Kära läsare

Nu tar vi ledigt ett par dagar och passar på att önska

er en riktigt trevlig Midsommar med god mat, fin samvaro

och mycken glädje.

Benny och Göte

Kalle hälsar också till alla.

I Göteborgs-Posten:Göte om Midsommar
Läs även andra bloggares åsikter om Midsommar, Matjesill, Jordgubbar, bad, sol, värme, regn,

Maj1968 Maj 1968 Maj 1968

Vi har fått ett brev från Kjell Östberg, professor i samtidshistoria vid Södertörns universitet och aktuell med sin spännande bok om Olof Palmes politiska liv. Han arbetar i Tidsignals redaktion tillsammans med Åsa Linderborg och Håkan Blomqvist, samt Maria Sundvall, känd för sitt arbete i Bevara den gemensamma välfärden. Historikern och socialisten Blomqvist har samtidigt komprimerat dramatiken kring detta magiska, år 1968, i en översikt för tidningen Internationalen. Men här Östbergs brev till bloggen där han presenterar Tidsignals specialnummer om just Maj 68:

I bidrag från våra internationella medarbetare ger Tariq Ali en bred exposé över den internationella vänstervågen som skulle komma att förändra en värld. Sociologen Michael Löwy diskuterar den explosiva brygd som låg i kombinationen av den marxistiska och den romantiska civilisationskritik som i så hög grad präglade 60- och 70-talets rebeller. Istället för att fokusera på kårhusockupation och gärdesfester förklarar den förre facklige oppositionsmannen på Volvo Göteborg, Göte Kildén, betydelsen av ”December 69” för den svenska arbetarradikalismen – d v s den stora gruvstrejken i Malmfälten. Sociologen Eva Schmitz belyser en sida av 1970-talets kvinnorörelse som numera tycks bortglömd: de stora kvinnostrejkerna bland städerskor och sömmerskor.

Filosofen Daniel Bensaid reflekterar i ett franskt perspektiv över vänsterns uppgifter 40 år efter 68 och behovet av en ny antikapitalistisk rörelse. Slutligen bjuder vi i en artikel av Per-Olof Mattsson på en genomgång av hur den svenska 68-ornas drömmar satt avtryck i skönlitteraturen. Tidsignal är dessutom denna gång rikt illustrerad.

Missa inte denna djuplodande och inspirerande sommarläsning – ett utmärkt sätt att ladda upp energi inför hösten.

Givande läsning önskar

Kjell Östberg för redaktionen

Lättaste sättet att beställa TIDSIGNAL är att betala in 60 kr plus 20 kr porto till

pg 30 35 44 – 1, Tidsignal och ange att det gäller nr 8 om ”1968”.

En sådan operett. Fredrick Federley går gråtmild upp och pratar om sin mamma, rättar till slipsknuten och accepterar sedan en uppgörelse vars innebörd är att man pudrar näsan på regeringens FRA-förslag. Sminket – lite kontrollmekanismer – där all verklig insyn givetvis är utesluten. På så sätt kan Federley och de andra borgerliga uppstickarna rösta för masskontrollen utan att tappa sina ansikten. Sminket ska dölja sveket.

En glädjande nyhet är däremot att de två svenska förbanden av Nordic Battle Group läggs ner. Sedan 2007 har fem nordiska länder försörjt 2 800 elitsoldater, som stått beredda att i EU:s namn sättas in var som helst i offensiv strid. För alla arbetande människor har det bara i Sverige kostat 1 miljard kronor i skatt att ha dessa jägarsoldater på ständig stridsfot…

Varför ska Sverige delta i olika nykoloniala projekt. Skulle man pressa Reinfeldt och Sahlin i en regelrätt utfrågning så är jag övertygad om att de inte har en aning om vilka intressen Sverige egentligen stödjer i norra Afghanistan. Skulle man säga Norra alliansen och Iran skulle de förmodligen bli helt förvirrade. Sak samma med den militära insatsen i Tchad. Reinfeldt och Sahlin har naturligtvis ingen aning om vilken stam och regim vi stödjer. Där är Sverige för att försvara Frankrikes ekonomiska intressen och det kostar 300 miljoner kronor bara i sommar. De enda ”skarpa insatser” man gjort – är dessutom bara att bevaka den egna utrustningen mot stölder. Det kanske också är det bästa man kan göra…

Nordic Battle Group avvecklas innan den hunnit vecklas ut. Bra det.

