Vi övervann

rädslan

och vågade

SÄGA IFRÅN

”Wanja Lundby-Wedin kommer inte att finnas med i proteståget. Inte heller Mona Sahlin. Kanske inte ens Lars Ohly…”

Ett klipp från min blogg i tisdags när Septemberalliansen i full fart var i färd med att samlas för sina protester mot högerpolitiken. Flera av företrädarna för alliansens nätverk hade också dagen innan på Aftonbladets hemsida, lite sorgset, konstaterat att den gamla arbetarrörelsen ledare inte orkade stå upp mot högervindarna. ”Nu går vi utan er”, var det raka budskapet.

Så blev det också. Inte ens Lars Ohly kunde slita sig från Riksmötet som samtidigt öppnades. Hade han haft lite politisk tåga kunde han smitit i väg åtminstone från Majestätets ankomst med hästar och galjonsvagn eller något senare när Carl-Gustav satte i gång med sina utsvävelser om Victorias och Daniels kommande förmälning. Vänsterpartiet kunde ha arrangerat en egen presskonferens mitt under denna medeltida, rojalistiska ceremoni där man solidariserat sig med Septemberalliansen.

Men Lars Ohly satt kvar i sin riksdagsbänk. En hermelin bland alla andra hermeliner…

Foto: Tobias Lindgren

Under mötet och i demonstrationen glödde entusiasmen och vibrerade solidariteten för protesttågets färgstarka avdelning med arbetare från Systembolagets distributionsnav, Lagena, ute i Jordbro. Lagerarbetaren Patrik Olofsson höll ett skarpt tal om Systemet som satt i system att hålla sig med bemanningsföretag:

Foto: Tobias Lindgren.

”Kamrater! Vänner!

Sedan juni i år har vi kämpat för våra jobb. En kamp vi delar med allt för många idag.

Vi har kämpat mot att arbetsmarknaden ska delas upp i A- och B-lag.

Vi kämpar mot att arbetare ställs mot arbetare.

Därför är jag extra glad att vi idag inte bara är anställda på Lagena här, utan också personal från bemanningsföretagen.

Idag är har LAS inget som värde alls, när det gäller tryggheten i anställningen.

Och när lagarna inte fungerar måste man ta lagen i egna händer. Och vi gjorde det för vi hade inget annat val.

Veckan före midsommar strejkade vi på Lagena.

Varslet reducerades från 33 till 26 anställda. Och det kan tyckas att resultatet av strejken är klent.

Men strejken berör så mycket mer än bara varslet.

Alla som deltog i strejken har vunnit en seger på det personliga planet. Vi övervann rädslan och vågade säga ifrån. Hade vi gått tysta, i raka led till slaktbänken hade det varit ett så förnedrande nederlag att det hade hotat all facklig verksamhet på företaget för lång tid framöver.

Allt tyder på att frågan om bemanningsföretag kommer bli en av de största frågorna i avtalsrörelsen. Också det är en seger för oss!

Om vi inspirerat andra att ta kamp, är det också en seger för oss. Vi kommer vinna segrer genom er.

Framför allt kommer vi segra om det blir fler uppror på arbetsplatser där orättvisa råder.

Det behövs två, tre, flera Lagena!

Tack till alla som stött våran kamp!

Tack för de 100.000:- som strömmat in till vår strejkkassa.

Tack!”

Patrik Olfosson i talarstolen. Bild från Lagenarbetarnas hemsida.

Bredden i protesten fick genomslag i flera tal från podiet.

– Sverige har idag det lägsta antalet vårdplatser bland industriländerna, köerna är milslånga och patienterna får ligga i korridoren, framhöll vårdbiträdet Sanna Tefke.

– Lundinutredningens förslag är superprivatisering, även avgångar i busstrafiken ska upphandlas, sa Peter Boström, ordförande för Kommunals bussförare i Södertälje, och manade facken att samlas i en kampanj  för att återinföra hela kollektivtrafiken i .

Foto: Tobias Lindgren.

-Regeringens hundralapp till pensionärerna är inte mycket värd när pensionerna sänks nästa år och efter att pensionärerna förlorat till andra grupper, om det vittnade Barbara Brädefors i sitt tal.

Regeringen skryter om sin så kallade miljöpolitik för ett hållbart Sverige. Men som Göran Kärrman, metallarbetare och med i Klimataktion, påminde har regeringen nyligen sagt ja till Sveriges största motorvägssatsning – Förbifart Stockholm till en kostnad av 27 miljarder kronor.

Linn Bursell från Ingen människa är illegal punkterade regeringens flyktingpolitik och Sandra Lindquist, som studerar vid Stockholms universitet, gav exempel på hur studenterna får betala krisen. Janerik Gustafsson, Nej till EU, som nyss kommit hem från Irland fick ett rungande ja när han frågade om demonstrationen ville uttala sitt stöd till Nej-kampanjen på Irland.

I april ledde Dennis Bäckman en facklig uppvaktinga av LO:s Wanja Lundby-Wedin. Hon lovade

då handling men av detta löfte ”bidde det inte ens en tumme”.

En av huvudtalarna var den upproriske socialdemokraten Dennis Bäckman, ordförande för Pappers avdelning 86 på ABB i Figeholm. LO-tidningen till heders, hade en journalist på plats och ett reportage från protestmötet fick stor plats på nättidningens hemsida. Här saxar jag några stycken som säkert kommer att oroa ”hermelinerna” inne på Riksdagsmötet när de tar sig tid att läsa sina nyhetssammandrag:

– Vi måste ta upp den knutna näven ur fickan och börja protestera. Varför kan facken inte bara säga nej och organisera en politisk strejk?

Mötet på Sergels Torg föregicks av en demonstration, som enligt arrangörerna hade 2.500 deltagare. Protesterna ordnades av Septemberalliansen, som består av fackliga företrädare och politiska vänsterorganisationer.

Dennis Bäckman sa också att facken förlorar medlemmar för att de inte är aktiva. Ett grundproblem är att fackens ledare har så bra betalt. De lever ett annat liv än medlemmarna och förstår därför inte längre medlemmarnas problem och hur de tänker. Tidigare har han lyft fram att LO:s Wanja Lundby-Wedin och socialdemokraternas Mona Sahlin borde avgå. Det tog han inte upp i sitt tal på Sergels torg.

Dennis Bäckman uppe på podiet.

– Det är patetiskt och sjukt att det ser ut som om Moderaterna är den främste försvararen av las.

Dennis Bäckman hade hellre sett att protesterna skett i LO:s namn, men LO förklarade i våras att man inte vill genomföra något sådant när riksdagen öppnar utan kommer istället att ordna manifestationer vid andra tillfällen.

Arne Johansson, Septemberalliansens eldsjäl under flera år, sammanfattade till sist demonstrationens huvudbudskap:

– Vi tänker inte låta regeringen fortsätta att trampa på och förnedra arbetslösa, sjuka, gamla, papperslösa och alla vanliga arbetare, fattiga studerande och låginkomsttagare.
– Till facken säger vi: Det är dags att vakna – Sluta backa. Visa den kollektiva styrkan och samla hela fackföreningsrörelsen till en landsomfattande protestdag. Vi som är här idag är beredda – utan arbetare stannar Sverige!

Vi kommer helt enkelt ingenstans om vi inte förvandlar besvikelser, missmod och ursinne till ett organiserat politiskt motstånd. Löntagarnas Sverige måste tillsammans komma på fötter. Nu ser det ut som om målet om den vilda strejken av Systembolagets lagerarbetare ute i Jordbro kommer upp i Arbetsdomstolen den 3 november. Då gäller det att samla en mur av solidaritet med de arbetare som ska dömas bara för att de stått upp och försvarat sitt människovärde. Klassdomstolen och näringslivers skarprättare ska inte få skipa sina orättvisor utan protester. Deras skitiga värv ska mötas av så många protester som möjligt!

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Septemberalliansen, Lars Ohly, Dennis Bäckamn, Riksdagens öppnande, hovet, kungen, Carl Gusatav, Victoria, Daniel Wrestling, arbetarprotester

I pressen: SVD1,SVD2,SVD3,DN1,DN2,SVD4,AB1,

Ska rapporten

begravas med

SINA OFFER?

Vi kommer alla ihåg Israels brutala militära våldtäkt i vintras av det Gaza som först förvandlats till ett enda stort fångläger. Mer än 1 400 palestinier dog. Varav en tredjedel kvinnor och barn. Elva israeler miste livet. Åtta soldater från de egna ockupationsstyrkorna. Varav fyra på grund av egen missriktad eldgivning. Endast tre civila israeler omkom till följd av palestinsk raketbeskjutning.

I går kom rapporten från det FN-team som i sex månader har granskat vad som egentligen hände. Juristen och domaren Richard Goldstone, känd också som åklagare i Haag i rättsprocesser från inbördeskrigen på Balkan och i Rwanda, har lett arbetet. Med ett faktaspäckat material på 475 sidor som grund kunde han i går slå fast att Israels krig riktades mot Gazas befolkning i sin helhet. Den armé som brukar skryta med att man har ”världens mest moraliska soldater” använde ett helt oproportionerligt våld riktat mot hela civilbefolkningen. Med syfte att straffa, förnedra och terrorisera palestinierna. Utan omsvep sa Goldstone att förstörelsen av bostäder, fabriker, skolor, sjukhus, polisstationer, och vattenreningssystem var en helt medveten politik för att försvåra ett värdigt liv på denna lilla strandremsa av palestinsk mark. Här finns tydliga bevis på att Israel brutit konventionerna från Genève. Senare i september ska rapporten behandlas av FN:s Råd får mänskliga rättigheter och rapporten uppmanar bägge sidor att ingående undersöka anklagelserna och om de nonchalerar detta bör FN:s säkerhetsråd överlämna rapporten till den internationella brottmålsdomstolen i Haag.

Israel använda vit fosfor under Gazakriget – även mot civila

Israel, som vägrat att samarbeta med Goldstones undersökningsteam, reagerade i går med salvelsefull ilska och menade att rapporten var ensidig och missvisande. Uppenbart togs man på sängen av FN-rapportens skarpa formuleringar. Nu inleder man en brådstörtad diplomatisk och rättslig offensiv för att stoppa en process i den internationella brottmålsdomstolen i Haag.

Mäktiga judiska lobbygrupper världen över, inte minst i USA, kommer dessutom att arbeta för högtryck för att Israels dåvarande premiärminister Ehud Olmert, liksom dåvarande och nuvarande försvarsminister, Ehud Barak, ska slippa dras i smutsen och generas av ett åtal för krigsbrott och brott mot mänskligheten.

