Vi är för ett

socialistiskt

EUROPA

På Irland pågår den andra omröstningen om Lissabonfördraget för fullt. Även om det ser ut att bli ett svagt valdeltagande. I övriga Europa, som i Sverige, får vi inte rösta alls. Det är vad Margot Wallströms prat om ökad demokrati var värt. På Irland där människorna fick rösta och röstade Nej. Där har arbetsgivarväldet bakom EU tvingat fram en ny omröstning. Med miljoner euros i kampanjkassan och förtäckta hot om isolering och ekonomisk isolering för den gröna ön – om man åter säger ”Nej” – har ”Ja”-sidan drivit en furiös kamp för att få irländarna att ändra inställning. Här nedan återger jag en intervju från franska NPA:s hemsida med Joe Higgins, som i juni valdes in som EU-parlamentariker för Socialist Party. Ett parti som är systerparti till det svenska Rättvisepartiet socialisterna. Partiet nådde i EU-valet 2.5 procent. Men i storstaden Dublin fick Higgins ett fantastiskt resultat med 12.46 procent av de röstande och slog ut Sin Feins kandidat. I Dublins folkliga valdistrikt var hans röstetal i flera fall uppe i 30 procent. I många av de lokala val som ägde rum samtidigt nådde kandidater från Socialist Party tjugoprocentiga röstetal. Det här är en snabböversättning. Förkortad och försvenskad. Läser du franska hittar du originalet här: NPA.

Vår kampanj har ägt rum mot en bakgrund av en ekonomisk kris som vi aldrig tidigare har upplevt. Högerregeringen, alltså Fianna Fáil och De Gröna, har svarat med att skära ner på lönerna för alla anställda inom den offentliga sektorn. Den har infört nya skatter och räddat bankerna med garantier på 54 miljarder euros. I opinionsundersökningar har regeringen nu ett så svagt stöd som bara 19 procent av väljarkåren. Det har varit en del demonstrationer mot regeringen men fackföreningarnas ledare har spelat en mycket negativ roll. De har hållit tillbaka protesterna samtidigt som de erbjudit förhandlingar där man ”ska dela bördan”. Trots att arbetarklassen inte har något ansvar för krisen. Socialistiska Partiet – som kan sägas ha en ledande roll i ”Nej-kampanjen” understryker i stället att den politik som har skapat krisen är den som läggs fast i Lissabonfördraget.

Här en bild från 2005 där segrande arbetare vid Gama Constructions hyllar Joe Higgins. Efter hans avslöjande av de vidriga förhållanden som gällde för immigrantarbetarna tvingades företaget att betala ut 30 miljoner pund i skadestånd.

Vi, andra progressiva krafter och vänstern, som motsätter oss fördraget, betonar försvaret av arbetarnas rättigheter och pekar på Europadomstolens beslut (Laval, Viking,Ruffert, Luxemburg) som alla syftar till att sänka kollektivavtalens lönenivåer och nationella lagar som skyddar arbetstagarna.

En annan viktig fråga handlar om den förstärkta militarisering som får klartecken i fördraget. Europeisk vapenhandel ges officiell status och det blir lättare för den att agera på den internationella marknaden. Lissabonfördraget innnebär också klartecken för grupper av medlemsländer att gå samman i militära kampanjer där de företräder hela EU ( Nordic Battle Group! ), också Iraland. Här är motståndet till själva tanken på militära allianser stort och vi har också haft stora mobiliseringar mot kriget i Irak.

Hela etablissemanget förespråkar ett ”Ja”. De driver en kampanj som syftar till att människor ska bli rädda för ett ”Nej”. De bryr sig inte alls om innehållet i fördraget. De säger att krisen ( som de skapat ) blir värre och att Irland kommer ”att isoleras från det övriga Europa. De nonchalerar det faktum att arbetarklassen i Frankrike och Nederländerna har rösta nej till samma fördrag och svarar inte på våra frågor. I stället fokuserar de på den yttersta högerns och de ultrareligiösa gruppernas helt irrelevanta frågor som den om abort.

Helt skandalöst är det att de flesta fackliga ledare argumenterar för ett ”Ja” med hänvisning till att Deklarationen om grundläggande rättigheter får en officiell status i EU, vilket kommer att förbättra arbetande människors villkor. Det här kan vara komplicerat att förklara men vi säger att om detta fördrag innefattar rätten till facklig anslutning och till kollektiva förhandlingar – så begränsas samtidigt denna rätt av Lissabonfördragets paragraf 52 där man prioriterar arbetsgivarna och deras profiter. Den senaste tiden har vi sett fackliga strider, i främsta rummet vid Coca-Cola; MTL Docks; Thomas Cook och Carrols Joinery där beslut från Högsta domstolen har gett arbetsgivarna en mjöjlighet att förhindra strejker och ockupationer. Arbetstagarnas möjligheter att försämra sina jobb, löner och arbetsvillkor skulle inte förbättras med en endaste tum med hjälp av Lissabonfördraget.

I den här omröstningen har ”Ja” – kampanjen tio gånger mer pengar än ”Nej” – sidan. Reglerna har ändrats så att inte ens i radion gäller samma villkor för de bägge sidorna. Nittio procent av landets tidningar stödjer ”Ja” – sidan. Dessa omständigheter gör det mer troligt med ett ”Ja” denna gång. Men om det blir så kan vänstern och krafter som Socialistiska Partiet få förstärkt förtroende eftersom det är vi som har pekat på det verkliga innehållet i det fördrag som i så fall kommer att utnyttjas av EU:s olika regeringar för att förstärka deras attacker på de arbetande och den offentliga sektorn. Fördraget kan också användas för att öka EU:s militära kapacitet.

”Ja” – sidan säger att vi inte har något alternativ och att vi är ”mot Europa”. Men vi är för ett socialistiskt Europa där kontinentens enorma resurser kontrolleras demokratiskt av Europas folk och används till att gagna våra behov.

Läs även andra bloggares åsikter om Irland.Lissabonfördraget, Socialist Party o f Ireland, Joe Higgins, Politik, ekonomi

I pressen: SVD1,SVD2,DN1,DN2,DN3,AB1,GP.

Bloggen Alliansfritt Sverige har ett fint upplägg med moderataffischer.

Bloggare om Irland:Kommunisternas blogg,

Är Bildts

dagar räknade?

