Bilindustrin avskedar och skär ner.

Av Benny Åsman

De fyrhjulsdrivna bensinslukande stadsjeeparna slirar just nu upp en grop som USAs tre biltillverkare kanske aldrig kommer att ta sig ur. Nu kommer lågkonjunkturen och hotar att skyffla igen gropen. General Motors och även Chrysler riskerar att begravas levande, eller ska vi säga halvdöda. Hela den internationella bilindustrin står mitt i en kris den inte upplevt på mannaminne.Det gäller alla märken utan undantag. Till och med Porsche och andra märkesleksaker för rika ser sin försäljning djupdyka. Men det är i USA som krisen kan sluta i bilslakt.

Vem bland oss äldre minns inte stora jänkare med imponerande fenor och krom som gled fram längs Storgatan fredag- som lördagkväll. Bilen och USA var symbol för frihet och välstånd och hela världen låg inför Detroits fötter.Tänka sig att några decennier senare finns det bara tre amerikanska biltillverkare kvar och snart kanske bara en eller på sin höjd två. Vad hände?

Det handlar inte bara om en parallell till skeppsindustrin som flyttade till Japan och Sydkorea lockade av låga löner och mer vinstgivande produktion. Det handlar också om ett strategiskt produktionsval som visat sig vara en katastrofal felbedöming. Till att börja med var valet att koncentrera produktionen till de fyrhjulsdrivna frihetssymbolerna mycket vinstgivande. Bensinpriset, framför allt i USA, var mycket lågt och att stadsjeeparna slukade upp till två liter milen hade ingen större negativ inverkan på försäljningen. Lite får man väl offra för komforten och framför allt nöjet att se grannens avundsjuka ögonkast.

Alla biltillverkare följde snabbt efter i modet och ingen med självaktning kunde tillåta sig sakna en 4X4 i sortimentet. Bredd, höjd och hästkrafter blev mäktiga köpincitament och alla från Toyota via Huyndai till lilla Volvo släppte ut den mer påkostade varianten efter den andra. Ja, till och med efter att kraschen på den fyrhjulsdrivna stadsjeepsmarknaden var ett faktum lyckades Renault komma ut med sin första och säkerligen sista modell. Ledningen biter sig säkert i fingrarna över en så makalös felsatsning.

Den vidrigaste av dem alla: GMs civila Hummer

För när allt såg ut att gå som bäst, när de bensinslukande monstren sålde som mest, började priset på råolja att dubbleras för att snart dubbleras igen. Plötsligt blev det så dyrt att köra med de ”egodrivna” åken att botten gick ur marknaden. Inte ens kampanjer med gratis kredit och allt större rabatter kunde hålla uppe försäljningen. Vad som var en guldkalv under några år blev snabbt dökött i bilbolagens balansräkningar.

Det är därför naturligt att de företag som la nästan alla sina ägg i stadsjeepskorgen också nu står på ruinens brant. Det vill säga General Motors, Ford och Chrysler. GMs aktie har förlorat 76 procent i värde sedan 1 januari i år och Ford 70 procent för samma period. Det är en märklig piruett som de tre utfört. Tack vare satsningen på fullstora stadsjeepar överlevde de minskade marknadsandelar för de vanliga bilmodellerna, då japanerna började konkurrera ut GM och de andra. ”Vi tjänade så mycket pengar på stadsjeeparna under så många år att vi såg inte krisen komma”, sa förre GMs lastbilschef Clifford Vaughn. Det handlade om stora pengar. GM tjänade mellan tio- till femton tusen dollar per såld stadsjeep under glansdagarna på 90-talet fram till 2004.

Nu är cirkeln sluten. Levebrödet är förgiftat och GM, Ford och Chrysler kan gå omkull just på grund av den till en början så lyckade satsningen på blänkande monster. GM och Chrysler förhandlar nu om ett sammangående. Det är tveksamt om det kan rädda företagen från konkurs. GM bränner av mer än en miljard dollar i månaden av sin kassakista på cirka 20 miljarder dollar och kan hamna i stora likviditetsproblem redan innan nästa års slut. De senaste tre åren har GM avskedat 40 000 anställda och det är långt ifrån slut. Nyligen beslutade GM att avskeda 4 800 av företagets 32 000 tjänstemän och fabriken i Janesville som ett tag producerade 200 000 stadsjeepar per år ska stänga innan årets slut. Chrysler har redan beslutat stäng sin stora SUV-fabrik i Newark.

Om Detroit drabbats av häftig frossa har det inte hjälpt europeiska och asiatiska biltillverkare att komma undan oskadda. Fallet på världsmarknaden är så stort att alla ser försäljningen minska och vinsterna krympa. September var becksvart för allas försäljning: BMW ner 14 procent (ner 25% i USA), Porsche ner 27 procent, Toyota ner 32 procent i USA, bilförsäljningen ned 44 procent i Spanien. Opel ska minska produktionen med 44 000 bilar innan Jul. Renault och Citroën ska minska produktionen med 20-30 procent.

Listan över avsked, produktionsstopp och nedläggningar kan göras mycket lång. Men den räcker för att förstå vad som väntar på de som arbetar i bilindustrin. Det är 2,1 miljoner som är anställda i den europeiska bilindustrin och inte mindre än 12 miljoner om underleverantörerna räknas med. Krisen kommer att skaka om marknaden ordentligt. Vilka som överlever den återstår att se.

Att ett antal tillverkare kommer att försvinna står klart. Att tiotusentals arbetare kommer att förlora sina jobb står också klart. Hur det går för Volvo personvagnar och Saab är ännu oklart. Men däremot står det klart att de av fackföreningen och företagsledningarna hyllade försäljningarna till Ford respektive GM inte var speciellt genialt. Stora vinster har förts över till moderbolagen i USA. Vad fick Volvo och Saab i retur???

Andra media: Greider i Metro,DI,DI2,SVD1,Dagens Arbete,DN1,GP,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, GM, Ford, Chrysler, Toyota, Volvo, Saab, Renault, Citroën, Porsche, BMW, Bilkris.