I andra media:EXPRESSEN,SVD,GP,

I:DN,AB,

Läs även andra bloggares åsikter om Politik, Federley, Nordic Battle Group, EU, FRA

Andra bloggar: Svensson,Jinge,Trotten,Esbati,

I media:DN1,DN2,SVD,AB,DN3,SVD2,SVD3,

Läs även andra bloggares åsikter om FRA, Spioneri, Riksdagen, Personlig integritet,

Hungerupplopp på tre kontinenter, en bostadskris som ställer folk på gatan, en finanskris som ruinerar småsparare och ett spöke från sjuttiotalet som  går igen – inflationen. Vad är det som händer med kapitalismen? Ekonomer och finansexperter tvistar om det syns ljus i tunnelns ände eller om det är ljuset från ett framrusande tåg vi stirrar in i.

Det är flera i varandra ingripande kriser som gör det svårt att se klart i prognosmakarnas kristallkulor. Vi har en mera omedelbar och kortsiktig kris, vilket framför allt de drastiska prishöjningarna på råvaror som olja, metaller och grödor är ett uttryck för. Riskfonder och andra storspekulanter är huvudaktörerna i det drama som driver fram hungerupplopp och som redan tvingat, genom mekanismerna på lånemarknaden, en miljon bedragna fattiga familjer i USA att gå från hus och grund. De stora spekulationsvinsterna i bolånen har raderats ut och aktiemarknaden rosar inte marknaden så hundratals miljarder spekulationsdollar har hittat vägen till oljan, majsen, vetet och andra basgrödor som fattiga människors dagliga kost består av. Vissa banker drar sig inte ens för att kontakta sina rika kunder och lägga förslag om lukrativa investeringar i råvarumarkanden. Vinst som vinst. Varför genera sig inför några miljoner svältoffer ?

Men bakom de mer omedelbara kriserna – som media dagligen slår upp – ligger effekterna av snart tre decenniers nyliberala härjningar på världsmarknaden. Internationella Valutafondens, Världsbankens, Världshandelsorganisationens och Vita Husets nyliberala program för «strukturanpassning » av fattiga länders ekonomier har helt enkelt ruinerat det ursprungliga jordbruket och den småskaliga industrin i Syd och ersatt det med agroindustrins produktion av lyxvaror att exportera för konsumtion i Nord – färska haricot verts året runt på tallrikarna i Nord och importerat ris och genmanipulerat majs på de fattigas fat i Syd. Tiotals miljoner utblottade bönder har drivits bort från sina jordar för att trängas ihop i slummen runt expanderande mångmiljonstäder i Syd.

Här griper den kortsiktiga krisen och den av nyliberalismen skapade strukturella krisen in i varandra. När plötsligt priset på de billiga importerade stapelvarorna skjuter i höjden kan de fattiga inte längre köpa mat för dagen men inte heller producera den på egen jord längre. Enligt FAO har de senaste prishöjningarna kastat 100 miljoner människor in i nöd och hunger, att addera till de 800 miljoner som enligt samma FN-organisation redan saknade tillräckligt med mat för dagen.

I dagens globaliserade marknadsekonomi är det finanskapitalet som håller i rodret. Parallellt med att alla jordens marknader öppnats har den organiserade arbetarrörelsens ställningar rullats tillbaka. I alla industriländer har den arbetande befolkningens del av nationalinkomsten minskat medan kapitalägarnas ökat i samma proportioner. Men trots att den borgerliga offensiven lyckats driva upp vinstmarginalerna för industrin och finansen kan vi inte säga att den utdragna krisen, som började med oljekrisen 1973, är överstånden. Anledningen är att den globaliserade marknaden inte erbjuder tillräckligt med lönsamma investeringsobjekt i expansionsbranscher. Bilindustrin som var kapitalismens lokomotiv under efterkrigstidens expansion kan inte längre fylla samma roll och Internet, kommunikationsindustrin, mobiltelefonin och annat, har en tendens att bita sig själva i svansen. Nya produkter släpps ut på marknaden i så snabb takt att vinsterna inte hinner amortera investeringarna och ge önskad utdelning till kapitalägarna. Den som inte hänger med i det uppdrivna tempot klarar sig inte och tvingas ut i mörkret. Vinsterna används i allt mindre utsträckning till produktiva nyinvesteringar och hamnar i stället i den finansiella sfären som spekulationskapital. Det bevisar inte att kapitalismen var bättre eller mer moralisk förr. Det visar bara att pengarna går dit där vinsterna finns. ”Snikenhet är bra”, sa finansgurus under den ”nya ekonomins” dagar. Varför investera i riskfyllda projekt om man kan låta riskfonder spekulera i köp av företag som om de vore slit- och slängvaror?

