Vi låter skäggen

VÄXA

Med för stora lager, den antistrejklagstiftning som finns, hand i hand med en orkeslös central facklig byråkrati, är det givetvis svårt att hitta fackliga kampformer. I Färila utanför Ljusdal protesterar de anställda genom att de helt enkelt vägrar att raka sig. Bakgrunden till protesten är att ledningen för Setra, Sveriges största träindustriföretag, med vikande konjunkturer som argument har beslutat att lägga ner två av sina sågar. Lövholmen i Norbottens län och så Färila som ligger i Gävleborgs län och anställer 60 sågverksarbetare. Till Ljusdals-Posten säger en av ”de orakade”, Tor Lindqvist:

”Det är som inför ett slutspel i hockey. Endera dör vi eller så vinner vi. Och då rakar vi oss”

Tor Lindqvist och hans kamrater menar att den utredning, som utgick från en MBL-förhandling, inte överhuvudtaget beaktats. Setras beslut om nerläggning av den anrika sågen var helt diktatoriskt.

Protesterna växer i kapp med skäggen får vi hoppas. Även om kampformen kanske inte är helt renlärig ur feministisk synpunkt…

PS. Undertecknad har i solidaritet med de kämpande arbetarna i Färila också lagt ner både hyvel och rakapparat. DS.

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Färila, Sera, Ljusdal, facklig kamp.skägg, antistrejklagstiftning

I pressen:AB1,DN1,

Guadeloup begraver en kämpe.

I söndags begravdes Jaques Bino i den lilla stadsdelen Petit Canal i Guadeloups huvudort Pointe-à-Pitre. Jaques Bino var en av generalstrejkens ledare, en välkänd figur i LKP, Lyannaj kont pwofitasyion, ( kommitten mot exploatering.) Jaques dödades förra veckan vid en skottväxling mellan ett ungdomsgäng och gendarmeriet när han passerade en vägspärr med sin bil. Det är inte ännu fastställt vems kula som satte punkt för Jaques Binos liv.

Jaques Bino draperad i sin fackförenings banér

I LKP samlas alla fackliga organisationer tillsammans med folkliga rörelser och vissa politiska organisationer. I över en månad har LKP lett generalstrejken och samtidigt förhandlat med regeringen i Paris som uppenbarligen vill dra ut på strejken och trötta ut befolkningen i hopp att den ska vända sig bort från LKP. Hittills har det helt misslyckats. Solidariteten med strejken är intakt. Men det är tungt att försaka inkomst och kanske sitt arbete och om de strejkande inte snart lyckas driva igenom sina krav kommer Sarkozy att gå segrande ur striden.

Därför ville också flera politiska ledare från den franska vänstern visa sin solidaritet med strejken genom att närvara vid begravningen. Bland dem var bland annat Olivier Besancenot och Ségolène Royale, vänsterns anti-kapitalist respektive pro-kapitalist. Royale uppmanade Sarkozy att omedelbart gå med på LKPs krav på 200 euro mer i månaden för alla arbetande och menade att regerigen aldrig hade handlat som den gör om det varit generalstrejk i ett departement på franska fastlandet.

LKPs strejkvakter visar Ségolène Royale vägen

Olivier Besancenot sa i möte med LKP att hans uppgift i Frankrike blir att mobilisera till största möjliga solidaritet med de strejkande. Redan i lördags den 21 februari hölls demonstrationer i hela Frankrike med bland annat närmare 30 000 deltagare i Paris.

Besancenot, Arlette Laguiller och J-C Melanchon solidariska med LKP

-Grupperna i LKP känner problemen i minsta detalj, har en helhetsbild av situationen och är mycket beslutsamma, skriver Olivier i en direktkommentar från Guadeloup till NPAs hemsida och fortsätter.

-LKP är utan konkurrens strejkens ledare. Regeringen Sarkozy kan vänta sig problem. Och vi har ett exempel att följa. När ska vi skapa ett enhetligt allomfattande kollektiv mot exploateringen i Frankrike ?

I media: Inga svenska media skriver om den nu en månad långa generalstrejken. Mer blod måste flyta för att våra drakar ska vakna till liv.

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Guadeloup, Sarkozy, Besancenot, Royale, Generalstrejk

Det hjälper inte

att maskinoljan

flyter så att det skvätter

Allt ska nyoljas!

I dag fick vi reda på att Vänsterpartiet fått ett ”nyoljat” PR-maskineri.

Hela fyra nyanställningar har gjorts med fokus på IT och mediaträning för partiets företrädare. PR-avdelningen har nu nio heltidsanställda personer. Det statliga presstödet tycks räcka till mycket. Själv menar jag att det hade varit bättre om vänsterpartisterna både förr och nu satsat pengar på en bra tidning. En pappersutgåva i veckan kombinerat med en sprakande daglig nätutgåva.

