”Vår tids

shamaner”

Chefsekonomer är de finaste av de fina i ett märkligt skrå. De vill gärna se sig som Mästare i hantverket och därför får de vanliga gesällerna lite tråkigt bara kallas för bankekonomer. Men ändå misslyckas de och deras staber av folk gång på gång att bedöma de marknader som de är satta att analysera för bankernas och deras kunders räkning.

När nu bankerna har blivit vår stora krisbransch – med utlovade 1.5 biljoner kronor i garanterade skattepengar – kommer naturligtvis varslen först och främst att drabba denna misslyckade yrkeskår. Men kanske inte. Med fog ville en annan ekonom, Johan Lönnroth, en gång kalla dem för vår tids shamaner och därför hittar de säkert på någon ny besvärjelse – insvept i tordönsrök – som förklarar varför allt inte gick som tänkt.

Chefsekonom på bank? Eller modern shaman?

I veckan berättade Patric Andersson, docent i finansiell psykologi på Handelsshögskolan, i västsvenska GP att han inte var det minsta förvånad över att dessa analytiker inte lyckades pricka in finanskrisen:

”Det skulle förvåna mig mer om någon av dem haft rätt. Ekonomer är dåliga på att bedöma hur börsen eller finansmarknaden ska utvecklas, det finns det flera undersökningar som visar”

GP har med en del ”pratbubblor” från dessa ekonomins Mästare. ”Det kommer att vara fortsatt stökigt, men vi väntar oss inga större, ytterligare nedgångar” sa Johanna Möllerström, aktiestrateg på Kaupthing 31 mars i år till Dagens Industri. Sedan dess har börsen i Stockholm rasat med 30 procent. Hon fick medhåll av bland andra DK Fonders förvaltare Björn Danegårdh som tyckte att: ”Jag tror att vi under eller efter sommaren får se tecken på att den amerikanska ekonomin är mer robust än vad många väntat sig”. Djärvast i den här kretsen var ändå den famöse riskkapitalisten Christer Gardell (själv föredrar han att kallas för aktieaktivist) som i början på året rekommenderade köpläge för aktier:

”Mitt grundscenario är att den överdrivna oron för kreditkrisen kommer att lägga sig. Den globala tillväxten 2008 kommer att bli omkring 5 procent. Jag tror att vi kommer att se en uppställning på 20 procent.”

Nog tog Gardell en risk alltid. I stället för 20 procent upp är det 40 procent ner. Undrar om ens han själv och hans Cevian Capital kommer att vara kvar på marknaden. De anställda på AB Volvo där han köpt på sig en viktig post, skulle nog inte precis gråta om han själv kursar.

Klas Eklund river ur sig

på en meter

Värst ute är Skandinaviska Enskilda Bankens gamle talrör Klas Eklund. Numer upphöjd till ”Capo dei Capo” eller den civile Bossarnas boss, med titeln SEB:s senioranalytiker. Efter en studieresa till USA för ungefär ett år sedan kunde han med alla ”fakta” tillhands definitivt lugna sin egen bank och alla dess aktieplacerare:

”Problemen på subprimemarknaden består ytterligare något år, men spridningseffekterna till primemarknaden blir relativt små. Kreditoron bedarrar efter hand.”

Hade Eklund tävlat i någon annan gren än aktieanalyser , som höjdhopp , vore det som om han hade rivit ur sig på 1 meter…

Som liten tränade Stefan holm på 1 meter.

Senioren Eklund river ur sig på samma höjd…

Nu var detta inte seniorens första grova rivning. Några veckor innan IT-bubblan sprack för drygt åtta år sedan skrev han i Svenska Dagbladet om sin kyliga analytiska konst och spådde en fortsatt framgång för Den nya ekonomin. Hans mer kritiske kollega Carl Hamilton skrev roat om missen:

”På marknaden lär det faktiskt finnas de som använder Klas Eklund som ”reverse indicator”. Det vill säga, när Eklund säger köp så säljer de. När Eklund skriver halleluja-artiklar om den nya ekonomin så säljer de Framfab och köper verkstadsaktier. Man kan bli rik på det sättet.”

Ja, så kanske det är. Bankernas shamaner och ”aktieaktivister” där ute på de stormiga finansiella marknaderna kanske använder sig själva som sådana här ”omvända indikationer”. De säljer när de rekommenderar köpläge. På det sättet kan de ju bli rika. Hur skulle det exempelvis sett ut om SEB:s seniortalrör Eklund i stället skrivit om det som han måste ha sett: att en finansiell härdsmälta var oundviklig?

Eklund med ett föl från hustruns avelssstuteri. Kallad ”Klas junior”.

Får den samma bana som senioren lär den springa hem bra med pengar.

Skälighetsgraden för denna misstanke är stor. Som junior i Socialistiska Partiet var nämligen Klas Eklund en rasande god samhällsanalytiker. Dessutom en lysande pedagog. Jag har svårt att tro att det redan skymmer så mycket i synen för vår gamle Klas. Dessvärre övergav Eklund ”sin ungdoms håg för snöd vinning”, som man sa förr. Han lämnade Socialistiska Partiet när han misslyckats med att vinna dess medlemmar för tanken att Meidners löntagarfonder skulle bli partiets nya programmatiska grundval. Med en sväng förbi SIDA kom han sedan till regeringen Palme. Efter någon tids samvaro med den dåvarande finansministern Kjell Olof Feldt, sällade han sig till dennes ”Kanslihushöger” för att bekämpa ”fondsocialismen”. När den politiska sagan tog slut blev han till sist talrör för SEB och tycks nu avsluta sin karriär med att vara dess senioranalytiker.

Som Carl Hamilton sa: ”Man kan bli rik på det sättet”.

