Stillsam barockrealism på 1600-talet av den spanske målaren Sánchez Cotán kallad ”kålhuvud, melon och gurka”. I blickfånget finns också ett äpple. Fina ingredienser för en försommarsallad. En helt annan fråga är om ett kålhuvud på egen hand kan klara av att sköta en hel salladsbar?

Nej. Naturligtvis inte. Framförallt inte ett politiskt kålhuvud som Fredrick Federley. Centerpartistisk påläggskalv, riksdagsman och ordförande i centerrörelsens ungdomsförbund. Dessutom känd lebeman från lekarna på Stureplan.

Bakgrunden är den kända antifackliga kampanjen runt salladsbaren Wild´n Fresh i Göteborg, vars ägare, Sofia Appelgren, vägrade att teckna kollektivavtal. Federley och Dominika Peczynski, skrikig programledare i TV3 och Kanal 5, blev då så upprymda över en lyckad nyliberal kampanj i media att de också gav sig in i branschen. Men, som Katrine Kielos skriver i Arena: ”den enda affärsidé som Fredrik Federley och Dominika Peczynski hade när de öppnade grönsaksverksamhet vid Stureplan var att inte teckna kollektivavtal”.

Carl Bildt brukade prata om en rödgrön röra. Men här serverades en riktigt mörkblå sallad och den föll inte så många i smaken. Därför gick det också som det gick. Det blev en riktigt skitig konkurs i stället för fräscha små salladsrätter…

Enligt Dagens Eko så blir det vi skattebetalare samt andra företagare som för stå för största delen av kalaset. Andra ”bävrar” kommer att gå miste om runt 250 000 kronor och skattebetalarna får betala 65 000 kronor i lönegaranti till dem som förlorade jobbet samt obetalda skatter. Skulderna i konkursboet ska vara 573 000 kronor, tillgångarna knappt 9 000 kronor. Kocken Jonas Mårtensson har fordringar i konkursboet på 161 000 kronor och Dominika Peczynski har nu, via sitt bolag med det passande namnet Mafioso PR, krav på 102 000 kronor!

Federley skyller på att lokalen var för varm och att det blev problem med sophämtningen. Själv kan han inte stå för fiolerna. Kanske utblottad? Kanske får han vigga ihop pengarna till helröret när han nästa gång ska nöta byxbak på Stureplan? Maud Olofssons ivrigaste ”bäverunge”, kanske hennes kronprins, med anspråk på högsta betyg när det gäller affärer och företagsamhet, har alltså orsakat en politisk katastrof för sitt centerparti. Snart får han lämna alla sina förtroendeuppdrag…

Eller? Vad händer? Nja, inte mycket. Bara några små ringar på vattnet. Sedan blir det stilla. Inte en endaste krusning. Det borgerliga Sverige tiger tyst. Tänk om det handlat om en ung socialdemokratisk framgångspolitiker, som öppnat en bar med fullständig demokrati och en ordning där alla i jämlikhetens namn var kockar. Ett näringsställe som dessutom serverat röd sallad. Tänk då om denna bar kursat på samma smutsiga sätt som Federleys tillhåll. Hade då skandalen blivit så avmätt. Så avslagen?

Sen är det en helt annan sak att det kanske är väl elakt att kalla vår centerpartist för ett kålhuvud. Tänk bara vad gott det är med hemlagat rotmos och en simmig fläsklägg. Inte för inte kallas också kålroten för swede på engelska och Schwede på tyska…

I andra media: Dagens Arena,SVD

På andra bloggar: Trotten, Esbati, Alliansfritt,

Läs även andra bloggares åsikter om Politik, Frederick Federlay, Centerpartiet, Maud Olofsson, Carl Bildt, Stureplan, Wild’n Fresh, Mafiosi PR, Salladsbar, Kollektivavtal

I det lilla men ytterst välmående Rikistan bor det bara 1 125 personer. Som tur är för dem skyddas de av höga murar och lagar från Fattigstan, där två miljarder inte lika välmående trängs.

