Bosättare agerar fritt.

Den israelska dagstidningen Haaretz är en viktig källa för att kunna se bakom de officiella talen och det diplomatiska spelet. Nedan följer översatta delar av en artikel som visar på följderna av de israeliska myndigheternas passivitet inför de illegala bosättningarna på palestinsk jord. Det handlar allstå om de utposter som inte godkänts av Israel. Artikeln är skriven av Haaretz korrespondent Amos Harel.

”Under det gångna decenniet har bosättarna i de yttre kolonierna gradvis kunnat lägga alltmer jord under sin kontroll tack vare avsaknaden av statlig kontroll och minimalt upprätthållande av lagen.

Det är svårt att tro att detta ska ändra sig bara för att Barack Obama vill det. På varandra följande regeringar har aldrig på allvar försökt att upprätthålla lagen vad gäller utposterna.

Ser vi tillbaka på försöken att stoppa utposterna från 1999 i Havat Ma’on till 2006 i Amona var de alltid begränsade medan bosättarnas gradvisa annektering fortsatte.

Premiärministern Benjamin Netanyahu vet att hans kontroll över utposterna är bräcklig. Han är inte den som vill besluta om hur många husvagnar som ställs upp på kulle 725, eller hur många palestinska fruktträdgårdar som dras upp med rötterna nära Yitzhar.

En högt uppsatt person i försvaret säger till Haaretz:

’Israels lag gällde aldrig i dessa områden. Anta att den civila administrationen identifierar olagliga byggnader i en utpost. Vad kommer de att göra? De klistrar upp en order på husvagnen som beordrar dem att lämna platsen. Bosättarna bryr sig inte ens om att riva ned papperet utan bara fortsätter som vanligt.’

Bosättarnas hållning kan förmodas bli ännu tuffare om bosättningsstoppet blir verklighet. Om de tror att de förlorat spelet har de inte längre något för att följa reglerna. När det gäller bosättningarna (de som regeringen anser lagliga: min anm.) är läget annorlunda. Det är stora projekt med stora investeringar utförda av kända byggföretag. De kan inte bygga utan statliga bygglov. Det vore att riskera stora förluster.

Därav följer det absurda: I Beitar Ilit(stor bosättning. min.anm.) som kommer att förbli under Isrealisk kontroll stannar nybyggnaden upp. Men i Mitzpeh Yitzhar (olaglig utpost.min.anm.) och på den omkringliggande jordbruksmarken går affärerna på som vanligt även om framgång för bosättarna innebär dödsstöten för en tvåstatslösning, något Netanyahu tvingades att backa upp i sitt tal vid Bar-Ilan universitetet.

Amerikanerna vet vad som pågår. De missar inte mycket mellan satellitbilder och CNN och det de missar drar Peace Now fram i ljuset.

I media: DN1,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Israel, Haaretz, Kolonier, Bosättare, Netanyahu, Palestina

USA göder korruptionen i Afghanistan.

Så är då president Karzai installerad för en ny femårsperiod i Kabul. USA och Nato visar upp ett tydligt obehag över att sitta i samma båt som han under ännu fem år. Men eftersom det inte finns något val för Barack Obama och Natoledningen försöker de att få Karzai att framstå i lite bättre dager.

Hillary Clinton verkar satsa hela sin karriär på att Karzai ska ömsa skinn och bli den omutliga hedersknyffel som hon innerligt önskar att han vore samtidigt som hon vet allt om vad som sker i kulisserna i presidentpalatset.

-Jag lovar och svär…

I sitt invigningstal lovade Karzai att alla som gör sig skyldig till korruption och svågerpolitik ska ställas inför rätta och dömas. För de 300 utländska dignitärerna på plats var det säkert ett pinsamt ögonblick men utan annat val var det bara att svälja förtreten. Hillary Clinton sa sig vara mycket nöjd med presidentens tal men la ändå till att det krävs handling för att framsteg ska kunna göras i ”good governance”, detta engelska helt vidriga begrepp som saknar verklig översättning till andra språk om man inte nöjer sig med ”gott styre”.

Den verkliga fråga som man ska ställa är vilka är källorna till den omfattande korruptionen i landet? För korruption lever inte av sig självt, det behövs pengar, mycket pengar.

Det är helt enkelt USA/Natos betalning för logistik, underhåll och transporter, som göder korruptionens viktigaste filialer. Dra tillbaka alla utländska trupper och källorna för alla som nu skor sig grundligt försvinner i all hast och de korrupta politikerna i Kabul kommer att hänga fritt i luften, kanske bokstavligt talat.

De två viktigaste källorna till den omfattande korruptionen är affärskontrakt som sluts med lokala företag och köp av säkerhetstjänster till skydd av transporter, exempelvis.

Det är många som skapat sig stora förmögenheter i kölvattnet på den amerikanska invasionen år 2001. Det gällde bara att ha de rätta kontakterna eller släktbanden.

President Karzais yngre bror Ahmed Karzai är mest känd för sina påstådda kontakter med opiumhandeln. Men inga klara bevis för hans aktivitet som narkotikakung har ännu visats upp. Men Karzai den yngre har andra karuseller att vinna på. Nyligen avslöjades i ett senatsförhör att Ahmed Karzai i åratal stått på CIAs lönelista. Han är ägare av flera bolag och har hjälpt CIA att sätta upp en privat milis under namnet Kandahar Strike Force. Ahmed Karzai anses vara den mäktigaste mannen i södra delen av landet där talibanerna är som starkast. Enligt vittnen finns det inget som fungerar i Kandahar utan broder Karzais medgivande. CIA hyr också ett stort huskomplex utanför Kandahar för sina egna och amerikanska specialtrupper. Anläggningen, som ironiskt nog förr tillhörde talibanledarna Mullah Omar, är också bas för Kandahar Strike Force.

-Han är vår hyresvärd, sa en högt uppsatt CIA-man anonymt till tidningen New York Times den 28 oktober. Enligt samma källa har Ahmed Karzai enormt inflytande över opiumhandeln därför att hans styrkor kontrollerar alla broar över Helmandfloden som skär av transportvägarna från odlingarna i Helmand till Kandahar. Som en äkta feodalherre tar han ut tullar vid broarna.