Goldstone blev fly förbannad över Israels svar, som uppenbart kom från del av den sionistiska statens hjärnhalva som brukar kallas för ”reptilhjärnan”. Han undrade genast över om de ansvariga i Israel ens hade hunnit läsa igenom den digra rapporten. ”Israel sköt mot civila som bar vita flaggor, riktade medvetet eld mot FN:s skyddsplatser och dödade 300 barn, samtidigt som man till sitt förfogande har de mest träffsäkra vapen som finns i världen”, underströk han. I en intervju för TV-kanalen Aljazeera berättade han också i går kväll hur Israels miltär medvetet riktat tung granateld mot en fullsatt moské mitt under en fredagsbön. Tretton människor dog. ´”Ingenting. Inte ens ett vapenlager eller närvaro av beväpnade palestinska aktivister”, kan bortförklara detta brott sa han ursinnigt. Han tog också upp Israels försök att ducka när det gällde den medvetna beskjutningen av civila: ”Israel säger att man släppte ner flygblad som sa att oskyldiga palestinier skulle hålla sig undan. Men man sa inte vart de skulle ta vägen och dessutom bombade man medvetet FN:s flyktingstationer.”

I den liberala israeliska tidningen Haaretz pekar Aluf Benn på vad som kommer att bli det viktigaste resultatet av FN-rapporten. Han tror inte att det blir något åtal i Haag. Men däremot:

”Till sist och kanske mest betydelsefullt. Goldstones rapport förstärker det strategiska hot som Israel själv skapade i och med offensiven i Gaza. Detta därför att den undergräver internationell legitimitet för en liknande operation i framtiden.”

Nej, Haag är nog inte nära eftersom dubbelmoralen är ofattbart stor när det gäller ockupationsmakten Israel. Barak Obama, har inte dragit åt en endaste tumskruv när det gäller exempelvis bosättningarna på Västbanken eller den israeliska annekteringen av hela Jerusalem och höjer säkert inte ögonbrynen när han nu tar del av FN:s rapport.

Mona Sahlin, som partiordförande för socialdemokraterna, borde egentligen kallsvettas över det larm som nu kommit. Ehud Barak var inte bara personligen till hundra procent ansvarig för den militära våldtäkten. Han är dessutom vicepresident i Socialistinternationalen och så sent som för ett år sedan besökte Mona Sahlin Israel för att i gott gemyt vänslas med Barak. Visserligen har det egna kvinnoförbundet av andra skäl redan krävt att Baraks parti ska uteslutas från socialistinternationalen. ”Det israeliska arbetarpartiets beslut att inleda ett regeringssamarbete med högerpartiet Likud och fyra extremistpartier är upprörande och bör leda till en uteslutning av arbetarpartiet från socialistinternationalen”, krävde en upprörd Nalin Pekgul redan i våras. Men då som nu kommer säkert socialdemokraternas partistyrelse och Sahlin att bara borsta av sig detta krav som vore det ett dammkorn på ett kavajuppslag. Det enda vi kommer att få höra från detta helt sammansjunkna arbetarparti blir på sin höjd några klädsamma ord om att ”det hela borde utredas ordentligt”…

Ehud Barak med Mona Sahlin

Brottmålsdomstolen i Haag är dessutom en nykolonial institution. Den kan dra svarta krigsherrar från Afrika eller krigsförbrytare från inbördeskrigets Balkan inför rätta. Men en av vår tids största krigsförbrytare, Richard Nixons försvarsminister och den norska nobelkommitténs fredspristagare Henry Kissinger, som personligen var ansvarig för terrorbombningarna över Kambodja och därmed en av barnmorskorna till Pol Pots vidriga regim, han kan sussa i godan ro i sin himmelssäng hemma i Connecticut. USA:s f d president Bill Clinton kan också känna sig trygg och vända sig rofyllt om i sängen till sin Hillary, som  i sin roll som Obamas utrikesminister aldrig kan tänka sig att se israeler i Haags brottmålsdomstol.  För att inte tala om sin Bill. En domstol som överhuvudtaget aldrig ens tänkt tanken att ställa Bill till svars för bombkriget över Balkan…

Men självklart är brottmålsdomstolen i Haag en komplex institution. Den är på plats och en del av dess arbete är säkert bra. Kravet på att den nu måste åtala Olmert och Barak för krigsbrott och brott mot de mänskliga rättigheterna för sitt ansvar under Gazakriget är mer än rimligt.

Det är helt enkelt en självklarhet. Dessutom ett åtal som skulle ge domstolen en betydligt större trovärdighet.

I fyra mindre stycken av sin sammanfattning på sju sidor slår Goldstone fast att det finns bevis för att även beväpnade palestinska grupper begick krigsbrott när de avfyrade raketer mot civila på andra sidan av Gazas gräns mot Israel. Troligtvis har han rätt. Dras Israel inför rätta kan och borde kanske även palestinier hamna under åtal. Rätten att försvara sig mot en ockupationsmakt inkluderar inte någon som helst rätt att medvetet rikta elda mot civila mål. Men i en sådan rättsprocess kan försvaret med en viss grund hävda att Israel ockuperar även dessa gränsområden. Många av de människor som trängs i ghettot Gaza har drivits bort från de byar där de ”första judiska bosättarna” slog sig ner. Dessutom är så gott som alla vuxna innevånare i dessa nuvarande israeliska samhällen också soldater i de israeliska försvarsstyrkorna, IDF. Själv anser jag att raketanfallen från Gaza ur etisk och moralisk synpunkt var helt oacceptabla. Även om de avfyrades från de människor som ytterst är offer för Israels kolonialism. Ur ren militär synpunkt var de patetiska. Kanske de stärkte moralen hos det palestinska motståndet? Troliga krigsbrott? Ja. Men i sitt sammanhang ska de ges den marginella roll som de fått i Goldstones rapport.

Vi får se hur det går med Israels rättsliga och diplomatiska offensiv. Kanske hinner man åtminstone inte längre med att anklaga Aftonbladet och Skandinavien för antisemitism. När det gäller FN-rapporten blir det dessutom mer eller mindre omöjligt att använda antisemitismen som förevändning för att begrava rapporten tillsammans med alla palestinska offer. Richard Goldstone är själv av judisk börd…

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Israel, FN-rapport om Israel, Palestina, Gaza, krigsförbrytelser, brottmålsdomstolen i Haag, Ehud Barak, Barak Obama, Mona Sahlin

I pressen: SVD1,SVD2,SDS1,SDS2,AB1,DN1,DN2,

Bloggare:Jinge,

Nästan lika spännande

som thrillern Hunter…

Ända fram till småtimmarna i natt följde jag sammanräkningen av rösterna i det norska valet. Det blev en thriller nära nog så spännande som den norska actionserien Hunter som vi nyss kunde se på SVT. Fremskrittspartiets karismatiska ordförande Siv Jensen gick så sent som vid halvelvatiden i går kväll ut och sa att hon såg sig själv som regeringsbildare. Men hon jagade upp sig förgäves eftersom de rödgröna till sist tog sig över ribban med darr och fick mandat nog för att kunna regera i ännu fyra år.

Enligt norsk media hade Jens Stoltenberg och hans hustru lyckats med att låsa sig ute från statsministerbostaden under valnatten. När de väl kom in – var det också klart att de slapp flytta..

För under natten blev det klart att Arbeiderpartiets omtyckte ledare Jens Stoltenberg sitter kvar. Men rörelserna bland väljarna innebar ändå stora omvälvningar. Framförallt i det borgerliga lägret. Till Fremskrittspartiets stora glädje klarade inte det liberala Venstre, fyraprocentsspärren utan åkte ut ur riksdagen. Partiet bildades så tidigt som 1894 och stred då för allmän rösträtt, religionsfrihet, bokmål (nynorsk) och norsk oavhängighet från Sverige. Men de sex statsministrar från Venstre som fått sina namn i historieböckerna gjorde alla sina regeringsår före 1935. Partiet föll samman under 70-talet på grund av en inre splittring när det gällde synen på EU och fick efter hundra år i rikspolitikens centrum lämna det norska Stortinget. Lyckades ändå efter åtta år att komma tillbaka. Men rev alltså nu ännu en gång ut sig. ”Jag bara njuter av att Lars Sponheim åkt ut”, var den skadeglade gamle Carl I Hagens kommentar i natt. Han och efterträdaren som partiledare för Fremskrittspartiets,Siv Jensen, var lika glada för att det andra mindre borgerliga Kristelig Folkparti, med en del ”mjukvara” i synen på invandrare, backade en dryg procent och stannade på futtiga 5.6 procent. Deras eget parti erövrade ännu ett stycke politisk mark och är nu definitivt Norges största borgerliga parti med 23 procent av rösterna. Alltså med i stort sett samma domäner som våra svenska moderater. Det konservative Höyre gick fram tre procent, till drygt 17 procent. Med Venstres sorti ut från Stortinget och försvagningen av Kristelig Folkparti har de flesta borgerliga väljare sagt att de föredrar ”hårdvaran” framför mjukvarorna. De har i valet gett klartecken för en opposition som slår med en rak höger.

Förskräckta ledare från det borgerliga Venstre konstaterar att de sparkats ut från Stortinget

De rödgröna tog sig över ribban. Men den vänstra foten, Socialistisk Venstreparti, släpade och fick ribban att darra. I alla avgörande frågor, som privatiseringen av det norska pensionsväsendet, nerdragningarna av personal på sjukhusen, utvidgningen av de norska oljeborrningarna till bland annat Lofoten, medlemskapet i NATO och till de egna soldaternas medverkan till ockupationen av Afghanistan, har partiet lagt sig för Arbeiderpartiets borgerliga politik.

Från Rödts valmaterial. Pensionerna ska inte följa börsen…

Tacken blev som väntat ett katastrofval där 2.7 procent av väljarna gick förlorade. Samtidigt vann Stoltenbergs parti samma 2.7 procent. Även på vänsterhalvan av den politiska spelplanen är det tydligt att väljarna sökt sig till hårdvaran. Varför en blek kopia när originalet dessutom har en partiledare som i sitt sätt att vara kommer nära inpå vanliga människor och är långt, långt mer populärt än sitt parti. Alltså det som Mona Sahlin misslyckats med. Här hemma är det socialdemokratiska partiet i stället långt mer populärt än sin ordförande. För övrigt. När får vi höra krav från den Rödgröna alliansen i Sverige att den rödgröna regeringen i Norge ska upphöra med all oljeutvinning?

