Folket utmanar Assads våld.

.

I dag är det 45 dagar sedan de första demonstrationerna ägde rum i protest mot undantagslagarna i Syrien. Då var det inga demonstranter som krävde Bachar Assads avgång.

I dag, en och en halv månad senare och med över 400 kallblodigt mördade demonstranter, är kravet på Assads avgång centralt. Det finns ingen återvändo för regimen. Assad likt Khaddafi har byggt diktaturen runt sin personlighet, familjen och den alawitiska shiasekten från bergstrakterna kring städerna Aleppo och Latakia.

.

I staden Banias protesterade 10 000 människor under fredagen.

.

Runt Assad finns ingen som kan träda fram och kasta ut honom likt Mubarak och Ben Ali. Regimen står och faller med familjen Assad. Tyranner med specialstyrkor som kontrolleras av familjens medlemmar klipper kort runt chefen för att inga potentiella konkurrenter ska växa sig höga. När därför folket reser sig och säger NEJ, då har en Khaddafi eller Assad inga andra alternativ än det gränslösa våldet för att hålla sig kvar vid makten.

I går fredag trotsade på nytt tiotusentals människor demonstrationsförbuden och säkerhetsstyrkornas skarpskytte. I staden Daraa som varit centrum för protesterna krossades alla försök att protestera. Sedan en vecka kontrolleras Daraa av närmare fem tusen soldater från fjärde brigaden som leds av Bachar Assads bror.

.

Staden Daraa har utsatts för ett regelrätt militärt angrepp.

.

Snipers skjuter enligt vittnen skarpt på alla som vågar visa sig ute. El och vatten är avstängt och de instängda människorna saknar redan mat. Sjukhuset i staden kontrolleras av militären och inga civila tas emot.

I resten av landet visade i går befolkningen sin solidaritet med människorna i Daraa genom att trotsa säkerhetsstyrkornas våld. Trots regimens totala nyhetsblockad sipprar information ut via Facebook och satellittelefoner. I går mördades kring femtio personer som vågade sig ut på gatorna. Minst femton dödades bland demonstranter som försökte ta sig in i staden Daraa för att visa solidaritet med den belägrade staden.

Efter fredagsbönen samlades människor i ett dussintal städer till de största demonstrationerna på flera veckor. I Banias deltog kring tio tusen, i den kurdiska staden Qamishli femton tusen, i Damaskus förort Midan deltog kring två tusen i protesterna och från städerna Homs, Latakia, Hama och Raqqa rapporteras stora demonstrationer ha ägt rum.

.

I staden Al Ramtha på den jordanska sidan av gränsen hölls solidaritetsdemonstrationer.

.

Regimens stöd inom landet är nu minimalt. Vid sidan av familjeklanen och den alawitiska shiasekten som utgör knappa tio procent av befolkningen kan regimen räkna med ett passivt stöd från de kristna och druziska minoriteterna som med rätta eller inte ser sunniterna som ett hot. Hela 75 procent av befolkningen bekänner sig till den sunnitiska varianten av islam och det är de som i dag jagas till döds av regimens mördarband.

Men revolten i Syrien, lika lite som i resten av arabvärlden, är inte ett religiöst uppror. Det är krav på frihet, värdighet, arbete och slut på korruptionen som driver kampen vidare. Vid sidan av vissa salafisters angrepp på kopter i Egypten finns det inga tecken till blodiga religiösa konflikter. I media luftas farhågor om eventuella framtida problem för de kristna och druzerna i Syrien. I dag är det inte problemet. Hundratals demonstranter som kräver frihet och Assads avgång har mördats. Det är problemet inte om de är sunniter, shiiter, eller sekulära.

.

Netanyahu och Peres vill behålla alla diktaturer i regionen.

.

I dag har i stället Bachar Assad sina bästa supportrar utanför landets gränser. Redan på andra sidan gränsen i söder får Assad allt tänkbart stöd från Israel. Benjamin Netanyahu, Lieberman och resten av sionisterna i Knesset håller tummarna för att Assad ska kunna hålla sig kvar vid makten. Endast realpolitik tas i beräkning i Jerusalem.

Liksom den israeliska regeringen öppet stödde Mubarak in i det sista kniper de i dag käft om kampen för frihet och demokrati i Syrien. ”Vi är den enda demokratin i regionen” brukar Netanyahu och Peres skryta med. Vad de verkligen menar är att de vill förbli det enda landet med formell demokratisk statsform i Mellanöstern. I Assad ser Israel en pålitlig samtalspartner som respekterar maktbalansen i regionen.

-Se bara vilka problem den demokratiska revolutionen i Egypten ställer till med, skapar fred mellan Hamas och Fatah och öppnar gränsen till Gaza, beklagar Jerusalem. Det är ju ändå märkligt att den ”enda demokratin” ryggar tillbaka inför de arabiska kraven på frihet och demokrati. Kanske det finns ett problem med demokratin i den ”enda demokratin”?

Det öppna stödet från Kina och Ryssland som blockerade ett fördömande av våldet från Säkerhetsrådets sida förvånar inte det minsta. Redan från resningens första dag i Tunisien visar regimen i Beijing att den darrar bara vid tanken på att den egna befolkningen ska resa sig och kräva samma friheter som krävs i Kairo och Tunis.

.

Det här är Hu Jintaos skräckvision. Himmelska Fridens torg 1989.

I Moskva är motiven mer subtila. Varje stöd till en resolution i FN som blandar sig i ett lands ”interna angelägenheter” blir ett hot mot Moskvas behov av fria händer i sina kaukasiska lydrepubliker.

Mest beklagligt av allt är att Hugo Chavez drar socialismens rykte i smutsen genom att helt ogenerat apa efter Bachar Assad och anklaga ”utländska terrorister” för att ligga bakom resningen mot regimen i Damaskus. Ingen som vill fortsätta att kalla sig socialist kan hålla tyst inför detta skamliga stöd till en blodig diktator. Cynisk realpolitik är reaktionens vapen. Internationell solidaritet med folkliga resningar är socialismens vapen.

.