Men efter vad jag förstått var detta en av de saker som en gång förenade den framgångsrika trojkan Johan Lönnroth, Lars Ohly och Gudrun Schyman. Nämligen rädslan för en egen livaktig partipress. Uppenbart hade man och har partiet nu resurser för en riktigt bra tidning. Norrskensflamman räcker inte till. Men en egen livfull och öppen tidning skulle också ohjälpligt ha inneburit en generös debatt om de snabba och dramatiska politiska förändringar som skett och sker. En debatt som ingen av dem ville ha när det begav sig och som uppenbart man inte heller vill ha i dagsläget. I stället satsar man på en efter förhållandena rentav gigantisk PR-byrå.

Att oljan sedan flyter så att det skvätter hjälper inte mycket när man ska förbereda och försvara den kommande regeringsbildningen med socialdemokraterna och Miljöpartiet.

Det räcker med att titta på dagens insats av Lars Ohly för att se detta. Hans besök i Trollhättan, mitt i den största krisen för svensk verkstadsindustri någonsin, kunde ha blivit en hästspark både mot General Motors, regeringen, socialdemokraterna och den fackliga byråkrati inom Metall som vikt ner sig till platt ingenting. Men av detta intet. I stället talar han om ”fackets kamplust” och behovet av ett längre, stabilt statligt engagemang i fordonsindustrin. Men vem har sett någon ”facklig kamplust”? Jag har då bara sett facklig olust och en from önskan om nya ägare. Ska inte socialister sedan kvalificera det statliga engagemanget? Ska vi inte diskutera hur verksamheten socialiseras i verklig mening? I längden behöver ingen ett litet statligt SAAB som bara kör vidare i gamla hjulspår…

Läs även andra bloggares åsikter om konomi, politik, Lars Ohly, vansterpartiet, Norrskensflamman, SAAB, socialism, arbetarkamp

I pressen: DN1,DN2,SVD1,SVD2,SVD3,SDS1,SDS2,AB1,

Liekvinnan

i virvlande

DÖDSDANS

Liekvinnan är i Trollhättan och virvlar runt i sin svarta dödsdans.

Maud Olofsson med sin körkarl Sven Otto Littorin tar nu ut stegen i sin dödsdans för svensk fordonsindustri. Med nybrynt egg och med orven i nävarna svingar hon lien i väldiga skär från höger till vänster. Efter sig kommer hon och hennes körsven att lämna en slåtter av industriell slum och öde rivningstomter. Sjaskigt bra och billiga inspelningsmiljöer för Film i Väst, men förödande för jobben och välfärden i hela regionen. Ja ytterst i hela Sverige.

Trollhättan har lite drygt 50 000 innevånare. SAAB anställer i själva kommunen 4 100 jobbare. Sammanlagt sysselsätter bilföretaget 5000 människor. Indirekt genererar det lilla bilföretaget vid Göta älv minst ytterligare 20 – 30 000 jobb i Sverige. Mängder med underleverantörer landet runt är dessutom beroende av beställningar både från SAAB och från Volvo personvagnar för att få sina verksamheter att gå runt.

Skulle Maud svinga sin lie över Stockholm skulle ”dödstalen” direkt handla om 50 000 avsked. En verklighet som de flesta av dem som vräker sig i nyhetskanalernas frukost- och kvällsprogram inte har en aning om. De och nästan alla andra debattörer är också fullständigt aningslösa när det gäller förståelsen av varifrån de värden kommer som de själva åtnjuter. Huset, lägenheten, eller den lilla stugan. Skidsemestern, den sköna Thailandsresan, den lika sköna sjukhussängen, skolbänkarna, studielånen, forskningsanslagen, bilen, bussen, T-banan, datorn, mobilen, värmen, elströmmen och restaurangbesöken.

Under senkapitalismen har för många sambandet mellan arbetet och den egna konsumtionen klippts av. Regionalt går det fortfarande att skönja. För den som vill. Läggs SAAB ner. Vilka skattepengar ska då försörja Trollhättans och länets storsjukhus, NÄL? Sak samma har göteborgarna fått se de senaste månaderna. När Volvo varslar, då avskedar också Sahlgrenska universitetssjukhuset.

Nu dansar liekvinnan sin dödsdans och tjuter om dåliga affärsplaner. Hon låtsas som om att hon inte vet att nyliberalismen har gått i konkurs och är på väg att ta med sig General Motors till marknadens industriella kyrkogård.

Först gapade liekvinnan om att det inte fanns någon affärsplan. Sedan var den för dålig. Först sa hon sig ha ordnat en gräddfil till Europeiska investeringsbanken. Sedan vägrade hon att öppna gräddpaketet. ”Regeringen” har samma krav som vilken privat investerare som helst, hette det då. Varför det? När det gäller bankerna eller Mats Odells kompisar i Carnegie har man ju inga krav alls? När Swedbanks och SE-bankens stormaktsdrömmar på Baltikum  nu skingras likt dimman en gång på slagfälten vid Lützen – då är det också vi och arbetarna i Baltikum som ska dela på kostnaderna för deras härjningståg.