Det var den 9:e augusti i fjol som Carl Bildt med sin blogg ”Alla dessa dagar” skapade en diplomatisk skandal i Europa.  Fågan är nu om hans dagar som utrikesminister är räknade? För där skrev han ner sin spontana reaktion på den näre vännen, Georgiens president Michael Saakasvhilis nattliga terrrorbombning av huvudstaden Tskhinvali med en massfördrivning av befolkningen som resultat. Med Bildts av rysskräck präglade världsbild handlade det givetvis om ett ryskt överfall på Georgien. Men inte nog med detta. Han likställde dessutom Ryssland president Medvedev och dess premiärminister Putin med Hitler. Ryssland jämfördes med Nazityskland:

”Vi accepterade inte att Milosevics Serbien intervenerade militärt i andra f d jugoslaviska stater med hänvisning till skyddet av de som har serbiska pass. Och vi har anledning att minnas hur Hitler för lite mer än ett halvt sekel sedan använde just denna doktrin för att underminera och anfalla betydande delar av Central-Europa.”

Att utan saklig grund, som utrikesminister, jämföra det Ryssland som förlorade 20 miljoner människoliv i Andra världskriget, med Hitlers Tyskland, väckte omedelbart ett enormt uppseende runt om i Europa. Carl Bildt fick uppenbart panik. Hans intuitiva rysskräck hade gott för långt. Så gott det gick försökte han sopa igen spåren efter sig. I den engelska översättning av bloggen som gjordes av Utrikesdepartementet ändrades ”Milosevics Serbien” och ”Hitler” till ”previous Serbia” och ”previous Germany”. Ett diplomatiskt falskmynteri som inte uppmärksammades av många. Men inte heller detta hjälpte särskilt mycket. Bildts uttalande slogs upp stort. Bland annat i Financial Times. Han hade brutit mot all diplomatisk etikett. I Europas diplomatiska kretsar sågs han som en patetisk rysshatare. Bränd och förbrukad som medlare.

I går kom EU:s försök till utvärdering av orsakerna till kriget i Kaukasien för drygt ett år sedan. Det högsta rådet, där Sveriges Fredrik Reinfeldt för tillfället är ordförande, fick då i sina händer, den 41 sidor långa slutrapporten från den kommission man tillsatt. ”Artilleribeskjutningen av Tskhinvali som gjordes av Georgiens väpnade styrkor natten mellan den 7:e och 8:e augusti, var startpunkten för den större väpnade konflikt som inleddes i Georgien”, heter det i rapporten. Som fortsätter: “Frågan är om detta…kunde rättfärdigas under internationell rätt. Det kunde det inte.” Georgiens och senare Bildts påståenden om att Georgiens anfall hade föregåtts av en rysk militär inbrytning i Syd-Ossetien kunde inte beläggas ( sufficiently substantiated )”. Rysslands första inledande militära försvar var däremot ”lagligt” (legal). Kommissonen menar avslutningsvis att Rysslands senare militära fortsättning, med invasion av själva Georgien, gick utöver alla rimliga gränser och därmed bröt mot internationell rätt.

Heidi Tagliavina har skrivit EU:s rapport

Den schweiziske diplomaten, Heidi Tagliavina som skrivit slutrapporten och i sitt arbete haft hjälp av ett trettiotal militäranalytiker, jurister och experter på international rätt, underströk på gårdagens presskonferens att ”inte en enda av de förklaringar som har kommit från georgiska myndigheter, i syfte att motivera attacken med internationell rätt, går att acceptera”.

Carl Bildts kort är synade. Han är en bluffmakare eller bara ett som utrikesminister oanvändbart brushuvud – likt vännen i Georgien, Saakasvhili. I sina yngre dagar när Bildt nyss gift sig med moderatledaren Gösta Bohmans dotter Mia, lät svärfar barskt undslippa sig en då vida omsjungen utsaga om sin svärson. I en intervju ute på Bohmans älskade ö i Stockholms skärgård frågade en journalist: ”Får du någon hjälp av Carl?”. ”Knappast”, blev svaret. ”Han står mest hela tiden med kikare och spanar efter ryssen”…

På åttiotalet gjorde Carl Bildt karriär i politiken genom en serie möten i Sveriges regementsstäder, där han hetsade upp folk med sitt låtsaskrig mot gäddor och ryssar i de svenska skärgårdarna. När han i dag skulle kunna ha mäklat fred i Kaukasien såg han bara ryska angripare och utrangerades av diplomatkåren. Nu är det Fredrik Reinfeldt som i Europeiska unionens råd ska leda diskussionen om det politiska eftermälet till kriget. Vore det inte klädsamt om Bildt drog sig tillbaka frivilligt? Vad tjänar det Sverige att ha ett malätet spöke från det Kalla kriget som utrikesminister?

EU:s rapport isin helhet

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Carl Bildt, Alla dessa dagar, Georgien, Ryssland, Syd-Ossetien, Bildt i diplomatisk skandal, ANdra världskriget

I pressen: SVD1,

Bloggare:Schlaug,

En lång helg i Amsterdam.

Den här helgen åker jag till Amsterdam för att delta i ett seminarium om den ekonomiska krisen. Programmet är mycket intressant och föreläsarna mycket kunniga i sina ämnen.

Det är Fjärde Internationalens skola i Amsterdam som arrangerar seminariet som samlar ett trettiotal deltagare från hela världen.

Syftet med seminariet är att analysera den pågående krisen och dess konsekvenser för framtiden. Redan klockan nio på fredag börjar första föreläsningen. François Chesnais ska ”sätta finansialiseringen i sitt rätta sammanhang i en analys av krisens globala och historiska natur”. François är professor vid Universitet Paris 13 och medlem i Attacs vetenskapliga råd. Fredagen fortsätter med Issac Joshua som analyserar ”den amerikanska finanskrisens rötter i produktionen och effekterna av Obamas krispaket”. Sedan är det dags för Bruno Jetin från NPA som ställer frågan ”om krisen i de asiatiska ekonomierna är överberoende av exporten eller frukten av tillväxt baserad på repression av arbetarklassen”. Claudio Katz avslutar dagen med att bevara frågan ”om krisen i LA är ny eller gammal”.

Efter en så fullbelagd dag blir det säkert avslappnat småprat under den gemensamma middagen. Välförtjänt.

Lördag drar vi igång klockan nio med Özlem Onaran som ska ”analysera det specifika i krisen i Europa. Räcker nationella krisplaner när det inte finns en gemensam EU-plan?”. Sedan talar Klaus Engert om ”teorin om de långa vågorna och om finansen bromsat upp överproduktionskrisen”. Nästa talare är min favorit bland marxistiska ekonomer. Michel Husson svarar på frågan ”om teorin om de långa vågorna fortfarande är aktuell och under vilka villkor en ny lång expansionsvåg är möjlig”. (Vill du läsa en text på svenska av honom gå till tidskriften Tidsignal och köp senaste numret som handlar om krisen. Undertecknad har också skrivit en artikel i numret.) Det räcker för lördagen och middagen blir säkert munter.

Söndagen ägnas helt åt krisens ekologiska och politiska konsekvenser. Först talar Ester Vivas om ”de långsiktiga effekterna av den kortsiktiga spekulationen i livsmedel och energi”. Sedan tar belgaren Daniel Tanuro upp frågan om ”grön kapitalism eller ekosocialism,” Sista talare är Eric Toussaint som ska handla om ”den sociala krisen och våra politiska svar”.