Större klyftor i samhället

Av Benny Åsman

-Hushållens disponibla inkomster ökade med 7 procent förra året. Det är den största ökningen sedan mätningarna började år 1975. Samtidigt har gapet aldrig varit större mellan de med låg respektive hög inkomst.

Det skriver Statistiska Centralbyrån i en rapport publicerad den 23 denna månad. Både bra och dåliga nyheter kan man tycka. Åtminstone vid en ytlig granskning av SCBs siffror.

Det är inkomster från arbete plus kapitalinkomster plus regeringens skattesänkningar som blandas i den 7 procentiga uppgången. Mellan 1995 och 2007 ökade den fattigaste tiondelen av svenska hushåll sin disponibla inkomst i fasta priser med 27 procent, eller lite över 2 procent per år,  medan den rikaste tiondelen av hushållen kunde glädja sig åt 60 procent, eller 5 procent per år. Grunden till det är naturligtvis att lönerna för högt utbildade med fast anställning rusat i höjden tillsammans med inkomsterna från aktier och bonusprogram.

Att du har det bättre när du arbetar än när du är utan arbete kan tyckas självklart även om vissa idioter, rent ut sagt, påstår att samhällsstöd skapar beroende och vilja att stå i utanförskap. SCBs siffror visar att dessa ”snylltare” fått det sämre under de senaste 13 åren. År 1995 hade de icke-arbetande i genomsnitt 76 procent av en arbetandes inkomst. I fjol hade förhållandet sjunkit till 64 procent. Bakom ligger den undergrävda solidariteten i samhället. De rika i samhället vill inte längre vara med och solidariskt betala för en välfärd som gäller även för de mest olyckliga medborgarna. Det är frukten av den nyliberala draksådden.

Med den reinfeldtska regeringen väl fastvuxen vid rodret och en tandlös socialdemokratisk opposition ledd av allas vår Mona växer ojämlikheten snabbt i gamla Svedala. Enligt senaste OECD-rapporten , publicerad den 21 oktober, är det i Finland och Sverige, tillsammans med Nya Zeeland och USA, som inkomstgapet växt snabbast de senaste åren.

Det ”nya arbetarpartiet moderaterna” och det gamla ”arbetarpartiet socialdemokraterna” har tillsammans lagt grunden till det allt extremare klassamhälle vi nu ser växa fram.

Definition: Disponibel inkomst =bruttolön-skatter och sociala avgifter+bidrag och andra sociala transfereringar

Källor: SCB,

Andra media: DN1,SVD1,

Andra bloggar: Ekonomikommentarer,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Mona Sahlin, Inkomstklyftor, SBC, Reinfeldt

Vad är nu detta för påhitt?

Nuder på ”blodspår”?

Vänta bara. Först ska jag berätta om vår frejdiga lilla labradortik Freja. Hon är en yster liten dam som snurrar runt bland mattor och höstlöv. Hon är svart som en blank kolbit och äter allt från nerfallna nypon till husses bästa skor. Labradoren är en ras som kom med européerna till nordöstra Kanada. En ras som med seklers urval och en trolig blandning med innuitiska spetsar, kom att bli både sjövan och en mästare bland spårhundar. Britterna tog senare tillbaka rasen till Europa och lät hundarna springa på sina hedar, där labradoren kom att utvecklas till att bli en av våra främsta fågelhundar. Med sitt oöverträffade luktsinne används hon också som ”narkotikahund” eller ”lavinhund”.

Bilden från ”Jakt o jägare”. Här har labradoren Lasse i en verklig jakt

spårat upp det fällda rådjuret.

”Sjövanan” från Newfoundland märker vi på turerna med ”Lilla svarta damen” ute i marken. Hon kastar sig i pölar, bäckar, åar och sjöar och jagar efter pinnar, blad och höstens sista förskrämda flygfän. Hon tror säkert att det hon biter tag i är lax eller sjöfågel från det iskalla Labradorhavet. Mellan tårna på hennes väldiga valplabbar finns det simhud. Hon har utterpäls och styr med svansen när hon simmar.

Under sensommaren och hösten har hon gått på valpkurs med Matte. Ett av inslagen är träning för att gå på ”blodspår” eller ”viltspår”. Man har då en rådjurs- eller älgklöv med en bit skank. Hackar med den lite i marken och drar sedan klöven i en repstump genom ris och skog. Samtidigt droppar man här och där lite utspätt viltblod ( fryst för känsliga läsare i våra städer ) i spåret och lämnar själva klöven i mål. När en stig sedan är lagd tränar man hunden att gå på blodspår.

Missade partiets ”catwalk”

Vi människor väcker och disciplinerar hundens naturliga instinkter. Trivs Freja med detta och klarar av att följa ett blodspår, kan hon användas i jakten till eftersök. Alltså att spåra upp ett fällt byte eller att hitta ett skadskjutet djur. Bra eftersökshundar används ofta vid många av alla våra tusentals viltolyckor där bilister kört på klövvilt, utan att de vet hur det har gått med djuren.

Det är så Per Nuder i veckan har gått på blodspår. Han fick inte vara med på partiets ”catwalk” när Göran Persson makades bort. Parkerades i stället på riksdagens gubbhylla av Sahlin. Men har nu fått upp ny vittring. Mona Sahlin blev skadskjuten när hon föste undan vänsterpartiet och reservationslöst kastade sig i armarna på det öppet borgerliga Miljöpartiet. Turerna de senaste två veckorna har försvagat henne enormt. Upproren i de egna leden var reflexer från det gamla socialdemokratiska arbetarpartiet. Som när en läkare knackar på patientens knä för att se om det finns kvar något liv i ben och fötter. Arbetarpartiet socialdemokraterna håller på att tyna bort. Men fortfarande finns det lite liv kvar. Några reflexer som sprätter till. Ideologiska minnen och de sociala banden med fackföreningsrörelsens hundratusentals medlemmar.

Mona kokar mos på moset

Mona är skadskjuten och Nuder tränar på att följa i hennes blodspår. Som Benny har visat i sin blogg i dag är hennes ideologi ett enda sammanbrott. När nyliberalismens idéer mosats av verkligheten försöker Mona koka mos på moset. Det smakar inget vidare. Nuder rör sig åt ett annat håll. Som Olle Svennings skriver i dagens Aftonbladet:

Nuder vill placera den socialdemokratiska utsiktspunken närmare förorten och Norrlands inland än Rosenbad. Med små markörer antyder han förståelse för sitt partis EU-skeptiker.