”SAAB är bankrutt, slut, finito, finished och kaputt”, mässar den nyliberala sajten E24. Visst.Så är det. Den kortsiktiga kvartalskapitalismen är slut, finito, finished och kaputt. Det är uppenbart för alla sedan några månader tillbaka. För IKEA:s Kamprad har det varit självklart sedan länge. Därför har han vägrat att ta ut sitt eget företag på räntejaktens ständigt febriga aktiebörser. ”Börsen saknar tålamod och långsiktighet”, är sedan länge hans visdomsord.

Den härskna och snart oanvändbara arbetarrörelsen borde göra hans ord till sina. Eller som jag skrev i förra veckan:

SAAB som fortfarande rakt av ska konkurrera på den kapitalistiska marknaden kostar enorma skattepengar och dränerar med nuvarande ordning den offentliga sektorn på resurser. Men kan inte i längden hindra en nerläggning.

Metalls och hela arbetarrörelsen skulle i stället kräva en socialisering av produktionen. Ett statligt övertagande av Volvo Personvagnars och SAAB:s verksamheter där utveckling och produktion ställs om så att den tjänar bästa möjliga sociala nytta. En produktion under de anställdas kontroll i samverkan med andra producenter och folkliga organisationer i Europa.

I liekvinnan värld eller i borgerlighetens värld överhuvudtaget finns det ingen respekt för arbete. Därför är det fullständigt illusionsmakeri när facken  vid SAAB säger sig vara försiktigt optimistiska efter döddanserskans besök. Nöjer de sig med att bära sin medlemmar ”till den sista vilan på den industriella kyrkogården”? Trollhättan är uppbyggd kring Göta älv och de väldiga fallen ut från Vänern där ”trullen” dansade i fornsvenska dagar. Det är ett extremt industriberoende samhälle med sin energi från älven och med Trollhätte kanal och Bergslagsbanan i början på 1800-talet som handels- och transportleder mellan Götalands inland och Västerhavet. Här lever människor av arbete – för borgerlighet och överhet i våra större metropoler. Det är därför liekvinnan inte bryr sig om människorna i regionen.

Maud Olofsson må kalla sig för näringsminister och hon må prata stort om sin och regeringens arbetslinje. Men vad som sker nu är en avindustrialisering av Sverige.

Liekvinnan föraktar helt enkelt vanliga arbetare.

I Media; DN1,DN2,SVD1,SVD2,SVD3,SVD4,SVD5,SDS1,DI,GP,AB1,DN3,DN4,SVD6,

AB2,SVD7,

Andra bloggare: Röda Malmö,Svensson,Intisbloggen,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Saab, Volvo, Maud Olofsson, Littorin, GM

Kan Kina explodera ?

I går dödades 73 kinesiska arbetare i ännu en i raden av gruvexplosioner. Till sommaren är det 20 år sedan studenter massakrerades på Himmelska Fridens torg i Peking. Utifrån båda dessa händelser kan man ställa frågan om 2009 blir det år då Kina exploderar socialt ?

Händelserna 1989 förevigades av studenten som stoppade tanksen

Mycket lite av tillförlitlig information om den sociala oro som råder i landet sipprar ut till omvärlden. Men vi vet ändå att bakom den kinesiska statsledningens retorik om « behovet av social harmoni » ligger en panisk rädsla för allt som kan ifrågasätta kommunistpartiets legitimitet. Här kommer den pågående ekonomiska världskrisen in i bilden. Hittills har byråkraterna i Peking kunnat peka på den rent otroliga ekonomiska förändring som skett i Kina de senaste 25 åren för att rättfärdiga enpartisystemet och förtrycket av de flesta demokratiska fri- och rättigheterna. Nu ställs frågan om den ekonomiska krisen sätter käppar i hjulen för partiledningen ?

Ja tror att svaret är ett klart och tydligt ja. Den kinesiska ekonomins struktur gör den nästan totalt beroende av varuexporten. Inte mindre än 40 procent av landets BNP utgörs av varuexporten. När hushållens konsumtion utgör 60-70 procent i våra industrinationer ligger deras andel på bara 36 procent i Kina. När nu exporten drastiskt minskar till krisekonomier som USA och EU kan inte Kina bli det lokomotiv för världsekonomin som vissa hoppades på och det kan inte heller vända sig innåt och uppmana hushållen att öka sina utgifter. Varför ? Därför att det saknas effektiva sociala skyddsnät i landet , både vad gäller vården och sysselsättningen. Endast 3 procent av BNP går till utbildningen och vården. Därför sparar kinesiska hushåll i snitt 30 procent av sina inkomster, eftersom oväntade kostnader för sjukdom, olyckor och annat oförutsett måste betalas med reserver i madrassen.