Ahmed Karzai kontrollerar broarna över den måktiga Helmand River

Bröderna Ahmed och Rashid Popal tillhör de rikaste männen i Afghanistan. Gissa vem som är deras kusin. Rätt. President Hamid Karzai i egen hög person. De båda bröderna började sin karriär som heroinsmugglare i USA där de i början av 90-talet tillbringade några år bakom galler. Väl tillbaka i Afghanistan gick det snabbt uppåt för bröderna som omskolat sig i bland annat säkerhetsbranschen. De äger ett bolag med namnet Watan Risk Management som specialiserat sig på att skydda transporter av amerikanska arméförnödenheter mellan Kabul och Kandahar. Det är stora pengar i rörelse. Enligt den amerikanska tidskriften The Nation betalar USA hundratals miljoner dollar varje år i transport- och säkerhetskontrakt med lokala företagare och krigsherrar.

Enligt The Nation säger amerikanska militära källor i Kabul att minst 10 procent av alla dessa pengar hamnar i talibanernas fickor. Säkerhetsbolagen, som Watan Risk Management, betalar helt enkelt talibanerna, lokala miliser, krigsherrar och politiker för att de ska släppas fram till sin destination utan att angripas. Mutor, tullar, livförsäkring? Kalla det vad som helst. Faktum kvartstår att stora delar av talibanerna och andra upprorsgrupper finansieras direkt och indirekt av USA/Nato.

Talibanerna betalas för slippa angrepp

Ett annat säkerhetsbolag som vadar i pengar heter NCL Holdings. Det ägs av en amerikan vid namn Hamed Wardak. Hans far är Afghanistans nuvarande försvarsminister. Sonen fick sin utbildning i USA och adopterades av den berömda tankesmedjan American Enterprise Institute. Det har han tydligen haft stor nytta av eftersom det lilla NCL Holdings mycket snabbt fick ett jättekontrakt med amerikanska armén i Afghanistan för att sköta huvuddelen av arméns logistik. Bara kontraktet med NCL går på 360 miljoner dollar. Totalt har USA skrivit logistikkontrakt för över två miljarder dollar. Hela hemligheten med transport av allt från toalettpapper till pansarbilar till arméns utposter är hur de skyddas.

-Vi betalar i princip talibanerna för att de inte ska skjuta på oss, säger en amerikansk officer till The Nation.

Pengarna går också andra vägen. I ett åtal mot en amerikansk officer framgår det att ett transportbolag, Afghan International Trucking, hade gett honom 20 000 dollar i månaden för att få vara med i budgivningen om de feta kontrakten. AIT ägs av sonen till det afghanska parlamentets talman.

Parlamentet i fullt plenum.

Bilden blir allt tydligare ju mer man tittar in bakom korruptionens ridå. De som inte har kontakter med toppolitiker och höga klanmän är lätträknade. I veckan beskrev dagstidningen The Asia Times att kapitalflykten från Afghanistan växer snabbt. Det är små- och medelstora affärsmän, som saknar de rätta kontakterna och som inte vågar stanna kvar i landet, som tar med sig sina pengar till Singapour och andra lugnare platser.

Det finns bara en slutsats att dra efter att jag har läst spaltmetrar om hur korruptionen är uppbyggd i landet. För att möta Hillary Clintons krav på ”good governance” och transparens måste Hahmid Karzai inte bara ställa inför rätta cheferna för alla transport- och säkerhetsbolag. Han måste också ställa alla medlemmar i sin egen familj inför rätta. Alla andra ministrars små gulliga arvtagare måsta också åtalas. Till sist bör han avskeda och åtala sig själv eftersom i ett spindelnät är det till sist spindeln som har kontrollen.

Hela härvan av banditer, giriga klanledare och korrupta politiker skulle snabbt tappa näring om de utländska trupperna togs hem. De är inte en del av lösningen i Afghanistan. De är hela problemet.

I media; DN1,AB1,AB2,SSD1,Dagens Arena,SVD1,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Afghanistan, Karzai, USA, Clinton, Korruption, Krigsherrar, Talibaner, Kabul, Kandahar,

Maskrosorna är överblommade

I skymundan har det länge pågått en diskussion om var Miljöpartiet egentligen hör hemma i vårt politiska landskap. På samma sätt som en gång när Alf Svenssons kristdemokrater tog sin i rikspolitiken, menade Miljöpartiets grundare i början på åttiotalet att de helt stod utanför blockpolitiken. De sa sig stå neutrala mellan de två lägren. Det borgerliga respektive det socialistiska blocket. En Pohanka, en Gahrton, en Domeij, en Schlaug en Göes och andra pionjärer vände ryggen åt den slentrianmässiga och svepande uppdelning i två till synes artfrämmande kategorier som främst media älskar att använda. I stället svängde de sig i termer om ”grön ideologi” och  en ”kretsloppsekonomi”.

Nu har tiderna flyktat. Yllekoftorna är borta och tanken på en medborgarlön utan att man arbetar har satts på undantag. När det gäller arbetsrätten för dem som däremot jobbar har man röstat med borgarna. I flygande fart omprövades inställningen till EU och man har flaggat för kompromisser när det gäller avvecklingen av kärnkraft. I går försvann alla rester av fredssträvan och pacifism när man än en gång röstade för att ställa utökade svenska truppinsatser till förfogande för NATO:s krig i Afghanistan. Delar av vårt gemensamma skolväsende har man ivrigt varit med om att sälja ut till globala riskkapitalbolag. Partiet har brutit fram starkt i storstäderna och i Stockholm etablerat sig som tredje största parti. De unga gröna från 80-talet har blivit medelålders välutbildad och välavlönad medelklass ( det är deras barn som går i friskolorna ). I linje med detta har Miljöpartiet numer också en skattepolitik som gynnar dessa grupper.

