Huka er- reform på gång.

Här följer den andra delen i beskrivningen av hur nyliberalismen perverterade ordet reform. Första delen hittar du längre ner.

Del II

Thatcher och Reagan.

De båda statscheferna blev symboler för den klasskonfrontation som  sågs som en nödvändighet för att återupprätta industrins vinstmarginaler. Men som i de flesta sociala strider sker motoffensiven under en förledande ideologisk flagg för att krassa kapitalintressen inte ska synas alltför tydligt.

-Löneökningar tjänar inget till. De bara eldar på inflationen som blir alltmer outhärdlig, förklarade de nyliberala ikonerna med nobelpristagaren Milton Friedman i spetsen.

-Vi lever över våra tillgångar, blev ett mantra i arsenalen. Räntorna som i praktiken varit nollräntor eller negativa på grund av den kraftiga inflationen ökades drastiskt av Reagan 1982. Vilket bland annat skapade de fattiga ländernas förödande skuldkris.

-Vi har inte längre råd med omfattande reformer och de som genomförts måste naggas i kanten eller helt avskaffas, gruffade den nyliberala kritiken.

-Skatter och sociala avgifter har nått smärtgränsen. Den statliga hydran måste halshuggas så att den fria verksamheten inte kvävs, maldes det på i borgerliga media.

Vad som under årtionden presenterats som den nya kapitalismens möjligheter, reformer, full sysselsättning, löneökningar från år till år, sades plötsligt vara omöjlighter som drev ekonomin i ruin. Vitt blev till svart, guld blev till sand.

Vägval

Samhället stod i ett vägskäl. Endera bygga vidare på den keynesianska efterkrigspolitiken genom att kraftigt öka den samhälleliga kontrollen över produktionen, genom att förstatliga basindustrier och banker och genom en kraftig utvidgning av den offentliga servicen. Eller sluka den nyliberala « reformivern » med hull och hår. Med den europeiska arbetarklassens ideologiska underläge, med ett fackligt och politiskt ledarskap som vek sig och i allt större utsträckning anammade de nyliberala teserna om marknadens behov av total frihet, låg vägen öppen för Thatcher, Reagan och deras fanatiska efterföljare. Räntechocken och den därpå följande politiken för att kväva inflationen hade ett enda mål – att återupprätta företagens vinstnivåer. Löneandelen av nationalinkomsten skulle tryckas ned med alla medel. Efter 1982 föll mycket riktigt den internationella inflationen snabbt tillbaka ner till ett par procent, den nya massarbetslösheten bromsade lönekampen och kapitalägarna nådde snabbt vad de strävade efter. Enligt Eurostat minskade lönernas andel av nationalinkomsten från 75.7 procent 1982 till 68.1 procent 1998. Lönerna hängde knappt med i inflationstakten och snart kunde kapitalägarna till hundra procent ta hand om frukterna av produktivitetens utveckling. Ett fall från 75.7 procent till 68.1 procent i löneandelen ser inte så imponerande ut men i rena pengar handlar det om  tiotusentals miljarder kronor som fördes över till kapitalägarnas konton.

Möjligt eller omöjligt ?

Den nyliberala offensiven har skördat stora segrar. Ekonomiskt har de arbetande tryckts tillbaka och får vara nöjda om reallönerna stiger en smula. Men frågan är om inte nyliberalismens ideologiska seger är viktigast? Idén att det inte finns något alternativ till den förda politiken har djupt förankrats långt in i arbetarleden Att nedskärningar i den offentliga servicen motiveras med att det kostar för mycket uppfattas av många som ett korrekt argument. Att de fackliga organsationerna ska hålla tillbaka lönekraven för att inte väcka inflationen har också fått status av odiskutabel sanning.

-Det är inte möjligt, det kostar för mycket, är ständigt det svar som ges när krav ställs på sjukvården, skolorna, daghemmen, offentliga transporter och annan samhällsservice. Att det aldrig ställs frågor om vi har råd att bygga blänkande bankpalats och skrytkontor anses normalt.