Media: DN1,DN2,DN3,SVD1,GP1,DN4,SVD2,DN5,GP2,

Bloggare: Röda Malmö,Jinge,Röda Lund,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Syrien, Bachar Assad, Israel, Egypten, Chavez,

.

Redan så tidigt som 1649 halshöggs den despotiske Kung Charles I efter beslut av parlamenten i England och Skottland.

Huvud under hals försvann därmed den absoluta monarkin. I restaurerad form, som en konstitutionell monarki, återupprättades den  1660 när sonen Carles II fick tillträde till tronen.

Därför har det brittiska Drottningshusets beslut att till dagens bröllop ha bjudit in kollegorna från Bahrein och Saudiarabien ifrågasatts. Regenter från hårdföra absoluta monarkier, med färskt blod från sina oppositionella medborgare på händerna, har hälsats välkomna till drottningens taffel. Framförallt har kritiken varit hård mot att Bahreins kronprins Salman bin Hamad Al-Khalifah, som en gammal vän till familjen, var tänkt att få sitta med vid bordet.

.

.

Prins Charles,  Camilla Parker Bowles i sällskap med Hamad Al-Khalifah

.

Detta därför att han och pappa kungen Isa Al-Khalifah i detta nu är i färd med sin vendetta mot alla i det lilla öriket som krävt demokrati – och en konstitutionell monarki underordnad parlamentet. Med hjälp av saudiska stridsvagnar dödades mer än trettio demonstranter under proteströrelsen i mars månad. Femhundra medborgare är sedan dess ”försvunna”. I går dömde en militärdomstol fyra demonstranter till dödsstraff.  Tre andra till livstid. Fackligt aktiva har överlag avskedats. Tusentals shiiter i offentlig tjänst har sagts upp av ”disciplinära skäl”. Över ett femtiotal shiitiska helgade platser har förstörts.

.

.

Humanitära organisationer i Bahrein har därför frågat varför inte Storbritannien hjälper den egna demokratirörelsen på samma sätt som man hjälper frihetskämparna i Libyen? I stället för att straffa honom som görs med Khaddafi har man belönat Hamad Al-Khalifah med en inbjudan till bröllopet…

Den amputerade brittiska monarkin är en seglevad historia. Den kapitalistklass som segrat lånar de ideologiskt så pråliga fjädrarna från en svunnen tid. Den tusenåriga institutionen ska ge stabilitet åt det egna klassherraväldet. Men Charles I regerade med ”Guds nåde”. Att ifrågasätta hans makt var som att ifrågasätta Gud själv. I dag kan vem som helst ifrågasätta vad man gör och säger i Buckingham Palace. Bara hälften av Storbritanniens befolkning är – trots medias hysteri – överhuvudtaget intresserade av bröllopet. Trots att det är allmän helgdag säger bara en tredjedel av befolkningen att man ska se på TV:s upphaussade direktsändning. Antalet kommunala arrangemang (i praktiken ölfyllor) har minskat kraftigt sedan Charles och Diana bytte ringar. Den brittiska monarkins modernisering med ingifte i lägre klasser och decennier av uppslitande skilsmässor har självklart gjort den mer ”folklig”. Men samtidigt mer ointressant. Kanske inte ens lika spännande som TV-såpan ”Eastenders. Om man inte längre är Guds utsände och blodet inte är blått. Varför ska man då leva i ett nästan ofattbart överdåd på skattebetalarnas bekostnad?

.

.

Tvingas att tacka nej…

.

I sista stund har Bahreins kronprins försökt att sträcka ut en hjälpande hand till sitt värdfolk.

Han säger sig nu tvingad att tacka nej därför att den instabila situationen i sitt land gör det svårt för honom att resa. I sak är han för upptagen med att döda sitt eget folk för att ha tid över till spektaklet i London…

Vi får hoppas att det är ett uttryck för tidens tand när det konservativa, men ofta cyniskt klarsynta, brittiska magasinet, The Economist, publicerar en framskjuten artikel där det sägs att den bästa bröllopspresenten både till landet och till de unga tu, borde vara att pensionera monarkin!

.

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, London, prins Wilhelm, Bahrein, Charles I,

I media: SVD1,SVD2,SVD3,SVD4,DN1,DN2,GP1,SVT1,SVD5,AB1,GP2,SVT2,SVD5,GP3,AB2,DN3,AB3,DN4,

Bloggare: RödaMalmö,Jinge,

.

.

Från Misrata nås vi genom bloggen En Route, ”På Väg”, av det ledsamma beskedet att en av de radikala journalister som rapporterat från helvetet inne i den belägrade staden har blivit svårt skottskadad av en kula från en av Khaddafis prickskyttar. Han träffades i halsen och tillståndet är mycket allvarligt. ”Baptiste” som han kallas av säkerhetsskäl och av omtanke till familjen är en av de författare som först lyckades bryta den mediala tystnad som länge fanns om den utsatta befolkningens fruktansvärda situation. Benny och jag gjorde flera fria översättningar av dessa unika rapporter:

I Misrata deltar alla i revolutionen

Dagar med motståndet i Misrata

”Baptiste” och hans kamrat valde att dela farorna med de kämpar som bestämt sig för att leva som fria människor eller dö. Nu är deras viktiga journalistiska arbete tillfälligt avbrutet samtidigt som stora insatser görs för att försöka flyga ut Baptiste med en ambulanshelikopter från den av artillerield hårt ansatta staden. Han tillstånd är så kritiskt att det kräver specialistvård.

Självklart hoppas vi att allt ska gå bra. Vi kommer att följa upp vad som händer.

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Misrata, Khaddafi, Tripoli,

I pressen: SVD1,DN1,SVT1,

.

Jan Guillou är en av våra bästa krönikörer. Kanske den allra bästa.

Därför är det obegripligt varför han i söndagens Aftonbladet skickade en föraktfull spottloska rakt i ansiktet på Julian Assange.

.

Först hävdar Guillou – efter att ha rubricerat WikiLeaks grundare som ett principlöst litet äckel –  att ”det står pinsamt klart” att Assange ”inte är någon manlig förebild” och att detta dessutom är att ”uttrycka saken återhållsamt”. Vad menas? Har Assange för lite hår på bröstet? Saknar han muskler? Är han för feminin och snobbig? Går han utan uppkavlade skjortärmar? Eller behandlar han kvinnor illa?

