När Stefan Löfven i går höll sitt sommartal hade vädergudarna tydligen fått ett förhandstips om hans manus eftersom de valde att i samma stund släppa loss hösten över Vasaparken. Skyfall, åskmuller och kalla vindar fick de gula löven att virvla över snårskogen av paraplyer som fällts upp. Barmhärtigt nog gav dessa skydd inte bara mot regnet utan dolde också de glesa åskådarleden.

.

Gruppen av partigängare och ombudsmän gav honom i lagom portioner de applåder som förväntas under en sådan här politisk bemärkelsedag. Men de var lite stelfrusna. För talet var inte precis av det slag som eldar upp anhängarna till en gammal folkrörelse. Retoriken gav i stället smak av resignation och uppgivenhet. Det som kom i tankarna var inte ett skirt, optimistiskt solgrönt lövverk utan i stället blöta gula löv som klumpats ihop för att sakteligen fortsätta sin förmultning.

.

.

De stora borgerliga tidningarnas ledarskribenter blev däremot – trots blöta byxslag – nästan spralliga i benen över det höstlika sommartalet. I deras spalter var de nästan lika uppspelta som Gene Kelly i den gamla fina musikalen ”Singing in the rain”. De riktigt dansade. ”Trots vätan var jag på gott humör när jag sneddade över Odengatan in på caféet Rittorno”, skrev SVD:s P J Anders Linder muntert om hur han efter Löfvens tillställning gick till bords för att skriva om sina intryck. DN:s huvudledare valde den passande rubriken ”Företagarnas kamrat” och underströk att huvudsidan av den nya (S)-politiken efter Juholt är att ”Svenska företags konkurrenskraft ska öka så att de kan exportera ännu mer”. Ledaren i Aftonbladet, vilken är vikt för (s), konstaterade sedan absurt nog att vad det handlar om är att ”Socialdemokraterna ska åter till en position som den modernistiska, nyfikna och framstegsoptimistiska kraften i svensk politik”…

En gång i tiden skapade Mark Twain en odödlig satirisk roman, ”En yankee vid kung Arthurs hov”, där han drev med den tidens riddarromantik. Han lät en modern amerikan, efter ett slag i huvudet, vakna upp vid kung Arthurs sida och i en rad episoder, spred han sedan löje över riddarväsendet genom att para ihop modernt med gammalt. Han satte samman saker, parade ihop företeelser som inte hör ihop,  han lät anakronismerna flöda.

Hela Stefan Löfvens uppenbarelse är en politisk anakronism av sällan skådat slag. En trofast och trygg kamel utan puckel, men med en liten PET-flaska kolsyrat vatten i handen.

.

.

Han är en trevlig vanlig karl, en gång svetsare, som minsann tillhört arbetarrörelsen i alla år. Hans värld har varit att som Metallordförande sitta med vid storföretagens bord och där se hur illa bankerna och den så kallade marknaden kan ställa till det för svenskt näringsliv. Han har lärt sig att se detta som oundvikligt och att därför välvilligt lyssna till företagarna och att ge dessa vad de vill ha och att sedan övertyga Metalls medlemmar om att ligga lågt och jobba på. Det som förr var av Gud och Konung givet är nu givet av kapitalet.

För Löfven är den ”sista striden” mot borgerligheten för löntagarna sedan länge över. Det är därför han är ”Företagarnas kamrat” och som enda alternativ till den borgerliga alliansen anger han en kurs som är nära nog än mer borgerlig. I det som blev ett grådaskigt hösttal fanns ingen uppmaning till kommunerna att säga upp sina riskkapitalister eller till fackföreningsrörelsen att mobilisera alla sina medlemmar till att på stående fot ta kamp för att återställa LAS och anställningstryggheten genom att förbjuda bemanningsföretagen eller att åtminstone reducera dem till betydelselöshet.

Den upplivade PJ Anders Linder frågar sig avslutningsvis i SVD om ”partifolket verkligen är redo för Löfvens realism”. Menar han toppskiktet i rörelsen är svaret säkert ja. Men ser vi till den del  av fotfolket som inte mönstrat av ser det nog annorlunda ut. En vänster värd namnet i SAP måste därför i stället ta på sig denna uppgift. Inför partikongressen 2013 finns det inte tid för personfejder om drömda platser vid köttgrytorna efter nästa val. I stället måste en politisk plattform formuleras där fokus läggs på att få bort alla vinstintressen i välfärden och att ta strid för att återerövra anställningstryggheten!

I Media: SVD1,DN1,AB1,

.

.

Vi hade fått en inbjudan till Bohuslän. I går, väl på plats hos Christina & Thomas i deras stuga en bit norr om Ljungskile, bjöds vi inte bara på utsikt över fjärdarna utan också lammstek från en gård på Tjörn, avrundad med hallontårta och vispgrädde. En underbar dag. Både för sinne, ögon och mage…

.

.

Thomas, min gamle arbetskamrat och fackliga/politiska vapenbroder under alla år ordnade också så att vi fick söndagsmiddag med oss hem.

.

.

Även jag fick fast staggen (småsill som man agnar med) på krokarna och tog hem en brednackad gaisare. Bättre kan det inte bli.

.

-Ge oppositionen de vapen de behöver för att skydda sig mot den militära övermakten, skrev jag här på bloggen för några dagar sedan.