När det inte går att skylla på kostnaderna för att säga nej till riktiga reformer då får istället globaliseringen ta skulden. –Det går inte att höja reallönerna för då flyttar företagen till Kina. Om det inte vore för de där kineserna eller indierna för den delen så vore allt möjligt men nu krävs det att vi är konkurrenskraftiga på den internationella marknaden, hävdas det. Det är sant att Kinas och Indiens inkorporering i den kapitalistiska världsmarknaden har gjort det svårare för arbetare i redan etablerade industriländer att ta kamp för sina intressen. Men svårt är inte samma sak som omöjligt. Vissa industrier drabbas hårdare än andra. Men det var också sant under Japans och Sydkoreas snabba frammarch på slutet av 70- och under 80-talet. Varvsarbetarna i Sverige vet hur det går då den globala konkurrensen blir för hård samtidigt som efterfrågan på det man producerar minskar. Den väg som nyliberalismen och kapitalägarna säger är den enda leder i själva verket till ekonomisk katastrof. Vinstnivåerna i produktionen i Nord kan bara hållas uppe så länge produktiviteten per arbetad timme ligger högt över vad som är vanligt i den kinesiska, indiska eller vietnamesiska industrin. Och det räcker inte med det. Reallönerna får inte heller stiga i mycket snabbare takt än inflationen och helst inte alls.

Lönernas andel i nationalinkomsten

Linje med cirklar =G7- länder

Linje med fyrkant= OECD

Källa: IMF 2007

.. …i morgon onsdag följer tredje och sista delen..

Läs även andra bloggares åsikter om Politik, Thatcher, Reagan, Keynes, inflation, nationalinkomst,

I andra bloggar: Proletärbella,Jinge,EPI,

I media: ETC,

Huka er- reform på gång.

I tre dagar kommer vi att publicera en följetong om hur nyliberalismen lyckats pervertera och ta till sig ordet ”reform”. Det som en gång var ett honnörsord i arbetarrörelsen sprider nu rädsla om vad som väntar.

Del I :

Ords innebörd växlar med tider och mode. För ordet reform gäller det kanske mer än vanligt. När arbetarrörelsen i sin ungdom krävde refomer då tändes hopp om bättre levnadsvillkor bland de arbetande människorna. Åtta timmars arbetsdag blev norm. Barnarbete förbjöds. Sjukkassan inrättades. Arbetslöshet betydde inte längre omedelbar katastrof. Undervisningen demokratiserades och alla ungar fick gå minst nio år i skolan. ATP inrättades och att bli gammal betydde inte längre att sitta på undantag om man saknade sparade medel. Reformer gav hopp och ordet smakade bra.

Sedan början av 80-talet ger ordet en bitter eftersmak. Reform blir synonym för försämringar av redan fungerande sociala skyddsnät och förordningar. När Göran Persson och numera Reinfeldt säger att något måste reformeras då hukar sig de flesta och undrar vad ska de nu ta ifrån mig. Pensionsreformens syfte är att försämra pensionerna. Arbetsmarknadsreformer är till för att underlätta exploateringen av arbetskraften. Listan på « reformer » som i själva verket är steg bakåt kan göras lång.

Tage Erlander: ATPs grundare

Reformer som var reformer.

Efter andra världskrigets slut sågs inte kapitalismen med blida ögon. För stora delar av den internationella arbetarrörelsen var den roten till allt ont. Om Sovjetunionen inte varit ett skräckexempel på socialism som spelade borgerligheten i händerna är det många historiker som frågar sig hur klasstriderna i Grekland, Italien och Frankrike efter andra världskrigets slut kunde ha slutat. Med Saltsjöbadsavtalet 1938 slöt den svenska socialdemokratin klassfred med SAF(Svenska arbetsgivarföreningen) och eftersom svensk industri kunde producera och exportera till ett sargat Europa, i behov av allt, fanns det plats för reformer som verkligen var reformer. Kapitalet kunde skapa sig en social legitimitet och ge mer eller mindre vad den lovade, som kortare arbetstid, fler semesterveckor, fri skolgång för barnen och så småningom ATP som hindrade äldre från att sättas på backen.

Men den främsta orsaken till att kapitalismen kunde skapa sig legitimitet i de arbetandes ögon var det faktum att reallönerna ökade stadigt i takt med produktivitetsutvecklingen. I kolletivavtalen mellan LO och SAF var det aldrig frågan om att frukterna av den stigande produktiviteten enbart skulle tillfalla kapitalägarna. Full sysselsättning och årligen stigande reallöner garanterade social stabilitet och lugn på arbetsplatserna. Ur detta föddes också en ideologi om blandekonomi och en krisfri kapitalism. Både ekonomer och politiker omfattade den brittiska ekonomen George M. Keynes recept för styrning av kapitalismen via statliga ingrepp i den privata sektorn . Med hjälp av industripolitik, räntepolitik och penningpolitik ansågs staten ha de nödvändiga instrumenten för att « planera » den moderna kapitalismen. Enligt den dominerande ideologin var det inte de som ägde produktionsmedlen som bestämde över den privata industrins produktion utan företagens verkställande direktörer som oftast inte var stora aktieägare i företaget. I den ekonomiska litteraturen kallades det « the managerial revolution ». I verkligheten var det bara en parentes i efterkrigstidens kapitalistiska anpassning till arbetarrörelsens styrka.

