I det trånga politiska rummet mellan första och andra omgången i de franska kommunalvalen är ”hästhandeln” i full gång.

Ett samgående mellan olika listor är möjligt inför söndagens andra omgång. Framförallt bjuder man från högern, Sarkozys parti UMP, och den traditionella vänstern PS/PCF, när det gäller det borgerliga centerpartiet Mouvement Démocrat (MoDem), en gruppering som under ledning av den fd presidentkandidaten Bayrou tidigare brutit sig loss från UMP. Många i den breda vänstern har höjt på ögonbrynen när t o m PCF i en region gjort en uppgörelse med MoDem.

PS förra presidentkandidat Ségolène Royal har manat till ett nationellt samgående med UMP medan PS i Paris gör precis tvärtemot och går ihop med les Verts ( de gröna ). Royals förre make, partiordförande Francois Hollande, har diplomatiskt nog lagt sig mitt emellan dessa två poler i partiet. Däremot har han gett partiorder när det gäller ett tekniskt samarbete med LCR, Fjärde Internationalens sektion, och andra listor där LCR är representerade.

I viktiga städer som Toulouse, Marseille och Pau blir det inga överenskommelser trots att LCR passerat femprocentsspärren. I avgörande valdistrikt (med många arbetarröster) i dessa städer har LCR nått ibland 10 procent av rösterna, men PS/PCF har ändå i blind sekterism vägrat enkla tekniska uppgörelser utan krävt politiskt underkastelse och löften om gemensamma kommunstyren på grundval av PS/PCF:s nyliberala program, för att göra gemensam sak i valen.

LCR har vägrat att schackra, släpper inte sitt antikapitalistiska program, och följer därmed inte med i den tranedans om politiska poster i regering och kommuner som varit så förödande för exempelvis PCR ( förnyarnas kommunistparti) i Italien och Die Linke (vänstern) i Tyskland. För att inte tala om Vänsterpartiets alla nedskärningsår här hemma tillsammans med Göran Persson och hans kommunala ”stutar”…

Läs mer hos Socialistiska Partiet.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om LCR, Olivier Besancenot, Val, Frankrike, Segolene Royal, Francois Hollande, PCF, Sarkozy, Politik

Det har rått ett svalt klimat mellan Frankrike och Israel ända sedan Israels angreppskrig 1967. Så sent som 2003 kallade den israeliska dagstidningen Maariv Jaques Chirac « kollaboratören » och sa att han visade upp « den franska antisemitismens ansikte ». Året efter uppmanade Ariel Sharon Frankrikes judar att omedelbart emigrera till Israel.

Sarkozy som redan lagt om utrikespolitikens kurs och slutit upp som lojal allierad med USA ändrar nu också kurs och sluter upp bakom Israels positioner, även om Sarkozy, som USA, spelar indignerad över Israels senaste beslut att bygga ytterligare 750 bostäder i en koloni nära Jerusalem. Shimon Peres som just besökt Sarkozy sa att Frankrikes ny apresident « är en verklig vän av det judiska folket, en ärlig och verklig vän av den israeliska staten «

Peres påminde också om att « Frankrike hjälpt oss mycket under den mest kritiska tiden i vår historia » Han syftade naturligtvis på att det var franska migplan som Israels armé använde för att 1967 radera ut det egyptiska flyget och att det var Franrkrike som försedde Israel med den första kärnreaktorn och bränsle som gjorde det möjligt för Israel att bygga kärnvapen.

« Frankrike kommer alltid att stå på Israels sida om dess existens ifrågasätts « svarade Sarkozy och ingen ska tvivla på att han inte menar allvar. Därför blir det mycket patetiskt när Sarkozy säger att en palestinsk stat bör bildas innan årets slut. Att Israel inte tänker gå med på en palestinsk stat med gränser från före kriget –67 säger han inget om. Frankrikes linje i palestinafrågan ligger därför nu i linje med USAs hållning.