Krisen i exportindustrin har redan drabbat de 130 miljoner som kallas « immigrantarbetare », det vill säga de kommer från landsbygden och säsongsarbetar i kustlandets industrier och byggföretag. Enligt officiella kinesiska källor har 20 miljoner av dem inte hittat nya jobb efter det kinesiska nyårsfirandet. Bara för att hålla jämna steg med antalet ungdomar som varje år kommer ut på arbetsmarknaden måste Kinas tillväxt ligga på eller över 8 procent. Siffror för de senaste tre månaderna talar mer om 3.5 procents tillväxt. Vänds inte den trenden kommer arbetslösheten att explodera under 2009.

I Peking har partiledningen redan börjat vidta åtgärder för att möta eventuella demonstrationer, upplopp och andra tänkbara folkliga protester. Inte genom att införa bättre socialförsäkringar och a-kassa. Utan genom att ge order till landets polisledning att öva mera i upploppshantering.

Det finns ingen risk att utlandet, läs USA och EU, kommer att sitta på höga demokratiska hästar om polisen får visa vad den lärt sig. I dagarna var självaste Hillary Clinton på besök i Kina. Hon var mycket noga med att prata om allting, handel, utrikespolitik, växelkurser, och Nordkorea, utom demokratiska fri-och rättigheter. Den gamla världsmakten och den uppåtstigande makten håller varandra hårt i skägget. Kina behöver USA som sin största marknad för varuexport och USA behöver Kina som villig köpare av amerikanska statsobligationer.

I media: DN1,DN2,SVD1,AB,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Kina, Peking, KKP, Hillary Clinton, USA, EU, Uppror,

Barack Obama matar fula fiskar

En del av Barack Obamas stimulanspaket kommer att gå rakt i fickorna på de som var de största spekulanterna innan krisen. Regeringen och centralbanken FED är beredda att ställa upp med inte mindre än tusen miljarder dollar i billiga lån till riskfonder –hedge funds- och andra privata fondförvaltare.

Obama matar fula fiskar

Vad de erbjuds är minst sagt extraordinärt. Till räntor på 1,5 –3,0 procent ska dessa finansiella pirajor få låna pengar av staten. Idén bakom är den följande. Bankerna har i dag svårt att låna ut pengar till företag och hushåll därför att de sitter inne med för mycket « sjuka » derivatpapper. Därför ska riskfonderna stimuleras att köpa bankernas « sjuka » papper och därigenom bidra till att hjulen tar fart igen. I praktiken innebär det att en hedgefond kan köpa exempelvis 100 miljoner dollar « skitpapper » av Bank of America med pengar som till 95 procent lånats ut av Obama. Hela vinsten på operationen kanske blir 10 miljoner till sist. Den vinsten kan riskfonden ta hand om och lägga till det egna kapitalet. Det kan bli en vinstmarginal på 20 procent på det egna kapitalet. De lånade pengarna från staten lämnas tillbaka med den lilla ränta som gällde.

Den som gapar över mycket…

Kvar blir det faktum att staten lånat pengar till en riskfond som inkasserar vinsten och sedan betalar tillbaka lånet till staten. Men om det blir förlust kanske någon frågor? Då har Obama fixat det så fint för riskfonderna att de bara är ansvariga för den del av förlusten som svarar mot det egna kapital riskfonden använde vid köpet av riskderivaten. Eftersom riskfonderna kan låna från 84% till 95% av de köpta skräpderivatens bokföringsvärde innebär det att de blir ansvariga för 16% till så lite som 5% av förlusterna. Resten hamnar på skattebetalarnas köksbord. Fiffigt, eller hur?

I media: DN1,SVD1,DN2,AB1,DI,

Andra bloggare: Alliansupproret,Röda Malmö,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Obama, Hedge-fonder, Spekulation, Bank of America, Derivathandel

”Slipsknuten” dras åt…

Gästskribent: Kjell Pettersson

Nu sägs det vara klart. I svart på vitt. En bekräftelse på att LO och PTK tänker gå arbetsköparna till mötes och gå med på inskränkningar i gällande strejkrätt.

De av LO:s och PTK:s medlemmar som har tid och hittar fram får en riktig snyting genom de besked som levererats på Text TV och i närupplagorna för LO-tidningen och Dagens arbete. De som stod för snytingen var inte arbetsgivarna i Svenskt näringsliv utan deras mot/medpartners.

Enligt LO-tidningen så har LO:s och PTK:s små förhandlingsorganisationer lagt ett trepunktsförslag som drar åt en redan hårt knuten strejkslips ännu hårdare.

Man ska ha enats om tre punkter som ska försvåra framtida möjligheter till sympatistrejker och sympatiblockader.

1. En sympatiåtgärd ska bara få ske på uttrycklig begäran från det fack som vidtagit en stridsåtgärd. Det blir i praktiken omöjligt med en sympatistrejk om inte det förbund som är ute i strejk begär solidaritet. Men tanke på tillståndet i den övervägande delen av de LO:s medlemsförbunds ledningar kommer de fortsättningsvis akta sig väldigt noga att begära sympati, eftersom de i de flesta fall är mer följsamma gentemot LO-ledningens direktiv än vad de är gentemot de egna medlemmarna.