Kapitalismen kan inte längre ge människorna vad den säger sig lova – arbete, välfärd, utbildning och social trygghet. Den erbjuder inte längre ett i den arbetande majoritetens ögon legitimt projekt för samhällets framtid. För majoriteten av befolkningen är ordet ”reform” numera ett hot mot allt som arbetarklassen uppnått i social kamp. Nyliberalismens projekt är att koppla loss samhällets nedre delar och låta de rika vräka sig i en alltmer självisk, vidrig lyxkonsumtion. Det finns bara en för den arbetande befolkningen rimlig väg ut ur kapitalismens allt brutalare kriser. Det är en upprustad arbetarrörelse som inte bara tar strid för sina egna närliggande intressen utan också står upp för ett solidariskt, jämlikt och ekologiskt hållbart samhälle där inte vinstmarginalerna bestämmer vilka sociala behov som ska tillfredsställas.

Andra bloggar: Arbetaren,

Läs även andra bloggares åsikter om Politik, Inflation, Hunger, IMF, Världsbanken, Bostadskris, Teknologi, Arbetarrörelsen, Råvarupriser

GÄSTSKRIBENT: KJELL PETTERSSON

Efter nederlaget i Poltava mot ryssen klarade Karl XII:e inte ens av att slå Norge

Nu gäller det. Nerverna är på helspänn. Sverige mot Ryssland. Här ska bli en strid mot den av överheten så hatade ryske björnen på andra sidan Östersjön.

Väntar oss ett nytt Narva eller ett nytt Poltava? År 1700 knäckte karolinerna Tsar Peters mycket större armé vid Narva. Men i Poltava slogs samma armé sedan i spillror 1709. Krigarkungen fick med bara några hundra man fly till Osmanska riket och till staden Bender, som i dag ligger i södra Moldavien.

Tyvärr så kommer vi att varken vid seger eller nederlag få höra några matchanalyser från den så oerhört kunniga duon Fjellström och Backe. Inga spelarintervjuer och repriser från matchavgörande ögonblick.

Utan istället en glatt flinade Ola Wennström eller Peter Jidhe som med samma muntra min ständigt avbryter sändningen med ett ”vi är strax tillbaka”. Herrarna och deras genomkommersialiserade TV4 har verkligen gett ordet strax en helt ny innebörd. För du hinner – och då behöver du inte jäkta – laga middag, äta den, ta en dusch, gå en långpromenad under den stund som straxet varar. Vid nästa VM eller EM, om utvecklingen eller rättare skrivet avvecklingen av sändningarna fortsätter, kommer förmodligen varje halvlek på 45 minuter innehålla tre minuter fotboll, resterande fyrtiotvå minuter ägnas åt det ena infantila reklaminslaget efter det andra. Straffar ersätts med ett inslag om Norrlands guld…

För ett antal år sedan var det en man på Södermannagatan i Stockholm som blev så förbannad över ett svenskt baklängesmål att han slängde ut sin TV genom fönstret. När han sedan tittade ut hade den hamnat på taket på hans bil som stod parkerad på gatan nedanför. Snacka om att göra två självmål samtidigt.

Nåväl så upprörda blir inte vi.

Men det är inte utan att man allvarligt funderar på att slänga ut TV:n när nästa ”strax” kommer.

Men nu gäller det grannen i öst.

Historiskt sätt har inte Sverige mött Ryssland så många gånger i EM och VM. I EM ingen gång frånsett ett kval i början av sextiotalet när Kurre Hamrin slog en straff som nog var bland det dåligaste jag sett.

Orsakerna är delvis historiska. Efter revolutionen 1917 upphörde det nya Sovjetsamhället att delta i varken OS eller VM. Kommer inte på rak hand ihåg om de utestängdes eller av egen vilja valde att inte vara med. Om svar anhålles gärna i en komentar.

In på den olympiska scenen kom de först igen 1952 vid OS i Helsingfors. Med i VM var de först 1958. Då i en kvalgrupp bestående av Brasilien, England och Österrike. Efter den grundserien gick det inte att skilja på tvåan och trean – vilka som vann kan ni räkna ut själva – utan det blev omspel mellan England och Sovjet. Sovjet vann och fick ett starkt nederlagstippat Sverige i kvarten.

