Stormvarning över Franska Antillerna.

Strejken på Guadeloup är nu inne på sin femte vecka. Martinique anslöt för tio dagar sedan och La Réunion, beläget utanför Afrikas ostkust, häromdagen. De tre territorierna räknas som fullvärdiga medlemmar i den franska republiken, men har inte mycket mer än halvkolonial ställning.En siffra räcker som bevis för öarnas status. På Guadeloup och Martinique är 22 procent arbetslösa jämfört med 7 procent i Frankrike.

Folk demonstrerar varje dag i Pointe-à-Pitre

Gemensamt för kampen på de tre öarna är kraven på lägre priser för mat och andra basvaror som olja och bensin. På Guadeloup kräver dessutom den gemensamma strejkledningen 200 euro mer i månaden.

I Paris försöker Sarkozys regering undvika att strejkerna stimulerar liknande aktioner på fastlandet samtidigt som den hittills försökt vända den fina sidan till. Visserligen har antalet gendarmer på ön fördubblats, 300 till 600, sedan strejkens början. Men det var först i går som de fick användning för sina batonger. Efter att Sarkozy och premiärminister François Fillon gjort klart att franska staten inte kommer att bidra med pengar till företagarna på ön för att hjälpa dem att betala ut de 200 euro som befolkningen kräver började yngre aktivister att bygga barrikader på många vägar runt centralorten Pointe-à-Pitre. Gendarmeriet arresterade tillfälligt ett femtital strejkande och en strejkledare uppges ha skadats lindrigt. Alltså ännu inget allvarligt, men det är ett tecken på att orosmolnen samlas över det karibiska ö-landet.

4 000 demontrerade i Paris i går i solidaritet med de strejkande

Att regeringen inte ställer upp för att garantera högre löner har retat upp den enhetskommittee som leder strejken och flera strejkledare anklagar Paris för att vilja provocera fram sammanstötningar för att sedan splittra den enade fronten. Ju fler dagar som nu strejken fortsätter ökar risken för upplopp och våldsam repression, vilket kanske är vad Paris söker. Sarkozy tänker inte ge efter för de strejkandes krav på 200 euro mer i månaden. Att han hittade hundratals miljarder över en natt när det gällde att rädda banker lindrar inte ilskan i Karibien.

I går hölls det en stor solidaritetsdemonstration i Paris. Kring fyra tusen deltog i marschen som organiserats av 13 vänsterorganisationer med bland annat Olivier Besancenot som talare från NPA.

-De strejkande på Guadeloup visar vägen, sa han bland annat och uttryckte deltagarnas totala stöd till de strejkande.

I Media: DN1,AB1,AB2,

Ekonomi,Politik,Guadeloup,Martinique,La Réunion,Paris,Sarkozy,Storstrejk

LO ÖPPNAR

DÖRREN

Gästskribent: Kjell Pettersson

LO och PTK öppnar nu dörren för att inskränka rätten till sympatiaktioner vid strejker.

Kritiken är stark från företrädare för olika fackliga organisationer. Under 2007 föreslog LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin att arbetsmarknadens parter skulle inleda förhandlingar om ett nytt huvudavtal med syfte att får fram ett nytt regelverk för parterna på arbetsmarknaden. Svenskt Näringsliv svarade ja på inviten och sedan några månader pågår förhandlingar mellan svenskt Näringsliv, LO och tjänstemannakartellen PTK.

Ytterst lite har hittills sipprat ut från förhandlingsträffarna. Medlemmarna inom LO och PTK har knappt en aning om att de äger rum, än mindre vad de handlar om. Vilka krav som LO driver i förhandlingar är också höjt i dunkel. Men nu har en springa i den hittills stängda förhandlingsdörren öppnats. Svenskt Näringsliv har sedan lång tid drivit att strejkrätten ska försämras ytterligare och att rätten till sympatiaktioner ska försvinna.

Pang bom får vi plötsligt reda på att LO och PTK nu säger ja till ett förslag från Svenskt Näringsliv om att begränsa rätten till sympatistrejker i det nya huvudavtalet. ”Man får ta fighten själv först. Det är väl inte orimligt med en viss fördröjning när det gäller sympatiaktioner. Man får vänta lite innan man ropar på sina kompisar”, säger Lars-Bonny Ramstedt, förhandlingschef för PTK. LO-tidningen uppger att parterna arbetar med ett förslag som i korthet innebär att ett fack måste vänta några veckor innan ett annat fack kan gå ut i sympatiaktioner. För närvarande finns inga sådana begränsningar. Lars-Bonny Ramstedt säger för sin del att hans uppfattning är att LO, PTK och Svenskt Näringsliv i stort är överens om detta.

I LO-borgen härskar den fackliga byråkratin. Här sitter 150 anställda,

väl avlönade av medlemmarna, och planerar att frivilligt beskära strejkrätten

När detta sipprade ut kom omedelbart reaktioner från en rad fackliga företrädare. Kritiken är mycket hård:

”Det var just det här vi var oroliga för på gräsrotsnivå? Varför överhuvudtaget ge sig in på att sälja sympatiaktioner”, frågar Annika de Klonia, vice ordförande i Handels avdelning 20 i Stockholm. Johan Lindholm, Byggettans ordförande i Stockholm säger för sin del ” Det är helt oacceptabelt. Vi behöver konflikträtten. Utan den rubbas balansen mellan parterna. Det känns som en försvagning av fackens ställning är på gång”. Johan Lindholm betonar att LO inte har några som helst mandat från förbunden att genomföra förändringarna. Dessutom framhåller han att varje fackförbund ska bestämma över sina konfliktåtgärder. Jeanetta Sjojic sitter i IF Metall styrelse på Alfa Laval i Malmö. Hon för sin del säger att hon inte kan se något skäl för facken att vara med i diskussionerna med svenskt Näringsliv. ”Det är jävligt kasst när de ger sig på sympatiaktionerna. Många fack står och faller med rätten till sympatiaktioner”. Slutligen William Frank, ordförande för Volvo Lastvagnar i Umeå. Frank, som för sin del tycker att det är skönt att han är gammal och snart ska sluta med det fackliga arbetet.