Den rödgröna regeringen sitter kvar. Men allt blir inte som förut. I valresultaten finns många varsel om en polarisering av politiken där två durkdrivna och retoriskt mycket skickliga högerkvinnor, Siv Jensen och Höyres Erna Solberg, nu upplever att de fått mandat för att ta ännu några steg högerut. ”Det blir ett större utrymme för oss utan Lars och med ett litet Venstre”, var Solbergs snabba kommentar till att de gamla, traditionsrika liberalerna från Venstre sparkades ut från Stortinget. Resultatet från de riksomfattande valen i de norska skolorna ser hon dessutom som en stor och tydlig vägvisare åt höger. För i dessa val blev det till sist Fremskrittspartiet som blev vinnare och Norges största parti. Siv Jensens ungdomar erövrade 31 028 röster. Arbeiderpartiet fick för första gången se sig besegrade och kom något efter med 30 305 röster. Visst känns det bra att högern inte tog regeringsmakten i Norge. Men resultatet i skolvalen känns ändå bra mycket sämre. Det känns dåligt ända ner i magtrakterna.

På andra planhalvan sitter Sosialistisk Venstre och lägger bandage på sin ömma vänsterfot. Man antyder att partiet kanske drar sig ur en regeringssamverkan om man inte får gehör för sina krav. Försiktigt nog säger man i dag inte längre att de norska trupperna ska tas hem från Afghanistan. I stället kräver man ”en strategi” för detta. Kanske en formulering som kommer att dyka upp som plagiat på den svenska politiska marknaden? När Lars Ohly ska förbereda sina medlemmar och väljare på Vänsterpartiets reträtt i synen på ockupationsstyrkorna vara eller inte vara i Afghanistan?

Får det nyvalda Stortinget sitta i orubbat bo. Utan att fackföreningar, miljörörelser och andra viktiga folkliga motståndsgrupper ständigt gör sig påminda. Ja, då finns det risk för att högern i Norge kommer att flytta upp spelet mer och mer på vänsterns planhalva. Där Arbeiderpartiet och Sosialistisk Venstre saknar ett genomtänkt försvarsspel och dessutom valt att spela med det öppet borgerliga Senterpartiet som högerback (backade med 0.3 procent och fick nu 6.2 procent av rösterna )…

För det mindre, men öppet antikapitalistiska och socialistiska partiet Rödt, gick det hyggligt. Visserligen gick man framåt med bara med en liten tiondels procent till 1.3 procent av rösterna. Men finns ändå med som ett politiskt alternativ och en politisk inspiration för framtiden. I storstäderna, med dess större löntagargrupper, fick Rödt bra mycket bättre resultat. I Oslo hela 3.9 procent. Här i Sverige skulle det smakat sensationellt bra om ett parti med ett program av Rödts kaliber fick exempelvis 3.9 procent av rösterna i Stockholm! Stödet för detta öppet revolutionära parti är dessutom betydligt större än vad valresultaten visar. Norges har samma fyraprocentsspärr som Sverige och när fokus hamnar helt på regeringsfrågan innebär detta att många sympatisörer trots allt tar ”det säkra för det osäkra” och väljer att rösta på de gamla arbetarpartierna för att inte riskera att tappa sina röster. Rödt är ett parti med många rötter i ett maoistiskt förflutet. Men de flesta av dessa har man lyckats med att rycka upp. Många av Rödts äldre medlemmar har för gott gjort sig av med gammal stalinkult och all dynga som en gång kom sprättande från den från den kinesiska kulturrevolutionen. Uppgörelserna med det gamla har varit definitiva och nya yngre människor har kommit till med egna, friska, frihetliga åsikter. Den fackliga miljön i Norge ser också helt annorlunda ut än i Sverige. Ute i de lokala fackföreningarna finns en bred och aktiv radikalism. I vårt mesta, åtminstone geografiska grannland, finns det också ett större folkligt stöd för den gemensamma välfärden. Fortfarande spjärnar många norrmän och norska kvinnor dessutom emot när det gäller en anslutning till EU. Det historiska band man fick med NATO efter Andra världskrigets tyska ockupation har däremot varit svårare att klippa. Det är bara att hoppas att Rödt kan fortsätta med att försöka bygga upp ett socialistiskt alternativ till Jens Stoltenbergs nya regeringskoalition.

Rödts partisymbol

Som bonusläsning tar jag med ett större klipp från partiets syn på socialismen. Hämtat från partiets hemsida: roedt.no

Sosialisme

6.1 Hva er sosialisme?

Rødt arbeider for å skape et samfunn som ikke lenger er underlagt kapitalistisk produksjonsmåte. Frihet, likhet, sosial rettferdighet, kvinnefrigjøring, fellesskap, menneskerettigheter, globalt samarbeid og miljøforståelse vil være viktige pilarer i organiseringa av et sosialistisk samfunn. Menneskene vil ikke lenger være underlagt kapitalismens tvang og kan i fellesskap stake ut si framtid.

Kjerna i sosialismen er at maktforholdene i samfunnet endres fundamentalt. Sosialismen er virkeliggjøringa av et demokratisk samfunnssystem. Den bygger på arbeidermakt i stedet for kapitalmakt. En sosialistisk omvelting er forutsetninga for å bygge et frihetlig og likeverdig samfunn. Hvilken form sosialismen tar må bestemmes av de som skaper den, og kan ikke bestemmes i detalj nå.

6.2 Sosialistisk revolusjon

Sosialismen vil innebære et radikalt brudd med kapitalismen Det arbeidende folket tar over statsmakta og de sentrale kapitalistiske virksomhetene og starter produksjon for behov. Dette vil innebære at kapitaleierne mister si makt og sin rett til utbytting. Det vil kreve at det borgerlige statsapparatet blir erstattet av nye folkemaktorganer.

Revolusjonen kan komme i forlengelsen av kamp for reformkrav kapitalismen ikke kan innfri, den kan komme som følge av ei grunnleggende krise i kapitalismens legitimitet eller den kan komme som en følge av revolusjoner i andre land som gir håp om endringer også her.

Et slikt radikalt brudd med dagens økonomiske system krever at flertallet av befolkninga ønsker ei slik utvikling. Økonomiske og politiske revolusjoner har foregått og foregår på ulike måter. Rødt vil gjennom politisk virksomhet, i samarbeid med andre sosialister, kommunister og folkelige organisasjoner, arbeide for ei fredelig og demokratisk omforming av økonomien og maktfordelinga i samfunnet.

6.3 Stat og demokrati

Sosialismen er bare mulig når den er demokratisk. Produksjon for behov forutsetter at behovene fritt kan uttrykkes og kjempes for. Styringssystemet må være gjennomsiktig, de lukkede rom må åpnes. Sosialismen må videreutvikle de liberale friheter som ytringsfrihet, pressefrihet, organisasjonsfrihet og religionsfrihet. Demokratiet må utvides ved at økonomien også blir underlagt demokratiske beslutninger. Rødt mener dette må skje gjennom en rekke organer, fra arbeiderråd på arbeidsplassene, brukerråd, interesseorganisasjoner til representativt valgte forsamlinger på ulike nivå. Sosialismen må bevege seg i retning av visjonen om det klasseløse samfunn.

Folket kan ikke ta makta bare ved å overta det gamle statsapparatet slik det er, men må bygge sin egen demokratiske statsmakt. Folkestyret må dels være representativt og dels direkte. Det må være allmenne valg til representative forsamlinger – og disse må, i motsetning til i dagens Norge, ha makt til å ta overordna avgjørelser om samfunnsutviklinga. Samtidig må arbeiderne slåss for ei stadig større desentralisering av avgjørelsene innafor de sentrale rammeplanene, og ha makt til å ta en rekke viktige avgjørelser direkte på arbeidsplassene. Det samme må folk i nærmiljø og lokalsamfunn ha.
Vilkårene for å bygge sterkere demokrati er bedre nå enn noen gang før i historia, blant annet på grunn av de store framskrittene innafor informasjonsteknologi og folks demokratiske erfaring og tradisjoner. Ei sentral oppgave under sosialismen vil være å utvikle nye former for deltaking og styring som gjør det mulig for folk å være direkte involvert i avgjørelsene.

Den konkrete utforminga av nye maktorgan og institusjoner vil skje underveis i dette arbeidet, og være prega av kampene som heile tida foregår. Men ei viktig forutsetning for et sosialistisk demokrati, med reell makt for arbeidsfolk, er en fri og uavhengig fagbevegelse, og at arbeiderne organiserer seg for å utvikle kontroll over og ledelse av produksjonen.

Rødt vil ha rotasjon på valgte verv både i arbeidsliv og politikk, så ikke noen få monopoliserer maktposisjoner. Sosialismen må bryte ned arbeidsdelinga mellom manuelt og intellektuelt arbeid, og skillet mellom styrende og styrte.

Den sosialistiske staten må være sekulær og ikke stimulere religiøs virksomhet. Men det må være religionsfrihet og ikke forsøk på å avskaffe religiøs virksomhet med tvang. Organisasjonsfriheten vil bli mer reell når organisasjonene blir uavhengig av staten, og vi ikke lenger har et ”toppenes partnerskap” mellom elitene i staten, næringslivet og organisasjonene.

rfaringer fra forsøkene på å bygge sosialistiske stater i forrige århundre viser at de demokratiske rettighetene lett kan settes til side og undertrykkes i sosialismens navn. Derfor må organisasjonsfriheten innbefatte full rett til å danne ulike politiske partier, også om de står for synspunkter som flertallet og den sosialistiske regjeringa oppfatter som skadelige eller i motstrid til sosialismen.

6.4 Sosialismens økonomi

Et sosialistisk samfunn må styres etter overordna mål om økologisk balanse, individuell frihet, avskaffing av fattigdom, kvinnefrigjøring og sosial rettferdighet. Derfor erstatter sosialismen kapitalismen med en demokratisk planlagt og kontrollert behovsstyrt økonomi. En slik økonomi bygger på arbeiderklassens kollektive makt over produksjonsmidlene. Demokrati og økonomi er ikke atskilte felt under sosialismen.

Et sentralt mål for planene må være å gradvis erstatte produksjon for marked og profitt med produksjon og tjenesteyting som direkte er retta mot å dekke folks materielle, kulturelle og sosiale behov. Enkelte områder, som helsevesen og skole er her i Norge delvis organisert etter slike prinsipper — at samfunnet har ansvar for at enhver får tildelt ressurser etter behov, ikke etter størrelsen på den private pengeboka. En slik tankegang må etter hvert bli rådende innafor hele det økonomiske livet. Under sosialismen vil det være en dominerende offentlig sektor, og nye former for samvirke vil utvikles. Samtidig kan det gis rom for sjølsysselsetting og begrensa former for privat virksomhet. Markeder og markedsmekanismer kan lenge fortsette å spille en viktig rolle — men disse må holdes i sjakk, slik at ikke de økonomiske interessene til de få igjen skal bli hoveddrivkrafta i økonomien.

penhet og gjennomsiktighet i politiske beslutninger og økonomiske forhold, er sammen med direkte demokrati viktige midler til å sikre at alle blir aktive deltakere i styringa av samfunnet, og ikke bare tilskuere på sidelinja.