Oljekris och stagflation.

Med oljekrisen 1973 och den följande stagflationen, låg tillväxt kombinerat med hög inflation, blev det tvärstopp i det positiva reformerandet. De stadiga reallöneökningarna hade börjat undergräva de kapitalistiska företagens vinstmarginaler. I USA började vinstnivåerna i industrin att minska redan 1967 och i Europa mellan 1970-74. Lönernas andel i nationalinkomsten hade helt enkelt blivit för stor i

John Myanard Keynes

kapitalägarnas tycke eftersom vinsten hamnade i kläm. Enligt Eurostat nådde löneandelen i Europas industriländer sin högsta nivå med 76.3 procent 1975. Fram till dess hade inflationen hållit löneandelen i schack, men mellan 1972 till 1975 steg löneandelen flera procentenheter vilket motsvarade enorma belopp i rena pengar. För höga löner , inflation på mer än tio procent och stagnerande tillväxt var för mycket för kapitalägarna att svälja. Motoffensiven kom snabbt och brutalt. Att arbetarrörelsen inte var beredd att möta offensiven med en effektiv mobilisering av sina trupper hjälpte naturligtvis till.

…fortsättning följer i morgon tisdag 1 juli

Hel linje: lönernas andel av nationalinkomsten i EU-15 (skala till vänster)

Streckad linje: genomsnittliga inflationen i EU-15 (skala till höger)

Källa:Eurostat

Läs även andra bloggares åsikter om Politik, Erlander, Reinfeldt, Göran Persson, ATP, JM Keynes, reform, SAF, nyliberalism,

Maoist till premiärminister

Marxist-leninist till president

I torsdags tog Nepals premiärminister, Girija Prasad Koirala, till sist konsekvenserna av valnederlaget i maj och avgick. En åttioårig legend och borgerlig kompromisspolitiker från det förlorande borgerliga Nepali Congress. Han satt nästan lika fastgjuten vid sitt uppdrag som Zimbabwes Mugabe.

Nu talar det mesta för att det blir maoisternas historiske ledare Pushpa Kamal ´Dahal, ”Den förskräcklige”, som blir näste premiärminister för den regering, som inte bara ska leda arbetet med en ny konstitution efter den störtade feodala monarkin, utan också måste formulera ett program som kan möta mat- och energikrisen liksom det självklara kravet med regionalt självstyre för flera nationella minoriteter. För att kunna få stöd från en majoritet i det nyvalda parlamentet är maoisterna i färd med att bygga en allians med sin distanserade rival UML, De Förenade Marxist-Leninisterna, som för övrigt fram till åtminstone sitt valnederlag sågs som Vänsterpartiets systerparti. Köttbenet till UML blir då att de får posten som president. En post som är mest ceremoniell och med lite makt. Men ändå den som kongresspartiets gamle Koirala så länge försökte att kröna sina sista politiska år med.

Märkligt nog och det kan klinga mycket lustigt i våra öron, kan det snart vara så att Nepal har en maoist till premiärminister och en marxist-leninist till president. Maoisternas hårda kamp för att till sist krossa den feodala monarkin är tveklöst en historisk bedrift. Men annars kan vi nog ta de färgstarka – ismerna ( som bottnar i stalinistisk historia ) med många nypor salt. I kanske Asiens fattigaste land, med en befolkning långt mer utarmad än i exempelvis Bangladesh, kan nog ingen annan politisk retorik vinna gehör än den som kan ge en bild av en segrande arbetar- och bondestat. De politiska program som de bägge rörelser bär upp handlar enkom om vad den ryske marxisten Lenin en gång kallade revolutionens borgerligt-demokratiska uppgifter. Dessa fokus är naturligtvis korrekta i detta sammanhang, men landets extrema ekonomiska eftersläpning i den globala senkapitalismen, tillsammans med det faktum att Nepal geografiskt ligger i en glödhet politisk region, med gräns bland annat till Tibet, gör att även blygsamma sociala krav nära nog omedelbart kommer att krascha med en dekadent världsekonomi. En politisk kraft som snabbt har insett detta är USA som normalt vägrar att tala med även ”segrande terrorister”. Här har man gjort en undantag från sin annars så stumma skurkstatsdiplomati och fört fram budskapet att USA gärna ser en dialog med ”Den Förskräcklige” Mr Dahal.