”Vi måste ha en möjlighet att ta till konflikt om vi inte kan komma överens med arbetsgivarna. I förslagen som är på gång kommer en rad massa andra aktörer in. Det bli svårt att göra något och det blir svårt att förklara varför folk ska vara med i fackföreningarna om de inte längre kan vara kamporganisationer utan försäkringsföreningar. Jag tycker inte vi ska kliva undan på det här viset”, säger William Frank till LO-tidningen.

Återstår så för LO-ledningen att ta ställning.

Om man ska vara en kamporganisation eller en försäkringsförening.

Utan att gå händelserna i förväg om det nya Huvudavtalet är det klart att LO-ledningen för länge sedan har gjort sitt val. Det där med kamp ”hör inte hemma i Sverige” som Wanja Lundby-Wedin kanske skulle uttrycka saken…

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, fackligt.strejkrätt, vilda strejker, LO.LO-tidningen, Volvo

Kapitalism+Miljö=inte sant.

Den här etanolfabriken i Iowa öppnade i september 2008. Två månader senare stängde den och är nu till salu.

Är det någon som ännu hör suset från majsfälten som skulle rädda oss från beroendet av oljan och bensinen ? Det behövdes inte mycket för att storsatsningen på etanol till bilarna skulle gå i väggen. Lite sjunkande oljepriser och en ekonomisk kris med mindre bilåkande som följd var allt som behövdes för att ställa kapitalismens oförmåga att långsiktigt ta tag i miljöfrågorna i blixtbelysning.

I USA byggdes ett par hundra etanolfabriker och priset på majs sköt i höjden. I stället för att använda skördarna till att mätta fattiga människor hamnade kolvarna i hungriga bilars tankar. Men det var innan krisen. Nu går det inte en vecka utan att en fabrik stänger sina portar. Än en gång har kortsiktig kapitalistisk profitjakt gått före rationell planering och långsiktighet.

Vad har kampen mot miljöhotet vunnit på slöseriet med kapital och grödor ? Inte ett gram koldioxid.

I media: DN1,DN2,SVD1,ETC,DN3,SVD2,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Etanol, Miljöhot, Bilar, USA, Kapitalistiskt slöseri,

-Ingen dikterar vad jag ska säga !

Johann Hari är en välkänd krönikör i den brittiska dagstidningen The Independant. När han sa vad han tycker om religiöst bigotteri och intolerans startade han kravaller i Indien och blev mordhotad.

Det handlar om ett nytt Rushdiefall. Det hela började med en krönika i vilken Johann Hari kraftigt försvarade åsikts- och yttrandefriheten som han tycker attackeras från många håll.

-Detta är vad som hände, skriver Hari. Min krönika tog fasta på en störande utveckling i FN.

-FNs ansvarige för Mänskliga Rättigheter har alltid haft som uppgift att undersöka regeringar som med våld fråntar sina medborgare den grundläggande mänskliga rättigheten till yttrandefrihet.

–Men det senaste året har en koalition av religiöst fundamentalistiska stater lyckats ändra hennes arbetsuppgift. Nu ska hon rapportera om «missbruk av yttrandefriheten » inklusive « förtal av religioner och profeter ». I stället för att försvara det fria ordet ska hon nu motsätta sig det, skriver Johann Hari och fortsätter.

-Jag skrev att det var ett tecken på hur religiösa fundamentalister- av alla slag- gradvis lyckats inskränka rätten att fritt diskutera deras tro. De hävdar att religiösa idéer är unika och inte kan diskuteras fritt. De ska i stället « respekteras »- underförstått att de inte får ifrågasättas. Så, när nu någon i FNs råd för mänskliga rättigheter försöker att diskutera stening av en « otrogen » kvinna, hängning av homosexuella, eller tvångsgifte mellan en tioårig flicka och en gammal gubbe, tystas de fysiskt med förevändning att det är « religiösa » frågor som det är « kränkande » att resa.

Johann Hari skräder inte orden när han går till storms mot den intolerans som tyvärr blir allt vanligare i öst som i väst.

-En religiös idé är inget annat än en idé någon fick lång tid tillbaka och hävdade att den kom från Gud. Den har ingen speciell status jämfört med andra idéer. Den är inte omgiven av elstängsel som ingen av oss kan krossa.

-Det var därför jag skrev : « Alla människor är värda respekt, men inte alla idéer. Jag respekterar inte idén att en man föddes av en jungfru, gick på vattnet och klev upp från de döda. Jag respekterar inte idén att vi ska följa en « Profet » som vid 53 års ålder idkade sex med en nioårig flicka och som beordrade avrättning av alla judar i en by som vägrade följa honom. Jag respekterar inte idén att Västbanken gavs till judarna av Gud och att palestinierna ska bombas och hunsas till att ge upp landet. Jag respekterar inte idén att jag en gång kanske var en get och en gång i framtiden kanske återuppstår som en gråsugga. När det krävs « respekt » för sådant så krävs det att man ljuger. Jag har för stor respekt för mänskligheten för att spela med i den charaden.

Farliga idéer brändes på bål av Inkvisitionen

Den hedervärda indiska dagstidningen The Statesman fattade tycke för Johann Haris krönika och publicerade den. Samma kväll samlades 4 000 ilskna muslimer utanför tidningens lokaler i Calcutta och krävde redaktörens och Johann Haris huvuden på ett fat. I stället för att avfärda fundamentalisternas upprördhet åtalade  delstatsåklagaren redaktören för att « medvetet ha velat kränka religiösa känslor » och Hari kommer också att arresteras om han åker till Indien.