Det var tydligen så oerhört att Knut Lindelöf, medarbetare i Fib/Kulturfront och ”fredssamtalare” i Degerfors, ansåg det berättigat att bemöta vad som enligt honom själv borde ”lämnas okommenterat”. (se ”Utsliten revolutionsromantik”)

Det är inte det enda virriga påståendet i Knut Lindelöfs blogg som också finns publicerad på ”fibbans” websida. I vår ”utslitna revolutionsromantik” vågar vi ställa oss på upprorets sida och kräva att de som kämpar i Syrien ska få den vapenhjälp de ber om. KL börjar sin blogg med att stryka under att vi menar att vapnen ska ges till ”icke-islamistiska” och ”icke-västerländskt sinnade” grupper. Citattecknen är KL:s egna. Jag har inte en enda gång använt termen ”icke-västerländskt sinnade”. Vad nu det skulle vara?

Det här den politik som grupperna i Degerfors står för. Inget stöd till uppror mot diktaturer som ingår i ”fredsfronten”. 

Men det kan vara detsamma. Innebörden i min blogg var att de små salafistiska grupperna är de enda som får ordentlig beväpning, av Qatar och Saudiarabien. Medan den löst sammansatta milisen inom Fria Syriska Armén i stort gått lottlös förutom vackra ord, lite pengar och humanitär hjälp. Det direkta resultatet är att de salafistiska grupperna snabbt stärker sitt inflytande.

Detta hade alltså KL fattat om än med egna citattecken. Det hindrar honom inte att fyra rader längre ner skriva följande absurditet:

-Det här liknar den mycket cyniska politik som rent främlingsfientliga/rasistiska organisationer ibland företräder: Skicka tunga vapen till alla inblandade så får dom ta kol på varandra på hemmaplan (på det att vi må slippa flyktingvågen).

Är det någon som hänger med? Plötsligt vill jag enligt KL skicka ”tunga vapen till alla inblandade” och att det egentligen är ”rasism”. Hur den här intellektuella kullerbyttan gick till är det nog ingen som kan förklara, inte ens KL som gillar att ”tänka själv” som han säger i en kommentar på Facebook om de ”trottar” han känt i livet. ”De var alldeles för snåriga för mig. Jag vill kunna förstå själv. Dem skulle man bara ‘tro på’. Inget för mig ».

En levande marxism står alltid på de revolterandes sida.

Nej, snårigheter är inget för den som vill ha enkla rätlinjiga svar på komplicerade frågor. Vilka är främlingsfientliga och mot vilka riktas denna rasism? Är det stödet till upproret som egentligen är ”främlingsfientligt”? Men vi ska inte haka upp oss på en ”detalj”. Det finns många kvar.

”De skriver: ”Med omvärldens passiva medgivande (min understr.) bombar regimen i Damaskus sönder hela städer, stadsdelar och byar…” Det här är exakt vad våra stora medier också hela tiden bankar in, som ska leda tankarna till en ”no fly zone” och ett militärt ingripande från USA/Nato (med sina många villiga ombud). Det kommer att bli resultatet trots att K&Å i ett annat stycke skriver: ”En militär inmarsch i Syrien av turkiska eller andra Natotrupper öppnar dörren till ett storkrig i hela regionen.” Det hänger inte ihop.»

Unga och gamla rusar i skydd för en helikopterattack i Aleppo 24 juli.

För KL är raserandet av kvarter efter kvarter i Aleppo, Damaskus, Homs, Idlib och andra städer ”något stora media bankar in” i våra skallar. För KL som vill ”tänka själv” är det enkelt att avfärda alla bilder som ”stora media” visat oss från just raserade stadsdelar. Vilka som bombar med flyg, artilleri, granatkastare och stridvagnar förblir alltså en gåta. För om vad vi ser är lögnpropaganda måste det ju vara någon annan som orsakar alla skada, för att inte tala om alla civila offer. Vem? De ”utländska terroristerna” som Assad talar om från morgon till kväll? Det enda som inte ”hänger ihop” är KL:s egna tankar.

För när jag skriver att parallellen med Libyen saknas, då hittar KL en. I båda fallen var vi vittne till ett uppror som tvingades ta till vapen för att försvara sig mot en diktator som inte på några villkor kunde/kan tänka sig att släppa makten. På grund av risken för ett regionalt storkrig säger vi nej till både en no-fly zoon och militär inblandning i Syrien. Oppositionen ber om effektiva vapen. Ge dem vad de behöver.

För KL finns det dock en parallell med Libyen. Inte att båda upproren utgör en del i den arabiska revolutionen. Nej, revolutionsromantik är inget för ”fredssamtalare” i Degerfors. I stället serveras vi en outtalad tes som börjar få fotfäste i allt fler organisationer/grupper med rötter i den stalinistiska/maoistiska traditionen –nämnligen idén att ett ”tredje världskrig” ligger hotande nära i tiden och därför ska alla politiska ställningstaganden som vi ” i vänstern” tar ”stärka” freden och världens folk mot huvudfienden –USA/EU.

Prat om det kommande tredje världskriget säljer bra.

Det klara mönster som KL ser är alltså inte upproren mot diktatur och förtryck i arabvärlden utan ”kampen mellan USA-Nato/EU och Kina om oljan och de krympande råvaruresurserna är en underliggande drivkraft. Om detta inte ett ord från K&Å.”