6.5 Historiske erfaringer

Alle det forrige århundrets forsøk på å bygge sosialisme mislyktes og endte opp med samfunn med en ny overklasse ved makta. Realiteten ble etter ei tid et totalitært styre av toppene i parti- og statsbyråkratiet. Disse statene undertrykte alle opposisjonelle, og holdt vanlige arbeidere og bønder nede. De ulike revolusjonene og opprørene kan likevel sies å ha vært rettferdige. De førte i en periode til framskritt — med økonomisk og teknologisk modernisering, og de inspirerte mange undertrykte folk i hele verden. Men ingen av dem ble reelt demokratiske over tid.

Årsakene til dette er sammensatte: En sterk imperialistisk omverden motarbeida dem, de hadde en lite utvikla økonomi og de fleste av dem mangla demokratiske tradisjoner. Samtidig fantes det i de sosialistiske bevegelsene feilaktige ideer om at en elite kan lede samfunnet fram til sosialismen på vegne av arbeidsfolk. Et oppgjør med alle slike ideer er nødvendig, om ikke sosialisme i land som Norge skal utvikle seg på samme måten. Historia har vist at det bare er gjennom reelt demokrati og folkelig deltakelse det er mulig å utvikle sosialismen.

Rødt tar sterk avstand fra overgrep mot menneskerettigheter, politiske drap og folkemord som er gjennomført i sosialismens navn.

6.6 Internasjonal sosialisme

Kapitalismen og imperialismen utvikler seg ujevnt. Derfor vil muligheten for opprør og omveltning komme i noen stater og områder av gangen. I de siste tiåra har opprør og omveltninger først og fremst kommet i land i den tredje verden. Samtidig har det vist seg at de materielle og politiske forholda for å utvikle en demokratisk sosialisme i disse landa ikke er gode.

I den industrialiserte verden er det en høyt utvikla teknologi og økonomi, demokratiske tradisjoner, en sterk arbeiderklasse og et høyt utdanningsnivå. Dette gir store muligheter til å skape menneskelig frigjøring gjennom sosialisme. Men ettersom land som Norge er sterkt integrert i den internasjonale økonomien, er det bare mulig å utløse dette potensialet fullt ut dersom det fins andre sosialistiske land å samarbeide med. Dessuten er mye av vår velstand bygd på utbytting av tredje verden, noe som ikke kan fortsette.

Et sosialistisk Norge som ei ensom øy i et kapitalistisk verdenssamfunn vil få vansker med å overleve over lang tid. Det er derfor av største betydning at opprør mot kapitalisme og imperialisme over hele verden støttes, og at sosialismen etter hvert bygges i stadig flere land. Den norske arbeiderklassen må støtte forsøk på revolusjon og sosialismebygging som gjøres i andre land ut fra disses lokale forutsetninger. Men Rødt vil ikke ukritisk omfavne alle som kaller seg revolusjonære eller sosialister. Norge vil etter ei omveltning måtte søke støtte hos undertrykte i andre land samtidig som vi bygger allianser med vennligsinna stater.

6.7 Klassekampen fortsetter

Utviklingen av det sosialistiske samfunnet er ikke gitt på forhånd. En demokratisk sosialisme vil til enhver tid utvikles av menneskene i samtiden. Ei slik sosialistisk utvikling må være flerstemmig og mangfoldig.

Bare gjennom klassekamp, kvinnekamp, miljøkamp og antirasistisk kamp er det mulig å utvikle samfunnet i en retning som er i samsvar med Rødts mål for samfunnsutviklinga: økologisk balanse, individuell frihet, oppheving av de systematiske klasseforskjellene, rasismen og kvinneundertrykkinga.

Rødts mål er at denne utviklinga skal legge grunnlag for ei oppheving av klassedelinga i samfunnet, og frigjøre menneskene fra alle strukturelle undertrykkingsformer. Ei slik utvikling vil kunne lede fram til et reelt klasseløst samfunn – kommunismen.

Läs även andra bloggares åsikter om Politik, ekonomi, Norge, Norska valet, De rödgröna i valet, Jens Stoltenber, Fremskrittspartiet, Roedt, Sosialistisk Venstre, Vänsterpartiet, Mona Sahlin

I pressen: DN1,DN2,DN3,SVD1,SVD2,SVD3,SVD4,AB1,AB2,GP1,

Bloggare: Jinge,RödaMalmö,Svensson,JonasSjöstedt,AlliansfrittSverige,

”Nu går vi utan er”

Symboliskt nog har Swedbank i dag hyrt in sig på Cirkus vid Skansen i Stockholm för att där hålla bolagsstämma. För när dess direktörer ska försvara sina misslyckade affärer i Baltikum – vad är de då om inte clowner? Om än med strama slipsknutar och vippande lackskor i stället för lösnäsor och röda färgklickar på kinderna…

Där hade också Septemberalliansen valt att värma upp inför sin demonstration i dag mot kapitalism och högerpolitik. I en protest mot bankernas svindlande affärer och bankkramarna i regeringen.

Till demonstrationen är det samling senare i dag, 17 00, på Sergels torg. Protestens ledmotiv är att landets löntagare måste ”Vägra att betala kapitalismens kris”. Först ut i demonstrationen blir också en kolonn med arbetare som i handling gjort detta. Där fortsätter arbetare från Systembolagets distributionsnav i Jordbro, Lagena, sina protester mot de chefer som har ersatt anställningstrygghet med bemanningsföretag.

”Vi vägrar att acceptera kapitalismens massarbetslöshet, attacker på arbetsrätten och kollektivavtalen, ökade klassklyftor och lönesänkningar, sociala nedrustning och privatiseringar, klimathot, rasism, deportation av flyktingar och krigspolitik”, är det avstamp som Septemberalliansen nätverk av lokala fackföreningar och sociala rörelser vill att alla löntagare ska göra. En djärvt men nödvändigt första steg som vi måste ta. Vreden ute på arbetsplatserna måste förvandlas till politisk handling. Att bara muttra och klaga vid det egna köksbordet är en protest som inte ens tar sig utanför den egna ytterdörren. Det är i ett gemensamt och välorganiserat politiskt motstånd som vi kan bekämpa högerpolitiken.

”Systembolaget sätter bemanningsföretag i system”

Nu vägrar den gamla arbetarrörelsens ledare att ta detta ansvar. De vägrar att stå upp och hukar för högervindarna. Backar i stället för att gå framåt. I en debattartikel skickad till Aftonbladet tvingas därför en rad företrädare för Septemberalliansens olika nätverk att konstatera att de i dag tvingas att demonstrera utan ett aktivt stöd från dessa ledare:

Vad som framförallt förenar är en vägran att tyst acceptera att de som är mest utsatta ska betala för en kris som de inte orsakat.

Septemberalliansen har under de tre år som den funnits alltid tryckt på för att få med sig LO-ledningen och andra fackförbundsledningar i demonstrationer mot högerpolitiken. Så sent som i våras uppvaktades LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin och avtalssekreterare Per Bardh av ett antal fackliga företrädare.

Dessa fackliga företrädare var representanter för det fackliga uppropet ”till kamp mot kapitalismens kris och massarbetslöshet – för demokratiska och kämpande fackföreningar”.

Kravet från dessa fackliga företrädare till LO-ledningen och övriga förbundsledningar var att ta initiativ till en landsomfattande protestdag mot kapitalismens kris och all högerpolitik för jobben, välfärden och klimatet när riksdagen öppnar den 15 september.

Wanja Lundby-Wedin avvisade förslaget om att demonstrera den 15 september, men ställde sig positiv till en landsomfattande protestdag under hösten.

Efter det har ingenting hörts från LO-ledningen.

Det är en tystnad som Septemberalliansen inte accepterar.

För nu mer än någonsin behövs en enig front kring konkreta kampkrav mot högerpolitiken.

Det är vår skyldighet mot de arbetslösa, de sjuka, mot ungdomen och inte minst mot alla de människor som idag tvingas till det sociala för att överleva.

Till LO-ledningen tvingas därför Septemberalliansen säga:

”Nu går vi utan er”.

Wanja Lundby-Wedin kommer inte att finnas med i proteståget. Inte heller Mona Sahlin. Kanske inte ens Lars Ohly. Men alla andra i Mälarregionen som har möjlighet sluter självklart upp i leden på Sergels torg 17 00 i dag.

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Septemberalliansen, högerpolitik, Mona Sahlin, Wanja Lundby-Wedin, regeringen, riksdagesn öppnande, Demonstration Sergels torg

I pressen:SVD1,

Andra bloggare:

Höst över arbetarrörelsen

I natt nöp den första nattfrosten till. Kysste lätt trädtopparna och vallen ner mot ån. Hösten är här med en underbar indiansommar och klara kalla nätter. Vårt torp ligger högt upp i Alefjäll och på natten sjunker temperaturen raskt om det är klart och samtidigt nordliga vindar. Trots att vi ändå bor i södra Sverige. På SMHI:s hemsida ser jag att det bara är Pajala och Särna som också rapporterat om minusgrader.

Dessvärre är det höst också för den svenska arbetarrörelsens traditionella organisationer. Borgerlighetens famntag över våra vardagsliv blir alltmer hårdhänta. Hundratusentals människor med vänsterradikala åsikter kippar efter andan och det är bara enstaka fackliga utposter och mindre socialistiska grupperingar som försöker att spjärna emot.

Sven Hulterström. Ärrad krigare från det kalla krigets dagar…

Frosten har tagit hårdast på den gamle socialdemokratiske ministern Sven Hulterström. Ärrad, gammal krigare från det Kalla krigets dagar. Minister och kommunalråd. Nu pensionerad med fet lön som styrelseordförande i Göteborgs hamn och helt avlövad på allt vad som en gång var arbetarrörelsens värderingar.