Intressant?
I media: SVD
Läs även andra bloggares åsikter om Frankrike, Israel, Sarkozy, Peres, Shimon Peres, Palestina, Politik

Resultatet är ett slag i ansiktet på regeringen, var den bryska slutsatsen i fransk TV, när en glad Alain Krivine från Fjärde Internationalens franska sektion, LCR, gav sitt omdöme om kommunalvalens första omgång. Den breda politiska vänstern och då framförallt Socialistpartiet befäste sin framryckning från de förra kommunalvalen (2001). Vänstern behåller styret över tidigare vunna stora städer, som Paris och Lyon, samt ser ut att i andra omgången kunna få greppet över andra, som Marseille och Toulouse. Vänsterns politiska lågtryck från president- och parlamentsvalen i fjol verkar som bortblåst och kommentatorerna är snabbt ute och säger att våren kommit med en ”rosa våg”.

Men våren kom också med ett rött genombrott! För första gången erövrade våra kamrater i LCR ett eget mycket uppmärksammat utrymme också i den kommunala politiken.

Valen som hölls bara drygt nio månader efter Nicolas Sarkozys triumf i fjolårets presidentval, var inte bara bataljer om lokala och regionala styren utan också en mätare på hur det franska folket tagit emot den nyliberala presidentmakten och dess ministär, ledd av premiärministern Francois Fillon. Tidningarnas politiska barometrar, med deras ständiga mätningar av presidentens popularitet, hade inför valen fallit ner mot stormvarning. Under smekmånaden efter flytten in i Elyséepalatset hade denne energiske nyliberal ett mycket stort förtroende hos över 60 procent av det franska folket. Redan i februari var barometern i botten och populariteten var nere i 31 procent. Aldrig någonsin, inte ens med Reinfeldt har svensk politik sett ett sådant barometerfall.

I presidentvalet var hans mest uppmärksammade tema: ”Jobba mer för att tjäna mer”! Vallöftet och kontraktet med väljarna var att den nya presidentmakten skulle rivstarta med en ”arbetslinje”, där trygghetssystem och gemensamt ägande skulle ersättas med en blomstrande företagsamhet , arbete åt alla och en kraftigt förbättrad köpkraft. Sarkozys löften om att ge sig på de statliga och kommunala verksamheterna har också infriats. Liksom övergreppen på pensionssystemen och universitetens självständighet. När det gäller jobben och köpkraften sticker däremot kontraktsbrotten varenda människa i ögonen. Ekonomin stagnerar och tillväxten förväntas bara bli omkring 1,5 procent i år. Den starka euron och trycket från EU att hålla räntan uppe slår ut mängder med traditionella industriverksamheter. I stället för draghjälp från USA, får många företag från amerikanarnas svankiga kreditekonomi, i stället en spark i baken på sin väg ner i graven. Samtidigt drar den inhemska inflationen i väg. Om än inte i galopp så i full trav. Många vanliga livsmedel har på bara några månader ökat i pris med 10-15 procent. Med så uppenbara kontraktsbrott har sociala, fackliga och politiska protester kommit i våg efter våg. Ett nytt inslag har varit stora strejker också inom detaljhandeln. Även högborgerlighetens entusiastiska uppslutning bakom sin nye president har svalnat för att på många håll bli kylig. Sarkozy ses som vulgär och vräkig och därför inte som värdig den franska statens främsta ämbete. Hans bröllopsresa med den hårt sminkade italienska supermodellen Carla Bruni, i ett privat jetflyg lånat av en ökänd finansman, till Luxors egyptiska lyxkvarter, fick många ”finare sällskap” att rynka på näsorna. Den f d premiärministern Alain Juppé, som i Bordeaux, fick ett av borgerlighetens bästa valresultat, nådde exempelvis denna framgång genom att helt och hållet ignorera Sarkozy.

Men i det stora hela var det alltså den breda vänstern som segrade i valen. Överlag har man inkasserat stora framgångar. Detta trots att vare sig Socialistpartiet eller dess adjutant Franska kommunistpartiet (PCF) på något mer seriöst sätt slutit upp i motståndsleden för att där vara med och formulera de politiska svaren på den nyliberala regeringens offensiv. De generande avhoppen från Socialistpartiet till Fillons kabinett har stärkt bilden av en vänster i en osmaklig ideologisk upplösning. När kaviarsocialisten Bernard Kouchner, en gång en av grundarna till ”Läkare utan gränser”, av Sarkozy erbjöds jobbet som ny utrikesminister, tackade han snabbt för den nya solden och förvandlades i ett huj till en man som vill vara med Bush och bomba över alla gränser. Det är svårt att se de många rösterna för den traditionella vänstern som någonting annat än att väljarna så gott det går vill straffa Sarkozy.

