Lönsam välfärd med lönsamma barn? Peter Tillberg till minne.

Publicerat 4 jun 2016 av Göte Kildén

Konstnären Peter Tillberg är död efter en långvarig sjukdom. Hos mig fortsätter han att finnas med i form av starka minnen från grannskapet och våra fem första skolår tillsammans. Inte minst alla långa, vindlande, lekfulla och mycket fantasifulla äventyr som vi upplevde fram och tillbaka den långa vägen till Torpaskolan i Göteborg. Han var en barndomsvän till mig. Vi lekte i samma kvarter och gick i lågstadiet tillsammans. Citerar en tidigare blogg:

”Den här är mitt klasskort i Torpaskolan Göteborg översatt till duk av barndomsvännen och klasskamraten Peter Tillberg. Skolfröken hette Hansson och var snäll. Magistern som kom senare var elak och sträng. Luggade oss så att han fick kvar våra hårtestar i sina hårda nypor och rappade oss på fingrarna med både linjalens vassa kant och pekpinnens svischande snärt. En lärare i träslöjd brukade köra upp sin fruktade ammoniakflaska i näsorna på oss pojkar om vi hyvlat snett eller för djupt.

Om morgnarna trampade fröken Hansson på orgeln och vi sjöng psalmer. Ibland fick vi sedan gå på led till Kålltorpsbadet där vi skrubbades blåröda av badtanternas rotborstar. De dagarna gällde det att ha rena kalsonger på sig, annars blev det skäll. Det var 1950-tal och många hem hade bara kallvattenkran och Göteborg levde fortfarande med mest utedass per invånare i Västeuropa…

Vi skulle vattenkammas, luggas och tuktas till morgondagens välanpassade arbetskraft.

Peter gav som revoltör sin målning det berömda och ofta citerade namnet ”Blir du lönsam, lille vän?”.”

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, PterTillberg, Blir du lönsam lille vän

Proletären delar både rubrik och redaktionell glädje med högerextrema Fria Tider…

Publicerat 11 feb 2016 av Göte Kildén

Människor flyr i tiotusental i Syrien och ökar på de miljonhövdade skaror som redan tvingats i väg. Ryskt stridsflyg jagar och dödar människor helt urskiljningslöst. Först bombmattor därefter raketanfall. På samma sätt som en gång i Tjetjeniens Grosnyj handlar det om att Vladimir Putin väljer att använda massterror mot civila. Energin i den militära delen av offensiven är dessutom inte riktad mot Daesh (IS) och dess extrema så kallade kalifat utan mot mer sekulära och demokratiska rebellgrupper.

När bombflyget har gjort sitt skickar den desperata diktaturen Assad in extrema religiösa elitsoldater och miliser från Iran, Irak och Libanon för att döda det sista folkliga motståndet i ruinerna. Hans egna frontlinjer är vid det här laget sönderbrutna, uppluckrade och demoraliserade.

Högerextrema, ofta öppet nazistiska och antisemitiska grupper och partier över hela Europa hyllar unisont den hårda nationalistiska ledaren Bashar Assad och hans bödlar. De är också hängivna beundrare av Putin. Flera av dem har till och med skickat egna miliser till Syrien. Om än ytterligt små och med militära mått ytterligt enfaldiga har de ändå givetvis en mycket stor symbolisk betydelse.

Därför blev jag inte särskilt förvånad över att nättidningen Fria Tider i dag hyllar den syriska arméns stora framgångar. Jag kallar inte allt som rör sig högerut i den politiska terrängen för fascistiskt. Men tveklöst är denna tidning riktigt smutsbrun och grovt antisemitisk när det gäller ordval, värderingar och prioriteringar av nyheter.

Däremot borde jag givetvis ha blivit förvånad över att dess rubriksättning och den redaktionella yran över Assads bomboffensiv återfinns på ett nästan identiskt sätt i Proletären, Kommunistiska Partiets tidning. Nu blir jag ändå inte det eftersom det inte handlar om en tillfällig sinnesförvirring hos utrikesredaktören Patrik Paulov utan om en konsekvent linje där han – och det egna partiet – drivit samma uppfattningar under de fyra år som kriget/krigen i Syrien rasat.

Här hyllas stabiliteten och den starka staten. Det stolta namnet ”Proletären” till trots är det geopolitiska strategier som sätts i första rummet, stater och ledare som analyseras. Hur det ser ut i Syrien med motsättningarna mellan kapitalister och proletärer har tidningens läsare aldrig fått veta. Bara en massa uppkok på gammal soppa hämtad från Putins propagandakanal Russia Today. Visst, Kommunistiska Partiet är inte smutsbrunt, inte heller antisemitiskt. Men att gruppen gör samma analyser och av dessa drar samma slutsatser som Fria Tider och dess gelikar när det gäller kanske vår tids mest avgörande politiska fråga. Det är illa. Riktigt illa.

Däremot är jag nu på samma sätt som under krigets alla fyra långa år uppriktigt förvånad över att Vänsterpartiet bara vänt ryggen åt hela frågan. Jonas Sjöstedt kan prata bra och länge om att Sverige ska erkänna Väst-Sahara. Men varför ett så starkt engagemang för det som i en relativ mening är en perifer internationell fråga samtidigt som han bara moltiger om Syrien?

Här en länk till en aktuell kommentar av den syriske revolutionären Joseph Daher:

http://peacenews.org/2016/02/12/all-the-international-powers-want-to-crush-the-syrian-uprising-joseph-daher/

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Bashar Assad, Syrien, Fria Tider, Proletären, Kommunistiska Partiet, Syrien

Nyliberalt försök till taskgrepp på Göran Greider

Publicerat 14 sep 2015 av Göte Kildén

”Varför inte? Här kan jag ta några riktiga taskgrepp på Göran!”…

”Jag rafsar bara ihop lite skit om trotskismen och Stieg Larssons vidriga kommunism. Avslutar sedan med det vanliga hugget om att Göran måste hålla rent vänsterut om han inte själv ska falla ner i avgrunden”…

Så tycks Jens Runnberg, ledarskribent på liberala nättidningen HelaHälsingland, ha resonerat när han fick se att rivalen söderut, Göran Greider chefredaktör för Dala-Demokraten, i Expressen uppmärksammat Stieg Larssons liv som passionerad socialist. Den månghövdade tidningsdraken Mittnytt äger i dag i och för sig också Dala-Demokraten men Greider har fått behålla dess ledarsida som sin domän.

Mörkerman från Lund

Sagt och gjort. Nätredaktör Runnberg väljer sedan att använda en agiterande kulturkonservativ nyliberal mörkerman som sitt sanningsvittne. Men för läsarna naturligtvis presenterad i en atmosfär av akademisk upphöjdhet och grannlaga vetenskaplig oförvitlighet. Bara titeln, Svante Nordin, professor emeritus i idé- och lärdomshistoria vid Lunds universitet, ska få oss att acceptera sanningshalten i allt han säger:

”Trotskismen förordar en kommunistisk elittrupp”, ”proletariatets diktatur” och ”politisk massterror”. De som likt Stieg Larsson stödjer Socialistiska Partiet och Fjärde Internationalen är därmed enligt Runnbergs vise man från Lund ”fullkomliga politiska galningar”.

Därmed är sanningen klarlagd. Domen kan förkunnas. Stieg Larsson och vi andra som engagerat sig i vår rörelse representerar enligt Runnberg helt enkelt ”en vidrig kommunism” och att ”Greider kan tycka att Stieg Larssons socialism – de facto trotskism – ska framhållas och uppvärderas i vår tid är komplett obegripligt och förkastligt”.

Vem är då denne Nordin? För oss som var med under de år ”när allt var möjligt” minns vi en man som så sent som 1977 satt i ledningen för VpK Lund och i den rollen med uppdrag från partiet centralt, i ”den demokratiska centralismens” namn, bekämpade den egna avdelningens allt hårdare kritik av SUKP, Sovjetunionens kommunistiska parti. Hans nutida upprördhet och hat mot ”trotskismen” härstammar även språkligt från denna tid. Inte minst därför att de svenska trotskisterna eldade på de upproriska lundensarna som ville bryta med SUKP.

När åren sedan gick smög sig Nordin lite snöpligt undan från den aktiva politiken och valde att i stället satsa på en bekvämare akademisk karriär. Men professor emeritus till trots. Klokare blev han inte. En av de nya idolerna blev Winston Churchill. En man som också hatade kosmopoliten Leon Trotskij samtidigt som han menade att Josef Stalin gick att resonera med. Nykonservativa förkunnare fick i strid ström ersätta Moskvas ”Lillefar”. Buchs`nykonservativa tänkare blev till förebilder. Nordin vill som en omvänd Antonio Gramsci återupprätta den konservativa hegemonin inom kulturen – och politiken.

I nutid driver han sina filosofiska fälttåg mot ”multikulturalism, feminism och politisk korrekthet” i bland annat den nyliberala tankesmältan Axess. Där lyfter han upp sina iakttagelser om världen och låter som vis professor andra sedan andra göra hantverket, dvs att dra sina egna politiskaslutsatser av dessa:

”De väldiga immigrationsströmmarna bidrar till att samma problem ställs internt i varje land i västvärlden. Nationalstatens (och för svenskt vidkommande ”folkhemmets”) idé utsätts för ett allt hårdare tryck. Därav debatten om multikulti”.

Jens Runnbergs sanningsvittne är i mångt och mycket ett politiskt kronvrak och det är skämmigt för en liberal att försöka komma åt Greider med dennes förmenta historiska lärdom. Nordin verkar i en del avseenden i sin vurm för nationalstaten faktiskt på samma sätt som maoisten Jan Myrdal vilken skriver om den ”mot Europa och till Sverige invällande flyktingvågen”.

I ett inlägg på Sydsvenskans kultursidan har Daniel Suhonen med hårda ord sammanfattat Nordins politiska filosofi:

”Anders Behring Breivik avrättar med fältrop om islamisering. Till slut är det bara själva krigsmomentet i kulturkriget som skiljer. Något är ruttet i den västerländska kulturkonservatismen. Finns det ingen självkritik i denna gubbröra från nätets hatforum till universitetens skinnsoffor?”

Runnbergs försök att ta taskgrepp på Greider blir inte bättre av att han sedan förfalskar sitt försök till levnadsteckning av Stieg Larsson. Stieg sägs ha lämnat Socialistiska Partiet och hans ”allmänpolitiska engagemang” ska ha klingat av”. Runnberg påstår också att en grupp ”hårdföra revolutionära kommunister” i protest ska ha lämnat vår rörelse när vi 1982 bytte namn till Socialistiska Partiet. Inget av detta är sant. Stieg lämnade aldrig vårt parti och han upphörde aldrig att i sitt engagemang att inspireras av den tid han var ett barn av. Han fortsatte en tid att skriva för vår veckotidning Internationalen men valde sedan att prioritera alla sina resurser (utöver heltidsarbetet på TT) på tidskriften Expo. Även Milleniumsseriens Mikael Blomkvist och Lisbeth Salander är givetvis barn från samma tid. Det fanns inte heller ”några hårdföra kommunister” som lämnade i protest mot namnbytet.