Sedan är det bara att ta tåget hem till Bryssel. Därpå följer ett tufft arbete för att smälta en lång helgs arbete. Förhoppningsvis kommer ni att se frukterna av helgen här på bloggen i form av ett flertal artiklar.

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Fjärde Internationalen, Kris, EU, Finans,

Stoppa Kriget. Nu!

Socialdemokraterna måste sluta mumla när det gäller Afghanistan. ”Stoppa kriget”, menar Aftonbladet i dagens ledare. Med hänvisning till Miljöpartiets Peter Eriksson och hans halva kovändning i frågan de senaste dagarna.

För bara åtta månader sedan var det minsann inget mummel från vare sig socialdemokraterna och Miljöpartiet. Då röstade de i riksdagen för att stärka den militära insatsen, för ”verkanseld” som det heter på militärspråk och antalet stridande svenska soldater i detta plågade land utökades från 375 till 430 stridande soldater.

Nu med nästa val inte så långt bort i horisonten, med militära bakslag för de 42 ockupationsmakterna, med uppmärksammade massakrer på civila som efter den tysk/amerikanska bombningen av två kidnappade oljebilar samt inte minst med de pågående förhandlingarna om en gemensam valplattform, då blir det självklart mummel från dessa två partier.

Även Peter Eriksson mumlar och hummar i skägget…

Peter Eriksson, är en lyhörd borgerlig pragmatiker och han är väl medveten om att Miljöpartiet riskerar att tappa väljare till Vänsterpartiet om man i valet får skylta med att man är ett parti som röstat för krig. Han lyssnade säkert på Lars Ohly i Ekots lördagsintervju. Där denne kritiserade sina allianskamrater, men ändå kom fram till att man var överens om att detta krig ”inte kan fortsätta i evighet”. Lars Ohly letade uppenbart efter en kompromiss i frågan. Där de militära insatserna kunde minska och i en avlägsen framtid upphöra – detta till förmån för civila biståndsinsatser och en upprustning av Karzairegimens poliskår. USA levererar stridande soldater och Sverige utbildar poliskåren! Peter Erikssons utspel var en intuitiv reaktion på Ohlys Ekointervju. I går, när Eriksson blev utfrågad i radions Studio 1 lyste dessvärre de raka svaren helt med sin frånvaro. Han mumlade i sitt skägg. Långt mer än Ohly och uppfann begrepp som att man måste ha ”en militär strategi” för att få slut på krigsinsatserna. Men hur den ska se ut och när de svenska soldaterna ska tas hem visste han inte. Bara att det behövs en ”plan”. Peter Eriksson och hans partner Maria Wetterstrand är väl medvetna om att inte bara tänkbara väljare utan också många egna partimedlemmar är djupt upprörda över att deras ”Gröna fredsparti” har blivit ett krigsparti. Gamla ledare som Birger Schlaug och Per Gahrton hugger hela tiden i frågan.

Både NATO, Barak Obama och den svenska Försvarsmakten ropar samtidigt efter fler soldater. Den moderate försvarsministern Sven Tolgfors pratar sig den ena dagen varm för att EU:s stridsgrupper, med ”vår” Nordic Batttle Group, verkligen måste kunna användas i strid. Den andra dagen kommenterar han Försvarsmaktens krav på fler soldater, med att det kommer en proposition i höst.

Varenda soldat. Varje gevär och varenda bil måste baxas hem.

Det är då det måste bli slut allt mummel. Det enda raka är att den rödgröna alliansen lägger en gemensam motion där det klart framgår att de svenska soldaterna ska hem så fort Herculesplanen kan lyfta från basen Northern Ligth. ”Stop the War. Now!” var den amerikanska antikrigsrörelsens paroll under Vietnamkriget. Den såg med avsky på alla år av ”planer” på att avveckla USA:s krig. Den parollen gäller lika mycket i dag. Även i Sverige!

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Afghanistan, Aftonbladet, Peter Eriksson, Lars Ohly, Den rödgröna alliansen, USA, Barak Obama, Sven Tolgfors

I pressen: AB1,AB2,SDS1.

Bloggare:Jinge,

IN MED PELARGONERNA!

PÅ MED RATTMUFFEN!

Ja, det var goda råd som vi fick av Lennart Persson i TV:s Aktuellt i går kväll. Stora delar av Sverige skulle få nattfrost. Det fick vi också. I morse vid sextiden, när ljuset försiktigt började komma tillbaka hade vi här uppe i Alefjäll minus fem grader. Alla gräsmattor, buskar, ängar och träd var vita av rimfrost.

Rimfrost på multnande löv och gräsklipp. Det blir bra kompost till våren att mylla ner i potatislandet.

Det kändes lite som att den tyska politiska höst som jag skrev om i går nu också tagit tag i naturen. När trädlöven bränts av de vackra frostkristallerna blir de snabbt gula och svarta. Det gula och svarta som också är de symboliska färgerna för Tysklands segrande kristdemokrater och liberaler. Högerpartier som dessvärre inte lär förmultna och försvinna lika snabbt som alla löv som snart dansar runt vårt hus.

Även vårt gamla klädstreck börjar att känna av hösten.

Spindlarnas vackra väv smyckas med lite rimfrost.

Solen börjar gå upp. Tittar man noga så syns bakom häcken ett rådjur som nallat av salladen.

De första efterkrigsåren i Tyskland 1946-47 skildrades i flera reportage för Expressen av författaren Stig Dagerman. De gavs också ut i bokform och fick då samlingsnamnet ”Tysk höst”. Till skillnad från många andra journalister vägrade Dagerman att se alla tyskar som ansvariga för nazismen och världskriget med dess fasor. Det tyska folket skulle inte dömas. Det fanns ingen kollektiv nationalskuld. I exempelvis alla de böcker om den brittiske stridspiloten Biggles, som jag älskade och sträckläste i tonåren, var alla tyskar skurkar. Ett förhållande som till sist fick Sveriges bibliotekarier att klassa böckerna som rasistiska.

För självklart hade Dagerman rätt. Tyskland hade varit ett klassamhälle, med olika politiska viljor, både före och under Andra världskriget. Dagerman skildrade till skillnad från Biggles skapare kapten W E Johns alla de människor som försökte resa sig upp från aska och ruiner. Med sin mörkersyn såg han med förfäran hur många av de tyska krigsförbrytarna kunde gå fria och samlingsnamnet för hans reportage blev därför ”Tysk höst”:

”Det Tyskland som Dagerman reste genom befann sig i lövfällningens årstid. En rå fläkt av bitterhet drog in över den regniga tyska efterkrigshösten. Rapporterna från zonerna handlade inte om lövsprickning, blomning och tillförsikt, utan om röta, förmultning, upplösning. I stället för en vitalisering av tyskt samhällsliv möttes den svenske resenären av letargi, självömkan och missmod, i stället för en generalkonfrontation med kvarvarande nazister bevittnade han hur de gamla koryféerna återkom i ny skepnad och nationalismen tilläts grassera.”