Det röda genombrottet för LCR har en helt annan och mycket hetare puls. De franska kommunalvalen är till sitt upplägg en tillställning som har stora likheter med forna tiders forna småländska hästmarknader. I två omgångar väljer man först kommunalråd, som sedan väljer en borgmästare. När det gäller listornas bjuder man, ljuger och schackrar, för att få så fördelaktig sammansättning som möjligt. PCF avstår exempelvis det mesta av politisk kritik mot Socialistpartiet, drar tillbaka de flesta av sina egna listor, allt för att sedan få stå först på några gemensamma valsedlar där man av tradition har kvar en del av sitt gamla massinflytande. I år hade även, Lutte Ouvrière, en revolutionär socialistisk organisation, efter en tvärvändning gett sig in i detta politiska spel. I förra valomgången vägrade man konsekvent att ens i andra valomgången rösta mot högern. Nu vägrade man samverkan med LCR och medverkade redan i första omgången till att sudda ut politiska skillnader mellan den egna organisationen och det nyliberala Socialistpartiet genom att med detta politiskt helt ryggradslösa parti gå samman på nära ett sextiotal gemensamma valsedlar.

Nu är den politiska avsparken för LCR just att dra upp en skiljelinje mellan de antikapitalister som vill kämpa för ett nytt socialistiskt samhälle och den traditonella arbetarrörelsens kapitulation för nyliberalismen. I över 200 kommuner ställde man därför upp med egna valsedlar eller tog plats på klart antikapitalistiska enhetslistor, samt deklarerade att man vägrade att samregera med några krafter på grundval av Socialistpartiets program. Ett steg över tröskeln, ett principiellt förhållningssätt där man givetvis ”ber om en del näsblod”, som britterna säger, eftersom de egna rösterna kan uppfattas som bortkastade. Men nu bar det hela vägen och de sociala protesterna kunde få ett tydligt politiskt avtryck . I de 200 kommuner där man ställde upp kom man över 5 procent i 109 områden. I 29 kommuner fick man mer än 10 procent. I flera stora städer fick man uppmärksammade genombrott med mer än 5 procent: Toulouse; Lyon; Marseille; Tours; Potiers: Limoges; Montpellier; Nancy; Amiens. Några av de bästa resultaten fick man i: Quimperlé (15%); Clermont (13.8); A Scotteville-lès-Rouen (14.8%); Evry (8.2%): A Foix (10.85%) m fl. I den kommande andra valomgången ger LCR nationellt inga definitiva svar. Dessa ges lokalt efter principen ”slå ut högern”. Där Vänstern väljer att inte samarbeta med det borgerliga mittblocket öppnar man för ett tekniskt samarbete. Men inte mer.

Den egna framgången har stor betydelse på flera plan. Dels är den ett kvitto på ett lokalt förankrat massarbete kring frågor som försvaret av det gemensamma ägandet av energi och vatten; barn- och äldreomsorg; kommunikationer mm. På kvittot finns givetvis också LCR:s politiska roll i de sociala rörelserna överhuvudtaget. Men oregelbundenheten i valutgången visar ändå tydligt hur viktiga det lokala massarbetet är. Bristen på symmetri visar också att den egna organisationen är oerhört mycket mer än Besancenoteffekten. Alltså betydelsen av att en av LCR:s språkrör, Olivier Besancenot, personligen är omåttligt populär. Hans roll har nog snarast varit att med sin enorma närhet och pedagogik ta med sig en diskussion om en nödvändig socialistisk revolution in i de många franska vardagsrummen.

Läs mer hos International Viewpoint:
Strong rejection of Sarkozy
A rejection of the liberal policies

Intressant?
Bloggat: Svensson, Trotten
Läs även andra bloggares åsikter om LCR, Olivier Besancenot, Val, Frankrike, Internationellt, Politik, Samhälle

Olivier Besancenot, talesman för LCR, argumenterade i fredags för ”mer demokrati på Kuba” när han förnekade att han skulle vara ”Fidel Castros brevbärare”. Fidel Castro, som utan avbrott haft makten i ett halvsekel, annnonserade i tisdags sin avgång.