Guillou kanske vet något som vi inte vet. Då borde han tala om det. Är det skvaller som skvalpat runt i ett vinglas borde han tiga. Med sina försåtliga skrivningar biträder han bara åklagarsidan när det gäller de anklagelser som riktats mot WikiLeaks grundare.

Om exempelvis jag på en debattsida skulle skriva att det är  mer än uppenbart att författaren Jan Guillou är ett stort äckel och inte alls någon manlig förebild, då skulle säkert tidningens läsare fråga efter en grund för denna grava anklagelse.

För det andra låtsas Guillou som att kampanjen till Assanges försvar i huvudsak handlar om den svenska sexlagstiftningen och då blir det ”än mer pinsamt att välkända radikala samhällskritiker som John Pilger, Michael Moore och Tariq Ali tycks backa upp denna”. Vad jag vet tar inte dessa välkända samhällskritiker ställning till om anklagelserna mot Assange är sanna eller inte. De liksom många välkända radikala kvinnor(!) som Bianca Jagger eller Jemima Khan ifrågasätter förvisso den minst sagt märkliga förundersökningen, liksom åklagarsidans turer, men framförallt fruktar de att Assange kan komma att utlämnas till USA om han hamnar i Sverige. En utlämning som för gott skulle kunna tysta Pentagons mest avskydda person. Varför inte Guillou ens nämner denna möjlighet kan bara han själv svara på.

För det tredje är Guillou helt okunnig om den Bradley Manning som i USA anklagas för att ha läckt allt amerikanskt diplomatiskt material till WikiLeaks Julian Assange. I yviga och stora ordalag skriver han om hur Manning ska lägga upp sin rättegång: Denne borde säga att han läckt sitt material därför att han på så sätt ville avslöja amerikanska krigsförbrytelser. Dessa höga demokratiska principer ska sedan ursäkta hans handlande.

.

Bradley Manning

Ja, det kanske vore klokt och är i sig ganska banalt. Om nu det hade varit så att Manning erkänt några läckor och något brott! Men det har han inte! Det är därför han under så lång tid tvingats sitta häktad under förhållanden som bara kan beskrivas som tortyr. Manning har förnekat allt samröre med Assange och hans WikiLeaks…

För det fjärde sätter Guillou mer eller mindre likhetstecken mellan det redaktionella nätverket WikiLeaks och personen Assange samt skriver sedan att denne minsann håller sig själv med tre advokater samtidigt som WikiLeaks trots löften inte ger Manning någon ekonomisk hjälp. Påståendet bygger på grundlösa rykten i januari och dementerades redan då i ett pressmeddelande från Jeff Paterson, talesman för Bradley Manning Support Network! Guillou är säkert också väl medveten om att det mesta av WikiLeaks ekonomiska tillgångar har spärrats. Assange själv har skrivit en bok under sin tid med brittisk elektronisk fotboja för att kunna betala sin juridiska hjälp och lär för övrigt leva ett betydligt mer spartanskt liv än Guillou själv.

Varför Jan Guillou kokat sin soppa utan ens en spik vet vi inte. Det kan väl aldrig vara så att han är avundsjuk på detta ”lilla äckel”? I vår svenska värld är Peter Bratts och Jan Guillous IB-avslöjanden definitivt det största som hänt i denna bransch. Det var en journalistisk bragd. Men i den stora världen, den utanför Sundbyberg som man brukar säga. I den värld där Sveriges befolkning ryms i några förorter till Shanghai eller Mexico City, där var och är IB-affären en notis. WikiLeaks avslöjanden däremot får ständigt feta rubriker världen över. Är det så illa att detta tär på Guillous ego?

.

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Jan Guillou, Julian Assange, Bradley Manning,

I pressen: SVD1,SVD2,DN1,DN3,GP1,SVD3,DN2,DN3,

Bloggare: Jinge,

Revolutionen tar nya steg.

.

Tahrirtorget är fortfarande den egyptiska revolutionens symbol. I våra media sägs inte längre så mycket om den fantastiska folkresning som skakat av sig diktatorn Mubarak.

Men bilden i våra media bedrar. Samhället sjuder av politiska och sociala initiativ, organisering, strejker och demonstrationer för att skydda revolutionen och utvidga dess landvinningar.

.

Masskampen på Tahrirtorget är nu historia. Revolutionen bryter nya vägar i hela samhället.

.

Ett initiativ som kan få stor betydelse går av stapeln den 7 maj. Så här beskriver den egyptiska dagstidningen Ahram Online den konferens som då samlas i Kairo:

-I Kairos internationella konferenscentrum samlas för första gången ledande representanter för de rörelser och politiska partier som deltog i Egyptens revolution till ett nationellt möte, likväl som ett stort antal intellektuella, akademiker, fackliga aktivister och medlemmar av juridiska institutioner. Utländska gäster är också inbjudna.

Konferensen som organiseras av en koalition av den revolutionära ungdomen och politiska grupper har en dagordning med fyra punkter:

-De grundläggande principerna för en ny Konstitution

-Visioner för framtiden och vad som krävs för att skapa social rättvisa.

– Hur skapa aktionsenhet mellan alla revolutionära krafter inför de kommande parlamentsvalen.

-Skapa ett nationellt råd, sammansatt av alla politiska och revolutionära styrkor, för att stödja uppfyllandet av revolutionens löften, ge röst åt folkets strävanden och koordinera med de väpnade styrkornas Högsta Råd för att garantera att dessa mål uppnås.

.

-Alla era krav ska mötas, lovade militären. I dag inser allt fler att militären

spelar ett dubbelspel för att hålla revolutionen inom ”rimliga ramar”

.

Det är ännu för tidigt att spå om konferensens betydelse. Men magkänslan säger mig att vi kanske står inför en ny viktig fas i revolutionens utveckling. Det är extremt viktigt att revolutionära och radikala rörelser och partier som finns och som bildas dagligen kan samlas till gemensam handling och att de kan mötas i en nationell organisering av debatten och kampen. Det är bästa garantin mot en sekteristisk uppsplittring av de revolutionära krafterna och skapar det bästa tänkbara forumet för landets socialistiska krafter.