Av det drar KL och hans ”fredsvänner” i KP, Fib/Kulturfront,SKP, och Clarté slutsatsen att ”stabilitet och fred” är målet för oss inte stöd till människor som gör uppror. De har i princip ”rätt att göra uppror”, glöm inte vad Mao sa, men det passar inte in just nu när världsfreden hotas.

Paranoian går så långt att KL ser oss i Norden som mest utsatta: -I Degerfors samlades frivilliga fredsvänner från främst Norge och Sverige 3-5 augusti för att tillsammans tala om den allt mer hotande situationen i världen och inte minst för Norden med den ökande rovdriften på råvaror på Nordkalotten.

Det är på sin plats att göra en jämförelse. De ”fredssamtal” som den ”stalinistiska pensionärsklubben i Degerfors” för liknar vad vi upplevde på sextiotalet i kampen för Vietnams folk. Då försökte sig ledande vänsterpartister, socialdemokrater och ”fredsälskare” på att skapa ett ”stöd” till Vietnam, inte ett stöd för deras kamp mot den imperialistiska angriparen USA utan ett stöd för ”freden” som inte tog ställning mellan angripare och angripen. ”Fred i Vietnam” inte ”Stöd FNL”.

I Vietnam gällde det att ta ställning för eller emot förtryckarna, inte att kräva fred i största allmänhet.

Min beskrivning av gänget i Degerfors fick tydligen KL att resa ragg. Så till den grad att han anklagar mig för att gräva upp den ”gamla rostiga stalinistiska ishackan”. För de som inte vet det mördades Trotskij av ett slag mot huvudet med en ishacka. Den som höll i hackan var en spansk stalinist i sovjetisk tjänst vid namnet Ramon Mercader. Moskva och europeiska satellitpartier hyllade Mercader som ”världsproletariatets hjälte”.

Ishackan är inte ens rostig. Den stoltserar skinande blank på hedersplats i Jan Myrdals skräckmuseum bredvid andra stalinistiska reliker, som morden på tusentals arbetare i Ungern 1956, för att inte tala Pol Pot. Som ideologisk mentor för och grundare av Fib/Kulturfront är det ju inte oväsentligt att Myrdal än i dag försvarar politiska mord och massmord som ”historiska nödvändigheter”. Det vore kanske ett värdigt ämne att behandla i Degerfors2.

Där deltog också ”fredsvänner” från KP. Det var inte länge sedan som deras tidning Proletären varje vecka delade ut ”veckans ishacka”. Det uppskattades som riktig proletär humor av många av dagens ”fredsälskare”. Så rostig är den verkligen inte. Och inte var det jag som grävde upp den heller.

Det här är det sista jag har att säga i debatten med gänget i Degerfors. Som KL, säger jag att det borde ha stått ”okommenterat”, men sett till den enorma vikten av bygget av ett stöd till folkliga uppror mot despoti i arabvärlden och i resten av världen är det värt mödan att hänga ut de idéer som med ”stabilitet och fred” som ursäkt vänder folks uppror ryggen.

Det är ett tragiskt sätt att sätta punkt för sin egen progressiva roll och en de facto uppslutning bakom all sorts tyranner som påstås befinna sig på den rätta sidan av huvudmotsättningen i världen. Jag vet inte om det är ”snårigt”. Men för de som inte vill eller kan tänka själva är det en praktisk mall att ha till hands.

Media;DN1,

Bloggar: Knut Lindelöf,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, USA, Syrien, Vietnam, Fred, Krig

.

Tog mig en vilsam morgonstund i Risvedens åldriga skogar.  Där kan man andas in både syremättad luft samt  stillhet och ro. Besökte dessutom en gammal skattkammare där  omkullvräkta tjugometersfuror draperade med mörkgrön mossa, för stunden smyckade  med blänkande dagg,  gömmer små buskage med kantareller under sina rotvältor.

.

.

Vår fyraårige labradortik Freja var färdkamrat och rände runt någon mil utöver vår promenad för att umgås med alla nya dofter och lukter. Det tar på krafterna och kräver en längre middagslur…

.

.

Ja, sensommaren är här med alla sina härligheter. De första höstlöven singlar ner på gräsmattorna. och ladusvalorna är sedan länge i Sydafrika. Endera dagen ger sig också sädesärlorna av till Nilen och Egypten.   Det blir inga mer lata stunder på rygg i varma vatten. Däremot lär det förhoppningsvis bli ett mer flitigt bloggande…

.

I media:

Steg för steg närmar sig en humanitär katastrof i Syrien. Med omvärldens passiva medgivande bombar regimen i Damaskus sönder hela städer, stadsdelar och byar. Flygvapnet sätter in jaktflyg och helikoptrar. Armén använder artilleri, granatkastare och stridsvagnar för att jämna hus efter hus med marken. Vi upplever ett modernt Guernica i stad efter stad.

Den spanska byn Guerncia kommer för alltid att symbolisera militärt övervåld. På uppdrag av Franco förintade tyska Luftwaffe byn och dess befolkning medan omvärlden passivt åsog den spanska fascismens frammarch. Endast den internationella arbetarrörelsen solidariserade sig med revolutionen.

Bachar Assads far Hafez visade 1982, när 20-30 000 medborgare bombades till döds i staden Homa, att den härskande familjen var och är kapabel att använda alla tillgängliga militära medel för att skoningslöst krossa allt motstånd. Barn och kvinnor, gamlingar och civila. Ingen hänsyn. Bara brutalt, blint våld. Allt för att till varje pris behålla makten.