”Jag är för demokrati på Kuba, alltså är jag för fria val”, deklarerade förre kandidaten till Elyséepalatset, i Canal +; Besancenot som under 2007 ägnade sig åt att skriva en bok om Che Guevara, en av den kubanska revolutionens gestalter.

”Jag är inte Fidel Castros brevbärare i Frankrike och jag har kritik mot honom”, framhöll den unge postanställde: ”För mig är socialism i det tjugonde seklet, fria val och flerpartisystem”.

”Men jag sällar mig inte till kören av fiender”, understryker han. ”Jag är inte för att USA ska intervenera. Det kubanska folket ska själv bestämma sin framtid, helt oberoende av den amerikanska imperialismen”. ”Det är en ö som kämpar och gör motstånd, med en egen historia, och jag är till hundra procent solidarisk med Kubas folk gentemot USA”, insisterar Monsieur Besancenot.

AFP/Göte Kildén

Bloggat: Svensson, Esbati, Hanna Löfqvist, Trotten
Borgarmedia: SVD1, SVD2, DN1, SDS, HD, SVD3, DN2, AB1, AB2, Dagen
Andra bloggar om: Olivier Besancenot, Besancenot, LCR, Frankrike, Kuba, USA, Fidel Castro, Che Guevara, Imperialism, Politik

Den 27 januari i år på ”Förintelsens dag”, när TV visade de historiska filmbilderna från Röda Arméns befrielse av Auschwitz-Birkenau, kunde vi samma kväll, ”live”, uppleva de dramatiska scenerna från ghettot Gaza, när kaskader av människor bröt in över resterna av de sex meter höga armerade gränsmurar som Hamas ingenjörer sprängt sönder. Under kvällen vävdes de historiska bilderna samman till en enda absurd surrealistisk komposition.

Än mötte oss rader med utmärglade mänskliga spillror från Hitlers industriella dödsläger. Än såg vi hur hundratusentals människor, getter och åsnekärror fullastade med bensindunkar i plast, hivade sig eller stjälptes över de sönderbrutna armeringsjärnen vid gränsen mot Rafah. Vi får svårt att fatta hur den ”demokratisk-judiska staten Israel”, med dess outplånliga minnen från nazisternas koncentrationsläger i dag kan stänga in en och en halv miljoner palestinier i ett ghetto, och som en hämndaktion för att dessa människor i ”arabvärldens första demokratiska val” utsåg Hamas som sina företrädare, sedan kan sätta ett ekonomiskt strypkoppel på fånglägrets utsatta människor.

Läs hela artikeln i Internationalen

I bloggvärlden om Israel, Palestina och Libanon: Jinge, Rawia Morra, LOKE, Svensson,
I media: AB, DN, SVD,
Andra bloggar om: Gaza, Palestina, Israel, Historia, Politik, Hamas, Auschwitz

Sent i går kväll blev det klart att Facklig Opposition vid Volvo Lastvagnar/Gbg, än en gång och på ett storslaget sätt slog tillbaka en socialdemokratisk kampanj, helt nerkladdad med nygammal kommunistskräck, från socialdemokraternas fackklubb ute i berörda verkstäder. Valet denna gång gällde den fackliga styrelse som organiserar Latsvagnars femhundra materialhanterare.

Tomas Johansson, Socialistiska Partiets och Facklig Oppositions snart legendariske företrädare, omvaldes med acklamation, dvs enhälligt och utan motkandidat för en ny tvåårsperiod. I detta omstridda ordförandeval vågade alltså socialdemokraterna inte ens att försöka med en motkandidat.

I de övriga valen till styrelsen fick våra kamrater kring 65 procent av rösterna. (s)klubbens företrädare fick bara 25- 27 procent!

Som en pikant bakgrundsdetalj kan nämnas att Lastvagnars personalavdelning, med den gamle socialdemokratiske fackordföranden i spetsen ( han hoppade direkt från sitt fackliga uppdrag till att jobba som anställare i sold hos företaget ) mycket medvetet och energiskt, anställt och slussat in SSU-karriärister till dessa och andra heta fackliga områden.