Läs även andra bloggares åsikter om Indien, Nepal, Marxist-leninist, maoist, maoisterna i Nepal, Tibet, Lenin

Iran – nya varsel om

ANFALLSKRIG

I den senaste utgåvan av The New Yorker visar den mycket ansedde Seymour M Hersh hur Bush – i samförstånd med många demokrater – i skymundan förbereder slagfältet i Iran för ett kommande anfallskrig från USA.

I ett dekret godkänt av de bägge partiapparaternas ledare, ”de åttas gäng”, både i senaten och i kongressen anger Hersh att nära tre miljarder kronor har styrts över till hemliga operationer inne i Iran för att ”destabilisera det religiösa ledarskapet”. Pengarna ska gå till stöd åt oppositionella nationella minoritetsgrupper, främst bland Ahwasiaraber och i iranska Baluchistan. Gränsöverskridande operationer har redan iscensatts vid ett flertal tillfällen. I TV har Aljazeera också flera gånger visat hur amerikanska specialstyrkor på irakisk mark (!) tränar regimfientliga iranska grupper militärt. Men med dessa stora anslag kan de underjordiska operationerna öka markant. ”Slagfältet förbereds” är den hotfulla rubriken till Hersh`s avslöjande.

De nya resurserna togs fram samtidigt som det i en samlad utvärdering från de olika amerikanska underrättelsetjänsterna hette att Iran hade avbrutit sitt arbete med att utveckla egna kärnvapen redan 2003. En slutsats som var oerhört generande framförallt för den mest aggresive krigsförespråkaren, vicepresident Cheney. Men han och hans chef, Bush, har tillsammans med Israel gjort allt för att tona ner dessa besvärliga fakta. Stödet till nationella minoritetsgrupper, i syfte att destabilisera olika regimer, har blivit en gängse politik för de senaste decenniernas amerikanska administrationer. Alltifrån Kosovo, över Irak till Bolivia, och så nu Iran. Hersh`s nya avslöjanden tillsammans med den israeliska flygmanövern över Medelhavet nyligen, där man tränade flyganfall mot Iran, är svarta varsel som måste mötas med skärpt beredskap från antikrigsrörelsen.

Läs även andra bloggares åsikter om USA, Iran, CIA, Amerikanska underrättelsetjänster, The New Yorker, Anfallskrig mot Iran, Israel, demokrater, republikaner

I andra media: DN,SVD

I helgen, 28-29 juni, håller det Nya Antikapitalistiska Partiet, i vardande, sin första större nationella samling för att diskutera vad som återstår att göra innan en konstituerande kongress kan hållas vid årets slut. Målet att göra ett kvalitativt språng framåt verkar ligga inom räckhåll. Det finns redan 300 arbetsgrupper i landet med cirka 8 000 deltagare , vilket Alain Krivine i dagens Le Monde säger är över förväntan. LCR som är den franska sektionen av Fjärde Internationalen kommer att upplösa sig självt i det nya partiet när en kongress förklarar bildat. Då är förhoppningsvis 10 000 – 12 000 medlemmar i ett parti som på allvar kan ta upp kampen mot den franska högerregeringens anti-sociala « reformer ». Ett parti som också vägrar att kompromissa med det franska socialistpartiet som alltmer anammar en ljum social-liberalism.

Samtidigt som NAP formas kliver LCRs presidentkandidat Olivier Besancenot fram i opinionsundersökningarna som den främste motståndaren till Sarkozys högerpolitik. I dag lördag den 29 juni har den största franska dagstidningen Le Monde en första sida med huvudrubriken : Olivier Besancenot skakar om vänstern. Med det menar Le Monde att socialistpartiet är skakat. Partiledningen har redan tillsatt en arbetsgrupp för att lägga upp en strategi och taktik för hur socialisterna ska bemöta hotet från vänster. I den senaste opinionsundersökningen från 19 juni publicerad av Le Figaro, fransk högertidning, anser en majoritet av de tillfrågade att Besancenot är den främste motståndaren till Sarkozy politik. En tankesmedja som arbetar för Socialistpartiet oroar sig för den plats som NPA kan få till vänster om sossarna.

-Medan PS debatterar sin allianspolitik och om behovet att anamma vissa nyliberala idéer öppnas nya perspektiv för den strömning som Besancenot representerar, skriver Jean Jaurès-fondationen.

