Stockholm:
Debatt om Maj 68
Ska panelen stormas?

Ibland är det nästan så att man smäller av när man öppnar tidningen. I Dagens Nyheter får vi reda på att det ska bli debatt. Stor debatt. Om ”Kårhusockupationen och revolutionsåret 1968”.

I regi av Axess ska det pratas i Kårhuset gamla lokaler på Holländargatan. Huvudtalare blir den gamle ockupanten och numer betydligt nerkylde fryshusdirektören Anders Carlberg. Naturligtvis blir det en paneldebatt med en modern moderator, DN:s politiske redaktör Niklas Ekdal, som packar åsikterna till en mjuk, mjäkig gröt som kan sväljas av alla och envar. Säkert bjuds också några små trevliga skratt och leenden. Inbjudan och föranmälan krävs, heter det. Nog låter det som en glad parodi? ”Inbjudan och föranmälan” för att få lov att komma till ett revolutionsmöte. Vi hoppas innerligt att det finns gott om debattglada ungdomar i Stockholm som kan ”storma panelen”! Eller, hur var det Anders, var det så du sa förr i världen?

Göteborg:
Debatt om Maj 68
Ingen föranmälan!

I Göteborg blir det däremot en riktig debatt där det kommer att ryka flisor från väggarnas träpaneler. Vi återger här en inbjudan från Marxistarkiv.se, Föreningen Ordfront samt tidskriften Röda Rummet.

Ungdomsradikalisering, studentrevolt, Tet-offensiven i Vietnam, anti-imperialistiska mobiliseringar, Vietnamprotester i hela världen, en miljörörelse som såg dagens ljus, uppkomst av en självständig kvinnorörelse…

I Tjeckoslovakien pågick Prag-våren för ”en socialism med mänskligt ansikte”. Här i Sverige inträffade kårhusockupationen och bland mycket annat massdemonstrationer mot julens kommersialism och konsumtionshysteri (!) I t.ex. Italien pågick under -68-69 en omfattande strejkvåg och fabriksockupationer med avancerade exempel på arbetarkontroll.

Men något av det mest spektakulära inträffade i Frankrike maj-68 , där i en av ”metropolerna”, där i en nyckelstat för världskapitalismen. Där skakades det bestående och den rådande samhällsordningen ordentligt i sina grundvalar. Utvecklingen här inleddes av en studentrevolt och övergick så småningom i en generalstrejk och arbetarresning. Den franska statsapparaten och regeringen lamslogs i flera veckor. Vad var det som hände? Vad var orsakerna, vad pågick egentligen under ytan i samhället och i olika samhällsskikt under dessa dramatiska veckor och i t.ex. relationen mellan stad och land, och varför ebbade det hela ut? Vad kan vi lära av dessa erfarenheter? Redan Marx konstaterade att klasskonflikterna ofta antagit sin mest tillspetsade form i Frankrike, som under franska revolutionen 1789, revolutionerna 1830 och 1848, liksom under Pariskommunen 1871, det senare ett av de första exemplen på demokratisk arbetarförvaltning.

I maj i år är det 40 år sedan Maj-68 i Frankrike. Med fokus på detta, men även diskussion om övrig händelseutveckling detta dramatiska och viktiga år som kom att prägla en hel ungdomsgeneration, anordnar marxistarkiv.se tillsammans med Föreningen Ordfront och Röda Rummet ett möte med dokumentärfilmvising och diskussion i Göteborg:

Tid: Söndagen 25 maj Kl. 12.00

Plats: Pölgatan 5 (Gathenhielmska kulturreservatet vid Stigbergstorget, Majorna i Göteborg).

Inledare: Göte Kildén

Läs mer om 1968 hos SP och hos marxistarkiv.se.