Det är litteraturhistorikern Johan Östling som så här känsligt sammanfattar Dagermans reportagebok. Lämnar vi efterkrigsåren och ser tillbaka på socialdemokratins kollaps och den liberala högerns smått rusiga framgång i helgens tyska val är situationen givetvis nu en helt annan. Samtidigt med förintelsen av judar och romer utplånade nazismen också den tyska arbetarrörelsen. Tiotusentals socialdemokrater, kommunister, socialister och fackliga aktivister dödades. I dag är situationen en helt annan. Den tyska fackföreningsrörelsen organiserar nära sju miljoner tyskar och trots att kristdemokrater/socialdemokrater och Die Grüne i sina regeringskoalitioner slagit upp en del sprickor i fundamenten på den ”välfärdsstat”, som byggts upp under de snart femtio år som gått sedan krigsslutet, ligger dessa ännu fast. Men den tyska arbetarrörelsens huvudkraft, socialdemokraterna i SPD, har murknat och dess partiledning tvingades i går att lämna in. Det blir en spännande politisk tid i Tyskland. Den numerärt starka fackföreningsrörelsen har till en del klarat att stå emot arbetsgivarväldet – under snart fem decennier av ekonomisk uppgång. Nu kommer en helt annan prövotid. Vad som väntar framöver är troligtvis en tragglig, lunkande ekonomi med flera nya motlut framöver. Kan Tysklands breda sociala rörelser och främst då fackföreningsrörelsen klara försvaret av det den erövrat? Kan den gå på offensiven och förbereda sig på att ta makten med ett regeringsskifte som också blir ett systemskifte? Bort från en övermogen, ruttnande marknadsekonomi. Till en ekonomi där löntagarna själva tar kontrollen över de värden man skapar? Hur ska Die Linke utvecklas? Ska man ”mogna och bli helt regeringsfähigt” som de flesta bedömare tror eller kan dess vänstersocialdemokratiska ledning utmanas av revolutionära socialister?

Vår granna, röda kärleksört klarar frosten.

I Portugals val, som också ägde rum i helgen. Där kom inte den politiska hösten lika snabbt. Visserligen var där samma trend som i Tyskland. Socialdemokraterna i Socialistpartiet, PS, som i regeringsställning haft sitt hjärta hos de krisade bankerna i stället för hos löntagarna, förlorade stort och gjorde sitt sämsta val sedan 1991. De förlorade 25 platser i parlamentet och har med 36.6 procent av rösterna inte längre en egen majoritet. Men i höstfärgerna fanns där också mycket rött. Det öppet antikapitalistiska Vänsterblocket, Bloco de Esquerda, gick starkt framåt. Blocket fick tio procent av rösterna och ökade från åtta till sexton riksdagsmandat. I de större städerna är partiet den tredje största politiska kraften och har rejält distanserat Vänsterpartiets gamla kamrater i Kommunistpartiet. Språkbarriären har gjort att jag har grunda kunskaper om den politiska enhetslista det handlar om. Ordföranden, Francisco Louca, är medlem i Fjärde Internationalen, men å andra sidan domineras partiets delegation i EU-parlamentet av tidigare maoister. En del pekar på att de står närmare Die Linkes positioner i ”regeringsfrågor” än exempelvis den konsekventa linje för systemskifte, som formulerats av de franska revolutionärerna i NPA. Men i Vänsterblocket går det definitivt att debattera och diskutera dessa för oss socialister så avgörande frågor. Här är ett öppet frihetligt, demokratiskt klimat, med stort lokalt självstyre. Det finns inte där som någon annanstans garantier för hur det nya partiet ska utvecklas. Men det finns stora möjligheter för att kunna möta den kyliga årstid vi går till mötes.

Kärt besök. Under några vackra dagar är Internationalens

Kjell Pettersson på besök. Lämnat Söderns höjder för att

pröva lite nya muskler.

Mellan arbetetspassen ute i trädgården blir det god mat. På min gamla arbetsplats Volvo Lastvagnar skulle detta ha kallats  en ”förarbetsstation”  innan strömmingsflundran skulle slutmonteras på linen…

Till lökströmmingen tar vi upp lite potatis.

Kjelle har kört in den sista skottkärran med ved. Sammanlagt går det åt 30 fasta kubikmeter på ett år. Så de nya musklerna har fått sig en rejäl genomkörare…

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Tyska valet, SPD, Die Linke, Den europeiska socialdemokratin, höstbilder, trädgård, rimfrost, miljö, natur

I pressen:AB1,

Tysk Höst

“Ett spöke går runt i Europa – socialismens utdragna kollaps. Inte ens mitt under de största utmaningarna för kapitalismen sedan 75 år, med ett sammanbrott av dess finansiella system, på grund av ”irrationella överflöd”, girighet och svagheter i regelsystemen, har Europas socialistiska partier och deras kusiner på vänsterkanten, förmått komma med trovärdiga politiska svar. Än mindre har de förmått dra fördel av högerns misslyckanden.”

Valkatastrofen ett faktum. Socialdemokraternas partiledare gör sin sorti…

Med denna målande skildring av valresultaten i de tyska valen och med sin ironiska blinkning till Karl Marx och hans episka inledning på det Kommunistiska Manifestet från 1842 träffar liberala New York Times mitt i prick. Utan minsta överdrift går det att säga att det politiska sceneri vi ser är ett historiskt skifte. Med katastrofvalet för den tyska socialdemokratin kom ännu ett skov, ännu ett ras. I inledningen av vårt nya sekel, skakas den gamla europeiska arbetarrörelsens politiska organisationer av väldiga förkastningar

Den håller helt enkelt på att gå under.