Det blir ett spännande halvår fram till NPAs födelse, som vi kommer att följa regelbundet.

I media: Le Monde,Rouge,

Läs även andra bloggares åsikter om Politik, Frankrike, LCR, Besancenot, Nytt Antikapitalistiskt Parti, Le Monde, Le Figaro

Miljardärerna är fattiga.

Det hopp om framtiden som Mugabe en gång inkarnerade har bleknat bort. Revolutionären som ledde den väpnade befrielsen av appartheidstaten Rhodesia och som 1980 utropade den självständiga staten Zimbabwe har sedan dess färdats en lång väg. I dag är den förre befrielsekämpen en blodig diktator som driver landet i ruin.

-Bara Gud kan ta ifrån mig makten han gett mig, säger nu den 84–årige. Om situationen i Zimbabwe inte vore så katastrofal för befolkningen kunde man le åt den gamle mannens nyvunna religiositet. Men läget inbjuder inte till leenden.

Ekonomin har körts i botten. Till en viss del beror det på de internationella sanktioner som den forna kolonialmakten Storbritannien lyckats hämnas med. Jordbruket som dominerades av de vita farmarna reformerades helt riktigt av Mugabe men den jord som de vita använde till att odla tobak på gavs i smålotter till hans eget partis byråkrater och anhängare. De hade vare sig kunskap eller utrustning för att driva jordbruk och mycket snabbt sjönk produktionen till katastrofalt låga nivåer som ledde till att Zimbabwe fick importera säd. Från att ha varit Södra Afrikas största exportör av vete är nu landet sedan flera år beroende av FNs hjälpprogram.

Robert Mugabes enda svar på den ekonomiska krisen är att låta statens sedelpressar snurra allt snabbare. Den 25 juni kostade en cigarett 1 miljard zimbabwedollar. Veckan innan kostade den hälften. Om en vecka kostar den säkert 2 miljarder Z$. En kopp kaffe kostade i veckan också 1 miljard Z$. Just nu ligger inflationen på den svindlande siffran 300 000 procent per år. I januari var den 100 000 procent. Det är svårt att förställa sig vad en galloperande inflation innebär för befolkningens vardag. Den som arbetar och får lön i kontanta pengar måste omedelbart köpa varor, för nästa dag har lönen kanske redan förlorat hälften av sin köpkraft. Men i de flesta butikerna i Harare gapar hyllorna tomt. Att vara multimiljardär i Z$ är ingen garanti mot svält och nöd. De enda som inte utblottas av en galloperande inflation är de redan rika som omedelbart kan omvandla alla sina tillgångar till amerikanska dollar eller fasta tillgångar som behåller sitt värde. För resten av befolkningen gäller det att improvisera.

Det är under sådana förhållanden som Robert Mugabe beslutat att med alla medel behålla makten som han säger att Gud gett honom. I dag den 27 juni går nyvalet i Zimbabwe av stapeln. Det finns bara en kandidat kvar. De som segrade i det något så när demokratiska valet i mars jagas med påkar, fängslas och i vissa fall mördas. Robert Mugabe kommer att behålla makten ännu en tid. Men valsegern kan bli en verklig pyrrhusseger. Landet faller samman i ruiner och det är inte Gud som är räddaren.

I andra media: DN1,DN2,SVD1,SVD2,
Läs även andra bloggares åsikter om Politik, Zimbabwe, Mugabe, Inflation, svält, korruption,

En brittisk demonstration mot BNP

Socialdemokraterna

leker med elden

Gordon Brown fick i morse i sitt hem på Downing Street Nr 10 besked om ett mycket smärtsamt valresultat i ett brittiskt fyllnadsval. Detta samtidigt som han ska fira att det gått ett år sedan han tog över efter Tony Blair. Det var parlamentsplatsen efter den nyvalde konservative borgmästaren för London, Boris Johnson, som skulle återbesättas.

Mandatet går traditionellt till högern så det var ingen sensation att de konservativas kandidat tog hem en mycket klar majoritet med 10.116 röster. Labours nästan totala tapp av sina traditionella väljare var däremot en sensation. Partiets kandidat förlorade depositionsavgiften och blev med bara 1,066 röster utmarkerad inte bara av The Green Party, med 1.3221 röster, utan för första gången även av det bruna partiet, British National Party, med 1.243 röster.