Läs även andra bloggares åsikter om Politik, ekonomi, finanskris, bankkris, Regeringens stabiliseringplan, Bankuter, regeringen, Anders Borg, Mats Odell

I pressen: DN1,DN2,SVD1,AB1,SDS1,SDS2,AB2,

Andra bloggare: RödaMalmö,Svensson,Jinge,Proletärbella,Trotten,Esbati,Loke,

Hudfärgen huvudfråga ?

Racet verkar kört. Var dag som går sjunker McCains aktier i samma takt som börserna. Allt han gör verkar gå snett. Sarah Palin skulle vinna kvinnorna för McCains sak. Nu flyger hon fram som en bumerang över krigsveteranens huvud. McCain red in i Washington på häst med stukad cowboyhatt för att rädda Wall Street. Det slutade i fiasko där alla uppfattade att gesten som rent röstfiske.

Rörmokar-Joe spelade rollen som nationell hjälte- för en dag. För han är inte licensierad rörmokare och dessutom är han skyldig staten obetalda skattepengar. Inte heller var det sant att han skulle drabbas av Obamas skattehöjning för de med inkomster över 250 000 dollar om året eftersom som Joe aldrig varit i närheten av sådana inkomster.

Barak Obama har nu nästan allt på sin sida. Sämre blev det inte av de senaste dagarnas händelser. Först gick Washington Post ut i en mycket uppmärksammad ledare som tar ställning för Obama som president. Nästan samtidigt gav förre statsekreteraren Colin Powell sitt öppna stöd till Obama trots att Powell alltid varit en hängiven republikan. Mer än en gammal general gapar häpet över vad som händer.

Ändå finns det en osäker faktor inför valdagen den 4 november. Inte att det som i valet 2000 och 2004 förekom tveksamheter i rösträkningen. Det kanske kommer att förekomma den här gången också. Men med Obamas försprång kan det knappast påverka utgången. Däremot kan McCain fortfarande gå segrande ur striden om HUDFÄRGEN i sista stund får det vita Amerika att byta fot väl inne i röstbåset. Det verkar inte troligt eftersom Obama tydligen lyckats övertyga de flesta vita att han är knappt färgad, för att inte tala om svart. Vågskålen verkar definitivt väga över till Obamas fördel. Men , men som sagt.

I andra media: DN1,SVD1,DN2,SDS1.DN3,

Läs även andra bloggares åsikter om Politik, Ekonomi, Obama;McCain, USA

Pensionera

LO:s och PTK:s förhandlare!

I skymundan av alla varsel om uppsägningar vill Svenskt Näringsliv skrota turordningsreglerna vid avsked. Alltså regeln om ”sist in, först ut” när anställda väl tvingas att stämpla ut för gott.

Som så många gånger förut är det den skarpsynte Kurt Junesjö, före detta förbundsjurist på LO-TCO-Rättsskydd, nu bland annat krönikör i ”Dagens arbete”, som varslar alla fackligt intresserade om detta utspel i sin granskning av den märkliga förhandling som pågår om ett nytt Huvudavtal.

Inte nog med att arbetsköparna vill ta bort den fackliga organisationens viktiga tolkningsföreträde vid lönetvister. Turordningsreglerna ska ersättas med en allmän regel om att det är den som är ”mest kompetent” som ska ha kvar jobbet. En skrivning som naturligtvis rakt av bara skulle betyda att det är företaget, med sin rätt att leda och fördela arbetet, som skulle få avgöra vem som skall till stupstocken.

Självfallet måste detta uppmärksammas. Så många som möjligt av alla fackligt engagerade måste sätta sig in i det skumraskspel som pågår. Kurt Junesjö visar själv på ett bra fackligt vägval. LO och PTK har satt två pensionärsmogna förhandlare vid denna sittning som egentligen aldrig borde ha börjat. LO:s förre avtalssekreterare Erland Olauson samt Unionens avgående förhandlingschef Lars Bonny Ramstedt. Junesjös förslag förtjänar verkligen all uppmuntran:

”Att bara sitta kvar vid ett förhandlingsbord där arbetsgivaren redovisar sådana mål tyder på stor undfallenhet från de fackliga förhandlarna. Varför ska ett starkt och välfungerande fack förhandla om framgångar som det tagit ett århundrade av facklig kamp att förhandla fram? Fram för förbättringar för arbetstagarna, inte försämringar!

Frågan är om inte LO och Unionen just i detta fall skulle kunna ta avstånd från turordningsreglerna i Las och omedelbart ge just dessa pensionsmogna förhandlare den välbehövliga vila de så väl behöver efter ett långt och framgångsrikt yrkesliv?”

Själv har jag ett annat förslag. Är det inte märkligt att Aftonbladet, med LO som storägare, inte har några rubriker och artiklar när det gäller denna förhandling om ett nytt huvudavtal? I dagsläget har man exempelvis nio stycken namn i sitt ”stall” av krönikörer.. På den egna hemsidan får vi veta att ”de brinner” för mängder med frågor. Alltifrån Mellersta Östern och hästar till EU-beslut och Malmö FF. Ingen tycks ”brinna” för arbetsrätten. Varför inte anställa Junesjö?