Det sägs pågå ett inbördeskrig. Media vrider sina händer och ursäktar omvärldens knapra stöd till upproret med hänvisning till regionalt-strategiska hänsyn och rädsla för islamsk extremism.

Vadå inbördeskrig? En till tänderna beväpnad armé står mot lokala milisgrupper med handeldvapen, Molotov cocktails, hemgjorda vägbomber och annat hantverk. Det är inte ett inbördeskrig. Det är ett öppet krig mot ett folk i uppror, ett försök att slakta de som tvingades ta till vapen för att försvara dagliga demonstrationer och protester. De som kallar detta ett inbördeskrig är samma personer och grupper som gav upp stödet till upproret när människor i olika städer, i Deraa och Homs till att börja med, tog till vapen för att försvara sina demonstrationer och begravningståg.

Begravningstågen har blivit en fruktansvärd del av vardagen för revolutionen.

För varje Mig-21 som släpper bomber mot bostadskvarter i Aleppo, Damaskus, Deraa, Homs, Idlib och andra tätorter vinner de islamska extremisterna nya anhängare inom upprorets led eftersom de är de bäst beväpnade av alla miliser. De får pengar och vapen från Qatar och Saudiarabien medan de fria miliserna får nöja sig med vackra ord och lite pengar att köpa vapen med från månglare i Syrien och Turkiet.

I Ankara sitter självutnämnda ledare i SNC och uppmanar USA och EU att ingripa militärt i form av en no-fly zoon. I Aleppo, Idlib, Homs och andra städer kräver de som strider mot regimens armé att få tillgång till vapen som kan försvara dem mot flyg och stridsvagnar samtidigt som de avvisar direkt militär inblandning från de som kallar sig Syriens vänner.

Det är uppenbart att en parallell med Libyen inte går att göra. En militär inmarsch i Syrien av turkiska eller andra Natotrupper öppnar dörren till ett storkrig i hela regionen med miljoner människor som potentiella offer och med en säker död för den syriska revolutionens mål –befrielse från regimens förtryck och ett värdigt liv. Därför har vi här på K&Å ständigt tagit avstånd från SNC:s krav på militärt ingripande från Nato. Vi säger i stället och upprepar –ge oppositionen de vapen de behöver för att skydda sig mot den militära övermakten och det innan det är för sent.

Det är inte vapnens kvalitet som ger stridsmoralen. 

Ja, men hur kan vi veta att det inte bara leder till kaos och Syriens sönderfall? Det kan vi inte veta. Det kan bara avgöras i kampen på plats, där olika krafter och ideologier konfronteras och existerar parallellt. Krav på garantier att en revolt ska lyckas är detsamma som att vända den ryggen. Just nu stärks de salafistiska miliserna tack vare den riktade hjälpen från Qatar och Saudiarabien. Ett absurt resultat av en absurd politik som vägrar att ge upproret de vapen det behöver.

De som i dag i ”fredens namn” tar avstånd från upproret, vänder det ryggen och manar till ”försoning” med regimen är hycklare. Den stalinistiska pensionärsklubben i Degerfors pratar käkarna ur led till ”fredens” ära och ”icke- inblandningsprincipen”. Men de har inte ett ord att säga om Rysslands beväpning av Assads regim. Inte mindre än åttio procent av Syriens vapenimport kommer från ”fredsälskaren” Vladimir Putin. De har inte ett ord att säga om de iranska legoknektar som strider på Assads sida men ylar som vargar i skyn över ”utländska terrorister”. De står helt enkelt på diktaturens sida.

Att jihadistiska äventyrare dras till striderna i Syrien är inte märkligt. De har en egen agenda som inte passar ihop med upprorets krav på regimens fall, frihet, rättvisa och värdighet. Men deras antal är enligt alla seriösa reportage litet framför allt i jämförelse med de tiotusentals personer, civila och avhoppade soldater, som utgör miliserna i landet. Journalister på plats i Aleppo och andra städer har vittnat om oroade ledare i den Fria syriska armén, FSA, som säger att de utländska jihadisterna skapar problem. Att de kommer att tvingas ta itu med dem en dag men att just nu är det försöket att överleva arméns angrepp som gäller.

Flyg och artilleri raserar städer och byar.

Vår uppgift är att med alla medel stödja uppror mot diktatur, förtryck och exploatering. I Syrien solidarierar vi oss med alla som i över ett och ett halvt år protesterat, demonstrerat och med vapen i hand försvarat sig mot en despotisk regim som inte drar sig för att med flyg, artilleri och stridsvagnar angripa alla som vågar kräva frihet och värdighet. Det innebär självfallet inte att vi som socialister okritiskt sluter upp bakom olika borgerliga och religiösa agendor för kampen. Det är en hållning som vi haft allt sedan Vietnamkrigets dagar.

Vi kommer aldrig att låta oss i tystnad, i neutralitet eller i förment ”fredsälskande” bli medansvariga till ett modernt Guernica.

Media: DN1,DN2,DN3,DN4,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Syrien, Aleppo, Revolution, USA, SNC, FSA

Det har rått tveksamhet över vart den tunisiska revolutionen är på väg. Det borgerliga islamska regeringspartiet Ennahda vann valet och de salafistiska extremisterna har å sin sida låtit tala om sig när de bland annat attackerade en tevestation för att visa film som inte passade dem och för att försöka avskaffa förbudet mot heltäckande slöja på universitetet i Tunis. Inte så få menar att revolutionen gått på grund. Kidnappad av islamisterna.