I Rikistan lever människorna under ett ständigt gissel. Ingen vet hur de ska spendera sina pengar. Hur de än vräker sig i lyx, bygger slott, glider fram i en yacht eller lyfter till Las Vegas i privatjet fortsätter förmögenheterna att växa. För de har alla mer än en miljard dollar i tillgångar och årliga ränte- och kapitalinkomster som du och jag skulle ha stora besvär att göra av med.

I Fattigstan räcker de flestas inkomster inte till ett riktigt mål mat om dagen för hela familjen. Varje dag dör cirka 14 000 barn av undernäring i de bortglömdas rike. Redan innan de senaste prisökningarna på säd och andra grödor saknade många mat för dagen. Nu ligger bokstavligen allt utom räckhåll. I Haiti finns det lerkakor att köpa i gatustånden. Jo, du läste rätt. Det är tunna kakor med vanlig lera som ersättning för mjöl. Det barkbröd som åts under nödår i norra Sverige smakade troligen alldeles utmärkt i jämförelse.

I Rikistan finns ingen rasism eller utlänningsnämnd som sätter dig på ett plan till ett okänt öde. Du blir automatiskt medborgare under förutsättning att du är värd cirka sex miljarder svenska kronor. Hudfärg, religion och ursprung spelar ingen roll. Dina tillgångar är ditt pass. Till Rikistan har de senaste tio åren inte mindre än 75 svenskar emigrerat. I dag är de svenska utvandrarna till Rikistan 125 till antalet. En liten men exklusiv skara som inte längre behöver bekymra sig för skattmasen som har alldeles för korta krumma fingrar.

I Fattigstan kan ingen räkna med att emigrera till Rikistan. Enda undantaget kanske är en ovanligt talangfull pojke som kan trolla boll som ingen annan och snabbt tjäna sin första miljon i Barca eller Manchester United. Men pojkdrömmar är just drömmar för alla andra. Eventuellt kan den fattige ta sig till Mellanstan där resten av Jordens sex miljarder bor i relativt välmående, det vill säga att det finns mat på bordet och för de flesta tak över huvudet. Ändå lever medborgarna i Mellanstan inte i social trygghet. Arbete och slit är enda garantin för brödfödan. Ett fåtal i Mellanstan är mycket mer jämlika än alla andra medborgare och har bara en enda önskan- att emigrera till Rikistan eller att åtminstone ge sken av att tillhöra samma exklusiva klubb där uppe. Det är bara möjligt om Mellanstans elit inte besväras med struntsaker som social rättvisa, solidaritet med de sämre ställda, bra sjukvård till de äldre och god utbildning av de yngre- alltså att de slipper skatta till dessa kommunistiska påfund. I dag är antalet dollarmiljonärer i Mellanstan 95 000 och alla suktar de efter inresevisum till Rikistan. Det är betydligt fler i Mellanstan som snart kommer att emigrera till Fattigstan. Dit behövs inget visum.

I Rikistan behöver ingen vara rädd för skattmasen. Efter andra världskriget och med arbetarrörelsens frammarsch skapades ett minimum av social trygghet och de superrika fick finna sig i att dela på notan. Fram till mitten av 60-talet var marginalskatten i USA så hög som 91 procent för de rika. I Storbritannien var den 83 procent när Margaret Thatcher 1979 kom till makten. Så sent som 1980 ökade den franska regeringen marginalskatten till 80 procent. I dag har medborgarna i Rikestan det bättre. Marginalskatten är nu mellan 35-40 procent och mycket lite beskattas de rikas inkomster eller inget alls om de redan deklarerats i någon av Rikistans kolonier i Karibiska sjön.

Läs även andra bloggares åsikter om Politik, Rika, fattiga, jämlikhet, dollarmiljardärer

Strejk i Stockholms hamn 13 juni?