Avslutningsvis är det givetvis intressant att diskutera hur politiska markörer som ”kommunism”, ”proletariatets diktatur”, ”politiskt avantgarde” och ”demokratisk centralism” användes under förra seklet. Inte minst hur den stalinistiska kontrarevolutionen i Sovjetunionen gjorde dessa begrepp helt obrukbara. Men detta görs inte i en kommentar till ett simpelt taskgrepp på Greider i en nättidning. Det kräver ordentliga analyser och slutsatser av en helt annan kvalité än de som Nordin – eller för den delen liberalismen – levererar.

Socialistiska Partiets meritlista från mer än fyra decenniers strider när det gäller kampen för demokrati på alla nivåer och i alla samhällsformationer, är en del av vår stolthet som parti. Vare sig det gällt solidariteten med Vietnam, motståndet mot Pragkuppen 1968, eller alla år av solidaritetsarbete med människor rörelser världen över som kämpat mot förtryck och för fred, rättvisa och demokrati. När våra kamrater smugglade in tryckeriutrustning till polska socialister under upproret mot landets stalinistiska regim var det sannerligen inte för att ersätta denna med en annan diktatur. ”Den socialism som inte är tiofalt mer demokratisk än den borgerliga parlamentarismen är inte värd namnet” har alltid varit vårt motto. Socialismen byggs inte heller med vare sig murar eller stridsvagnar. Själv har jag och mängder med kamrater också under decennier arbetat för att demokratisera fackföreningsrörelsen, andra folkrörelser, liksom nya sociala rörelser.

Jens Runnberg varnar för ”avgrundsvänstern” och avslutar sin bedrövliga ledare med ett förmanande utrop: ” Håll rent vänsterut, Greider!”.

Men nog är det han själv, i famntag med Nordin, som handlöst faller ner i avgrundshögerns bråddjupa mörker.

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Göra Greider, Svante Nordin, Hela Hälsingland, Jens Runnberg, Stieg Larsson, Socialistiska Partiet

Uteslutningshot mot lojala vänsterpartister. Enhet i en glädjefull, skapande mångfald eller människor som fösts in i en partifålla av steril enfald?

Publicerat 12 sep 2015 av Göte Kildén

Håkan Blomqvist sammanfattar på ett utmärkt sätt i sin artikel, Paragrafrytteri eller politik? Vänstern behöver tendensfrihet, hur den socialdemokratiska respektive stalinistiska traditionen inom arbetarrörelsen på sina olika sätt levt med vad jag vill kalla för ”centralistisk demokrati” i sina olika partibildningar under historiens gång. I dagarna en fråga aktualiserad av uteslutningshoten mot de lojala vänsterpartister som utöver vanligt energiskt partiarbete dristar sig att sälja tidningen ”Revolution”.

Det historiska priset för denna ständigt nedärvda brist på åsiktsfrihet har varit förödande. ”Apparatjik” har regerat och den levande, kritiska, ständigt uppdaterade marxismen har gått i stå. I Sverige har denna tradition under historiens gång fortplantats ut i de folkliga organisationerna samt till den en gång så rika partipressen. Inte minst i fackföreningsrörelsen har den svept in all verksamhet i en tung, betonggrå sossefilt. Där har det inte räckt med lojalitet till det egna fackförbundet. På många små som stora arbetsplatser har förutsättningen för ett viktigare fackligt förtroendeuppdrag inte i första hand varit medlemmarnas uppskattning av det egna arbetet utan innehavet av rätt partibok. ”Arbetarrörelsen har många grenar”, har det hetat genom åren. Alltifrån fackföreningsrörelsen till begravningsföreningen Fonus. Men stammen, alltså de byråkratiska apparaterna i alla sammanslutningar, skulle alltid bestå av en tät massa av socialdemokrater, lojala inte inför medlemmarna, utan inför partiets Verkställande utskott. Under mina många år av aktivt fackligt arbete inom Volvo verkstadsklubb ville aldrig styrelsen egentligen diskutera vilka stora sakfrågor vi skulle driva, den försökte alltid i stället leda in debatterna i stängda partifållor. Detta är ett av skälen till att ”rörelsen” mer eller mindre har slutat att röra sig.

Bortsett från de viktiga annonsvolymerna har denna partiapparaternas kontroll över spalterna, ja till och med över notiserna, dessutom varit det viktigaste skälet till att ”rörelsen” inte klarat av att få läsare till sina tidningar. Vem vill läsa det som är förutsägbart? I Sverige har denna tradition av centralistisk demokrati också smittat av sig till hur vi arbetare och andra utsatta människor uppträder på det som borde vara vår egen, gemensamma högtidsdag, I maj. Här exercerar hårt kontrollerade partidemonstrationer. Inte en enhet i en glädjefull och kreativ fest av mångfald utan sterila partienheter i enfald.

Själv har jag upplevt, på håll sett konturerna till en helt annan praktik, ifrån Vänsterpartiet i Malmö. Där tycks den lokala ledningen för (v) vara besjälad av en verklig vilja att bryta med vad jag valt att kalla den centralistiska demokratin. Ett sätt att arbeta som av allt att döma också inneburit stora framgångar både parlamentariskt samt i många sociala rörelser. I helgen arrangeras ”Vänsterdagarna 2015” i Malmö, (v):s största nationella evenemang under året. Vid sidan av allt viktigt som planerats hoppas jag och säkert många med mig att partiets medlemmar också diskuterar kraven på större åsiktsfrihet inom de egna leden och då ifrågasätter partistyrelsens beslut när det gäller förbudet mot att som partimedlem sälja tidningen ”Revolution”…

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Vänsterpartiet, Vänsterdagarna, Revolution, Håkan Blomqvist

Hur ska socialister hantera regeringsmakten? Svar till Johan Ehrenberg i debatten om Syriza.

Publicerat 28 aug 2015 av Göte Kildén

I Grekland korsas svärden och hårda hugg utdelas i debatten mellan olika strategiska uppfattningar om hur socialister ska hantera regeringsmakten. I många av Europas vänsterrörelser som Podemos, Bloco de Esquerda, NPA, Die Linke och Enhedslisten sprider sig frågorna och svaren på vad som kan göras likt ringar på vattnet.

Men i Sverige är det tunnsått, egentligen ofattbart glest med inlägg om hur vår övergång till ett annat samhälle skulle se ut. Här är vattenytan nästan spegelblank och som Göran Greider konstaterar i Expressen har det i Sverige dessutom blivit ”tabubelagt att kalla sig socialist”. Många vänsterdebattörer verkar vara besatta av narcissistisk identitetspolitik eller att bara om och om igen uttala sin avsky över Sverigedemokraterna samtidigt som de har en beröringsskräck när det gäller frågan om vad vi socialister vill göra när det gäller klassförtryck, borgerlig statsbildningar och regeringsmakten. Detta trots att Syrizas försök – och sedan misslyckande – med att i regeringsställning konfrontera Bryssels nyliberalism – är strategiska och taktiska erfarenheter som har vittgående konsekvenser för oss alla. Vänsterpartiet verkar mest att försöka komma undan det hela genom att ta ett djupt andetag och sedan hålla sig helt still under den stormiga vattenytan.

Tidningen ETC är ett undantag, där har reproducerats mycket material om krisens Grekland. En hel del motinformation till den borgerliga desinformationen samt olika vinklingar och tolkningar av hur grekiska socialister diskuterar regeringsmakten. För mitt gamla husorgan, tidningen Internationalen, där jag under åren har medverkat på olika sätt, gäller samma sak. En del material där har jag själv stått för och i en längre artikel om Grekland och ”Den orealistiska realismen” hävdade jag att ETC:s ansvarige utgivare och profil utåt, Johan Ehrenberg, i och med Syrizas kapitulation i Bryssel hamnat i ett svårt dilemma med sin EU-positiva utgångspunkt. Ehrenberg ilsknade till och menade i ett genmäle att jag i gammal sekterism rotade i gamla frågeställningar i ett försök att missleda ungdomen.

I dag fredag, finns mitt svar i Internationalen. För att göra det enkelt för de läsare av vår blogg som inte läst de tidigare inläggen återger jag nedan, i omvänd ordning, alla de tre artiklar som Internationalen har publicerat. Mitt svar i dag ligger alltså först. Min tidigare artikel från Internationalen i bloggens något längre utgåva.

I sin kritik av min artikel ”Den orealistiska realismen” målar Johan Ehrenberg upp en bild av mig som en vresig, bitter gubbe som försöker ”missleda unga läsare utifrån nån gammal sekteristisk ilska från en gammal debatt”.

Han tecknar en bild av en åldrande man som förför ungdomen genom att riva i gamla sår…

Men Ehrenberg kan inte låta bli att själv pilla i sårskorporna. I debatten om ett svenskt medlemskap i EMU ansåg han att Sverige kunde föra en mer radikal politik med euron som valuta än med vår gamla krona. Sveriges budgetpolitik sägs sedan vara beviset för att han har rätt. Men det enda Reinfeldts regeringar bevisat, liksom för övrigt Camerons åtstramningar i Storbritannien, är helt enkelt att de EU-motståndare har fel som lever i tron att en nationell valuta i sig skulle vara ett hinder för en nyliberal, reaktionär politik.

Sanningen är att både medlemsstaterna i EMU, liksom de utanför valutaunionen, kan föra en hur reaktionär politik som helst, de enda spärrarna mot detta är nu som tidigare ett folkligt motstånd. Inom EMU:s ramar är det däremot inte möjligt att föra en egentlig radikal politik! Inte med de styrkeförhållanden som i dag gäller mellan klasserna.

Valutaunionen är ett övernationellt beslut, en del av projektet att på sikt skapa en enda europeisk borgerlig statsbildning. EMU är inte en naturlig slutpunkt, en konsekvens av en ekonomisk utveckling där de olika staterna går i samma takt. Resultatet är att den tyska D-marken devalverats samtidigt som många nationella valutor i framförallt Sydeuropa och i de gamla öststaterna fått en kraftig helt orimlig revalvering, trots den mycket lägre produktiviteten i dessa länder. Dessa staters felaktiga ”växelkurser” och därmed deras tidigare för låga räntor har EU sedan tagit itu med genom att kräva en ”inre social devalvering”.

Det som gäller är helt enkelt att man får föra en hur reaktionär politik som helst inom ramarna för EMU (Litauen) men däremot inte ens ta de första stegen i ett program för en radikal vänsterpolitik (Grekland).

”Inga uppoffringar för euron”, hette det i Syrizas segrande valprogram i vintras. En klok inställning där man inte framför sig skjuter krav på en nationell valuta som villkor för en radikal politik. Partiet utgick i stället från människors sociala behov.

Men nu offrade Tsipras i stället allt för euron.

I strid mot partiprogrammet, tidigare vallöften och mot partidemokratin utlyste han ett brådstörtat nyval där folket egentligen uppmanas att rösta om hans eget vara eller inte vara. Tsipras ska tack vare sin personliga popularitet ha skapat sig ”ett eget parti” med väljare till höger om sin egen rörelse. Ett renoverat socialdemokratiskt PASOK. Han agerar som en parlamentarisk ”caudillo” innan den beslutade åtstramningen känns av i människors hud och det blir nu väljarna som hastigt får fälla utslag när det gäller hans förda politik, inte Syrizas medlemmar.