Men ännu är det inte allvar. Nuder, sin ålder till trots, är bara på valpkurs. Men han har uppenbart visat partiet vad han vill. Han har gått en runda med blodspår och visat vad han kan.

Nästa månad ska riksdagen rösta om ett nytt EU-fördrag, ”Lissabonfördraget”, där Mona Sahlin trots stora protester från eget partifolk, ofta med närhet till LO:s ståndpunkter, har drivit igenom ett socialdemokratiskt ja. Ett tiotal socialdemokratiska riksdagsmän tänker lägga ner sina röster. I ”Lissabonfördraget” finns inte det undantag för de nordiska kollektivavtalen som krävts. Det pratas om stora motdemonstrationer från LO-håll.

Det kan bli en jättelik politisk drevjakt. Där det inte bara är journalister  som fungerar som drevkarlar utan också delar av fackföreningsrörelsen.  Det drevet betyder att Sahlin riskerar att bli upphunnen och på nytt bli skadskjuten.

Den ”Politiska industrin” i Sverige tar för givet att det är Mona Sahlin som blir Reinfeldts utmanare om två år. Det kanske är ett djärvt påstående. Men jag är tveksam. Mycket tveksam.

Att äta upp en rulle Toblerone utan att betala är en sak. Att i en djup ekonomisk nergång helt strunta i alla gamla retoriska klassreflexer en annan…

I pressen: AB1,DN1,SVD1,SDS,AB2,

Läs även andra bloggares åsikter om Politik, ekonomi, Mona Sahlin, regeringen, socialdemokraterna, moderaterna, LO, jakt, labrador, Per Nuder

På direkten!

Fantomen, eller den Vandrande vålnaden är snabb som blixten. Vi kanske inte alltid hänger med. Men här  ger vi snabba, korta svar eller ser saker på vårt sätt.

Mona Sahlin väntar sig ideologiskt lappkast av Reinfeldt.

Mona Sahlin publicerade helt obemärkt en artikel med rubriken ”Världen måste lämna nyliberalismen” i Dagens Arena den 6 oktober. Det var ingen förlust för mänskligeheten att den gick helt obemärkt förbi, för en kritik mer menlös, tam och helt befriad från konkreta krav är omöjlig att producera.

Mona skriver inledningsvis att finanskrisen och klimatkrisen visar ”vilka risker som finns när politiken inte hänger med”. Redan ställs allt på huvudet. Varför anklaga de som tog alla politiska beslut om finansmarknadens avreglering och kapitalets totala rörelsefrihet för att inte hänga med ? Har Mona glömt bort att det var hennes egna partikamrater , med K-O Feldt i spetsen, som gav de svenska kapitalisterna fria händer på en allt mer avreglerad finans- och kapitalmarknad ? Mona är ändå för ung för att ha sådana minnesluckor. Alltså sopar hon historien under mattan.

-Man kan inte dra några slutgiltiga lärdomar av den pågående finanskrisen, skriver Mona. -Däremot finns det tre saker man kan peka på, fortsätter hon.

-Bonusprogrammen på finansmarknaden måste belysas och diskuteras. Felaktigt utformade bonusprogram kombinerat med ett alltför svagt ägarstyre har med största sannolikhet förvärrat krisen, är den första faktor som Mona riktar pekpinnen mot. Än en gång ställs allt på huvudet. ”Alltför svagt ägarstyre”… Vad är det hon kräver? Ännu mer makt åt aktieägarna? Det är i alla fall vad hon säger. Att giriga direktörer skott sig ordentligt på bonusprogrammen innebär inte att de stått i motsättning till aktieägarna. I stället är det det moderna ”ägarstyret” med krav på 15-procentig avkastning som skapat den kvartalskapitalism som inte ser längre än näsan räcker.

Mona pekar sedan på att ”marknaden skapar nya finansiella instrument i en allt snabbare takt”, att dessa instrument (hon syftar uppenbarligen på den så kallade derivathandeln) bidragit till krisens omfattning och att ”det gäller för lagstiftarna att vara minst lika snabbfotade som marknaden”. Rätt gissat. Än en gång ställs allt på huvudet. Det var ju lagstiftarna som banade väg för derivatinstrumenten genom att ändra bokföringsreglerna för bankerna. När man tillät bankerna att inte ta med kapital investerad i derivathandeln i sina bokslut kunde de engagera stora belopp i derivaten utan att överskrida de internationella reglerna för kvoten mellan eget och utlånat kapital. En teknikalitet kanske svår att förstå. Men om du äger 100 spänn kan du inte garantera en utlåning av 100 000 spänn. Svårare är det inte.

-För det tredje är det internationella samarbetet i finansiella stabilitetsfrågor fragmenterat och saknar muskler, skriver s-ordföranden och konstaterar därför att ”det internationella samarbetet måste förstärkas. IMF bör därför snarast belysa förutsättningarna för ett fördjupat internationellt samarbete.”

För en gångs skull ställs inte allt på huvudet men däremot är det helt huvudlöst. IMF- denna murbräcka i nyliberalismens korståg de senaste decennierna, ska alltså ”belysa” vägen framåt. Häpnadsväckande!!!

Resten av Monas artikel är bara tomma fraser om ”stabila sociala marknadsekonomier”, om en ”ny kurs” utan att säga vilken riktning som ska tas och ”ambitiösa frihandelsavtal” (en ny Doharond kanske?). När hela världspressen talar om ”kapitalismens kris” använder Mona inte ordet ”kapitalism” en enda gång i sin artikel. Det gäller att ideologiskt ligga så lågt som möjligt.  Hon är så jävla rädd att ta ord som kapitalism, klasskamp, solidaritet och socialism i munnen att politiken försvinner i finpratet. Vem vet, kanske dessa fula ord förlorar en röst i valet 2010.

Avslutningen på artikeln är helt underbar:

-Här hemma kan vi bara hoppas på att den svenska regeringen är beredd att byta ideologisk kurs- eller att vi får chansen att snart byta regering.