Storsegern är enormt betydelsefull för att en radikal fackföreningslinje, trots det samhälleliga läget, ska kunna behålla ett fotfäste i en viktig storindustri. Mer info kommer i nästa veckas Internationalen.

Om annan facklig kamp: Arbetaren, SVD, Svensson
Andra bloggar om: Facket, Fackligt, Facklig Opposition, Fackliga val, Tomas Johansson, Volvo, Volvo Lastvagnar, Volvo Tuve, Politik, Samhälle

George W Bushs resa i Mellanöstern belyser USA:s globala roll och problem. Visionen om att skapa ett Nytt Mellanöstern ligger i ruiner. Statsbesöken i emirat och kungariken bygger inget nytt. De bara befäster det etablerade i hopp om att inte också det ”gamla” Mellanöstern ska rasa samman.

Mellan kyssar och kramar med kungar, prinsar och emirer delar George Bush ut nya vapen till sina gamla lakejer. Det är hårresande att lyssna till Bushs tal på saudiarabisk jord om kamp för det iranska folkets demokratiska rättigheter medan medeltidsdiktaturen i Riyad åtalar en kvinna för äktenskapsbrott sedan hon våldtagits av sju män.

Men hur kunde den amerikanska statsledningens vision om ett nytt Mellanöstern bli till en hägring över ökensanden? Svaret är att USA aldrig kan mötas med annat än hat och avsky från de muslimska folkmassorna så länge Vita huset till hundra procent stöder Israels politik. Det spelar ingen roll att verbal kritik ibland faller från Condoleezza Rices läppar.

Dagen efter tillkännager Israels premiärminister Ehud Olmert att fler bostäder ska byggas på det ockuperade Västbanken, vilket följs av några buttra ord i Washington. Men ingen handling – jo, ändå. Eftersom Bush delade ut nya stora vapenkontrakt till oljekungarna fick naturligtvis även Israel löfte om nya vapen, och då till ett mer än dubbelt så stort värde. Israels militära överlägsenhet gentemot de arabiska grannarna upprätthålls till varje pris.

USAs oförmåga att ensamt bestämma dagordningen i Mellanöstern beror dock inte enbart på det hundraprocentiga stödet till sionismen. Det speglar också det faktum att USAs roll i världen inte öppet ifrågasätts, men långsamt undergrävs.

Betraktar man världsekonomin råder det ingen tvekan. USAs dominanta roll efter andra världskriget är över. Landets andel av världshandeln minskar stadigt, dollarn har förlorat mycket av sin roll som internationell reservvaluta, Wall Street är inte det centrum för finansvärlden det en gång var och de teknologiska nyheterna presenteras inte längre av enbart amerikanska företagsjättar.

Det är bara inom militärteknologin som USA bevarar sin överlägsenhet, en överlägsenhet som till sist ändå är relativ, vilket USAs svårigheter i de ockuperade Irak och Afghanistan visar. Man kan, som Napoleon sa, göra mycket med bajonetter men inte sitta på dem. I glappet mellan supermaktens vikande ekonomiska herravälde och militärteknologiska övermakt lurar den verkliga faran för jordens befolkning. USA är ingen koloss på lerfötter, redo att störta till marken. Men imperiet befinner sig på ett sluttande plan och det är bara friktionen och lutningen som bestämmer fallhastigheten.

Efter Sovjetunionens fall och Kinas inslag på den kapitalistiska vägen saknar USA konkurrenter som vill eller kan påskynda fallet. Militärt når vare sig Kina, EU, Japan, Ryssland eller Indien ens upp till knäna på USA. Ingen av dessa länders härskare har än så länge något annat perspektiv än att manövrera i skydd av den amerikanska örnens vingar för att ta till vara sina egna intressen och tillsammans med USA upprätthålla det rådande maktsystemet.

Inför attacken på Irak uppstod en verklig intressekonflikt mellan Vita Huset och ledarna i Paris och Berlin. Jacques Chirac och Gerhard Schröder såg angreppet som ett direkt hot mot den europeiska imperialismens intressen i Mellanöstern och hindrade USA att i Förenta Nationernas namn attackera Saddam Husseins Irak. Bush fick nöja sig med de ”villigas koalition”.