Tunis 17 januari 2011. Ben Ali faller några dagar senare. Vägen ligger öppen för den sociala kampen för ekonomisk och social rättvisa.

Men det är en ytlig bild som bara fäster sig vid vad som står i de stora internationella tidningarna. För dem är det en nyhet att salafister attackerar kvinnliga studenter medan strejker och demonstrationer mot dyrtiden och arbetslösheten saknar intresse. Så blir den bild vi matas med skev och falsk.

Ändå är det just protesterna som dominerar det politiska livet på plats. Det går knappt en dag utan att det demonstreras och protesteras mot den handlingsförlamning som den muslimska regeringen visar upp.

I Tunis protesterade tusentals kvinnor häromdagen mot regeringens förslag till skrivningar om kvinnornas plats i den nya konstitutionen.

Det är en viktig erfarenhet som vi är åskådare till. Här på bloggen har vi hela tiden sagt att den arabiska våren är en lång process som till mycket bestäms av uppbrottet från en lång period av diktatoriskt styre där de fattiga och arbetande inte över en natt kan utvecklas till ”revolutionärer” i kamp för socialismen utan att när väl diktaturen fällts måste det följa en läroperiod där kampen för ekonomiska och sociala reformer blir till en skola i organisering, försvar av arbete och inkomster, och politiskt arbete.

Nu har en ny cykel börjat i Tunisien, landet där kampen mot despoti och förtryck började, där den först blomman i den arabiska våren slog ut. Just det, i staden Sidi Bouzid, där den unge grönsaksförsäljaren satte eld på sig själv och samhället den 17 december 2010. Sedan en månad tillbaka demonstrerar befolkningen i hela regionen med krav på jobb, slut på elavbrotten och frihet för det hundratal demonstranter som regimen fängslat efter sammandrabbningar med polisen.

Sidi Bouzid 9 augusti. Polisen angriper demonstranter med tårgas.

Senast i raden av mobiliseringar hölls i dagarna då de fackliga organisationerna i regionen kring Sidi Bouzid organiserade en storstrejk mot den galopperande arbetslösheten, fattigdomen och de ständiga elavbrotten. För den muslimska rörelsen som propagerade att ”islam är lösningen” på Tunisiens problem börjar den ekonomiska och sociala verkligheten att komma ikapp de religiösa fantasierna.

Det är den fackliga organisationen UGTT och radikala vänstergrupper som tar initiativen till kamp. Det kan de göra sedan diktaturen störtats. Det är en enormt viktig lärdom för hur den revolutionära processen utvecklas. När Ben Ali föll öppnades dörrarna inte bara för islamistiska organisationer utan också för radikala folkliga krafter. Det är i kampen mellan dem som revolutionen tar ett steg framåt, två tillbaka, ett i sidled för att på nytt avancera.

I staden Kasserine blockerar demonstranter en väg den 10 augusti.

Den frihet som vanns med diktaturens fall är grundbulten i den fortsatta utvecklingen. Utan den hade inte de olika strider som nu förs i samhället kunnat äga rum. De som söker garantier för att en revolution ska lyckas innan de ger sig in i den kommer aldrig att göra revolution.

Islam är inte lösningen, som Ennahda och brödraskapen säger. De har inget socialt och ekonomiskt program som kan svara mot de arbetandes krav på jobb och rättvisa. Islamisterna har inga andra recept än de nyliberala ”strukturreformer” som IMF, Världsbanken och ”välmenande” experter kokar ihop. Därför kommer islamisterna i sin nya maktställning i Tunisien, Egypten och Libyen att oundvikligen komma i konflikt med den fattiga befolkningens krav på materiella förbättringar. Något de nu kan ta strid för sedan despoterna störtats.

Media: DN1,SVD1,SVD2,DN2,DN3,DN4,DN5,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Islam, Tunisien, Tunis, UGTT, Revolution,

Inget går upp mot ett bubbelbad då det gäller att sätta fart på hjärnans amatörfilosofiska vindlingar. I går morse kom jag på att det är nog Gud och inte vi ateister som är religionens värsta fiende.

Oändliga i antal är de ateister som med envetet tjat försökt bevisa för en troende vän eller bekant att Gud inte existerar. Varianten –bevisa för mig att Gud existerar så ska jag också börja tro –har också försökts i miljontals samtal.

Men inget hjälper. Den troende fortsätter ändå att tro trots den totala bristen på konkreta och vetenskapliga bevis för Hans existens. Vilka tjockhudade typer.

Det kanske är dags för alla oss ateister som vill frälsa de troende från tron att inse att de inte behöver några bevis på Hans existens för att tro. De bara tror oavsett att det vare sig finns ett DNA eller ett foto av Honom att visa upp. Sådan är tron.

Därför blev jag riktigt febril när bubbelvattnet som masserade min kropp tydligen också satte fart på det som skvalpar omkring innanför skallbenen. Genial idé. Om man i stället bevisar att Gud existerar då dör ju religionen. För man kan ju inte tro på något man vet existerar. Något som bevisats i vetenskapliga undersökningar tror man inte på. Man vet.