Alexis Tsipras och Panagiotis Lafazanis.

I går vapenbröder. I dag ledare för olika partier.

En vändning som tvingat vänsteroppositionen i Syriza att brådstörtat bilda ett eget nytt parti, Folklig Enhet. Ett parti som på några veckor ska försöka börja återskapa en politisk rörelse med utgångspunkt från Syrizas program. På samma sätt som jag tyckte att det var rätt av mig och andra socialister att ha en positiv inställning till Syriza, utan att omfamna allt partiets stod för, i synnerhet inte då dess förlamande ”förhandlingsstrategi” det senaste halvåret, menar jag att vi i dag måste ge ett kritiskt stöd till den nya partibildningen.

Jag skrev i mitt första inlägg att nederlaget i Bryssel innebar att Ehrenberg med sin EU-positiva utgångspunkt (en konsekvent strategi sedan EMU-valet 2003) om att det går att reorganisera unionen till ett vänsterprojekt, nu hamnat i ett dilemma. I och med den partisplittring som äger rum tvingas han förr eller senare att ta ställning mellan de stridande partiprojekten. Han nöjer sig säkert inte med rollen av att bara vara en kommenterande tidningsman.

Som ”en åldrande man” hälsar jag själv med stor glädje nyheterna om att det främst är medlemmarna i Syrizas ungdomsförbund som nu lämnar sitt gamla parti och vänder sig till Folklig Enhet. Som den tyske revolutionären Karl Liebknecht en gång sa ”Ungdomen är revolutionens stormsvala”.

Göte Kildén

Det är bra att Internationalen börjar diskutera konsekvenserna av Eurogruppens utpressning mot Greklands regering och det är utmärkt att man rapporterar från Syrizas olika tendenser så att alla kan lära sig av de grekiska diskussionerna. Själv tycker jag det är väldigt spännande att läsa Varoufakis, Lapavistas, med fleras, olika snabba reflektioner kring det brutala avslöjande som skett av eurogruppens odemokratiska makt. Liksom den tyska ledningens avsikt att använda kontrollen över ECB och euron i försöken att stoppa alla försök till en utmaning av den nyliberala politiken.

Men det vore hälsosamt om man kunde föra en öppen diskussion utan att som Göte Kildén medvetet missleda unga läsare utifrån nån gammal sekteristisk ilska från en gammal debatt.

Johan Ehrenberg i talarstolen. När det gäller Syrizas tudelning nöjer han sig säkert inte med att bara var en kommenterande tidningsman.

Jag har självklart aldrig sagt att EMU automatiskt innebär en möjlighet till mer radikal politik, jag skrev 2003 att SVERIGE (det var det vi diskuterade) inom EMU kunde föra en betydligt radikalare ekonomisk politik än vad svenska regeringar gjorde.

Och det har ju visat sig rätt.

Sverige har haft värre åtstramning och utveckling utanför EMU. Den svenska nyliberalismen är betydligt extremare än den tyska eller franska när vi pratar budgetpolitik. (Har någon glömt var världens största skattesänkningar har genomförts och under vilken valutaregim?)

Att då ta en sån debatt och föra över till dagens situation, efter världskapitalismens finansiella sammanbrott 2008 och den efterföljande nyliberala angreppspolitiken på löntagare (genom bland annat överföring av alla privata bankskulder i EU till statliga skulder) är att göra en seriös diskussion omöjlig.

Och att citera en text som handlar om att de som kallade utvecklingen under de mest kritiska dagarna för en ”kapitulation” när det betydde att man aldrig (från svensk regering till exempel) erkände utpressningen från ECB och Eurogruppen blir också fel. Det var desinformation man sysslade med eftersom man inte berättade hela sanningen. (DN var värsta exemplet). Att Dagens ETC med andra lyckats sprida fakta och berättelser som visar spelet bakom utpressningen gör att vi idag inte har samma desinformationsmur när man talar brett och offentligt om krisen i Grekland.

Att Tsipras däremot nu gett upp är väl inget att diskutera. Vem har missat det? Kildén citerar en mening men missar den viktiga fortsättningen: ”Syrizas försök har visat att en alternativ politik inte accepteras inom euron. Problemet för alla oss socialister är att INGET land och ingen regering kunnat driva en vänsterpolitik sen 1990 talets början.”

Den gamla vänstern står inför en jättekris i Europa. Socialdemokratin en kanske ännu större.

Det kommer säkert födas en ny vänsterpolitik som bygger på diskussioner där man försöker utgå ifrån att man ska förstå den man debatterar med, inte försöka missförstå.
Många äldre vänsterdebattörer kommer att automatiskt och självmant utesluta sig från sådana diskussioner. Snälla, gör inte det. Sekterismens fördummande tid är över.

Johan Ehrenberg

En tidig januarimorgon år 49 f.Kr. valde Julius Caesar att gå över floden Rubicon söder om Ravenna med sin stridserfarna Legion X Equestris (Tionde beridna legionen) för att sedan marschera mot det republikanska Rom och bara ryktet om trupprörelsen fick motståndarna att ge upp eller fly, det strategiska målet, den politiska och militära makten i Rom erövrades och republiken inledde en övergång till kejsardöme. En politisk revolution som förändrade romarrikets styre.

Rubicon, floden med namn efter sitt röda sediment, var ett landmärke i gammal romersk lagstiftning. De underordnade fältherrar eller guvernörer som styrde utanför imperiets hjärta, dess nära landområden, fick inte korsa floden utan att upplösa och avväpna sina trupper. Tog man sig över med soldater till Rubicons södra flodbädd utan att göra detta var det samma sak som uppror mot Rom. En strategi utan återvändo, där ett misslyckande var samma sak som avrättning, både av befälhavaren och av varje enskild soldat i hans trupp.

Den 20 februari i år korsade Tsipras och Syrizas ledning med honom om inte Rubicon så åtminstone dess biflöden genom att acceptera en förlängning av det Andra åtstramningspaketet från trojkan i Bryssel. Trots att det sågs och beskrevs som en taktisk reträtt, en kompromiss, ett försök att hämta andan från trojkans strypgrepp, innebar det att Syriza här gav upp det antikapitalistiska program, som antogs i Thessaloniki 13 september 2014 och av Alex Tsipras i valkampanjen före segern 25 januari i år lyftes fram ”som icke förhandlingsbart”. Det var med denna första kapitulation en ny ”realistisk strategi” myntades i hopp om att med äran i behåll kunna förhandla fram en hedervärd kompromiss.

Greklands BNP har sjunkit mer än 25 procent sedan 2007

Oavsett vilka tankebanor som tidigare kan ha korsats i huvudena hos Tsipras och hans kamrater var regeringens beslut att ta ansvar av det från högern och socialdemokratin ärvda Andra åtstramningspaketet definitivt ett medvetet skifte av strategi. Från antikapitalism till ett försök att i förhandlingar, och med hopp om solidaritet från Europa socialdemokrati, få Europas stater att mildra åtstramning och tysk budgetdisciplin till förmån för en mer expansiv keynesiansk finans- och budgetpolitik.

Anspråken på att åtminstone börja förändra också sociala egendomsförhållanden dumpades. Syrizas legendariske ikon från det grekiska motståndet under Andra världskriget, Manolis Glezos, i dag en av partiets parlamentsledamöter i Bryssel sammanfattade vändningen i mycket raka, men i sak helt korrekta ordalag:

”Det faktum att trojkan har döpts om till ”institutionerna” och åtstramningspaketet nu kallas ”överenskommelsen” samt att långivarna får heta ”partners” – ungefär som att kalla kött för fisk – förändrar inte det som gällde tidigare”.

”Överenskommelsen” från den 20 februari löpte fram till och med den 20 juni och under denna tid flyttade Syrizas ledning mycket av sin fokus bort från mobilisering av sin sociala bas till de medialt hela tiden mycket uppskruvade förhandlingarna med Eurogruppen. Partiets väljare, arbetande och arbetslösa, ungdomen samt andra utsatta grupper hänvisades till att passivt följa och diskutera dramaturgin på gatans caféer, i arbetsplatsernas fikarum eller i hemmen framför TV-skärmarna. Konflikterna på arbetsmarknaden klingade av och det blev färre politiska massmöten på torgen. De nästan rituella generalstrejkerna ställdes in. Referenserna till nationellt ansvar blev fler, samtidigt som de till arbetarrörelsens målsättningar blev färre.

Många av Syrizas`anhängare både i Grekland och i Europa hoppades nog ändå i det längsta innerst inne att Tsipras och Varoufakis med sina löften om eftergifter och möjliga kompromisser aldrig själva trodde på en ”hedervärdig uppgörelse” utan endast såg det som en taktik för att vid det oundvikliga sammanbrottet i förhandlingarna kunna lägga skulden på trojkan.

Nu släpar människors politiska ideologier och retorik ofta långt, långt efter den krassa verkligheten och så sent som den 25 maj kunde därför partistyrelsen ändå i ett uttalande med fet stil hävda att:

”Under fyra månader, dag efter dag, har vi hänvisat till de röda linjer vilka folket själv drog upp den 25 januari (valsegern). Regeringen kommer aldrig att skriva under ett nytt åtstramningspaket”.

Det var denna markering som gjorde att Tsipras – trots löften om motsatsen – aldrig kallade in ett nytt möte med partiets högsta beslutande organ innan han i Bryssel natten till den 13 juli kapitulerade för Wolfgang Schäubles drakoniska ultimatum. Han och det Verkställande utskottet valde i stället att denna natt korsa Rubicons huvudström.

Caesar intog Rom och segrade med hjälp av sina mest disciplinerade och stridserfarna soldater. Tsipras kom avväpnad och hjälplös till Bryssel, förnedrades av dess makthavare och sattes sedan att styra Aten i än värre banor än tidigare. Han blev ”ståthållare” åt den tyska övermakten, tvingades att sätta sig över Syrizas interna partidemokrati och överge sina mandat från tidigare kongresser, liksom manifestet i Thessaloniki samt alla viktiga budskap till väljarna under vinterns valkampanj.

Hur han och kretsen kring honom ska hantera medlemmarna i det egna partiet och striden om partiets inre själ vet de nog inte ens själva. En majoritet av sittande partistyrelse har i ett öppet brev tagit avstånd från regeringens kapitulation. Liksom de stora partidistrikten i Aten och Thessaloniki och partiets ungdomsförbund. De försöker också att vinna stöd utanför de egna strikta partileden för sitt alternativ.

Den oundvikliga sammandrabbning som närmar sig kommer därför att handla om det nya strategiska paradigmskifte som partiledningen vill ha accept för, vilket är en lika naturlig som logisk konsekvens av kapitulationen 20 februari. Den vill nu gå från startpunkten om att Syrizas regeringsinnehav, med stöd av Europas vänster, i praktiken skulle kunna bryta upp Lissabonfördragets grundlag med sina marknadsliberala traktat, en politik för skuldavskrivningar och investeringar i stället för privatiseringar och rigorös tysk budgetdisciplin, till att själv ta regeringsansvar för sociala försämringar, höjd pensionsålder, en sönderfrätt arbetsrätt samt omfattande utförsäljningar av gemensam statlig egendom.

