all the wealth-producing processes within the Nation, and with him we reaffirm that all right to private property must be subordinated to the public right and welfare. We declare that we desire our country to be ruled in accordance with the principles of Liberty, Equality, and Justice for all, which alone can secure permanence of Government in the willing adhesion of the people. We affirm the duty of every man and woman to give allegiance and service to the Commonwealth, and declare it is the duty of the Nation to assure that every citizen shall have opportunity to spend his or her strength and faculties in the service of the people. In return for willing service, we, in the name of the Republic, declare the right of every citizen to an adequate share of the produce of the Nation’s labour. It shall be the first duty of the Government of the Republic to make provision for the physical, mental and spiritual well-being of the children, to secure that no child shall suffer hunger or cold from lack of food, clothing, or shelter, but that all shall be provided with the means and facilities requisite for their proper education and training as Citizens of a Free and Gaelic Ireland. The Irish Republic fully realises the necessity of abolishing the present odious, degrading and foreign Poor Law System, substituting therefor a sympathetic native scheme for the care of the Nation’s aged and infirm, who shall not be regarded as a burden, but rather entitled to the Nation’s gratitude and consideration. Likewise it shall be the duty of the Republic to take such measures as will safeguard the health of the people and ensure the physical as well as the moral well-being of the Nation. It shall be our duty to promote the development of the Nation’s resources, to increase the productivity of its soil, to exploit its mineral deposits, peat bogs, and fisheries, its waterways and harbours, in the interests and for the benefit of the Irish people. It shall be the duty of the Republic to adopt all measures necessary for the recreation and invigoration of our Industries, and to ensure their being developed on the most beneficial and progressive co-operative and industrial lines. With the adoption of an extensive Irish Consular Service, trade with foreign Nations shall be revived on terms of mutual advantage and goodwill, and while undertaking the organisation of the Nation’s trade, import and export, it shall be the duty of the Republic to prevent the shipment from Ireland of food and other necessaries until the wants of the Irish people are fully satisfied and the future provided for. It shall also devolve upon the National Government to seek co-operation of the Governments of other countries in determining a standard of Social and Industrial Legislation with a view to a general and lasting improvement in the conditions under which the working classes live and labour.

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Irland, Folkomröstning på Irlan, EU-kommissionen, Fredrik Reinfeldt, Mona Sahlin, Joe Higgins, Påskupproret, Irländska frihetskriget I pressen:SVD1,SVD2,SVD3,SVD4,DN1,DN2,AB1,AB2,SDS1,SDS2,

Andra bloggare: Arbetarperspektiv,RödaMalmö,JonasSjöstedt,

En tredjedel av Sveriges befolkning

lever av att övervaka

den tredjedel som jobbar…

Mona Sahlins politiska sekreterare, Magdalena Andersson, hoppar av. Som andra ”goda” socialdemokrater har hon helt enkelt valt pengarna före den egna gamla urtvättade ideologin. Hon ska bli Överdirektör för Skatteverket och ska som sådan bli direkt underställd Generaldirektören.

Jag har en gammal vän som menar att en tredjedel av Sveriges befolkning snart lever av att övervaka och kontrollera den tredjedel som bara får jobba hårdare och hårdare. Han har nog rätt. För behövs det verkligen en överdirektör när man har en generaldirektör ? Naturligtvis inte. På samma sätt som det inte behövs 21 länspolismyndigheter, som de rödgröna påpekar i en debattartikel på DN-opinion.

Det dräller av ledare, chefer, ledningsgrupper och direktörer. För varje arbetslös behövs det horder av coacher som ska knuffa i gång den stackars människan. Det har gått så långt att i dag dras även våra de ideella organisationer med direktörer. När Anders Carlberg, rebellen från-68, nyss gick i pension. Då gjorde han det med titel och inkomst som direktör för Fryshuset. Hjälporganisation Forum Syd har en direktör. I regeringskansliet är det omkring 5 000 anställda. Ett otal av dessa är chefer.

Magdalena Anderssons avhopp sägs skaka Mona Sahlin. Hon ska ha stått för hennes ”nya ekonomiska politik”. Men eftersom den i stora drag är densamma som den hon tog fram som statssekreterare åt förre finansministern Per Nuder är  nog ändå inte ”krisen för Mona” olösbar. Det är bara att ta Per till nåder igen. Lyft mobilen och ring! Om han nu inte har hittat ett mer välbetalt jobb efter sitt avhopp från riksdagen. För visst var det Per och Magdalena som hand i hand hjälpte Persson med hans hårdhudade fögderi under dennes år av nedskärningar.

Det mest skakande är nog trots allt att Skatteverkets Generaldirektör inte klarar sitt jobb utan en Överdirektör.  Lika skakande som att vi betalar för 21 landshövdingar. Borde det inte räcka med en hövding? Dvs vår statsminister? För trots allt är det många sekler sedan vi var flera länder.