Vilket perspektiv!!!! Hur socialdemokratin har tänkt sig vinna valet med Mona Sahlin vid rodret är en tiotusenkronorsfråga. Om någon vill veta hur den arbetande befolkningen i Sverige ska möta den djupa recession som nu startat räcker det inte med att vänta på riksdagsvalet om två år. Ska Volvos arbetare tills dess hoppas på att Reinfeldt ”byter ideologisk kurs” ? Verkligen ett program i tiden.

I andra media: Dagens Arena,DN1,ETC,SVD1,SVD2,

Andra bloggar: Ekonomikommentar,

Svensson,Esbati,Trotten,

Läs även andra bloggares åsikter om Politik, Ekonomi, Kris, Mona Sahlin, Feldt, recession, socialdemokraterna

På direkten!

Fantomen, eller den Vandrande vålnaden är snabb som blixten. Vi kanske inte alltid hänger med. Men här  ger vi snabba, korta svar eller ser saker på vårt sätt.

Alan Greenspan med glorian på sned

Av Benny Åsman

I flera decennier höll en ”osynlig hand” den amerikanska cenralbankens guru , Alan Greenspan, om ryggen. Oavsett vad världsmarknaden ställde till med, krisen 1987, krisen 1998, It-kraschen 2001, så ansåg oraklet Greenspan att enda medicinen var marknadens ’osynliga hand”, den som alltid ställer till rätta vad enfaldiga politiker klantat till.

Men sent ska syndaren vakna heter det och det gäller även en centralbankschef som i det närmaste helgonförklarats redan innan sin bortgång. Allt verkade lyckas för Greenspan. Under de stora finanskriserna och efter IT-kraschen 2001 hände inte speciellt mycket med den verkliga ekonomin i USA. Trots att Nasdaq tappade mer än femtio procent och riskkapitalisterna i Silicon Valley fick ta sitt pick och pack och  flytta ut på landet så klev den verkliga ekonomin på i samma imponerande takt. Greenspan geniförklarades.

Men vad var det han gjorde? Kort sagt sköt han den kommande krisen framför sig i flera år. När IT-kraschen fick börs och banker att svaja sänkte Greenspan räntan till nästan noll. Allt för att hindra konjunkturen att vända nedåt och för att stimulera de amerikanska hushållen att fortsätta tömma hyllorna i Wal Mart.

Men att skjuta krisen framför sig är som att skjuta snö framför sig med skyffel. Högen bara växer. Den låga räntan hindrade IT-kraschen från att sänka resten av ekonomin. Samtidigt la de låga räntorna grunden till den aktuella kraschen på bolånemarknaden, med påföljd att USAs fem största investmentbanker inte längre finns kvar och med en recession på gång som kommer att öveträffa allt vad vi sett under efterkrigstiden.

-Krisen visar sig vara mycket värre än jag någonsin kunde tänka mig, sa Greenspan inför kongresens finansutskott för ett par dagar sedan. Att han själv bidragit till dess djup medgav han indirekt.

-Jag överskattade markandens självreglerande kapacitet, sa 82-åringen trumpet.

I media:DN1,SVD1,SVD2,ETC,

Dagens Arena,

Andra bloggar: Ekonomikommentar,

Trotten,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Greenspan, FED, USA, Bolånekris

Ett samhälle i upplösning

Den amerikanska drömmen är  bara en dröm. Den amerikanska mardrömmen är däremot nattsvart verklighet. Med finanskrisen och den efterföljande recessionen brister nu de få sociala dammar som finns kvar i USA. I New Orleans eftersattes underhållet av dammarna i åratal och följerna av Katrina blev där därefter. Nu är det de sociala skyddsvallarnas tur att rasa samman under trycket från den ekonomiska krisen.

I två delar behandlar jag vad som pågår i det amerikanska imperiet. Här följer den andra delen.Del ett publicerades i går. Då stod det att Göte hade skrivit första delen. Det var jag som skrev, även om det mycket väl kunnat vara min gode vän Göte.

Del II  (länk till del 1)

Var ung och frisk eller rik…annars är du illa ute.

Bättre vara vacker och frisk….

De amerikanska sjukförsäkringarna är inte så lättförståeliga. Flera system griper in i varandra. Dels finns Medicaid som täcker de mest utblottade. Medicaid sköts på delstatsnivå och är mycket godtyckligt. Vad som ger rätt till stöd i en stat kvalificerar inte till stöd i nästa delstat.

När systemet infördes av Lyndon Johnson 1965 var det en viktig del i kampen mot fattigdomen men sedan dess har det urholkats och håller nu knappt misären borta. För de äldre som saknar en god sjukförsäkring finns Medicare som sköts federalt och inrättades samtidigt med Medicaid. Alla över 65 år och som betalat in till systemet i minst tio år hjälps vid sjukdom och vistelse på sjukhus. Likt Medicaid har också Medicare urholkats och lämnat allt fler i samhället utan ett gott skydd vid sjukdom.

Beviset för det sociala förfallet är att antalet miljoner amerikaner som inte har någon som helst sjukförsäkring ständigt stiger och närmar sig nu 47 miljoner personer, eller 15,3 procent av hela befolkningen. Det är försämringen av försäkringssystemet för de i aktiv ålder som ligger bakom den snabba ökningen av antalet oskyddade. Det finns ingen central sjukkassa i USA. I stället är det varje enskilt företag som försäkrar sina anställda. Skyddet blir därför mycket ojämt eftersom det beror på de fackliga styrkeförhållandena i varje företag. Som bekant har den fackliga organiseringen i USA stadigt minskat sedan Reaganperioden och alltfler bolag har därför kunnat tvinga fram stora försämringar i skyddet de anställda garanteras.

Att försvara företagens vinster och aktieägarnas utdelning är viktigare än de anställdas hälsa. Under den skamlösa kapitalismens glansdagar 2000-2007 fösvagades systemet i allt snabbare takt. År 2000 var det ännu 64,2 procent av de i arbete som var försäkrade. 2007 hade andelen sjunkit till 59,3 procent.