Vilken väg för Europas nya vänsterpartier. Här Tsipras och Podemos ledare

Pablo Iglesias på ett grekiskt valmöte med Syriza i vintras.

I en minst sagt förskönande omskrivning säger Tispras själv att en extra partikongress måste ”omfokusera målen” och enligt journalister på plats väntar sedan nyval i november.

Strategidiskussionen i Grekland om ”vänstern och regeringsmakten” berör i högsta grad alla socialister i Europa och självklart då också för oss i Sverige. Så här mitt i mångas semestertider har debatten ännu inte satt fart. Men Johan Ehrenberg, ägare och ansvarig utgivare för ETC, har kommit med en del reflektioner. Men med sin egen EU-positiva utgångspunkt, att det går att reorganisera unionen till ett vänsterprojekt, har han hamnat i en svår dilemma. I den svenska folkomröstningen om euron 2003 hävdade han bestämt att ”möjligheterna att föra en radikal ekonomisk politik är störst inom EMU”. I nutid har han hela vägen från Syrizas valseger fram uppgörelsen 13 juli därför ganska självklart haft förståelse för regeringens strategi och blev därför med rätta upprörd över att exempelvis Magdalena Andersson bara ville tala om Greklands skuld utan att med ett ord berätta om Bryssels utpressning. Men menade samtidigt att det var ”fantastisk desinformation” att tala om en kapitulation från Syrizas sida. Varför det? Ehrenberg slår ändå själv fast att han egentligen hade fel, då 2003, genom att i dag konstatera att: ”Syrizas försök har visat att en alternativ politik inte accepteras inom euron”.

Alla vi i vänstern är överens om att Eurogruppen bär huvudansvaret för den förnedring vi tvingats att vara åskådare till. Ehrenberg har också haft helt rätt när han radat upp alla de svårigheter som finns med en nationell dracma som en del av en reorganiserad grekisk kapitalism. Men nog kapitulerade Tsipras? Han var inte tvingad att offra sig, att böja sig för torterarna och då ska vi inte låsa oss fast vid dramats sorgliga upplösning där Syrizas helt värnlösa förhandlare gått över Rubicon och kom till Bryssel bara för att be om nåd. En annan politik, en annan strategi var möjlig, men då givetvis under den första tiden efter valsegern den 25 januari.

Offentligt opinionsmöte i går, måndag, med Vänsterplattformen i Aten.

Regeringen skulle för det första ha mobiliserat i stället för att demobilisera det folkliga Grekland. Den entusiasm och de förväntningar som fanns då, liksom vid folkomröstningen den 5 juli och som enligt den konservativa tidningen Kathimerini ”delade landet efter klasslinjer” och detta med en intensitet och eufori som var på gränsen till ”barbari”, dessa skulle man ha förstärkt genom att omedelbart genomföra de bärande delarna av sina vallöften. Eurogruppen skulle ha kontrats med löntagar- och regeringskontroll över bankernas kreditflöden, en egen skuldavskrivning, mått och steg för att införa en parallell valuta, kraftigt höjd beskattning av det rika Grekland, förberedelser för en Grexit från NATO samt inte minst en ständigt återkommande begäran till Europas löntagare och sociala rörelser om deras solidaritet.

Men, svarar säkert Ehrenberg och många ”realister” med honom. Det fanns och finns ingen majoritet i Grekland för denna socialistiska övergångsstrategi. Om vi bortser ifrån att politik ibland är att vilja och att det kan finnas en väldig dynamik, en verklig klassrörelse, om ett vänsterparti på allvar utmanar makten. Om vi trots denna möjlighet accepterar invändningarna som troliga. Ja, då återstod – och återstår – självklart plan B, nämligen att i ett nyval begära förtroende för detta program, samt att vid en förlust acceptera en återgång till rollen som ett trovärdigt oppositionsparti. Varför i expressfart göra om de misstag som i dag fått Europas socialdemokrati att krypa på sina knän? Bättre att låta de rikas partier ta ansvar för svältprogrammen och själv stärka alla folklig självorganisering i väntan på att tidvattnet vänder.

Göte Kildén

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Syriza, Alexis Tsioras, Folklig Enhet, Johan Ehrenberg

Aftonbladets Katrine Marçal hissar falsk feministisk flagg när hon skriver om ”äldre, argsinta, vita män”…

Publicerat 17 aug 2015 av Göte Kildén

När Katrine Marçal skrev söndagens ledare för Aftonbladet hade hon säkert inte en av sina bättre dagar. Funderar man lite mer över alstret är det fullt av löst grundade påståenden och självmotsägelser. Faktiskt ett riktigt bedrövligt stycke.

En ung Katrine Marçal .Inte särskilt arg.

Om vi tar det från början så är hennes utgångspunkt att vi lever med i vad hon kallar för ”de argsinta, äldre, vita männens år”. I vilka länder, på vilken kontinent eller i vilken världsdel detta skulle vara aktuellt får vi aldrig riktigt reda på. För visst finns det gott om exempelvis äldre arabiska, afrikanska och asiatiska icke vita män som också är arga. På samma sätt som hos oss har dessa funnits och dominerat världen i årtusenden. Men läser vi henne välvilligt tycks det ändå vara i ”Västvärlden” som dessa arga, män har trätt fram, just i år. På samma sätt som med ett bra ”kantarellår” eller ett riktigt stort ”lämmelår”. Detta eftersom de geografiska nedslagen för hennes tes begränsar sig till Donald Trump och Bernie Sanders i USA samt Jeremy Corbyn i Storbritannien. För Marçal också naturliga val eftersom hennes utsiktsplats över världen numer är den anglosaxiska världen. Hon bor sedan flera år i London.

Men att alla tre är vita är i sammanhanget ointressant eftersom hon diskuterar partiledarkandidater i den mer eller mindre helvita Västvärlden. Att de är män och lite äldre är heller inget statistiskt signifikant för 2015. Det är en normalitet, år ut och år in. Även om det finns undantag. Den medelålders mycket ilskna och extremt framgångsrika franska kvinnliga oppositionspolitikern Marine Le Pen borde definitivt varit med i hennes sammanhang. Liksom Europas mest dominanta politiker, den sextioåriga Angela Merkel, som inte minst många greker, italienare, portugiser och spanjorer uppfattar som ilsken och tvärarg. Diskuterar vi bara oppositionspolitiker är det tveklöst den ”unge och sexige” Alex Tsipras som varit både mest argsint och mest framgångsrik bland sina väljare. Även om han nu helt plötsligt kommit överens med Bryssel för att i stället rikta sin ilska mot de rebeller i sitt eget parti vilka med rätta anser att han gjort en helomvändning och sviker partiets alla vallöften.

Marine Le Pen. En mycket argsint, medelålders, vit kvinna…

Hudfärg, kön och ålder har överhuvudtaget ingenting att göra med det som Marçal fortsättningsvis skriver om. Kanske är det bara ett försök att i nutid få bekräftat något hon funderat över i sin bok ”Det enda könet”, vilken sägs ska diskutera ”de relationer hon antar ska finnas mellan nationalekonomisk teori och ett universellt patriarkat”. I så fall förmodligen också helt utan bäring på en enda fast punkt.

Men hissar hon egentligen inte bara falsk feministisk flagg för att dölja ett betydligt smutsigare ärende? Låt oss se.

I ledarens fortsättning hävdar hon att ”den politiska mitten har kollapsat och endast ytterkanterna verkar ha förmåga att entusiasmera människor”. Hur hon får ihop detta med de inledande opinionsframgångarna i primärvalen för den obehaglige republikanske reaktionären Donald Trump begriper jag inte. Läser man hennes text får hon inte ens ihop det själv: ”Donald Trump kampanjar på att vara socialt konservativ samtidigt som USA värderingsmässigt går åt andra hållet”. Detta eftersom att i USA, på samma sätt som i Europa, har visserligen hela det politiska fältet i språngmarsch förflyttat sig långt, långt åt höger, men det man skulle kunna kalla för ”den politiska mitten” av detta fält har ändå stärkts rent opinionsmässigt under samma färd. Vinner Trump oväntat primärvalen (vilket jag inte tror) och ställs mot Hillary Clinton i presidentvalet artar det sig till en katastrofal marginalisering för republikanerna och en stor framgång för just ”mittfältet” i amerikansk politik. Alltså raka motsatsen till Marçals första tes om att detta kollapsat.

Att jämföra opinionsframgångar för vänsterdemokraten Bernie Sanders med vänstersocialdemokraten Jeremy Corbyn ger däremot en del. Men inte på det bedrövliga sätt som Marçal gör. Historiskt saknar USA ett stort traditionellt reformistiskt arbetarparti vilket innebär att radikala, ibland klassgrundade opinioner artikuleras i det borgerliga Demokratiska partiet. Alltsedan det arga äldre vita paret Thatcher/Reagan plöjde mark för den nyliberala draksådden har klasskillnaderna i dessa bägge anglosaxiska länder fördjupats. Både brittiska Labour och demokraterna i USA har samtidigt i olika omgångar varit med om att fullt ut ta regeringsansvar för denna högerpolitik. De har brukat den mark som Thatcher/Reagan plöjde.

Bernie Sanders. En mycket vred äldre man.

Därav den tidiga succén för Bernie Sanders kampanj där han sticker ut som en liten uppnosig rival till Clinton och ”de gamla demokraterna”. Men för Labour har detta arv i dag blivit än mer betungande och lite av vägs ände. Åren med Blair och sedan de fortsatta opinionsåren med samma politik har varit förödande för partiets band med både fackföreningsrörelsen, radikala feminister, antikrigs- och miljöopinioner och därför också med partiets egna medlemmar och väljare. Men trots att Marçal alltså har säte i London har hon inte fattat mycket av det som hänt. Först konstaterar hon bara rakt av att Corbyn inte ”står för något” utan bara vill ”återföra renlärighet till den egna rörelsen”. I några meningar senare står han däremot helt plötsligt för något som skapat en väldig entusiasm: ”Jeremy Corbyns supportrar dras som flugor till hans budskap om totalt stopp för nedskärningspolitiken”.

En mycket ung, arg Jeremy Corbyn…

En vändning som starkt ogillas av Marçal eftersom Labour enligt henne ”i hög grad förlorade valet i maj på /grund av/ att det brittiska folket faktiskt stödde de konservativa åtstramningarna”. Men varje sansad valanalys pekar på en helt annan komplexitet. Hon förenklar väljarnas rörelser och undanhåller fakta bara för att få bevisat att den nyliberala ”mittpolitiken” är den enda vägen. Ser vi till resultatet så fick de konservativa knappt 37 procent av rösterna i valet. Noga räknat fick David Camerons högerparti förtroende av 11,334,576 väljare, detta i förhållande till landets 46,420,413 röstberättigade innevånare. Bara 66 procent av dessa gick alltså till valurnorna och det höga mässfallet för den brittiska demokratin berodde säkert till en hel del på missnöjet med ett tydligt vänsteralternativ. Labour fick mindre än väntat, bara drygt 30,4, vilket orsakades av att partiet förlorade flera av sina viktigaste flanker i valmanskåren.