Men även kristdemokraternas Angela Merkel såg sina väljare gå högerut…

Tysklands socialdemokrater ”klubbades ner och mosades” av väljarna, fortsätter New York Times. Med bara 23 procent av rösterna var detta deras sämsta valresultat sedan ”återkomsten” efter Andra världskriget. Blickar vi dessutom tillbaka ännu längre i annalerna är detta den tyska socialdemokratins sämsta resultat sedan 1882. Priset för de senaste elva årens regeringsansvar – först med de Gröna och sedan med Kristdemokraterna – blev fruktansvärt. ”Der grosse koalition blev sozialer kältnis” . Den stora regeringskoalitionen innebar ett socialt, kallt samhälle. När socialdemokraterna (SPD) 1998 tillsammans med de Gröna kunde erövra regeringsmakten fick man stöd från tjugo miljoner väljare. I söndagens val var det inte ens tio miljoner tyskar som ville ge partiet sin röst. I förhållande till valet 2005 förlorade man 4.5 miljoner röster. Valundersökningar menar att 1.6 miljoner av dessa i år valde att inte välja alls. Av missmod och besvikelse stannade de hemma. 780 000 valde i stället vänsterpartiet Die Linke. 710 000 röstade med Die Grüne och till sist blev fanflykten över till regeringspartnern, ”Mütti Angela`s” kristdemokrater så stor som 620 000 tidigare väljare. Gamla parlamentariska arbetarbastioner föll samman. Som i det norra Ruhrområdet – med många arbetslösa gruv- och stålarbetare. På samma sätt i norra Dortmund där SPD tappade 15.2 procent av sina tidigare röster. I Bochums arbetardistrikt förlorade man så mycket som en tredjedel av sin väljarkår. I det socialt utsatta norra Duisborg, där bara 60 procent av innevånarna röstade, förlorade man 40 procent. Kanske det värsta av allt ändå var att de tyska liberalerna, med sitt förakt för fackföreningsrörelsen, fick fler röster från förstagångsväljarna än SPD.

De tyska liberalerna jublar över sin valseger. I SVT var folkpartiets europaminister Cecilia Malmström lika glad. Lika barn, leker bäst heter det och visst marknadsliberalerna har samma avsky för en stark fackföreningsrörelse.

Valet i Tyskland var en katastrof inte bara för socialdemokratin. Det var ett nederlag för alla socialister. För vad vi sett är också en väldig förskjutning i vanliga arbetande människornas medvetenhet om sig själva. Om de ser sig, tillsammans med sina arbetskamrater och grannar, som en klass med egna politiska intressen. I det smärtsamma ”bakruset” efter den globala kapitalismens finansiella härdsmälta är det nu i Europa – färre människor än någon annan gång under det sekel som gick – som ser sig själva som en självklar del av arbetarrörelsen i stort. De stora löntagargrupperna eller proletariatet om man så vill, är inte längre ”en klass i sig” som aktivt agerar som ”en klass för sig”! Die Linkes valframgång, med drygt tre procent, var naturligtvis viktig. I det gamla Väst-Tyskland gjorde man viktiga inbrytningar. I Bremen och Bremerhafen, med en mycket radikal framtoning, vann man mer än 15 procent av väljarkåren. I detta vänstersocialdemokratiska parti, finns viktiga lokala grupper, som vill att partiet ska bli ett verktyg för systemskifte. Ett revolutionärt parti som väljer Marx i stället för Keynes. Men deras dåliga organisation och många politiska oklarheter, med en hel del inre partikäbbel som följd, gör att det är helgjutna socialdemokrater som den förre finansministern LaFontaine, som helt dominerar Die Linke och bestämmer över partiets politik. I Berlin, där man delat styret med socialdemokraterna, har den tyska vänstern agerat efter samma logik som det svenska Vänsterpartiet under Göran Perssons alla nedskärningar…

”Ut ur Aghanistan” var en av Die Linkes valparoller.

New York Times konstaterar skarpsynt att samtidigt som en del konservativa grupper i USA vill demonisera Barak Obama och få honom till ”europeisk socialist”, bara för hans skattepolitik och försök att reformera sjukvården, är det nu Europas höger – inte dess socialistiska vänster , som sätter den politiska agendan. Tidningen citerar den kände franske filosofen, Bernard-Henry Lévy,  i sig själv ett återkommande varumärke för socialisterna, när han i somras fick frågan om de franska socialisterna verkligen är på utdöende: ”Nej, de är redan döda”, blev svaret. Det är lätt att instämma med både Times och Lévy. Om vi ser stora rörelser och historiska processer. Den italienska arbetarklassens politiska organisationer har exempelvis inte en enda representant vare sig i det egna parlamentet eller i Bryssel. Vi ser samma politiska landskap som den liberala amerikanska tidningen och vi ser att övriga Europa i dag, med en del förseningar, har eller håller på att få det som författaren Stig Dagerman en gång skrev om, en ”Tysk höst”. Men vi kan också med Marx se tillbaka och konstatera att ”Alla samhällens historia – är en historia om klasskamp … En ständig, ibland gömd, ibland öppen kamp”. I många fall i dagens Europa är vi tillbaka på ruta ett. Vi måste helt enkelt börja från början.. Med andra förutsättningar än arbetarrörelsens pionjärer. Men med samma. Ja, kanske större möjligheter!

Märkvärdigare än så är det inte.

Tillsammans med svenska Vattenfall jublade den tyska kärnkraftens lobbyister över valresultatet på en lyxrestaurang vid Hamburger Hauptbahnhof. De hoppas nu på att parentesen för tysk kärnkraft ska tas bort och det det kommer klartecken för ny kärnkraft. Men motståndet i Tyskland är både lekfullt och starkt som här på bilden.

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Tyskland, Tysklandsvalet, SPD, Die Linke, Angela Merkel, FDP,

I pressen: SVD1,DN1,DagensArena,DN2,AB1,Dalademokraten,

Bloggare:Etthjärtarött,Svensson,Jinge,RödaMalmö,JonasSjöstedt,

Girigheten bedrar visheten.

Den här historien är egentligen av noll intresse för svenska läsare. Det handlar om interna stridigheter i den franska maxivaruhuskedjan Carrefour. So what?, kanske du säger. Det skulle jag också säga om det inte vore för att striden så glasklart visar vad ”kvartalskapitalismen” verkligen handlar om. Eller kanske borde det döpas om till Gamkapitalism.

Carrefour tillhör världens giganter på konsumentmarknaden och är en ledande aktör i Asien, framför allt i Kina, och Latinamerika. Där växer varuhuskedjans försäljning tvåsiffrigt varje år medan försäljningen stagnerar i det ”gamla” Europa. Ändå vill de två största aktieägarna i Carrefour göra sig av med alla varuhus i Asien och Latinamerika.

-Det är en katastrof att sälja ut i tillväxtländerna, det svarar enbart mot en finansiell logik för profit på kort  sikt på bekostnad av en industriell logik, säger en anonym bankir till tidningen Le Monde.

De två aktieägarna som vill sälja är riskkapitalgruppen Colony Capital och fransmannen Bernard Arnault, ägare av LVMH som säljer kläder, smycken och kosmetika för miljonärer. Tillsammans äger de två 13,5 procent av Carrefour. I en demokratisk församling kallas det en liten minoritet. I en kapitalistisk församling, där penningen är Gud, ger det ett avgörande inflytande över företagsledningens beslut.