”Vi har tröttnat på allt fackligt strul och behöver effektivisera verksamheten”, sa han till Göteborgs-Posten i går när han där försökte bemöta Hamnarbetarförbundets protest mot den privatisering av Göteborgs hamn som planeras. Vid nyår har kommunen tänkt sig att stycka upp stuveriet i tre bolag. Ett för containerterminalen. Ett för roro, alltså att ha hand om gods som lastas med truckar. Till sist bilhamnen, där fordon ska lastas och lossas. Det finns redan spekulanter. Bland annat från Kina (när ett kinesiskt stuveri försökte ta över storhamnar i USA stoppades detta av hänsyn till att det skulle innebära att nationella riksintressen hotades)

Hamnarbetarförbundets avdelning i Göteborg kom i går med ett trettiotal medlemmar till Börshuset i Göteborg, där de försökte informera och argumentera för sin syn på privatiseringen (se mer på bloggen nedan). Men hos ledamöterna var intresset svagt. Ett fåtal ville prata med kommunens viktigaste fackliga motpart. En del tog inte ens emot hamnarbetarnas flygblad. Vänsterpartiets folk hukade. Självklart borde deras representanter i stadens fullmäktige på ett tydligt sätt ha deltagit i protesten mot Hulterströms tänkta illdåd mot Hamnen! Men uppenbart är samarbetet med (s) i kommunen är det som är viktigast. Drömmen om en ”rödgrön” regering spelar säkert också in. Varför i onödan irritera socialdemokraterna? Den borgerliga kommunalpolitikern Eva Ternegren, från Miljöpartiet, menade slappt i sitt svar till GP att hon egentligen struntar i sitt jobb: ”Jag vet inget om utförsäljningen och kan inte säga vad jag tycker”…

I SVT:s Västnytt betonade Erik Helgesson från Hamnarbetarförbundets styrelse att den kampanj, som nu kommit i gång ska fortsätta. Syftet är enkelt. Den planerade utförsäljningen av kommunens stuveri måste stoppas och det går bara om det blir en bred offentlig debatt.

Efter uppvaktningen vid Börshuset gick en del hamnarbetare över Gustavs Adolfs torg till Brunnsparken och delade ut avdelningens flygblad till gemene göteborgare. Debatten om försöket att privatisera hamnen måste ut i offentligheten!

Här finns en öppning för fackligt och politiskt intresserade människor i Göteborg som vill värna kommunens tillgångar. Besluten om Hamnens framtid berör alla göteborgare. Ja, hela regionen. Varför inte bjuda in folk från Hamnarbetarförbundet till diskussion i frågan till alla tänkbara möten i fackliga och politiska sammanhang?

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Hamnarbetarförbundet, Göteborgs hamn, Göteborgs kommunalfullmäktige, Sven Hulterström, Miljöpartiet, facklig kamp, socialdemokraterna

I pressen: GP1,DN1,

Bloggare:RödaGöinge,

”Hamnen tillhör oss alla”

Det berättas att Gustav II Adolf en gång stod uppe på Otterhällans klippor och med ”hela handen” pekade ut över Göta älvs mäktiga mynning. ”Här ska staden ligga”, fastslog majestätet. I det privilegiebrev som han lät utfärda är andemeningen att Sverige äntligen skulle få en port mot väster. En viktig handelsstad för alla nya näringar:

Storwördigst i Åminnelse, GUDS den Allsmägtige til Äro, och Et Christeligit Samhälde til fortplantande, Wårt Rike Swerige jämwäl til synnerligit Gagn, Prydnad och Lust, före satt sig, at fundera och uppbygga en Ny Stad uti Wårt Konunga-Rike, nära wid Wäster-Hafwet, och Götha-Älfs Inlopp belägen, den samma Götheborg kallad, och redan med allehanda Byggnader och Borgerliga Inwånare besatt och populerad blifwit, och således en god Början til et redan Borgerligit Samhälde och Handels-Stad…

Under de första seklen hade staden vid Västerhavet mest militär betydelse. Göteborg var en fästning. Men med det industriella genombrottet under 1800-talets mitt raserades försvarsanläggningarna. Rederier, handelsbolag, skeppsbyggen, mekaniska verkstäder, trä- och järnhantering för export. Senare porslin, kassaskåp, kullager. En expansiv fordonsindustri. Under 150 expansiva år kom ”porten mot väster” att öppnas på vid gavel och Göteborg blev Nordens största import- och exporthamn. För 30 år sedan kommunaliserades stuveriverksamheten i vår största hamnstad. De rivaliserande stuvarna  hade skapat skarpt avgränsade revir, en snårskog av ineffektivitet, där ingen heller ville ta ansvar för långsiktiga investeringar. Med kommunen som ägare gick det däremot att snabbt skapa rationella, moderna hamnanläggningar.

Det är 375 år sedan Göteborgs grundare stupade i slaget vid Lutzen. Ska den port han

öppnade åt väster nu slås igen av de nattsvarta krafterna i Göteborgs kommunalfullmäktige?

Trots att dunklet sänker sig snabbt över nyliberalismen lever dess idéer kvar hos delar av kommunalfullmäktige i Göteborg. Utan offentlighet vill dessa politiskt nattsvarta krafter än en gång privatisera stuveriverksamheten. I samma veva hoppas de också att kunna få hitta blottor på det stridbara Hamnarbetarförbundet. Den fackförening där medlemmarna själva bestämmer. I eftermiddag 15:45 samlas hamnarbetarna på Gustav Adolfs torg i Göteborg i en protest mot förslagen om en privatisering av stuveriet. Där hukar kommunalfullmäktige i sitt sammanträde inne i det anrika borgerliga Börshuset. Fasaden är skamligt nog oskyldigt vit och på taket är det smyckat med sex friskulpturer som allegoriskt hyllar de främst a borgerliga dygderna i det som en gång var liberalernas svenska huvudstad:  ”Idogheten; Lyckan; Handeln; Sjöfarten; Rikedomen; Industrin.Trots alla år av socialdemokratiskt styre inne på Börshuset har dessa aldrig lyckats med att på dess granna fasad resa några statyer som hyllar rättvisan, solidariteten, jämlikheten och socialismen…

Ska de nu dessutom svika hamnarbetarna och Göteborgs befolkning genom att sälja ut och förstöra de fina, moderna hamnar som vi alla varit med om att bygga upp?

Inför protesten publiceras Hamnarbetarförbundet en skarp mycket välformulerad skrift där de på punkt efter punkt bemöter argumenten för en privatisering. Här saxar jag en del viktiga stycken:

Förslaget att privatisera hamnen har tagits fram och hittills behandlats närmast helt utan offentlig debatt, trots att ett sådant beslut påverkar över tusen hamnanställda och mångfalt fler arbetare och tjänstemän som är sysselsatta inom regionens industrier och transportsektor…Uppsplittringen av Göteborgs Hamns stuveriverksamhet är också problematisk i sig. De nuvarande privatiseringsplanerna innebär att tre konkurrerande stuveribolag, med tre olika hamnarbetarkårer och tre olika administrationer skulle operera längs kajerna. Göteborgs Hamn befann sig, innan stuveriet helt övertogs av kommunen för omkring 30 år sedan, i en liknande situation.
Vi vet av egen erfarenhet och färska exempel från övriga världen att konkurrensen mellan olika stuveribolag på samma plats leder till revirtänkande och att viktiga samordningseffekter går förlorade. Ständig köpslagning mellan de konkurrerande stuveribolagen om utnyttjande av ytor, maskiner och annat är improduktivt. Avsevärt sämre förutsättningar att flexibelt utnyttja personalstyrkan (som idag har både utbildning och vana av att arbeta över hela hamnens verksamhetsområde) över hela hamnen innebär effektivitetsförluster.Uppsplittringen av Göteborgs Hamn gör det också svårare för hamnen som helhet att parera situationer som den vi har idag, när fordonsindustrins exportvolymer rasat medan containervolymerna stått sig relativt väl genom finanskrisen. Bilhamnsarbetarna kommer inte längre kunna omplaceras för att fylla luckor i de andra hamndelarna från en dag till en annan. Det innebär också sämre anställningstrygghet för personalen.

Vi hamnanställda är kritiska till hur Göteborgs Hamn fungerar idag, men vet också att bolagets nuvarande inriktning och prioriteringar är en ledningsfråga, som inte är knuten till om bolaget ägs av privata företag eller det offentliga.Vi vill därför uppmana samtliga politiker i Göteborgs kommunfullmäktige att rösta nej till förslaget att sälja ut stuveriverksamheten till privata aktörer. Låt oss istället förändra och utveckla en älskad hamn med stor potential i offentlig regi.…Det är riskfyllt och olämpligt att Göteborgs kommunfullmäktige avhänder sig makten över prioriteringar och satsningar inom vår viktiga hamn till multinationella koncerner, när regionen är så beroende av en hamnstad i fortsatt tillväxt. Staden går också miste om en viktig konkurrensfördel om den mångfald av olika rederianlöp som Göteborgs Hamn har idag skulle begränsas.

Uppsplittringen av Göteborgs Hamns stuveriverksamhet är också problematisk i sig. De nuvarande privatiseringsplanerna innebär att tre konkurrerande stuveribolag, med tre olika hamnarbetarkårer och tre olika administrationer skulle operera längs kajerna. Göteborgs Hamn befann sig, innan stuveriet helt övertogs av kommunen för omkring 30 år sedan, i en liknande situation.Vi vet av egen erfarenhet och färska exempel från övriga världen att konkurrensen mellan olika stuveribolag på samma plats leder till revirtänkande och att viktiga samordningseffekter går förlorade. Ständig köpslagning mellan de konkurrerande stuveribolagen om utnyttjande av ytor, maskiner och annat är improduktivt. Avsevärt sämre förutsättningar att flexibelt utnyttja personalstyrkan (som idag har både utbildning och vana av att arbeta över hela hamnens verksamhetsområde) över hela hamnen innebär effektivitetsförluster.Uppsplittringen av Göteborgs Hamn gör det också svårare för hamnen som helhet att parera situationer som den vi har idag, när fordonsindustrins exportvolymer rasat medan containervolymerna stått sig relativt väl genom finanskrisen. Bilhamnsarbetarna kommer inte längre kunna omplaceras för att fylla luckor i de andra hamndelarna från en dag till en annan. Det innebär också sämre anställningstrygghet för personalen.

Vi hamnanställda är kritiska till hur Göteborgs Hamn fungerar idag, men vet också att bolagets nuvarande inriktning och prioriteringar är en ledningsfråga, som inte är knuten till om bolaget ägs av privata företag eller det offentliga.Vi vill därför uppmana samtliga politiker i Göteborgs kommunfullmäktige att rösta nej till förslaget att sälja ut stuveriverksamheten till privata aktörer. Låt oss istället förändra och utveckla en älskad hamn med stor potential i offentlig regi.

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Hamnarbetarförbundet, Göteborgs kommunalfullmäktige, socialdemokraterna, privatisering, Gemensam välfärd

I pressen:

Andra bloggare:

Svensk trupp är i praktiken medskyldig

Än en gång har en drönare, med kontrollbordet i Denver USA, skickat i väg sina missiler mot vanliga, civila människor. Den här gången mot  en fattig by utanför Kunduz i norra Afghanistan. Upp till nittio människor ska ha dödats. I Aljazeeras morgonsändning kan vi se hur sönderbrända och lemlästade lik stuvas in i en skåpbil. Enligt TV-kanalen som hela tiden får information från lokalbefolkningen och lokala informatörer från talibanerna rör det sig denna gång om en tankbil som exploderat efter att ha träffats av en amerikansk missil. Bakgrunden sägs vara en kapning av två tankbilar från ockupationsstyrkorna. När talibanerna körde undan bilarna körde den ena efter ett tag fast i leran. Denna övergavs då av talibanerna som fortsatte med den andra. Den som lämnats kvar blev då ett begärligt byte för den fattiga lokalbefolkningen och människorna strömmade dit för att försöka få med sig lite drivmedel hem. Mitt i den folksamling som bildas skickas en missil som genast får tankbilen att explodera och människorna runt i kring slits sönder eller bränns till döds.