Bättre vara ung än i pensionsålder…

Likt sjukförsäkringarna är ålderspensionen i den privata sektorn förankrad i varje enskilt företag. Det finns en statlig grundpension, kalla det socialhjälp, som når maximum 160 000 kronor om året innan skatt. På det blir ingen fet. Eller, på det blir man fet på grund av billig dålig kost.

Om företagen gått hårt åt sjukförsäkringarna har de undergrävt ännu mer de pensioner som de anställda tidigare haft rätt till. Även de största som GM, Ford, General Electrics och andra jättar har tvingat på de anställda mycket sämre pensionsvillkor. År 1983 var det ännu 60 procent av de privatanställda som fick pension av företaget de arbetade i. I fjol hade andelen sjunkit till 37 procent av de anställda.

Till det kommer att de pensionsfonder som stått för utbetalningarna spelar på börsen och just nu tappar skjortan. Sedan krisens början i juli 2007 har de amerikanska pensionsfonderna förlorat över tusen miljarder dollar i värde. För de anställda som nu står beredd att gå i pension innebär det ett val mellan pest och kolera. Endera acceptera sänkt pension eller jobba ett antal år till.

Det finns de som står ännu sämre rustade inför en annalkande pension. Inte mindre än 34 procent av landets hushåll saknar helt ett pensionsparande och kan räkna endast på den minimimala socialhjälpen. Bättre att vara ung och ha långt till pensionsåldern i så fall.

Falska förhoppningar.

Det var inte ödet som drabbade New Orleans. Lika lite är det ödet som drabbar de miljontals familjer som nu får lämna hem och grund och ställa in sig i de arbetslösas led. Skyddsvallarna brister därför att de som lever gott och inget riskerar har fuskat med underhållet eller rent av monterat ned dem.

Det har inte saknats kampvilja, men arbetarrörelsen och dess fackliga organisationer kunde ändå inte stå emot Reagans motrevolution. Många bittra strider har utkämpats i exempelvis bil- och flygindustrin, men det har inte räckt till. Den kanske största svagheten var att den fackliga ledningen ständigt satte sitt hopp till det demokratiska partiet, till Lyndon Johnson, Jimmy Carter och Bill Clinton. Det demokratiska partiet har aldrig varit en del av arbetarrörelsen och kommer aldrig att bli det. Nu ställs det på nytt stora förhoppningar till en demokratisk presidentkandidat, Barak Obama.

Även om Obama kommer att använda både bredare och tjockare plåster än reaktionären McCain är det ändå plåster på en social vävnad i upplösning. När Obama och McCain bråkar om vem som är rik och vilka som tillhör den så omhuldade amerikanska medelklassen sätter Obama gränsen för vem som är rik till en inkomst på minst 250 000 dollar om året och säger att alla andra får skattesänkningar om han blir vald. Problemet är att endast sju procent av de amerikanska hushållen har inkomster över den summan. Om en demokrat som säger sig tjäna folkets intressen anser att alla under den inkomsten ska ha skattesänkningar då behövs det inga republikaner längre.

Du får mat, o kamrat,
uti himmelens härliga stat!
Svält förnöjd! O var fröjd!
Du får kalvstek i himmelens höjd!

(Ur Joe Hills ’Svarta präster’)

Andra Bloggar: Svensson,Ekonomikommentarer,

I media: DN1,Dagens Arena,SVD1,DN2,SVD2,GP,AB,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, USA, Recession, Börskris, Presidentval

Joel Emmanuel Höglund

1879-1915

Avrättad i USA efter falsk mordanklagan

På direkten!

Fantomen, eller den Vandrande vålnaden är snabb som blixten. Vi kanske inte alltid hänger med. Men här  ger vi snabba, korta svar eller ser saker på vårt sätt.

Här låter vi arbetare vid min gamla arbetsplats Volvo Lastvagnar/Tuve ge sitt svar på de egna direktörernas varsel  och hot om massavsked. Texten är dagsfärsk och hämtad från lokala fackliga medlemstidningar på fabriken:

Schackpjäser åt direktörerna

Nästan 700 av våra arbetskamrater skall kastas ut från fabriken – 610 fastanställda och 65 visstidare. Det kan ju verka logiskt. Försäljningen går lindrigt sagt knackigt, och då måste ”kostymen” anpassas därefter. – Vi kan ju inte bygga bilar som ingen vill köpa. I motgångens stund är inte vi arbetare en resurs längre – utan en belastning. – Släng ut dem som inte behövs!

För 18 månader sedan – inför bolagstämman 2007, snurrade hjulen för fullt. Volvo tjänade mer pengar än ledningen kunde hantera. Man visste helt enkelt inte vad man skulle göra av alla pengar. För att komma undan det pikanta problemet, valde man att slänga 20 miljarder i sjön. Aktieutdelningen tredubblades mot det normala! Det ansågs inte som något problem av direktionen. Vår vinstmaskin skulle snart ha tjänat in de pengarna igen.

Nu går det inte lika bra. Då borde med samma logik ägarna betala. Vi arbetare fick ju ingen del av 2007 års ”överskottspengar” – tvärtom kraven på ökad effektivitet i verkstan har hela tiden skruvats upp – en effektivitet som enligt ledningen dessutom skulle vara garantin för våra jobb.

Verkligheten blev en annan. Från att ena dagen (fredag vecka 39) ha en inplanerad produktionsökning för nästa år kommer nästa dag (måndag vecka 40) ett varsel på nästan ett helt skift (1/3 av den totala arbetstyrkan). – Varför?

– Vi säljer inga bilar längre! – Är det så enkelt? Det visste man ju vecka 39 också. Försäljningen har gått dåligt sedan långt före semestern. Nej – det är förstås aktieägarna som spökar igen. De som fick 20 miljarder förra året. Inför dem vill ledningen nämligen visa handlingskraft. Först håller man tyst under nästan ett halvår om att försäljningen går dåligt. Sedan när detta tjuvhållande blir ohållbart. Då vänder man på en femöring, beslutar 2 veckor efter en taktökning om en kraftig neddragning och varslar i ett nafs 1/3 av de anställda. Vi är schackpjäser som offras för att våra direktörer skall visa sina muskler på börsen! När Volvo tjänar pengar tillfaller de ägarna. När det går dåligt sparkar man ut arbetarna. Att jublet på börsen snabbt kom av sig, p.g.a. den allmänna finansiella hysterin är en helt annan historia.