Om det nationella rådet bildas och om det kan knyta an till alla de lokala råd som finns, att de blir basen för det nationella rådet då kan vi se en demokratisk folklig maktstruktur födas. Annars finns risken att det nationella rådet blir en diskussionsklubb. Men med tanke på vilken skicklighet landets revolutionära ungdom visat hittills kanske den risken är liten.

En bra garanti för att revolutionen ska ta nya steg framåt är också en självständig organisering av de arbetandes kamp. Den nya fackliga landsorganisationen, Oberoende Fackföreningsförbundet, kallar till demonstration på Tahrirtorget 1a Maj. Medan den nya fackliga organisationen går ut och manifesterar arbetarklassens självständighet sitter lederna för den gamla statligt kontrollerade fackförbundscentralen i fängelse i väntan på åtal för korruption.

.

Ungdomen är revolutionens motor.
.

Fyra tusen arbetare vid en textilfabrik i staden Mahalla startade i lördags en strejk. Sett till kraven är det mer en politisk strejk än en facklig strejk för lön och bättre arbetsförhållanden.

Strejken är en protest mot det höga priset på den bomull som den inhemska industrin köper samtidigt som försäljningspriset på bomullstyg på världsmarknaden ligger still. Arbetarna kräver att den inhemska textilindustrin ska skyddas från världsmarknadens förödande inverkan på den egna produktionen. De vänder sig kort och gott mot nyliberalismens katastrofala inverkan på lokalproduktion i fattiga länder.

Fackliga demonstrationer på Första Maj och politiska strejker mot den kapitalistiska världsmarknadens förtryck visar att den långa vintern under Mubaraks styre är över. Våren är kommen till Egypten.

.

Media:DN1,

Bloggare:

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Egypten, Mubarak, Tahrirtorget, Revolution, Kairo

Ska Saleh sparka sig själv.

.

Vad sker egentligen i Jemen? I två månader har tiotusentals människor dagligen demonstrerat och krävt president Salehs avgång. Regimens svar har hittills enbart varit brutalt våld med många dödade av säkerhetsstyrkornas prickskyttar som leds av presidentens son. Plötsligt säger presidenten att han ska avgå. De arabiska oljeemiraten har presenterat en plan som han säger sig acceptera.

.

I går måndag angeps fredliga demonstranter av polisen i staden Taiz.

Vad består den av? Saleh ska enligt planen avgå inom trettio dagar och lämna över till vice-presidenten i spetsen för en ”försoningsregering” som ska organisera nytt presidentval inom sextio dagar. Presidenten och hans familj ska också ges fri lejd och undgå rättsliga följder för omfattande korruption och för sin roll i dödandet av hundratals demonstranter.

Presidentens parti i parlamentet, CPG, accepterade utan protester emiratens plan. Vad annars? Parlamentsoppositionen i den Gemensamma Fronten accepterade efter lite gny om presidentens immunitet också planen. USAs utrikesministerium visade omedelbart att planen passade som handsken. En ”stabil” övergång till en regim som inte bryter med USAs strategiska intressen är imperiets högsta prioritet.

Däremot manar ungdomsorganisationen, Peaceful Youth Revolt, som lett de stora demonstrationerna att inte vika en tum från kravet på Salehs omedelbara avgång. Speciellt som planen också kräver att alla demonstrationer upphör under trettiodagarsperioden fram till Salehs avgång.

Ungdomarnas farhåga är att planen är en fälla för att få stopp på protesterna, att oppositionen i parlamentet spelar under täcket med presidentens parlamentsmajoritet. Det är troligt att deras farhågor är berättigade. Det politiska spelet i Jemen är extremt komplicerat och ytterst svårt att greppa utifrån.

.

Redan motsättningarna mellan det klandominerade extremt traditionsbundna norra Jemen och det mer sekulära södra Jemen med staden Aden som centrum är svåröverskådligt. Ingen del av den etablerade eliten i landet står för en radikal social lösning på landets djupa fattigdom och ungdomens krav.

Inte mindre än hälften av landets befolkning är under 18 år. Det är de unga som står för upproret mot förtryck och korruptionen, som kräver arbeten och frihet. Det är deras kamp vi solidariserar oss med.

.

Media:DN1,SVD1,GP1,DN2,

Bloggare:

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Jemen, Saleh, Aden, Sanaa, Klaner, al-Qaida, USA,

.

.

I två månader har Misrata belägrats av Muammar Khaddafis elittrupper. En spärreld från tungt artilleri, raketramper och stridsvagnar har timma för timma, dag efter dag, slitit sönder människor och hus.

Staden, med nära en halv miljon innevånare, har blivit en symbol för det okuvliga motståndet mot den libyska diktaturen. När enskilda människor reste sig upp eller protesterade i små grupper kunde regimen härska med hårda fängelsestraff, misshandel, tortyr och nackskott.

.

.

Men när befolkningen övervann sin rädsla och gemensamt gick ut på gatorna och visade sin avsky för landets styre räckte det inte längre med detta ”vardagliga” förtryck. Det som misslyckats i Bengazi, tack vare flygbombningarna från franskt flyg, blev i stället brutal verklighet i Misrata. En kolonn med fyrtio stridsvagnar flankerade av 700 elitsoldater invaderade den stora affärsgatan. Den breda avenyn Tripoli Street som skär rakt igenom stadskärnan besattes och terrorväldet kunde börja. Prickskyttar sköt urskiljningslöst mot alla människor som vågade visa sig. Mördarband tog över flera stadsdelar och försökte tränga fram mot hamnen.

.

.

I dag ser det ut som om invasionsförsöket har misslyckats. Med sina primitiva vapen och sitt organiserade kollektiva ursinne har befolkningen lyckats att ”befria” stora delar av sin egen huvudgata, Tripoli Street. NATO:s flygattacker mot Khaddafis tunga vapen, mot hans stridsvagnar och raketramper, har lyckats förhindra nya större inbrytningar. Den ”Första linjens” soldater har tappat kontakten med ”Den andra, bakre linjen”. Många av dem har dödats, flytt eller tagits tillfånga.