2. En facklig sympatiåtgärd ska få starta först sju dagar efter det att den ursprungliga stridsåtgärden har börjat. Någon sådan begränsning finns inte idag. Denna sjudagars karens kommer att bryta udden av det som finns kvar av gällande strejkrätt och försvåra det ytterligare för det förbund som ute i strejk att vinna en snabb seger genom en omfattande facklig solidaritet. En solidaritet som inte begränsar sig till ord och uttalanden, utan som tar fasta på medlemsaktivitet och en konkret handling i det som i de fackliga festtalen kallas broder- och systerskap.

3. En sympatiåtgärd ska dessutom bli totalt olovlig om inte sjudagarsregeln följs. Detta gör det möjligt för en arbetsgivare att komma med fredspliktsinvändningar och ta ärendet till Arbetsdomstolen, vilket kan få till följd att sympatiåtgärden skjuts upp ytterligare.

Det är inte bara Örebros målvakt Peter Westman som åker på en snyting…

Dessa tre snytingar mot löntagarna kommer alltså, det är värt att upprepa,  inte från arbetsgivarna, som hälsar dem med jubel och klang, utan från LO:s och PTK:s små förhandlingsdelegationer!!!

Det har skrivits många runor om det eländiga tillståndet inom ledningen för svensk fackföreningsrörelse, men detta är förmodligen det beskaste gravölet.

Att helt utan orsak förhandla bort delar en redan stympad strejkrätt. Detta i en situation då arbetsgivarna går fram med lie över jobb och allt hårdare krav på dem som har sina arbeten kvar.

Att detta kan pågå, utan ens medlemsmuller , beskriver mer än väl hur illa rustad svensk arbetarklass är inför alla de frontalangrepp som nu kommer slag i slag från tvillingparet: regeringen i armkrok med Svenskt näringsliv.

En duo som nu helt uppenbart omvandlats till en trio.

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, LO, strejkrätt, Huvudavtalet, PTK

I går vaknade Dagens Nyheters utrikesredaktion, liksom diton på Aftonbladet, och slog med feta rubriker upp att en person skjutits till döds på Guadeloup och att det råder upplopp på ön.

En död i våldsamma kravaller i Västindien,

ropade DN ut och hade som underrubrik att 350 svenskar satt fast på ön

”Jag är rädd för mina barns säkerhet”,

klämde Aftonbladet till med och oroade sig över turisten Anders och hans familj

Efter en månads fredliga protester tryter tålamodet

Det behövdes blod för att våra drakar skulle vakna till liv. Det är nu mer än fem veckor sedan en exemplariskt fredlig och genomdemokratisk storstrejk drog igång på Guadeloup. Det handlar inte om en kufisk rörelse i en avlägsen bananrepublik. Guadeloup och Martinique, där det råder generalstrejk sedan 10 dagar, är departement i Frankrike och lyder lika mycket under Nicolas Sarkozy som Bretagne eller något annat franskt departement. Det ligger helt enkelt inom EU kanske ännu mer än Sverige eftersom euron gäller där borta på andra sidan Atlanten.

Jag har redan skrivit tre artiklar på bloggen Kildén&Åsman om strejkens utveckling och varnat för att regeringen i Paris och myndigheterna på Guadeloup medvetet dragit ut på förhandlingarna med ledningen för strejken i syfte att låta situationen « surna » så att några hetsporrar börjar tappa tålamodet och slå vilt omkring sig.

I tisdags den 17 februari skrev jag följande varning för vad som kunde hända:

-Efter att Sarkozy och premiärminister François Fillon gjort klart att franska staten inte kommer att bidra med pengar till företagarna på ön för att hjälpa dem att betala ut de 200 euro i lönehöjning som befolkningen kräver började yngre aktivister att bygga barrikader på många vägar runt centralorten Pointe-à-Pitre. Gendarmeriet arresterade tillfälligt ett femtital strejkande och en strejkledare uppges ha skadats lindrigt. Alltså ännu inget allvarligt, men det är ett tecken på att orosmolnen samlas över det karibiska ö-landet.

-Ju fler dagar som nu strejken fortsätter ökar nu risken för upplopp och våldsam repression, vilket kanske är vad Paris söker. Sarkozy tänker inte ge efter för de strejkandes krav på 200 euro mer i månaden. Att han hittade hundratals miljarder över en natt när det gällde att rädda banker lindrar inte ilskan i Karibien.

Guadeloups och Martiniques status som fullvärdiga departement i den franska republiken döljer dåligt att de i själva verket inte är mer än dåligt skötta halvkolonier.

Folket protesterar därför att vardagen är svår med priser på basvaror som ligger över priserna i Frankrike, samtidigt som lönerna är betydligt lägre och arbetslösheten 22% jämfört med 7% i Franrike. Bland män under 30 år är 35 % utan arbete.