Men varför vill Colony Capital och Bernard Arnault sälja ut och därmed kapa den gyllene gren de sitter på? Det enkla svaret är att sedan de båda gick in Carrefours kapital våren 2007 har Carrefours aktie dalat, tillsammans med alla andra aktier, och de båda har fått stå ut med miljonförluster i euro. Det ligger inte i gamars kynne att förlora sitt byte utan reaktion. En utförsäljning av Carrefours snabbt växande avdelningar tar in mycket kapital till bolagets europeiska moderavdelning och de båda spekulanterna kan räkna med en snabb återhämtning av aktiekursen.

Att det sätter hela bolagets framtid på spel har ingen betydelse i den moderna gamkapitalismen. Tiotusentals arbeten i Europa kan komma i kläm. Det spelar heller ingen roll för gamkapitalismen. Carrefours VD säger att ”diskutera med så engagerade aktieägare ger styrka. De spelar rollen av partners även om det är jag som fattar besluten”. VD i Carrefour är Lars Olofsson. Aldrig hört talas om? Han försvann från Sverige 1976 som chef för Findus då Nestlé köpte den svenska matproducenten. Sedan 2007 är han VD i Carrefour.

De båda gamarna som snabbt vill ta igen sina förluster räknar med ett beslut om utförsäljning innan Jul. I de sfärer de rör sig finns det inga vänner som kommer med julklappar. De behöver inga vänner-de ger sig själva de bästa klapparna. Vilka avgörande beslut den rustike industrialisten Olofsson kommer att ta får vi se innan Jul.

I Media: DN1,SVD1,AB1,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Varuhus, Carrefour, Kvartalskapitalism, Kina, Asien, Latinamerika

Änglavingad fredsinsats

eller imperialistiskt krig?

Afghanistan är minerad mark för den rödgröna alliansen. Blir det regeringsskifte nästa höst är det socialdemokraterna som bestämmer var de svenska soldaternas vapenskåp ska stå. Trots att Barak Obama har beslutat att tagga de amerikanska krigsinsatserna med långt fler stridande soldater än tidigare har Mona Sahlin berömt Barack Obamas ”nya” strategi. Hon ser inte den svenska militären som en del av en ockupationsmakt utan som en del av en änglavingad FN-insats.

Vänsterpartiets retoriska utgångspunkt är i stället att de svenska trupperna ska lämna Afghanistan och ersättas med mer civila biståndsinsatser. Mycket kan förvisso hända under det år som är kvar till ett eventuellt regeringsskifte. Fronterna i Afghanistan/Pakistan kan komma att dras i både ny geografisk och i ny politisk terräng. Om de svenska trupperna på plats uppe i den Norra alliansen Mazar Al Sharif drabbas av större förluster i människoliv kan motståndet mot den svenska krigsinsatsen snabbt få märg även i det socialdemokratiska partiet. Kriget får dessutom mer och mer karaktären av ett nationellt befrielsekrig. Ett nationellt motstånd i form av ett uppror av pashtunerna mot presidenten, Hamid Karzai (själv etnisk pashtun från klanen Durrani, från vars sköte den tidigare monarkin föddes). Både för hans samarbete med de 42 ockupationsstaterna och regimens korruption, men också för dennes många pragmatiska uppgörelser med uzbeker och turkmener i den Norra alliansen. Pashtunerna kan i sig ses som en nation och av Afghanistans etniskt splittrade befolkning utgör de mer än fyrtio procent. En nation som också utgör mer än tjugo procent av Pakistans befolkning.

Med denna bakgrund. Med detta vilda politiska och miltära landskap, där allianserna mellan klaner, krigsherrar och Afghanistans många nationer kan skifta från en dag till en annan, kan det självklart när som helt bli för politiskt smärtsamt även för Mona Sahlin att hålla fast vid synsättet att Sveriges militär är en del av en fredsinsats. Det kan bli en vändning av kriget där det inte ens räcker med att svepa döda svenska soldater i FN-flagg i syfte att dölja att vi är en del av en NATO- ledd ockupationsmakt…

Men med oförändrade förutsättningar talar det mesta för att Vänsterpartiet måste hissa kapitulationsflagg i frågan – om partiet vill vara del av en eventuell regering ledd av Mona Sahlin.

I förra veckan menade jag att Vänsterpartiets Jonas Sjöstedt skissat på en möjlig politisk reträtt i ett inlägg på sin blogg. Men han svarade att jag gjort en orimlig tolkning av hans synpunkter och underströk i ett meningsutbyte att med hans synsätt vore det ”ett misslyckande” om vi inte får ”ett bindande beslut av en rödgrön majoritet om att dra tillbaka den svenska militären”.

Så långt allt väl. Men Ekots lördagsintervju med Vänsterpartiets ordförande Lars Ohly fick nog många gamla antiimperialister att känna av kalla kårar ända in i sina hjärttrakter:

”Ett tillbakadragande av de svenska trupperna kanske inte kan ske från en dag till en annan utan det bör ske efter en plan…”

”I dag har vi ungefär en tredjedel som går till biståndsinsatser av de kostnader som Sverige levererat till Afghanistan och två tredjedelar går till militära insatser…Vi måste öka de civila och minska de militära insatserna och det här innebär att dra tillbaka svenska trupper…Det ska ske efter en plan som vi har kommit överens om…”

Ohly travar efter bästa förmåga runt frågorna från Ekots Thomas Rahmberg. Han vill inte bli infångad och bunden vid ett principiellt vallöfte:

”Vi ska inte låsa fast oss vid positioner som gör att vi inte kan hitta en väg ut.”

Men medger att det kan bli svårt att jämka ihop de tre ståndpunkterna. ”Socialdemokratin ville ha utökade truppinsatser. Miljöpartiet ville ha kvar de som redan var på plats. Vänsterpartiet ville dra hem trupperna”. På Rahmbergs raka fråga om valplattformen svarar Ohly sedan:

”Det är inte helt nödvändigt att komma överens före valet.”

För mig en helt absurd slutsats. Vad väljarna och då i synnerhet de trettiotre procent av dem som är motståndare till den svenska krigsinsatsen, vad de vill veta är naturligtvis om de ska rösta fram en regering som lovar att ta hem de svenska soldaterna från NATO:s krig i Afghanistan! Ingenting annat. Inget svammel om en oklar gemensam plan i fjärran. Ska frågan om svensk delaktighet eller inte i ett imperialistiskt krig, för Vänsterpartiet bli kvarglömd på en långbänk på samma sätt som avvecklingen av kärnkraften har gjort för Centerpartiet? Centerpartiets ”avveckling” började en gång med att Torbjörn Fälldin laddade en av Barsebäcks kärnreaktorer 1976 och den har fortsatt ända fram till i dag när Maud Olofsson är med om att fatta beslut om en utbyggnad av kärnkraftsproduktionen…

I lördagsintervjun menade Ohly också att han lyssnat till dem som i stället för militär trupp vill ”öka biståndsinsatserna och polisens utbildning.” ”Polisutbildning”? Kabulregimens poliser? Skulle det då, en gång i tiden, på samma sätt, ha varit en bra sak, för den svenska solidaritetsrörelsen med FNL i Vietnam, att av regeringen Palme ha krävt att Sverige skulle hjälpa till med Saigonregimens polisutbildning?