.

.

Trots att rebellerna glädjer sig åt att delar av huvudgatan Tripoli Street nu är under revolutionsrådet kontroll och att många av Khaddafis soldater dödats eller tillfångatagits, som på bilden nedan, är belägringen inte bruten. Raketbeskjutningen fortsätter dessutom mer intensivt än någonsin.

.

.

Fortfarande härjar spridda mördarband. Överallt finns det försåtsminor. Till och med i döda rebellkroppar! Bakom allt nonsens från Khaddafis papegojor om att ”lokala stammar” ska försöka fullfölja den terror som inte fullbordats, döljer sig säkert en regi där alltfler soldater skickas in som infiltratörer i civila kläder och med order om att skapa så mycket död och sabotage som möjligt. Bland annat har det rapporterats om att soldater i grupper om femton personer har skickats från staden Sirte mot Misrata. De försöker nå sitt mål i mindre båtar för att undgå NATO:s marina blockad.

Bilderna från Libyens tredje stad visar att familjediktaturen Khaddafi är beredd till vad som helst. Regimens propagandapapegojor säger att man aldrig använt eller använder våld mot civila. Var och varannan dag proklamerar den en ny vapenvila samtidigt som man avfyrar nya raketer rakt in i vanliga bostadsområden. Regimens kanariefåglar i Väst, som protesterat mot den franska flyginsatsen utanför Bengazi och kvittrat och twittrat om att man ”aldrig vet hur det skulle gått om bara befolkningen där hade fått klara sig på egen hand”, de borde noga titta på bilderna från Misrata.  Gärna flera gånger. Tids nog kan de ta sig söderut och besöka stadens begravningsplatser. Stanna upp där och stilla skärskåda sina egna samveten. För det är så här ”det skulle gått i Bengazi” och då är det vi ser ändå en militär våldtäkt som inte fullbordats…

.

.

FN och NATO fortsätter samtidigt att leva med dubbelmoralen i den resolution 1973 som innefattar skrivningar om ett vapenembargo. ”Det internationella samfundet” ska bara skydda civilbefolkningen från de vapenarsenaler som Västmakterna och Ryssland sålt till regimen. Frihetskämparna ska däremot inte få egna vapen. En segrande väpnad folklig revolution kan helt enkelt bli för svårhanterlig, för självständig, för den allians av västmakter, vars syfte i sista hand är att till varje pris bevara den egna kontrollen över oljan i Mellanöstern.

Många kommentatorer talar i dag om Misrata som ”Libyens Stalingrad”. En jämförelse som givetvis inte håller om man räknar döda eller ser till politiska sammanhang i stort. Men ser man striderna där som ett vägskäl för framtiden är det en bra beskrivning. Drivs Khaddafis ockupanter bort från staden. Kan revolutionens krafter bryta belägringen, då har det inte bara en oerhörd moralisk och symbolisk betydelse utan innebär ett strategiskt militärt genombrott. Ajdabiya väster om Bengazi har redan återerövrats och till skillnad från tidigare har rebellerna där nu börjat att ”gräva ner sig” i en del riktiga försvarsställningar. NATO:s flygunderstöd, riktat mot stridsvagnar och raketvapen, gör att det samtidigt blir realistiskt att militärt återerövra Brega och hela kustbandet fram till Sirte.

Västerut från Misrata kan flera andra mindre städer och regioner under belägring undsättas. I de bergiga områdena sydväst om Tripoli har, i skugga för alla journalister, samtidigt stora framgångar uppnåtts. Gränsstaden Wazin mot Tunisien har erövrats. Grupper av lojalistiska officerare och soldater har valt att fly över gränsen.

Vi vet inte om och i så fall hur det kommer att se ut när rädslan än en gång släpper i diktaturens Tripoli. Vi vet inte heller hur ”Broder  Ledaren Muammar Khaddafi” kommer att sluta sina dagar. Hängd i en lyktstolpe av rasande stadsbor? Skjuten i nacken av en livvakt eller av någon av sina flyende söner? Kanske lyckas han flykta till välmåga i famnen hos någon broderlig regim? Eller i Haag? Detta får tiden utvisa.

Men i väntan på detta finns det en bra rapport i den brittiska tidningen Independent om situationen i dagens Tripoli: Läs här

I tidningen Guardian berättar en veteran från journalistkåren, Chris McGreal, hur han upplevde revolutionsdagarna i Bengazi: Läs här

Gilber Achcar skriver inträngande i en ny artikel om Libyens uppror: Läs här

.

.

Khaddafi har kallat sin egen befolkning för ”råttor som ska dödas”. Här har befolkningen i Bengazi gjort en målning där råttan blivit en glad mus och diktatorn själv en apa…

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Misrata, Bengazi, Libyen, Muammar Khaddafi

I pressen: SVD1,SVD2,DN1,DN2,DN3,GP1,

Parlamentarism och självorganisering.

.

Den tunisiska revolutionen var först ut på scenen i de arabiska folkmassornas resning mot diktatorer och absoluta monarker. I ett svep som överraskade världen med sin hastighet störtades Ben Ali med familj från makten. Egypten följde i hälarna och sedan har land på land i den arabiska världen dragits med i den revolutionära flodvågen.

Allt har inte gått som på räls vilket de första månaderna av året gav hopp om. Kontrarevolutionen har slagit tillbaka i framför allt Bahrain och Libyen. I Bahrain krossas nu allt motstånd mot den hatade kungamakten med illa dolt samtycke från Vita Huset. Det amerikanska dubbelspelet i den arabiska revolutionen kan inte illustreras tydligare.

.

.

Men tillbaka till där det började, alltså den tunisiska revolutionen som inte längre fyller löpsedlarna i västerländska media. Ändå är det just i Tunisien som revolutionen går vidare och rullar tillbaka kontrarevolutionens krafter i seger efter seger. Men det flyter inget blod längre och då tappar utvecklingen intresse för både slaskpressen och morgontidningarna.

Den 24 juli kommer det första fria valet på flera decennier att hållas. Då ska medborgarna välja delegater till en Konstituerande församling som har till uppgift att anta en ny konstitution och förbereda allmänna val till ett nytt parlament och en president.