I väntan på resultatet från irländarnas folkomröstning om EU. Där ”Ja”–sidan ser ut att segra med sina miljoner euros från Ryanair och IBM – värmer det en stund när jag kan läsa i DN att svenskarna säger Nej till Lissabonnfördraget. Nja, siffrorna kanske inte är helt rättvisande. Men på nätet i Sveriges största tidning, som dessutom entydigt är för EU, där har man i snart ett dygn haft en egen liten svensk folkomröstning. När detta skrivs har drygt 7 000 läsare röstat. Femtio procent har röstat nej. Bara fyrtio är för. Resten osäkra. Om inte annat visar resultatet varför socialdemokratin och den borgerliga alliansen förvägrat oss rätten att i en folkomröstning säga vad vi tycker.

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, socialdemokratin, Mona Sahlin, Per Nuder, Magdalena Andersson, den rödgröna alliansen

I pressen: AB1,AB2,SVD1,SVD2,SDS1,DN1,DN2,AB3,

Allt är redan upptaget!

Små och stora fasor rullar som vanligt fram på text-TV när jag smuttar på morgonkaffet. För femte året i rad har antalet vårdplatser på våra sjukhus minskat. Köerna och väntetiderna ökar i samma takt och många patienter börjar nu på allvar tro att vården bara kommer att erbjuda ståplatser, får vi veta. Den gamla (s) regeringens – med stöd av (v) och (mp) – och den nya borgerliga alliansregeringens satsningar på välfärdssamhällets kärnområden lämnar onekligen en hel del tomma rum efter sig…

På skärmen  får vi vidare veta att den engelske socialdemokraten Tony Blair tycks vara klar som EU:s förste president – om Lissabonfördraget godkänns. Frankrikes Sarkozy ser nu Blair som sin förste kandidat och Tysklands Merkel har lagt ner sitt motstånd. Den glamoröse nyliberalen Blair – en symbol för den politik som lett den europeiska socialdemokratin till sammanbrott. Han ska nu bli hela EU:s symbolgestalt och representera ”Vårt Europa”.  Blir det ett Ja på Irland och reträtt i Tjeckoslovakien får jag på allvar fundera på den gamla tanken om att flytta till andra sidan kölen…

Vänsterpartiet har till sist i ett pressmeddelande låtit meddela att man vill starta små, snälla sparbanker. ”Folk är trötta på bonusar och girigheten hos affärsbankerna”, säger partiet och vill därför, med hjälp av skattepengar och statliga lån, öppna ny banker. Kraven på att socialisera våra banker och att sätta deras tillgångar under demokratisk kontroll är naturligtvis för hårdsmält för Mona Sahlin och borgarna i Miljöpartiet. Samarbetsklimatet blir säkert bättre om Vänsterpartiet nöjer sig med att drömma om Sörgården…

I sina förhandlingar om en kommande regeringssamverkan kan nu Vänsterpartiet kanske peka på socialdemokraten Per Edvin Skölds inledning till de svenska sparbankernas skrift 1932 om ekonomi och sparande. Omslaget pryddes med Kumliens berömda ek samt med mottot: ”Fast rotad är den trygghet som bygges på sparade slantar”. Varför inte ta den gröna eken som symbol för stram budgetdisciplin och det fortsatta samarbetet?

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Inga vårdplatser, Ståplatser på sjukhusen, Tony Blair, Irland, Lissabonfördraget, Nya sparbanker, Vänsterpartiet, Per Edvin Sköld

I pressen:SVD1,SVD2,

Bloggare: Jinge,

Vi är för ett

socialistiskt

EUROPA

På Irland pågår den andra omröstningen om Lissabonfördraget för fullt. Även om det ser ut att bli ett svagt valdeltagande. I övriga Europa, som i Sverige, får vi inte rösta alls. Det är vad Margot Wallströms prat om ökad demokrati var värt. På Irland där människorna fick rösta och röstade Nej. Där har arbetsgivarväldet bakom EU tvingat fram en ny omröstning. Med miljoner euros i kampanjkassan och förtäckta hot om isolering och ekonomisk isolering för den gröna ön – om man åter säger ”Nej” – har ”Ja”-sidan drivit en furiös kamp för att få irländarna att ändra inställning. Här nedan återger jag en intervju från franska NPA:s hemsida med Joe Higgins, som i juni valdes in som EU-parlamentariker för Socialist Party. Ett parti som är systerparti till det svenska Rättvisepartiet socialisterna. Partiet nådde i EU-valet 2.5 procent. Men i storstaden Dublin fick Higgins ett fantastiskt resultat med 12.46 procent av de röstande och slog ut Sin Feins kandidat. I Dublins folkliga valdistrikt var hans röstetal i flera fall uppe i 30 procent. I många av de lokala val som ägde rum samtidigt nådde kandidater från Socialist Party tjugoprocentiga röstetal. Det här är en snabböversättning. Förkortad och försvenskad. Läser du franska hittar du originalet här: NPA.