Så de som kallar sig ”kreationister” är egentligen religionens värsta fiender. De påstår ju att deras teorier är minst lika vetenskapliga som utvecklingsläran. De borde få statliga forskningsbidrag. Livet är för komplicerat för att ha kunna uppstått spontant, säger de. Om de därför lyckades bevisa att ”något” har skapat den värld vi lever i då kommer Gud som skapare att omvandlas till en vetenskapligt bevisad källa till livet. Då kan kyrkorna, moskéerna och frimicklarnas tempel stängas och portnycklarna slängas i havet.

Äntligen. Eller….? Kanske det är rötmånaden som jäser hjärnan, Inte bubbelbadet som får den att sprudla.

Media: DN1,DN2,DN3,DN4,DN5,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Religion, Gud, Jacuzzi, Ateism,

Den här bloggen riktar sig främst till alla som intensivt följer vad som sker i Syrien och hur olika organisationer förhåller sig till kampen. För er som inte bryr er om polemik inom vänstern kring principfrågor och taktiska finesser är det bara hoppa över till något annat.

**************

I det senaste numret av veckotidningen Offensiv ger Rättvisepartiet Socialisterna sin syn på kampen i Syrien. Det är Arne Johansson som skriver ett sorts manifest med en utgångspunkt som naturligtvis ligger milsvitt ifrån KP:s och andra självutnämnda ”anti-imperialisters” knäfall för diktaturen. Jag ser RS och Arne Johansson som mina politiska kusiner. Vi har en gemensam ideologisk grund och oftast enbart taktiska skillnader i olika frågor.

Arne Johansson är en kämpe som i årtionden funnits med på alla fronter.

Så är det också med hållningen till kampen i Syrien. För även om Arne Johansson liksom vår blogg slår fast att kampen i Syrien är en folklig resning mot en diktatur för frihet och värdighet ser jag viktiga skillnader i värderingen av vad som hänt och händer och ”vad bör göras”?

Redan rubriken till AJ:s artikel antyder ett tvivel över vart kampen är på väg. ”Slaget om Aleppo –Syrien sjunker ner i tilltagande kaos” lyder den. Självfallet kan man tvista om vad ”kaos” betyder men texten skingrar funderingarna om vad AJ menar med ”kaos”.  AJ skriver att en ”alltmer religiöst sekteristisk karaktär” dominerar konflikten. För att underbygga det påståendet hänvisar han till att ”dussintals utländska jihadister” anslutit till kampen i Aleppo.  Vi kan också läsa:

”Nästan varje rebellbrigad har antagit ett sunnimuslimskt namn med en retorik som förhärligar martyrskap och frälsning” rapporterar Gaith Abdul-Ahad från Deir el-Zour i östra Syrien.”

Den mening AJ citerar avslutas inte med punkt efter ordet ”frälsning” (det står Jihad i originalet, inte frälsning) utan fortsätter med ”även när brigaderna leds av sekulära officerare och består av kämpar som ber sparsamt”. (Almost every rebel brigade has adopted a Sunni religious name with rhetoric exalting jihad and martyrdom, even when the brigades are run by secular commanders and manned by fighters who barely pray.) Jag tror inte att AJ medvetet kapade meningen mitt itu men bilden blir en annan.

Det är en ojämn militär strid som pågår. Ändå kan slaget om Aleppo komma att avgöras av de kämpandes stridsmoral och inte av eldkraften.

AJ påpekar något som jag redan tagit upp på bloggen K&Å. Det är ett absurt resultat att de små islamistiska grupperna får bättre vapen och utrustning än majoriteten av FSA:s soldater bara för att Qatar och Saudiarabien dirigerar hjälpen dit de vill medan andra som säger sig stödja oppositionen knappast ger någon hjälp alls, minst av allt de vapen som skulle behövas för att försvara Aleppo mot flygangrepp.

Dessutom talar Gaith Abdul-Ahad bara om situationen i den isolerade staden Deir el-Zour på östra gränsen till Irak, flera hundra kilometer från Aleppo. Där har uppenbarligen jihadister från Irak skaffat sig ett inflytande de inte har i resten av landet. För ”dussintals” jihadister i Aleppo ska jämföras med de 6-7 000 soldater som FSA har i staden. I nationell skala säger alla källor att FSA mobiliserar mellan 40- 50 000 i sina led. Ett tusental jihadister med en egen agenda för efter-Assad är inget bevis för att kampen tar en ”alltmer religiöst sekteristisk karaktär”.

Det är regimens tilltagande våld mot befolkningen som dominerar bilden. Här flyr folk undan en helikopter i Aleppo.

Egentligen finns det mycket få exempel på ”sekteristiskt våld” mot de minoriteter, kristna, druser, alawiter och kurder, som enligt AJ ”har goda skäl att frukta de sunnimuslimska stridsrop som allt mer dominerar i upproret”. Ordet ”dominerar” betyder vad det betyder, inte lite grann eller marginellt utan just dominerar. Det håller jag inte med om och seriösa reportage från journalister inne i Syrien bekräftar inte den bilden. Tvärtom.

Det har varit Assads käpphäst under hela upproret att försöka stimulera den religiösa sekterismen och sedan framställa sig som garanten för minoriteternas säkerhet. Mobiliseringen av slöddret i Shabiha för massakrer i arméns släptåg har mycket allvarligare följder än de enstaka religiöst motiverade hämndaktioner som rapporterats. Utvecklingen de senaste månaderna visar också att det är bara den alawitiska minoriteten som verkligen sluter upp bakom regimen. Kurderna har tagit över sin region i nordost och tar avstånd från regimen samtidigt som de med rätta intar en avvaktande attityd till SNC i Ankara som inte vill medge kurdernas nationella rättigheter. De kristna hittas både i oppositionens led och bakom Assads rygg.