Denna match gick på TV och innehav av TV tillhörde inte vanligheten på den tiden. Jag var på landet den sommaren och fick ta och cykla upp till Åkes fik i Näset för att se matchen på ett fullspikat café. Ett riktigt café med jukebox, flipperspel och leverpastejsmörgåsar, stora som tefat kostade de en hel krona. Sverige vann med 2-0. Mål av ÖIS-legendaren Agne Simonsson och AIK:arnas AIK:are Kurre Hamrin som 1956 blivit proffs i italienska Juventus.

Nåväl resultatet var en stor sensation eftersom Sovjet slagit Sverige med 7-0 på hemmaplan 1955 och året därpå med 6-0 på Råsunda. Men det var ett rent svenskt amatörlag. Nu fanns proffsen med. Gunnar Gren hade året innan kommit tillbaka från sin italienska utflykt som började i Milan – minns Gren-No-Li – 1949. Kurre hade kommit hem för att spela VM. Julle hade lämnat Bergamo och Atalanta. Nacka hängde fortfarande med och hade landat från Milano och Inter. Lidas hade för en månad lämnat Milan. Denna högst aptitliga kvintett kryddades med de svenska bidragen: Kalle Svensson IFK Helsingborg som målvakt; Orvar Bergmark Örebro och Sven Axbom IFK Norrköping som backar. På mittfältet Sigge Parling Djurgårdens IF (det tog emot att skriva det namnet men fotbollsnöden har ingen lag) och Reino Börjesson från hör och häpna Boråslaget Norrby. Och som center nämnde Agne som året efter fick bragdguldet efter att Sverige spöat England med 3-2 på Wembley. För övrigt Englands andra förlust på hemmaplan sedan Ungern 1953 då de blev fullständigt avklädda och torskade med 6-3.

Denna sommarsaga för femtio år sedan slutade som bekant i VM-finalen mot Brasilien.

Ska Olof Mellberg kunna stoppa den ryska björnen?

Men den andra gången vi tog nappatag med den ryske björnen var den omförglömliga midsommarnatten 1994. En midsommarafton som började i helregn och slutade i ett väderomslag som kom att resultera i ett sommarväder som vi sent kommer glömmer. En natt utöver det vanliga. Då Sovjet inte längre Sovjet. Ryssland inte Ryssland, utan för en kort stund ett land som hette OSS

Jag var än en gång på landet. Denna gång i ett prunkande Roslagen. Den kvällen blev det mycket kaffe men inget kron. För matchen måste ses i det tillstånd då man kan ha behållning av matcherna och den började halvtvå på natten på arenan Silverdome i USA.

Två underbara nickmål av hårdingen Martin Dahlin och ett mål på straff av Tomas Brolin. Vinst med 3-1 och en sommar som kommer leva i minnet livet ut..

Två oförglömliga matcher. Två vinster. Bägge gångerna var jag på landet.

Denna gång är jag tyvärr i stan vilket ger mig minst sagt onda aningar.

Men å andra sidan, onda aningar har jag alltid. Vare sig det är Sverige, Arbetarnas IdrottsKlubb eller Reymers pojkar18 som spelar. Det är bara att hoppas att de inte infrias.

I media: DN1,DN2,AB1,AB2,AB3,AB4,

Sportblogg: Robert Lauls

Läs även andra bloggares åsikter om Fotboll, Sverige, Ryssland, EM i fotboll, Poltava, Karl XII, Sovjet,

K-G Bergström funderar så att det knakar. Men hamnar på villovägar…

Valen för två år sedan blev en framgång för borgerliga Sverigedemokraterna. En framryckning till nära tre procent i riksdagsvalet och lokalt som i Landskrona till skyhöga 22 procent. I Skåne fick partiet 5.67 procent och i Blekinge 6.21.

I den senaste SIFO-mätningen tar sig nu partiet över fyraprocentsspärren och har ungefär samma stöd som Kristdemokraterna. I SVT:s rapport fick vi K-G Bergströms analys. Sverigedemokraternas uppgång beror inte:

”…på hur de etablerade partierna har hanterat SD. De har ju misslyckats med sina strategier. Först försökte man tiga ihjäl dem och sedan försökte man ta debatten, inget hade betydelse..”