Bloggkamraten Benny skrev för bara några dagar sedan om USA:s ”nya strategi”, när general McChrystal berättade att det nu inte skulle handla så mycket om offensivt miltärt våld. Nu skulle USA i stället ”försvara byar och dess innevånare mot talibanerna, ge dem säkerhet och ekonomisk utveckling”. ”Tänk på hur ni kör, hur ni klär er och på er attityd till folk. Tänk på vem ni äter lunch med och hur ni reagerar på afghanernas glädje och sorg. Allt är en del i vårt uppdrag här”. Läs mer.

Hur de som sköter drönernas kontrollbord långt borta i Denver reagerar på den bedövande sorgen i Aliabad, där missilen dödade så många människor det vet vi inte. Förmodligen rycker de på axlarna och säger att det hela handlade om otur. ”Nästa gång ska det nog vara rätt mål”…

Reinfeldt på besök i den svenska basen i Afghanistan. Här provar han en bombdräkt. Det vore kanske mer passande att ge bort den och annan skyddsutrustning till den lokala bybefolkningen…

Men Barak Obama får nog fundera en gång till över sina ord i valrörelsen: ”Irak är ett idiotiskt krig. Men Afghanistan är helt rätt”… ”Vi måste vinna afghanernas hjärtan”, menade McChrystal i förrgår. Det gör man inte genom att döda dem. Den svenska truppen blir i praktiken medskyldig till dödandet. Oavsett vilka tygbitar man sytt fast på sina uniformer. Bildt och Reinfeldt välsignar hela tiden USA:s ockupation och Sveriges militära insats är en del i denna. Mona Sahlin berömde så sent som i går salvelsefullt Obamas krig i TV. Men det går inte att bomba fram ett nationsbygge. Sprången från ofta medeltida levnadssätt går inte att ta med hjälp av ockupationssoldater. Det bästa för Afghanistan vore en tvingande internationell överenskommelse där alla grannländer kom överens om en ickeinblandning i landet. Afghanistan skulle hållas rent från främmande trupp. Detta kunde sedan kombineras med ett generöst medicinskt och socialt stöd till de förändringar som afghanerna själva vill åstadkomma. Framförallt skulle FN garantera en likvärdig ersättning till alla bönder som slutar med att odla opiumvallmo för att i stället så andra grödor.

Läs även andra bloggares åsikter om Politik, ekonomi, Afghanistan.USA, Barak OBama, McChrystal, Svensk trupp, Reinfeldt, Carl Bildt

I pressen:AB1,SVD1,DN1,SDS1,GP1,AB2,DN2,DN3

Andra bloggare: RödaMalmö,Jonassjostedt,Rödaberget,

Kannibalerna börjar bli hungriga

På moderaternas partistämma flaggade Fredrik Reinfeldt för att han vill bli gråsosse. Han vill bli landsfader. Likt socialdemokraternas partiledare Tage Erlander som i hela 23 år kunde sitta som statsminister. Moderaterna ska likt de gamla socialdemokraterna bli det nya seklets statsbärande parti. Inte bara spela högerytter utan se till hela Sverige. Flyta med mittströms och inte oroa den stora väljarkåren. Reinfeldt vill inte ha ett ”kosackval” nästa år utan vill göra verklighet av namnbytet för fyrtio år sedan. Från Högerpartiet till Moderata Samlingspartiet. Carl Bildts skarpa ideologiska tunga ska vara tyst och Bo Lundgrens entoniga skattegnäll bara vara ett dåligt minne. Nu ska partiet vara ett välfärdsparti.

I valen nästa år vill Reinfeldt inte ha ett polariserat kosackval som 1928…

Många kritiker på vänsterkanten ville vifta bort hans skarpa markering som tom retorik. ”Se bara på skattesänkningarna för de rika”, sa man. ”Fastighetsskatten har dessutom minskat framförallt för dyra, lyxiga villor och socialförsäkringssystemen urholkas mer och mer för varje dag”…

Men det handlar definitivt inte om retorik. Vad kritikerna inte ser är att den nyliberala våg som störtade fram vid 1980-talets början har skapat en helt ny flodfåra. I ett helt nytt politiskt landskap. Vi lever i en tid där en helt ny generation exempelvis aldrig deltagit i en strejk. Än mindre en vild strejk.

Det är med dessa radikalt förändrade förutsättningar som Reinfeldt på stämman, försöker peka med hela handen – mot huvudströmmen. Moderaterna ska inte finnas i några osäkra virvlar och strömmar ute på flodbrinkernas högersida. I valet ska inte socialdemokraterna kunna skrämma upp sitt väljarunderlag med ett gammalt högerspöke.

Partiets politik ska kunna förverkligas. Den ska vara realistisk.

Huvudströmmen har hittat en ny flodfåra. Den gamla bädden är uttorkad…

Tydligast märktes detta på stämman under de häftiga debatterna om LAS. Lagen om anställningsskydd har alltsedan den stiftades 1982 (i kölvattnet på sjuttiotalets strejker) varit en spottkopp för borgerligheten i Sverige. De inskränkningar som där slås fast, när det gäller arbetsgivarnas rätt att själv helt på egen hand vraka och välja mellan sina anställda, har i decennier retat gallfeber på en hel generation moderater.

Men på moderatstämman gick arbetsmarknadsminister Sven-Otto Littorin ut i ett begåvat försvar av LAS. Han läxade upp de arga och upphetsade MUF:are som menade att LAS var skulden till att så många unga människor i Sverige hamnar utanför arbetsmarknaden. Tar vi bort LAS skapar detta inte ett enda nytt jobb, slog han fast. Vad som händer då är i stället att grupper som är ännu svagare, äldre och sjuka, slås ut. Bättre och mer ömsint än så kan det inte sägas!

Men Littorin, med stöd av Reinfeldt och finansminister Anders Borg, vänder samtidigt ryggen åt företagens ägare. För självklart minskar vinsten eller profiten om ett företag tvingas att härbärga arbetskraft vars bäst före datum har gått ut. Kapitalistiska företag drivs inte med medkänsla och ömsinthet som ledstjärnor. Bättre med en ung, stark man som kan slita skiten ur sig dag efter dag än en äldre kvinna med diskbråck och trasiga knän…

Folkpartiet såg omedelbart att moderaterna vänt ryggen till och det var därför som Folkpartiets partisekreterare Erik Ullenhag i går gick ut och nafsade moderaterna i bakhasorna. Han hotade med lagstiftning om inte parterna på arbetsmarknaden själva kunde komma överens. Nuvarande två undantag som får göras vid avsked måste då utökas till fyra och fackföreningsrörelsens möjligheter till sympatiblockader och strejker ska omöjliggöras. Helst ville han helt avskaffa LAS. Ullenhag vill ha frihet för företagens ägare – men spänna fast fackföreningsrörelsen med ett statligt tvångsbälte. Gärna kombinerat med ett kraftigt strypkoppel.

LO lämnade dörren på glänt. Men näringslivets förhandlare ville komma ända in.

Han hänvisar till kollapsen i förhandlingarna om ett nytt huvudavtal mellan näringslivet och fackföreningsrörelsen. Då hade LO forslat in och pallat upp två ideologiskt huvudlösa pensionärer vid förhandlingsbordet. Erland Olausson och Lars-Bonny Ramstedt. De var beredda att släppa stora delar av strejkrätten. Men 11 mars i år föll hela förhandlingen ihop som en misslyckad sufflé. Näringslivet var hungrigare än så. De ville ha bort just LAS. Dessutom var Olaussons och Ramstedts mandat urgröpta så fort deras avsikter blev kända.

Centerpartiet är naturligtvis med på noterna. Megafonen Maud Olofsson missar aldrig ett tillfälle att skrika om att LAS måste bort. Kristdemokraterna kommer säkert att ställa sig i kön för att få vara med. Många av ledarskribenterna i borgerlighetens tidningar häpnade också över Reinfeldts lovord över epoken Tage Erlander. De vill inte ha gråsossar vid makten utan ett pålitligt högerparti. Innan de fyra borgerliga partierna lyckades skuffa ihop sig till en allians talades det ofta om kannibalism i det borgerliga lägret. Det suckades över att de borgerliga i valen åt upp varandra. Under de tre första regeringsåren har de fyra partiernas samsats någorlunda väl. När det gäller dryckenskap pratar man ofta om nyktra alkoholister. När det gäller dessa tre år kan vi nog tala om mätta kannibaler. Men nu närmar sig valåret 2010 och då ökar hungern dag för dag för Jan Björklund, Maud Olofsson och Göran Hägglund. De är små partier med instabila väljargrupper bakom sig och vill naturligtvis inte bli utplånade. Därför kommer de inte bara att nafsa Reinfeldt i bakhasorna. De kommer att hugga varhelst de kommer åt. Bara de kan bärga hem nödvändiga mandat i valen. Vem minns inte Göran Hägglunds falska vallöfte om sänkt bensinskatt. Ett löfte som han inte precis gav med handen på sin bibel…

Kommer då Reinfeldt att lyckas? Blir han det nya seklets Tage Erlander? Nej, definitivt inte. Den mest grundläggande orsaken till detta är att den ekonomiska huvudådran under 1900-talets långa efterkrigstid är tömd. Det mesta talar för att vi framför oss har en lång period med en trögare, mer nerkörd och ofta stillastående ekonomi än under de decennier vi har bakom oss. Kanske kopierar världsekonomin Japan som i dag har samma BNP-siffror som 1996. Alltsedan en recession i början på 1990-talet, med en klassisk ”övermognad” i sina industrier, har den japanska ekonomin stagnerat. Det som väntar Reinfeldt de kommande åren är säkert ett helt annat ekonomiskt och politiskt scenario än det där Erlander kunde styra under så många år. Hans långa regeringsinnehav var bara möjligt i kraft av en forcerad, nästan oavbruten ekonomisk tillväxt. Dessutom ska Reinfeldt hantera kannibalismen hos sina regeringskollegor. I och med moderaterna nya kurs hamnar både folkpartister, centerpartister och kristdemokrater till höger om vårt klassiska högerparti moderaterna. Reinfeldt har dessutom säkert vett att själv offra sig och kasta åt Göran Hägglund och hans kristdemokrater några köttben. Utan KDS i riksdagen lär han inte kunna regera. Dessutom får han säkert svårt med Sverigedemokraterna långt ut i en grumligt ljusbrun underström på flodens högersida. Men viktigast av allt är att han och moderaterna har svårt att komma åt Miljöpartiets väljare. För Miljöpartiet är ingen egen liten grönblå biflod som har ett eget lopp utanför ekonomi och klassamhälle. Både han och i stort sett alla som försöker att greppa den politiska utvecklingen har skygglappar. Ja, nästan burkor över ögonen, när de gör sina bedömningar av Miljöpartiet. Detta därför att partiet sannerligen inte svävar ”ovan där” när det gäller ekonomi och politik. Miljöpartiet finns mitt i den borgerliga huvudströmmen. Det är kort och gott ett modernt liberalt borgerligt vänsterparti. Symboliskt nog var det också Miljöpartiet som stöttade de övriga borgerliga partierna när riksdagen klubbade beslutet om att företagen får göra två undantag när det gäller LAS.