Intressant?
Bloggat: Svensson,
I media: DN1, DN2, DN3, DN4,
Läs även andra bloggares åsikter om 1968, Anders Carlberg, Göte Kildén, DN, Axess, Ordfront, Paris, Historia, Politik

-Den galna finansvärlden ska inte styra oss. Det är rubriken på en debattartikel i dagens Le Monde, ansedd fransk dagstidning. Det märkliga med artikeln är dock inte rubriken utan vilka som skrivit den. Bara gamla politiska krokodiler. Eller vad sägs om: Jaques Delors(f.d. ordförande i Europakommissionen), Helmut Schmidt(Tysk Kansler 1974-1982), vår egen krokodil Göran Persson, Lionel Jospin(regeringschef under Jaques Chirac), Poul Rasmussen, Pär Nuder, Massimo d’Alema, Michel Rocard(f.d. fransk regeringschef) med flera andra mer eller mindre bortglömda politiker.
Herrarna sparar inte på krutet.
-Banksektorn , lite eller inte alls reglerad, har växt oavbrutet de senaste två decennierna, sägs det och
-all etik har försvunnit i affärsvärlden, klagar Göran och hans vänner.
-En värdig kapitalism (en kapitalism som resperketerar människans dignitet, för att citera d’Amartya Sen) kräver effektiva offentliga ingrepp, proklamerar skribenterna.
Vad vill då herrarna uppnå. Med den kraft som finanskapitalismens härjningar fördöms kunde man vänta sig att Göran och de andra skulle föreslå kaptalismens avskaffande. Men när de till slut kommer till skott är det inte mycket krut kvar trots att listan av åtgärder inleds med målsättningen att ”motverka krisens effekter och grundläggande orsaker”.
Inte så blyg målsättning: ”motverka krisens grundläggande orsaker”.
I ett stycke i texten står det att ”jakten efter vinst är marknadsekonomins essens”. Då kan man kanske vänta sig att denna ”grundläggande orsak” till finanskriserna ska attackeras. Tvärtom. Den önskelista som presenteras når inte upp till knäna på målsättningarna. En tankesmedja ska tillsättas, bestående av skribenterna själva, nu aktiva politiker och en del kända ekonomer och finansexperter. De ska analysera finanskriserna, identifiera de socio-ekonomiska riskerna, presentera förslag till EU och förslå en internationell konferens.
-Att föreslå en rad åtgärder för att begränsa krisens effekter, ser tummen ut som blev kvar.
Men vad saknas i texten. Jo, det viktigaste av allt. Nämligen att de politiska beslut som gav finansvärlden allt friare händer de senaste 25 åren, att avregleringen av bankvärlden och det offentligas reträtt var politiska beslut som undertecknarna till debattartikeln själva tog och var ansvariga för. Krokodiltårar…

Läs även andra bloggares åsikter om Politik, Finanskris, EU, G Persson, H Schmidt, kapitalism,

Min blogg från den 15:e maj har kommenterats av Per T Ohlson. Han känner inte igen de ord jag valde att lägga i hans mun. Inte så konstigt. I hastigheten kastade jag om citaten från ”seniorerna” Barbro Hedvall och Per T Ohlson. Stor ursäkt. Så här skulle deras omdömen om Östbergs Palmebok ha återgetts:

Var Olof Palmes hemlighet hans unika förmåga att läsa sin tid? Ja, lyder professor Kjell Östbergs slutsats i den första imponerande delen av hans biografi: “I takt med tiden. Olof Palme 1927-1969″(Leopard).Här kan man verkligen tala om arkivdykning: i det stora Palmearkivet (bara breven är cirka 100 000!) och i andra in- och utländska arkiv. Så är också skildringen utförlig – släktbakgrund, studier, studentpolitiken, tjänsten på försvarsstaben, anställningen hos statsminister Tage Erlander, partiengagemangen, avancemanget i kanslihuset, statsrådsposterna – allt finns med.