Hur skulle det se ut om vi marxister skulle väcka åtal eller ta fram slagträna varje gång en reaktionär kallar vår Kalle Marx för massmördare ?

I sin krönika går Hari inte bara till attack mot religiös fundamentalism utan också mot den fega hyschande diskussionen här i väst. Det blir allt vanligare med argument som säger att man måste se till den kulturella traditionen och omgivningen för att bedöma stening, hedersmord och andra barbarier.

-Du bad om det, står det i mejl som Hari fått sig tillsänt. Det brukar man också säga till unga kvinnor i minikjol när de våldtagits. Respekten för andras idéer är ensidig. Kritik av religiösa idéer kan mötas med mordhot och fysiskt våld och det ska man försöka förstå. Alltså gäller det att införa en strikt självcensur över vad man skriver och säger. Gör man inte det då har man bett om bråk.

-Om någon kan fås att tro på den absurda idén att en osynlig helighet dikterade Den Eviga Oföränderliga Sanningen till en specifik person vid en specifik tidpunkt i historien och att den som ifrågasätter detta är Ondskan själv, då kan man också enkelt övertygas om att kräva dödsstraff för journalister, fria kvinnor och homosexuella som ifrågasätter Sanningen,skriver Hari.

-Jag vägrar att be om ursäkt för vad jag skrivit, säger han. Det vore att svika alla som drabbas av den religiösa fundamentalismens intolerans.

Johann Haris modiga försvar av det fria ordet är också vår sak.

Johann säger att enda sättet att försvara sig mot attacker på yttrandefriheten är att garantera ännu större yttrandefrihet. Det är också vår åsikt.

–Ned med alla fundamentalister.

–Ned med all intellektuell terrorism.

Andra bloggare:Svensson,Röda Malmö,Proletärbella,Jinge,Esbati,Motvalls,

Björnbrum,Motbilder,

I media: DN1,DN2,SVD1,DN3,Dagens Arena,SVD2,SVD3,SSD,SSD2,

Läs även andra bloggares åsikter om Politik, Religion, Fundamentalism, Islamofobi, Profeter, Fria ordet,

”Nu är jag en riktigt

GLAD SOPGUBBE”

Efter några dagars vild strejk åkte Liselotte Lööf AB och moderaternas borgarråd Ulla Hamilton på en riktig sopa och tvingades slå back. Detta efter indirekta och demokratiska förhandlingar med de strejkande själva. Det återstår att se om LLAB håller sina löften. Poänglönesystemet ska vara kvar. Månadslönen med lönesänkning är borta. Det finns också löften om att arbetsmiljön och belastningstak ska finnas med i kommande upphandlingar. Men de arbetare som nu svetsats samman genom sin strejk håller garden uppe om löftena skulle svikas. Under strejken fick vår blogg ett uppskattat längre inlägg från en av de strejkande: ”Janne sopgubbe”. Han är nu tillbaka med en hälsning:

Bild/Proletären

Ja, då var strejken slut.

Vi vann på alla punkter. Skönt. Nu kan man pusta ut och veta att jag kan jobba med sopor resten av livet. När man passerar 50 orkar man kanske inte springa längre och då vet jag att jag inte får sparken för att jag blir långsammare, plus att jag inte behöver jobba övertid för att få hem soporna. Vidare kan jag känna mig trygg över att få behålla den fasta anställningen vid entreprenörsbyten. När upphandlingarna kommer vart femte år.

Najs!! Nu är jag en riktigt glad sopgubbe. Till alla som klagar över några sopgubbars höga löner: Käften på er! De finns många som tjänar betydligt mer. Tex undervattens svetsare. Du behöver dykcertifikat, god kondition och svetslicens. Lön: Ett par miljoner om året. Undervattenssvetsare jobbar bara ett par månader om året. Vilka lyxlirare!! Fan va avundsjuk jag blir. Vem som helst kan bli undervattensdykare, sopgubbe, direktör, sjuksyster, direktör, städare, busschaufför . . . . eller?!?

Läs tidigare inlägg om sopstrejken och alla kommentarer:

http://www.fjardeinternationalen.se/blog/2009/02/06/renhallningsarbetarna-ratar-pa-ryggen/

http://www.fjardeinternationalen.se/blog/2009/02/07/stall-soppasen-utanfor-stadshuset/

http://www.fjardeinternationalen.se/blog/2009/02/09/berattelsen-fran-en-sopgubbe/

http://www.fjardeinternationalen.se/blog/2009/02/10/den-riktiga-sopan-ar-ulla-hamilton-m/

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, sopstrejken, vild strejk, facklig kamp, arbetarkamp.Ulla Hamilton, moderaterna

De gör guld av luft

Storbanken UBS i Schweiz

-delar ut 1, 2 miljarder euro i bonus

-förlorade 13 miljarder euro

-avskedar 2 000 anställda

I en kort rubrik sammanfattar nyhetsbyrån AFP kärnan i finanskrisen. Du kan byta ut namnet och siffrorna med andra namn och siffror, men innehållet blir detsamma. Hela systemet genomsyras av en sorts högdragen karneval i girighet . Inget verkar påverka universums mästare som de kallats i amerikansk finanspress.

Gräddan av bankcheferna inför Kongressens finansutskott.

Det är inte ren girighet som driver kapitalismen, dess banker och industrier. Det är jakten efter en god avkastning på investerat kapital som är moroten i systemet. Men det går inte heller att bortse från den rena girighetens roll i den aktuella bank- och finanskrisen. När UBS, och alla andra storbanker, delar ut miljarder till sina anställda, är det som om det vore naturligt att någon i slutet av året får summor som en vanlig arbetare, eller anställd i samma bank för den delen, måste arbeta i decennier för att tjäna in.