Så hände därför vad man kunde vänta sig. Unga otåliga och i vissa fall kriminella började plundra, slå sönder egendom och till sist beskjuta polis och civila som passerade de vägspärrar som upprättats runt centralorten Pointe-à-Pitre. Det var så en av ledarna i strejkkommittéen dödades häromdagen och som fick DN och AB att vakna upp. Att det rått generalstrejk på Guadeloup i över en månad, med krav på social rättvisa och värdighet, ett slut på de vitas kontroll av allt på ön det saknade nyhetsvärde för våra tidningsdrakar. När det började flyta blod och svenska turisters semesterplaner rubbats då kom de feta rubrikerna fram. Ja inte i Svenska Dagbladet som inte ännu ägnat storstrejken och det sociala upproret en enda rad. Att Expressen bara svamlar om Let’s dance eller något liknande är normalt. Getingen har inte ens optionen « Utrikes » på sin sajt

I media. DN1,DN2, Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Guadeloup, Martinique, Storstrejk, Sarkozy, DN, AB

Kapitalismen

har inget hjärta

BARA MAGE

Mannen med denna stolta mage behöver inte

nödvändigtvis vara kapitalist…

Nu är det många som vill hjälpa Maud Olofsson att två sina händer. Varmt vatten och lena tvålar bärs fram från alla håll. ”Amerikanarna” i GM:s ledning åthutas för att de går runt med tiggarstaven hos olika regeringar. ”Amerikanarna” vägrar att lägga sig i den snabba ”gräddfil” som Maud Olofsson minsann sägs ha skapat så att man som alla andra bilföretag kan låna pengar från Europeiska investeringsbanken…

Det talas mångordigt och vackert om ägaransvar. Men finns det en ansvarsfull kapitalism? Knappast. Graden av ansvarslöshet må variera. Men ett större mått av ansvar för annat än det egna kapitalet finns inte. De vippande lackskorna i ”svenska” kapitalbolag har sedan länge gått ifrån personvagnsindustrin. I två omgångar borstade wallenbergarna av sig SAAB. Det var därför ”amerikanarna” tog över ansvaret. Det var också en av wallenbergarnas skyddslingar och medarbetare, den industriella torpeden, Leif Johansson, som sattes in i ledningen för Volvo, med uppdraget att ”stycka upp firman”. Volvo personvagnar avsöndrades snabbt till ”amerikanarna”. Denna gång till Ford. I lagom tid till den ekonomiska depression som nu får världens ekonomier att härskna sålde wallenbergarna i fjol av sitt sista stora engagemang i fordonsindustrin, Scania, till ”tyskarna” och deras Wolkswagen/Porsche.

I det relativt stabila AB Volvo som är kvar, med sina stora franska (delvis statliga ) intressen, är den svenske riskkapitalisten Christer Gardell ett ständigt orosmoment. Men är de övriga större ägarna mer ansvarsfulla? De exceptionella aktieutdelningarna från AB Volvos sida de senaste åren, utan reservation från fackets Olle Ludvigsson., som hotar bolagets långsiktiga industriella framtid genom att kassakistan inte får pengar kvar till utveckling och investeringar, motiveras från ledningens sida med att man vill behålla de stora mer stabila ägarna. Får inte pensionsfonderna eller wallenbergarna de snabba pengar som de förväntar sig, då drar dessa annars vidare i sin ständiga jakt på räntor och utdelningar.

Visst graden av ansvarslöshet skiftar. Det finns heta blankare som sitter uppe om nätterna och spelar på aktier framför sina datorskärmar. Det finns en Fredrik Federley som bara höll ut några månader med sitt ägaransvar, efter sin politiska spekulation med köpet av salladsbaren Wild´n Fresh.. Sedan valde han snabbt konkurs…

Kapitalismen har inget hjärta.. Bara mage. Det ”är bagarens egennytta som gör att vi får bröd på bordet” som liberalernas ekonomiske hjälte Adam Smith formulerade egoismens evangelium. En egennytta som snabbt växer över i girighet. Även om Mats Odell och hans gamla vänner i Carnegies ledning missat poängen var det därför Jesus en gång i tiden drev ut månglarna från Jerusalems tempel.

Mats Odell och hans gamla polare i Carnegie har glömt att Jesus drev ut månglarna från templet…

Det är därför GM nu tänker med magen. De riktiga siffrorna vet ingen. De är inbakade i affärshemligheten. Men det sägs att GM alltid fått redovisa röda siffror från SAAB:s bokslut. Förlusterna de senaste tio åren kanske handlar om 20 miljarder kronor. Många. Oerhört många analytiker av olika schatteringar har gång på gång frågat sig hur GM stått ut. Jag har träffat folk i AB Volvos högsta ledning som bara skakat på huvudet och sagt att det är ”ett under att Trollhättan får leva vidare”. Affärsplan efter affärsplan har prövats. Men förlusterna har hopat sig. ”Det enda bra med SAAB är bilen”, som belgaren och fordonsanalytikern Ridgeman säger.