Dagens Nyheters Barbro Hedvall

I takt med tiden förmedlar inga omvälvande nyheter, men Östberg har gjort en imponerande forskningsinsats som kompletterar och komplicerar bilden av en man som fortfarande, tjugotvå år efter sin våldsamma död, väcker starka känslor.

I takt med tiden följer det spåret, metodiskt och noggrant. Ibland bryter författarens eget vänsterperspektiv igenom; tonen är lätt förebrående i avsnitten om den unge Palmes proamerikanska attityder. Men tack vare Kjell Östberg träder Olof Palme äntligen fram i biografisk och politisk helfigur, befriad från fördomar och myter. Det är stort.

Per T Ohlsson från Sydsvenska Dagbladet

Dessbättre tog inte förväxlingen bort min poäng. När K G Bergström sablar ner Kjell Östbergs biografi om Palme gör han detta i strid med andra skarpare recensenter. Hans invändningar mot Östberg är ideologiskt motiverade och bottnar i Bergströms egna borgerliga föreställningar om livet och historien. En annan läsare av bloggen, med gott minne, har också hört av sig och påpekat att K G Bergström åren 1973-75 satt i Kalix kommunalfullmäktige för moderaterna! ”När författarens perspektiv inte är självklart utan att man måste börja fundera över var författaren står politiskt, då blir det galet” var alltså Bergströms åsikt om Östbergs Palmebok. Är det inte då en bumerang han kastar? En bumerang som med full kraft slår tillbaka mot hans egna omdömen. Bara tre år efter sina partipolitiska mödor för moderaterna rekryterades Bergström till Rapport. Borde han då – enligt sitt eget synsätt – verkligen få arbeta med politisk journalistik överhuvudtaget? För hur trovärdiga är då hans ”objektiva kommentarer”?

Läs även andra bloggares åsikter om Politik, KG Bergström, Palme, Kjell Östberg, Per T Ohlson, Barbro Hedvall

Skribent: Göte Kildén

Under några ljuva sjuttiotalsår bodde jag på tjusiga Villagatan i Östermalm. I en ruffig lägenhet med dass över gården, inhyst i en gammal kuskbostad, kunde jag varje dag i smyg speja på den legendariske moderatledaren Gösta Bohmans alla besökare. Fast jag arbetade på den socialistiska veckotidningen Internationalens föregångare, med det aningen suspekta namnet Mullvaden, så var det inget planerat politiskt spioneri. Det gamla annexet hade genom en slump förmedlats av Bostadsförmedlingen.

En som varje dag uppvaktade den konservative patriarken Bohman, var Carl Bildt. Han var där stup i kvarten. Förmodligen mest för att det inte fanns e-post, så han och andra ynglingar, som Anders Björk, fick tjänstgöra som kurirer. Efterhand förstod jag att Carl böjde knä inte bara inför Gösta själv, utan också för dottern Mia, som han senare gifte sig med. Långt före alla skvallertidningar visste alltså Mullvaden vad som var på gång. Nog hade jag sett vem som följde vem till Göstas port. Fast Mullvaden sa inget till nån.

Senare någon gång, när Carl och Mia hade gift sig -84, lät Gösta Bohman undslippa sig en underbar formulering om svärsonen. Platsen var hans älskade skärgårdsö där han brukade uppträda för journalister med blåställ, strömmingsgarn och slidkniv. ”Får du någon hjälp av Carl”, frågade journalisten. ”Knappast”, blev svaret. ”Han står med kikare och spanar efter ryssen hela tiden”…

Här var nog Bohman uppriktig. Carl Bildts politiska karriär under de år han slog sina lovar runt Mia handlade till största delen om våldsamma jakter på ryska ubåtar – och då inte minst bland grynnor och skär i Stockholms skärgård:

I september 1980 tror sig marinen sikta en sovjetisk eller polsk ubåt utanför Utö. Flera sjunkbomber fälls. Inga resultat redovisas. Men nyligen offentliggjordes undervattensfotografier som visar att marinen troligtvis bombade ett gammalt fartygsvrak och en stor hög med sten.