Slutsatsen blir ändå, att för Leif Johansson och hans fallskärmsgäng är det börsen som räknas, och hur den kan förväntas må som är viktigt. I det spelet är vi arbetare bara schackpjäser som offras utan en blink. Att behålla 1000 arbetare (totala varslet i Sverige) under ett år skulle kosta ca 400 miljoner. Det kan låta mycket. Jämför då med vinsten för Volvo under tredje kvartalet i år – 7,2 miljarder! Kostnaden för ett års ”övervintring” skulle alltså bli 5,5 % av senaste kvartalsvinsten! Jämför också med att man förra året skänkte 20 miljarder till börsen bara för att man tyckte att kassakistan var för stor. Det är inte kostnaden som gör att man sparkar ut 1000 människor i arbetslöshet. Det är direktörernas behov att visa upp handlingskraft.

Att kräva – DRA TILLBAKA VARSLEN! är därför högst realistiskt och rimligt! Kostnaden är mycket blygsam jämfört med tidigare miljardutsvävningar. Det handlar bara om att flytta fokus från hyenorna på börsen till företagets viktigaste resurs – de egna medarbetarna

Läs även andra bloggares åsikter om Politik, ekonomi, fackligt motstånd, Volvo, Volvo Lastvagnar, varsel, arbetslöshet, LO

I pressen: DN1,SVD1,AB1,AB2,,DN2,SVD2,

Bildt partajar. En bombliberal…

Så har Carl Bildt varit på ännu en välgörenhetsgala. Denna gång i Bryssel, med EU-kommissionen och Världsbanken som värdar, där den västliga nyliberala kapitalismen skyfflat ner trettiofem miljarder kronor rakt ner i fickorna på Georgiens politiskt utsatte bombpresident, Michail Saakasjvhili.

Mycket stolt berättar Bildt hur han slösat bort mer än en halv miljard av våra skattepengar i en överdådig gåva till den regim i Tbliski som för drygt två månader startade ett bombkrig mot Syd-Ossetiens huvudstad Tskinvali:

”Sverige kommer att bidra med ca 400 miljoner kronor under de närmaste tre åren och vi är därmed sannolikt större än Tyskland och därmed den störste bilaterale givaren”

EU-kommissionen och Utrikesdepartementet sluddrar lite om behovet av humanitärt stöd och pengar till återuppbyggnad av vägar mm. Men detta är bara mediala kulisser.

En ringa del kommer att gå till att hjälpa de uppåt 60 000 människor som fördrevs från sina hem, när sydossetisk milis tyvärr svarade öga för öga, tand för tand på Saakasjvhilis försök att tvinga alla sydossetier att fly till Ryssland. Skulle de få dela på pengarna blir det den i Georgien ofattbara summan på en halv miljon kronor var! I Aljazeeras sändningar i går kväll visade man i ett reportage de nya motorvägsbyggen som bland annat planeras för pengarna.

…hjälper en annan bombliberal

Pengarna i övrigt tas i praktiken in i det vanliga budgetarbetet och är ett försök att hålla en president under armarna, som nu pressas allt hårdare av den inhemska oppositionen. Det feta biståndet ger dessutom regimen en möjlighet att rusta upp för ett nytt anfallskrig. Den har lovat att ta tillbaka ”sina provinser”. Sex georgiska oppositionsledare skickade också ett öppet brev till välgörenhetsgalan där de uppmanade denna att göra en strikt kontroll av pengaflödet. De menade att endast en sådan kunde hindra att pengarna inte gick till presidentens administration ( läs korruption ) utan till dem med verkliga hjälpbehov. Oppositionsledarna anklagade också Saakasjvhili för att ha provocerat fram Rysslands militära intervention.

Bildt vill bli EU-kommissionär

Varför dröser då Bildt i väg våra skattepengar? Långt mer än landet begärt.  Varför får inte Kuba något stöd trots att den senaste orkanen var en oerhört mycket mer omfattande humanitär katastrof? Varför ger Sverige mer än Tyskland, som har ett skatteunderlag som är minst nio gånger större än Sveriges och som dessutom anser sig ha råd att stödja sin bilindustri. Utöver de 400 miljonerna spenderar Bildt dessutom minst 100 miljoner till när det gäller den gemensamma gåva som EU-kommisssionen bjuder på?

Ja, för det första är han polare med Saakasjvhili. En bombliberal hjälper en annan bombliberal. Solidaritet över gränserna om man så vill.

För det andra vill Bildt gärna vara bäst i klassen så att han sedan kan få stöd för att bli Sveriges näste EU-kommissionär.

Vad tycker socialdemokraterna om denna generositet med skattemedel? Miljöpartiet? Vänsterpartiet?

I pressen: SVD1,DN1,AB1,SDS1,

Läs även andra bloggares åsikter om Politik, ekonomi, Georgien, Ryssland, Carl Bildt, Bildt, EU, Världsbanken

Ett samhälle i upplösning

Den amerikanska drömmen är bara en dröm. Den amerikanska mardrömmen är däremot nattsvart verklighet. Med finanskrisen och den efterföljande recessionen brister nu de få sociala dammar som finns kvar i USA. I New Orleans eftersattes underhållet av dammarna i åratal och följerna av Katrina blev där därefter. Nu är det de sociala skyddsvallarnas tur att rasa samman under trycket från den ekonomiska krisen.

I två delar ska jag behandla vad som pågår i det amerikanska imperiet. Här följer den första delen. I morgon följer del två.

I tält och ruckel

Del I

Scenen kunde vara från Darfur. Men det amerikanska stjärnbaneret vajar över tält som trots allt är lite färggladare än de dammiga flyktingtälten i Darfur. Scenen är från Ontario i Kalifornien och de som bor i tälten är offer för bostadslånekrisen. Liknande tältläger för subprimekrisens offer växer upp på fler än en plats i det förlovade landet. Tältlägrens krisoffer har nog ett och annat att säga om sina drömmar. Inte undra på att stjärnbanerat hissats upp- och ner i lägret i Ontario

Ur funktion.