Den konflikten är bilagd. Angela Merkel har rättat in sig i ledet och linslusen Nicolas Sarkozy ser sig själv som ledare för Vita Husets förtrupper i världens krishärdar. En ny, verklig allians mellan de villiga svetsas samman. Det är en allians för fortsatt utsugning av människorna och jordens resurser.

Bloggat: Progressiva USA, Trotten, Svensson
Andra bloggar om: USA, Saudiarabien, Mellanöstern, George Bush, Irak, Saddam Hussein, Iran, Imperialism, Politik, Samhälle

Vi lever i finansens tidevarv. Även dagstidningar i de mest undangömda avkrokarna i vårt land stoltserar med minst en helsida finansnyheter. Aktiernas och obligationernas, optionernas och fondernas rörelser upp och ner följs med lupp.

Finansmarknaden glorifieras och handelshögskolorna drar till sig den intellektuella eliten bland ungdomen. Det är pengarna som hägrar. När även den mest misslyckade VD faller till marken i guldkantad fallskärm, varför inte satsa på yrkena med stort Y?

Men varifrån kommer alla pengar som snurrar runt vårt klot i allt större hastighet? Ett vanligt svar är att finanskapitalet tagit makten och att i dag är kapitalismens drivmotor spekulation och globaliserad finansmanipulation.

Men detta är inget svar, bara en beskrivning av hur det ser ut på ytan. Det förklarar ingenting eftersom i finanssfären skapas inga rikedomar. Där omfördelas bara redan producerade rikedomar. När de rika blir stenrika tack vare aktieaffärer och placeringar i privata riskfonder konfiskerar de bara pengar som andra har skapat genom sitt arbete. Frågan är hur pengarna hamnar där.

Arbetet skapar de värden som ger välstånd och rikedom. Det är fördelningen av arbetets frukter som ändrats under den nya globaliserade finanskapitalismen och som förklarar de stormrikas uppsjö av pengar.

Det är två djupa förändringar i dagens kapitalism som skapat de källor ur vilka dollarmiljardärerna öser sina rikedomar. Enligt den amerikanska tidskriften Forbes var de 691 till antalet i fjol. Av dem var sju svenskar. Inte så illa för ett land med nio miljoner medborgare. Miljardärernas samlade förmögenhet ökade förra året med 300 miljarder dollar eller 2 100 000 000 000 kronor. Inte så oäven årslön.

För det första har, efter murens fall, antalet disponibla arbetare på den kapitalistiska världsmarknaden fyrdubblats under de senaste tjugofem åren. Aldrig tidigare i kapitalismens historia har så många på så kort tid dragits in i den kapitalistiska varuproduktionen. Enbart i Kina handlar det om flera hundra miljoner arbetare.
Denna grundläggande förändring i världsskala är en djup källa till nya profiter för kapitalet. Billiga varor produceras av minimalt betald arbetskraft för att säljas med stora vinstmarginaler i världens varuhus. Denna nya arbetskraft saknar oftast socialt skyddsnät och fackliga organisationer, vilket utlämnar de flesta till kapitalägarnas goda vilja, som i de flesta fall saknas.

För det andra har den arbetande befolkningens inkomster i OECD-länderna förlorat i andel av nationalinkomsterna till förmån för kapitalets vinster. Det är inget förfluget påhitt av udda ekonomer på vänsterkanten. EU-kommissionen står för uppgifterna. Trendbrottet kom under 80-talet. Innan dess rådde den så kallade guldåldern då den ekonomiska tillväxten inom OECD var mycket hög och lönernas andel låg kring två tredjedelar av nationalinkomsterna.

Enligt Kommissionen var 1982 lönernas andel i EU respektive G7-länderna 66,3 procent respektive 67,5 procent, för att år 2005 ha fallit till 58,1 respektive 61,5 procent. Till synes bara några procentenheter, men varje procent handlar om hundratals miljarder dollar i ökade vinster för kapitalet.

Nåväl, ökade vinster säger nyliberalerna leder till ökade investeringar och jobbskapande. Men Kommissionens rapport från maj i år visar vad som verkligen hänt och hur guldregnet över de rika går till. Sedan mitten av 80-talet används inte längre huvuddelen av vinsterna till nyinvesteringar i maskiner och andra kapitalvaror utan hamnar direkt i aktieägarnas och företagschefernas fickor.