I oktober 1981 går en verklig sovjetisk ubåt, U 137, på grund i Gåsefjärden, Blekinge. Uppenbarligen hade den navigerat fel, eftersom en enligt flera vittnen under lång tid innan grundstötningen, gick i ytläge med dundrande dieselmotorer. Så uppför sig inte en främmande farkost som ska spionera. Förmodligen fanns det för mycket vodka ombord.

I oktober 1982 görs de nu omskrivna ”första säkra observationerna av ubåt” i Hårsfjärden. Den svenska marinen attackerar djärvt genom att fälla 44 sjunkbomber och spränga fyra minor. Sverige var nästan i krig mot ryssen och beviset var den nu offentliggjorda ljudfilen med 3 minuter och 47 sekunders inspelning av den tvåmastade skutan Amalia. Den nyttillträdda regeringen Palme demoniseras som undfallande mot Moskva eller rentav sovjetvänlig av strebern Carl Bildt. I den Ubåtsskyddskommission som bildas blir han en notorisk uppviglare mot Palme. En kampanj där han fick hjälp både av Palmes partifrände Sven Andersson och högerobskyra grupper. I kommissionens rapport slogs fast att det var en sovjetisk ubåt och att denna ingick i en operation som omfattade tre (!) vanliga ubåtar och tre små miniubåtar av okänd typ. Under press från oppositionen och då inte minst Bildt överlämnar den svenska regeringen en protestnot till den sovjetiska ambassaden.

Under våren och sommaren 1983 sätts sjunkminor in i jakten på ubåtar i Luleå skärgård. Inga träffar.

I augusti 1983 jagas en ubåt inne i Karlskrona hamnbassäng. Marinen spränger 22 sjunkbomber inne i själva hamnen. I Internationalen den 23 mars konstaterar Gunnar Wall att det vidunderliga resultatet blev: ”En falskskyltad Volvo; några ton torsk ( den var ännu inte utfiskad ) samt skadskjuten sjöfågel”…

Hösten 1983 och vintern 1984 fortsätter de vilda jakterna i Karlskrona skärgård. När jag våren 1984 skickade en artikel om dessa vidunderliga spektakel, fick jag en artig refus från den nytillträde kulturchefen Sune Örnberg på Göteborgsposten: ”Utmärkt artikel. Mycket bra och initierad”, skrev han. Men: ”Som du kanske förstår så kan den inte publiceras i det här politiskt spända läget”. Örnberg som var en ärlig man medgav alltså en sorts självcensur. I min artikel hade jag bland annat ställt frågan om varför marinen sagt nej när skepparn på Sveriges modernaste fiskebåt, ”Astrid” från Rörö i Göteborgs norra skärgård, ställt sig och sin båt till förfogande för att avgöra vad det var för observationer man scannat in där nere i Blekinge. Vid den tiden bodde jag på Rörös grannö Knippla och alla öbor var lika oförstående inför marinens ointresse. Eller snarare: man drog snabbt slutsatsen att jakterna var iscensatta av marinen och en bluff. Förslaget om att använda det modernaste vi hade var heller inget infall från skepparn. Astrid ingick i den svenska beredskapsreserven. I artikeln påpekade jag dessutom att en mängd tekniska uppgifter om ryska attackdykare var nonsens. Påpekanden som jag kunde göra tack vare min min egen tidigare utbildning och tjänstgöring som röjdykare inom Kustartilleriet.

Under flera år fortsätter de politiskt motiverade jakterna runt om i Sveriges vackraste skärgårdar. På Gotland i Klintehamnsviken hittar man ett långt dubbelspår efter en främmande undervattensfarkost. Förmodligen trålar som släpats under reparationer och rengöring? Senare hittas spår efter bandfordon…

Försommaren 1988 kommer det till närkamp i Hävringebukten utanför Oxelösund. Starka svenska stridsinsatser där man efteråt kan se ”luftkok” på ytan och identifiera misstänklta ljud. Dock ingen närkontakt.