De en gång, så späda och fräscha maskrosorna, som tog sig

upp ur asfalten är i dag överblommade…

Det gamla språkröret Birger Schlaug, som numer bara språkar för sig själv, har blivit mer och mer vass, mer och mer bitter i sina kommentarer och frågar nu i veckan på Newsmill om det inte är dags för sina gamla partikamrater med ett namnbyte. Han ser sorgmodigt att Handelshögskolans tidning har en rubrik som skriker ut ”Miljöpartiet – de verkliga marknadsekonomerna” och drar sedan slutsatsen att:

Miljöpartiet som tidigare, utifrån gröna grundbultar, varit mån om att skilja på frihet för människor och frihet för kapital glider nu allt längre bort från detta synsätt. Ekonomisk vinst betonas mer än tidigare. Företag tycks viktigare än människor. Vinstbegreppet blir allt mer vägledande och därmed sitter man på det sluttande plan som medför att människor alltmer definieras som ekonomiska varelser istället för som biologiska, sociala och kulturella varelser. Och det är en enorm skillnad att bygga samhälle för ekonomiska varelser och att bygga samhälle för riktiga människor…

I samma anda angriper Rickard Allvin, språkrör för Gröna Studenter i Göteborg, sina egna språkrör för att de i SvD hävdat att ”det gröna samhället skapas av engagemang, nya idéer och växande företag”. För Allvin är det i stället självklart att det gröna samhället skapas av ”växande människor”.

Den här ordväxlingen kunde fortsatt i skymundan av debatten mellan ”de två blocken”. Men i takt med Sverigedemokraternas framgångar börjar det bli fullt möjligt att hela den gamla svenska blockpolitiken rasar. Om ett år kan alla gamla klossar stå på kant och de etablerade riksdagspartierna febrilt leta efter nya sätt att bygga sina maktpyramider. ”Det borgerliga lägret” är därför i full fart på väg att ompröva sina tidigare förutfattade meningar om miljöpartisterna. Inte minst därför att Miljöpartiets ledning sålt ut så mycket av sin gamla idealism för att få sitta vid de åtråvärda regeringstaburetterna. Vad som händer är helt enkelt att ledarskribenter och tankesmedjor börjar vänja sig vid tanken på att det faktiskt kan finnas en modern borgerlig radikalism! Borgerliga ideologer som Johan Norberg och flera politiker från regeringsalliansen, främst Folkpartiet, annonserar att deras läger kan tänka sig att släppa in miljöpartisterna. De inser naturligtvis att älskar man småföretag – då älskar man också stora företag. För hela vitsen med vård och omsorg inriktat på den lilla företagaren är naturligtvis att denna ska bli rik och stor. Ingen tycker illa om sina egna barn bara för att dessa växer upp…

Stureplansliberalen Fredrik Federley ser också vad som håller på att ske. Att Miljöpartiet ”har gjort sig av med en rad besvärande frågor som det envetna motståndet mot EU och därmed kommit att bli rumsrena”. Han inser också att Centerpartiets eget försök att komma förbi det här med det gamla Bondeförbundets tynande väljarbas på landbygden, genom att följa med flyttlassen in till storstäderna, har misslyckats. Inte minst för sveket i sin egen kärnfråga, protesterna mot kärnkraften, den rörelse som under tjugo år kunde ge partiet ett visst stöd även i städerna. Trots att centerrörelsen har miljarder i tillgångar efter sin utförsäljning av den egna pressen riskerar man att gå under i det hårda storstadslivet. Maud Olofsson katastrofala hantering av Vattenfall blir kanske det som gör partiet för alltid dras ner i det utomparlamentariska bråddjupet.

Maria Wetterstrand kommer fram i rampljuset som en radikal,

socialliberal och borgerlig politiker.

På Newsmill har Maria Wetterstrand också slagit an strängar som kan älskas av av många människor med en borgerlig syn på tillvaron. Hon slår fast att ”De gröna är ett naturligt hem för alla socialliberaler” och hyllar sedan företagande och entreprenörskap i översvallande ordalag: ”Den del av grön politik som kanske mest skapar förutsättningar för självförverkligande är en aktiv politik för småföretagen”. Låt vara att det retoriska jollret om små finns kvar. Men det bekymrar nog ingen storföretagare. Det kan väl inte vara sämre att förverkliga sig själv i ett stort företag än i ett litet?

Trots många heta dueller i Vasaparken hade

Tage Erlander och Bertil Ohlin en stor samsyn i politiken.

Vad vi ser är en Maria Wetterstrand och ett miljöparti som nu går i den gamla socialliberala ikonen Bertil Ohlins fotspår. Nobelpristagare i ekonomi och partiledare för Folkpartiet 1944-66. Han var den borgerliga ekonom i Sverige som integrerade Keynes också i politiken. Tillsammans med socialdemokraten, nationalekonomen, Gunnar Myrdal, kom han att stå för ”Stockholmsskolan”. Inom ramen för en fri, liberal kapitalistisk marknadsekonomi var det möjligt och bra, med statlig intervention, som gynnade en offentlig social sektor. På moderaternas kongress berättade Fredrik Reinfeldt att han ville se moderaterna som ett statsbärande parti och underförstått sig själv som det nya seklets Tage Erlander. Som det nu ser ut verkar det som om Wetterstrand i politiken kan bli det nya seklets Bertil Ohlin. Hon och hennes parti blir då en del av den trend vi tidigare sett i hela Europa. De gröna partierna har snabbt anpassat sig till att bli borgerlighetens radikala liberala flygel.

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Miljöpartiet, Maria Wetterstrand, Fredrik Federley, Sverigedemokraterna, miljö.Köpenhamn

I pressen: SVD1,SVD2,SVD3,AB1,

Bloggare: Schlaug,

Med bara rumpor?

När presidentvalet var klart firade Reinfeldt och EU-rådet på en pub i Bryssel. Obs andra personer på bilden…

Blir EU rumphugget med den nyvalde presidenten Herman van Rumpuy? Står ”vi” där med rumpan bar när världsledarna träffas för att göra upp?