I den redan segdragna konflikten i Sveriges hamnar ”tigger nu arbetsgivarna om näsblod”.

Den motsättning det hela rör sig om har funnits lika länge som det har funnits lönearbete och handlar om att arbetsgivarna nu vill ta bort det redan mycket begränsade fackliga inflytande som finns när det gäller schemaläggning och övertidsarbete. Natten till 26 maj inledde Hamnarbetarförbundet och Transport en blockad av övertidsarbete, nyanställningar och inhyrning av arbetskraft och redan efter några dagar började åtgärderna ta skruv. Men arbetsgivarna valde då att bryta mot blockaden i stället för att förhandla. Övergreppen kom i Wallhamn och Varberg. Wallhamn AB, som ägs av stenrika redare i italienska Neapel och Sydkoreas Seoul, skryter med att vara ”det privata alternativet” och vill tydligen pröva med nya metoder för att på så sätt kunna konkurrera med främst det kommunägda Göteborgs Hamn. Inte nog med att man omplacerar tjänstemän till stuverijobb. Wallhamns vd Henrik Sundin stoppar dessutom bryskt anställda för att tala med Göteborgs-Postens reporter och ger sig sedan på en ombudsman från Transport som talar med en journalist från TV 4.

Konsekvensen är att Transport, med stöd från Hamnarbetarförbundet, lägger ett varsel om total arbetsnedläggelse (strejk) i Wallhamn, Terminal West (Varberg) samt Stockholms hamn från och med den 13 juni klockan 00.00.

När jag skriver detta har vi fått leva med en dag där naturen aldrig kan bli vackrare. Det lummiga och solgröna, ännu orört av regn och blåst, har gett färger och ljus som skulle fått Paris` alla impressionister att få dåndimpen. När jag sedan landar kväll med kommissarie Morse på 9:an fastnar ett av hans latinska citat i minnet: ”Det finns inget paradis utan en orm”.

Morse som är en hårdför antikapitalist skulle säkert spårat ormen till Wallhamn – denna kanske den vackraste dagen som någonsin setts…

I andra media: GP1,GP2,

Läs även andra bloggares åsikter om Hamnstrejk, Transportförbundet, Göteborg, blockad

Den uppskrivna Irakkonferensen i Upplands Väsby blev en sjaskig historia. Inte en galaföreställning i någon av politikens internationella metropoler. I stället träffades man på en avfartsväg från Arlanda norr om Stockholm. Lite förvånade chaufförer fick styra in sina limousiner till ett ”Infra Business Center”, som ser ut som en kvarglömd betonglänga från gamla DDR. Inget glitter och inget glam, inga saluter, bara i dessa sammanhang något så ovanligt som ett femstjärnigt konferenshotell, med en vinterträdgård som sett sina bästa dagar.

”Det var en framgång att konferensen såg framåt”, sa Carl Bildt i sin avslutning. Med den knycken på formuleringarna kunde han live i stället ha medverkat i det nya, riktigt roliga humorprogrammet ”Morgonsoffan”. Slutdeklarationen var skriven på förhand och vad den egentligen slog fast var att al-Malikis samarbetsregim förväntade sig mer avskrivningar av tidigare lån. ”Vi måste slippa bördan av alla återuppbyggnadsarbeten i krigets spår”, vädjade han. Iraks rika grannar, Saudiarabien och Kuwait, fortsatte dock att vara njugga. Dessa groteska oljediktaturer frågar sig naturligtvis varför de ska stödja en irakisk regim som stödjer Iran, deras huvudrival i regionen. En regim som dessutom fortsätter med att stänga ute deras trosbröder, den sunnitiska eliten i Irak, från politikens alla köttgrytor. USA som stått för det mesta av förstörelsen under krigets fem långa år vill heller inte betala. I stället vill man få till stånd avtal om egna permanenta militära baser och egna långsiktiga rättigheter till olja. Självfallet skulle inte heller konferensen på något sätt pröva skuldfrågan till detta vanvettiga krig. Dagordningen, eller agendan som direktörerna säger, var därför helt befriad från sådana otrevligheter. En gammal krigsaktivist, som Carl Bildt, slapp stå till svars för sina synder, då när det begav sig. Exempelvis detta snart berömda citat från International Herald Tribune bara några veckor före Bush`s invasion:

Det måste också stå klart att om de långt mer önskvärda sätten att avlägsna regimen inte lyckas kommer det mindre önskvärda sättet – krig – att genomföras.