För att sammanfatta anser jag att AJ ger en alltför negativ bild av hur det väpnade motståndet mot regimen ser ut, vilka kämparna är och hur stort inflytande jihadisterna har. Till och med Assads utrikesminister citeras som ”bevis” för det tilltagande ”kaoset”: ”Om regimen faller kommer hela regionen att störtas i fördärvet”.

Det finns också en märklig argumentering kring det ”tilltagande våldet”. ”Den senaste och hittills våldsammaste fasen i den syriska krisen inleddes den 18 juli med ett spektakulärt bombattentat i regimens militära högkvarter, som dödade fyra militära chefer,” skriver AJ. Visserligen var det spektakulärt och skakade regimen in i dess inre krets. Men ”hittills våldsammaste fasen” antyder nästan att det är oppositionen som står för det eskalerande våldet.

Jag skulle säga att den ”hittills väldsammaste fasen”, innan Aleppo, inleddes i februari 2012 med två veckors artilleribeskjutning av stadsdelen Baba Amr i Homs. Hela stadsdelen ligger i ruiner och påminner om Hafez Assads raserande av Hama 1982 då minst 20 000 dödades under en två månader lång artilleribeskjutning.

Att koncentrera sig på det ”tilltagande våldet” missar också att kampen långt ifrån är en ren ”militär” konfrontation mellan två arméer. FSA har ingen nationell struktur att tala om och samordningen mellan enheterna anses ske på frivillig basis. Samtidigt fortsätter de civila fredliga aktionerna över hela landet och har trots regimens förtryck ökat i antal det senaste året, inte tvärtom som man kan få ett intryck av vid läsning av media. Fredagen den 17 juni 2011 rapporterades 51 demonstrationer i landet. Fredagen den 6 januari 2012 var antalet 493 och fredag den 1 juni inte färre än 939. Även i områden med tung närvaro från arméns sida fortsätter den revolutionära dynamiken. I Homsdistriktet rapporterades 30 demonstrationer den 1 juni.

Kurderna har tagit över kontrollen i sin region. Bilden är från staden Jinderes.

En mörk bild leder också AJ till att ge märkliga ”råd” till upproret även om han garderar sig med att säga sig sakna ”närmare kännedom om förhållandena”. Rådet som socialister enligt AJ ska ge till de som kämpar i Syrien är att bilda ”oberoende och demokratiskt valda försvarskommittéer till försvar för demonstrationer, stadsdelar och arbetsplatser”. I bästa rådsanda menar AJ att de demokratiskt valda råden ska, när det är möjligt, ”bindas ihop lokalt, regionalt och nationellt som bas för en oberoende arbetarrörelse”.  Det låter bra och ligger inom ramen för alla ”klassiker” vi båda brukar hänvisa till.

Det finns bara ett ”litet” problem med AJ:s råd till upproret. Det finns inte ett ord i hans artikel om de organisationer och kampformer som uppstått över hela landet under upprorets sexton månader. En god procedur för att veta hur man ska gå vidare i kampen brukar vara att ta sin utgångspunkt i de organisationsformer som spontant bildats under ett upprors gång.

Vad ska de kämpande göra med de hundratals civila ”lokala samordningskommittéer” som redan existerar och som tar hand om de flesta uppgifter det dagliga livet kräver, som underjordiska vårdcentraler, brödutdelning och andra civila uppgifter som regimen tappat kontrollen över i de ”befriade” stadsdelarna och på landsbygden? De har kanske inte valts i vallokaler med tryckta valsedlar men det kan vi kanske ha förståelse för under de villkor som råder.

Samma sak gäller den militära struktur och samordning som FSA upprättat. Ska det ersättas av lokala försvarskommittéer”?

Lokala samordningskommittéer tar hand vardagliga problem så gott det går.

AJ slår helt riktigt fast att vi inte ska ha ”förtroende för vare sig regimen, Syriens nationella råd, utländsk imperialism eller sekteristiska och religiöst baserade miliser”. Klart som korvspad. Men vilka ska vi då stödja? Faller de tiotusentals civila och avhoppade soldater som strider i FSA in i kategorin ”sekteristiska och religiöst baserade miliser”? Finns det inga som förtjänar vårt stöd så länge de inte byggt lokala råd för en kommande arbetarrörelse?

Kusin Arne, har du verkligen tänkt igenom din beskrivning av vad som sker och vad som bör göras?

Media: DN1,DN2,DN3,DN4,DN5,DN6,DN7,DN8,DN9,DN10,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Syrien, Assad, Aleppo.