-Bara man vill så lyckas man. Det budskapet föds varje amerikan med. Det matas in med modersmjölken. Men den sociala hissen är sedan länge ur funktion på grund av dåligt underhåll. Att bara tre procent av de som föds av den fattigaste femtedelen av befolkningen kommer att sluta sitt liv som medlem i den rikaste femtedelen är ett faktum som bara sakta börjar tränga in i det sociala medvetandet.

Men de tusentals familjer som nu hukar i tältläger och rivningsbostäder hade kanske inte tillräckligt stark vilja ? Eller ville de för mycket ? Vare sig det ena eller det andra. De blev offer för en hutlös kapitalism som med inför hägrande profiter lurade miljontals familjer att sätta sig i skuld upp över öronen. När pyramiden rasade fick de känna på den nya, moderna kapitalismen- en ren och ohämmad kapitalism som ser alla sociala skyddsnät som onödiga utgifter. Snart har den inget annat att erbjuda än kalvstek i himmelens höjd.

Dåligt rustade.

-För alltför många av oss har den politiska jämlikhet vi lyckats uppnå förlorat sin innebörd i den ekonomiska ojämlikheten. En liten grupp har koncentrerat i sina händer en nästan total kontroll över andras egendom, över andras pengar, över andras arbete och över andras liv.För alltför många av oss finns ingen frihet längre, friheten är inte längre reell.

Citatet känns dagsaktuellt men det är Franklin D Roosevelts ord från juni 1936. Trettiotalskrisen ändrade mycket i det amerikanska samhället. Det skulle ta den ohämmat giriga finanskapitalismen 50 år innan den kunde resa sig ur Wall Streets ruiner. Ur trettiotalskrisen växte däremot fram en stark och välorganiserad arbetarrörelse. Som under efterkrigstiden väl försvarade sin klass intressen och tvingade fram ett gott skydd vid sjukdom, arbetslöshet och för de äldre när det var dags att gå i pension.

I dag står tyvärr den arbetande befolkningen i USA på nytt dåligt rustad inför följderna av finanskrisen. Den sociala nedrustning som inleddes av Ronald Reagan och följdes upp av Bill Clinton för att dras ut in absurdum av George W Bush ställer nu de arbetande i en mycket svår situation. De fackliga organisationerna hade inte mycket att sätta emot nyliberalismens avregleringar och det urtunnade klassmedvetandet tillsammans med företagens aktiva sabotage mot facklig organisering har lämnat de amerikanska fackförbunden i ett minst sagt uselt skick.

Färre jobb och sämre jobb.

Den ekonomiska recessionen har redan startat i USA och hundratusentals jobb försvinner nu varje månad. I september blev 159 000 arbetslösa. Redan innan krisens början ägde en stor omstrukturering av den amerikanska arebetsmarknaden rum, vilket förklarar varför medianlönen för en arbetare i den privata sektorn stått still i flera decennier. Välbetalda jobb i tillverkningsindustrin har ersatts av sämre betalda i servicesektorn och det offentliga eller helt enkelt flyttat utomlands. Bara under 2007 försvann 5,6 miljoner arbeten på grund av utflyttning till mer vinstgivande jaktmarker. I september i år var undersysselsättningen i landet den högsta på 14 år . Med 9, 47 miljoner arbetslösa och 6,06 miljoner undersysselsatta blir summan inte mindre än 17,13 miljoner utan arbete eller heltidssökande deltidsarbetare, vilket är 11 procent av den arbetsföra befolkningen. Att de arbeten som finns minskat i kvalitet finns det klara uppgifter om. Bland män var det år 1979 så mycket som 37,7 procent av de som hade jobb som låg över medianlönen och täcktes av en sjukförsäkring och garanterad pension. År 2006 var den andelen inte mer än 27,2 procent. Detta trots att familjernas medianlön sjönk i fasta dollarpriser från 58 555 dollar år 2000 till 55 533 dollar 2005 för att sedan på nytt stiga till 56 545 i fjol. Det är en säker gissning att medianlönen för de amerikanska hushållen nu på nytt faller fritt i krisens inledning. Var det kommer att sluta återstår att se.

… fortsättning följer i morgon

Du får mat, o kamrat,
uti himmelens härliga stat!
Svält förnöjd! O var fröjd!
Du får kalvstek i himmelens höjd!

(Ur Joe Hills ’Svarta präster’)

Andra Bloggar: Svensson,Ekonomikommentarer,

I media: DN1,Dagens Arena,SVD1,DN2,SVD2,GP,AB,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, USA, Recession, Börskris, Presidentval

Joel Emmanuel Höglund

1879-1915

Avrättad i USA efter falsk mordanklagan

Arbetsmarknadsminister Littorin ryggar för alla varsel

Vi har inget att

komma med

I går tog sig arbetsmarknadsminister Littorin tid för en snabbrunda till Volvo Personvagnar. Med sig i bagaget hade han bara kalla händer. Tidigare krav från arbetare på Pressverkstaden om avgångspension för äldre arbetare, med grundidén att alla skulle kunna vara kvar i produktionen, viftas undan, liksom de krav som alltfler reser om minskad arbetstid. Det enda konkreta i detta sammanhang han kunde erbjuda var ”en möjlighet” att den omflyttning av AMS-pengar som skett till regionen också skulle gälla för nästa år.

IF Metalls och Unionens skisser om fristående institut/bolag som ska jobba med ”uthållig teknikutveckling”, ”spetskompetens” och ”utvecklingsuppdrag”, tyckte ministern var värda att diskutera. Facken har också börjat att tassa runt den känsliga kärnfrågan: om PV:s ägarförhållanden. Denna heta potatis var av naturliga skäl ingenting för Littorins kylslagna nypor. Han och regeringen har som bekant bråda dagar med att erbjuda svindlarna på finansmarknaden 1.5 biljoner av våra skattepengar.

Alla kvar i produktionen

– minskad arbetstid

Det gemensamma både för Littorin och fackens ledningar är att de accepterar PV:s rätt till varsel och massavsked. Samma inställning gällde för Mona Sahlins patetiska besök på IF Metalls expedition när varslen lagts. I ett brev till arbetarna formulerat från sittningen vid klubbstyrelsens skrivbord var hennes enda budskap:

”Nu krävs snabba extraordinära insatser till alla som drabbas så att människor kan få utbildning eller stöd till nya jobb. Det är nu solidariteten kommer att sättas på prov.”