Mer information om huvudförhandlingarna kan man hitta på Kurt Junesjös hemsida www.kurt.nu

Illustration: Robert Nyberg

Läs även andra bloggares åsikter om Politik, ekonomi, fackligt, Huvudavtalet, LO, socialdemokraterna, arbetarkamp, turordningsregler, varsel, finanskris

I pressen: AB1,

För en gångs skull. Jag blir helt mållös…

Läs även andra bloggares åsikter om Idrott, Allbäck, ÖIS

I pressen:AB1,AB2,

Ena allt motstånd i kampen

I går fredag den 17 oktober intervjuades allas vår favoritbrevbärare i dagstidningen Le Monde. Olivier Besancenot arbetar som många vet som brevbärare i Paris samtidigt som han står upp som LCRs främsta förespråkare för att bilda ett nytt antikapitalistiskt parti i Frankrike.  Partiet som ännu saknar namn håller sin bildningskongress i januari nästa år. Innan dess arbetar hundratals grupper i förberedande diskussioner om program, namn, stadgar, politiska uppgifter och ideologisk framtoning. Just nu deltar inte mindre än cirka tio tusen aktivister i dessa diskussioner. Det finns hopp om att det nya partiet kan bli en viktig faktor i den kommande krisens upplösning i Frankrike. Framtiden får visa oss facit.

Vad nytt visar krisen ?

OB : En illusion har brustit. Den som presenterade kapitalismen som en horisont omöjlig för mänskligheten att överskrida. Sen ett par veckor pratas det om en systemkris, det vill säga att systemet varit nära att falla samman av sig självt. Jag glädjer mig inte speciellt över att vad vi varnat för blev verklighet, för det är sällan som kapitalisterna betalar räkningen för krisen-det gör i allmänhet folket. I dag är alla överens om allvaret och djupet i den internationella krisen. En kris som LCR ständigt varnat för sedan subprimekrisens start sommaren 2007. Det handlar inte om en i raden av börsskutt , utan om en kris som för första gången sedan 1980 drabbar systemets hjärta- USA och det internationella bankssytemet. Systemet drunknar i sitt eget blod.

Sätter inte krisen er analys om kapitalismens oundvikliga undergång ifråga ? Den verkar ju ännu stå emot…

OB : En del av arbetarrörelsen har levt med den profetian. Att historiens hjul rullar av sig självt. Jag har aldrig trott så. Jag tillhör en generation som insett att kapitalismen är mäktig att hela sig själv till priset av kriser, sociala och ekologiska katastrofer och krig. Kapitalismen har försökt skaka av sig alla problem genom att skapa en marknad utan tyglar. Resultatet är en « ren » kapitalism, lite i stil med vad Marx upplevde för 150 år sedan. Dagens anakronism är att Sarkozy hyllar den kapitalistiska småföretagaren när det är ett fåtal storbolag som dikterar utvecklingen genom att kombinera den finansiella och industriella aktiviteten.

Vad säger du om de europeiska regeringarnas massiva investeringar för att rädda banksystemet ?

OB : Det är en skandal att offentliga medel slösas på privata företag. Posten privatiseras (ett projekt på gång. min anm.) samtidigt som banken Dexia får kapital av staten. (Banken fick 9 miljarder euro för ett par veckor sedan. min anm.) Regeringen är kapabel att på några timmar hitta tiotals miljarder euro åt de som skapat krisen men inte ett öre till krisens offer, under förevändning att statens kassa är tom. Dessutom är denna manna över bankerna ingen lösning- de stora ekonomiska prövningarna väntar ännu i Frankrike, Europa och USA. Statsbudgeten är torpederad av allt större utgifter, ständiga finansiella gåvor och mindre inkomster. Det är säkert att vi står inför en djup konjunturnedgång.

Men är inte uppköpen av banker en nationalisering , som ni ju förespråkar ?

OB : Det har inget att göra med vad vi förespråkar eftersom det är inga nationaliseringar. I regeringens krisplan är det inte ens påtänkt att staten ska ha rösträtt i de banker som köps upp. Det är rena vansinnet. I stället för att investera i banker som håller på att ta ihjäl varandra i ett marknadskrig, föreslår vi att samla alla banker, statliga som privata, i en enda samhällsbank under de anställdas, konsumenternas och kundernas kontroll. Vi måste bryta in i den privata sektorn för att möta den stora majoritetens behov och avskaffa den lilla minoritetens kontroll över ekonomin.

Krisen verkar komma lägligt för er…

OB: Krisen kan tjäna till att visa att det är på tiden, nödvändigt och möjligt att skapa ett nytt samhälle. Det går att skapa hopp i denna djupa kris. Det finns tecken som gör att alla som drabbas av krisen kan se att ett nytt kapitel kan öppnas. Därav vikten att stärka en klart antikapitalistisk vänster som bygger de förtrycktas enhet med mål att sätta stopp för de aktuella åtgärderna (privatiseringarna, min anm.) i den offentliga sektorn, för inkomststoppen, förslag till söndagsöppet, pensionsreformer … utan att vänta till 2012(nästa presidentval. min anm.) Jag föreslår ett enhetsmöte mellan hela den sociala och politiska vänstern i syfte att stödja alla initiativ till motstånd.

Läs även andra bloggares åsikter om Politik, ekonomi, kris, Frankrike, Besancenot, LCR

En social revolution

som världshistoriens

mest demokratiska reform

I onsdags hade redaktionen för P1:s Studio 1 ett inslag om riksdagsdebatten. Finalen på politikerindustrins svenska Supervecka, som den fått heta. Med min bakgrund som socialistisk fackföreningsman under 27 år på Volvo Lastvagnar, var jag ombedd att recensera debatten. Som vanligt blev det ett kort, stubbat inslag, även om jag tror att jag fick trumma lite för ett par idéer.