Framförallt i Skottland där det nära nog utplånades till förmån för de skotska nationalisterna vilka i ett smått otroligt segerval kom att artikulera väljarnas besvikelse över ”Londons orättvisa sociala politik”. För övrigt anfört av den karismatiska medelålders arga kvinnliga vita partiledaren Nicola Sturgeon som sopade golvet med alla andra i TV- debatterna. Det gröna partiet i England gjorde ett segerval på ett program mot samma åtstramningar. Ett parti med som också har en medelålders arg, vinnande och vit partiledare (Natalie Bennett) vid rodret! Hundratusentals av Labours gamla arbetarväljare gick dessutom, övergivna av det egna partiet, av besvikelse i stället i en strid ström över till det högerpopulistiska och främlingsfientliga UKIP. Om man med ”mittpolitik” menar nyliberal socialdemokratisk politik kan man i vart fall i Storbritannien börja att tala om en kollaps.

Nicola Sturgeon. En både frän och karismatisk arg, medelålders kvinna.

Det är bara mot denna bakgrund som det går att förstå varför många år av politiskt missmod, hängighet och besvikelse i – och utanför – Labours egna partiled, helt plötsligt i partiledarstriden, har avlösts av en uppflammande entusiasm för Jeremy Corbyns kampanj mot ”mittens” ständiga och likartade nedskärningspolitik.

Det är också därför Marçal inte vill låtsas vid den. Hon försöker i stället att förenkla det uppror i Labour som äger rum till att bara gälla en fråga om moralisk hållning. ”Rättvist eller orättvist så är Tony Blair en av Storbritanniens mest avskydda politiker”, menar hon. ”Varje gång den tidigare Labourledaren har fattat pennan för att förklara varför Jeremy Corbyn är dum har tusentals supportrar strömmat till Corbynkampanjen”.

Vi ska intalas att det bara är detta som väljarna reagerat mot, inte hans politiska program. Blair har ”tjänat stora pengar på ett halvkorrumperat sätt” och svek därför till skillnad från den vardaglige Corbyn ”de sanna idealen”. I krönikans sensmoral, med en slak slutknorr, heter det därför: ”Att Jeremy Corbyn uppfattas som något annat än en vanlig räddhågsen och halvkorrupt politruk. Här har socialdemokratin, över hela Europa, onekligen något att fundera över”.

Mer än så blir det inte. Några funderingar hit och dit.

Men för alla de medlemmar som för länge sedan funderat färdigt har Marçal inte mycket till övers och det är också det som är meningen med denna ledare. Alla uppror mot den europeiska socialdemokratins nyliberalism ska stävjas. Det är därför den gamla studentpolitikern från Laboremus i Uppsala och sedermera till och med under en tid vikarierande chef för Aftonbladets ledarsida egentligen bara har ett enda syfte med sitt alster, att smutskasta Jeremy Corbyn så mycket som det överhuvudtaget går. Därav jämförelsen mellan denne och den reaktionäre multimiljardären Donald Trump. Ja, hon drar sig inte ens för att förfalska hans många decennier av envetet motstånd mot den egna brittiska imperialismen, dess kärnvapensrustningar och många krig. ”Unga britter dras inte till Corbyn för hans historia av att försvara och ursäkta tyranner som Slobodan Miloševi, Fidel Castro eller Muammar al-Gaddafi”, heter det i en avskyvärd skrivning som egentligen borde ha handlat om dennes motstånd mot Vietnamkriget, blockaden av Kuba, det brittiska koloniala våldet mot Irland, kriget i Afghanistan, Israels och Västvärldens förtryck av palestinierna, bombningarna av Belgrad, Moskvas Tjetjenienkrig och sist men inte minst Blairs Irakkrig. Marçal tycks leva i tron, eller vill åtminstone få oss att leva i tron, att Labours medlemmar bara reagerat mot Blairs ”halvkorrupta” leverne och inte mot hans skamliga Irakkrig. Dessutom, finns det en enda person i Storbritannien som kan bindas till ett nära samarbete med Libyens diktator Muammar al-Gaddafi, så är det inte Jeremy Corbyn utan just Blair själv. Paret al-Gaddafi/Blair hade under många år ett intimt samarbete och uppenbart till och med någon form av vänskap och förtroende för varandra. Al-Gaddafi hjälpte bland annat Blair med att i sina fängelsehålor tortera brittiska fångar…

Den norska mediahydran Schipstedt äger i dag Aftonbladet till 91 procent. Men via LO och ett gällande avtal kontrollerar den svenska socialdemokratin fortfarande dess ledar- och kultursidor. Katrine Marçal är därför inte bara en vilsen krönikör, som under falskt feministiskt flagg om ”äldre, argsinta vita män”, smutskastar inte bara Corbyn utan också en stor del av Labours medlemmar, hon begår helt enkelt detta sitt tarvliga värv i namn av att vara ett språkrör för den svenska socialdemokratin.

Vågar vi hoppas på motreaktioner? Eller finns det inga motvindar alls i ”rörelsen” mot den egna nyliberalismen?

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Katrine Marcal, Aftonbladets ledarsida, Jeremy Corbyn

Om maoismens avfällingar, den fördomsfulle skränfocken Johan Hakelius och hur de friska vindarna från Greklandskrisen, likt en gång de från Maj 68, bär med sig hopp och möjligheter, men också stora faror.

Publicerat 18 jul 2015 av Göte Kildén

Läste för några dagar sedan hur Maria Schottenius, tidigare kulturchef för först Expressen, senare under sex år i samma befattning för DN, glatt och uppenbart helt stormförtjust använder David Brolins senaste bok bok ”Omprövningar – Svenska vänsterintellektuella i skiftet från 70-tal till 80-tal” för en egen liten skadeglad uppgörelse med de sex ”omvändare” eller avfällingar som författaren satt under sin lupp: Lars Gustafsson; Håkan Arvidsson; Svante Nordin; Bo Gustafsson, Klas Eklund och Göran Rosenberg.

Skälet till att Schottenius nära nog fnittrar i sin text när hon livfullt berättar om dessa halsbrytande omvändelser är att hon själv, under samma tid, var en intellektuell akademiker, som under detta skifte i kultur och politik till en del fick leva i skuggan av dessa herrar och deras rätlinjiga linjaler, efterapade maoistmoral och hårda pekpinnar. Ska man bestämma hennes egen ideologiska art, hamnar hon nog, på samma sätt som sin man och färdkamrat i livet Olle Svenning, någonstans i gränslandet mellan radikal, traditionell socialdemokrati och humanistisk socialliberalism.

När dessa vänsterintellektuella, vilka Brolin granskat, under några intensiva år röjde runt i vårt gamla kulturlandskap och i dess politiska marker gällde det att hålla sig undan för att inte mejas ner av deras vilt svängande liar. I Kerstin Ekman hittade hon en medsyster i samma utsatta situation och det var nog mer än en tillfällighet att hon skrev sin doktorsavhandling om dennes författarskap. Kerstin Ekman (som jag tycker om att läsa) har för övrigt skrivit en kostligt rolig satir över dessa och andra år i sin ”Grand final i skojarbranschen”. Inte minst hennes lustmord på Jan Myrdal när hon låter hans alias under en fest, iklädd en murarskjorta från någon arbetarbod i Stockholms innerstad, sitta på golvet med korslagda ben och bombastiskt lägga ut sina maoistiska visdomsord för en beundrande publik, går definitivt rakt in i litteraturhistorien…

Nu missbrukar på sätt och vis Schottenius Brolins bok eftersom vi spontant, av hennes läsning och recension att döma, kan fås att dra slutsatsen att dessa ”omprövningar” var ett allmängiltigt fenomen. Men Brolins spaning efter den tid som nu flytt och hur sex vänsterintellektuella män hanterade detta, är av många olika skäl ytterligt begränsad och svarar inte alls mot hur det var för vänstern i hela sin brokighet eller för dess övergång in i vårt nya sekel.

De sex personer som Brolin valt ut har för det första det gemensamt att ingen av dem var ”partibyggare” i egentlig mening (Bo Gustafsson kanske undantagen). De var inga aktivister eller ledare i vänsterns politiska och sociala vardagsmiljöer. De tumlade främst runt i kulturlandskapet och fick ibland vara med i den tidens dominanta vänsterintellektuella tankesmedjor, som Häften för kritiska studier, Ord och Bild och Zenith. I synnerhet Lars Gustafsson hade ingen betydelse alls för den tidens vänsterrörelser. Men mer sällan syntes de vid vänsterns alla stencilapparater, deltog i lokala partimöten eller var med vid allt oändligt spring med flygblad och tidningsförsäljning i trappor, på torg eller vid grindarna till alla de arbetsplatser där vi försökte vinna insteg.

Det andra som förenar denna sextett var att de alla hade en dogmatisk maoism som utgångspunkt för sin radikalism. De analyserade inte sin samtida verklighet med en levande marxism utan sorterade med ett selektivt seende in vad de ville se i redan färdiga kategorier hämtade från den kinesiska kulturrevolutionens perversa värld. Med sådana dogmatiska avstamp in i den tidens omslitande och snabbt föränderliga värld, och om de samtidigt skulle kunna fortsätta med att ha sin försörjning från skrivandet, blev det nära nog nödvändigt med tvära vändningar när tiderna förändrades. Först snabba telemarkssvängar och sedan 180 graders vändningar, rakt upp för de backar man nyss åkt nerför med en sådan farlig fart…

Dessutom har Brolin valt att inte ta med någon kvinna från samma miljö. Visst, de var färre, som i politiken i övrigt. Fast det fanns många och flera fick också till det med tvärvändorna. En som exempelvis var framstående ”kamrat” på den tiden var Katarina Engberg. Under sin tid som medlem i maoistiska KPMLr, var hon en gunstling hos Aftonbladets dåvarande mycket radikale kulturchef Karl Vennberg, vilken haussade henne i sina spalter. Detta nämns inte om vi tittar in på Wikipedia. Inte ett ord om hennes förflutna som maoist (med Stalin i gott minne) och en uttalad antimilitarist, det förflutna är bortraderat ungefär som den Store lokföraren själv gjorde i de sovjetiska uppslagsverken vid behov. Men vi som kommer ihåg ser ett hisnande ideologiskt språng. För det Wikipedia förtäljer oss i dag är att den gamla revolutionären blivit departementsråd och chef för Sekretariatet för analys och långsiktig planering vid Försvarsdepartementet. Sammanfattningsvis heter det om hennes gärning: ”Enligt Engberg är det svenska försvarets uppgift att ge nationell trygghet och att solidariskt deltaga i internationell krishantering”…

En liten, men fortfarande inflytelserik grupp av maoister, har dessutom parat sina tidigare uppfattningar med reaktionär nationalism länkad till politiska ledare som Khaddafi, Assad, Khamenei, Putin eller i Jan Myrdals fall till och med Marine Le Pen.