Vår kampanj har ägt rum mot en bakgrund av en ekonomisk kris som vi aldrig tidigare har upplevt. Högerregeringen, alltså Fianna Fáil och De Gröna, har svarat med att skära ner på lönerna för alla anställda inom den offentliga sektorn. Den har infört nya skatter och räddat bankerna med garantier på 54 miljarder euros. I opinionsundersökningar har regeringen nu ett så svagt stöd som bara 19 procent av väljarkåren. Det har varit en del demonstrationer mot regeringen men fackföreningarnas ledare har spelat en mycket negativ roll. De har hållit tillbaka protesterna samtidigt som de erbjudit förhandlingar där man ”ska dela bördan”. Trots att arbetarklassen inte har något ansvar för krisen. Socialistiska Partiet – som kan sägas ha en ledande roll i ”Nej-kampanjen” understryker i stället att den politik som har skapat krisen är den som läggs fast i Lissabonfördraget.

Här en bild från 2005 där segrande arbetare vid Gama Constructions hyllar Joe Higgins. Efter hans avslöjande av de vidriga förhållanden som gällde för immigrantarbetarna tvingades företaget att betala ut 30 miljoner pund i skadestånd.

Vi, andra progressiva krafter och vänstern, som motsätter oss fördraget, betonar försvaret av arbetarnas rättigheter och pekar på Europadomstolens beslut (Laval, Viking,Ruffert, Luxemburg) som alla syftar till att sänka kollektivavtalens lönenivåer och nationella lagar som skyddar arbetstagarna.

En annan viktig fråga handlar om den förstärkta militarisering som får klartecken i fördraget. Europeisk vapenhandel ges officiell status och det blir lättare för den att agera på den internationella marknaden. Lissabonfördraget innnebär också klartecken för grupper av medlemsländer att gå samman i militära kampanjer där de företräder hela EU ( Nordic Battle Group! ), också Iraland. Här är motståndet till själva tanken på militära allianser stort och vi har också haft stora mobiliseringar mot kriget i Irak.

Hela etablissemanget förespråkar ett ”Ja”. De driver en kampanj som syftar till att människor ska bli rädda för ett ”Nej”. De bryr sig inte alls om innehållet i fördraget. De säger att krisen ( som de skapat ) blir värre och att Irland kommer ”att isoleras från det övriga Europa. De nonchalerar det faktum att arbetarklassen i Frankrike och Nederländerna har rösta nej till samma fördrag och svarar inte på våra frågor. I stället fokuserar de på den yttersta högerns och de ultrareligiösa gruppernas helt irrelevanta frågor som den om abort.

Helt skandalöst är det att de flesta fackliga ledare argumenterar för ett ”Ja” med hänvisning till att Deklarationen om grundläggande rättigheter får en officiell status i EU, vilket kommer att förbättra arbetande människors villkor. Det här kan vara komplicerat att förklara men vi säger att om detta fördrag innefattar rätten till facklig anslutning och till kollektiva förhandlingar – så begränsas samtidigt denna rätt av Lissabonfördragets paragraf 52 där man prioriterar arbetsgivarna och deras profiter. Den senaste tiden har vi sett fackliga strider, i främsta rummet vid Coca-Cola; MTL Docks; Thomas Cook och Carrols Joinery där beslut från Högsta domstolen har gett arbetsgivarna en mjöjlighet att förhindra strejker och ockupationer. Arbetstagarnas möjligheter att försämra sina jobb, löner och arbetsvillkor skulle inte förbättras med en endaste tum med hjälp av Lissabonfördraget.

I den här omröstningen har ”Ja” – kampanjen tio gånger mer pengar än ”Nej” – sidan. Reglerna har ändrats så att inte ens i radion gäller samma villkor för de bägge sidorna. Nittio procent av landets tidningar stödjer ”Ja” – sidan. Dessa omständigheter gör det mer troligt med ett ”Ja” denna gång. Men om det blir så kan vänstern och krafter som Socialistiska Partiet få förstärkt förtroende eftersom det är vi som har pekat på det verkliga innehållet i det fördrag som i så fall kommer att utnyttjas av EU:s olika regeringar för att förstärka deras attacker på de arbetande och den offentliga sektorn. Fördraget kan också användas för att öka EU:s militära kapacitet.

”Ja” – sidan säger att vi inte har något alternativ och att vi är ”mot Europa”. Men vi är för ett socialistiskt Europa där kontinentens enorma resurser kontrolleras demokratiskt av Europas folk och används till att gagna våra behov.

Läs även andra bloggares åsikter om Irland.Lissabonfördraget, Socialist Party o f Ireland, Joe Higgins, Politik, ekonomi

I pressen: SVD1,SVD2,DN1,DN2,DN3,AB1,GP.

Bloggen Alliansfritt Sverige har ett fint upplägg med moderataffischer.

Bloggare om Irland:Kommunisternas blogg,