Sverige fick avslutningsvis beröm för sin förhållandevis generösa flyktingpolitik och Condoleezza Rice lovade Fredrik Reinfeldt att USA skulle ta emot hela 12 000 flyktingar nästa år. Vilket enligt media är ett gammalt löfte som ännu inte uppfyllts. Ändå sa Reinfeldt att detta var ”ett stort steg för ett land som i fjol bara tog emot 1 000 irakier” ( rätt siffra är 800! ). Ett bokstavligen gränslöst hyckleri när man vet att inte ens irakiska angivare släpps in över USA:s gränser. Till dags dato har Sverige tagit emot 40 000 irakiska flyktingar. Skulle USA, som huvudansvarig för flyktingvågen, ta emot lika många i förhållande till sin befolkningsstorlek som Sverige handlar det om 1,2 miljoner människor….

Nej, konferensen där på en avfartsväg en bit från Arlanda blev en sjaskig historia. Internationell politik med en doft av billig kärlek på ett förortsmotell.

Internationella media bevakade tillställningen mest i notisform.Vare sig New York Times, Financial Times eller The Independant nämnde ett ord om konferensen på sina webbsidor För BBC online var det också en ickehändelse. .I stället hade man där, vid sidan av Olmerts korruptionsskandaler, den stora nyheten att toaletten i vardagsrummet på den Internationella rymdstationen hade gått sönder. En kurir hade redan flugits express från Moskva till Cape Kennedy, med en reservpump, som nu ska upp i himlavalvet med rymdfärjan Discovery.

Där kan man tala om en nyhetsbyrå som ser till väsentligheter.

I andra media: DN1,DN2,SVD1,SVD2,AB,

Läs även andra bloggares åsikter om Politik, Irakkonferensen, Bildt, Bush, Rice, AL-Maliki, Iran, Saudi, Quatar

Protestmöte mot USAs krigspolitik och mot USA.s utrikesminister Condoleezza Rices besök i Sverige Talare på mötet: Rose Gentle, brittisk ledande medlem i Military Families against the War, hon har förlorat sin 19-årige son i Irakkriget. Matthias Gardell, professor i religionshistoria, Mehmet Kaplan, miljöpartiet, Jens Holm EU-parlamentariker vänsterpartiet, Mariam Osman Sherifay, socialdemokratisk kommunalpolitiker. Musik m m av bl a Teater Tribunalen och Dror Feiler.

Hemsida: www.motkrig.org
Arrangör: Nätverket mot krig

Bloggat: Proletärbella, Mullvaden, Intisbloggen, Jinge, Svensson
I media: DN1, DN2, DN3, SVD1, SVD2, Dagen, SDS1, SDS2, SDS3, HD1, HD2, HD3
Läs även andra bloggares åsikter om Condoleezza Rice, Nätverket mot krig, USA, Irak, Politik

Hezbollahs ledare Hasan Nasrallah gick i går för första gången ut i en skarp kritik av Iraks regering. Bakgrunden är de hårda förhandlingar som nu förs mellan USA och premiärminister Nuri al-Malikis folk om ett nytt avtal mellan ockupationsmakten och samarbetsregeringen. USA vill knappast finnas kvar i området i de hundra år som republikanernas presidentkandidat John McCain kan tänka sig, men så länge som det finns ett enda oljefat kvar att pumpa upp, vill man ha kvar sina militära baser och sina politiska tyglar i regionen. Nasrallahs kritik tog sin utgångspunkt i hur Israels ockupation delat upp befolkningen i Libanon:

”En neutral grupp; en andra grupp som inte brydde sig; en tredje grupp med billiga samarbetsmän; en fjärde grupp som hade intressen som sammanföll med Israels; en femte, redan besegrad grupp, som såg fram emot att samarbeta med ockupationsmakten för att begränsa förlusterna; en sjätte grupp som politiskt och genom media tog avstånd från ockupationen och till sist en sjunde grupp som ansåg att det var dess nationella, religiösa och moraliska skyldighet att beväpna sig och befria landet, oavsett priset. Det är denna grupp som utgör motståndsrörelsen.”

Han fortsatte sedan med en skarp kritik av arabstaternas passivitet i förhållande till Israels erövringskrig för 60 år sedan:

”1948 väntade palestinierna förgäves på att de arabiska bröderna skulle utforma en enad arabisk strategi / för motståndet / och att det internationella samfundet skulle handla. Det palestinska motståndet var skälet till att världen vaknade upp och insåg att det fanns en palestinsk fråga….I det ockuperade Irak finns det dom som tror på motståndsrörelsen och dom som tror på politiken. I dag måste man inta en fast hållning. Motståndsrörelsen har riktat flera svåra slag mot USA:s ockupationsarmé. Irak är kallat att följa motståndets strategi.”

Efter detta gick Nasrallah in på Hezbollahs förhållande till Libanons armé:

”25 maj 2000 då var jag i Bint Jbeil och utropade segern ( Israels ockupationssoldater lämnade libanesisk mark ) för alla libaneser, för palestinierna och för hela Umma ( den muslimska gemenskapen ). Jag sa att vad vi gjort, det var vår plikt, och vi förväntade oss ingenting i gengäld ( när det gällde politisk makt )…bara att man skulle se till södra Libanon och utsatta regioner som Baalbek och Hermel….Man säger att motståndsrörelsen i Frankrike lade ner sina vapen efter befrielsen. Jag svarar dem att genom historien, har varje segerrik motståndsrörelsen också tagit makten, men vi frågade inte efter den. Jag återupprepar min ståndpunkt i dag: vi vill inte dela makten i Libanon och vi vill inte regera landet eller påtvinga folk våra tankar…Jag stödjer helt och hållet uppgörelsen i Doha som utesluter vapen när det gäller att nå politiska mål….motståndsrörelsens vapen är till för att bekämpa fienden, befria landområden ( han syftar på Sheebas trädgårdar vid Golanhöjderna ) och fångar. De är till för att försvara Libanon – ingenting annat. Regeringens vapen, eller armén och de väpnade styrkorna, är också till för att försvara nationen, folket och deras rättigheter, regeringen och säkerheten. Regeringens vapen ska inte användas för att göra upp med motsatta koalitioner. Regeringens vapen ska inte användas till utländska projekt som vill hindra Libanon att möta Israel ansikte mot ansikte. Regeringens vapen ska inte användas för att tysta motståndsrörelsen och dess vapen. ”

Skälet till dessa längre citat är inte att jag och vår blogg i största allmänhet vill vara kurir åt en borgerlig, nationalistisk och i sociala frågor mycket konservativ rörelse, utan att det oftast råder en medial blackout i Sverige när det gäller det libanesiska Hezbollahs verkliga politiska ståndpunkter. I de undantagsfall där man skriver om organisationen sätter man oftast likhetstecken mellan denna och Syrien, eller mellan denna och Iran, och insinuerar att Nasrallah och hans framgångsrika rörelse skulle vilja försöka skapa inbördeskrig i Libanon. Ja, i hela regionen. En tolkning av verkligheten som helt spelar USA/Israel i händerna.