-Skamligt, sa Barack Obama när det stod klart att de amerikanska storbankerna, med gott om nya statliga pengar i fickan, delade ut 18 miljarder dollar i bonus strax efter Jul.

Men det blir bara ett spel för galleriet. När Citibanks chef skär ned sin årslön till en symbolisk dollar och annulerar bankens beslutade köp av ett privatjetplan för 50 miljoner dollar, är det bara gester som är till för att blidka den upprörda befolkning som undrar vilken planet dessa universums mästare egentligen lever på. Bakom skyldiga miner och offentliga ursäkter knyter de näven i fickan och förbannar allt och alla.

Den vanliga ursäkten för de astronimiska bonusar som delas ut till en liten grupp av de anställda är att de tjänat in miljarder åt företaget. Men vad gör egentligen dessa moderna alkemister när de gör det ? Och vilka är dem ?

Vid sidan av bankernas högsta ledning är det unga « traders », väl hemma i finansens mest komplicerade matematik, som guldet regnar över. De är oftast under 30 år, har nyligen tagit en mer än godkänd examen i en högt aktad ekonomisk högskola, och är redan döpta i spekulationsyrkets etik och människosyn. De väntar sig att på ett år betala av alla studieskulder och att redan kunna kalla sig dollarmiljonär.

Dessa morderna alkemister behöver inte ens kvicksilver eller bly. De gör guld av luft. För det är precis vad nästan allt de sysslar med handlar om. De gör guld för den egna banken men de tillverkar luft för samhällsekonomin. I stort sett alla aktiviteter som sker framför bankernas dataskärmar är ett nollsummespel för samhället. Med det menas att summan av vinster och förluster alltid är noll. Vad den ene vinner förlorar någon annan.

Ta till exempel valutahandeln som är enklast att förstå. En trader köper i dag yen av en annan trader i utbyte mot dollar, att leverera om två månader till en i dag fastställd valutakurs. Vad händer om två månader ? Jo den ena förlorar exakt samma summa som den andre vinner. Vinstens/förlustens storlek beror på valutakursens utveckling under de två månaderna. Samma sak gäller all handel i derivatpapper även om mekanismen är mycket mer komplicerad. Så pass komplicerad att det hamnar utanför syftet med denna blogg. Men det finns tillräckligt med litteratur i ämnet för den som vill övertyga sig om att även derivathandeln är ett nollsummespel.

Så varför ska de, som egentligen inte bidrar med ett enda öre till de rikedomar som produceras i den ekonomiska verkligheten, belönas kungligt? Svaret är naturligtvis att de , med lite tur och skicklighet, tjänar in stora pengar till den egna bankens aktieägare. I bankens kalkyler anses det normalt och rimligt att en trader som tjänat in en miljard dollar åt ägarna under året får en miljon dollar i bonus till Jul. För bankens del har det ingen betydelse att den vunna miljarden motsvaras av en miljardförlust utanför bankens tunga portar. Så snurrar karusellen vidare. Tills den spårar ur och kastar av de åkande.

Man kunde då vänta sig att backslaget slår till och att bonusarna vänds till sin motsats. Men så sker inte. De som spelat bort miljarder får fortfarande bonus, som bloggens rubrik visar. Räkningen för förlusterna hamnar i stället på skattebatalarnas bord, ditt och mitt bord, där räkningarna redan staplas på hög hos många av oss.

Vore jag kristen kunde jag hoppas på Kristus snara återuppståndelse. Kristna gillar berättelsen om hur Han körde bort månglarna från templet. De borde skicka ett SMS och varna Honom för allt övertidsarbete som väntar.

I Bromma kyrka driver Jesus månglarna ur templet

I media: DN1,SVD1,DI,Dagens Arena,Fokus,AB,SDS,DN2,SVD2,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, USA, Banker, Bonus, Spekulation, Nollsummespel, Valutahandel, Derivatpapper

Biljoner regnar över bankerna

Barack Obamas stimulanspaket för den amerikanska ekonomin och speciellt finansvärlden tar sig enorma proportioner. Hans finansminister Timothy Geithner talade i förrgår om otroliga 2,5 biljoner dollar- två tusen femhundra miljarder dollar , som framför allt ska användas till att rädda de banker som finns kvar.

Siffrorna svarar mot den oro som råder i Vita Huset . Hur ska Obama agera för att inte redan en månad efter makttillträdet framstå som oförmögen att ta sig an krisen. Oron växer därför att krisen tar alltmer en omfattning som få tänkt sig. Närmare 20 000 arbetare har avskedats varje dag de senaste tre månaderna och sedan krisens start i december 2007 har 3,7 miljoner jobb försvunnit. Det går inte en dag utan att kända företag varslar. Senast i raden GM som varslar tio tusen anställda utöver de tiotusentals som redan avskedats. Hur länge Saab kan stå upprätt är en tidsfråga.

Hur osäker är Saabs framtid ?

Men var tar Obama alla pengarna ifrån. Statsbudgeten och de amerikanska underskotten är redan gigantiska. Timothy Geithner sa att cirka 350 miljarder kommer att tas från redan annonserade paket. Resten blir hokus-pokus pengar. Han nämnde att delar skulle komma från privata investerare. Det är rent nys. Det finns inte enda riskkapitalist villig att lägga upp en cents på dåliga banklån. I stället kommer den amerikanska staten att utnyttja det äldsta av alla statliga trix. Låt sedelpressarna rulla ! Det är Obamas svar. Staten ger ut obligationer som riksbanken Federal Reserve köper med nyupptryckta dollarsedlar. USA är det enda land i världen som kan dra upp en kanin ur hatten , eftersom den amerikanska dollarn är den största för att inte säga den enda internationella reservvalutan. Men att trycka pengar är riskabelt även för USAs ekonomi. Vid sidan av att det kan skapa stark inflation finns det en risk att de som sitter på stora dollarreserver, som Kina och Japan, börjar att på allvar bojkotta ytterligare köp av amerikanska statsobligationer. Händer det då kollapsar dollarn och med den hela det internatiionella valutasystemet.