Mot min vana fick jag alltså tillbringa nästan hela onsdagen med att lyssna på den så rituella riksdagsdebatten. Vilket väl inte ens riksdagsmännen gör. För att inte tala om det svenska folket i stort. Jag lyssnade för enkelhetens skull på radion och hann få ner en del anteckningar, synpunkter och frågor som jag tecknade ner. Baktanken var att använda bloggens flexibla format. I detta lite ostrukturerade material finns kanske en del användbart i diskussionen om hur socialister ska förhålla sig till den kris som snart nog tränger upp oss mot väggen. Anteckningarna kommer här. Kom gärna med synpunkter. Diskussionen har bara börjat:

För mig var det som om partiledarna hade hamnat i fel årstid. Som om ett sällskap, med goda vänner, käbblade om hur en grillkväll under sensommaren skulle läggas upp. En hård skur hade nyss dragit förbi och trädgårdsmöblerna var dyngsura. Men skulle det bli mer regn, kommer det fler skurar? Kanske ska solen titta fram igen? Ska vi vara ute i trädgården eller på verandan? Ska vi ta kött eller fisk till grillen. Vilka tillbehör? Potatis eller bara grillat bröd?

Hela debatten kändes främmande. Därför när det gäller de tunga ekonomiska och sociala grunddragen i världen är det i själva verket bister vinter och mördande kyla som klappar på dörren.

Den finansiella krisen är inte löst. Hela blodomloppet för vårt ekonomiska system har drabbats av infarkter. Nya hotar och alla ekonomer pratar om globala depressioner/recessioner i minst 2-3 år. Konjunkturinstitutet pratar om 7 procent öppen arbetslöshet nästa år. Den siffran kan utan vidare springa i väg till 10 procent.

Både Volvo Personvagnar

och Saab kan gå i konkurs

Vi kan ta ett värsta scenario. Både Volvo Personvagnar och Saab risker att gå i konkurs tillsammans med Ford och General Motors. De amerikanska ägarna står bägge på Standard & Poor`s varningslista när det gäller kreditvärdighet, som det heter. Den svenska personbilsindustrin i sin helhet kan när som helst ramla ur marknaden. Bara i år har SAAB tappat över 30 procent av sin försäljning i Europa. Jag menar nog att AB Volvos och Scanias produktion av tunga fordon för dagen inte ligger i samma farozon. De har helt andra volymer på sina marknader och en helt annan likviditet. Men delar av dess produktion och montering kan när som helst också ryckas bort. Fordonsindustrin i sin helhet sysselsätter 140 000 människor. Mellan tummen och pekfingret är då minst 100 000 jobb direkt hotade. Samtidigt finns det 1 000 företag, alltså tusen mindre eller större företag, som är underleverantörer i branschen och vars anläggningar hotar att förvandlas till nerfrysta industriella kyrkogårdar. Även många av dem som tillverkar också för kommersiella fordon, lastvagnar och bussar, eftersom de oftast tappar skalfördelar, alltså volym, i förhållande till sina konkurrenter. För stora regioner, som Väst-Sverige, kan detta utan vidare betyda arbetslöshetssiffror på tjugo, trettio procent med biljardeffekter över hela ekonomin. I kommuner, landsting och alla former av privata verksamheter. En svår recession eller depression väntar. Här är småföretagens väl och ve som dunbollar på en äng när den bitande vinterstormen når fram. .

Det är det här partiledarna borde ha diskuterat. De borde ha varnat för den sibiriska ekonomiska vinter som troligen kommer. Hur ska husen få värme? Behövs det tilläggsisolering? Har alla människor rejäla vinterkläder? I stället för att gräla om vi ska ha fisk eller kött till grillen. De borde ha slopat allt tjafs om tillbehören och om ölen skulle vara kall, eller bara källarsval…

Djup nedåtgående

ekonomisk våg

Den finansiella krisen beror i grunden på en lång nedåtgående ekonomisk rörelse. En nedåtgående våg, säger många ekonomer. Djupet i denna våg beror inte på marknadsfundamentalister, som Lars Ohly sa i riksdagen, utan på att marknaden inte fungerar. Det lönar sig inte att investera i den så kallade reella och ofta nyttiga ekonomin. Det finns ingen/inga nya varor som kan dra hela ekonomin på samma sätt som bensinmotorerna en gång kunde göra. Dessutom sammanfaller denna strukturella nergång med att den långa glamorösa epoken med lättillgänglig olja är över och att i takt med att reserverna tar slut, blir priset för att få använda denna insatsvara i så många ekonomiska aktiviteter dyrare. Att råoljepriset i dag är nere i 70 dollar fatet eller halva kostnaden jämfört med för bara några månader sedan är en tillfällig rörelse som speglar den väldiga ekonomiska avmattning som väntar. Även om råoljepriset kan backa i en nergång kommer en snabb prishöjning på olja i varje längre period med större ekonomisk aktivitet. Oavsett hur mycket oljereserver det finns kvar och hur människan än använder dessa kommer dessutom utvinningskostnaden hela tiden att stegras, eftersom det svarta guldet blir mer och mer svåråtkomligt.

Det är därför många ekonomiskt tungviktiga länder tvingats att socialisera bankernas förluster. Men de har aldrig har ifrågasatt deras privata vinster – och de tänker inte göra detta. I pokerspelet om de stora finansiella flödena har bluffen med de amerikanska bostadskrediterna synats och i det börsras som följde slets andra ekonomiska korthus med ner i avgrunden.

Biljoner till bankerna

kallar Reinfeldt för

”Trafikregler”

Regeringarnas olika bankakuter och deras olika försök till samordning sig emellan är inga vanliga ”Trafikregler” som Reinfeldt framhöll i debatten. Inte heller handlar det bara om ”Ramverk” som Maud Olofsson sa.

Deras ordval är bedrägeri. Hur kan man kalla lån för biljoner och åter biljoner kronor i Europas kapitalistiska ekononomier utan säkerhet, för vanliga enkla trafikregler? Bara Tysklands åtaganden är uppe i nära 5 biljoner kronor. Att vanlig statlig och gängse profitmedia inte reagerar på dessa ordval är trist men väntat. Reinfeldts regering har lovat att lägga förslag med samma inriktning som euroländerna enats om. Att sedan den svenska bankakuten inte får lika tidiga öppettider som en del andra länder är självklart. Vi har redan betalt för en egen svensk bankkrasch så sent som i början på nittiotalet. Skam på torra land om svenska banker redan gjort slut på alla de skattemiljarder som de då fick!