I andra media: DN,SVD,GP,

Läs även andra bloggares åsikter om Politik, Libanon, Israel, Hezbollah, Hasan Nasrallah, USA, Irak, a- Maliki, Bush, väpnat motstånd

Kinesiska föräldrars flödande tårar får dammar att brista. Inte de dammar av sten och betong som den kinesiska staten byggt. Men väl de dammar av rädsla och underkastelse som Kinas fattiga befolkning stängts inne av. När fuskbyggen i hundratal rasar samman och begraver tusentals skolbarn då brister människans dammar. Efter en första chock vänder sig nu sörjande föräldrar i raseri mot lokala och regionala partipampar som alla vet fyllt sina fickor med procent på byggkontrakt som alltid, ja troligen alltid, varit fejkade. Att polishus, andra offentliga byggnader och partilokalarna stod upprätta efter skalven medans skolorna för fattiga bönders och arbetares barn var stenhögar är enda beviset som behövs för att belägga den totala korruption som Kinas fattiga upplever dagligen.
Nu rapporterar världspressen, som finns på plats i skalvområdet, att sorgen övergår i raseri. Bybefolkningar marscherar till administrativa centra i regionala huvudstäder för att kräva rättvisa. New York Times reporter på plats i staden Mianzhu beskriver en symbolisk händelse.
-Kommunistpartietets toppchef i Mianzhu kom för att prata med föräldrarna och hindra dem från att marschera mot provinshuvudstaden Chengdu, där de ville kräva en undersökning från högre ort. Den lokala partibossen Jiang Guohua föll på knä framför föräldrarna och bad dem upphöra med protesterna, men föräldrarna vrålade honom mitt i ansiktet och fortsatte sin marsch, skriver NYT.
Foton av herr partibyråkraten Jiang på knä bedjande inför folkmassan har redan gjort succé på webben.
När dammarna brister vet man inte vad som kan svepas med.

I andra media: DN,SVD,GP,AB

Läs även andra bloggares åsikter om Kina, Jordbävning, Korruption,

På en mysig morgonträff, där man smaskade frukost ihop med arbetsgivarna, försäkrade Göran Johansson (s) för två veckor sedan AB Volvos styrelseordförande Finn Johnsson att han såg Hamnarbetarförbundet som ett stort orosmoment för hamnens framtid: ”Just nu jävlas de som mycket de bara orkar”, var hans veklagan över detta vårt kanske mest stridbara fackliga förbund…

I natt bröt så en konflikt ut i Sveriges hamnar. Formellt är det den avtalsslutande parten, Transportarbetarförbundet, som sätter hamnarna i blockad när det gäller övertidsarbete, nyanställningar och inhyrning av arbetskraft. Men i praktiken är det Transport tillsammans med Hamnarbetarförbundet som sagt nej till medlarnas förslag. Björn A Borg, från Hamns styrelse säger att:

Den avgörande orsaken till detta ställningstagande är att ingen acceptabel lösning presenterats vad gäller arbetstidens förläggning och inflytandet över denna. Hittills har hamnarbetarna haft ett inflytande över schemaläggning, övertids- och skiftsystem, men detta vill arbetsgivarna nu riva upp vilket vi finner vara helt oacceptabelt och medlarna kunde inte presentera en för oss godtagbar lösning. Innehållet i förslaget vad gäller löneökningar fann vi också vara för dåligt.

Vad ska Göran säga till Finn nästa gång de har sin mysfrukost ihop? Ska han gråta ut över Finns axel och medge att just nu jävlas de allihop?

Alla vi andra som känner för arbetarrörelsens sak ställer oss naturligtvis solidariska med de kämpande arbetarna. Vi har mer än nog med trasiga arbetstider i det här landet – som arbetsgivarna dessutom vägrar att betala för!!