Redan det är resultatet av en hård kamp mellan progressiva krafter i samhället och de gamla maktstrukturerna som ville bygga vidare på det existerande parlamentet och Ben Alis konstitution.

Men revolutionen ville något annat. Först tvingade den fram en upplösning av RCD, Ben Alis partiapparat som var nästan ett med staten och lokala administrationer. När Ben Ali fördrevs flydde också många lokala chefer sin väg och folket i byar och städer tog själva över styret av lokal ärenden genom att välja råd och kommittéer. De finns kvar i dag och skapar en instabil maktbalans i landet där regeringen inte styr som den vill.

;

Demonstration i Tunis den 17 januari.

.

Sedan RCD upplöstes riktade revolutionen in sig på att tvinga premiärministern Ghannouchi att avgå tillsammans med samtliga ministrar som haft den minsta post under Ben Alis styre. Efter omfattande demonstrationer den 24 februari med närmare 300 000 deltagare kastade även Ghannouchi in handsken och avgick den 27 februari tillsammans med alla Ben Alis män. Det var en stor seger som inte krävde en blodsdroppe. Vare sig armén eller polisen var intresserad av att slåss för Ghannouchis sak.

Efter den segern uppstod en mycket farlig situation för de sociala krafter som vill bromsa revolutionen och föra in den i fåror som inte kan hota den etablerade ekonomiska och sociala maktstrukturen. En sorts dubbelmakt uppstod där det inte längre var klart vem som hade lagstiftande makt. Å ena sidan fanns den nya regeringen under den nya premiärministern Béji Caïd Essebsi vars inflytande begränsades av CNPR (Nationella Kommittén till Revolutionens Försvar) som leds av representanter från fackföreningen UGTT, vänsterpartier, yttersta vänstern, delegater från lokala råd, och 14 januarifronten. Denna representant för det folkliga trycket underifrån avvärjde de borgerliga planerna på val av en ny president och tvingade i stället fram val av en Konstituerande församling.

.

-Efter mig blir det kaos, varnade Ben Ali. Folket synade bluffen och upptäckte friheten.

.

För att underminera CNPRs styrka la ”resonabla” politiker ett förslag om att skapa en myndighet över regeringen och CNPR, som en sorts hatt på janushuvudet för att hålla ihop makten. Den Högsta Myndigheten tillsattes med uppgift att förhandla fram en plan för valet till den Konstituerande församlingen.

Manövern lyckades därför att den fackliga centralen UGTTs ledare och advokatsamfundets representanter i CNPR omedelbart accepterade idén om en Högsta Myndighet. UGTT slöt upp utan minsta diskussion i de fackliga lokalorganisationerna i god traditionell byråkratanda. Under perioder av UGTTs historia ingick den som en del i statsapparaten och det syns också i dag när toppen i organisationen agerar utan mandat.

.

Den 14 januari var det ”game over” för diktaturen.

.

I den franska dagstidningen Le Monde publicerades häromdagen en intervju med ordföranden i Högsta Myndigheten , en viss Yadh Ben Achour. Den är så pass intressant att jag gjort mig besväret att översätta den. Man känner att landets borgerliga krafter går på tårna och måste klä sina uttalanden i termer som inte stöter sig med de folkliga kraven på grundliga förändringar.

Tunisien ska hålla verkligt fria val.

Yadh Ben Achour är ordförande i Högsta Myndigheten för förverkligandet av revolutionens mål, politiska reformer och en demokratisk omvandling och ansvarig för att planera de kommande valen. Tre månader efter Ben Alis fall har HM fastställt ramarna för valets genomförande.

.

Den 24 juli väljer Tunisien representanter till en

Konstituerande Församling. Hur har HM som ni leder tillsatts?

I januari var Högsta Myndigheten bara en vanlig kommission för politiska reformer med uppgift att revidera samtliga odemokratiska lagar som den gamla regimen använde till att förtrycka landet, som lagen om föreningsrätten, om rätten att bilda partier, om terrorism, om tryckfriheten och vissa lagar i brottsbalken.

Sedan bildades ett råd för revolutionens beskydd av partier och civila organisationer(CNPR), med uppgift att övervaka regeringens ageranden, vilket hade kunna leda till kris med två parallella maktcentra, den ena institutionell och den andra revolutionär. Högsta Myndigheten som jag leder är en syntes av denna dubbla logik.

HM består av 155 medlemmar vilket gör det till ett sorts parlament. Där sitter tolv politiska partier (av 51 nu registrerade partier),  -arabiska nationalister, vänster och yttersta vänster som stött revolutionen-, och organisationer som hade en stor aktivitet som Tunisiens organisation för mänskliga rättigheter, UGTT (tunisiska LO), advokatsamfundet, demokratiska tunisiska kvinnoförbundet och slutligen personligheter kända för sin roll i oppositionen samt regionala representanter.

.

UGTTs ordförande Abdelssalem Jrad konsulterade inte medlemmarna.

Hur föddes idén om en Konstituerande församling?

Vi var på väg mot ett presidentval. Men folket tvingade fram idén om val till en Konstituerande församling. Folket ville se en ny legitimitet. Omedelbart uppstod det grundläggande problemet – hur välja en församling som undgår inrikesministeriets kontroll? Vi kan inte använda den gamla vallagen. Därför har vår huvudsakliga uppgift varit att arbeta fram en ny vallag. Det gjorde vi på rekordtiden tre veckor!

Den 11 april antog vi två lagförslag. Den första skapar en högsta instans för valet och den andra reglerar själva valproceduren. De röstades fram av alla representanter med fem nedlagda röster. Ingen trodde att vi skulle lyckas med det. Diskussionerna var mycket tuffa, ibland våldsamma i en spänd stämning. Men när vi till slut kunde enas sjöng vi alla tillsammans nationalsången. Det var en stor stund, full av förhoppningar. För första gången i Tunisiens historia ska vi hålla verkligt fria val utan någon manipulation.

Vi har valt ett proportionerligt valsystem eftersom det är det mest rättvisa och som ger alla partier en chans att sitta i den Konstituerande församlingen.