När jag såg nyheten flimra till på datorskärmen hade jag precis läst färdigt en intervju med Åsa Linderborg i tidningen Internationalen. Hennes mörka profetia bekräftas redan nu i England. ”Tror du sossarna kommer att kunna vända trenden ifall de vinner nästa val?”, frågar tidningens Katarina Wikström. Åsa Linderborgs svar manar till mer än eftertanke:

”Nej, jag tror inte det. De kan inte bedriva någon vettig opposition mot borgarna för deras politik är inte radikalt annorlunda. Nyckeln ligger i fördelningspolitiken. Folk kommer att bli jättebesvikna på socialdemokraterna när de märker att kapitalet inte omfördelas mer rättvist. Och då leker man verkligen med elden för då kommer högerextremismen att bryta igenom på allvar.”

Läs även andra bloggares åsikter om Labour, fyllnadsval, nazister, British National Party, Nationella Motståndsrörelsen, Sverigedemokraterna, politik, socialdemokraterna, Åsa Linderborg

FRAnkrike.

I november protesterade domare och rättspersonal mot Justitieministern.

Det börjar likna en internationell samordning, en tyst överenskommelse mellan regeringar. FRA är inte unikt svenskt. Sarkozys högerregering har lagt ett lagförslag som i mycket liknar det svenska FRA. I Storbritannien finns redan en väl utvecklad övervakning av individen. I USA har bushadministrationen drivit igenom en lag om avlyssning av medborgarnas kommunikationer som många anser strider mot grundlagen. I Frankrike heter lagen med en förkortning Lopsi, lag om riktlinjer för den interna säkerhetens funktion.

Det är för många lagar med liknande innehåll som antas parallellt för att det ska vara en tillfällighet. Man behöver inte vara paranoid för att se svensk, amerikansk, brittisk och fransk säkerhetspolis i kulisserna.

Lopsi är en lag som griper in på tre skilda områden.

1. Det område som ligger närmast FRA är Lopsis kontroll av datortrafiken. En domare kan ge polismyndigheten rätt att plantera ett virus i en dator för att läsa av allt vad ägaren av datorn sysslar med. Den ges också rätten att lagra all information som finns i datorn samt att föra denna information vidare till andra myndigheter. Domaren ger tillstånd till avlyssningen i perioder av 2×4 månader.
2. Pericles är namnet på en mjukvara som säkerhetspolisen ska kunna använda utan något speciellt tillstånd. Pericles gör det möjligt att samköra alla nationella register om exemplvis körkort, socialförsäkringar, mobilkort, obetalda räkningar och annan information om den enskilde individen. Den här typen av totalbild över enskilda personer har inte varit möjlig i Frankrike hittills.
3. I Frankrike är det så kallade förundersökningsdomare som har hand om brottsutredningar. Lipso kommer att starkt begränsa brottsutredarens möjlighet att kontrollera olika myndigheters och nationella säkerhetsorganisationers aktiviteter. I dag kan en domare utan förvarning slå till och göra en husundersökning var han vill inom ramen för utredningen av ett brott. Lipso avskaffar den rätten, så till vida att om lagen antas måste domaren först informera myndigheten om den kommande husundersökningen. Det blir alltså gott om tid att städa skåpen.

Samtliga lagar av FRA-liknande karaktär går i samma riktning. Den exekutiva makten tar sig administrativa rättigheter som inkräktar på den parlamentariska demokratin och framför allt individens rätt till ett skyddat privatliv. Det rimmar illa med de borgerligas ständiga hyllning av individens frihet. Se upp för polisstaten som smyger sig på.

Andra bloggar: Svensson,Kulturbloggen,Trotten,Esbati,

I andra media: AB3,DN,DN2,AB,AB2,SVD,Expressen

Läs även andra bloggares åsikter om FRA, Frankrike, Säkerhetspolis, Datorvirus, individuell frihet

Visste du att det finns riktiga troll ? De är vare sig fula eller stora och klumpiga med ilskna små ögon. De kallas troll av företagare och finanshus. Trollen är bolag vars hela verksamhet går ut på köpa upp så många patenträtter som möjligt. Trollen har hittills bara funnits i USA men har nu också tagit klivet över Atlanten.