Inget ont i mer utbildning. Men med detta och andra svåra varsel måste utgångspunkten för klassolidariteten vara en helt annan: Alla kvar i produktionen! Minskad arbetstid!

Kan man hinka en och en halv biljon av våra pengar över bankdirektörerna och kalla detta för en ”stabiliseringsplan”. Kan man naturligtvis lagstifta om ett förbud mot avsked på alla större företag. Varför inte ett rejält rådrum på två år.

Var finns alla pengar?

Låt företagen betala!

Går företagen med vinst ska de betala själva. Hävdar de förlust ska alla papper på bordet. All dold räkenskap ska fram. Inte minst gäller detta Volvo personvagnar där den heliga affärshemligheten hindrat all insyn. Volvo personvagnar måste också svara på frågan om vad Fords del av den amerikanska kongressen 135 miljarder till bilindustrin tar vägen. Hur mycket får Volvo? Fallerar ägarna kan de få ekonomiskt stöd, men bara under kontroll av de anställda och samhället. Sak samma gäller ägarna till Saab i Trollhättan. Vart går GM:s pengar. Uppenbart är dessa ägarfrågor dynamit. Facken krafsar med pincett på behörigt avstånd. Men vägrar att tända på genom att avslöja hur framförallt Ford hanterat PV:s kassaflöden.

Alla vet att kanske inte ens Ford rår över framtiden.  Volvo Personvagnars tillgångar är pantsatta hos ett bankkonsortium. Accepterar inte Ford att behålla alla anställda i produktionen – då måste dessa tillgångar socialiseras. Varför vill hela det svenska politikergarnityret bara gulla med bankerna – samtidigt som arbetarna ska trampas ner i skiten? Det var inte så länge sedan som IF Metall strök kravet på produktionens socialisering ur sina stadgar. Snarare än någon kunde ana är det dags för en renässans. Frågan om makten över samhällets stora investeringar är åter på dagordningen.

Rådrum – för framtiden

Målet med de oberoende stiftelser och bolag, samlade kring utbildning och forskning, som facken vill se, är att dessa bara ska leva med i den kapitalistiska marknadsanarki som gäller för energi, fordonsindustri och transporter. Här kan man naturligtvis dra en vinstlott i tombolan. Men som vid vanliga lotterier är det mest nitlotter som väntar.

Det rådrum som skapas genom att alla anställda kan vara kvar i produktionen måste utnyttjas till ett verkligt språng när det gäller vår framtid och dess välfärd.

Vad som krävs i dag är en fullständigt grundläggande diskussion om vilket samhälle vi vill ha.Folkliga organisationer av alla de slag. En återfödd fackförenings- och arbetarrörelse. Ja, vi måste faktiskt gå så långt att denna helt avgörande debatt måste föras i hela Europa. Det har blivit politiskt allmängods att säga att miljöfrågorna bara kan lösas i europeisk skala. Sak samma gäller naturligtvis våra transportsystem – som i sig dessutom är den kanske största miljöfrågan. Energiproduktion, transportsystem, och storstädernas boendeformer – allt detta och mycket mer måste i ett första steg ses över och läggas om i en kontinental skala. I marknadslotteriets tombola rullar BMW, Audi, Mercedes, Volvo runt. Vilka varumärken ska överleva? Vilka fabriker ska läggas ner?Men är det inte så att alla resurser behövs? Fast på lite nya sätt.

Övergångsplan

med övergångsregering

Den vinstlystna marknaden ställer bara frågan om hur man kan tjäna snabba pengar. Den bryr sig inte om alla som bara har nitlotter att hämta. Den fråga som vi människor naturligtvis måste ställa är en helt annan: Vad behöver vi för transporter i framtiden? Vi känner alla hoten om ett klimatskifte och därför är det självklart att personresor får kollektiva transportsystem som grund och bjälkar i vårt nya bygge. Spårbunden trafik och bussar fria från koldioxidutsläpp. I dag svarar exempelvis busstrafiken för 70 procent av Sveriges kollektivtrafik och den siffran minskas säkert i framtiden. Framförallt i städerna. Men samtidigt ökar behovet av ”minibussar” av alla de slag. Samt mellanstora fordon för närdistribution av varor. När det gäller tunga vägtransporter kan en del läggas över till spårbunden trafik. Framförallt fjärrtrafiken. Annan kan ersättas med lokal produktion. En hel del kommer att vara kvar. Personvagnsproduktion med bilar fria från koldioxidutsläpp kommer också att finnas kvar. Även om den halveras eller minskar ännu mer. I dessa diskussioner och avvägningar, som blir morgondagens politiska strider, verkar det självklart att det finns plats för en fortsatt personvagns- och mellanfordonsproduktion också i Sverige. Inte minst med en mänsklig arbetstid vid de olika anläggningarna. Här finns malmen, stålet samt kunskap och erfarenheter inom både Volvo och Saab sedan generationer.

Perspektivet om en övergångsplan för hela Europa låter kanske hisnande. Men det har bara att göra med ovana. Vem kunde tänka sig Internet för trettio år sedan? Eller mobiler? Ja, tänk om bara en bråkdel av dagens alla miljontals affärs- och charterresor hade till syfte en demokratisk sammanlänkning av våra ekonomiska och sociala liv?

Självfallet kräver denna sociala omvälvning en annan arbetarrörelse än dagens. Den tänkta regering med Miljöpartiet som Mona Sahlin och Lars Ohly ägnar sin tid åt. Där de träter, försonas och kannstöper har ingenting med denna vision att göra.

Det krävs, kort och gott, ett nytt socialistiskt arbetarparti.

Läs även andra bloggares åsikter om Politik, ekonomi, Volvo, Volvo Personvagnar, Littorin, Mona Sahlin, regeringen, facket, socialdemokratin, moderaterna

I pressen:DN1,SVD1,SVD2,AB1,SDS1,SDS2,ETC,DN2,