En avgörande slutstrid om Syriens största stad Aleppo kan komma när som helst. Regimen har sagt att det man serverat ännu så länge bara har varit ”en förrätt”. Utan livligare fantasi kan man föreställa sig först den fasansfulla ”huvudrätt” och sedan den vidriga ”efterrätt” som man vill bjuda sitt eget folk. I detta sammanhang där ett i huvudsak folkligt uppror mot en av världens mest förhärdade diktaturer är inne i ett så svårt skede är det häpnadsväckande att stalinister, som exempelvis Kommunistiska partiets företrädare, kan fortsätta med att i Sverige vara en ideologisk förtrupp för regimen Assad. Men också alla producenter av olika ”kålsuparteorier” borde fundera över om de inte i praktiken blir ideologiska medlöpare till regimen. ”Vi visste ingenting”, är ett dåligt sätt att försöka två sina smutsiga händer.  I gårdagens huvudledare slog som ett praktexempel Göteborgs-Posten fast att ”Alla sidor, internationella och inhemska, är medskyldiga till att Syrien närmar sig ett inbördeskrig”. Vidare påstods att ”Få journalister är på plats. Vad som är sant, utöver att avskyvärda brott begås av båda sidor, är i princip omöjligt att fastställa med säkerhet i strömmen av motstridiga uppgifter”.

Verkligen? Visst är antalet oberoende journalister inne i Syrien begränsade. GP:s eget nyanlända team skriver exempelvis hem från en gränsstad i Turkiet. Men det har funnits och det finns andra tidningar än GP. Bland andra har Le Monde haft mängder med reportage. Den brittiska tidningen The Guardian rapporterar i dag direkt från Aleppo. Deras utsände berättade följande via telefon i dag förmiddag. Kanske något för GP:s ledarredaktion att ta sig igenom. Här en snabböversättning:

.

.

Vi förväntar oss en nära förestående kraftmätning” berättar tidningen Guardian`s Martin Chulov i en telefonrapport inifrån Aleppo. ”Under natten har vi bombats av ett cirklande jetplan mellan halv två och halv fem. Även stridsvagnseld har dundrat in över staden.”

Chulov säger vidare att hans uppskattning är att rebellerna kontrollerar omkring 60 procent av staden och att de nu kämpar för att hålla fast vid de områden som vunnits. De trycker på in mot centrum från de östra stadsdelarna och det har nyligen varit sammandrabbningar runt det historiska citadellet och kring regeringsbyggnaderna.

.

En färsk video som visar hur rebellerna i stadsdelen Hanano har attackerat och förstört en av arméns positioner.

.

Upproret försöker också att vinna civilbefolkningens ”hjärtan och hjärnor” i denna situation där vanlig lag och ordning brutit samman.

Till Guardian säger Chulov att hans bedömning är att rebellerna kommer att kämpa in i döden hellre än att överge Aleppo på samma sätt som de har gjort på andra håll.

”Rebellerna har säkrat ett tjugotal primitiva luftvärnsrobotar och de har erövrat nio stridsvagnar. Deras vapenarsenal har utökats med hjälp av vapen de erövrat, snarare än med vapen som smugglats in”, tillägger han.

”Rebellernas motstånd och omfattningen av deras kontroll har förvånat Guardians utsände ända sedan han anlände förra fredagen. Det står klart att rebellstyrkorna lägger ner mycket mer ansträngningar på att här konsolidera sina framgångar än vad de gjorde i Damaskus. På plats finns omkring 6 000 motståndsmän och antalet fortsätter att öka under förberedelserna för att kunna möta regimens angrepp. De tänker kämpa in i döden eftersom de inser att detta är en extremt avgörande strid för hela det syriska upproret. Insatserna är högre och om de flyr denna gång blir det svårare för dem att hitta en väg tillbaka. Det handlar om att bära eller brista.

Chulov berättar vidare i sin telefonrapport att det inte finns några tecken på utländska krigare vilket regeringen hävdar. Men, säger han, rebellerna berättar att de har kontaktats av utlänningar som har erbjudit dem sin hjälp.

”I stadens östra del har civilbefolkningen till största delen flytt”, avslutar Martin Chulov. I stadsdelen Salahiddine`s sydvästra del fanns det inga civila när han var där lördag natt.

.

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Aleppo, Damaskus, Syrien, Göteborgs-Posten,

I media: DN1,SVD1,GP1,SR1,DN2,DN3,

Ett spektakulärt avhopp från regimens statliga radio låter oss se in bakom kulisserna av officiella lögner som serveras dagligen.

Kvinnan som hoppat av heter Ola Abbas och arbetar sedan länge som programledare i radiohuset i Damaskus. Hon hoppade av den 11 juli efter en kvällssändning, flydde till vänner och tog sig sedan till Libanon och vidare till Paris.

Ola Abbas ansvarade för ”De ungas röst”(Sawt Al-Shebab) där hon bland annat tvingades ägna sig åt förfalskade direktsändningar. Samtal togs emot, filtrerades från kritiska röster och presenterades som direktsamtal. Ola Abbas avhopp är genant för regimen eftersom hon är alawit, Bachar Assads egen klanbas.

I radiostationens korridorer säger Ola att hon dagligen mötte informationsministern som delade ut order om senaste vinklingarna att hålla sig till. I början av revolutionen fick inte ordet ”demonstration” användas. De skulle till att börja med beskrivas som ”störande av ordningen” och därefter som en ”komplott” där demonstranterna skulle kallas ”väpnade gäng” eller ”terrorister”.

En bomb exploderade i dag, 6 aug., i det statliga radio- och tevehuset.

På kvällen den 11 juli hade Ola fått nog av lögnerna. Trots att hennes mor är en regimtrogen känd poet stod Ola inte ut med att hålla tyst om en ”president som skjuter på sitt eget folk”.  Det är den franska dagstidningen Le Monde som återger Ola Abbas berättelse om arbetet i regimens propagandamaskin.

Media: DN1,DN2,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Assad, Syrien, Damaskus, Aleppo,