Björklund missade skolan

Ett absurt, helt snurrigt inlägg i den ekonomiska debatten, kom från Folkpartiets Jan Björklund. Han redogjorde med rätta för hur allvarliga de sociala konsekvenserna blev av 1930-talets ekonomiska depression och försökte sedan få det till att Bertil Ohlins socialliberalism under 40- och 50-talen grejade biffen och löste upp alla knutar.Helt makalöst. Det är ofint att påpeka det. Men är det så att Björklund missat samhällskunskapen i skolan. Bertil Ohlin lyckades faktiskt aldrig att erövra en parlamentarisk majoritet för sin socialliberalism. Men bortsett från denna banalitet så borde Björklund varit så påläst att han visste att det var det Andra världskrigets enorma förstörelse av världens produktiva resurser, som kunde få kapitalismen att än en gång stiga upp som en fågel Fenix ur askan. Det blev helt enkelt åter lönsamt att investera i den reella ekonomin. Massbilismens hundratalsmiljoner bilar med sin billiga bensin innebar dessutom en enorm körglädje för alla kapitalister. Ständigt nya krig, som i Korea och Vietnam, hjälpte också ekonomin att varva upp. Det fanns i sig inga sociala motiv eller någon empati i den långa uppåtgående ekonomiska våg som följde på världskriget. Rakt av rörde det sig bara om goda möjligheter till profit.

Olofsson med klädkonto

Stort som A-kassan

Olofsson och Hägglund var så bleka att det inte behövs några kommentarer. Det räcker med att veta att Maud Olofsson i veckopressen viker ut sin privatekonomi och berättar att hon har ett större klädkonto, tiotusen kronor i månaden, än vad många arbetande människor har i A-kassa. Att Göran Hägglund överhuvudtaget kom in riksdagen berodde på Kristdemokraternas kamp för att sänka bensinskatten. Ett vallöfte som han förvandlade till en skattehöjning. Lika fromt fortsätter han att mässa om kristen etik…

När det gällde Eriksson/Wetterstrand från Miljöpartiet så utelämnade de helt varje diskussion om den ekonomiska verkligheten. De är väl medvetna om världens miljökriser och hotet mot vårt nuvarande klimat. Men verkar fullständigt ointresserade av ekonomiska system. De tar det nuvarande kapitalistiska marknadssystemet för givet och diskuterar inte ens att dess grundpelare hotar att rasa. I grunden är partiet helt enkelt ett borgerligt klassparti, om än med en mer suddig väljarbas av medelklass och studerande. I mängder med frågor röstar de logiskt nog med den borgerliga alliansen, som när det gäller friskolor, skatteförslag och turordningsreglerna vid mindre företag. Beslutet nu senast att släppa det egna kravet på att Sverige ska lämna EU är en rättning åt samma håll. Uppenbart har Eriksson/Wetterstrand tillsammans med Mona Sahlin också hittat någon vacker formel för att de tillsammans ska kunna regera med en fortsatt svensk militarism och en fortsatt militär imperialism. Som i Afghanistan. En annan sak är om de kan släpa med sig de egna medlemmarna och väljarna så långt in mot mitten i svensk borgerlig politik. Det hela kan kan faktiskt sluta med den berömda rödgröna röran.

Ohly med hög svansföring

I debatten var Lars Ohlys inlägg mycket klargörande. Han har haft hög svansföring ända sedan Mona Sahlin, efter högljutt motstånd från framförallt de egna fackföreningsleden, misslyckades med att såga av Vänsterpartiet i en kommande regeringsbildning. Ohly vill inte att det egna partiet bara ska vara en dörrmatta som de andra två borstar av sig på när de går in i Rosenbad. Han vill själv gå med in.

De tolv åren som regeringsunderlag för Göran Perssons svångremspolitik har inte avskräckt vare sig hans parti eller han själv. Däremot har han och hans kamrater på samma sätt som Miljöpartiet tröttnat på att vare sig få titel eller portfölj. Nu i riksdagen hade Ohly några turer om ”marknadsfundamentalister” och ”grundläggande fel i vårt ekonomiska system”. Men egentligen var hans retorik inte mer radikal än den franske presidenten Sarkozy när denne nu gör utfall mot girigheten och den onda kapitalismen. För Ohly är kärnfrågan, den nödvändiga socialiseringen av bankväsendet i sin helhet och den demokratiska makten över dessa, helt främmande. Vi får se vad som händer i förhandlingarna mellan socialdemokratin och vänsterpartiet. Ett grundtips är att Ohly och hans parti i regeringsfrågans namn accepterar att både leva med regeringens budgettak och den svenska militarismen.

Klimatskifte hotar

Parallellt med den djupa ekonomiska krisen har vi miljöhoten i hela sin bredd, där ett hotande klimatskifte är i fokus. Om än med en väldig spännvidd när det gäller tempo och målsättningar är hela det etablerade politiska fältet överens om att t o m existensen för hela regioner och klasser är hotade. Redan i dag lever nära en miljon människor under svältgränsen. Rent vatten är Jordens största bristvara.

Ett industrisamhälle med god välfärd som samtidigt ska alstra ett minimalt utsläpp av koldioxid kräver en helt omvälvande omläggning av energiproduktion, transporter och boende. En första förutsättning för att denna ska kunna ske på ett rättvist sätt – och med en social upprustning på massor med områden – är givetvis att dessa verksamheter, liksom bankerna, är samhällsägda. Där det är makten över investeringarna som måste erövras. Både producenter och brukare måste vara med i denna gigantiska sociala omvälvning. En social revolution som skulle vara världshistoriens mest demokratiska reform!