Varför SAAB aldrig lyckats ta sig över ribban när det gäller volymer och lönsamhet. Vare sig det varit ”svenska” eller ”amerikanska” ägare ska jag inte besvara här. Min poäng är helt enkelt att GM inte är en mer ansvarslös ägare än många andra kapitalister. Ett girigt, blodtörstigt rovdjur bland alla andra rovdjur som jagar fram i vår värld.

Vad Maud Olofsson och alla andra nu egentligen försöker tvätta bort är helt enkelt de fula smutsfläckarna på den egna politiska ideologin om den fria marknadens välsignelse. Nyliberalismen är avklädd och står naken. En socialt helt ansvarslös ideologi. Smutsad, nerskitad och till beskådan för var och en. Vad är då enklare än att beskriva GM som en syndabock med djävulshorn?

Vad som behövs för Trollhättan och för många andra samhällen och för vanliga människor i stort är ingen ny ”affärsplan”. Här behövs den berättelse om framtiden som bara går att förverkliga med en arbetarrörelsens och miljörörelsens egen krisplan för jobben, välfärden och miljön. En krisplan där det är den sociala nyttan och den egna kontrollen över arbetets värde som är grundstommen.

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, bilkris, finanskris, SAAB, Volvo, Volvo Lastvagnar, Volvo personvagnar, Maud Olofsson

I pressen:AB1,AB2,AB3,DN1,DN2,SVD1,SVD2,SVD3,SDS1,SDS2,SDS3,

Andra bloggare:RödaMalmö,Svensson,Etthjärtarött,AlliansfrittSverige,Jinge,Alliansupproret,Trotten,Loke,

Trollhättan/SAAB

Skogen skövlad

BÄVERN DÖR

”Vi måste sluta att vara som matade fågelungar för att i stället bli som ivriga bävrar”, framhöll Maud Olofsson i fjol på Nordiska Ministerådets möte i Stockholm. Käckt och hurtigt med en smak av förakt för svaga, sjuka, arbetslösa och andra utsatta människor.

Ord som hon nog gärna skulle låta vara osagda när nu General Motors från Denver i USA kallt slår fast att stormen över världens finansmarknader skövlat också skogarna kring Göta älv i Väst-Sverige. För nu har vår skrikiga näringsminister ingenting annat att säga än att näringen i regionen är slut för hennes del. Inte ens de ivrigaste bävrar kan längre hitta ungskog till mat och sina sinnrika dammbyggnader. Skogen är slutavverkad. Skövlad. Bävern dör.

Lämnar vi fablernas värld för människans värld betyder detta att massarbetslöshet hotar en hel region. Av de 5 000 människor som är anställda av SAAB jobbar 4 100 i Trollhättan. Indirekt berörs i första omgången 10 000 människor. I Trollhättan kommun bor i dag 45 000 människor. Räknar vi jobb bland berörda underleverantörer för regionen i sin helhet handlar det om 25- till 35 000 arbetstillfällen. Alla vet att många av dessa underleverantörer bara klarar av att hänga med i den mördande konkurrensen genom de berömda synergieffekterna. De har nått de volymer, som gett pengar till investeringar och produktutveckling, tack vare att de levererat sina produkter både till SAAB och Volvo Personvagnar. Kan de nu inte sälja till SAAB klarar de inte heller av att leverera till priser som Volvo accepterar.

General Motors som en gång hade kapat åt sig nära nog halva den amerikanska bilmarknaden eller som mest 44 procent, är i dag nere på 22 procent. Från Denver meddelade bolagets ledning att man rensar i sina utställnings- och försäljningshallar. Pontiac ska försvinna som en självständig produkt. Saturnus, tänkt som en konkurrent till de mindre japanska bilarna, får också vila på bilkyrkogårdarna. Till sist avsöndras Hummer tillsammans med SAAB från det egna bolaget. De bjuds ut till försäljning. Finns inga hugade köpare väntar konkurs. För den produktion som blir kvar i USA, med Chevrolet som bästsäljare, får arbetarna betala priset för fortsatt överlevnad genom hårdhänta beskärningar av löner och sociala villkor. GM:s fabriker i USA ska ner till samma usla villkor som gäller för arbetarna i Toyotas eller BMW:s amerikanska anläggningar.

I denna situation tvår Maud Olofsson sina händer. Hennes svar blir kort och gott:

”Varför skulle staten kunna lyckas som ägare. När andra inte klarat av att ta fram en bil som folk vill ha? Jag har ansvar för skattebetalarnas pengar och vad ska jag sedan säga om de bara försvinner till ingen nytta..”

Med sin snäva, kortsiktiga profitinriktade syn på ekonomin har hon säkert rätt. SAAB introducerades åren efter Andra världskriget som en biprodukt till flygplanstillverkningen. En bil som också såg ut som ett flygplan utan vingar.