Men hur kan man göra pengar med företag vars enda tillgång är patenter ? Svaret är att deras verksamhet i det närmaste kan kallas utpressning. Trollen låter större företag lansera nya produkter. Microsoft och andra giganter köper upp tusentals halvfabrikat från sina underleverantörer som i sin tur också köpt av underleverantörer. Microsoft, Ford, IBM och andra jättar vet helt enkelt inte vilka patent som är inblandade. Trollen slår till då produktionen redan löper och stämmer företaget för plagiat och brott mot patenträtten. Det är inga småsummor det handlar om. De flesta företagen betalar direkt till trollet för att slippa långa utdragna rättegångar. Medtronic i USA betalade 1 350 miljoner dollar till ett trollet Michelson. Eolas fick 521 miljoner dollar av Microsoft. Listan av företag som betalat stora summor till trollen är lång. Att den enskilde kan ta patent på en produkt är inget att säga om men när patenten blir en vara i sig då spårar det ur. De pengar som trollen tvingar till sig går naturligtvis ut över de som arbetar i de åtalade företagen och utöver konsumenten som får betala mer för sina varor när de drabbade företagen kompenserar sig via högre priser. Ännu en aktivitet i djungelkapitalismen som en regering som i första hand ser till de arbetandes intressen borde förbjuda.

Hej på er alla som efter en lång trevlig helg nu undrar vad som hänt i Världen, mellan sillen och jordgubbarna. Det är söndag igen och dags för en liten tutti frutti av stora och små händelser.

-Varför inte börja med de små händelserna -Sverige åkte ut ur EM med en smäll som hördes långväga. Den ryska björnen skulle stoppas och vägen fram till titeln röjas. I stället för en lufsig björn mötte de blå-gula elva röda vinthundar som sågade sig igenom det svenska försvaret med en snabbhet som mest påminde om det sovjetiska hockeylandslagets bästa tid då Krutov, Larianov och Makarov öste in mål på alla motståndare. Ingen som uppskattar bra fotboll hade protesterat om det blivit 5-0 i stället för 2-0 i baken. Att de sedan körde över Holland visar att vinsten mot Sverige inte var en tillfällighet.

–I Norge står däremot glädjen i topp. Magnus Carlsen heter den sjuttonåring som sätter all världens schackmästare på plats. Ingen sedan Bobby Fischers dagar har i så ung ålder på detta sätt sopat brädet med sina motståndare. Magnus är redan tvåa på världsrankingen endast några poäng efter världsmästaren Vishy Anand. På midsommarafton slutade han ensam etta i Aerosvits storturnering på krimhalvön. Han gick som enda spelare obesegrad genom turneringen, med fem segrar och sex oavgjorda partier. Snart får vi se norrmän med svart-vitrutiga halsdukar skriande ”spela e4”, ”slå Drottningen”. Om du vill veta mer ta en titt på den här adressen: Chessbase,

–På det politiska spelbrädet finns det däremot ingen orsak till glädjefnatt. John McCain, som hittills försökt att framstå som en ”miljövänlig” kandidat, sa i veckan att han ska bygga 45 nya kärnkraftverk om han blir president. På lite längre sikt menade han att det behövs 100 nya. Samtidigt sa han att han stödjer Bushs förslag att skrota förbudet mot ”off-shore” borrning efter olja och gas. Man drabbas av svindel och tror inte att det kan vara sant. På ena sidan av brädet pratas det om klimatförändringen och hotet mot hela mänsklighetens livsvillkor. Men de flesta bara pratar. På andra sidan däremot är det bara ”action” som räknas: bygg fler kärnkraftverk(vad har hänt med riskfaktorn?), bygg fler kolkraftverk(med skitprat om ren teknik), tvinga på Irak ett oljeavtal som på nytt släpper in Exxon,Shell,BP och Total för att plundra Iraks naturtillgång nummer ett. Beslutet att starta off-shoreborrning möter dock ett stort problem. Det finns inte tillräckligt med specialutrustade båtar för djuphavsborrning. De som finns är redan inbokade för många år framåt, vilket också gäller det 80-tal båtar som är under konstruktion. Billig olja under 90-talet satte stopp för alla nyinvesteringar i sökandet efter olja. Lilla Sverige är nu också med i jakten på olja och gas. Stena Offshore har beställt ett borrfartyg av Samsung Heavy Industries som ska klara av arktiska is- och klimatförhållanden, för den nätta summan 942 miljoner US$. Borde inte den svenska regeringen ingripa och sätta stopp för skövlingen av de arktiska farvattnen? Eller…är den köpt?

–Dagarna innan Midsommar var hektiska här i Bryssel. Irländarna hade fräckheten att säga nej till Lissabonfördraget. Eftersom ledarna inte kan välja ett nytt folk var huvudfrågan för de 27 ländernas statschefer hur man ska bära sig åt för att tvinga Irland att skriva under avtalet. Att en majoritet sagt nej och att EUs regler klart anger att en ny konstitution ska skrivas under av alla 27 medlemsländerna hindrar inte Sarkozy och Merkel med flera att försöka hitta vägar som kan ignorera det irländska varlresultatet.