Aftonbladets ledarsida har haft nyliberalismens gudfader i Europa, inte minst när det gäller arbetsrätten, Tony Blair, som sin kandidat och tidningen raljerar därför stort med den nykorade presidenten:

Den okände 62-åringen (som har en blogg med Haiku-dikter på flamländska) flyttar från ett kontor i Bryssel till ett annat. I tio år har Unionen brott­ats med att få en ny konstitution på plats – bara för att slutligen tillsätta en okänd belgare. Den nye EU-presidentens huvudsakliga erfarenhet av en internationell konflikt är bråket mellan Belgien och Nederländerna om muddringen i floden Scheldt. Knappast vad som ger Europa tyngd internationellt. I värsta fall innebär detta att vi får en union med huvudsakligt fokus på sin egen navel: att subventionera franska bönder, diskutera institutioner, låtsas att Turkiet inte finns, bygga högre murar mot omvärlden och jaga illegala immigranter. EU borde ha bestämt sig för att bli något annat. Och då skulle man ha siktat högre än Herman Van Rompuy.

Den brittiska finanstidningen Economist hade också Blair som sin kandidat och konstaterar nu besviket att Europa inte är berett att dela världsscenen med sina rivaler. Kandidater som van Rumpuy och Lady Ashton har setts  som ”europeiska pygméer”. Det brukar sägas att redan USA:s Henry Kissinger klagade. ”Vem ska jag ringa, när jag vill ringa Europa”, ska han ha ironiskt ha frågat. Hans efterföljare Hillary Clinton vet nu att hon ska ringa van Rumpuy. Men uppenbart måste hon själv sedan ringa runt till en Angela Merkel eller en Nicolas Sarkozy. Eller får van Rumpuy ringa runt och föreslå en telefonkonferens.

Nej, Aftonbladet och Economist misslyckades med att frälsa Europa med en stark ledare. Det var nog lika bra. På något sätt känns det bättre med en konservativ president som skriver Haiku-dikter och intresserar sig för att muddra floder än en president som Blair, som visserligen dyrkar påven lika högt som van Rumpuy, men framförallt älskar bankvärlden i London City och amerikanska bombplan lika mycket som han hatar varje tanke på en bra arbetsrätt. När det gäller den förmenta socialisten Catherine Ashton vet vi inte så mycket. Men hon är av Blairs virke. Bär också titeln baronessan lady Ashton av Upholland. En gång ordförande i överhuset, House of Lords, där hon drev i genom Lissabonfördraget. Har aldrig någonsin varit kandidat i ett enda demokratiskt val utan har dubbats till sina titlar i kraft av börd.

Men i grunden är den valprocedur vi sett en tragisk historia. Det enda som fattades innan Fredrik Reinfeldt i går kom ut till pressrummet var att det först hade puffat ut vit rök från EU-rådets möte. På samma sätt som när en ny påve har valts av de inlåsta kardinalern i Roms Sixtinska kapell…

”Papisternas” kardinaler inlåsta i Sixtinska kapellet …

Margot Wallström har under åren i Bryssel oavbrutet talat om EU:s transparens eller genomskinlighet. Om demokrati och folklig förankring. Samtidigt har vi fått ett Lissabonfördrag där vi förvägrats rösta och vi, du och jag (!), har fått en president och en utrikesminister, som kohandlats fram i slutna rum. Nu har Wallström gjort sitt och fått sin miljonpension och ”vi” har fått en president på halsen, vars åsikter och program vi aldrig kunnat syna i ens en liten, liten tillstymmelse till demokratisk process. Kanske inte helt fel att min bloggkompis Benny sedan några år pluggat hårt med att lära sig mer flamländska. Vem vet. Han kanske översätter och lägger ut några av van Rumpuys Haiku-dikter på vår blogg…

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, EU, EU:s president, van Rumpuy, Lady Ashton, Fredrik Reinfeldt, Tony Blair,

I pressen: AB1,AB2,AB3,AB4,SVD1,SVD2,DN1,DN2,SDS1,

Andra bloggare:Jinge,RödaMalmö,AlliansfrittSverige,

Soligt och grönt,

mitt i höstrusket…

För alla oss som behöver en solig och grön nyhet, mitt i all blåst och all mörk höstrusk, kom i går budskapet om en historisk överenskommelse mellan Norge och Guyana om att bevara ett regnskogsområde stort som hela England.

Redan 2007 frågade landets president Bharrat Jagdeo efter en samarbetspartner ”i den rika världen” i syfte att bevara det egna landets värdefulla regnskogar. Han förklarade att Guaynas lilla och fattiga befolkning inte själv hade resurser att stå emot de ekonomiska intressen som finns bakom skogsskövlingarna. Frågan förmedlades via den brittiska tidningen Independent som i en kampanj försökte få den egna regeringen att nappa på kroken. Här fanns en bra möjlighet att värna miljö och klimat. Men brittiska Labour ( under Tony Blairs ledarskap ) var inte intresserat. Jagdeo fick nobben. Projektet intresserade inte bankvärlden i London City. I stället kom Norge in i bilden.

Denna forna brittiska koloni, inklämd mellan Venezuela och Brasilien, kan nu använda Norges stöd på 250 miljoner dollar i ett speciellt projekt som ger landet en möjlighet att utveckla sin ekonomi och välfärd samtidigt som dess enorma regnskogsområde bevaras.

Vid ett möte i England tackade president Jagdeo i går Independent för dess kampanj och efterlyste mer sådan vital journalistik. Norges miljöminister Erik Solheim menade att projektet är ett försök att bygga en bro mellan Syd och Nord. Kanske inte perfekt. Men ett försök.

Själv kan jag inte på studs bedöma avtalets hållbarhet, dess sociala och politiska konsekvenser mm, men även om det bara skulle bli halvbra är det en fantastisk framgång. Skövlingen av regnskogar står för en femtedel av koldioxidutsläppen på jorden, mer än hela transportsektorn, och tidningen Stern Review, som sätter pris på miljöpolitiken, när det gäller försöken att minska dessa, menar att ett stopp på avverkningar och en övergång till marknadsanpassade skogar, är de mest kostnadseffektiva åtgärder som finns.