Springer jag och andra socialister på en omöjlig ytterbana när vi försöker vinna förtroende för dessa egentligen enkla krav? Ja, det får historien utvisa, men sanningen är att de etablerade partierna alla trängs på mittbanan och tillsammans hela tiden tar ut stegen åt höger.

Inga avsked – minska arbetstiden

Med den kris som står för dörren är det helt rimligt att kräva ett rejält rådrum när det gäller varsel och avsked. För det första måste arbetstiderna i de utsatta industrierna minskas radikalt. Varför ska arbetarna på Volvo Personvagnar slita sönder kroppar och själ i ett tempoarbete som borde höra till historien. Politikerindustrin talar i dag ofta om ”moderna” förslag. Själv tycker jag att sextimmarsdag eller halverad arbetstid i krisbranscher är synnerligen moderna idéer. Vi måste kräva ett rådrum på två år. Där det är förbjudet med avsked på arbetsplatser med mer än tio anställda. Går företagen med vinst ska de betala själva. Hävdar de förlust ska alla papper på bordet. All dold räkenskap ska fram. Inte minst gäller detta Volvo personvagnar där den heliga affärshemligheten hindrat all insyn. Volvo personvagnar måste också svara på frågan om vad Fords del av den amerikanska kongressen 135 miljarder till bilindustrin tar vägen. Hur mycket får Volvo? Fallerar ägarna kan de få ekonomiskt stöd, men bara under kontroll av de anställda och samhället.

Huvudfrågan är varför bara bankerna ska tas om hand. Varför gulla med dess hänsynslösa profitjägare samtidigt som man tillåter att arbetarna sparkas ut i förnedrande arbetslöshet. Mon Sahlin avrundade gärna sina inlägg med det vackra ordet solidaritet. Vi är många som nu frågar: Solidaritet med arbetarna eller med bankerna.

Övergångsplan för ekonomin

Vad som krävs i dag är en fullständigt grundläggande diskussion om vilket samhälle vi vill ha. I det rådrum vi måste ta oss kan hela Sverige bli en studiecirkel. Folkliga organisationer av alla de slag. En återfödd fackförenings- och arbetarrörelse.Ja, vi måste faktiskt gå så långt att denna helt avgörande debatt måste föras i hela Europa. Den väldiga samhällsomvälvning jag talar om kan inte göras i ett nationellt hembygdsmuseum. Energiproduktion, transportsystem, och storstädernas boendeformer – allt detta och mycket mer måste i ett första steg läggas om i kontinental skala. EU-kommissionen, G7 och alla Europas finansministrar, de institutioner och människor som Mona Sahlin hyllade i riksdagen, de har skapat krisen och de kan bara mota bort den kortvarigt genom att ta av våra pengar, av offentliga medel, för att låta dem gå ner i finansindustrins virvel av svindel.

En annan värld är möjlig om vi organiserar oss och kämpar för den. Vi vill inte storma himlaporten. Bara ha ett samhälle värdigt oss människor. Svårare än så är det inte. Slutar med ett citat från artikel ”Marx gör comeback” i dagens Svenska Dagbladet:

Marx mest kända skrift Das Kapital i tre band har letat sig upp ur unkna boklådor och andra litterära kyrkogårdar och blivit en storsäljare.

– Marx är definitivt inne. Till och med bankfolk och företagsledare vill läsa boken som förklarar vad de gjort mot oss, säger bokförläggaren Jörn Schütrumpf på förlaget Karl-Dietz Verlag.

Läs även andra bloggares åsikter om Politik, ekonomi, riksdagsdebatt, Ohly, Mona Sahlin, Reinfeldt, regeringen, socialdemokraterna, vänsterpartiet, finanskris, börskrasch

I pressen: DN1,DN2,SVD1,SVD2,AB1,AB2,SDS1,

Det är dags för en ny ekonomisk modell

Det måste vara något speciellt med månaden oktober. Alla stora börskrascher verkar sikta in sig på oktober som om aktierna faller när löven faller. Kanske något för alla nyliberala ekonomer att etablera en ekonometrisk modell över. Egentligen är det lövens fel. Det skulle nog kännas skönt för dem att rentvå den urskogskapitalism som de hyllat i snart trettio år.

Första veckan i oktober knöt sig Adam Smiths osynliga hand och drog till med en praktsmocka mitt i den uppnästa nyliberalismens nylle. Äntligen har kapitalismen självt smulat sönder alla sterila ekonomiska modeller som så kallade experter gjort anspråk på att lyfta upp till vetenskap. Dessutom har de belönats med miljontals kronor av ett fejkat pris som Nobel aldrig hade satt sitt namn under. Men nu är vi framme vid en brytpunkt i historien när dessa modeller inte längre kan styra den ekonomiska politiken och politiken i övrigt. I verkligeheten har den så kallade kasinoekonomin följt en modell som inte finns i den nyliberala Chicagoskolans teoretiska luftslott. En modell som haft tre huvuddrag:

-I nästan 15 års tid har handel på krita drivit de amerikanska hushållens konsumtion. Deras sparande har sakta närmat sig nollpunkten för att 2007 nå dit. Eftersom USA konsumerat mycket mer an vad det producerat har enorma underskott i utbytet med omvärlden byggts upp. Hushåll, företag och staten har levt över sina tillgångar som det brukar heta. Inget annat land hade kunnat följa den här modellen eftersom USAs dollar ännu är den enda riktigt stora reservvalutan.

-Under det nyliberala styret har en allt större del av företagens vinster hittat sin väg till aktieägarnas fickor och därmed till finanssektorns alla knep för att tillverka pengar med pengar. Investeringar i infrastruktur, forskning och allmänt samhällsnyttig produktion har fått stryka på foten.