”Det handlar egentligen om integrations- och invandringspolitiken. Det finns fyra procent som tycker att de vill ha in det mest kritiska partiet…”

Så långt är det bara att hålla med. Men när KG kommer till konsekvenserna då hamnar han ordentligt på villovägar:

”Men om partiet skulle ta sig in i riksdagen och få en vågmästarroll så kommer Sverigedemokraterna att bli mycket besvikna. Skälet är att de inte kommer att få något som helst inflytande utan vi kommer i det läget att få se historiska uppgörelser över blockgränserna. Partierna kommer att göra allt för att eliminera inflytandet från SD.”

För det första finns det inga givna hinder för att exempelvis moderaterna skulle samarbeta med SD. I takt med opinionsskiften omprövas naturligtvis hela tiden de politiska partiernas förhållanden till varandra. I dag säger moderaternas partisekreterare Per Schlingmann att det gäller att se till sakfrågorna, inte bara till att ”isolera” SD. Blir de bägge partierna låt säg 2011 överens om att avskaffa det som är kvar av turordningsreglerna vid uppsägning, då kan de naturligtvis också komma överens om detta.

För det andra underskattar K G Bergström viktiga delar av parlamentarismens roll. Den insikten har vi som i huvudsak arbetar utomparlamentariskt. Riksdagspartierna i Sverige är helt bidragsberoende. De lever i ett privilegierat utanförskap, frikopplat från medlemsavgifter och tar hem sina inkomster genom skatter på människors arbete. Enligt en reltivt färsk undersökning av realtid.se får bara K G Bergströms eget parti från de sk formativa ungdomsåren, moderaterna, sammanlagt över 800 miljoner kronor i olika former av partistöd under denna mandatperiod. Alltså en bidragsfinansiering på snart nog en miljard kronor. Tar sig SD över fyraprocentsribban får partiet i en hast väldiga pengasummor. Vid sidan av det klingande kassaflödet får man också ett nära nog ovärderligt medialt inflytande.

Jimmy Åkesson tycket att livet ”känns behagligt”

I det läget kan vi hoppas på att partiet går under i giriga pengastrider. Men det finns det inga garantier för detta. Dessutom kanske ett mindre taffligt partiledarskap kan slå sig fram i sådana interna fejder.

Det farliga med SD är inte att man fångar upp stämningar och röster som ifrågasätter att de etablerade partierna misslyckats med sina integrations- och invandringsstrategier. Det farliga är att partiet i sin ideologiska fabrik omvandlar rädsla och kritik till förakt, hat och rasism. Med de nya opinionssiffrorna i ryggen tycker partiledaren Jimmy Åkesson att livet nu ”det känns behagligt”. Partiet brölar och stampar i utmarkerna och ”laddar nu inför EU-valet”. De etablerade partiernas uppslutning ( v undantaget ) bakom den europeiska imperialismens EU-projekt bäddar för att SD:s bakåtsträvande nationalism ska få Jimmy Åkesson att ligga ännu bättre och ha det än behagligare efter EU-valet 2009 och inför då stundande riksdagsval.

Andra bloggar: Svensson,Proletärbella,DN,

Läs även andra bloggares åsikter om Politik, Sverigedemokraterna, KG Bergström, Riksdagen, rasism, invandringsfientlighet

Söndag eftermiddag serveras lämpligen en blandad kompott. Speciellt efter att spanjorerna var så fega att de gjorde mål med bara två minuter kvar att spela på, så att Sverige inte skulle hinna kvittera. Svagt och mycket osportsligt. Nåja, vi hade säkert vunnit med 15-0 om det varit en puck på plan.

Veckan har självfallet dominerats i media av icke-händelsen George W Bushs rundresa i ett ointresserat Europa. Vita Husets hövding har i Merkels och Sarkozys ögon inga fjädrar kvar. Enda översvallande mottagningen fick han av Påven. De stod där som två talibaner bugande i beundran inför den andres religiösa passion. Resten av resan bara bekräftade att mannen saknar en skruv. Det ena idiotuttalandet efter det andra.

-I Paris sa Bush sig vara fast övertygad om att ett nytt säkerhetsavtal med Irak kommer att antas innan Jul. Märkligt, eftersom Iraks premiärminister al-Maliki dagen innan sa att förhandlingarna hamnat i totalt dödläge på grund av USAs krav på att stå utanför irakisk lag var omöjligt att acceptera. Pentagon kräver att den amerikanska armén ska kunna operera fritt i Irak utan den irakiska regeringens godkännande, att amerikanska soldater och kontrakterade säkerhetsbolag ska vara imuna inför irakisk lag och att de amerikanska baserna ska permanentas. Det är alltför sura karameller för att al-Maliki ska kunna tvinga ner dem i halsen på det rumphuggna parlamentets medlemmar. Någon stolthet måste bevaras för att de skilda religiösa samfundens anhängare ska följa med i svängarna.