I andra media: GP1,GP2

Läs även andra bloggares åsikter om Hamnblockad, Transportarbetarförbundet, strejk, LO, Hamnarbetarförbundet

I går flyttade våra sista sommargäster in. Tornsvalorna eller tornseglarna, som de också kallas, zzzwischade till i kvällningen och tog sedan snabbt sina enkupiga tegelpannor i besittning. De brukar komma från det tropiska Afrika den 20:e maj, men en vecka med nattfrost hade fått dem att dröja över Danmark och norra Tyskland. Men i går kom värmen och med den de luftplankton som gör att dessa vidunderliga seglare kan få någon mat där de hänger högt, högt upp i himlavalvet. Man lär ha observerat tornsvalor ända upp till 3 600 meters höjd.

Tofsviporna kommer först, med sina nattliga tjut över åkrarna och sist är det tornsvalorna som flyttar in. Samtidigt har koltrasterna börjat med sin aftonsång. För oss som bor uppe i Alefjäll, i glesbygden en bit norr om Göteborg, känns det som om tornsvalornas pilsnabba dykningar och glädjeskrik avslutar våren. Bortom åkerrenen drar det också något ljusgrönt över ekarna. De små bladen brände sig svårt av nattfrosten och tvekar aningen om de ska våga bli större.

I kväll blir valet lätt. Vi spolar Perelli. I stället är det koltrasten som får douze points…

Som en hyllning till tider som flytt repriseras som litterär färdkost under dagen, Nationalteatern med Doin` the schlagerfestival. En råbarkad text, men nog var det härligt med Sillstryparn och alla de andra ( finns på Youtube ) :

Kära lyssnare, får jag för er presentera The One and only Sillstryparen från Göteborg!
eller som spanjoren säger Geratta di Anjovis
sjungande till sin äkta Semperfiser Doin’ the omoralisk schlagerfestival
i kören hörs de brummande busarna Björnligan och Gondolen
It’s a One , It’s a two
It’s a One , two three four”

Det rasslar av juveler glittrar av guld
de sjunger om den spanska solen
men roteringar och mod det skiter de i
och svänger på fascistkärringkjolen

och här kommer ABBA i kläder av plast
lika döda som sillkonserver
de skiter också i allt vill göra snabba stol
det pyr i mina franska nerver

Doin’ the omoralisk schlagerfestival
Doin’ the omoralisk schlagerfestival

”ja kom igen gubbar!”

Och världens melodi, förtryck och slaveri
va fan rör det våra artister
de gör sin karriär och ler och snälla är de har många korkade brister
De ställer upp på allt de tar det smörigt kallt
i fascisternas feta ister
de roar oss till döds och våran grammafon
sak vi fastna i dera klister?

Doin’ the omoralisk schlagerfestival
Doin’ the omoralisk schlagerfestival

Och Stickan Andersson han tycker folk är dumt
pruducerar romantik
Men kärleken är stark
så Stickan får en spark
som passar ett syniskt svin
men ni som jobbar hårt
och ni som har det svårt
sjung med i Sillstryparens melodi
Vi har våran egen sång
vi ger väll fan i de
i deras fjöliga svärmeri

Doin’ the omoralisk schlagerfestival
Doin’ the omoralisk schlagerfestival

Intressant?
Borgarmedia: AB1, AB2, AB3, AB4, SVD1, SVD2, SVD3,
Läs även andra bloggares åsikter om Charlotte Perrelli, Sillstryparn, Schlagerfestivalen, Samhälle

Veckans politiska uppgörelse i Doha var en militär och politisk triumf för Hezbollah. Det viktigaste skälet till den militära urladdningen var regeringen Sinioras beslut att bokstavligen, över hela landet riva upp de optiska fiberkablar som Hezbollah använder till sitt eget interna kommunikationssystem. Under kriget sommaren 2006 kontrollerade och övervakade Israel Libanons fasta telefonnät. Redan i krigets inledningsfas förstörde man dessutom alla system för mobiltelefoni i landets södra delar. Ett viktigt skäl till att motståndet mot Israel, trots detta, blev så framgångsrikt, var givetvis att Israel inte kunde slå ut Hezbollahs egna kommunikationsleder.