-De enorma underskotten i den amerikanska bytesbalansen med utlandet har bara kunnat finansieras med ett lika stort inflöde av pengar till USA från utlandet. Det är i första hand Kina, Japan och oljeshejkerna som köpt amerikanska statsobligationer med sina handelsöverskott och som därmed möjliggjort det utdragna partyt i USA.

Nu är festen över. Modellen ovan fungerar inte längre och kommer kanske aldrig mer att göra det. Festen är över på bostadsmarknaden och stoppar nu helt de amerikanska hushållen från att ytterligare skuldsätta sig i handel på kredit. Krediterna har torkat upp. Och nu kommer den ekonomiska recessionen som kanske blir den djupaste sedan den mörka tiden i trettiotalets början.

Det var finansmarknadens hejdlösa profitjakt som ledde till kraschen på bostadmarkanden. Samma marknad sänkte USAs fem största investeringsbanker. Samma marknad fick sedan aktiekurserna världen över att falla som höstlöv i hård blåst. Till sist har finanskrisen slagit till mot den ”riktiga” ekonomin som nu uppenbarligen går in i en recession, inte bara i USA utan också i Europa.

Ett kretslopp är fullbordat. Finanskrisen, med början i de nu berömda ”sub prime”-lånen, sänkte banker och aktier och skapar en recession. Nu är det den ”riktiga” ekonomin som i sin tur får världens börser att falla ytterligare trots de enorma summor som regeringarna i USA och Europa pumpat in i de skakiga bankerna. Kalla det dialektik om du vill.

Den medicin som USAs finansminister Hank Paulson och EUs regeringar kokat ihop måste ratas. Det första räddningspaketet som Paulson presenterade för Kongressen var skamligt. Staten skulle köpa upp bankernas ruttna värdepapper för att hjälpa dem att höja vinstnivån till vad den varit. Allt med skattepengar. Den plan som sedan antogs och även antogs i Europa är inte mycket bättre. Det sägs att statens uppköp av stora aktieposter i rangliga banker ska städa i bankvärlden och införa ett nytt regelverk som hindrar att nya girigbukar kan styra över finansen.

I själva verket är Bush och Sarkozy mycket noga i att framhålla ”nationaliseringarnas” tillfälliga karaktär. Bara bankerna har återhämtat sig ska de på nytt överlämnas i privata händers totala kontroll. Banker, andra kreditinstitut och försäkringsbolag har alltför viktiga funktioner i samhället för att deras skötsel och verksamhet ska ligga i privata händer. Speciellt i händerna på de som i decennier predikat att det enda det offentliga har att göra är att hålla fingrarna borta från den heliga finansmarknadens göranden. Finns det ett enda vettigt argument som kan få oss att lita på dessa finansherrars samhällsansvar efter att de kört hela den finansiella marknaden i botten, drivna av en outsläcklig törst på vinster.

Nej, det är dags att ställa alla banker och försäkringsbolag under samhällelig kontroll, att öppna bankernas räkenskaper och avskaffa bankhemligheten. Det är enda metoden för att se vilka som skott sig likt von ankor, i vilket skatteparadis som miljarderna samlats. Ersätt småsparare i aktier och obligationer till fullo och ta över de stora rikedomarna i samhällets ägo. Det är en modell som heter duga.

I media: DN1,DN2,SVD1,SVD2,ETC,DN3,

Läs även andra bloggares åsikter om Politik, Ekonomi, Banker, Börser, Recession,

Jaktlycka med

Ull och Douglas

Min andra dag ute i markerna slutade i jaktlycka. Men det började med samma dramatik som dagen innan när en duvhök med ett brak slog sig ner i mörkret ovanför mitt huvud. Nu skulle jag in till en liten granrishydda med bra sikt ner över en liten ravin, där älgen ofta tar led. Skogsstigen dit var eländig med ris och traktorspår där djupa vattengölar blänkte i månskenet. Ficklampan hade jag lämnat hemma för att inte störa djuren. Efter några hundra meters famlande i ett mörker som vore jag i jordkällaren hemma, sjönk jag ner på en tuva, ställde gevär och ryggsäck, pustade ut och väntade på lite mer blek i gryningen. Sjönk ner i blötan och funderade över varför man frivilligt går ut före fem om morgonen och stapplar in i mörkret på en eländig traktorväg.

Kanske en ristning med jaktguden Ull , ”Den ärorike”.  Som stod oss bi i

älgjakten. På snöskor med sin pil smidd av en solstråle. Ullevi, där nygamla

Ullevi snart är klart för bland andra Lirarnas lag,ÖIS, betyder ”Den Ärorikes äng”

och var troligen en offeplats för just Ull.

Lika fort som höken slog var mulflåset och klövtrampet över mig. En älgkalv tvärstannade, blev vettskrämd över människohögen på tuvan, visade snabbt sina vita bakhasor och försvann in till kon som valt en liten harstig bredvid. I mörkret var jag inte helt säker, men klövtrampet var för starkt och hasorna för högt upp för att stämma med rådjur. Dovhjorten har inga kalvar så allt talade för älgko med kalv.

Efter mötet fanns ingenting annat att göra än att halvkrypande ta mig fram till hyddan och bida tiden. Solen brann upp över ekkullen bredvid, där nötskrikorna skränade vilt över alla ollon. I skyn tog vildgässen adjö med sång från sina formationer i plogar. I flykten mot söder turas de solidariskt  om att ta täten för att kämpa mot det besvärliga luftmotståndet. Är det en gås som tappar orken och behöver ta mark, följer alla de andra med och väntar länge, mycket länge på att gåskamraten ska piggna till och på nytt få luft under vingarna.