På samma sätt är Kinas löfte om att på kort tid återskapa, beskoga, arealer också lika stora som hela England, ett oerhörd värdefullt bidrag till miljöpolitiken.

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, miljö, Köpenhamn, koldioxidutsläpp.regnskogar, Norge, Guyana

I pressen: SVD1,SVD2,DN1,

En strimma ljus i Israels mörker.

Det finns ännu myndighetspersoner i Israel som reagerar mot behandlingen av landets arabiska minoritet som andraklassens medborgare.

Domaren Yuval Shadmi vägrade nyligen följa åklagarens krav på 20 års fängelse för en 17- årig arab från Nazareth. Pojken stod åtalad för att ha kastat sten mot en polisbil, skriver journalisten Jonathan Cook, bosatt i Nazareth.

Domaren vägrade inte bara att följa åklagarens krav utan deklarerade dessutom att det israeliska rättsväsendet dömer med olika mått för brott begått av unga personer beroende på om det begås av en arab eller jude, speciellt i fall som handlar om ”ideologiskt motiverade brott”, som domaren uttryckte sig.

I domslutet står det att ”Jag måste säga att staten inte har rätt att stryka medhårs judiska ’idelogiska förbrytare’ med ena handen och piska arabiska ’ideologiska förbrytare’ med den andra handen.”

-Israeliska myndigheter följer två olika straffnivåer i förhållande till brott begått av ungdomar, skriver vidare domare Shadmi i domslutet.

Han motiverade sitt beslut med att judiska ungdomar i bosättningarna som begår samma typ av brott mot polisen och armén aldrig eller nästan aldrig ställs inför rätta. Han pekade också på de judiska extremister som i månader slagits med polisen för att hindra att ett garage i Jerusalem hålls öppet på lördagar utan att en enda av dem åtalats.

Den unge pojkens advokat sa att detta var första gången som en statlig myndighet medger att den arabiska minoriteten i landet systematiskt diskrimineras. Han menar också att domstolsbeslutet är mycket viktigt eftersom det skapar ett juridiskt predikat som gör det lättare att begära resning i andra domstolsutslag.

Åklagaren som inte var nöjd med domare Shadmis beslut kommer att överklaga domen. Det är kanske en god gissning att en högre instans kommer att ändra domen till nackdel för den unge stenkastaren.

I media; DN1,DN2,AB1,Dagens Arena,ETC,

Andra Bloggare: Jinge,Svensson,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Israel, Rättvisa, Minoriteter, Araber,

Vi är inte soldater

för att evakuera judar…

Den senaste tiden har religiösa soldater i Israel öppet ifrågasatt arméledningens order. Revolten började vid den högtidliga initieringsriten för Bataljon Simson . I den av sionism helt impregnerade armén sker denna rit vid Klagomuren i Jerusalem där de färdigutbildade soldater får sina biblar och baskrar. Koranen delas aldrig ut eftersom militären eller IDF är segregerad efter religion och ras, vilket innebär att israeliska araber är förbjudna att delta i den allmänna värnplikten. De nykläckta soldaterna höll upp en banderoll med texten: ”Vi blir inte soldater för att evakuera judar”…

Innebörden är ett klart ställningstagande för alla judiska bosättningar på Västbanken. Även det fåtal ”utposter” som regeringen Netanyahu sagt sig vilja utrymma. I arméradion förklarade en av dem som deltog att de hade fått klart för sig att som en del av Lejon-brigaden skulle de få som uppgift att ta sig an bosättare, bland annat de i Homesh, som gång på gång flyttats, men ändå kunnat återvända sju gånger (!). En instruktion som de därför inte tänkte följa eftersom den bara skulle skada människor. Talesmannen i radion använde också de bibliska namnen Judéen och Samarien för Västbanken. Ett sätt att betona att detta för evigt är Bibelns och därmed judarnas land.

Som straff för detta starka disciplinbrott fick två av de inblandade soldaterna bara tjugo dagars arrest samt förflyttning till annan tjänst. I måndags kom nästa demonstration när soldater från Nachson-bataljonen i samma brigad hängde upp en banderoll vid sin bas där man förklarade att också denna enhet vägrar att evakuera judar från Västbanken.

Bakgrunden är att de femåriga religiösa/militära högskolorna, ”Hesder”, fått en allt större plats när det gäller rekryteringen till officerskåren. I den senaste kullen av nyutexaminerade officerare hade hälften sin bakgrund i en Hesderskola. Som väl går att jämföra med de skolor i främst Pakistan som ideologiskt format Afghanistans talibanrörelse. Taliban betyder för övrigt bara religiös student. I Sverige skulle detta motsvaras av att Livets ord tillsammans med Sverigedemokraterna ( en ras, ett folk – en tro ) fick ansvaret för Militärhögskolan i Karlberg, vilken sedan integrerats med flera kristna gymnasieskolor med militär utbildning som specialinriktning. En av förgrundsgestalterna bakom denna framgång har varit en rabbin, Eli Sadan, som i Jerusalem Post sammanfattat förändringen:

Vi har lyckats med att skapa en kulturell miljö i vårt samhälle ( religiöst sionistisk ) där uppslutningen bakom nationen och militären är främsta prioritet och vi gör detta utifrån en stark religiös tro baserad på Torahs ( judarnas bibel ) perspektiv med andlig renhet.”

Namnet, ”Nachson”, på den bataljon som nu senast vänt sig mot givna order från militärledningen passar väl in i sammanhanget. Nachson var den mytiske bibliska gestalt som först satte sin fot på Röda havets botten när israelerna tågade ut från Egypten. Den militära operation där Västra Jerusalem intogs vid det sionistiska erövringskriget 1948 gavs samma namn.