Hur länge dröjer det innan Feds stolta örn tappar sina fjädrar?

Trots paketets storlek föll börsen raskt på Wall Street under tiden Timothy Geithner pratade inför Kongressen. Jag tror inte det var paketets storlek som orsakade bersvikelsen utan att det inte fanns några klara detaljer om ur Obama ska gå till väga för att « köpa upp » bankernas dåliga lån som nu håller dem fast i kvicksanden. Idén som alla trodde skulle konkretiseras är att skapa en sorts bankakut. Experterna « over there » kallar det « bad banks ». Bankakuten ska användas till att befria bankerna från alla riskfyllda eller stendöda utestående lån på bostadsmarknaden och andra kreditmarknader. I gengäld ska bankerna tvingas att på nytt börja låna ut pengar till företag och hushåll för att hjulen ska komma igång, att investerinagrna tar fart på nytt och att hushållen börjar spendera igen. För att stilla offentlighetens missnöje ska också alla banker och finansinstitut som får statligt stöd från bankakuten förbinda sig att hålla nere chefernas fantasilöner och minska de guldkantade fallskärmarnas diameter. Men, som sagt, de konkreta planerna för en bad bank uteblev men inte börsens reaktion.

Kan Obamas stimulanspaket stoppa ekonomin från att gå i spinn? Svaret närmast saningen är att ingen vet. Alltför många ekonomiska och politiska faktorer spelar in för att en kvalificerad gissning ska hitta sanningen. Många faktorer talar dock emot stimulanspaketets effektivitet och chans att lyckas. Åtminstone om målet sägs vara att dra igång de ekononomiska hjulen igen. Om det bara är till för att hindra en verkligt djup och långt utdragen depression med ett snittfall i BNP världen över på 15-20 procent då har paketet stor chans att lycks. Men just nu säljs det som reklam för snar återhämtning och tillväxt.

För det första bygger paketet på att de amerikanska hushållen på nytt ska konsumera som förr, utöver sina inkomster med hjälp av kreditkort och skuldsättning. Redan här säger logiken stopp. De amerikanska hushållen sitter redan upp till öronen i skulder och med de kraschade huspriserna kan de inte längre fortsätta att skuldsätta sig och handla på krita. Det finns gränser för allt.

För det andra räknar team Obama med att investeringarna ska ta fart på nytt bara bankerna börjar låna ut pengar igen. Det är också en kalkyl med stor osäkerhetsmarginal. Det råder en enorm överproduktionskapacitet inom många brancher, med bilindustrin i täten, och den kraftigt stigande arbetslöheten håller tillbaka konsumtionen av vitvaror och kapitalvaror. Inget talar för att industrin inom kort framtid kommer att utöka sin maskinpark och investeringar i byggnader och lager.

Därför är den troligaste utvecklingen under de närmaste 12-18 månaderna att ekonomin släpar sig fram tack vare olika regeringars stimulanspaket , utan att slungas ner i en okontrollerbar depression med kraschande världshandel, djup misär och kanske risk för handelskrig och varför inte krig, men också utan att återhämta sig både vad gäller tillväxt och arbetslöshet.

Inga ljusa utsikter. Vi lever i mörka tider.

I media: Dagens Arena,ETC,SVD1,GP,SVD2,DN1,

DN2,DN3,SVD3,DN4,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, USA, Obama, Geithner, FED, Stimulanspaket, Kris, Depression

NÄR KOLONIALMAKTEN

GÅR UT I VAL..

Valrörelsen i Israel handlade egentligen om en enda frågeställning. Kolonialmakten diskuterade hur landets ”urinnevånare” ska hanteras:

Ska araberna leva på tjugo eller tjugofem procent av sina forna landområden? I reservat, i en vanskapt, förkrympt statsbildning som de kan kalla för Palestina.? Är det i så fall överhuvudtaget tänkbart att vi låter någon del av det Jerusalem, som vi erövrat och annekterat, att vi låter några av de stadsdelar som vi kämpat för, vårt Jerusalem, ingå i detta Palestina? Eller ska araberna drivas bort helt och hållet – till förskingring och assimilering i de jordanska och egyptiska statsbildningarna? Och vad ska vi göra med de israeliska araberna ( kolonialmakten talar aldrig om palestinier eftersom den inte vill nära tanken på att de överhuvudtaget existerar ) ? Den minoritet på en miljon araber som finns kvar inom de områden som vi har annekterat under åren. Ska de få finnas kvar? Även om de vägrar att svära en trohetsed till den judiska staten? Ska de få vara kvar som i dag, som andra klassens medborgare, som billig arbetskraft, eller ska de drivas över till reservaten?

Valdebatten ägde rum när det fortfarande pyrde i askan efter alla de hus som bombats i terrorn mot Gaza. Men väljarna svarade inte som krigsministern Ehud Barak hade tänkt sig. Uppenbart tyckte en stor del av den judiska befolkningen att han inte hade bombat tillräckligt mycket. Valets egentlige segerherre och triumfator, den moldaviske immigranten Avigdor Lieberman och hans extrema parti, ”Israel vårt hem”, sa på fullt allvar att han såg det som fullt tänkbart att sätta in atomvapen mot Gaza. Framförallt tyckte väljarna att Barak inte i grunden hade krossat det palestinska motståndet. Bombkampanjen misslyckades som valkampanj. Barak, ordföranden för Arbetarpartiet, tillika vice ordföranden för Socialistinternationalen, förnedrades och det som så många gånger varit den judiska elitens styrande parti tog sig nu bara in i det israeliska parlamentet, Knesset, på fjärde plats. Passerad av Libermans skränande skaror och med bara ynka två mandat mer än det ultraortodoxa Shas.