-Condoleezza Rice är ute och flyger igen. Med all CO2 som hon bidrar med kunde man hoppas på bättre politiska resultat. Men allt förblir vid det gamla. Israel förklarade i fredags att ytterligare 1 300 bostäder ska byggas i östra Jerusalem. Madame Rice fördömmer naturligtvis beslutet och skyndar sig sen att dunka den israeliska regeringen i ryggen. Räkna med oss. Nu när Barak Obama lagt ribban ännu högre-« Jerusalem är och förblir odelat under Israels kontroll »- är chanserna till fred och framför allt en rättvis uppgörelse för palestinierna längre bort än någonsin. För att bekräfta situationen meddelar israeliska media att en begäran om att bygga ytterligare 700 bostäder, utöver de 1300, i östra Jerusalem ligger på högsta domstolens bord.

-I veckan träffades G8, där G verkar stå för goddag yxskaft. Det var i alla fall i stort vad som stod i det gemensamma uttalandet efter mötet. Ännu en icke-händelse. Inga beslut om kraftåtgärder för att hindra 15 000 barn att dö i hunger varje dag. Inga beslut om att ta strupgrepp på den spekulation som driver priset på olja och matvaror i höjden. Nej, mötet i Osaka inskränkte sig till  att uppmana OPEC att öka oljeproduktion. Som för att stryka under G8-ländernas marknadsfanatism uppmanades de fattiga länder som subventionerar priset på bensin och viss basföda att upphöra med dessa dumheter. Det bara förvrider marknadsmekanismerna tycker de teoretiskt kunniga. Att det hindrar fattiga människor från att svälta ihjäl har inget med ekonomisk rationalism att göra. Basta.

-Tidningen Washington Post gjorde en intressant jämförelse mellan it-bubblan som sprack i mars 2000 och dagens prisbubbla på oljan. Innan den « nya ekonomin » sprack med en knall hade Nasdaq stigit 640 procent på sex år. Alla minns vi att bara dagar innan kraschen fanns det optimister som förklarade att it-teknik lagt grunden till en ny krisfri kapitalism. I år har oljan slagit 28 prisrekord och sedan november 2001 har priset gått upp med 647 procent. Miljardären George Soros menar att oljepriset är färdigt att rasa, eftersom det inte finns någon större obalans mellan utbud och efterfrågan på råolja. När Nasdaq djupdök var det med 78 procent och 6 000 miljarder dollar gick upp i rök. Hur mycket CO2-fri rök oljan tappar ut när prisbubblan spricker vet vi inte-än.

Mycket mer än så finns det inte att blogga om denna söndag eftermiddag. Fotbollen lämnar jag över till andra. Innan jag slår på TVn för nästa , förhoppningsvis, spännande match. Kanske med spelare som leds av lagledare med mål att göra mer mål än ett.

Andra bloggar: Svensson,Trotten,Proletärbella,Jinge,

Läs även andra bloggares åsikter om Poilitik, Olja, Bush, EM-fotboll, Israel, Irak, al-Maliki, Obama, Condi, Sarkozy, Merkel, G8, Jerusalem, Palestina

Så beskriver den brittiska finanstidningen The Financial Times resultatet av den irländska folkomröstningen, där 53.4 procent sa Nej till Lissabonfördraget som den nya konstitutionen döpts om till efter nederlaget 2005.

-En spark rakt i ansiktet på Irlands politiska och ekonomiska etablissemang, skriver dagstidningen The Independent.

Det är bara här på hemmaplan som ledande politiker låtsas att det regnar.

–Vi har gått vidare med tidigare nej, säger Reinfeldt med ett förakt för demokratiska val som går utöver det mesta en svensk politiker någonsin visat upp. Eller så fattar han helt enkelt inte vad som skett.