Under sent nittiotal medger senare marinen att de ”typljud” man tidigare uppfattat som fiender förmodligen var minkar. Andra har nog snarast tippat strömmingstim eller gamla gäddor. Uppenbart är att det under dessa år fanns kvar en del liv på Östersjöns plågade bottnar.När det gäller beläggen för att det var Amalia och inte ryssen som var startpunkten för Carl Bildts karriär säger han till synes elegant men i själva verket störtdumt att:

”Visst kan en eller annan detalj ändras. Det kommer hela tiden nya uppgifter.”

Ljudfilen från Hårsfjärden bekräftar att tändstiftsfrekvensen stämmer med Amalia, de skadade propellerbladen likaså, liksom varvtalen. I sanning inga små detaljer. Det lilla sk ”assymmetriska sidbandljud” som man fortfarande undrar över är nog därfemot bara en detalj. Vår blogg vet svaret:

En skeppsmask på Amalias vänster bordsida

Intressant?
Bloggat: Svensson1, Svensson2, Jinge, Trotten, Röda raketer, Esbati,
I media: SDS1, AB1, AB2, SVD1, DN1, SVD2, DN2, SVD3, DB, SDS2, HD, PDK,
Läs även andra bloggares åsikter om Politik, Hårsfjärden, u-båtsjakt, Bildt, Palme, Sovjet

Det är inte lätt att hitta ut och in i alla prisökningar på olja och andra råvaror. Ena källan säger si, andra källan säger så. Mest populärt är det att skylla på dessa godgrisar i Kina som börjar härma våra vanor att äta kött i stora mängder varje dag. Varför kunde de inte nöja sig med en skål ris per dag?

Tack och lov finns det tidskrifter som talar klarspråk. Den amerikanska veckotidningen Business Week säger rakt ut att prisökningarna i huvudsak orsakas av pensionsfondernas och riskfondernas spekulation i råvarors prisökningar.

-Spekulation på råvarumarknaden har haft en kraftig tillväxt de senaste åren, skriver BW. Det stämmer med OPECs uttalande att det inte just nu råder brist på oljemarknaden och att George Bushs krav på ökad produktion saknar grund. Man vad har han hittills under sina åtta år som President sagt som står sig?

-Under det senaste årtiondet, har spekulanternas andel av de långsiktiga vinsterna på råvarornas prisökningar, gått upp från en 1/4 av marknaden till 2/3 av råvarumarknaderna. Från 2003 till 2008 har investeringarna i indexfonder baserade på råvaror ökat tjugofallt från 13 miljarder dollar till 260 miljarder dollar, konstaterar Business Week. De uppgifter BW refererar till har kommit fram i förhör inför den amerikanska Kongressen.
Siffror att komma ihåg när de borgerliga drakarna kör sitt antikina-race.

I media: ”AB”,”DN”,

Läs även andra bloggares åsikter om Politik, Kina, Oljepriser, matpriser, spekulationsfonder, pensionsfonder,

Om någon tror att de höga herrarna i finans- och industrivärlden tänker föregå med gott exempel i kampen mot klimatförändringen är det dags att tänka om. De är totalt oberörda och ser sig inte själva som en del av problemet. -Vi är för viktiga för att behöva bry oss, verkar vara den devis som styr deras agerande. Just nu syns det bäst i statistiken över produktion och försäljning av privata jetflyg. Den ena konstruktören efter den andra bjuder ut privata jet i prisklasser från 3 miljoner till 40 miljoner dollar. I fjol såldes det för första gången mer än 1 000 av dem, upp från 886 året innan till exakt 1 138. Just nu pågår flygmässan i Geneve. Där rådet det stor optimism. Det räknas med att 13 500 privatjet kommer att säljas inom de närmaste tio åren till ett belopp av 200 miljarder dollar. Har dessa herrar någonsin hört talas om CO2 ?  Säkerligen, men det är inte ett problem för jetsetet. De tycker att lösningen är cykelsemester för kreti och pleti. Med lite tur kanske alla lågprisflyg går omkull så att det blir lite mera plats i luften när jetsetet tar ut svängarna.