Ni har också beslutat att vallistorna ska innehålla lika många män och kvinnor, ett unikt beslut i arabvärlden. Var det ett svårt beslut?

.

Landets kvinnor deltog till fullo i revolutionen. Nu ska de inta en fullvärdig roll i valet.

.

Det var en förkrossande majoritet för paritet män-kvinnor! Om en valsedel inte har 50-50 kommer den inte att godkännas. Det är sannerligen ett historiskt beslut, inte bara i arabvärlden.

Ben Alis gamla parti RCD, som upplösts, kan inte ställa upp i valet medan gamla ministrar har rätt att bilda partier. Är inte det motsägelsefullt?

Det är regeringen som fattar ett slutgiltigt beslut. Men majoritet av befolkningen vill inte att vad som upplösts av lagen (RCD) kommer tillbaka via valet. Folket tål inte längre lukten av detta parti om än i en ny form. Det gjorde landet så mycket ont, mot rättvisan, universiteten, administrationens och statens självständighet vars egendom partiet tog för sig av. Den Konstituerande församlingen ska göra ogjort vad RCD gjorde under 23 års diktatur.

Detta är en oundviklig följd som riktar sig mot medlemmarna i partiets exekutiva byrå, centralkommittén, ordförandena i samordningskommittéerna och cheferna i particellerna. Det berör inte de vanliga medlemmarna.

Det islamistiska Ennahda är med i Högsta Myndigheten. Hur ser ni på det?

Jag svarar er som medborgare. Ennahda ger alla garantier som vi kan se i deras program och deklarationer kring exempelvis trosfriheten, tanke- och yttrandefriheten. Om partiet respekterar sina åtaganden då har vi inget mer problem med Ennahda.

Kommer valet verkligen att hållas den 24 juli?  Är det inte för kort tid…

Det hoppas jag. Den demokratiska processen är känslig, det finns farliga zoner för allt hänger lite i luften. Vi bör inte bidra till att uppskjuta valdatumet. Men det är sant att uppgifterna är enorma.

Vi måste göra om röstlängderna – förut röstade till och med de döda – uppdatera ett nationellt id-kort, organisera 2000 inskrivningsbyråer vilket kräver en utbildning av 4 000 personer. Sedan måste vi arrangera 7 000 vallokaler med en ordförande och en biträdande chef, alltså 21 000 personer att utbilda. Det är en historia som går lös på 20 miljoner euro. Vi går ännu på slak lina.

Vilka etapper följer därpå?

Vi förbereder en republikansk pakt som kräver en klar bakgrund för alla som ställer upp i valen, en politisk minimistandard vad gäller mänskliga rättigheter och ett absolut förkastande av våld. Sedan presenterar den provisoriska regeringen sin avgång och en ny regering utsedd av den Konstituerande församlingen tar plats.

När den nya Konstitutionen antagits, inom sex månader till ett år, kommer nya val att organiseras. Då proklameras den andra Republiken i vår historia.

Den 21 april ska ni träffa Frankrikes utrikesminister Alain Juppé i Tunis. Vad väntar ni er av Frankrike?

En vändning bort från en position som hittills inte varit speciellt briljant. Man sa oss att det var bättre att ha bröd för dagen än frihet. Vi hade vare sig det ena eller det andra. I dag vill vi ha båda.

Intervju av Isabelle Mandraud

Le Monde 21 april 2011 «

Intervjun är intressant ur flera synpunkter. Oron för att två maktcentra utvecklades låg uppenbarligen bakom skapandet av den Högsta Myndigheten. Syftet är uppenbart – hindra en alltför stark radikalisering av kraven. Samtidigt är det tydligt att stora eftergifter görs för att suga upp radikala strävanden i revolutionen, som exempelvis att införa absolut paritet mellan män och kvinnor på partiernas valsedlar. Det ska bli mycket intressant att se hur det kommer att genomföras inför valet i juli.

Till skillnad från Libyen och även Egypten finns det en organiserad yttersta vänster som överlevt Ben Alis diktatur och efter revolutionen träder både gamla och nya organisationer fram.

Ahlem Belhadj sitter i ledningen för den nybildade organisationen Arbetarvänsterns Förbund. I en längre intervju berättar hon hur kampen inför valet ser ut att gestalta sig.

.

Ahlem Belhadj under en demonstration i Tunis.

.

På frågan om diskussionen i vänstern främst handlar om hur de folkliga kommittéerna ska kunna kontrollera de valda till den Konstituerande församlingen eller om varje organisation söker positionera sig i parlamentarisk anda för att vinna egna röster, svarar Ahlem:

-Båda tendenserna existerar även om parlamentarismen just nu dominerar. Samtidigt bildas revolutionära råd ute i landets regioner och lokala samhällen. Massor av olika former för självorganisering växer fram eftersom kommunala administrationer upplösts och ersatts av råd tillsatta av befolkningen som nu sköter kommunerna, säger hon.

Att den Högsta Myndigheten skulle vara ett försök att samordna de lokala råden på nationell nivå avfärdar Ahlem. I stället säger hon att ”det skapades för att dra undan mattan” för CNPR, vilket delvis lyckats eftersom UGTT och advokatsamfundet som spelar en stor roll i CNPR omedelbart gick in i Högsta Myndigheten.

.

Högsta Myndigheten vill kanalisera revolutionen i parlamentarisk legalitet.

.

Ahlem säger att de lokala råden saknar verkligt inflytande i Högsta Myndigheten men att  vid sidan av UGTT finns också den yttersta vänstern. Det har skapat diskussion kring frågan om socialister ska bojkotta Högsta Myndigheten eller delta i den. Just nu finns ingen enhet i den frågan. Ahlem tror att det bästa just nu är att arbeta både inom och utom HM för att maximalt påverka utformningen av valet den 24 juli.

Innan Högsta Myndigheten bildades var det CNPR som fungerade som nationellt språkrör för den lokala självorganiseringen i landet. Men nu kan inte CNPR nå fram till en gemensam hållning till agerandet i Högsta Myndigheten eftersom fackledningen i UGTT har en viktig plats i HM.