En av euroländerna, där vi med vår krona som bekant inte deltar, har satt en slutlig spik i kistan i vilket den europeiska konstitutionen ska begravas. Först sa fransmännen och holländarna nej till grundlagsförslaget 2005 och la på kistlocket. Med yttersta förakt för valresultatet arbetade Nicolas Sarkozy fram ett « nytt » förslag som sades vara en teknisk banalitet som inte krävde folkomröstningar. Knepet var alltför grovt och ingen såg i det nya förslaget något annat än en omstuvning av grunderna i det redan förkastade förslaget. Men om folket inte vill rösta för en ny grundlag, som inrättar en EU-president, en utrikesminister, samordnade militära förband och en avreglerad arbetsmarknad, då låter vi dem inte rösta alls, resonerade Sarkozy och alla andra regeringschefer. Tricket lyckades nästan, eftersom 18 av de 27 medlemsländerna redan ratificerat texten. Men det var utan att ta med i beräkning det irländska parlamentets beslut att låta irländarna rösta. Antagligen var ingen i eliten rädd för ett nej. Alla politiska partier, media, företagsorganisationer och lobbygrupper var för ett ja. Bara två krafter uppmanade till en nejröst- Sinn Féin och finansmannen Declan Ganley, som värnade om Irlands extremt låga företagsbeskattning.

-Vi tolkar resultatet i en positiv anda därför det visar att folket vill ha ett socialt Europa. De känner sig trygga i Europa men vill ha största möjliga demokratiska makt, sa Sinn Féins omstridde ledare Gerry Adams.

Nu väntar ett toppmöte i Bryssel till helgen. Det blir nog inte många glada miner att föreviga för pressfotograferna. José Manuel Barosso försökte att hålla god min inför pressen i går kväll men rynkorna i pannan var djupare än vanligt. Och lite botox kan inte lösa problemet.

-Jag tror att konstitutionen lever än och nu måste vi hitta en lösning, sa Barosso. I ett samtal med Barosso menade Irlands premiärminister Brian Cowen att nejet inte var ett nej till EU.

-Var finns ödmjukheten ? Var finns känslan för att lyssna till folks bekymmer, frågade sig enligt The Independant en Sinn Féinrepresentant i den irländska radion.

Ja det kan man undra. Svaret är naturligtvis att den europeiska elitens EU-projekt aldrig varit ämnat att ge mer makt till folket. Tvärtom, är målet att skapa en politisk, diplomatisk och militär enhet som kan hävda sig tillsammans med USA i kontrollen över världspolititiken ? I den ekvationen finns det inga okända faktorer för den arbetande befolkningens sociala välmående.

I andra media: DN1,DN2,SVD,The Independent,The Financial Times,

Andra bloggar: Trotten,Svensson,Jinge,

Läs även andra bloggares åsikter om Politik, Lissabonfördraget, Irland, Sinn Féin, Barosso, EU, folkomröstning, Reinfeldt

Dollar………………..Olja…………………..Föda…………………….. Svält………….

……………………………En kapitalistisk fyrklöver…………………………….

År 2008 har redan bjudit på ekonomiska kriser utöver det normala. Och vi är bara halvvägs till 2009. Vilka katastrofer och politiska vansinnigheter väntar oss ännu? Ibland sticker man ut hakan och säger att ditten och datten kommer att ske. För det mesta blir det naturligtvis inte som man gissat. Och lika bra är väl det. Annars sker ju inget oväntat och nytt.

Nåväl, i december 2007 stack jag ut min egen haka i Internationalen och gjorde följande prognos över 2008:

”Vad kan vi vänta oss av 2008 ? För sex månader sedan ansåg de flesta prognosmakarna att risken för en recession i USA var relativt liten. Nu anser en majoritet att risken är mycket stor.

Själv ska jag sticka ut hakan och göra mina egna gissningar inför det nya året. Det blir väl fel som vanligt. Ekonomer är bäst på att förutspå recessioner som redan ägt rum.

-Nästa år slår bostadskrisen igenom och träffar hela ekonomin. USA går in i en recession med sänkt produktion under minst två kvartal. Och när USA nyser brukar resten av världen bli förkyld.

-Dollarn fortsätter att falla och 2008 blir början till slutet på en världsekonomi där dollarn härskar i ensamt majestät.

-Börsbubblan i Kina exploderar, drar med sig Kinas banker i en kris som dock inte leder till recession i Mittens rike eftersom den kinesiska staten sitter på 1400 miljarder dollar i valutareserever och makten att använda dem.

– Recessionen i USA och delar av övriga världen sänker oljekonsumtionen och priset per fat olja hamnar under 75 dollar.

Ingen av mina gissningar ovan behöver inträffa. Vi lever i en osäker värld och med en krigshetsare vid rodret i Vita Huset kan allt ske. Tyvärr kanske något mycket värre än vad vi tänkt oss”.

Sex månader in på Herrens år 2008 går det att göra en första osäker utvärdering av mina mer eller mindre kvalificerade gissningar.

-Att bostadskrisen verkligen slog igenom råder det ingen tvekan om. Då en världsbank som Bear Sterns såldes ut för en spottstyver var det panik runt hörnet. Bankledningen hade helt enkelt spekulerat bort skjortan, byxorna och hängslena. Men det räckte inte med att lån getts till fattiga som inte kunde betala tillbaka sina skulder. Rötan satt mycket djupare. Nu räknar specialisterna med att cirka 500 miljarder dollar kommer att stå inskrivet på den slutliga prislappen. IMF talar om 900 miljarder. Inga fickpengar precis. I alla fall inte för de amerikanska skattebetalarna som i sista hand blir de som får betala. För det är väl ingen vettig person som tror att de stora kapitalägarna ska stå för den spillda mjölken. Över en miljon familjer har tvingats lämna hus och grund. De som spekulerade i deras missär sitter lugnt kvar vid poolen och sippar Dry Martini.

-Sedan årets början har den amerikanska dollarn förlorat ytterligare 10 procent i värde till euron, efter ett fall på över 30 procent sedan 2005. Dollarns roll som ensam reservvaluta i världsmåttstock är därför rubbad. Ännu dominerande minskar den dock i betydelse. Eurons roll ökar stadigt och i dag består valutareserverna i världen till 26.5 procent av euro, vilket är upp från 18 procent på bara fem år. Oavsett hur valutakurserna utvecklas under resten av året är 2008 början till slutet på den amerikanska dollarns världsherravälde. Konsekvenserna i USA kan bli drastiska, eftersom det blir allt svårare att finansiera aggressiva krig och stora underskott i betalningarna till utlandet genom att bara öka takten på sedelpressarna.

-Vad som ska ske i Kina under resten av året verkar svårgissat. Att börsbubblan i Shanghai spricker verkar fortfarande möjligt och kanske troligt. Häromdagen djupdök kurserna. Men det är naturligt att partiledningen i Beijing inte vill se svarta börsrubriker inför OS och därför kommer att sätta in konstgjord andning om kursraset blir för stort. Partiledningen har fortfarande makten över bankerna och ett beslut om fria krediter till utsatta finanshus kan räcka för att hålla kvar luften i bubblan.

-Min gissning att priset på oljan kommer att falla tillbaka under 80 dollar per fat innan Jul ser ut att bli årets flopp. I går menade en specialist i bankhuset Merrill Lynch att 250 dollar per fat inte var en omöjlighet inom kort framtid. De som tror att oljepriset ligger långt över 100 dollar per fat för gott säger att efterfrågan ligger över utbudet och att det finns inga utsikter för att produktionen ska kunna öka tillräckligt för att priset ska sjunka. Den dyra oljan är här för att stanna. Jag tror att det är sant på lång sikt men inte på kort sikt. När oljan på några veckor rusar i höjden från 110 dollar till 140 dollar per fat kan det inte förklaras med ökad konsumtion eller lägre utbud. Så snabba prishöjningar kan bara förklaras med att stora mängder kapital söker spekulationsvinster. Enligt The Economist har riskfonder och pensionsfonder mobiliserat över 200 miljarder dollar till oljemarknaden på mindre än ett år. När nu den amerikanska ekonomin går in i en recession och takten i Europa därför också dras ned kommer efterfrågan på olja att minska. Då kommer spekulanterna att rusa mot utgången och prisfallet på oljan kan bli snabb och omfattande. Jag tror i alla fall att priset till Jul kommer att ligga närmare min gissning på 75 dollar än de 140 som gäller i dag för att inte tala om fantasipriser på 250 dollar per fat.

Men George W Bush sitter kvar i Vita Huset till januari 2009. Med en man som tror att Gud styr hans beslut om krig och fred kan man inte vara säker på någonting. Stöveltrampet upp mot Irans gränser börjar att bli oroväckande högt och taktfast. Ett nytt krig i Mellanöstern vänder ut och in på alla ekonomiska prognoser. Den som lever till Jul får se.

I andra media: DN,Financial Times,Husson,Counterpunch,

Läs även andra bloggares åsikter om Politik, Olja, Dollar, Euro, Reservvaluta, Kina, Börsras, Spekulation, Iran,Trotten,Esbati,Jinge,