I media: ”AB”,”SVD”,”DN”

Läs även andra bloggares åsikter om Politik, Privatflyg, CO2, jetset, ekonomi

Trots det ovanligt dåliga vädret i Frankrike är det varmare i maj än på många år. Årgång 2008 kan bli historisk. Det är natuligtvis det sociala klimatet jag pratar om. Regeringen Sarkozys fontalattack på allt och alla möter omfattande motstånd. Demonstrationerna mot regeringens olika ”reformer”, ( detta numera så missbrukade ord), följer tätt på varandra. I går var det landets skolelever och lärare tillsammans med föräldraföreningar som sa nej till regeringens planer på att avskeda 11 200 lärare innan höstterminen. Minst 30 000 drog fram genom Paris gator mellan Place de l’Opéra och la Bastille bakom paroller som ”färre lärare – mer elever- större problem”, ”Skolan i fara” och andra krav på kvalitet i undervisningen.

Det var fler som deltog än vad organisatörerna väntat sig. Det kan de tacka regeringen för som inte hållit inne med provokationerna. Sarkozy sa i veckan att en ny lag ska antas innan sommaren som tvingar alla skolor att hålla dörrarna öppna för de elever som vill in även under strejk och att strejkande lärare enskilt måste meddela 48 timmar innan strejken om de deltar eller inte. Undervisningsministern Xavier Darcos sa i tv strax innan demonstrationen att ”oavsett demonstrationernas storlek är det uteslutet att regeringen backar”. Så brukar alla regeringar säga ända till den sekund de backar. Provokationen bara stärkte viljan att säga nej. Sarkozys utspel syftar till att splittra föräldraföreningarna. Det finns många ensamstående föräldrar eller dubbelarbetande familjer som skulle tycka om att barnen kan gå till skolan under dagen även då det är strejk. Men mobiliseringen visar att Sarkozys splittringsmanöver inte gett utdelning. Stärkta av gårdagens framgång har organisatörerna redan kallat till ny demonstration den 24 maj.

Men innan dess kommer Paris gator att på nytt fyllas av protesterande människor. Alla stora fackföreningar kallar till en nationell protest i Paris nu på torsdag den 22 maj. De fackliga organisationerna säger nej till regeringens pensionsreform. Regeringen tänker förlänga antalet arbetsår som krävs för att få full pension, från 40 till 41 år. Facket säger nej därför att det bara skulle innebära att äldre långtidsarbetslösa får gå arbetslösa ännu ett år. För i Frankrike är det långt under 50 procent av de som är mellan 54 och 64 år som har ett arbete.

Som om det inte skulle räcka med alla protester till land så håller landets fiskare varenda fiskehamn från norr till söder i ett järngrepp.  Inga båtar släpps fram. Dieselkostnaderna för fiskebåtsägarna har dubblerats på några månader och fiskarna kräver att Sarkozy ska hålla sitt löfte om stöd för det relativt småskaliga fisket som den franska fiskeflottan utövar. Båtarna är i regel mycket små, med 4-5 fiskare per båt. Inget att jämföra med de enorma flytande fiskefabrikerna som bland annat Spanien kör med i Atlanten och Nordsjön. De anställda i besättningarna har inte fast lön utan delar på överskottet. Med oljepriserna dubblerade finns det fiskare som inte tjänat ett öre på flera veckor.