Skygglappar. Ja, nästan burkor över ögonen…

Däremot kan Reinfeldt lyckas med att både behålla och vinna väljare som tidigare röstat socialdemokratiskt. Elegant tar han vinden ur seglen för Mona Sahlins rödgröna projekt. Kanske var det detta som var meningen med alltihop. Liksom ikoniseringen av Erlander. Sahlins debattartikel i dagens Aftonbladet. ”Så vinner vi valet” närmar sig walkover. Inte ens en skiss till det ljungande program som behövs. Bara välmenande ord. För när det gäller politiken har både socialdemokrater och vänsterpartister – med sina fossilerade ideologier och med sin valallians med det borgerliga Miljöpartiet – valt att också försöka finnas mitt i den borgerliga huvudströmmen. Den rödgröna alliansen är ingen opposition. Den är en katastrof.

Den katastrofen ska jag återkomma till i mer detalj när deras gemensamma valprogram blir klart.

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Fredrik Reinfeldt, Maud Olofsson, Folkpartiet, moderaterna, centerpartiet, kristdemokraterna, Göran Hägglund

I pressen:AB1,AB2,SVD1,SVD2,SDS1,

Det otänkbara är fullt möjligt…

Dagen före midsommar tog jag i en blogg med denna bild från min sommarhage. En åldrig liten betesmark som sträcker ut sig på kullen utanför min vindskammare. Då hade vi hört ”vårens första gök” och sett ”blommorna, de blommarna som redan hade slagit ut på ängen”. Olika gräs, örter och växter av alla de slag spirade i kapp, på denna lilla eländiga teg, tack vare att den aldrig varit vare sig plöjd eller konstgödslad.

Nu är marken avbetad ner till sista grässtråt. Sommaren regnar över i höst och kakelugnen knäpper och sussar i vardagsrummet . Ur min garderob har jag redan plockat fram både tröjor och långkalsonger. Under en tegelpanna ovan trappbron fladdrar vingarna på den sista kullen av tornsvalor. Snart är de flygga och kastar sig ut från taket i väg på sin långa färd mot Afrika. Det sägs att det då dröjer tre år innan de åter tar fast mark. Tornsvalorna har inga ben och kan inte flyga upp från marken. Men de är ändå värre än Christer Fuglesang. Utan farkost av något slag kan de svinga sig ända upp till 3000 meters höjd och där leva på luftalger, alltså spindlar och småkryp. I ett svindlande, fantastiskt ögonblick parar de  sig däruppe i skyn.  Något som vi människor bara kan drömma om. Efter åren uppe bland vindar och moln återvänder de sedan till våra tegelpannor. De hittar direkt utan GPS. När de viner in under pannan till sitt bo ska det motsvara en fickparkering i 300 kilometer i timmen.

En av grannens ungdjur mumsar i sig av de drösar av rönnbär som blåst ner under trädet. ”Surt sa räven”, men kvigan idisslar förnöjt den röda grannlåten. Ska jag själv spå i rönnbär lär det bli en smällkall vinter med knarr i snödrivorna. Överallt flammar det rött och en del trädgrenar till och med bryts av när de inte orkar bära alla bär. Koltrastar och sidensvansarna har här sitt paradis på jorden.

I lördags trotsade jag alla tunga regnskyar som drog förbi och strövade in i skogsmarkerna tillsammans med vår labrador Freja. Efter många timmars stigar i en otillgänglig gammalskog, med täta busksnår och nerfallna, ruttnande träd,  kramade av lummerslingor, kom jag hem med tre kilo kantareller som jag lite stolt dukade upp på en bricka…

Dagen efter drog min fru, Karin, ut över bergknallar och bäckar, norrut mot marker där skogarna är förlöpare till Risveden. Hennes ”byte” blev fem kilo kantareller samt en hop av höstens första ljuvliga taggsvampar. Mer i vikt. Men mina smörgula telningar var ändå lite torrare och lättare att rensa…

Efter några veckors semester kommer jag hem till gården och skummar igenom högarna med tidningar. Det som känns nära och berör mest är oroligheterna i flera av Göteborgs socialt så utarmade förorter. ”Jag längtar marken, jag längtar stenarna där barn jag lekt”, diktade en gång Verner von Heidenstam. Men mina stenar, där jag en gång lekte, de finns på Hisingen i Backa, Lundby och Biskopsgården. Vi lät stenarna plumsa i älven. Vi skapade en liten idrottsplats i skogen genom att släpa undan alla stenar. Vi kunde också stapla dem till värn i ett av alla våra låtsaskrig mellan cowboys och indianer.

Här leker och drömmer Albert Engström, Verner von Heidenstam och Gustav Fröding. De kanske illustrerar dikten ”En morgondröm”?

I dag är lekarna bokstavligen blodigt allvar. En bumling på sex kilo har vräkts ner från en gångbro nära Kortedala torg rakt in i framrutan på en brandbil och förarna fick mindre blessyrer. Men kunde ha blivit allvarligt skadade. Deras fackförbund menade att det var ett mordförsök.

I en av Göteborgs-Postens ledare säger man sig ha lösningarna på hur våldet ska stoppas. ”Dags att återta Backa” utropar man:

”I dagsläget finns det bara två saker att göra. Det första är att polisen tar i med hårdhandskarna. Att de söker upp de skyldiga ungdomarna och ser till att de får ta ansvar för det de ställt till med…Det andra som måste till är att föräldrarna till slagskämparna tar tag i sina ungdomar. Omyndiga kan inte springa ute vind för våg och begå brott om inte föräldrarna avsagt sig sitt föräldraansvar..”

Vår integrationsminister Nyamko Sabuni upprepade i går samma enkla svar på hur buset ska stoppas. ”Det är ungdomsgäng som listat ut ett enkelt sätt att få uppmärksamhet”, menade hon. För henne handlar det inte om integrationsproblem utan om blott och bart kriminalitet…

Men GP och Sabuni ser bara till stunden. Visst, i en gammal bygemenskap skulle problemen varit lättlösta. Ris på ryggen och så ut några år i skogen och röja sly. Äldre bönder har berättat för mig, att när ungdomen på deras tid blev för rastlösa och otyglade, skickade föräldrarna ut dom att rensa åkrarna från sten. De fick också resa nya stengärdsgårdar bara för att ”det där vilda” skulle gå ur kroppen.

Nu lever vi inte i gamla bygemenskaper. Stenarna får ligga där de ligger eller vräks i väg i ett meningslöst våld. I Reinfeldts Sverige, i hans ”föregångsland”, lever vi i stället med en arbetslöshet bland ungdom som i genomsnitt ligger på snart 30 procent. I många regioner, städer eller förortsområden är siffran betydligt högre. Med Reinfeldts ”arbetslinje” går vi mot en massarbetslöshet där om ett år upp emot en halv miljon svenskar kommer att vara utan jobb och framtid. Ungdomsarbetslösheten kommer att rusa än mer i höjden.

Visst. För stunden är det naturligtvis nödvändigt att få slut på buset. Människor måste skyddas. Även om sannolikheten är stor att det fängslade buset, där bakom gallren går med i Orginal Gangsters och byter ut stenen mot ett automatvapen. Men vad som sker i Reinfeldts Sverige är att stora delar av ungdomen lämnas i utanförskap. Drömmarna om ett jobb, ett eget hem, en bil, en resa, kanske en familj kommer aldrig att förverkligas. Om några år kommer vi att ha tiotusentals ungdomar som förbannar det här samhället. Tiotusentals ungdomar, som nu skaffar sig högre utbildning, kanske också hamnar på arbetsmarknadens sophög. Trots alla sina betyg. Ungdomar som skiter i vanligt vett och vanlig moral. Varför ska de bry sig? De ser hur rikedomarna hopar sig i Limhamn, Onsala eller Djursholm. Men själva lämnas de helt utanför. Vi får en generation unga arbetare utan arbete. Utan möjligheter och framtid. Kan vi inte ta fram politiska lösningar. Kan vi inte återskapa en demokratisk och kämpande arbetarrörelse. Med fanor och banderoller som manar till ett slut på det vedervärdiga kapitalistiska samhälle där makthavarna medvetet lämnar en halv miljon människor i utanförskap.Kan vi inte detta, då är Rosengård och Backa bara stormsvalor för det ungdomsvåld och den kriminalitet som kommer.

Den tunga stenen slog sönder brandbilens framruta. Brandmännens fackförbund kallar det för mordförsök.

Men det otänkbara är helt realistiskt. Efter höst och vinter kommer våren. Det går inte för oss människor att ”para oss uppe i skyn”. Men självklart är det fullt möjligt att sätta alla människor i arbete. Det ”otänkbara” kräver helt enkelt ett nytt stort, brett, folkligt, kämpande arbetarparti för att bli realistiskt.

Det får vi skapa. Inte med floskler utan med att fortsätta ett segt och långt, ihärdigt och tålmodigt politiskt arbete.

För den som vill bekanta sig med poesi och inte läst Fröding hänger jag som bonusläsning på hela Frödings underbara ”En morgondröm”. Den publicerades redan 1896 i samlingen ”Stänk och flikar” och fick det konservativa Sverige att rasa. Morgondrömmen var för naken. I kulturdebattens drev mot Fröding lämnades han ensam. Det gick så långt att hans vän, Heidenstam, fegt bröt med sin kamrat, bara för att klara sitt eget skinn. Bara för att kunna fortsätta med att besjungas i salongerna. Här är härligheten:

Jag sov och jag drömde

om Ariens land,

där solguden tömde

med givmild hand

kring allt överallt i en lycklig ängd,

som sedan vulkaniskt vart bränd och sprängd,

sitt liv, sina håvors mängd.