En specialstatus för Irland är inte möjligt. Därför verkar enda möjligheten vara att på något sätt få till ett omval. Men även den möjligheten ser inte ljus ut eftersom risken för att folket än en gång säger nej är stor och då är verkligen det kokta fläsket stekt för den europeiska elitens strävan att skapa en överstatlighet med vida befogenheter.

–En nätt summa på 23 miljarder US$ har försvunnit i Irak. Tidskriften Panorama skriver att det amerikanska försvarets auditenhet siktar in sig på 70 amerikanska bolag som skott sig ordentligt på kriget. I främsta ledet står Halliburton som Dick Cheney dirigerade innan han blev vice-president. Allt som de 150 000 soldaterna konsumerar i Irak flygs in från USA via Kuwait. Till och med driksvattnet, hamburgaren, grönsakerna, frukten och glassen importeras från USA av amerikanska underleverantörer. Företagen som leverar varorna har i sin tur över 160 000 anställda på plats. Vanligaste sättet att smörja kråset är saltade fakturor. Försvarets inspektion säger enligt BBC att 8.2 miljarder dollar betalats ut till underleverantörer utan klarhet om vart pengarna tagit vägen. En faktura för 320 miljoner dollar till ”löner till irakiska anställda” utan att någon vet vilka de är och var de arbetar är ett exempel bland många. Den irakiska regeringens medlemmar skor sig säkerligen utan samvetskval. Premiärministern Al-Maliki har förbjudit alla undersökningar om korruption och muttagning mot honom själv, hans 33 ministrar och alla höga funktionärer. Endast han själv kan ge grönt ljus till en undersökning. De senaste sex månaderna har Al-Maliki redan lagt ned 48 undersökningar om korruption. Gissa själv varför, om du vill delta i vår bloggs hets mot världens härskare.

–Förbereder Israel en attack mot Irans kärnkraftsanläggningar? Frågan är mer än berättigad efter den mycket stora flygmanöver som Israel nyligen utförde över Medelhavet. Mer än 100 F-15 deltog i manövern. Israels försvarsminister Ehoud Barak var i Paris i veckan för att diskutera Iran med President Sarkozy och för att förbereda den senares närastående besök i Israel. Den franska högerregeringens ändrade utrikeskurs tar allt tydligare former. Det var ingen tillfällighet eller tomt smicker när George Bush vid sitt nyliga besök i Paris kallade Frankrike för ”USAs bästa vän”. Borta är Frankrikes formella neutralitet i konflikten Israel- Palestina och borta är den relativa militära självständigheten inom NATO. I Paris gav Ehoud Barak en intervju till dagstidningen Le Monde i vilken han säger att ”Iran är en utmaning för hela världen. Jag kan inte föreställa mig en stabil värld om Iran tillåts utveckla kärnvapen. Inte för att de omedelbart kommer att släppa en bomb på närmaste granne utan därför att det skulle betyda slutet på icke-spridningsfördraget.” Fantastiskt! Det enda landet i världen med en mycket stor kärnvanpenarsenal och som aldrig medget det är Israel. Militärexperter menar att Israel har minst 200 kärnvapenladdningar.

–Till sist, heder åt Socialistiska Partiets avdelning i Umeå. Avdelningens nej tack till hundslagsmålet om Stieg Larssons arv är för mig högsta utslaget på en moralisk mätsticka. Hade Stieg skrivit detta testamente år 2004 i fullt medvetande om att vi alla är förgängliga och med en uttryckt önskan att miljontals kronor skulle gå til Socialistiska Partiet hade det inte varit fel att acceptera mannan. Men ett testamente från 1977 som Stieg aldrig nämnt efter sin återkomst från Eritrea blir bara fel. Ingen av oss i Socialistiska Partiet vet om Stieg när han dog hade samma önskan som uttrycks i testamentet 1977. Därför vore det helt fel av SPs avdelning i Umeå att göra anspråk på arvet. Att hans livskamrat inte får vad hon enligt sunt förnuft borde få visar bara att den svenska lagstiftningen om äktenskap och samboende inte är bra. Den diskriminerar.

Läs även andra bloggares åsikter om Politik, Israel, Palestina, Frankrike, Sarkozy, NATO, Fotbolls EM, schack, kärnkraftverk, kolkraftverk, McCain