I majvärmen smälter Sarkozys popularitet som glass isolsken. Ingen annan fransk president har lyckats med konststycket att på så kort tid göra sig så illa omtyckt. Kanske det blir det enda som historien kommer att minnas av honom.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om Politik, Frankrike, Sarkozy, skolreform, demonstrationer, Paris, pensioner

Snart sagt alla människor vet i dag att klimatförändringen utgör ett allvarligt hot mot livsbetingelserna på vårt begränsade jordklot. Ändå görs det nästan ingenting för att möta hotet. Är människosläktet galet eller ligger det andra orsaker bakom passiviteten? Nu levande generationer är nog vare sig mer eller mindre galna än våra döda förfäder. Det är i de sociala och ekonomiska strukturerna och de politiska maktförhållandena som vi hittar bromsklossarna i kampen mot klimathotet.

Det är förbrukningen av biosfärens materiella resurser som skapar hotet. Men det är inte ett klasslöst problem. Hur fördelas konsumtionen i dagens värld? En femtedel av mänskligheten roffar åt sig fyra femtedelar av allt som produceras. Den femtedelen finns nästan till 100 procent i Nordamerika, Europa och Japan. Och inom denna ”rika” femtedel är det i sin tur en femtedel som äger fyra femtedelar av alla rikedomar.

Det är den gruppens, de rikas och superrikas, livsstil som sätter normerna för vad som är det goda livet och som Hänt i Veckan och andra ”people-media” kör ner i halsen på den avundsjuka relativt välbärgade femtedelen av befolkningen i de fullt utvecklade industriländerna.

Konsumtionsmönster hos de superrika hålls upp som glamorösa förebilder att dregla över och att efterapa så gott det går. Den gamla puritanska andan som präglade den protestantiska borgarklassen och som den Wallenbergska devisen ”att verka men inte synas” väl sammanfattar hör historien till. Nu har skamligheten inga gränser. Miljardärerna hetsar varandra till en lyxkonsumtion av aldrig skådat mått. Softwarebolaget Oracles VD Larry Ellison bygger nytt hus för 200 miljoner dollar, som när det står färdigt ska föreställa ett samuraislott. Mannen gjorde sig redan berömd 2004 när han sjösatte sina privata lustjakt Rising Sun för 200 miljoner dollar. Indiern Mukesh Ambani gav sin fru en flygande födelsedagspresent för 82 miljoner dollar. En specialinredd Airbus 319, med badrum och allt som lilla frun kan önska sig. Annars kan hon snart koppla av i sitt nya hus för 150 miljoner dollar, med 27 våningar, 600 tjänare och plats för 168 bilar. Den här listan kan bli hur lång som helst så det får räcka med att rikemansklubben snart kan köpa sig tyngdlöshet i fem minuter för 200 000 dollar. Richard Bransons SpaceShipTwo startar sina rymdskutt nästa år. Till och med ”miljökämpen” Al Gore åker jorden runt i sin privatjet.

Den välbärgade femtedelen kan naturligtvis inte bygga sig lustjakter men ändå gör den sitt bästa för att spegla sig i den glamour som de superrika utstrålar. Men det kan den bara göra genom att sparka nedåt. Solidaritet i samhället är ett hinder för ambitionen om lyxliv. Det är grunden till den samlade nyliberala attacken på alla välfärdssystem som våra föräldrar kämpat sig till.

Om de superrika slutar att slösa med jordens resurser skulle det inte ha någon större effekt i kampen mot klimatförändringen. De är ju ändå rätt så få. Men om den femtedel av befolkningen som strävar efter ett liv i materiellt överflöd och lyx tvingas ändra sina konsumtionsvanor då skulle effekten vara omedelbar och avgörande. Där ligger klassfrågan i klimatkampen. Det är inte de som knappt får lönen att räcka till månadens slut som ska bombarderas med kampanjer för sparande och klimatvänlig livsstil. Så länge kapitalägarna och deras beundrare bedriver en hänsynslös rovdrift på jordens resurser kommer inte normalt arbetande människor att ändra sina vanor. Det är de rikas livsmönster som måste brytas upp för att kampen mot klimathotet ska bli effektiv. De kommer aldrig att göra det frivilligt. Effekterna av klimatförändringen drabbar i första hand fattiga länder och fattiga människor. Därför är klimatkampen också en klasskamp.