Jag drömde om aplar i mäktiga hag

kring urskogens väldiga vattendrag,

om körsbärsdungar och vinbärssnår

kring floden, som enslig i dälden går,

om vete, som självsått ur jorden stiger

i ödemarksdalen, där allting tiger,

om humle, som klänger och slingrar sig fram

i skogens tystnad från stam till stam.

Och ängar sig breda

kring bäckars fall,

där herdarna leda

sin hjord i vall,

när kvällen sin dagg över landet strör,

vid lidren med byttor till mjölk och smör

står väntande hustrur och mör.

Och mannen är stark och kvinnan vek

och ungdomen yster och vig i lek,

ett naket folk, för stolt för ok,

för rent för dräkternas skökodok.

Men skymtar det stundom bland flickornas flockar

ett mångfärgat kläde om höfter och lockar,

det är för att göra sig särskilt grann

och vacker och kär för en älskad man.

Vid viken, vid kröken,

som älven slår,

den stigande röken

ur tjällen går,

där syssla i ro med de yngsta små,

som lipa och le, där de tulta och gå,

de gamle, de silvergrå.

Men högt på en klippa i frihet och ljus

och högt över töcknen är konungens hus,

på vidden och branterna runtomkring

vid midsommartid hålles folkets ting,

och konungen dömer från domarestolen

och tänker för folket och talar med solen,

och solen sår ned sina gudomssvar

om allt, som skall bliva och är och var.

II

Där strövar i skogen en fri ung man

och ingen är fri ung man som han,

hans blod är en störtsjö i vårstormsdagar,

hans trots bryter lagar

och allt vill han fresta och allt han kan.

Den säkraste brottarn och måttarn

han prövar med näven och lansen

och kysser, när rast är i dansen,

de vackraste flickorna fritt

i vredgade friares mitt.

Jag såg i min dröm, hur hans gång var glad,

hur allt, när han strövade muntert åstad,

bar skick av en fri ung man,

hur hemlighetsfullt det om läpparne log

som visste han nog

att gudarnas ättling

och älskling och like var han.

Han strövar med glättiga fjät framåt

på skogens vilda stråt,

han stannar och ler åt små kryp,

som måtta åt tån med ett nyp,

han gäckas med gökar, han retas med trastar,

han följer för roskull ett spår,

på hällen han vilar, vid tjärnet han rastar

att se på en fisk som slår,

han faller på knä invid randen

och ligger och dricker ur handen.

Jag såg i min dröm, hur hans blick blev klar

av glädje åt bilden, som vattnet bar,

den visade gudarnas ättling,

hur manvuxet vacker han var.

III

Fina fötter, nätta små,

kliva långt och slugt på tå,

än de skynda, än de väja,

knätt och kny, för ljud och speja,

om ej någon hörde små

fina, nätta fötter gå.

Kny och knätt, nu le och lura

glada ögon bak en stam,

och en flickas axlar kura

sig ihop som rädda lamm

och försiktigt förtänksam

smyger hon sig fram.

IV

Och med ett som en vind

stryker flickans arm över jägarens kind

och har täckt honom ögonen till,

och hon ler åt sin fånge, haha och hihi,

han kan inte bli fri,

han må sträva så mycket han vill.

”Stackars Dum och Egenkär

där,

kan du gissa vem det här

är?”

Och hon kniper och drar

och hon rycker och slår för att frampressa svar

och att skrämma den älskade rädd,

och hon plågar och pinar hans rygg med sitt ben,

men den pinan är len

som ett smek på en kärleksbädd.

Blint han kämpar att bli lös,

trevar, gissar: ”Nyp och Klös

är ditt namn och Udd och Sticka,

Riv och Ryck och – släpp mig flicka!”

Och med ett med ett skratt

blev han fri, sprang han upp, fick han flickan fatt,

och han drog henne tätt

mot sin mun för att kyssa sig munnen mätt,

och hon snyftade till och i gråt hon brast,

och hon sökte hans blick,

och en glimt av hans innersta själ hon fick.

Och som knoppen av Ariens ros en vår

sina skylande blad från pistillerna slår

inför sol, inför vindar och frön

låg hon naket och utslaget skön

och med vittskilda knän och med skälvande sköte

var den älskades åtrå i möte.

V

Själ i flamma, blod i dans,

han var hennes, hon var hans,

han blev hon, hon blev han,

ett och allt och tvenne,

när hans unga makt av man

trängde in i henne.

Och med huvudet bakåt i kyssande böjt

och med skötet mot famnaren höjt

drack hon livets och kärlekens yppersta drick

i var störtvåg, hon fick

av hans livseldsaft,

i var gnista, som gick

av hans kraft.

Och som samma andedrag,

samma puls och hjärteslag

själ vid själ i samma kropp

sammanhöll,

steg och föll

rytmens ned och opp,

mot och in och från,

tills med ens en stråle sköt

ur hans liv och livsvarmt göt

faderkraft i moderfröt

och som två förenat floder

ström av fader, ström av moder

blevo ett i son.

VI

Och som hjärteblad i en blomsterskida,

heltförenta nyss, när skidan brast,

än vid sömmen hålla troget fast,

höft vid höft och sida invid sida,

syskonkärligt lågo hon och han

ännu flämtande och ännu röda

av sin kärleks första bråda möda

tätt med armen knuten om varann.

Men med ljuset, som i rymden flammar

av den evigtklara lyckans rike,

kom lycksalighet som sändebud

milt välsignande från ljusets gud

likt en solglimt mellan skogens stammar

över gudens sons och dotters like,

mänskosonen och hans brud.

Och mannen är stark och kvinnan vek

och ungdomen yster och vig i lek,

ett naket folk, för stolt för ok,

för rent för dräkternas skökodok.

Och mannen är stark och kvinnan vek

och ungdomen yster och vig i lek,

ett naket folk, för stolt för ok,

för rent för dräkternas skökodok.

Och mannen är stark och kvinnan vek

och ungdomen yster och vig i lek,

ett naket folk, för stolt för ok,

för rent för dräkternas skökodok.

Jag längtar hem sen åtta långa år.

I själva sömnen har jag längtan känt.

Jag längtar hem. Jag längtar var jag går

– men ej till människor!

Läs även andra bloggares åsikter om Politik, ekonomi, Reinfeldt, Backa, Rosengård, Gottsunda, Ungdomsvåld, jordbruk, kantareller, svamp, labrador

I pressen: DN1,SVD1,SVD2,

SDS1,GP1,GP2,ETC,AB1,

Tempelmuren erövrad…

Erövringen av Jerusalem med dess tempelmur var ”staten Israels största ögonblick”, menar förre premiärministern Ehud Olmert. Annekteringen av Jerusalem är en självklarhet, säger nu hans efterföljare…

Efter bara några dagar kunde Aljazeera åter öppna dörrarna till sitt kontor i Ramallah och dess reportageteam samtidigt vara i gång med sina sändningar från Västbanken. Detta sedan en storm av protester tvingat den Palestinska myndigheten – under Mahmoud Abbas ledning – att backa från sitt beslut att kasta ut den populära TV-kanalen från sina domäner. Se mer.

Salam Fayyad, Myndighetens så kallade premiärminister över det Västbanken som Israel ockuperat, sa sig personligen ha fattat beslutet, men menade ändå att han skulle driva en rättslig process mot kanalen, för dess ständiga provokationer mot PLO och den samarbetsregim som kallas den Palestinska myndigheten. Aljazeera sägs ska dras inför rätta därför att man tagit upp Farouk Kaddoumis påståenden om att Abbas, tillsammans med Israels Ariel Sharon, skulle kunna ha medverkat i en konspiration för att mörda Yassir Arafat.

Självklart är detta bara retorik. En sådan rättegång skulle, i strålkastarljuset från världens viktigaste TV-kanaler, bara belysa den egna samarbetsregimens skröplighet och dess rädsla för kritisk journalistik. Därför är det inte särskilt djärvt att bara helt torrt konstatera att Fayyads utspel kommer att rinna ut i ökensanden…

Bakgrunden till samarbetsregimens desperata reaktion är, som Fayyad själv konstaterar, inte bara att Aljazeera i sina nyhetssändningar rapporterat om Farouk Kaddoumis påståenden. Den populära TV-kanalens öppenhet försvårar överhuvudtaget alla uppgörelser med ockupationsmakten.

Ett förhållande som demonstrerades senast i går när först Israels premiärminister Benjamin Netanyahu, sedan utrikesminister Avigdor Lieberman och till sist ministern för Judar i diasporan Yuli Edelstein, frankt och kategoriskt och medvetet helt utan diplomatisk finess, i rasistiska ordalag förklarar för USA, att judar kan bygga och bosätta sig var som helst i ”judarnas huvudstad” Jerusalem. Annekteringen av staden, som kom efter Israels erövringskrig 1967, kallas nu bara med en orwellsk omskrivning för ”Jerusalems enande”.

Pinsamt inte bara för Barak Obamas administration utan också för den palestinska samarbetsregimens förhandlare, Saeb Erekat, som för tusende gången bara kan konstatera att:

”Om Israels premiärminister fortsätter med bosättningar, kommer han att underminera ansträngningarna för att åter få liv i fredprocessen…”

Återstår att se vad Obama tål. När Netanyahu i går lämnade amsagornas värld och gott och gott konstaterade – i strid med all internationell rätt – att hela Jerusalem varit judarnas huvudstad – alltsedan 1967. Då är detta naturligtvis i sig ingen nyhet. Nyheten är att vad som är ”reality on the ground” ( verkligheten på marken ) som det brukar heta, nu också kallas vid sitt rätta namn.

Obama har ett problem. Han har accepterat och accepterar Israels annektering av Jerusalem. Men hans och den egna regimens olika projekt i den ”muslimska världen” kräver ändå en låtsasuppgörelse, en ständigt pågående fiktiv fredsprocess, där den palestinska samarbetsregimen och dess partners i Egypten/Sauadiarabien/ Jordanien kan spela med. En politisk fiktion där Jerusalems tänkta framtid ska vara med i diskussionen.

Förmodligen kommer därför ett nytt förslag om en tänkt tvåstatslösning upp på förhandlingsbordet. I ännu ett av alla dessa återupplivningsförsök av den ”fredsprocess” som man helst vill ge ett evigt liv. Gårdagens israeliska utspel var då en förhandsmarkering om var smärtgränsen går. ”Obama har gått över den röda linjen”, menade exempelvis Yuli Edelstein. I denna återuppväckta ”fredsprocess” kan Obama sedan svälja gårdagens försmädelse i ett töcken av mediala utspel.

Läs även andra bloggares åsikter om Israel.Palestina, Mellanöstern, Netanyahu, Obama, Lieberman, PLO, Abbas, Aljazeera

I pressen: SVD.DN,GP,

Andra bloggare: Jinge, RödaMalmö,