Brolins selektiva urval måste definitivt användas med stor försiktighet. Var och en av dessa sex i dag äldre herrar har dessutom haft olika livsbanor och har stannat i uppförsbackarna på lite olika ställen. Göran Rosenberg finns i dag exempelvis på samma höjder som Schottenius själv.

Men det viktigaste, det vi måste ha vid minnet under en läsning, det är att Brolins bok – och på samma sätt Schottenius – valt att inte alls besvära sig att berätta om alla de människor som var med när det begav sig, under de år ”när allt var möjligt”, alla de människor som inte ens har funderat över att tvärvända. De flesta har förändrat sina utblickar och har gjort omprövningar av tidigare dogmatik. Andra, som kom ut ur startblocken och in i politiken med från början betydligt större rörlighet och mindre dogmatik, har självklart också förändrats, ofta utvecklats, men ibland självklart gått i stå som en hel del andra.

Det finns många skickliga akademiker som ”överlevt”, de har i huvudsak behållit sina åsikter, men ändå lyckats klara sin försörjning i universitetens lärosalar. Men framförallt är det ”tusenden” utanför universiteten och kultursfären som till en del förändrats med tiden, men fortfarande har ”jämlikhet, rättvisa, frihet och solidaritet” som sina rättesnören. De finns som vanliga löntagare inom industrin och andra privatägda verksamheter. Både som kollektivanställda och som tjänstemän. En del från 1970-talets vänster har egna små egna företag. Många är lärare eller rektorer. Andra är tand- och sjuksköterskor. En del har lyckats bli läkare, några är jurister. En hel del är journalister som faktiskt klarat sina ”hantverk” utan alltför mycket eftergifter åt den nyliberala tidsandan (även om andra sålt sig som brödskrivare åt Stampen, Schipstedt och Bonniers). En del är socialsekreterare andra har blivit uppskattade författare, konstnärer, musiker eller skådespelare. En del av alla dessa ”tusenden” är i dag socialdemokrater. På många arbetsplatser är det ”ett måste” för att få vara med och påverka den fackliga och politiska verksamheten. Andra är vänsterpartister. En del är som jag själv medlem i Socialistiska Partiet (sedan 1968 om man räknar in dess föregångare) eller i andra mindre vänstergrupperingar. Många har blivit eller håller på att bli pensionärer men fortsätter att hålla den röda fanan högt. Det vi alla lider av är kanske stundtals en viss pessimism. Allt gick inte så fort som vi drömde om. Motståndarna var mer välorganiserade än vad trodde. Men vi har definitivt inte gett upp och vi vet att nya generationer, i nya oväntade former, kommer att bära fram samma idéer!

Kort sagt. Vad Brolin valt att inte diskutera – och som därför Shottenius slipper att bry sig om – är att den stora merparten av alla oss som var med under skiftet i vänsterpolitiken från 1970-tal till 80-talet faktiskt har fortsatt att på olika sätt hålla fast vid några av de viktigaste grunderna för vänsterradikaliseringen under 1960- och 1970-talen. Genom sina urval reproducerar Brolin/Schottenius dessvärre myter om den tidens revoltörer, nämligen att de alla skulle ha vänt kappan efter vinden och nu omhuldar nyliberalismen i politiken. Myter som jag inte alls tror har något fog för sig. Allt rör sig, vi står inte kvar på samma fläck hela tiden, alla människor har förändrats, men de flesta oss står fast vid arbetarrörelsens gamla värderingar, uppgraderade med skarpare miljötänk och mer feminism.

Värre är det med den generation som kom efter oss. Den har självfallet drabbats hårt, stukats och bråkats ner av en helt annan värld, inte minst den första massarbetslösheten som kom under Göran Perssons tidiga 1990-talsår då han styrde med (v) och (mp) som regeringsunderlag. Internationellt är det nederlag och uppgivenhet som satt sina spår. Berlinmurens och stalinismens fall förlöstes inte av massrörelser för en socialistisk demokrati utan med hjälp av hänsynslösa oligarker lystna på att plundra gamla statligt ägda egendomar på sina tillgångar. En utveckling som självklart var en stor besvikelse för många som hoppats på en annan utveckling. Pol Pot-regimen vidriga massmord på den egna befolkningen, Massakern på Himmelska fridens torg samt KKP:s satsning på en statligt dirigerad råkapitalism gjorde att maoismen som ett internationellt fenomen, sånär som i en del asiatiska stater, främst Indien, helt utplånades. De organisatoriskt så starka gamla, traditionella kommunistpartierna i Europa kollapsade liksom dess mindre maoistiska efterföljare. Att den europeiska socialdemokratin kapade alla trossar med sina gamla värderingar för att sedan kunna ta sig in på nyliberala farvatten gjorde inte tiderna bättre för den generation som växte upp efter oss. 11 september-attackerna mot World Trade Centers tvillingtorn och Pentagons högkvarter samt de efterföljande ”krigen mot terrorismen, i synnerhet då i Afghanistan och Irak fick många att huka sig ännu mer. Varför bry sig om en vansinnig, depressiv omvärld med blott få tecken på ett motstånd som det gick att identifiera sig med? Bättre då att ta chansen med att satsa på sig själv! Nederlagen för de arabiska revolutionerna, samt den nära nog fullständiga hegemonin i media och politiken för nyliberala eller åtminstone individuella lösningar har givetvis förstärkt denna utveckling.

Detta kan man se överallt i våra samhällen. Vänstern i bred mening är i stort relativt kraftlös, den har blivit pessimistisk och visionslös. Antirasismen har fått en viktig plats, vi har till en del lyft frågan om diskriminering av sexuella minoriteter, men samtidigt har bredare insikter om våra klassamhällen gått i stå. Själv upplever jag dessutom en stor del av dagens vänster som lite humorlös, helt enkelt räddhågsen för att göra bort sig med ett feltramp. Saknar sångrösterna och texterna från förr, liksom upproren i konst, teater och musik. Men kanske är det bara jag som har blivit betydligt äldre…

Hur som haver med detta, det finns andra skrån än det akademiska, där vi kan läsa av vår egen tid. Ett av dessa är den skara som oftast kallas för krönikörer. I förra veckan skrev jag om hur illa Leif G W Persson gick ner sig när han jumpade ut på isar han inte visste något om. Hans krönika om den grekiska krisen, omhuldad av Expressen genom stopp för alla genmälen, var bland det värsta jag läst i genren. Men i dagarna har en yngre kollega i detta skrå, Johan Hakelius, gått ner sig på precis samma ömkliga sätt.

Hakelius är en del av den generation som vuxit upp under helt andra förutsättningar än de som var mina och andras på 1970-talet. När Majrevolten 68 blommade ut var han fortfarande i blöjåldern. Den Stora gruvstrejken i Sverige ett år senare eller 1970-talets vilda och framgångsrika strejker var självfallet inte heller något som han kunde ta in. När FNL och Nordvietnam ”befriade södern” 1975 var han bara åtta år. Som sjutton- och artonåring fastnade säkert däremot Margret Thatchers seger över de brittiska kolgruvearbetarna i minnet. En av de viktigaste upplevelserna i den påverkbara, viktiga ungdomen – när han var 22 år – var självfallet Berlinmurens kollaps liksom attraktionen från den finansvärld och de aktiebörser som gick i spinn med ständiga vinstökningar. Ett nytt Schlaraffenland som inte flödade av mjölk och honung, men väl av många framgångssagor krönta med fabulösa rikedomar.

Hakelius växte upp på Hacksta gård i Östergötland som son till en framgångsrik storbonde. Med stor talang som skribent, han är en skicklig, ibland halsbrytande provokativ och riktigt rolig sådan. Med den talangen i bagaget och intresset för ekonomi och finansvärlden hamnade han snabbt i Stockholms tidningsvärld. Var biträdande politisk redaktör på Svenska Dagbladet och värvades av MTG-koncernen som chefredaktör för Finanstidningen (för övrigt den blaska som Maria Schottenius en gång i ett av sina mer vågade stycken kallade för ”Svenska Dagbladets pissränna”). I dag är han kolumnist i tidningar som Aftonbladet och Affärsvärlden.

Tidsandan under ungdomsåren och de miljöer han sedan vandrat igenom förklarar till en del den fördomsfulla och föraktfulla syn som finns i hans krönika om Grekland. Men att den överhuvudtaget kunde komma i tryck förvånar. Tillåts man tycka vad som helst i Aftonbladet bara för att man är krönikör? Varför bara sluta ta med att ta in alla kommentarer influerade av sverigedemokraternas fördomar?

Under den grekiska krisens gång berättar Hakelius först att han ”kännt en allt större sympati för tyskarna… Hade tyskarna sagt ’Genug!’, lämnat grekerna åt Kronofogden och tröstat sig med en tallrik Saumagen (grismage), hade de fått min sympati”. En uppfattning som han grundlagt tidigare genom åren genom sitt intresse och sin beundran för det tyska ekonomiska undret. Efter denna utgångsställning smyger han in en liten brasklapp. Han reseverar sig mot Scheubles tilläggsplan på att värden från grekiska statliga tillgångar ska komma att förvaltas i en fond kontrollerad av EU (läs Tyskland). Men fortsätter sedan i en fullständigt besinningslös fördomsfullhet:

”Om man inte lever på att göra sig dummare än man är, begriper man ändå grundproblemet: Grekland är, som nation, ekonomiskt ansvarslös. Det finns säkert ansvarsfulla greker, men de har låtit nationens ekonomi hanteras av svindlare, mutkolvar och kretiner. Den idiotiska euron har inte gjort saken bättre, men euro, drachme eller chokladpengar: Grekland skulle ha haft problem ändå. Och sedan. När allt gick åt fanders valde grekerna sitt lands Johan Ehrenberg till statsminister och röstade för att det visst går att äta kakan och ha den kvar. När kakan inte gjorde som den var tillsagd, utlyste de generalstrejk. De hade ju bestämt att verkligheten inte gällde dem. Och ändå. Grekerna sitter där i din soffa. En hopplös new age-moster, som hinkar retsina och pratar demonstrationer, konspirationsteorier och revolt.

Men mitt i all nipprighet kan du inte komma ifrån att hon har en poäng. Det här är inte rimligt.”

Den enda poäng som Hakelius vill räkna hem till Grekland, är alltså att Scheubles tvångsindragning och tyska kontroll av grekiska tillgångar var att gå för långt. Han nämner också att det finns ”ansvarsfulla” greker. Men inte mer än så. Den enda verklighet han vill kännas vid för Greklands del är i grunden densamma som Leif G W Persson snappat upp från sin nuvarande vänkrets och skrev om i Expressen. Alltså om ”en hoper vanliga skojare … de politiska ledarna för ett land som i avgörande stycken lever på att upplåta sina badstränder, hyra ut solstolar, odla oliver och tillverka fetaost”. Hakelius vet ingenting om klassamhället Grekland. Eller vill inte veta. Alla greker är lata och odugliga, lever på oss turister, hinkar i sig Retsina, gapar och revolterar på gatorna.