Men trots aldrig så många ”ivriga bävrar”. Trots alla skickliga ingenjörer och alla energiska arbetare i produktionen. Ja, trots allt detta och trots att man hade hela Wallenbergs industriella sfär som beskyddare blev aldrig verksamheten den framgångssaga som kunde berättas om Volvo, SAAB:s rivaliserande syskon med sin produktion lite längre ner vid Göta älvs mynning på Hisingen. Utan vingar, utan volymer, kunde flygplansbilen aldrig lyfta. Med undantag för ett enda år har SAAB aldrig klarat av att sälja över 100 000 bilar. ”Det enda bra med SAAB har varit dess bilar”, som fordonsanalytikern Ben Ridgeman i Bryssel så träffande sammanfattat SAABs historia.

Fredrik Reinfeldt är lika närsynt som sin näringsminister. I hans värld finns bara kapitalägare och vinster. ”Vi ska komma ihåg att SAAB är ett amerikanskt företag”, understryker han och rycker likgiltigt på axlarna när han i TV får frågan om den tänkbara konkursen. Men struntar naturligtvis fullständigt i att verksamheten, alltså anläggningarna, människorna, kunskapen och erfarenheterna fortfarande är Made in Sweden!

Tänker vi lite längre än näsan räcker då gäller helt andra frågor än kapitalägarnas väl och ve. Vår utgångspunkt måste vara en helt annan. Vi måste helt enkelt svara på frågan om vi behöver en svensk personbilsproduktion eller inte. Behöver Norden och norra Europa en personbilsproduktion där vi kan använda de resurser som redan är tillgängliga? Malmen, stålet, plåten, maskintillverkningen, utvecklings- och produktionsanläggningarna tillsammans med kunskaperna hos tiotusentals människor är väldiga tillgångar. Ska allt detta bara bli till industriell slum och rivningstomter bara för att giriga människor inte hittar tillräcklig lönsamhet i en svensk bilproduktion?

Naturligtvis inte. Även om vi på en generation halverar antalet personbilar i norra Europa. Genom en gigantisk satsning på förstklassisk kollektivtrafik. För Sveriges del en nertrappning från 400 000 bilar/år till 200 000 bilar/år. Även då skulle vi behöva en personbil, en robust familjebil för långa avstånd, nordiskt klimat och för nordiska vägar. Koldioxidfria bilar. Eller halvhybrider.

Ur resurssynpunkt. Ur miljösynpunkt. Utifrån allt vett och förnuft skulle en sådan personbilsproduktion kunna vara en del i en krisplan för löntagarnas Europa. Trollhättan är inte unikt. Länge har arbetarna där av General Motors plågats till att konkurrera med bland annat Opels anläggningar Rüsselsheim . Även där väntar i dag nerdragningar och kanske nerläggning. Som i så många andra europeiska bilstäder.

Hur ska man kunna nå målet i Mora om man inte ens stakar ut från Sälen?

Den fackliga byråkratin i Metallarbetarförbundet har medvetet demobiliserat sina medlemmar inför de smärtsamma besked som var på väg. ”Vi sköter oss och sitter still i båten”. ”Vi väntar på köpare och pengar från staten”. När Metalls Stefan Löfven nu svarar på Maud Olofssons och Fredrik Reinfeldts passivitet och likgiltighet med prat om ”nationell samling” och att ”vi nu måste lägga ideologierna åt sidan” är detta bara konsekvensen av denna fackliga nederlagslinje. För självklart är det så att Olofsson och Reinfeldt har rätt. Ett statligt ägande av ett SAAB som fortfarande rakt av ska konkurrera på den kapitalistiska marknaden kostar enorma skattepengar och dränerar med nuvarande ordning den offentliga sektorn på resurser. Men kan inte i längden hindra en nerläggning.

Metalls och hela arbetarrörelsen skulle i stället kräva en socialisering av produktionen. Ett statligt övertagande av Volvo Personvagnars och SAAB:s verksamheter där utveckling och produktion ställs om så att den tjänar bästa möjliga sociala nytta. En produktion under de anställdas kontroll i samverkan med andra producenter och folkliga organisationer i Europa.

Självklart når vi inte detta mål utan en väldig strid med kapitalägarna och hela deras maktsfär. Det är en strid som kanske börjar med ett förslag till ett fackligt medlemsmöte eller med en insändare i en tidning. En strid som börjar med studiecirklar och demonstrationer. Men är inte allt detta så förskräckligt långt borta? Jovisst. Det är en bra bit att gå. I Vasaloppet är det också långt i spåren. Men man kommer aldrig till Mora om man inte stakar ut från Sälen. Den globala recession som nu växlar över i ekonomisk depression kommer dessutom att helt förändra det politiska tempot i vårt samhälle.

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, bpolitik, bilkrisen, SAAB, Volvo, Maud Olofsson, Fredrik Reinfeldt, Metall, facklig kamp

I pressen:AB1,AB2,AB3,AB4,AB5,SVD1,SVD2,SVD3,DN1,DN2,DN3,DN4,SVD4,AB6,