Frågorna hopar sig när det gäller den rödgröna alliansens syn på kriget i Afghanistan. Vi får se om några rätar ut sig under socialdemokraternas kongress i höst. När det gäller Vänsterpartiet lär vi få vänta ett bra tag till. Men tvålbitar som bara slinter runt i tvättstället brukar försvinna av sig själv om de lämnas kvar för länge!

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Afghanistan, Lars Ohly. Ekots lördagsintervju, Jonas Sjöstedt, Mona Sahlin.NATO.USA.Barak Obama

I pressen:

Bloggare:Motbilder,JonasSjöstedt,

Musen som röt i Pittsburgh

– Vi välkomnar väldigt mycket slutsatstexterna som de nu ligger. Jag ser det som stora svenska framgångar och framgångar för EU, sa en nöjd Fredrik Reinfeldt efter att familjefotot i Pittsburgh avklarats. Att förberedelserna för miljötoppmötet i Köpenhamn inte avancerade en millimeter bekymrade honom inte märkbart.

Men vad var det då som var så positivt och framgångsrikt?

Han var nöjd med att vaga löften kanske senare kommer att skrivas om till regler som antas internationellt.

– Det är bra skrivningar om behovet av att långsiktigt verka för uthålliga offentliga finanser, tyckte vår nya Tage Erlander.

Det kan vara på sin plats att titta lite närmare på vad som G20 kläckte i Pittsburgh. De viktigaste punkterna handlade om bonusar för bankirer och värdepappershandlare (golden boys), regler för storleken på bankernas eget kapital i förhållande till utlåningen, G20 som ersättare för G8 och Internationella Valutafondens och Världsbankens roller och sammansättning.

Inget tak på bankirernas bonus.

Ska det sättas ett tak på de bonusar som bankerna betala ut till sina direktörer och ”traders”? Om den frågan rådde det redan motsättningar innan mötet.

-Festen är över, lovade Anders Borg ett par veckor innan Pittsburgh.

-Sätter G20 inget tak på bonusarna lämnar Frankrike mötet, sa trotsigt Nicolas Sarkozy innan han bordade sin Airbus.

Kravet på ett bonustak var en gemensam linje för Tyskland, Frankrike och några andra länder tillsammans med Sverige.

På det vanliga familjefotot syns inga sura miner

USA och Storbritannien var emot ett tak och föreslog i stället att en stor del av bonusarna ska fördelas över en treårsperiod och kopplas till företagets resultat samt eventuellt tas tillbaka utifall risktagandet lett till förluster. På Wall Street och i London City är storbankerna rädda att ett tak på bonusarna ska få ”de bästa elementen” att fly till Singapore, Dubai och andra nya finanscentra.

Resultatet av mötet blev som väntat en uppslutning bakom USAs position. Jag vet inte hur stora mössen är i Pittsburgh men rytandet var knappt hörbart. Inte ett enda beslut togs för att sätta ”stopp på festen” som Borg sa. Nicolas Sarkozy som skulle lämna mötet skröt i stället demagogiskt om att G20s beslut var en ”revolution”. Fransmännen som brukar känna igen en revolution då den sticker upp huvudet undrar nog om Sarkozy fått fnatt.

Enligt Obama och Brown ska 50-60 procent av bankirernas bonus bindas för en treårsperiod och bero på företagets resultat. Alltså ska 40-50 procent delas ut under samma villkor som förr. För en vanlig löntagare är 40 procent av en bankirs bonus mer än ett decenniums inkomster. Var det någon som sa ”revolution”?

Georg Brown sa på sin kant att ”åtagandena om bonusarna innebär slutet på ett oacceptabelt och skamlöst system”. Bankmän på Wall Street sa däremot till dagstidningen Financial Times att bankerna redan fungerar efter sådana regler (bästa praxis, som de kallar det) men att det var ”bra att det sattes ned på pränt”. Så var det med den ”revolutionen”. Wall Street inser att inget som ministrarna i Pittsburgh gjorde hotar finanskapitalets intressen.

Inga hinder för spekulationen

Det andra viktiga problemet som de stora i G20 tvistade om är vilka regler som ska gälla för storleken på bankernas egna kapital i förhållande till deras utlåning. Avregleringen av finansmarknaden gav banker och andra finansinstitut möjlighet att till maximum utnyttja den så kallade ”hävstångseffekten”. När bankerna var ”ansvariga” kunde de kunde de låna ut tio till femton gånger mer än det egna kapitalet. I den avreglerade djungelfinansens tid blev det vanligt att bankerna lånade ut upp till 40 gånger det egna kapitalet. När allt gick bra gav det vinster på upp till 25 procent på det egna kapitalet. Men i utförsbacken som startade hösten 2007 vändes logiken för många och det överdrivna risktagandet dränkte små som stora. Lehman Brothers var den största av dem alla.

Helgens G20 var helt oförmöget att anta riktlinjer för hur bankerna i framtiden får använda ”hävstången” för att öka de egna vinsterna. Varje land ”rekommenderas” att övervaka bankernas kapital och i slutet av 2010 ska internationella regler antas. Tro det den som vill. Ingen bindande överenskommelse antogs och motsättningarna mellan USA och EU i den här frågan är djupa. Det var därför som inte ens en tillstymmelse till bindande text antogs i frågan.

Motsättningarna mellan europeiskt kapital och amerikanskt kapital är seriösa. Nya bokföringsregler går emot de europeiska bankernas intressen om storleken på det egna kapitalet ökas från nuvarande 8 procent till 10 procent av utlåningen. Därav de suddiga skrivningarna om att reglerna ska harmoniseras till slutet av 2010. Men motsättningarna inom det internationella bankkapitalet är för stort för att ett nytt regelsystem ska vara antaget inom ett år. Därför angav G20 inga konkreta riktlinjer om hur reglerna ska se ut.

Nu ska det stå klart att nya regler inte kommer att hindra nya spekulationsbubblor där bankerna än en gång spelar huvudrollen. Financial Times berömde chefsekonom Martin Wolf menar att finanssystemet som växer fram ut krisen ”är värre än det som föregick krisen”.

-De som överlevt krisen utgör ett oligopol av finansiella monster, alltför stora och alltför sammanbundna för att kunna gå omkull. De är vinnarna för det är de som fått mest statligt stöd. Man kan lätt förutse deras framtida uppträdande när man tar i beaktning allt som underlättar risktagning, skriver Wolf och drar ett löjes skimmer över G20s bekymmer över reglerna.

-Det är som att rätta till raderna av liggstolar på Titanics fördäck, ytterst futilt.