I en intervju för det israeliska valet påpekade den ofta insiktsfulla amerikanske författaren Noam Chomsky att det finns många likheter mellan dagens Israel och det tidiga USA. Efter den amerikanska revolutionen med dess seger över den brittiska kolonialmakten handlade bygget av den nya statsbildningen om en expansion på bekostnad av landets urinnevånare. Med så här nakna ord skildrade fadern till den nya nationen, George Washington, den etniska fördrivning och utrotning av indianerna som skulle komma:

”Den gradvisa expansionen av våra bosättningar kommer med säkerhet att driva undan både vilden och vargen, båda bytesdjur om än av olika skapelser..”

På samma sätt har expansionen av israeliska bosättningarna, under sextio års erövringskrig, drivit undan sina vildar, araberna, och till sist ringat in en och en halv miljon av sina bytesdjur, till ghettot Gaza. När Tzipi Livni från partiet Kadima och Ehud Barak med sitt Arbetarparti bara någon dryg månad före de egna valen beslöt sig för att bomba ghettot Gaza sönder och samman hade de förmodligen hoppats på sitt eget nutida Wounded Knee, alltså den amerikanska arméns massaker på Big Foot och hans grupp av siouxindianer.

Men de misslyckades. Dagens Big Foot och hans stamkrigare har överlevt och har kvar den största delen av sin sociala och militära organisation. Israels armé slog inte ut Hamas och andra mindre palestinska motståndsgrupper. Dessutom är det inte lika lätt att döda människors idéer om en egen identitet och ett eget motstånd som att döda bytesdjur.

Ehud Barak förnedrades i valet. Trots sin bombterror. Han är också vicepresident

i Socialistinternationalen. Mona Sahlin har ännu inte sagt ett ord om hans och

systerpartiets krig.

I valets efterskörd av kommentarer spekuleras det vilt om vem som ska bilda regering. Om vem som ska ha styret över kolonialmakten, Tzipi Livni eller hennes starke konkurrent Likuds Benjamin Netanyahu. Men oavsett vem det blir, eller vilka omöjliga kombinationer partierna i Knesset lyckas att foga ihop till en regering, så kommer kursen för denna att inledningsvis bestämmas av den väldiga kantringen åt höger. Kolonial- och ockupationsmaktens judiska befolkning och dess partier tillåter sig en demokrati, som med mångas mått nästan är för riklig. Men samtidigt är förhållandet partierna emellan familjär. Man kan sitta i varandras regeringar lite hur som helst. Lieberman har tidigare varit minister under Netanyahu. Barak har tidigare varit premiärminister och har under valkampanjen sagt sig kunna dela regeringstaburetter med Lieberman. Livni kommer ursprungligen från Likud. Israels president Shimon Peres tillhörde hela sitt liv Arbetarpartiet för att 2005 lämna och bli medlem av Sharons och Livnis Kadima. När kolonialmaktens grundläggande intressen står på spel, då blir alla andra motsättningar, även de djupa klassmotsättningar som finns, en andrahandsfråga. Valdebatterna blir familjegräl och när luften rensats sluter sig de pragmatiska politikerna sig samman till en enda familj. När vildarna ska drivas på flykten hjälps man åt.

Valresultatet innebär att varje ny regeringskoalition i Israel kommer att få svårt att förhandla ens med den Palestinska Myndigheten, med Mahmoud Abbas och hans Fatah. Kan man inte ens göra symboliska eftergifter när det gäller ockuperad mark på Västbanken eller den gamla delen av Jerusalem. Då finns det inte heller något att dra i långbänk. Det går inte att ens med bästa vilja i världen tala om ”Annapolis” eller den ”fredsprocess” som media i Väst älskar att rulla sig i.

”Tittar man noga på valresultatet, då står det helt klart, att ingen enda form av regeringskoalition, kan möta de krav som krävs för fred”, var den första kommentaren från Saeb Erekat, en av Abbas viktigaste förhandlare.

Men samtidigt kommer naturligtvis USA:s nye president Barak Obama att göra allt för att åter få liv i tanken på en ”fredsprocess” och en ”tvåstatslösning”. Världsopinionen och inte minst arabvärlden måste lugnas med just en evig ”fredsprocess”. Vill Obamas nya regim på allvar få i gång nya ”fredssamtal” kan han självklart tvinga varenda ny israelisk regering till vissa eftergifter. Men knappast så stora att Abbas och Fatah klarar av att hantera konkurrenten Hamas. Blir det nya långdragna förhandlingar, kan förhandlingsresultatet mycket väl i stället bli att Hamas tar över styret på Västbanken.

Big Foot och hans stupade män efter massakern vid Wounded Knee

Stupade civila ordningspoliser i Gaza

Till skillnad från George Washingtons Amerika, den Nya världen för Europa, lever kolonialmakten Israel med olösliga demografiska motsättningar. Big Foot och hans folk förlorade inte kriget mot de europeiska erövrarna fär att de bara hade sina pilbågar och ett fåtal repetergevär. Deras hjärtan blev begravda i Wounded Knee på grund av den aldrig sinande strömmen av nya immigranter från Europa. Den enorma immigration av judar i ”Förskingringen”, som i dag har möjliggjort den egna territoriella expansionen, är inte längre möjlig. Israel har ”tappat” det antisemitiska Europa och Ryssland på sina möjliga judiska immigranter. Den sista stora immigrationsvågen, med omkring en miljon ryska judar som kom på 1990-talet, är över. För övrigt är dessa ryska judar den stora väljarbasen för extrempartiet ”Israels väl”. De vill logiskt nog fortsätta erövringen ”mot Västern”. Samtidigt är de palestinska nativitetstalen en politisk atombomb. Israels dödade 400 barn under några veckors bombningar av Gaza. Men under samma tid föddes 3 400 nya barn i flyktinglägret. En enad stat på det historiska Palestinas landområden skulle i dag innebära att araber och judar skulle vara jämnstora befolkningsgrupper. Om en generation är de palestinska araberna i majoritet. Palestina är dessutom en del av ett ”arabiskt folkhav” som i ett historiskt perspektiv till sist kommer att ge den ”judiska insjön” havets sälta…