Med sitt intresse för ekonomi vet han säkert att det var Mario Draghi som ansvarig för Goldman Sachs International som hjälpte den tidens skojare i de grekiska regeringarna att fiffla med sina statliga budgetbokslut så att de kunde kvalificera sig in i EU. Samme Draghi som nu är ordförande för Europeiska Centralbanken och i den rollen såg till att skapa kaos i den grekiska ekonomin, med bankstopp, genom att helt dämma flödet av likvida medel inför slutförhandlingarna. Hakelius vet självfallet också att Merkel och Sarkozy inte gav de egna bankerna ens gult kort för deras ansvarslösa lån till den grekiska staten. I stället vältrade de över kostnaderna på euroländerna skattebetalare…

Just för att han vet, eftersom han i grunden är ekonomijournalist, blir hans förnedring av grekerna desto mer hutlös. En skränfock som roar sig med att driva med ett ”gapande” folk. Jag skrev tidigare att han ibland kan vara riktigt rolig i sina skriverier. Men att hoppa och slå på utsatta människor som redan ligger ner, om än verbalt, kan aldrig vara roligt. Det är bara föraktfullt.

Nåväl, detta var hastiga nedslag i lite olika tidsskeden och ett försök att skissa hur ideologier kan skifta från en tid till en annan. Någon kanske tycker att jag varit väl pessimistisk i mina funderingar och jag avslutar därför med den optimism som vi trots allt kunnat smaka på den senaste veckan. Krisen, vare sig i Grekland eller i andra delar av Europa är långt ifrån över. Detta därför att det i grunden handlar om en kris för kapitalismens Europa och i detta perspektiv är det grekernas starka motstånd som låter oss ana en annan möjlighet, vi läppjar faktiskt på något helt nytt, vi smeks av friska vindar som kan bli till ett snabbt skifte när det gäller ideologier och politik. Har jag inte då helt plötsligt vänt på klacken och blivit en urbota optimist? Vi får se, allt är i rörelse och ingen vet var vi står i morgon. Men till stöd för min optimism ska jag avslutningsvis citera Donald Tusk, det mäktiga Europeiska rådets ordförande, vilket drar samman EU:s 47 stats- eller regeringschefer samt EU-kommissionens ordförande, för viktiga gemensamma beslut. Donald Tusk ledde och övervann alla svårigheter vid de slutförhandlingar som skedde i Bryssel med Tsipras och hans nye finansminister. Han tyckte för övrigt att Angela Merkel utnyttjade den hårdföre Scheuble på ett skickligt sätt. I manglingarna med Tsipras spelade paret skickligt sina roller som respektive ”den onde och den gode snuten”. Men det jag har gemensamt med Tusk är inte detta utan den risk för en grekisk ideologisk smitta över hela Europa som han säger sig frukta mer än den finansiella smitta som han inte ens bedömer som ett problem. Fast jag ser det förstås som en möjlighet. Men självklart bara om vi socialister och människor i den breda vänstern inte låter reaktionära högerpartier hålla i motståndets politiska taktpinnar. I så här klara ordalag berättade Tusk för en samling journalister om förhandlingarna och sina farhågor för framtiden:

”Jag var helt säker på att det inte fanns någon risk för en finansiell smitta även om Grekland lämnat euron. Det var inte bara en slogan, det var inte propaganda när Draghi och andra institutioner bekräftade att eurozonen i dag är relativt säker och att det inte finns en risk för smitta. Men självklart, efter en dramatisk händelse som en Grexit, kunde vi förutse en del politiska, ideologiska och geopolitiska konsekvenser.
Jag är verkligen rädd för denna ideologiska eller politiska smitta, inte en finansiell sådan, som skulle kunna komma ur den grekiska krisen. Dagens situation i Grekland, inklusive resultaten från folkomröstningen och de senaste allmänna valen, men också stämningsläget i en del kommentarer – vi har något som liknar en ny stor debatt i Europa. Allting handlar om nya ideologier. Faktum är att det inte är något nytt. Vi har något vi kan likna vid en ekonomisk och ideologisk illusion, nämligen att vi skulle ha en möjlighet att bygga en sorts alternativ till det traditionella europeiska ekonomiska systemet. Detta är inte bara ett grekiskt fenomen.
Denna nya intellektuella sinnesstämning, min intuition säger mig att det är en risk för Europa. Speciellt denna radikala vänsterillusion om att du kan bygga någon sorts alternativ till den europeiska ekonomiska visionen…Min rädsla är att denna ideologiska smitta är en större risk än den finansiella dito.
För mig är denna atmosfär lite lik tiden efter 1968 i Europa. Jag kan känna av, kanske inte en revolutionär stämning, men någonting av en vitt spridd otålighet. När otåligheten går över från en individuell historia till en social erfarenhet, är detta en introduktion för revolutioner. Jag tror att en del omständigheter liknar de som var vid handen 1968”.

Jag känner alltså av samma stämningar som Tusk – i de politiska vindarna från Grekland. Men ser givetvis helt andra möjligheter. ”Ungdomen är revolutionens stormsvalor” skrev Karl Liebknecht på sin tid. Samtidigt brukar vi säga att ”en svala gör ingen sommar”. Vi får se vad som flyger över Europa de kommande åren. Vem vet. Kanske Tusk och jag får rätt…

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Greklandskrisen, Johan Hakelius, Maria Schottenius, Syriza, Donald Tusk, Karl Liebknecht

Myter om islamofobi och antisemitism i Charlie Hebdo

Publicerat 27 feb 2015 av Benny Åsman

Många har sagt mycket om Charlie Hebdo. Men väldigt få i den svenska debatten verkar veta vad de pratar om. Ytterst få har läst ett enda nummer av tidningen, för att inte säga flera nummer.

Ändå har epiteten haglat från många håll. Islamofobisk. Rasistisk. Antisemitisk. Vulgär. Oansvarig. Respektlös. Fick vad man kunde vänta sig.

Att tidningen allt från sin start haft en enda genomgående redaktionell linje, häckla makten, häckla imperialismen och häckla religionen, är det få som sett till när skällsorden haglat. Ja till och med bland de som stolt försvarar yttrandefriheten och Charlie Hebdos rätt att publicera vad de vill, om det inte bryter mot existerande yttrandefrihetslagar, är det förmodligen skralt med kunskaper om vad som publicerats i tidningen, vilka och vad som häcklats i karikatyrer och text.

Mohammed överspelad av fundamentalister
-Det är jobbigt att älskas av idioter.

Nu kan vi luta oss tillbaka mot en omfattande undersökning av vad som dominerat den hädiska tidningens förstasidor, det vill säga den sida som speglar tidningens ”själ”. Två franska sociologer har helt enkelt granskat varenda förstasida i Charlie Hebdo de senaste tio åren. Det blir 523 tidningar. För att nagla fast tidningen som antisemitisk och/eller islamofobisk kunde man vänta sig en dominans på ettorna av bland annat dessa två teman. Men statistiken talar ett annat, ett helt annat språk. Bara 7 förstasidor av 523 har karikatyrer som driver med islam eller profeten Mohammed.

Så här ser den totala fördelningen ut:
336 förstasidor handlar om politik och politiker i Frankrike och internationellt.
85 förstasidor visar karikatyrer om ekonomin och sociala förhållanden.
42 ettor driver med idrotten och underhållningsindustrin.
38 ettor handlar om religionen och religiösa ledare: varav 21 om kristendom, 10 driver med flera religioner samtidigt, 7 är direkta karikatyrer av islam och till sist 22 om andra religiösa ämnen.

François Hollandes äventyr utanför presidentskapet fick både en och två slängar

I en annan studie som gjorts över vad Charlie Hebdo hade som tema på ettorna under 2014 visade det sig att Mohammed fick spela huvudrollen en gång av 52.

I tio år har alltså Charlie Hebdo ägnat i stort sett alla sin kraft åt att häckla politiska och världsliga ledare. Familjen Le Pen och Nationella Fronten intar första plats, följt av Sarkozy, Hollande, och politiska partiers tidigare ledare och statschefer. Därmed skiljer sig Charlie totalt från Jyllandspostens ensidiga redaktionella linje.

Själv har jag aldrig gillat Charlies stil och grova satirer. Men det ingår i yttrandefriheten att få vara grov och provocerande. Man behöver inte gilla det. Men när Charlies politiska hemvist i den anarkistiskt/socialistiska traditionen av antirasism och antiimperialism ifrågasätts av så många som aldrig ens hållit tidningen i sin hand då kan man fråga sig hur det är ställt.

Fyra miljoner franska medborgare fattade att angreppet på Charlie Hebdo var ett angrepp på det fria ordet och anslöt sig till protesterna under banderollen ”Je suis Charlie”. De gjorde de inte för att visa sin entusiasm för Charlies karikatyrer utan för att försvara rätten att tala fritt i samhället och i solidaritet med de mördade journalisterna.

Läs även andra bloggares åsikter om Charlie Hebdo, Terrorism, Frankrike, Islam

Är vi alla Lars Vilks?

Publicerat 15 feb 2015 av Göte Kildén

”Vi är alla Lars Vilks!”.

Är vi det? Nej, för även om det hade varit han som blivit ihjälskjuten i Köpenhamn är det förmodligen inte så många som hade reagerat aktivt mot dådet genom att solidarisera sig med den döde och hans rätt att uppträda.

Varför? Jo, det är svårt att identifiera sig med en konstnär vars arbeten, alltsedan teckningarna 2007 med Muhammed som rondellhund, mest har varit effektsökeri med hans egen narcissism och utfall mot Islam som attraktionskraft. I vad som beskrivits som ett uttryck av postmodernistisk, värderelativism kallade han exempelvis sin närvaro på amerikanska ”Stop Islamization of Nations” konferens i New York 2012 för ”en del av sitt konstverk”. I själva verket en politiskt reaktionär tillställning som var en antites, med en egen fast murad rasistisk värdegrund, alltså raka motsatsen till Vilks påstådda värdenihilism. Exempelvis framfördes där, utan mothugg, det avskyvärda påståendet att muslimer är ”råttor som ska utrotas”.

Detta till skillnad från den nyligen så hårt drabbade redaktionen för satirtidningen Charlie Hebdo, vilken aldrig skulle deltagit i något sådant sammanhang. I motsats till denna redaktion har han heller aldrig haft Västvärldens eliter som sina måltavlor. Hans konstnärliga koncept med yttrandefriheten som idé har konsekvent undvikit att så att säga ”slå åt alla håll”.

Men denna kritik, som jag tror att många har, räcker inte för att nonchalera attentaten i Köpenhamn. Tvärtom är den ganska ointressant i sammanhanget. Gärningsmannens eller gärningsmännens logik följer samma bana som i Paris. Han/de tog till yttersta graden av våld, rätten att döda, för att protestera mot det seminarium med Vilks, Femen och franska ambassadören där dessa skulle diskutera bland annat gudsförnekelse och rätten till yttrandefrihet. Över tvåhundra skott från ett automatvapen sköts mot möteslokalen. Filmregissören Finn Nørgaard träffades så illa att han dödades. Tre poliser skadades. Dessutom angreps en synagoga och där dödades en judisk församlingsmedlem som vaktade den egna helgedomen. Rakt av en handling av antisemitism och ett angrepp på religionsfriheten oavsett eventuell förklädnad bakom en mask av kritik mot Israels apartheidpolitik och västmakternas stöd för staten Israels koloniala expansion.