Alltsedan dess har Hezbollah reparerat, förstärkt och byggt ut sina egna signalsystem. Man har ett finförgrenat nät från Beirut ner till gränsen mot Israel och kan på så sätt hela tiden vara i kontakt med alla politiska kadrer och militära centra. Man har även byggt ut systemet till Bekaadalen österut till den syriska gränsen. Under det senaste året har fiberoptiken nått fram även till norra Libanon samt till stadsdelar i Beirut, tidigare helt kontrollerade av regeringstrogna rörelser, oftast etniskt baserade bland sunniter eller druser. I systemen har Hezbollah i dag integrerat nätverket WIMAX, vilket även innebär långdistanstillgång på trådlös Internet och telefoni.

Det var dessa system som regeringen Fouad Siniora ville förstöra. Hade han och hans regering, intensivt uppbackad av USA/Israel och Saudiarabien/Egypten, lyckats. Ja, då hade Libanons enda försvar mot en förnyad israelisk invasion till stora delar slagits ut.

Det var därför Hezbollah omedelbart ställde regeringen Siniora inför ett ”fait accompli”, ett fullbordat faktum, genom att på några timmar militärt, med våld slå ut de miliser som Saad Hariri och Walid Jumblatt rustat upp och tränat. I bergen nordöst om centrum splittrades Jumblatts trupper. Förgäves sökte de amerikanskt flygstöd . Efter några timmars eldstrider fick de ge upp och lämnade sedan in sina vapen till armén. En armé där ledningen konsekvent höll sig i bakgrunden av rädsla för att få en etnisk splittring i de egna leden. Saad Hariris milis Future, som han byggt upp med hjälp av saudiska oljepengar och det amerikanska säkerhetsföretaget Secure Plus (Enligt en lång välunderbyggd artikel i Los Angeles Times ), klarade bara en timmas närstrid med Hezbollahs soldater. Skälen till detta formulerades väl av chefen för ett annat säkerhetsföretag i Beirut: ”Man kan inte bara spendera millioner med dollar och så bygga en armé på ett år”, sa han till Los Angeles Times. ”Man måste också vara motiverad, tro på något och vara beredda att dö”.

Det var däremot motståndarna. Hariris legosoldater var inte värda mer än knallpulver i uppgörelsen med Hezbollah. Många nyhetstelegram och tidningsartiklar antyder att USA och dess allierade länge övervägde om de skulle kunna undsätta Sinora militärt. Men att man till sist insåg att riskerna var för stora. Därför blev uppgörelsen i Doha en oerhörd politisk triumf för ”Guds parti”, som Hezbollah betyder på svenska. Rörelsen fortsätter att ha fullständig kontroll över egen säkerhet och sina egna militära strukturer. Den omstridda flygplatschefen sitter kvar, vilket betyder att Hezbollah kontrollerar transporter till och från Beirut Airport. Sist men inte minst, så fick man igenom sitt 19 månader långa krav på att ha vetorätt i den kommande ”nationella regeringen”. Den reform av vallagarna som ska ske gynnar också Hezbollah och Amal, liksom deras ”kristna” partner general Aoun. I de senaste valen fick Aouns rörelse nära sjuttio procent av rösterna från den kristna sektorn, ett inflytande som ofta undgår svensk media.

Hezbollah är en borgerlig, starkt religiös nationalistisk rörelse. Partiets program är religiöst och konservativt. Alltså ingenting för kämpande socialister i Mellanöstern. När det gäller det nationella motståndet mot USA:s och Israels järngrepp över regionen är rörelsens hängivenhet, dess motstånd, dess etiska disciplin och dess mod däremot beundransvärda. I den kampen förtjänar de stöd av alla socialister!

I andra media: NYT, DN1, DN2, SVD1, SVD2,
Bloggat: Björnbrum,
Läs även andra bloggares åsikter om Politik, Hezbollah, Libanon, Israel, Beirut, General Aoun, Amal,