Benjamin Netanyahu tog avstånd från de soldater som i dag säger sig vilja gå i den bibliske Nachsons fotspår. ”Upplösning i IDF kan leda till statens kollaps”, menade han i ett tal vid en marinbas i Haifa. Men samtidigt passar revolterna som hand i handske för att backa upp hans egen hånfulla attityd till alla krav från omvärlden att stoppa nya bosättningar på de erövrade områdena. I veckan har Jerusalems borgmästare, med benäget stöd från regeringen, godkänt 900 nya hus i Gilo, som är en del av det ockuperade Östra Jerusalem. Ett beslut som är ”förfärande” enligt Vita Husets talesman. I skenet av de religiösa extremisternas krav på all biblisk mark, alltså hela Västbanken, framstår han själv då som mer sansad och moderat. Revoltmännen vid Nachson-bataljonens bas fick också de milda straff. Några veckors fängelse eller arrest…

Netanyahus stöd för nya husbyggen i Gilo innebär ett öppet avståndstagande, rentav ett förakt för de krav om byggstopp som kommer från en Barak Obama eller en Carl Bildt som just nu har en viktig utrikespolitisk roll eftersom Sverige är EU:s ordförandeland.

Men som väntat gör vare sig Obama eller Bildt ett dyft för att stoppa planerna. Det finns nu 500 000 illegala judiska bosättare på det som patetiskt nog sägs ska bli en självständig palestinsk stat. Hyckleriet är avskyvärt. När Obama kommer till Oslo för att ta emot sitt fredspris lär han också ha beslutat att trappa upp kriget i Afghanistan med fler soldater. Vem orkar se den ceremonin när en krigsfurste smörjs till fredsängel…

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Israel, Västbanken, Gilo, Palestina, IDF, Barak Obama, Carl Bildt, sionism, bibeln,

I pressen: SVD1,SVD2,DN1,

Maud Olofsson på grund

Maud Olofsson har gått på grund och när hon nu försöker komma loss och ta sig ut på öppet vatten, missar hon backen, drar i stället på med full fart framåt och skrapar in i mer grynnor och urberg.

En bit längre ut på sjön driver Jan Björklund runt. I stället för att erbjuda bogserhjälp med tross och livlina håller han yviga presskonferenser om mer och mer kärnkraft…

I morse var Maud Olofsson inbjuden till SVT:s frukostnyheter. Där fick hon först frågan om varför hon och regeringen inte kommit med några ägardirektiv för Vattenfall, trots att detta utlovades redan för tre år sedan. Svaret blev ännu ett förlorat ägg: ”Vattenfall är ett stort europeiskt bolag. Med 265 miljarder i omsättning och med 33 000 anställda. Då måste vi ta tid på oss. Först måste bolaget utveckla en egen strategi. Sedan kan vi komma med direktiven…”. Olofsson menar alltså att det är bolagets direktörer som ska formulera den långsiktiga målsättningen. Hon själv, som politiskt ansvarig ägare, ska vara passiv i detta arbete för att först senare formulera det som direktörerna kommit fram till i några käcka slagord…

Vidare menade Olofsson att hon inte gjort fel. ”Kommunikationen” kunde ha varit bättre och ”Den som inte gör några fel har gjort för lite” fick vi veta. Vad hon missat är det uppenbara. Hon har inte gjort för lite utan gått på grund därför att hon inte gjort ett skvatt. Hon har låtit Vattenfalls direktörer styra utvecklingen.

Till sist pressades hon ändå till ett klart besked. Hon var ”tveksam” när det gäller om Vattenfall ska driva kärnkraftverk i Tyskland men gav – i linje med regeringskoalitionens uppgörelse – klartecken för nästa generation av svenska reaktorer. ”Blott Sverige svenska krusbär har”, skrev Carl Jonas Love Almqvist. ”Blott Sverige svensk kärnkraft har”, tycks centerledaren mena. Bättre att svenskar dör med riktigt svensk radioaktivitet än tyskar med svensk. Frågan är om centerrörelsen kan leva med detta. Trots allt kom det gamla Bondeförbundet in i den moderna politiken och blev Centerpartiet tack vare sina löften om ett stopp för svensk kärnkraft.

Om Maud Olofsson blir kvar där på sitt grund efter valet återstår att se. Hon har trots allt tur i oturen. Valet av Cecilia Malmström till ny svensk kommissionär flyttar för en stund fokus från hennes ofrivilliga strandhugg till en annan kvinnlig politiker. Jag har inget till övers för den politik som Malmström står för. Inte ens det faktum att hon är uppvuxen i Göteborg hjälper. Men med henne får vi i vart fall en seriös människa som till skillnad från Maud Olofsson uttrycker sig tydligt och utan en massa glidningar.

Det är bra för då blir det lättare att bekämpa hennes politik.

Läs mer i gårdagens blogg; Socialisera Vattenfall.

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Vattenfall, Lars G Josefsson, Maud Olofsson, kärnkraft, miljö, Köpenhamn

I pressen:AB1,AB2,SVD1,,DN1,SVD,SVD2,AB3,

Bloggare: RödaMalmö,Jinge,RödaGöinge,EttHjärtaRött,

Tomma fat på borden.

-Må Gud välsigna ert arbete för att garantera det dagliga brödet åt alla.

Den närmare 150 statschefer och höga dignitärer som samlades i Rom i måndags fick påven Benoit XVIs välsignelse när FAOs konferens om svälten öppnades. Om det kommer att ge mer mat på borden för de som svälter återstår att se. Klart är dock att om de ska lita till de som påven lyfte Guds hand över blir det nog bara torra smulor.

Konferensens värd var naturligtvis gycklaren Berlusconi, för dagen utklädd till mat- och gödningsexpert. Mannen vet ju hur man göder korruption. Om det gör honom till en kvalificerad person vad gäller de fattigas problem att hitta mat för dagen är mer tvivelaktigt.

Bakgrunden till mötet är däremot minst sagt allvarligt. Den globala ekonomiska krisen har helt kullkastat FNs Millenniemål som skulle halvera svälten i världen innan 2015. Snart tio år in i millenniet är målet mer avlägset än någonsin.