Detta är de två källorna till de tusentals miljarder dollar som dagligen förflyttar sig med ljusets hastighet mellan finansmetropolerna. För det första, hundratals miljoner arbetare som dragits in i den kapitalistiska varumarknaden där de exploateras till det yttersta. För det andra, en stor del av vinsterna investeras inte längre utan snurras runt i finanskasinot.

Intressant?
Bloggat: Svensson,
I media: E24_1, DN1, DN2, E24_2
Andra bloggar om: Finansmarknad, OECD, Kapitalism, Ekonomi, Samhälle, Politik

Debatten om SAC:s registermetod för att få upp löner och arbetsvillkor för papperslösa arbetare fortsätter (se Internationalen nummer 45/2007).

Nu var det 1869 och vid Gruppens Gärde i Stockholm hade byggmästare Jansson fått order på ett nytt sockerbruk. För att kunna räkna hem mer riksdaler än vanligt bjöd han sina mureriarbetare en ackordsuppgörelse om 8 riksdaler och 50 öre per tusen satta tegel.

Det normala priset var 10 riksdaler och 50 öre, och Janssons skambud tände en gnista som ledde till att murare från andra byggen marscherade till Gärdet och organiserade ett strejkmöte, där man slog fast att inte en enda mureriarbetare skulle jobba för ett lägre pris än det normala. En del murare, med byggmästare som betalade enligt det gamla priset, var rädda om sina jobb och ville först inte gå med i aktionen. Men efter hårda påtryckningar från den starka grupp som ville stoppa Jansson blev uppslutningen total. En gemensam arbetsgrupp arbetade fram ett avtalsförslag för alla murare, där priset nu sattes till 11 riksdaler per tusen tegel. Den samfällda uppmarschen ledde till en snar seger. Efter bara några dagar hade nästan samtliga byggherrar i Stockholm skrivit under det nya avtalet.

Arbetarna i Stockholm hade vunnit Sveriges första kollektivavtal. Bokstavligen lade murarna här grunden till hela den svenska fackföreningsrörelsen. I strejkens spår bildades dessutom Stockholms Murarförening.

Nu är det år 2007 och 138 år har gått sedan denna historiska seger. Otaliga konflikter har rasat kring rätten att arbeta under kollektivavtal. I många fall har den nödvändiga enigheten kortsiktigt drabbat också många arbetare, som fått se sina egna olönsamma företag läggas ner, eftersom dessa inte kunde behålla sitt dåliga löneläge när den kollektiva kvarnstenen malt färdigt. Men principen från strejken 1869 har i dag så att säga blivit så grundmurad att, om än för stunden och bara för dessa regeringsår, även våra moderater har valt att acceptera tanken på rikstäckande nationella kollektivavtal. Strategerna inom borgerligheten ser naturligtvis detta bara som en nödvändig politisk andhämtning. Skulle alliansen få förnyat förtroende även i valet 2010 väntar förmodligen ett samlat stormangrepp mot just kollektivavtalen.

Vi som jobbar fackligt vet också att vi ständigt måste bekämpa dem som försöker slå upp sprickor i den fackliga grunden. Alla minns nog blockaderna mot Waxholms kommun eller salladsbaren Wild´n Fresh. Nu senast fick ägaren till Videomix Syd AB krypa till korset och skriva under ett avtal. SVT:s avslöjanden om hamburgerkedjornas svarta nattjobb, när de lät entreprenörer utnyttja ofta redan sårbara invandrargrupper, var förstasidesrubriker under flera dagar. Inom många avtalsområden finns ständigt ett otal svartjobb. Ibland kamouflerade som vita löner med hjälp av F-skattesedlar, dribbel med personallistor och så vidare. Framförallt gäller detta inom mindre och mer tillfälliga näringar med mindre insyn och ofta oklara ägarförhållanden: restaurangbranschen, städfirmor, målerifirmor, byggsidan, skiftande jobb inom jordbruket, frisörer, taxi och andra små servicenäringar som gatukök och grönsakshandlare. Att erkänna detta och bekämpa försöken att spräcka upp kollektivavtalen är en sak. Men det vore ett stort misstag att, som Kvinnopolitiskt forum, med yviga gester eller med hänvisning till hur arbetsgivarna drömmer om framtiden, hävda att striden för kollektivavtalen i stort sett redan är förlorad. Allt i kraft av att tro sig ha en bra analys av dagens arbetsmarknad. I Sverige är det en förkrossande majoritet av arbetarklassen som arbetar under kollektivavtal. Svartjobben finns fortfarande bara i arbetsmarknadens skrymslen. Allt annat är nonsens.