Växer Israels ockupation av Gaza och Västbanken över i en annektering, därför att man inte vill lämna ifrån sig områden som skulle kunna vara en tillräcklig grundval för en livskraftig palestinsk stat, då blir det i längden politiskt omöjligt att upprätthålla den sionistiska staten. Den kommer att upplösas av sina inre motsättningar.

Indianernas enkla pilbågar dög inte mot kavalleri, repetergevär och artilleri. Det palestinska motståndets kassamraketer är ur militär synpunkt förhållandevis än mer harmlösa. Även om de för många palestinier symboliserar tanken på motstånd är de inte bara odugliga i förhållande till Israels stridsflyg och stridsvagnar, de är också kontraproduktiva eftersom de måste skjutas mot ibland mer eller mindre civila bosättningar. När indianerna i sitt förtvivlade motstånd ibland dödade civila vita bosättare (nybyggare) med pilbåge och tomahawk användes detta av de vita naturligtvis till att än mer demonisera vilddjuren. På samma sätt är det med palestiniernas motstånd och kassamraketerna. Då är det bättre att med den egna demografiska atombomben som vapen använda det politiska svar som är möjligt:

Eftersom ni förvägrar oss palestinier en egen stat kan slutsatsen bara bli en enda. Den sionistiska statsbildningen måste demonteras Tillsammans måste vi palestinska araber och judar då skapa en vanlig gemensam demokratisk statsbildning. En enda stat för araber och judar samt för alla andra etniska minoriteter som lever i området. En stat med religionsfrihet – och en stat där även människor kan slipa all religion. Alltså en alltigenom sekulariserad stat. Vi i det palestinska motståndet är beredda till vapenvila på dessa villkor.

Blotta tanken på en sådan statsbildning – där de palestinska och judiska nationerna kan leva fritt – är outhärdlig för sionismen. Den innebär att sionismens ryggmärg slits av. Nämligen tanken på ett enda folk – en enda stat.

Den religiösa sionismen får ett allt starkare inflytande i den israeliska armén,

Här en bild med bedjande soldater och texten: Ett folk – En tro!

Den kanske aldrig kan förverkligas. Kanske kan det första resultatet bara bli att Israel erbjuder realistiska förutsättningar för fred och en självständig palestinsk statsbildning.

Men denna politiska offensiv är full möjlig och jag tror definitivt att den erbjuder väl så goda möjligheter som meningslösa förhandlingar eller fåfänga kassamrakter mot världens fjärde starkaste militärmakt.

Kanske är det förmätet att sitta väl skyddad, varm, mätt och go, här i Sverige och ens fundera över frågan. Men en sådan kursändring diskuteras också av många, många palestinier.

Kanske innebär belägringen av Gaza och högerns ångvält i det israeliska valet ändå att frågan nu fått en brännande aktualitet.

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Israel, Palestina, Palestinska moståndet, Hamas, Barak, Mona Sahlin

I pressen: DN1,DN2,SVD1,SVD2,SVD3,AB1,AB2,AB3,SDS1,

Generalstrejker ställer Sarkozy mot väggen

Generalstrejken på Guadeloup går snart in på sin fjärde vecka och på Martinique står allt stilla sedan en vecka. Varje dag samlas tiotusentals människor framför stadshusen i Pointe-à-Pitre och Fort-de-France.

5e februari i Fort-de-France

Det råder karnevalstämning på öarna inte bara för att det verkligen är karneval utan framför allt för att människorna för första gången på många år reser sig och kräver ett värdigt liv. De båda öarna ingår på papperet som fullvärdiga medlemmar i den franska republiken, under beteckningen DOM-TOM, vilket betyder territorierna på andra sidan havet. Men det är bara på papperet som jämlikheten finns. På öarna finns en fattigdom och misär som inte syns i Frankrike självt.

Klassmotsättningarna är hårda mellan den i stort sett vita överklassen och den metisserade kreolska majoriteten. Den franska överheten lät aldrig de inhemska småproducenterna utvecklas och sedan länge har butiksägare och handelsmän krossats under de franska stormarknaderna Carrefour och Casino. Trots att det finns ett raffinaderi på Guadeloup har franska Total organiserat försörjningen av oljeprodukter genom import. Ett centralt krav i strejken är att energipriserna, på bland annat bensin och olja, ska sänkas ordentligt och strejkommittéen hävdar, med stöd av fristående forskare, att Total och de lokala ägarna av bensinstationer och oljeleverantörerna tar ut för höga priser. Bland annat tar de ut ett pris på 10 000 liter olja beräknat vid 15° C. Men på ön råder det mestadels 29°C och aldrig 15°C. Som bekant utvidgas all vätska vid temperaturhöjningar. Resultatet blir att köparen får betala för 9 730 liter som om det vore 10 000 liter. Bara dessa 270 liter som ägarna stoppar i fickorna ger stora vinster på ett år.

Strejken på de två öarna har som mer gemensamt tema kampen mot dyrtiden och på Guadeloup har förhandlingarna med den franska regeringens representant Yves Jégo fastnat i de strekandes huvudkrav- 200 euro netto mera i månadslön. Efter åtta dagars förhandlingar återvände monsieur Jégo i söndags till Paris för att diskutera regeringens drag. Sarkozy har fått ett stort problem på halsen. Endera ge efter för de strejkande och då riskera att det inte bara stimulerar kampen på Martinique men också i Frankrike där generalstrejken den 29 januari, massmobilisereingen på universiteten mot regeringens reformprogram och mobiliserigen för en ny generalstrejk den 15 mars, redan får golven att skaka i Elyséepalatset.

För tillfället visar Sarkozy och prefekterna på de två öarna att polisvåld är att utesluta. Risken för en explosion på öarna och i Frankrike är för stor. Våldet får bida sin tid. Vilket inte innebär att Paris en dag inom kort kan se sig tvunget att sätta in det redan förstärkta gendarmeriet.

Strejkkommittéen LKP har hittills för en exemplarisk kamp

Guadeloups och Martiniques kreolska majoritet skriver inte bara historia genom att resa sig och ta kamp för sina intressen. De skriver också historia genom att föra en exemplarisk och djupt demokratiskt organiserad strejk. På båda öarna har samtliga fakliga organisationer, vissa politiska organisationer och folkliga rörelser tillsammans bildat en strejkledning. LKP , kommittéen mot exploatering, kallar den sig på Guadeloup och Femte februari kollektivet heter den på Martinique, efter den första strejkdagen och massdemonstrationen i Fort-de-France. I går den 9 februari samlades på nytt inte mindre än 25 000 i Fort-de-France för att protestera mot dyrtiden.

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Guadeloup, Martinique, Frankrike, Sarkozy, Generalstrejk

”Jag längtar

arbetarallians”

Efter två dagars intensivt jobb med olika arbetsgrupper mötte den rödgröna oppositionen i går pressen. Budskapet var klart och entydigt:

”All framtida regeringspolitik ska först prövas ur ett barn- och jämställdhetsperspektiv”

Vi fick reda på att barnen ska få påverka politiken. ”Vi ska ha förslag när det gäller alla diskrimineringsgrunder”, understryker Mona Sahlin. ”Funktionshinder; ålder; etnicitet och sexuell läggning”, men också ”etnisk diskriminering” fortsätter hon.

Till sist fick vi också reda på att det egentligen är ”jobben” som avgör hur framgångsrikt dessa frågor kan drivas. ”En generell välfärdspolitik är det viktigaste verktyget för att motarbeta eventuell diskriminering”, menade Lars Ohly.

Den enkla frågan blir då varför partiledarkvartetten börjar i fel ända. ”Botten har gått ur för världsekonomin”, sa AB Volvos Leif Johansson nu senast. I december minskade företagets försäljning av tunga lastbilar med 98 procent. Regeringen Reinfeldt matar de svenska bankernas svarta korpar med den ena läckra godbiten efter den andra, men ändå vill de inte ens kraxa. Än mindre bygga bo.

Världsekonomin har kört fast och vi bävar alla för vad som ska komma. Vem står i tur att mista jobbet – eller huset. Vad ska hända med alla studenter, med sina dyra lån, får de inga jobb i morgon?

I detta läge väljer den rödgröna alliansen att vässa sina förslag när det gäller diskriminering av alla slag – samtidigt som dess partier ändå säger sig förstå att det i mångt och mycket är den generella välfärden som avgör om dessa förslag ska bli framgångsrika eller inte.

Skälet är uppenbart. Den opposition som nu träder fram är en rödgrön allians. Kanske inte med ett fullblodigt nyliberalt program. Snarare med ett småliberalt. Med recept från 1960-talet. Den rikare övre medelklassen ska inte stötas bort. Det kapitalistiska systemet ska inte angripas.

Men framförallt ska inte arbetarklassens synas. Arbetarklassens hjärtefrågor ska inte lyftas fram. Det är inte en Arbetarallians som formerar sig för att återerövra Arbetets värde. Det är inte den dröm många vänsterpartister hade bara för några år sedan om ”Arbetarpolitik och socialism” som ska bli verklig.

Mot denna bakgrund blir den starka ömheten för barn och alla andra utsatta människor bara ett bländverk för de avgörande klassfrågor, för de klassmotsättningar som man inte vill se eller skyndsamt dölja. Vi minns alla de långa åren med Göran Persson, med stödpartierna (v) och (mp), då klasskillnaderna ökade i Sverige och många utsatta grupper diskriminerades mer än förut. Drar man ner på anslagen till socialpolitiken försvåras arbetet mot diskriminering.

Så jag får fortsätta med att drömma om en arbetarallians med en krisplan  för jobben, välfärden och miljön som grund. En plan som sätter arbetare och konsumenter i centrum samt i rörelse för att tillsammans med folkliga organisationer, i första rummet i Europa, bryta med det marknadssystem som förstör så mycket av våra liv. Under morgonkvisten ( ute i skogen med hunden ) piggade jag därför upp mig med en omskrivning av Verner Von Heidenstams vackra ( trots att Strindberg kallade den för en pigdikt ) rader om hemlängtan. Så här uttryckte Heidenstam sin kärlek till natur och hembygd:

Jag längtar hem sen åtta långa år.

I själva sömnen har jag längtan känt.

Jag längtar hem. Jag längtar var jag går

– men ej till människor!

Jag längtar marken,

jag längtar stenarna där barn jag lekt.

Min lite modernare variant blev så här:

Jag längtar hem sedan många långa år

I själva sömnen har jag längtan känt

Jag längtar hem. Jag längtar vart jag går

– men ej till bländverk!

Jag längtar arbetarallians,

jag längtar arbetarrörelse, där barn jag lekt

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Rödagröna alliansen, Mona Sahlin, Lars Ohly, Peter Eriksson, Maria Wetterstrand, oppositionen

I pressen: SVD1,SVD2,SVD3,AB1,