-Att låta skötseln av finansiella etablissemang styras av aktieägarnas intressen är rena vansinnet eftersom de bidrar med endast tre procent till utlåningen. Sett till deras kapitalistiska struktur är de stora finansinstituten som gjorda för att spekulera med skattebetalarnas pengar, skriver Martin Wolf.

G20 ersätter G8.

Det har legat i luften länge. Det forna G7 eller G7 + Ryssland= G8 behövde utvidgas för att spegla ändrade styrkeförhållanden på världsmarknaden. I G20 ingår nu Kina, Indien, Brasilien, Sydkorea och Sydafrika. Av diplomatiska orsaker var detta en nödvändig förändring. Kina kan inte lämnas utanför en grupp som diskuterar världsekonomin. Men samtidigt ligger accenten på ”diskuterar”. G8 var ingen ekonomisk världsregering utan bara en samordningsklubb, ofta dominerad av motsättningar. Att G20 skulle kunna bli något annat än ett ännu vidare diskussionsforum är högst osannolikt.

Det är samma diplomatiska nödvändigheter som ligger bakom mötets rekommendation att inflytandet i Internationella Valutafonden och Världsbanken bör justeras. I dag har exempelvis Italien lika stort inflytande i Valutafonden som Kina, trots att Kinas ekonomi har mångfalt större betydelse för världsekonomin än Italiens.

G20 en orkesterdirigent?

-Vi måste agera tillsammans så att återhämtningen skapar nya jobb och nya industrier och samtidigt förhindra den typ obalans och överdrifter som ledde oss in i krisen, sa Barack Obama till ministrarna i G20.

Den ekonomiska orkestern saknar dirigent.

Det låter fint men kommer aldrig att bli verklighet. Det finns ingen orkesterchef för världsekonomin. Samma dag som Obama uttalade sin önskan om samarbete stod det i en liten tidningsnotis i amerikansk press att CIA tillsatt en arbetsgrupp som ska studera framtida miljöproblems hot mot USAs nationella säkerhet, vad gäller flyktingströmmar, höjda vattennivåer, matförsörjningen och tillgången till råvaror. Varför inte tillsätta en internationell arbetsgrupp eller satsa all energi på att göra stora framsteg i Köpenhamn?

Obama vill skapa nya jobb och nya industrier. Gott och väl. Men det helt överskuggande problemet för existerande industri är den enorma överproduktionen i viktiga grenar. Martin Wolf varnar för stora ”monster” i finansvärlden som leker med skattepengar. Men ut ur den aktuella krisen växer det också fram allt större industriella monster som helt fritt kan spela på världsmarknaden.

Medan världens politiska ledare ägnar sig åt att städa på Titanics fördäck går världen mot en allt intensivare kapitalistisk konkurrens där det första som kommer i kläm är den redan hårt utsatta sociala välfärd som den industrialiserade världens arbetande människor kämpat sig till under ett sekel av upp- och nedgångar i klasskampen.

I media: DI,ETC,DN1,DN2,Dagens Arena,

Andra bloggare: Ekonomikommentarer,Björnbrum,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, G20, G8, Pittsburgh, Reinfeldt, Borg, Obama, Sarkozy, Brown, Spekulation, Banker, Kina, Indien, Brasilien

Lycka till!

I går svarade Jonas Sjöstedt på mina beska frågor om Vänsterpartiet och motståndet mot den svenska krigsinsatsen i Afghanistan. Från vimlet mitt i bokmässan skrev han:

”Apropå det rödgröna samarbetet så har jag blivit lite angripen av Göte Kildén på hans blogg. Enligt Göte skulle jag vara beredd på att överge kravet på att svensk trupp ska lämna Afghanistan. Det tycker jag är en mycket hårddragen, för att inte säga orimlig, tolkning av det jag har skrivit. Men jag förtydligar mig gärna. Om vi inte får ett bindande beslut av en rödgrön majoritet om att dra tillbaks den svenska militären så är det ett misslyckande som förtjänar kritik. Om vi å andra sidan skulle lyckas vinna den frågan så är det en stor seger, så stor att den till och med kanske förtjänar ett erkännande av Göte Kildén? För övrigt är SP det enda av de små vänsterpartierna som jag gillar. Jag har stor respekt för det politiska arbete som många SP: are utför, inte minst fackligt. I ärlighetens namn har jag aldrig riktigt begripit varför vi är med i olika partier. Just de gamla uppdelningarna som är grunden för den uppdelningen och som skedde i svallvågorna efter den ryska revolutionen känns lite överspelade.”

Ett bra klargörande. Blir det inte ett ”bindande beslut av en rödgrön majoritet om att dra tillbakas den svenska militären” i den gemensamma valplattform som ska vara färdigsnickrad och på plats i april nästa år, då menar alltså Jonas att det vore ”ett misslyckande som förtjänar kritik”.

Jonas Sjöstedt svarar

Nu är jag den första som skulle jubla om de rödgröna avger ett så klart vallöfte. Det vore en klar seger för alla oss som är emot den svenska krigsinsatsen i Afghanistan. Inte minst vore det en stor politisk framgång för Vänsterpartiet! Men varför det skulle vara ”ett misslyckande som förtjänar kritik” om Jonas och hans partikamrater inte ror hem denna fråga begriper jag inte. För då utgår jag ifrån att det inte blir en gemensam valallians mellan Vänsterpartiet, socialdemokraterna och det borgerliga Miljöpartiet. Eller?

När det gäller den nuvarande bodelningen mellan Vänsterpartiet och oss är det en annan, viktig och nödvändig diskussion. Men min bestämda uppfattning är att den inte kommer att handla om de politiska konvulsionerna efter den Ryska revolutionen för snart hundra år sedan. Mer precist kommer den nog att handla om att Vänsterpartiet i dag är ett systemkritiskt parti. Men inte mer. Partiet saknar ett program för systemskifte. Den rödgröna regering där man vill gå in som juniorpartner kommer definitivt inte att lägga sin främsta energi på att få med sig landets löntagare och alla andra utsatta grupper av människor i en aktiv kamp bakom ett regeringsprogram, där den borgerliga makten och marknadsekonomins dominans kan börja brytas ner för att ersättas med ett rättvist och solidariskt samhälle. Ett samhälle där de demokratiska besluten även gäller alla avgörande ekonomiska beslut.

Vi får se när en sådan diskussion kan komma till stånd. Men när det gäller hur Vänsterpartiet tänker förhålla sig till den svenska krigsinsatsen i Afghanistan. Då får vi svaret redan om sju månader. När de rödgrönas valplattform blir klar.

Till dess. Lycka till och hälsa Janne, där på bokmässan.

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Afghanistan, Vänsterpartiet, Den rödgröna Alliansen, Jonas Sjöstedt, svensk militär

I pressen:

Andra bloggare: Jonas Sjöstedt,