Läs mer:

Historical Failure of the Capitalist Model
Capitalism, Agribusiness and the Sovereignty Alternative
Barbarisk kapitalism eller ekosocialism
Ekosocialism eller barbari
Vem äger jorden?
Socialism as Ecosocialism
Klasskamp och klimatkamp hand i hand

Intressant?
Bloggat: Mullvaden, Svensson,
Läs även andra bloggares åsikter om Politik, klimat, lyxkonsumtion, solidaritet, klasskamp

De arabiska emiraten på saudiska halvön bygger slott i lös sand. Som bekant brukar sådana konstruktioner rasa samman och det är troligen vad som kommer att ske med de faraoniska projekt som nu realiseras i Dubai och andra emirat. De härskande oljefamiljerna i regionen planerar för ett liv efter oljan. Rika turister ska rädda framtiden i sanddynerna när oljeinkomsterna börjar tyna. Inom de närmaste 5 åren planeras investeringar i fastigheter, hotell och temaparker för cirka 10 000 miljarder kronor, medans ”bara” 1 200 -1 800 miljarder ska underhålla oljeutvinningen. Den skrämmande symbolen för vansinnet är den skyskrapa som just nu byggs i Dubai och som när den blir klar i slutet av året ska trona 815.7 över marken.
Regionen ska göras om till en av världens största turistmål, med koncentration på det allra rikaste jetsetet, fondägare, mediakungar och David Beckham förstås. Shejkerna räknar med att ta emot 12 miljoner turister 2012 jämfört med de 9 miljoner som redan turistar där. Det finns inga gränser för gigantismens galanskaper, från konstgjorda öar i palmform, till undervattenshotel, enorma köpcentra och temaparker. Alla ska naturligtvis ta sig dit med flyg. Ett nytt flygfält planeras och ska stå klart till 2017 för att då kunna ta emot 120 miljoner passagerare per år. Vem fan bryr sig om CO2 när man har pengar. Men försök sedan att förklara för Svensson att han ska sänka temperaturen på badvattnet med en grad och cykla på semester. Men nu är det som sagt troligt att det går i Dubai och andra emirat som det alltid gått med spekulationsbubblor- booom. Den kraschen kommer jag att beskåda med djup skadeglädje.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om Olja, arabiska emirat, lyxturism, jetset,

George Bush fick en rejäl knäpp på näsan under sitt besök i Saudiarabien i går. Med sin sprättiga stil och den imperialistiska näsan i vädret trodde Bush att det skulle räcka med att kräva ökad oljeproduktion för att det saudiska kungahuset skulle vika sig. Men trots rollen som husbondens röst i decennier kan nu Saudiarabien tack vare oljans pris sätta sig emot även Vita Huset. I sin naivitet trodde Bush att det skulle räcka med en hänvisning till att amerikanska bilägare har det svårt med dagens bensinpriser och att Saudiarabien genom att öka produktionen skulle kunna hjälpa till att lätta på bördan i USA. Men saudierna bara svarade att i dag producerar landet vad dess 50 kunder begär. Ökad produktion kommer inte att sänka priset svarade landets oljeminister. Det finns i dag tillräckligt med olja på marknaden och därför kan inte ett större utbud sänka priserna. George Bush borde, om han begrep sig på lite ekonomi, vända sig till de amerikanska riskfonder som köpt upp enorma spekulativa framtidskontrakt på den internationella oljemarknaden för att tvinga dem att likvidera kontrakten och därmed sätta hård press på oljepriset. Men är man närsynt så är man. En knäpp på imperiets näsa som sagt.

Intressant?
I media: Politiken, SVD,
Läs även andra bloggares åsikter om Politik, Olja, Bush, Saudiarabien, riskfonder