Den eller de som ligger bakom dåden är inga finsmakade kulturrecensenter som diskuterar Vilks postmodernism eller Femens nakna bröst fram och baklänges. Inte heller bryr de sig om skillnaden mellan antisionism och antisemitism. Nej, de tar sig helt enkelt rätten, att med en extrem tolkning av Koranen och andra av Islams heliga skrifter, och med dödligt våld som vapen, se till att alla vi andra lever efter deras regler och föreskrifter. Likt Lars Hillersbergs polis på bilden ovan struntar de helt i våra olika nyanser eller värderingar när det gäller hur yttrandefriheten och religionsfriheten ska hanteras. På samma sätt som nazisterna först tog judarna och romerna, sedan kommunister och socialdemokrater för att till sist ta godhjärtade liberaler, vill högerextrem politisk islam jämnt av kapa allt som sticker ut och strider mot deras egen tolkning av islam. De accepterar vare sig yttrandefrihet i stort, inte heller religionsfrihet, utan vill i grunden riva ner varje öppen sekulär statsbildning och ersätta denna med medeltida tolkningar av sharia, den lagstiftning som finns i eller sägs härstamma från en tolkning av denna skrift.

Därför är det lika viktigt nu som efter de avskyvärda dåden i Paris att fördöma och gemensamt protestera mot attentaten i Köpenhamn. De var inte riktade mot vare sig Lars Vilks eller Israels fosforbomber över Gaza utan mot yttrandefriheten och religionsfriheten i allmänhet.

Kultur- och demokratiminister Alice Bah Kuhnke har i samband med attackerna mot moskéer i Sverige sagt att hon vill att vi ska lära oss mer om islam. Vilket självfallet aldrig kan vara fel. Inte minst att den väldiga huvudströmmen av muslimer i världen tar avstånd från dessa extrema tolkningar av sin religion. Vi behöver också lära många i vårt eget land mycket mer om judendomen och antisemitism.

Men vad både Paris och Köpenhamn, liksom attentat mot må det vara en synagoga eller en moské i vårt eget land, framförallt visar är att vi behöver lära oss mer om vad rätten till yttrandefrihet, mötesfrihet och religionsfrihet handlar om!

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Lars Vilks, Femen, terrordåden i Köpenhamn

”Hjärnsläpp” i SVT-Rapport om svenska skattefifflare i Schweiz

Publicerat 10 feb 2015 av Göte Kildén

Storbanken HSBC i Schweiz fick i går bekämpa ”en internationell brandstorm av protester och upprördhet” när det avslöjades att den hjälpt korrupta och kriminella affärsmän till skattebrott i sina hemländer. I exempelvis Belgien där banken är under utredning överväger en domare att utfärda en internationell arresteringsorder för dess ledning.

Ja, så berättas det i dag i den brittiska tidningen Guardian som var en av de tidningar som avslöjade den stora härva av skattebrott vilken kom i dagern sedan en av HSBC:s IT-experter, visselblåsaren Hervé Falciani, prånglat ut en datafil med namnen på över hundratusen internationella skattebrottslingar.

HSBC garanterar fläckfri tvätt av svarta pengar…

Bra att komma ihåg i sammanhanget är också att det är i HSBC:s skattevalv som Greklands kriminella rika överklass gömt delar av de förmögenheter den undanhållit beskattning i hemlandet. När journalisten Kostas Vaxevanis för två år sedan publicerade namnen på 1 991 grekiska medborgare som anlitat bankens tjänster undslapp han (!) två års fängelse för ”databrott” bara tack vare ett fantastiskt folkligt stöd. De förmögna greker som gjort sig själva till skattefrälse ifrågasattes inte överhuvudtaget av sina egna i det korrumperade rättsväsendet…

I Sverige var det inte heller precis en brandstorm som i går drog fram i media. Det pyrde till lite grand. Mer blev inte. Fotbollsproffset och kändisen Andreas Andersson hängdes ut och det berättades att ”flera hundra svenskar” (egentligen drygt 500 vilket är dubbelt så många) finns med i datafilen. Tusentals andra har ju redan gjort ”en självrättelse” och slipper därför undan. Gårdagens fokus i skattefrågan var i stället inställt på om det var sverigedemokraten och riksdagsmannen Martin Kinnunen eller partiets revisor som skattefifflat när det gällt redovisningen för partiets eget mediabolag Samtid och Framtid. Inte oviktig, men varför bara visa upp en liten mört när också de stora gäddorna fastnat i näten?

SVT släpper okommenterat fram en revisor från Bird&Bird, en firma som älskar sina kunders passioner. För skattesmitning?

I SVT:s Rapport återspeglades statens och den styrande elitens lättsinne inför den stora skatteskandalen med ett inslag som faktiskt får kallas för ett redaktionellt och journalistiskt hjärnsläpp. En av de skatterevisorer (brännvinsadvokater sa man förr) som jobbar i detta juridiska skumrask, Staffan Andersson anställd i firman Bird&Bird, fick, helt okommenterad, road och med ett förtjusande leende på läpparna banalisera sina klienters kriminalitet. Kanske också ett sätt att vifta undan anklagelser om koppleri i skattesmitning?

”Jag tror att det är väldigt många som bara har varit nere på skidsemester i Schweiz och tycker att det är lite häftigt. Så visst finns det det (många skäl till att man skattesmiter). Sen är det något av en tradition, man tycker att det ska vara så. Sen ligger det kvar det här med att undvika arvsskatt. Man litar inte på den svenska regeringen och vad som händer framöver.”

Så bedårande! Man är som seden bjuder nere på en liten skidsemester i Schweiz. Hipp som happ, i en av pisterna eller i minglet ”after ski” får man ett erbjudande (?) om att gömma undan några miljoner i skatt. Häftigt och dessutom en tradition i släkten och bland alla bekanta. Vem vet dessutom vad den (socialistiska) regeringen därhemma kan hitta på…

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, HSBC, skattefiffel

Kildén & Åsman

"Den världskarta som inte visar var landet Utopia ligger är inte värd ett enda ögonkast." Oscar Wilde

Kategoriarkiv: Moral

Lönsam välfärd med lönsamma barn? Peter Tillberg till minne.

Vi skulle vattenkammas, luggas och tuktas till morgondagens välanpassade arbetskraft.

Peter gav som revoltör sin målning det berömda och ofta citerade namnet ”Blir du lönsam, lille vän?”.”

Proletären delar både rubrik och redaktionell glädje med högerextrema Fria Tider…

Nyliberalt försök till taskgrepp på Göran Greider

”Varför inte? Här kan jag ta några riktiga taskgrepp på Göran!”…

”Jag rafsar bara ihop lite skit om trotskismen och Stieg Larssons vidriga kommunism. Avslutar sedan med det vanliga hugget om att Göran måste hålla rent vänsterut om han inte själv ska falla ner i avgrunden”…

Mörkerman från Lund

”Trotskismen förordar en kommunistisk elittrupp”, ”proletariatets diktatur” och ”politisk massterror”. De som likt Stieg Larsson stödjer Socialistiska Partiet och Fjärde Internationalen är därmed enligt Runnbergs vise man från Lund ”fullkomliga politiska galningar”.

”De väldiga immigrationsströmmarna bidrar till att samma problem ställs internt i varje land i västvärlden. Nationalstatens (och för svenskt vidkommande ”folkhemmets”) idé utsätts för ett allt hårdare tryck. Därav debatten om multikulti”.

I ett inlägg på Sydsvenskans kultursidan har Daniel Suhonen med hårda ord sammanfattat Nordins politiska filosofi:

Jens Runnberg varnar för ”avgrundsvänstern” och avslutar sin bedrövliga ledare med ett förmanande utrop: ” Håll rent vänsterut, Greider!”.

Men nog är det han själv, i famntag med Nordin, som handlöst faller ner i avgrundshögerns bråddjupa mörker.

Uteslutningshot mot lojala vänsterpartister. Enhet i en glädjefull, skapande mångfald eller människor som fösts in i en partifålla av steril enfald?

Aftonbladets Katrine Marçal hissar falsk feministisk flagg när hon skriver om ”äldre, argsinta, vita män”…

Är vi alla Lars Vilks?

”Hjärnsläpp” i SVT-Rapport om svenska skattefifflare i Schweiz

Vi skulle vattenkammas, luggas och tuktas till morgondagens välanpassade arbetskraft.

Peter gav som revoltör sin målning det berömda och ofta citerade namnet ”Blir du lönsam, lille vän?”.”

Share this:

Share this:

”Varför inte? Här kan jag ta några riktiga taskgrepp på Göran!”…

”Jag rafsar bara ihop lite skit om trotskismen och Stieg Larssons vidriga kommunism. Avslutar sedan med det vanliga hugget om att Göran måste hålla rent vänsterut om han inte själv ska falla ner i avgrunden”…

Mörkerman från Lund

”Trotskismen förordar en kommunistisk elittrupp”, ”proletariatets diktatur” och ”politisk massterror”. De som likt Stieg Larsson stödjer Socialistiska Partiet och Fjärde Internationalen är därmed enligt Runnbergs vise man från Lund ”fullkomliga politiska galningar”.

”De väldiga immigrationsströmmarna bidrar till att samma problem ställs internt i varje land i västvärlden. Nationalstatens (och för svenskt vidkommande ”folkhemmets”) idé utsätts för ett allt hårdare tryck. Därav debatten om multikulti”.

I ett inlägg på Sydsvenskans kultursidan har Daniel Suhonen med hårda ord sammanfattat Nordins politiska filosofi:

Jens Runnberg varnar för ”avgrundsvänstern” och avslutar sin bedrövliga ledare med ett förmanande utrop: ” Håll rent vänsterut, Greider!”.

Men nog är det han själv, i famntag med Nordin, som handlöst faller ner i avgrundshögerns bråddjupa mörker.

Share this:

Share this:

I sin kritik av min artikel ”Den orealistiska realismen” målar Johan Ehrenberg upp en bild av mig som en vresig, bitter gubbe som försöker ”missleda unga läsare utifrån nån gammal sekteristisk ilska från en gammal debatt”.

Han tecknar en bild av en åldrande man som förför ungdomen genom att riva i gamla sår…

Men nu offrade Tsipras i stället allt för euron.

Alexis Tsipras och Panagiotis Lafazanis.

I går vapenbröder. I dag ledare för olika partier.

Johan Ehrenberg i talarstolen. När det gäller Syrizas tudelning nöjer han sig säkert inte med att bara var en kommenterande tidningsman.

Greklands BNP har sjunkit mer än 25 procent sedan 2007

Vilken väg för Europas nya vänsterpartier. Här Tsipras och Podemos ledare

Pablo Iglesias på ett grekiskt valmöte med Syriza i vintras.

Offentligt opinionsmöte i går, måndag, med Vänsterplattformen i Aten.

Share this:

Share this:

Share this:

Share this:

Share this:

Share this: