Bygg en ny värld

”Den världskarta som inte visar var landet Utopia ligger är inte värd ett enda ögonkast”

Det är vår bloggs devis. Vi tror att det är möjligt att skapa en värld som inte styrs av den privata profitjakten.

Vi möts ofta av argumentet att det är dagdrömmeri. Men vi svarar att de som vill köra på i upptrampade spår är de verkliga utopisterna. Globaliseringen och klimatkrisen går nu samman i en kris som leder rakt in i väggen. Endast en social revolution kan hindra de katastrofer som världens härskare vägrar att effektivt bemöta.

Det enda realistiska är att skapa ett nytt rättvist ekonomiskt system vars enda uppgift blir att tillfredsställa människornas materiella och sociala behov.

I den långa artikel vi publicerar här under i fri svensk översättning ger den franske marxisten Michel Husson ett svar på hur vägen dit kan brytas och vilka hinder som ligger i vägen.

En annan värld är möjlig.

Att föreställa sig hur kapitalismen ska kunna ersättas i världsskala är en till synes omöjlig uppgift. Men samtidigt är det nödvändigt att skissa några vägar framåt, för kampen mot den globaliserade kapitalismen behöver nya perspektiv. Det är vägar som måste byggas under flera förutsättningar.

-Hänsyn måste tas till konkreta situationer. Problemen ställs inte på samma sätt i utvecklade industrinationer och i utvecklingsländer – eller mindre avancerade länder som Världsbanken brukar kalla dem.

-De måste vara kompatibla med ekosystemets behov.

-De får inte framstå som ouppnåeliga utopier utan måste föreslå etappmål som när den konkreta kampen och bygger broar över till den värld vi säger är möjlig och nödvändig. Vi måste se den inneboende trögheten i den aktuella världsekonomins uppbyggnad och förutse de nödvändiga förändringarna.

-De måste speciellt besvara den strategiska frågan hur vi ska avancera mot en ”bra” globalisering medans det ännu inte finns en ”bra” regering eller en världsregering?

Jämfört med den reellt existerande globaliseringen måste en rationell organisering av världsekonomin följa fyra grundläggande principer: Ett, en hållbar globalisering; två, att de sociala behoven prioriteras; tre ,att den internationella arbetsfördelningen samordnas kollektivt och fyra, att det krävs en internationell planering av miljöpolitiken.

För en hållbar globalisering.

En önskvärd världsekonomis utseende bygger på en sorts omlokalisering som berättigas av två avgörande faktorer.

Den första faktorn är förknippad med klimathotet. Vi vet att transporterna direkt och indirekt starkt bidrar till utsläppen av koldioxid. Därför är en påtaglig minskning av världshandelns intensitet ett direkt bidrag till minskade utsläpp.

För det andra måste modellen för ekonomisk utveckling prioritera de lokala sociala behoven och därmed sätta åt sidan nyliberalismens betoning av exporten.

Ett sådant perspektiv innebär inte att man drar sig tillbaka till isolerad självförsörjning eftersom den internationella arbetsfördelningen till viss del har en rationell bas. Alla länder har exempelvis inte tillgång till råvaror nödvändiga för ekonomins funktion. Alla länder äger inte heller alla de investeringsvaror de är i behov av. Handel och internationella investeringar kan slutligen inom en viss gräns och under särskilda villkor hjälpa utvecklingsländernas industrialisering, skapa arbeten och transferera teknologi.

Globaliseringen av kapitalismen har skett på ett irrationellt sätt eftersom den strävat efter en enhetlig världsmarknad med universella normer för profitmarginalerna. En ekonomisk integrering mellan länder med jämförbara utvecklingsnivåer kan vara av godo men det är inte fallet i världsskala. När ingen hänsyn tas till skilda produktivitetsnivåer mellan olika världsdelar leder globaliseringen till en dubbel utslagningsprocess i Syd och i Nord.

I utvecklade industriländer ställs de sämst kvalificerade arbetarna i direkt konkurrens med arbetare i utvecklingsländerna och slås progressivt ut ur produktionen. Å andra sidan slås sektorer i utvecklingsländerna ut om de inte svarar mot världsmarknadens krav, i första hand det så kallade traditionella jordbruket. Denna dubbla utslagning leder till ökade sociala klyftor i norr som i söder.

Prioritera de sociala behoven.

Normerna för kapitalismens globalisering speciellt det som ställer löntagare världen över mot varandra leder till antisociala beslut. Bland de sociala behoven är det bara de som svarar mot kapitalets höga vinstnormer som prioriteras. Därför bör det inrättas en sorts ”slussar” mellan de delar av världsekonomin som inte spelar i samma division.

Det kräver i första hand att erkänna de fattiga ländernas rätt till protektionism speciellt för jordbruket i syfte att skapa självständighet och självförsörjning. Det betyder samtidigt att priset för jordbruksvaror ökar relativt i förhållande till andra varor. Om exempelvis Mexiko beslutar att stimulera den lokala majsproduktionen i stället för att köpa majs från USA kommer priset på tortillan att stiga. Det innebär också att inkomsternas fördelning måste svara mot denna nya organisering av produktionen.

Det ger oss möjlighet att se att omläggningen av ekonomin till den interna marknaden och de inhemska sociala behoven i grunden är ett socialt problem, nämligen en omfördelning av inkomsterna och ändrade samhälleliga prioriteringar. Arbetarna i fattiga länder måste kunna köpa vad de producerar, vilket inte är fallet i dag. Deras köpkraft, den direkta eller den indirekta som beror av sociala bidrag, måste utvecklas i takt med produktivitetens utveckling. Då kan den interna marknaden bli den ekonomiska motor som minskar beroendet av exporten.

Brottet med världsmarknaden blir då mer ett instrument än ett mål i sig, en nödvändig förutsättning för att samhällets behov ska ställas i centrum. Det kräver inte lång eftertanke för att inse att de två viktigaste hävstängerna ut ur underutvecklingen är en jordreform och ändrade budgetprioriteringar. Det centrala målet ska vara att möta de högst prioriterade sociala behoven och inte de som ger störst vinst.

Ingen föreslår längre en total kollektivisering av jorden och ännu mindre av mikroföretagen i den informella ekonomin. Målet bör i stället vara att konsolidera dessa sektorer, speciellt bondejordbruken och att stabilisera landsbygdsbefolkningen, skapa jobb och därmed hindra flykten till storstädernas slum. De måste ges möjligheter att leva befriade från globaliseringens logik som ställer dem i direkt konkurrens med industrivärldens hyperproduktiva företag. Vi vet vad som krävs. Ge bönderna en prisgaranti för sina produkter, en offentlig plan för utbyggnad av infrastrukturen, tillhandahåll billiga krediter, ge plats för kollektiv att installera sig och organisera distributionskedjor. En liknande logik kunde inrättas för mikro-, små- och medelstora företag via en politik för offentliga kontrakt.

En minimilön måste inrättas för alla arbetare och att ett ökat skattetryck på de rika motiveras politiskt med nödvändigheten av att omorientera de offentliga utgifterna till att möta sociala behov, som rinnande vatten, elektricitet, bostäder, offentliga transporter, sjuk- och hälsovård samt undervisning. På alla dessa områden bör det skapas offentliga utvecklingsbyråer som bidrar till att skapa stabila samhällen.

I de rika länderna måste ett optimalt tillfredsställande av sociala behov, kompatibla med miljökraven, ske via en minskning av arbetstiden, en kontroll av de internationella investeringarna och en till stor del gratis offentlig service. Minskningen av arbetstiden är det främsta medlet för att minska arbetslösheten, som i första hand orsakas av att kapitalet lägger beslag på alla produktivitetsvinster och i andra hand, men i mycket mindre skala, av den fria handeln på världsmarknaden. Det är också ett sätt att närma sig ett samhälle med mer fritid och samhällelig aktivitet. Ett sådant samhälle blir automatiskt mer inriktat på sig självt och mindre underkastat produktionens diktat. Kontrollen av de internationella investeringarna ska syfta till att begränsa kapitalets rörelser och då i första hand utlokaliseringar. Kapitalets totala rörelsefrihet måste starkt begränsas och ersättas med samarbetsfördrag som prioriterar den lokala utvecklingen i fattiga länder och transfer av teknologi för energiproduktion.

För en harmonisk internationell arbetsfördelning

En alternativ globalisering kräver minskat handelsutbyte och mindre kapitalrörelser och att de ställs i ett globalt samarbetes tjänst. Genom att prioritera de inhemska sociala behoven kan politiken ”allt för exporten” brytas och de internationella handelsflödena minskas. Men naturligtvis inte helt. Därför behövs det en reglering av i första hand råvarupriserna och inrättande av ett samarbetssystem.

Det reser uppenbarligen en rad problem där exempelvis oljeinkomsterna visar på alla de hinder som ligger i vägen för en rationell organisering av världsekonomin. Å ena sidan stiger oljepriserna på nytt och på ett sätt är det bra eftersom det tvingar fram energibesparingar och utveckling av alternativa energikällor. Men å andra sidan bidrar det till formationen av enorma rikedomar i vissa länder som inte alltid använder dem till det bästa och till en absurd koncentration av inkomsterna. Det är därför som oljemannan ofta blir en förbannelse där ett litet begränsat skikt av rentierer lägger beslag på allt och skapar stora slitningar i samhället. Kontrollen över oljan har också lett till militära invasioner och inbördeskrig.

I dag går en stor del av överskottet från oljan till att finansiera underskotten i de rika länderna, framför allt USAs. Lösningen kan tänkas se ut så här. En kontroll av oljepriset och en placering av överskottet i en världsomfattande utvecklingsfond. Produktionsländerna kan på så sätt garanteras sina inkomster och världsfonden kan investera överskottet från oljan i ekologiskt viktiga projekt i stället för att det finansierar överkonsumtionen i USA.

Utvecklingen av den internationella arbetsfördelningen går i dag mot följande form. De fattiga länderna blir de rika ländernas verkstäder där bara den teknologiskt avancerade produktionen med högt förädlingsvärde blir kvar. Samtidigt och i en motsatt utveckling tenderar utvecklingsländerna, verkstäderna, att klättra på den teknologiska stegen till medel- och högteknologi. Var finns den optimala balansen? Går vi mot en arbetsdelning där bilarna tillverkas i syd av maskiner tillverkade i norr? Svaret på dessa enorma frågeställningar ska i alla fall inte överlåtas till en blind marknads ryggmärgsreflexer. Det är här idén om samarbete griper in och som ska förstås dynamiskt och ta i beräkning alla nödvändiga förändringar. Det kräver en del planering och introducering av en kalkyl som beräknar varors bruksvärden. Frankrike bygger exempelvis ett höghastighetståg i Kina och i utbyte köper Frankrike en viss mängd konsumtionsvaror. Ett sådant avtal kan gälla för en viss period för att sedan förhandlas om. I ett sådant schema är aktörerna inte längre de multinationella bolagen men planeringsinstanser.

För en ekologisk planering

Den fundamentala nödvändigheten av att minska världshandelns omfattning ligger i det vansinniga förbrukandet av energi som kapitalets globalisering för med sig. Världsekonomin fungerar i dag som om dess ekologiska effekter inte existerar. De måste tas med i en mer global ekonomisk kalkyl. Och målet att minska utsläppen ska också passas ihop med prioriteringen av de sociala behoven.

Vad gäller de ekologiska effekterna är marknadslösningen att sätta ett pris på förödelsen genom att inrätta en miljöbeskattning och ett marknadssystem för utsläppsrätter. Dessa åtgärder svarar inte på något sätt mot de målsättningar som är nödvändiga och som inte kan uppnås annat än via en planering av rätt färdriktning. Ta ett exempel. Det vore säkerligen svårt att anta en ekoskatt som är tillräckligt tuff för att få vissa att avstå från fyrhjulsdrivna bensinslukare. Enda metoden är säkerligen att helt enkelt förbjuda dem. Det är svårt att se vad mänskligheten förlorar på det?

Problemet med klimatförändringarna utspelas självklart på en planettär nivå och det gör att en global planering är nödvändig. Enda sättet att uppnå fastställda mål är att påtvinga kapitalet andra framgångskriterier än profiten. Det är också förutsättningen för att fördelningen av uppoffringarna tar hänsyn till de rika ländernas ekologiska skuld, som måste betalas i form av transfereringar av teknologi till de fattiga nationerna.

Vi ser att dessa fyra principer är extremt krävande och att de ekologiska kraven dominerar de övriga och fixerar en nödvändig tidsgräns för ett brott med produktion för produktionens skull. Denna annorlunda organisering av världsekonomin är inte förenlig med den logik som kräver vinstmaximering. Hela problemet blir då att hitta passande övergångar som gör detta brott möjligt.

Protektionism är en återvändsgränd.

Protektionismen är vid första ögonkastet det rätta svaret eftersom vi är emot den totala frihandeln. Man borde kanske uttala sig för en protektionism i form av importtullar? Men eftersom de som kräver detta baserar sig på en felaktig analys av globaliseringen är deras nyprotektionistiska lösningar inte brukbara. Debatten slår slint om den koncentreras kring för eller emot protektionism i den rika världen. Att klassa alla förslag som protektionism när man är för frihandel avhänder sig möjligheten att fråga vad som skyddas och mot vad.

Det är den aktuella världskrisen som bestämmer diskussionens inriktning. Eftersom världskrisen minskar utvecklingsländernas exportmöjligheter ställer den frågan om dessa länders prioritering av de inhemska sociala behovens tillfredsställande på bekostnad av exporten och svaret på frågan finns i utvecklingsländerna själva och inte i enväldiga beslut tagna i deras namn. Kraven på protektionism är i grunden orättfärdiga. De nämner aldrig exporten från Nord till Syd och föreslår aldrig exempelvis att begränsa exporten till diktaturer eller länder som inte respekterar sociala eller ekologiska normer.

Kan egentligen Nord tvinga på Syd respekt för sociala och ekologiska normer via särskild beskattning? Man kan fråga sig vilken legitimitet sådana beslut har när de tas av länder som utgör basen för de multinationella bolagen som utövar påtryckningar för en viss utvecklingsmodell i fattiga länder. De stora profitörerna i frihandelszonerna bör först sopa framför den egna dörren. Vi måste starta med att göra upp med den dominerande idén att det är de fattiga länderna som är ett hot mot de utvecklade industriländernas ekonomiska hälsa. Det är de rika länderna som tvingat på de fattiga länderna idén att deras frälsning ligger i att exportera sig ur fattigdomen och att öppna gränserna för allt och alla och som leder till deras snedvridna utveckling. Att vi i dag upplever en liten bumerang av globaliseringen är en historiens ironi som inte får låta oss glömma det globala systemets ursprung.

I de utvecklade industriländerna är dessutom protektionismen rent av farlig. Den tillåter att minimisera krisens sociala orsaker som finns i den nuvarande relationen mellan kapital och arbete genom att nästan uteslutande förklara krisen som ett resultat av konkurrensen från utvecklingsländerna. Svårigheterna att definiera ett globalt alternativ till kapitalets globalisering kan inte kringgås med ett protektionistiskt program.

Hinder på vägen och hur att gå vidare.

I stället för att presentera ett program packat och klart är det bättre att visa på de hinder som ligger i vägen för en rationell globalisering. Första hindret är ekonomiskt och består av den relativa stelheten i dagens internationella arbetsfördelning. Exempelvis består USAs import från Kina till en stor del av produkter gjorda av utlokaliserade amerikanska företag som inte omedelbart kan återvända hem.

Det andra hindret utgörs av regeringarnas karaktär som till en stor majoritet representerar den lokala eliten som tillsammans med de multinationella bolagen delar frukterna av globaliseringen i både Nord och Syd. Det är ett verkligt hinder, vilket syns bland annat i vissa parasitära skikts förmåga att stoppa den internationella utvecklingshjälpen i egen ficka. Ett steg på vägen ligger därför i en social förändringsprocess specifik för varje region

Vi står här än en gång inför det svåraste problemet och som är snarare av strategisk än programmatisk karaktär. En fullt utvecklad rationellt planerad globalisering kräver underförstått en form av världsregering som koordinerar politiken mellan olika länder och som ansvarar för en planering i världsskala av energifrågorna. Men innan dess har vi att göra med nationella regimer som tjänar de dominerande klasserna samtidigt som det ändå är nödvändigt att stimulera en ny världsordning utan att vänta på dess spontana uppkomst.

Enda lösningen är att avancera på alla fronter och ställa konkreta krav och förslag och sedan stödja regeringar som tar steg i rätt riktning och därmed sikta på delbrott med det bestående.

I årtionden har den nyliberala politiken satt som mål att avskaffa alla hinder för kapitalets fria rörelse med de resultat vi alla känner. Vi kräver därför att varje land ger sig möjligheten att kontrollera kapitalströmmarna. Det kan gälla krav på deponering av kapital, tidsramar för hemtagning av kapital och vinster eller skatter på spekulativa kapitalströmmar.

Därefter bör det föras en industri- och utvecklingspolitik som ställer två viktiga krav på de internationella investeringarna. För det första att det svarar mot en lokal integrering. Det vill säga att ett minimum av halvfabrikaten köps lokalt, att det skapar arbeten och att delar av produktionen säljs lokalt. För det andra ska det föra med sig en överföring av teknologi, att patenträtten sätts åt sidan. I dag går storkoncernernas strategi ut på att förhindra eller stycka upp teknologiöverföringen så att fattiga länder inte ska lyckas hämta igen försprånget och gå från underleverantör till direkt konkurrent.

Regionala politiska allianser bör stödjas i motsatts till bilaterala fördrag mellan Nord-Syd eftersom de medger en viss frihet från världsmarknaden. De rika länderna, Europeiska Unionen inräknad, måste de bryta med den imperialistiska politik som syftar till att öppna marknaderna och den offentliga sektorn för de egna multinationella bolagens räkning. I stället ska de ta initiativ till samarbetsavtal som skapar verklig samutveckling baserad på teknologiöverföring speciellt för energiproduktion.

Förslag till globala skatter ger ett operationellt innehåll till begreppet gemensam egendom. En skatt på de finansiella flödena och en kilometerskatt får en återhållande effekt på spekulationen och världshandelns volym samtidigt som det ger pengar till världsfonder för utveckling och kamp mot miljöförstöringen.

Paradoxen i en ”annan värld är möjlig” är att på vägen dit finns de flesta löningarna som sociala förändringar i varje land för sig. Det bästa sättet att sticka hål på globaliseringsbubblan är att bygga utvecklingsmodeller som i Nord ger förtur till kraftig omfördelning av inkomsterna och en förkortad arbetstid och som i de fattiga länderna tar sig an de mest brinnande problemen. Försvaret av en sådan utveckling är den enda verkligt progressiva protektionismen

I media:DN1,DN2,DN3,SVD1,SVD2,Dagens Arena,Dagens Arena2,ETC,AB1,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Utopi, Socialism, Globalisering, Solidaritet, Klimathot, Social välfärd

När man snubblar på sig själv…

Först var det Vattenfall som brast i ”sin kommunikation”. Sedan var det Maud Olofsson.

Frågan är vems ”varumärke” som är mest skadat. Vattenfalls eller Maud Olofssons? Hon har helt enkelt snubblat på sig själv och då är det svårt att komma upp på fötterna.

Först sa hon att hon inte visste något om ansvarsfrågan när Vattenfall köpte tysk kärnkraft. Då sa hon också att Vattenfall inte skulle ta ansvar för en olycka med de reaktorer man hade i drift. Sedan kom hon på att hon som näringsminister och ansvarig ägare borde ha känt till det här byket. Fakta fanns tidigt både i årsrapport och i pressen. Dessutom hade hon insett att ägare till kärnkraft ska ta ett ansvar vid olyckor…

Med dessa nya insikter säger hon nu att hon länge ”anat” det hela. Vilket också omformulerats till att hon ”luftat” sina åsikter internt. ”Man behöver inte säga allt till media…”. Dessutom blev det helt plötsligt självklart att Vattenfall ska vara ekonomiskt ansvarig vid en kärnkraftsolycka…

Det hela kan bokföras som en klassiker. En eufemism eller på vanlig svenska, en förskönande omskrivning. Ett talesätt att använda när någon ljuger:

NN brast i sin kommunikation. Men å andra sidan behöver man inte säga allt till media…

Det är inte lätt att snubbla på sig själv. Maud Olofsson brukar ofta gnata om att den eller den politiske motståndaren ”inte gjort sin hemläxa”. Det lär vi inte få höra mer.

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Maud Olofsson, Vattenfall, Centern, Lars G Josefssson

I pressen: AB1,AB2,AB3,SVD1,SVD2,DN1,DN2,

Andra bloggare: RödaMalmö,Jinge,JonasSjöstedt,AlliansfrittSverige,Schlaug,Etthjärtarött,

Inga löften

om en framtid

för de många…

Aftonbladets Helle Klein frågar i dag var protesterna finns mot dagens och morgondagens massarbetslöshet. Hon konstaterar också nerstämt att ”den rödgröna berättelsen” inte innehåller löftet om en framtid för de många:

Finanskrisen och massarbetslösheten har västvärlden i ett järngrepp. I Sverige spås arbetslösheten ligga på omkring 11 procent nästa år. När arbetslösheten steg till två procent under Fälldinregeringen på 1970-talet blev det ett ramaskri. Vem skriker i dag? Var finns upproret? Var finns protesterna, fackeltågen och maningar till kamp mot den höga arbetslösheten, mot försämringarna i a-kassan, mot det växande utanförskapet?

Vi lever i en värld där löftet om frälsning upphört.

En gång i tiden kunde folkrörelserna med arbetarrörelsen i spetsen formulera löftet om befrielse, löftet om att ett annat samhälle faktiskt är möjligt.

Socialdemokratin stod i allians med framtiden.

Den nyligen avslutade S-kongressen blev en seger för Sahlin och en intern kick för de trosvissa. Men politiskt var den mer ett svar på valförlusten 2006 än ett svar på hur valet ska vinnas 2010. Den rödgröna berättelsen måste tydligare bära löftet om en framtid för de många.

Lite förenklat skulle man kunna säga att Reinfeldts kvartett inför valet håller upp sina valplakat med löften om skattesänkningar och 11 procents arbetslöshet 2010. Sahlins rödgröna trio affischerar för sin del med skattehöjningar, lite förbättringar i socialförsäkringssystemen samt 10 procents arbetslöshet.

Trist, gråkulet. Här väntar bara kylslagna, mörka höstkvällar och sedan evig vinter. Ingen sprittande vår, ingen jublande varm och solig sommar…

Nu är Klein rejält närsynt. Kanske beror det på att hennes tidning aldrig rapporterat om de protester som har funnits eller om de som finns. I hennes egen stad organiserade Septemberalliansen i höstas en demonstration med 1 500 människor. Inget böljande människohav. Ingen flodvåg som skakade vare sig Rosenbad eller LO-borgen. Men ändå stridbara röster och löften om en fortsättning. På andra orter i Sverige är det samma situation. Det finns protester. Mer eller mindre svaga. Men de finns! Människor i Sverige som greppat arbetarrörelsens budkavle om rättvisa, solidaritet och frihet. Arbetare, tjänstemän och ungdomar som inte accepterar arbetsgivarväldet och deras politiska medarbetare i våra traditionella partier.

Här Dennis Bäckman i talarstolen vid Septemberalliansens möte.

Wanja Lundby-Wedin fanns inte med i Septemberalliansen proteståg. Inte heller Mona Sahlin. Inte ens Lars Ohly tog sig tid att sträcka på benen. Självklart inte heller den radikala borgerlighetens vinnande stjärna Maria Wetterstrand. Eftersom denna kvartett inte har ”en berättelse om framtiden” har den också ett gemensamt intresse av att tona ner eller tysta alla protester. Blir det för många demonstranter, skallande slagord och eldiga tal kan det störa och stöta bort de ”mittenväljare” eller den ombonade medelklass i Stockholm som man siktat in sig på.

Inför demonstrationen i Stockholm förklarade företrädarna för Septemberalliansens fackliga och sociala nätverk varför de tvingats att gå utan de fackliga och politiska ledare som borde varit med:

Vad som framförallt förenar är en vägran att tyst acceptera att de som är mest utsatta ska betala för en kris som de inte orsakat.

Septemberalliansen har under de tre år som den funnits alltid tryckt på för att få med sig LO-ledningen och andra fackförbundsledningar i demonstrationer mot högerpolitiken. Så sent som i våras uppvaktades LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin och avtalssekreterare Per Bardh av ett antal fackliga företrädare.

Dessa fackliga företrädare var representanter för det fackliga uppropet ”till kamp mot kapitalismens kris och massarbetslöshet – för demokratiska och kämpande fackföreningar”.

Kravet från dessa fackliga företrädare till LO-ledningen och övriga förbundsledningar var att ta initiativ till en landsomfattande protestdag mot kapitalismens kris och all högerpolitik för jobben, välfärden och klimatet när riksdagen öppnar den 15 september.

Wanja Lundby-Wedin avvisade förslaget om att demonstrera den 15 september, men ställde sig positiv till en landsomfattande protestdag under hösten.

Efter det har ingenting hörts från LO-ledningen.

Det är en tystnad som Septemberalliansen inte accepterar.

För nu mer än någonsin behövs en enig front kring konkreta kampkrav mot högerpolitiken.

Det är vår skyldighet mot de arbetslösa, de sjuka, mot ungdomen och inte minst mot alla de människor som idag tvingas till det sociala för att överleva.

Till LO-ledningen tvingas därför Septemberalliansen säga:

”Nu går vi utan er”.

Nu innan vinterfrosten biter till på allvar är det Socialistiskt Forum i ABF-huset, lördagen den 28 november. Där har Septemberalliansen ett eget seminarium. Det vore nog inte så dumt för Helle Klein att kika in. Kanske kan hon där få uppslag till en ny mer ”uppdaterad” ledare?

Det behöver inte vara evig vinter och politisk permafrost som väntar oss. Under de blöta höstlöven och de första snöflingorna finns redan fruktämnen och foderblad till vårens första blommor…

Omvänd våldtäkt på barn.

I dagarna ska den amerikanska Högsta Domstolen ta ställning till ett i USA delikat problem. Ska man kunna döma barn till livstids fängelse utan möjlighet till resning eller förkortat straff för brott som inte gäller mord eller dråp?

Konkret handlar det om två pojkar som sitter inne på livstid. Den ena begick våldtäckt vid tretton års ålder. Den andre väpnat rån som sextonåring. Båda har överklagat sin dom. Ingen vet ännu hur Högsta Domstolen ska döma. Men det verkliga problemet tycker jag ligger på annan plats.

I världen i dag finns det enligt en artikel i New York Times 100 barn under 18 år som sitter inne på livstid utan möjlighet till resning eller tidig frigivning för brott som inte lett till någons död. 77 av dem sitter i fängelser i Florida och de 23 resterande i andra amerikanska delstateter. Det säger mer om det vuxna samhället i USA än om de unga kriminella som man föredrar att stuva undan för resten av deras liv. Det bigotta, samtidigt översexualiserade, samhälle som sätter den lyckliga pappa-mamma-barn- familjen på en piedestal samtidigt som nästan hälften av alla barn växer upp i familjer med bara en förälder, har helt enkelt ingen möjlighet att föra en human, social  ungdomspolitik.

Det gör att samhället tar sig rätten att begå våldtäkt på barn under resten av deras liv därför att de begått ett svårt brott. Var går gränsen för ett dylikt barbari. 13 år, 12 år, 10 år eller kanske räcker det att födas av en kriminell mamma?

Förhoppningsvis kommer Högsta Domstolen att sätta stopp för detta barbari. Men , men ???

I media:AB1,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, USA, Högsta Domstolen, Barn, Livstids fängelse,

När krubban är tom

bits hästarna…

I dag är det säkert många som får morgonkaffet i vrångstrupen.

Enligt SIFO:s senaste opinionsmätning är Sverigedemokraterna ett bra snäpp större än både kristdemokrater och centerpartister och skulle med rejäl marginal klara fyraprocentsribban och ta sig in i riksdagen. Samtidigt vill det inte till särskilt mycket för att de båda småpartierna i regeringen ska riva ut sig. Den borgerliga liberalismens moderna politiska profil, Miljöpartiet, tycks  däremot ha svingat sig upp på ”elitnivå” och kan kanske lyckas med att ta sig över de tio procent som man satt upp som mål.

I grunden är detta tragiska siffror. Den gamla arbetarrörelsen, (s) och (v) får bara 40 procent av väljarstödet. De tvistande borgerliga partierna 60 procent.

Valnatten i september nästa år kan bli en ”cliffhanger” där upplösningen mycket väl kan bli att både Maud Olofsson och Göran Hägglund faller ner i det utomparlamentariska bråddjupet. Reinfeldts kvartett blir en duo med bara folkpartister och moderater . På den politiska scenen tumlar i stället in kanske ett tjugotal sverigedemokrater.

Resultatet är uppenbart. Alla gamla allianser kommer att ifrågasättas. Vi får ett helt nytt politiskt landskap.

Själv tror jag att det är fullt möjligt att Jimmy Åkessons parti kan nå ända upp till 8-10 procent i det val som kommer. Kommentatorer i media säger i dag att sverigedemokraternas uppgång beror på att ”de varit exponerade i media”. En slutsats som säkert gör att Åkesson trivs. I de debatter som varit har han sopat banan med sina motståndare. Jag såg ”matchen” på TV mellan honom och Olofsson och där vann han stort.

Socialdemokratin har också varit extremt mycket ”exponerade i media” under den mätperiod som gäller. Partiets ”jobbkongress” har varit i fokus. Men eftersom den mer handlat om vad man ska göra i väntan på en högkonjunktur än av systemkritik har (s) tappat i förtroende.

”När krubban är tom bits hästarna” heter det i ett gammalt klokt talesätt. Grunden för sverigedemokraternas framgång är kort och gott den höga arbetslösheten och alla besparingar på a-kassor och våra socialförsäkringssystem. Inget av de regeringsalternativ som står till buds har ett program för att sätta yxan till rötterna på det ekonomiska marknadssystem som alstrar denna sociala förslumning som samtidigt föder en allt större segregering. ”Krubban är tom” för många ”gamla svenskar” och ingenting blir då lättare än att bita ”de nya svenskarna”.

Segregering och rasism bekämpas inte med vare sig moralism  eller goda etiska och humanitära argument. Det räcker inte med att vara ”upprörd” . Vad som krävs är ett rödgrönt regeringsalternativ, i tjänst hos löntagarna och med ett politiskt program som sätter hela Sverige i arbete. En allians mellan alla arbetare och tjänstemän, oavsett etnicitet eller kön, som vågar ha en vision där vi tillsammans bekämpar nyliberalism och kapitalism.

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, rasism, sverigedemokraterna, kristdemokraterna, regeringen.Vellinge.SIFO

I pressen: SVD1,SVD2,SVD3,DN1,AB1,AB2,SDS1,SDS2,SDS2,

Obama kör fast i Afghanistan.

Efter att Barack Obama avslutat sin pågående rundresa i Asien är det dags för honom att ta ett beslut om vad att göra i Afghanistan. Det ligger flera alternativ på hans bord. 40 000 nya soldater kräver general McChrystel. USAs ambassadör i Kabul menar att inga nya trupper alls ska skickas innan presidenten Karzai visat sig vara kapabel att ta itu med korruptionen och beroendet av lokala krigsherrar som för tillfället strider med talibanerna.

Generalen som målar in sig i ett hörn.

Av de läckor som, som vanligt, poppat upp i amerikanska media verkar det troligt att den nya strategin kommer att innebära att omkring 30 000 amerikanska soldater skickas som förstärkning till de 68 000 som redan finns på plats. Dessutom har andra länder, inklusive Sverige, sammanlagt 30 000 trupper i landet. Efter åtta års ockupation och försök att staga upp en regering i Kabul är situationen värre än någonsin för den amerikanskledda ockupationsstyrkan.

Glada svenska soldater.

Ett nytt element i McChrystels strategi sägs vara att truppförstärkningarna ska användas till att skydda civilbefolkningen i ett tiotal strategiska platser i allians med lokala respekterade klanchefer. Ska de likna de strategiska byarna i Vietnam? Det återstår att se.

I uttalanden, efter valfiaskot i Afghanistan, har både Obama och Clinton sagt att de ska samarbeta med lokala ledare samtidigt som de inte ens en gång nämner Karzai vid namn. Att gräva ned sig i strategiska byar i hopp att det ska locka till sig allt fler civila afghaner kanske är möjligt på kort sikt, men det löser ju inte problemet hur USA/Nato ska kunna bygga en afghansk armé med kapacitet att kontrollera landet, hindra talibanerna från att på nytt ta makten och stödja en civil något så när clean regim i Kabul. Utan en lösning på deet problemet är alternativet att gräva ned sig under obestämd tid.

Enligt amerikanska uppgifter försvinner omkring en tredjedel av alla afghanska soldater som fått utbildning av USA/Nato, med vapen och utrustning. Det är inte svårt att gissa var de tar vägen. När de ansluter sig till talibanerna får de tre gånger större sold.

Obama verkar gå rakt in i en återvändsgränd. Han kan inte runda Karzai i bygget av en afghansk armé och han kan av politiska skäl inte heller blunda för personen Karzais mörka sidor, band med opiumhandeln, allianser med de värsta krigsherrarna i norr. Samtidigt spelar Karzai ut sitt trumfkort- ni har ingen annan att leka med. Det visar han bland annat genom att i stort sett vägra samtala med vice-presidenten Joe Biden och sändebudet Holbrooke, vilka han anser skämt ut honom genom att offentligt anklaga honom för korruption.

Så ser Obamas dilemma ut.

I media: DN1,DN2,DN3,DN4,SVD1,SVD2,AB1,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Afghanistan, Karzai, Obama, USA, Nato, Talibener

USA gör inget

gott i Afghanistan

I lördags förra veckan talade Malalai Joya vid San Jose State University i USA och signerade sin bok ”Kvinna bland krigsherrar”. Hon blev vald till parlamentet 2005 men utsparkad av just dessa herrar 2007 när hon i en TV-intervju jämförde landets parlament med ett zoo…

Hon har utsatts för fyra mordförsök – men överlevt. En av de starkaste och viktigaste kvinnorösterna i vår tid. Hon om någon hade varit en värdig kandidat till Nobels fredspris. Hon är i USA främst för att försöka tala med den som fick priset, Barak Obama. Men både Fredrik Reinfeldt och Mona Sahlin borde lyssna till hennes syn på detta moderna kolonialkrig. Nedan har jag översatt en artikel som hon nyss skrev för tidningen Mercury News.

Inte minst är detta en brännande anklagelse mot det krig som också är vårt. Hon talar om dem som i praktiken är Sveriges allierade i norr. Hon ser dem som fotokopior av talibanerna. Hennes ord beskriver också en del av bakgrunden till varför så många barn kommer till Sverige från detta krigshärjade land och borde få komma även till Vellinge kommun…

”I egenskap av kvinna, vald till Afghanistans parlament, är jag i Förenta Staterna för att be president Barack Obama att omedelbart avsluta ockupationen av mitt land. För åtta år sedan användes kvinnans rättigheter som en ursäkt för att inleda detta krig. I dag står Afghanistan fortfarande inför en katastrof när det gäller dessa rättigheter. De flesta afghanska kvinnor lever i ett helvete som aldrig avspeglas i Västs viktigaste media.

2001 hjälpte USA de värsta kvinnohatande kriminella tillbaka till makten. Sådana som den Norra alliansens krigsherrar och narkotikalorder. Män som måste ses som fotokopior av talibanerna. Med den skillnaden att krigsherrarna från Norra alliansen bär kavaj och slips samt skyler sina ansikten med demokratiska masker när de intar sina regeringspositioner. Tack vare stödet från USA är de i dag ansvariga för mycket av Afghanistans katastrof.

USA och dess allierade har förberett sig för att erbjuda makt åt de medeltida talibanerna genom att skapa den imaginära kategorin ”moderata talibaner”. De erbjuds att ingå i regeringen. En man som för åtta år sedan var nära att toppa listan för de mest eftersökta terroristerna, Gulbuddun Hekmatyar har erbjudits en plats i regeringen.

Under de åtta år som har gått har USA hjälpt till med att göra mitt land till narkotikans centrum i världen. Detta genom sitt stöd för droglorderna. I dag produceras 93 procent av världens opium I Afghanistan. Många medlemmar I parlamentet och högt uppsatta tjänstemän tjänar helt öppet på drogtrafiken. Presiden Karzais egen bror är en välkänd narkotikahandlare.

Samtidigt är vanliga afghaner helt utblottade. Senaste index från FN rankade Afghanistan på 181:a plats av 182 länder. Arton miljoner afghaner lever på mindre än två dollar om dagen. I många landsändar är mödrarna beredda att sälja sina barn därför att de inte kan ge dem mat. Under de åtta år som gått har Afghanistan tagit emot 36 miljarder dollar i hjälp. Men samtidigt har bara USA varje dag spenderat 165 miljoner på sitt krig. Ändå är mitt land fortfarande i händerna på terrorister och kriminella. Mitt land är inte intresserat av dramat kring presidentvalet därför att detta inte kommer att förändra någonting. Både Karzai och Dr Abdullah är hatade av afghanerna därför att de är USA:s lekdockor.

Det största offret i detta krig är sanningen. De som ställer sig upp och höjer sin röst mot orättvisor, otrygghet och ockupation hotas till livet blir helt enkelt dödade eller tvingas att lämna Afghanistan. Vi kläms samman av tre starka fiender: ockupationsstyrkorna från USA och NATO, talibanerna och Hamid Karzais korrupta regering

Nu överväger president Obama att utöka trupperna i Afghanistan och då helt enkelt bara förvärra den felaktiga politiken från president Bush. De värsta massakrerna sedan den 11 september skedde i själva verket under Obamas innehav av presidentämbetet. Min hemprovins Farah bombades av USA i maj. Etthundrafemtio människor dödades. De flesta kvinnor och barn. Den 9 september bombade USA provinsen i Kunduz. Tvåhundra civila dödades.

Mitt folk har fått nog. Det är därför vi vill ha ett omedelbart slut på USA:s ockupation.”

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Afghanistan, Vellinge, flyktingbarn, feminism, Barak Obama

I pressen: SVD1,SVD2,SVD3,SVD4,SVD5,DN1,DN2,DN3,SDS1,AB1,AB2,

Bloggare:Esbati,RödaMalmö,RödaLund,Jinge,Svensson,JonasSjöstedt,

Dags för ekosocialism?

I några dagar har nu Vattenfalls Lars G Josefsson balanserat på slak lina. I dagens Aftonbladet vill man på ledarplats putta till honom så att han drösar ner och i fallet tar med sig sin ledning:

Gör detta till en rödgrön valfråga. Ägardirektiven måste skärpas och Vattenfalls ledning bytas ut.

Förtroendekrisen handlar i grunden om ett energi­politiskt haveri. Efter Centerns piruetter råder osäkerhet om vad som gäller. Vad vill regeringen med Vattenfall? Hur ska elförsörjningen se ut framöver?

Näringsminister Maud Olofssons otydlighet har fått reaktorkramarna att drömma sina orealistiska kärnkraftsdrömmar. Marknaden för förnybar energi och energi­effektiv teknik har gått i stå. Alltmedan Vattenfall värnar allt annat än den svenska elförsörjningen.

Detta borde bekymra både miljömedvetna medborgare och den elberoende basindustrin.

Det är bara att hålla med. Men sedan gäller det att vinna den valfrågan. Spåren från förr förskräcker och i samma ledare konstateras uppriktigt att ”även den socialdemokratiska regeringen lät bolaget härja fritt på den europeiska marknaden”. En rödgrön regering i tjänst hos löntagarna måste ha en trovärdig plan när det gäller den framtida energipolitiken och att säga detta är samma sak som att ha en planerad ekonomi som fullständigt bryter med marknadens fria logik när det gäller produktion, transporter och boende. Det går inte bara att rakt ut i luften prata om förnyelsebara energikällor. Ta bort kärnkraften och fossila bränslen från den svenska elkorgen och beskriv i reda siffror hur denna omställning skulle kunna se ut. Framförallt om man räknar med ett stort antal elbilar är detta ingen enkel uppgift. Men fullt möjlig.

Redan under Folkomröstningen om kärnkraften 1982 utarbetade miljörörelsen sin egen skiss till en alternativ energiplan, MALTE. I dag snart trettio år senare är frågan långt mer akut. Miljöhoten är skarpare och oavsett om man anser att koldioxiden har en liten eller stor roll när det gäller klimatet så är tillgången på fossila bränslen begränsad. Framförallt tillgången på olja planar ut samtidigt som vår kära planet år 2050 kommer att trampas av tre miljarder fler människor än i dag. Människor som alla kommer att lämna åtminstone lätta ekologiska fotavtryck efter sig. Det är också så illa att det inte bara är Maud Olofssons ”otydlighet” som har fått ”reaktorkramarna att drömma sina orealistiska kärnkraftsdrömmar”. Reaktorkramarna i arbetarrörelsen är många. IF Metalls ledning, med Stefan Löfven i spetsen kramar både kärnreaktorer och krigsindustri. Många arbetare och tjänstemän delar i grunden hans ”oro för jobben” och den kan bara bemötas med konkreta alternativ.

Vattenfalls dåraktiga lättsinne för människor och miljö måste bekämpas med ett politiskt program, med en rödgrön rörelse i löntagarnas tjänst, som bryter med den logik som inte bara är Lars G Josefssons utan motorn i hela det nyliberala projektet.

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Vattenfall, Lars G Josefsson, Maud Olofsson, miljörörelsen, Köpenhamn, IF Metall

I pressen: ,AB2,SVD1,SVD2,SVD3,DN1,AB1,

Krisen skapar sämre jobb i USA.

De amerikanska fackföreningarnas tankesmedja, Economic Policy Institute, publicerade nyligen en undersökning av vad som hänt med jobben för manliga arbetare. Av de 8,1 miljoner arbeten som försvunnit under krisen var de flesta vad EPI kallar ”bra arbeten”.

Med ”bra arbeten” menar EPI jobb som betalar minst 60 procent av hushållens medianinkomst (*) och som samtidigt erbjuder sjukförsäkring och pension. Med den definitionen framgår det att 46,5 procent var bra jobb 1979 medan de minskat till 31,3 procent 2008. De värsta försämringarna har de spansktalande fått utstå. Bara 15,3 procent av dem hade ”bra jobb” 2008.

Den lagliga minimilönen i USA är 7,25 dollar i timmen och med ett arbetsår på 2 080 arbetstimmar ger det 15 080 dollar. Det är under fattigdomsstrecket(**) för ett hushåll med fyra medlemmar. Ett ”bra jobb” ger däremot minst 14,51 dollar i timmen vilket svarar mot 30 180 dollar per år.

När krisen så småningom kommer att vändas till uppgång är det uppenbart att de förlorade ”bra jobben” inte kommer att återskapas. Företagen kommer att profitera på situationen för att nyanställa med sämre arbetsvillkor än innan krisen.

(*) Medianinkomst: Är lönen i mitten. Lika många ligger över som under medianen.

(**) Fattigdomsstreckt brukar beräknas ligga under 50% av medianen.

I media; Dagens Arbete,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, USA, EPI, Jobb, Kris

Ta hem våra soldater

”Galten” klarade inte ens en liten hemmagjord mina. Hur går det nästa gång när den stöter på en med större sprängkraft? Många svenska förare har också berättat att den likt Mercedes Klass A i sin första version, lätt tippar överända…

Carl Bildts grådaskiga blogg kallas ”Alla dessa dagar”. Egentligen borde den heta ”Alla dessa flygresor – och middagar”. Eftersom detta är det mesta han skriver om. Då och då försöker han i och för sig att leverera en skarp analys. Som när han jämförde Medvedevs roll i Syd-Ossetien med Hitlers i Tjeckoslovakien. I dag har EU:s undersökningsgrupp slagit fast att det var Bildts gode vän, den labile nyliberalen Michael Saakasvhili som inledde kriget med artilleribeskjutning och flygbombning av Tskhinvali. Men den av rysshat förblindade Bildt har aldrig kommenterat sin egen fatala diplomatiska blunder. Vid inflygningen till Kabul för två dagar sedan gjorde han, med en smått poetisk ton, ännu en skarp observation. Eftersom det var snö på bergen drog han helt enkelt slutsatsen att vintern var på gång:

En kristallklar natt med månljuset reflekterande sig i den snö som nu lagt sig på berget runt om staden. Man märker att vintern är i annalkande.

Gårdagens blogg avslutas med att han får budet om vad som hänt med de svenska soldaterna och deras afghanske tolk:

Via en skrapig telefonledning lyckades jag också tala med överste Granander för att ge mitt stöd i den svåra situationen. Det inträffade visar såväl hur viktig som hur svår den uppgift är som bl a de svenska soldaterna utför för att säkra stabilitet och skapa bättre förutsättning för ett varaktigt fredsbygge. De förtjänar – liksom alla andra; soldater, diplomater, biståndsarbetare och andra – allt det stöd vi kan ge dem.

Nu återstår kvällens andra middag med olika afghanska företrädare.

Lite besvärligt verkar det vara just nu. All FN-personals rörelser i staden har just stoppats på grund av ett säkerhetshot. Men förhoppningsvis kan vi i alla fall så småningom ta oss mot flygplatsen.

Att det som hänt än en gång demonstrerar att de svenska soldaterna har en svår uppgift är självklart. Framförallt som uppgiften är oklar. Består den i att stödja en av världens störste politiske skojare: Mutkolven Hamid Karzai?

Att det inträffade visar att uppgiften är ”viktig” är däremot ett påstående rakt upp i luften. Hade den varit ännu viktigare om alla svenskarna dött? Om inte vägminan funnits hade då den svensk/finska bataljonens insats varit mer oviktig?

Däremot är det sant att de som drabbats behöver allt stöd vi kan ge dem och den bästa hjälp de kan få är naturligtvis att komma hem tillsammans med alla de andra soldaterna från ”Camp Northern Lights”.

Det enda stöd som återstår för den afghanske tolk som dog blir ett tröstande ord vid graven…

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Afghanistan, FN, NATO, Carl Bildt, Alla dessa dagar,

I pressen: AB1,AB2,AB3,SVD1,SVD2,SDS1,SDS2,SVD3,SDS3,

Bloggare:Jinge,