Efter en lugn förmiddag i mitt granrisnäste, jag hade ju skrämt bort bytet, blev det lunchträff i laget. Olle som varit på morgonpass uppe i Risveden hade nu förenat sig med oss tillsammans med sin unghund, jämten Douglas. Han fick gå på spåren där jag och kalven stött på varandra och vi andra satte oss på nya pass. Efter två timmar hade Douglas arbetat färdigt och ställt både kalv och ko, som Olle fällde direkt.

Jaktlyckan var med oss och i ekbacken där djuren låg började vi snabbt med arbetet att ta ut deras innanmäten. Inget mysjobb, med tunga tarmpaket, lungor och hjärtan. Men en del i naturens kretslopp. För många stadsbor som fastnat i asfalten upplevs det kanske som äckligt, vana som man är att välja en liten finstyckad köttbit inslagen i folie på ett plasttråg i kyldisk, vackert belyst med rosa lampa.

Det var kanske därför det först blev lite tyst när Sveriges Radio PI Studio 1 ringde när vi låg på knä i ljungen och skar upp buken på kon.

”Hej, är det Göte. Göte Kildén? ”

”Javisst.”

”Det låter lite omkring kan du prata?”

”Jadå. Men jag håller på att dra ut ett tarmpaket. Vi har skjutit ko och kalv.

Tystnad. Så lite skratt…

Radion ville ha med mig i en recension av riksdagsdebatten nästa dag. Så blev det också. Jakten var till ända.

Som vanligt blev det väldigt kort tid i radion . Men jag fick ändå fram några viktiga idéer.

Mot min vana fick jag alltså tillbringa halva gårdagen med att lyssna på hela den så rituella riksdagsdebatten. Vilket väl inte ens riksdagsmännen gör. För att inte tala om det svenska folket i stort. Till bloggen i morgon tänkte jag därför lägga ut de anteckningar, synpunkter och frågor som jag tecknade ner under denna ”Den längsta dagen”. I detta lite ostrukturerade material finns kanske en del användbart i diskussionen om hur socialister ska förhålla sig till den kris som snart nog tränger upp oss mot väggen.

Läs även andra bloggares åsikter om Jakt, jaktguden Ull, jaktundar, jämte, älgjakt, miljö, natur

Inte en pinne.

Indalsälven är vackrare än någonsin.Strändernas björkar står i brand. Färgerna är bedövande. Men vad hjälper det när fisken gått i storstrejk. Inte en pinne blev det att steka. Den fyrkantiga varianten på ICA Andersson fick duga. Men skam den som ger sig. Nästa gång är det bara att spotta i händerna och ta nya tag med spö och rulle. Vem vet nästa gång kanske det är jag som är på  bild. Jag lovar att smila lite bredare än lyckosten intill.

Nu ropar tangenterna efter texter som hänger ut den skamlösa kapitalismens alla missdåd i frihetens och demokratins namn.Det kommer. Det kommer. Tålamod kära läsare.

Island:

Nyliberalism i Ragnarrök

Gästskribent Kjell Pettersson

I somras uttalade sig IMF, Internationella Valutafonden , om tillståndet för den isländska ekonomin.

Rapporten från IMF slog fast att ”institutionerna är starka och statsskulden väldigt låg” som det först hette i rapporten . ”I ljuset av detta är de långsiktiga utsikterna fortsatt avundsvärda”, fortsatte man.

Rapporten skrevs efter ett IMF-besök på Island i början av juli.

Sedan dess har som bekant hunnit strömma mängder med isvatten genom Gullfoss…

1973 fick hela  det isländska samhället på ön

Heimaey evakueras när vulkanen Eldfell vräkte ut sin lava…

Ska nu den mäktiga vulkanen Hekla också spy ut sitt förakt

över spekulationsekonomin…

Tisdagen den 14 oktober öppnade den isländska börsen efter att ha varit stängd i tre dagar. Börsindex föll som en raukasten. Den isländska Finansinspektionen har sedan konfiskerat Kaupting, Glitnir och Landesbanki. Dessa tre forna jättar som normalt står för 70-75 procent av börshandeln på Island har stoppats på marknaden.

Värdet på dessa tre före detta finans- och bankkoncerner är i dag noll.

Vad IMF, i detta nu, har att säga om tillståndet i den isländska ekonomin i är obekant. Någon nytt delegationsbesök är inte inplanerat. Utsikterna är inte längre ”avundsvärda”

Det bankrutta Natolandet Island har i marschen in i den nyliberala ragnaröken tvingats vända sig österut. Landets politiska ledare räcker ut tiggarhåven till Ryssland.

Dagen innan den isländska börsen väcktes från de döda delades nobelpriset i ekonomi ut.

Detta gick inte till IMF.

Vilket inte hade varit helt osannolikt då en av dem som tände det nyliberala bålet, Milton Friedman, fått priset.

Vilket i en hast tar oss till det Kommunistiska Manifestet. Författat 1848 av Friedrich Engels och Karl Marx. Där slås det fast;

”Behovet av en ständigt avsättning för sina produkter jagar bourgeoisien över halva jordklotet. Överallt måste den innästla sig, överallt skaffa sig förbindelser”.

Detta 1848.

Kanske kan man rekommendera IMF att läsa manifestet. Det skulle med all säkerhet ge mycket mer än att åka till Island för att totalt bomma landets ekonomiska läge.

Nobelkommittèn rekommenderas i alla enkelhet att dela ut ett speciellt Postumt Nobelpris i ekonomi till firma Engels och Marx.

”Må de härskande klasserna darra”.

Läs även andra bloggares åsikter om Politik, ekonomi, Island, IMF, Internationella valutafonden, börskrasch, nyliberalism

I pressen: SVD1,SVD2,AB1,SDS1,