-I dag dör mer än 17 000 barn i svält. Ett barn var femte sekund. Sex miljoner per år. Det är inte acceptabelt. Vi måste agera, sa FNs generalsekreterare Ban Ki-moon med passion till de församlade och förklarade att jordbruksproduktionen måste öka med 70 procent fram till 2050.

Det är här det verkliga problemet ligger. Två sidor står i skarp motsättning – vad som sägs på banketter och i de fina rummen och vad som är praktisk politik. Varenda delegat i Rom har strukit under behovet av stöd till det lokala jordbruket i fattiga länder dels för att det föder människor på plats, dels för att det kan stoppa flykten till storstädernas slumkvarter.

-Det krävs 44 miljarder dollar per år i offentlig utvecklingshjälp för att utrota svälten i världen. Pengar som ska investeras i infrastruktur, teknologi och moderna metoder. Det är en modest summa jämfört med de 365 miljarder dollar som jordbruket i OECD erhöll 2007 och de militära utgifterna som samma år uppgick till 1 340 miljarder dollar, sa FAOs chef Jacques Diouf.

Det som Jacques Diouf antyder är den andra sidan, den stenhårda verkligheten. USA och EU har under årens lopp tvingat på nästan alla utvecklingsländer en politik som tvingar dem att rikta in sitt jordbruk på export till världsmarknaden. IMF och Världsbanken har gått fram som ångvältar över jordbrukarna i Afrika, Asien och Latinamerika. Den som inte accepterar den nyliberala agendan kan säga adjö till alla internationella krediter.

Det är en politik som lägger tyngdpunkten vid storskalighet och agrobusiness i syfte att producera exportprodukter. De små lokala brukarna förlorar jord och slås ut på de lokala marknaderna av billiga jordbruksvaror importerade från USA och EU. Deras enda utväg är flyttlasset till slummen.

FNs experter har djup kunskap om läget men ingen makt. Det är inte de som tar besluten i Washington och Bryssel. Belgaren Olivier de Schutter är FNs talesman för ”rätten till föda”.

-När FAO, för att föda 9 miljarder personer år 2050, projekterar att öka jordbruksproduktionen med 70 procent och köttproduktionen från 270 miljoner ton till 470 miljoner ton frågar sig inte FAO om det är vettigt att bygga vidare på ett konsumtionsmönster med stora negativa konsekvenser. Om alla ska imitera matvanorna i USA behöver vi sex planeter, säger de Schutter i en intervju i Le Monde och fortsätter:

-Vad som saknas är en analys av exportjordbrukets påverkan på miljön. När man producerar för export används stora plantager med monokultur, som utarmar jorden, provocerar fram erosion och stor användning av kemisk gödning och giftbesprutning.

De Schutter pekar också på de omfattande transporter som inriktningen på export leder till. I genomsnitt fraktas jordbruksvaror mellan 150 till 200 mil innan de hamnar i tallriken.

Summan av den katastrofala nyliberala politiken för de fattiga ländernas jordbruk är att det står tomma fat på borden för mer än en sjättedel av mänskligheten.

I media:DN1,DN2,SVD1,SVD2,Dagens Arena,

Andra bloggare: Jinge,Motvallsbloggen,Svensson,Björnbrum,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, FAO, Rom, Svält, USA, EU, Jordbruk,

Socialisera Vattenfall!

Konstig rubrik. Vattenfall är ju redan statligt?

Så kanske många menar. Vilket naturligtvis är sant. Dagens Nyheter driver exempelvis en kampanj för att privatisera, att sälja ut de delar av Vattenfalls verksamhet som inte rör svensk energiproduktion.

Men samtidigt är det så att Vattenfall i de flesta avseenden drivs som vilket annat bolag som helst. Ja, kanske inte riktigt. Under Lars G Josefssons tid som vd har det varit exceptionellt framgångsrikt! Det är inte så länge sedan som den ansedda tidningen Times korade Josefsson till ”årets hjälte i Europa” och med det menade att han lyckats med att förena grön omställning med god lönsamhet. Josefsson blev kompis med världens stora. Bland annat nära vän och rådgivare till Tysklands Angela Merkel.

Det är inte så många år sedan Times

publicerade denna idolbild på ”den gröne

företagsledaren” och utsåg honom till ”Europas hjälte”.

Alla har vi sett hur Maud Olofsson snubblat på sig själv de senaste dagarna. Uppenbart vet hon inte hur hon ska komma på fötter. Framförallt vet hon inte vilket ben hon ska stå på: ”lönsamheten” eller den ”gröna omställningen”. Dessutom har hon det svårt med att hantera frågan om kärnenergin. Ingår den i en ”grön omställning” eller inte?

Grundproblemen finns i EU:s energipolitik. Bakom Vattenfalls kolkraftsköp låg regeringen Göran Persson med benäget stöd från (v) och (mp). Som energiminister var det Mona Sahlin som var drivande när det gällde den snabba utvecklingen mot en fri konkurrens i Europa mellan olika energiproducenter. Där det första steget för oss var Nordpol, alltså den gemensamma elmarknad eller elbörs där företag och vi vanliga konsumenter ”fritt” ska kunna välja mellan olika kraftbolag och nätproducenter. Vi tvingades till att slösa tid med att fundera över om vi ska ha ett rörligt eller ett fast elpris. Fundera om vattenmagasinen i norr är fyllda eller inte? Eller ha koll på om Forsmark räknar med mer reaktorstopp. Kanske ska vi välja den tyska uppstickaren, kraftproducenten Yello Strom? Med hjälp av Nordpols höga marknadspriser kunde samtidigt de tre kraftjättarna i Sverige Vattenfall, Fortum och Sydkraft, tjäna storkovan. Det är bland annat dessa vinster som Vattenfalls Lars G Josefsson använt för sina uppköp av kol- och kärnkraftverk i Europa…

För oss konsumenter blev resultatet av Sahlins ”fria konkurrens” det omvända. Trots att producentpriset för svensk el var extremt lågt fick vi rekordsnabba höjningar av elpriset. För många människor blev det halsbrytande nog helt plötsligt svårare att klara elräkningen än räntorna på sina bostadslån. Om ett och ett halvt år kommer dessutom nya EU-regler att läggas till de gamla. Sverige är absurt nog på väg att delas in i tre eller fyra olika prisområden. Vi får konstgjorda energilandskap med olika elpriser. Det blir dyrast el i söder. Minst dyr blir elen i norr. Idén bakom dessa nya regler från EU-kommissionen är dessvärre inte att öppna upp för en sorts glesbygdsstöd utan med dessa nya regler vill man få bort flaskhalsar i elnäten, man vill stimulera till investeringar i distributionsleden så att det blir ett bättre flöde av el mellan Sverige och Europas övriga marknader.

Katastrofen i Tjernobyl ”har faktiskt hänt”, för att använda

Tage Danielssons bevingade ord om Harrisburg…

De senaste dagarna har Maud Olofsson veckan pannan och brytt sig mycket om framförallt de tre ägardirektiv för Vattenfall som hon jobbat med: ”lönsamhet”, ”grön omställning” och ”varumärket”. Om vi hoppar över det sista direktivet som naturligtvis är beroende av de två första kvarstår alltså ”lönsamheten” och ”den gröna omställningen”. När det gäller bolagets lönsamhet är det ingen som klagat. Företaget har de flesta år genererat massvis med miljarder i vinst till staten. Nej, den stora haken för Olofsson är naturligtvis det här med den ”gröna omställningen”. När Mona Sahlin lämnade över fanns det direktiv om att denna skulle gälla för Sverige, men ingen tolkning av hur kärnenergin skulle hanteras. Det är därför – och i linje med Maud Olofssons nya vurm för kärnkraft – som Vattenfall i gruppen Industrikraft, tillsammans med en del stora svenska förbrukare och kärnkraftslobbyn, planerar för att ta i bruk tiotalet nya reaktorer om 10 till 15 år. När det gällde övriga Europa fanns det inga direktiv alls från Sahlins energidepartement…

Summan av allt detta är att Maud Olofsson – och den rödgröna alliansen – förr eller senare måste ta ställning till om kärnkraft ska ingå i den plan som kan ta Europa bort från sitt beroende av fossila bränslen. Bägge regeringsalternativen måste sluta med att strutta runt med hur de menar att oljan och kolkraften ska avvecklas? Med eller utan kärnenergi? Det är denna fråga som alla intresserade människor vill ha besvarad. Vare sig de olika partikoalitionerna vill det eller inte kommer detta också att bli en viktig valfråga. Inte ens Vänsterpartiet har klargjort var man står när det gäller kärnkraften. Dess näringspolitiske talesman Kent Persson säger bara att ”det behövs tydliga och glasklara direktiv”. Det är naturligtvis bra. Men bättre hade varit om han kommit till skott om innehållet!

Grafitbranden bekämpades med olika kemiska medel. 800 000 människor, mest värnpliktiga, från hela det forna Sovjetunionen skickades till Tjernobyl för att hjälpa till med saneringen. Bl a stod de på led och sprang in och grävde under den havererade reaktorn för att härden inte skulle fortsätta ned i marken.Tusentals av dem har dött i förtid av den radioaktiva strålningen.

För alla socialister är det självklart att ”kärnkraften ska väck”. Kolkraften i Europa ska inte ersättas med hjälp av kärnenergi utan av sol, vind, bioenergi och vatten. Det är i en övergång till dessa rena och ofarliga energislag som det blir omöjligt med ett ägardirektiv om ”lönsamhet”. EU:s fria konkurrens när det gäller värme- och elproduktion måste bort. Ska kärnkraften ”väck” måste också fri konkurrens och lönsamhet ”väck”. Svårare än så är det inte och det är i denna mening som Vattenfall måste socialiseras. Det statliga ägandet i sig är av noll och intet värde om det inte används till social nytta och det finns inga aktieägare i världen som är beredda att ta kostnaderna för de investeringar som krävs om vi ska göra oss kvitt både fossila bränslen och kärnenergin. Vattenfalls i praktiken sparkade vd Lars G Josefsson har nogsamt följt sina ägardirektiv så gott han har kunnat. Hans policy har varit kostnadseffektiv som det heter och han har planerat för mer kärnkraft allt enligt de fria händer han fått, av både Maud Olofsson och Mona Sahlin.

I Svenska Dagbladet drar Gustav Fridolin en helt annan slutsats:

Problemen att styra Vattenfall verkar, oavsett regering, bottna i att man skiljer mellan de miljömässiga målen som politiska överväganden i bred samsyn lett fram till och affärsmässigheten. Men här finns ingen motsättning. Flera svenska privata aktörer tar idag större klimatansvar och anledningen till detta är uppenbar: den som tar täten i omställningen får ett försprång på marknaden. När alla länder samtidigt söker hållbara energilösningar, är det i den riktningen den största utvecklingspotentialen på energimarknaden går att finna.

Men detta är inte sant. De ”aktörerna” finns bara på låtsas. Det hela är bara en fåfäng liberal dröm. Det finns inga kvartalskapitalister som kan tänka sig att vänta i decennier på sin utdelning…

Kampen för att socialisera Vattenfall måste naturligtvis gå hand i hand med anställda och antikapitalistiska rörelser och partier i hela Europa. En övergång till energiproduktion där det är den sociala nyttan som bestämmer, inte vinstmöjligheterna, innebär dessutom att producenter och brukare i Tyskland eller Nederländerna tar över ägandet och ansvaret för sina egna resurser och sitt eget arbete.

Läs även andra bloggares åsikter om Vattenfall, Maud Olofsson, Lars G Josefsson, Mona Sahlin, Ekonomi, politik, energipolitik, kärnkraft, regeringen, den rödgröna alliansen, Gustav Fridolin

I pressen: SVD1,SVD2,DN1,AB1,SDS1,

Bloggare; Jinge,RödaGöinge,Ett HjärtaRött,