En facklig strid för att vinna ett lokalavtal kan gå till så här:
På Krongatan i Storstan finns två konkurrerande näringsställen. Det ena kallas restaurang ”Gott och Billigt”, det andra ”Gott och Extra-Billigt”. De anställda och även ägaren till vår första krog är oroliga över att det egna stället tappar kunder till konkurrenten som ständigt har rejäla extrapriser på sin Dagens Rätt. Dessutom har man extremt billiga shots på sina danskvällar. Nu känner en av de anställda på det första stället till baksidan på konkurrentens verksamhet. Ägarn där, han kör med svartjobb till disk och städning. Hotell- och Restauranganställda anmäler honom för möjligt skattebrott och det egna förbundet inleder en blockad. Under stridens gång visar det sig att ägarn utnyttjat några turkar utan papper till sina svarta jobb. De har jobbat svart för 75 kronor i timman. Dessutom har krögarn använt polsk smuggelvodka till sina billiga shots. Facket har förhoppningsfullt tipsat turkarna i förväg så att deras namn slipper komma fram. Krogen ”Gott och Extra-Billigt” kursar. Ägarn åker dit för skattebrott, olaga införsel och olaga utskänkning samt får med sig ett näringsförbud. Vore det en solskenshistoria rekonstrueras så krogen med nya ägare och ett kollektivavtal, kanske under namnet ”Maten smakar bättre när personalen har det bra”…

– Vi fastställer en nettolön, sedan är det upp till arbetsgivaren att bruttolönen är tillräckligt hög för att nå upp till det belopp vi fastställt, sade Ruben Tastas-Duque från Papperslösa gruppen/SAC till Internationalen i nr 45/07.

Underförstått accepterar man att arbetsgivaren ger fasen i att betala sociala avgifter. I sanningens namn går det inte heller att betala sociala avgifter för någon som är ”utan papper”. Visst, idén fungerar på ett litet, tillfälligt ställe där det inte finns någon insyn och där det inte finns fackmedlemmar med vit lön enligt kollektivavtal. Jag har inga moraliska eller fackliga problem med att leva med det. Men när någon från verkligheten öppnar dörren till denna arbetsplats. Ja, då är den fackliga striden över. Eller?

Den humanistiska tanken bakom den Papperslösa gruppens organisation överlever inte vår strid för att försvara kollektivavtalen. Att SAC, som den politiska organisation man ändå är, ändå förfäktar detta beror naturligtvis på att man har få eller inga egna medlemmar inom dessa aktuella avtalsområden.

Om registermetoden hos SAC, uttalande från Ung Vänster,

Intressant?
Vänstermedia: Arbetaren1, Flamman, ETC, Arbetaren2, Arbetaren3, Arbetaren4
Bloggat: Petter Partikulärt1, Spektrum, Horisont, Petter2, Autonoma Kärnan, Slutstadium
Andra bloggar om: Kollektivavtal, Registermetoden, Papperslösa, Svartarbete, Fackliga avtal, SAC, Ung Vänster, Facket, Fackligt, Politik, Samhälle

LCR:s stora möte den 22 november på Mutualité i Paris blev en succé. Olivier Besancenot menade att de strider som nu varit betyder att den sociala kampen är tillbaka i kampen mot Sarkozy. Den traditionella arbetarrörelsen har noll att komma med, bara formell kritik av regeringen. Nej, det krävs ett nytt parti som nu är i färd med att bildas etc, etc.

Läs mer i Le Monde

LCR
Socialistiska Partiet

Media: Internationalen, Arbetaren, SVD
Bloggat: Svensson1, Svensson2
Andra bloggar om: Olivier Besancenot, Besancenot, LCR, Strejk, Opposition, Tågstrejk, Frankrike, Politik, Samhälle