Däremot är inte revolutionen ”blockerad” på det lokala planet. Massor av initiativ tas i städer och byar från norr till söder. Men det är främst koncentrerat till skötseln av kommunal administration.

-Jag är medlem i ett lokalt råd i regionen där jag arbetar. Rådets diskussioner handlar mest om omedelbara frågor, som vilka ansvariga från förr som måste avgå, vad att göra härnäst, hur självorganiseringen ska bygga vidare. Men just nu hålls inga diskussioner om det som ses som abstrakta problem: en ny Konstitution, det politiska livet. Det som intresserar människorna är vad de kan utföra omedelbart. Vi lyckas inte ännu resa problemet med att knyta samman råden i en större samordning, säger Ahlem.

.

De som vill fånga revolutionen behöver mer än en bur.

.

På andra områden utvecklas också självorganiseringen även om det sker i ojämn takt, självfallet kanske man ska säga. Hur skulle det kunna vara annorlunda? Revolutionen är inte ett godståg där alla vagnar rusar fram i samma fart.

På frågan om det utvecklas råd och arbetarkontroll i industrin svarar Ahlem försiktigt:

-Just nu inte så mycket. Det existerar vissa erfarenheter i företag som ägdes av familjen Ben Ali där arbetarna tog över skötseln sedan ledningen tagit till flykten. En hel del storjordbruk har tagits över av de anställda som fördrivit ägarna som fick gårdarna av staten. Det handlar om cirka 80 stora jordbruk. Som exempel kan vi ta en farm med cirka 500 anställda inklusive familjerna. Där råder en kollektiv skötsel av farmen.

Inom undervisningen har de anställda på många ställen valt en ny ledning. Förr utsågs den uppifrån. I de offentliga transporterna pågår en stor strejk för att byta ut VD som var medlem i RCD. Men självorganiseringen utanför den kommunala administrationen är inte omfattande.

.

Det är kort tid till valen i juli. Kommer den parlamentariska logiken att vinna över självorganiseringen? Svaret beror kanske på i hur stor omfattning de lokala råden av självorganisering kan göra sin röst hörd nationellt inför valet, hur mycket de kan påverka utformningen av den Konstituerande församlingen och den nya Konstitutionen. Det måste ske innan den 24 juli. Då kommer den parlamentariska traditionen med en isolerad person i valboxen att råda. På gott och ont.

.

Media:DN1,DN2,DN3,DN4,SVD1,SVD2,SVD3,GP1,GP2,DN4,

Bloggare:Röda Malmö,Svensson,Jinge,Motvallsbloggen,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Libyen, Tunisien, Tunis, Ghannouchi, Revolution, Egypten, Självorganisering,

.

”Ge oss vapen!”, ropade taktfasta talkörer i den demonstration som en del av Bengazis rebeller organiserade i går.

Vi ser ett drama där Libyens befolkning, nära nog med sina bara händer, desperat försöker  att avväpna Khaddafis våldsmakt. Vanliga människor på ”den arabiska gatan” har gjort uppror mot fyra decenniers förtryck av en lika hänsynslös som brutal diktatur. Hantverkare, arbetare, arbetslös ungdom, studenter, lärare och butiksägare kämpar för sin frihet sida vid sida mot vältränade elitgarden. De västmakter som för god profit utrustat Khaddafis mördarband har tvingats att byta sida och bistår nu revolutionen med flygunderstöd och begränsade humanitära insatser. Den libyska upprorsrörelsen har dessutom fått viss kommunikationsutrustning och en del begränsade sändningar med skyddsvästar.

Men samtidigt förvägras revolutionärerna egna vapen. Den senaste versionen av det svenska granatgeväret Carl Gustav (Charlie Good som amerikanarna säger) borde exempelvis finnas i händerna på varje rebell. Fransmännen borde skicka en skeppslast med sina pansarbrytande Milan missiler…

.

.

I den sedan sju veckor belägrade staden Misrata är befolkningen utsatt för en militär våldtäkt. GRAD-raketer, granateld och klusterbomber sliter sönder hus – och människor. Här en bild av svårt skadade människor i ett av de ”lasarettfartyg” som under NATO:s beskydd brutit Khaddafis marina blockad av Misrata och lyckats få ut en del av alla dem som sårats i striderna.

.

.

Många andra dör. Här begravs en av alla de som stupat i ”slaget om Misrata”. När jag ska redigera detta foto från gårdagens Guardian, tagen av Chris Hondros, ser jag samtidigt att det tragiskt nog blev en av hans sista bilder. Både han och den lika välkända fotografenTim Hetherington blev ihjälskjutna i går, när de vid stadens centrala Tripoli Street, med sina kameror ville visa världen hur Khaddafis mördarmaskin arbetar. I Hetheringtons sista meddelande på Twitter hette det:

”I Libyens belägrade stad Misrata. Urskiljningslös granateld från Khaddafis styrkor. Inte en skymt av NATO”…

.

.

Så här ser Tripoli Street ut i dag. En del annars mycket högljudda och frasradikala vänsterliberaler, som den välkände journalisten Alexander Cockburn, tycker inte att detta är mycket att orda om. I sina skriverier konstaterar han bara att ”det har varit värre på andra platser”. Andra som uppfattar sig själva som vänstermänniskor ordar om ”nationell självständighet” och säger att det här får libyerna ta hand om på egen hand.  Detta samtidigt som de glömmer att diktaturen inte beväpnats av det egna folket utan av främst Västmakterna och Ryssland. Ibland maskeras likgiltigheten och ointresset för den libyska revolutionens behov med pacifism eller förment antimilitarism. Hittar man inga andra svepskäl för sitt svek letar man i stället efter möjliga kollaboratörer i Bengazis övergångsregering…

.

.

En av lojalisternas fruktade stridsvagnar runt Misrata har slagits ut. Rebellerna har själva fått stopp på en del av dessa med molotovcocktails och hemgjorda granater och minor. Andra har bombats sönder av NATO:s flyg.

.

.

Det är nästan overkligt att se de flesta av de vapen som Misratas befolkning har till sitt förfogande. Dessa två rebeller inne i ett av stadens hus skulle självfallet ha granatgeväret Carl Gustav i sina händer.

.

.

En av Bengazis motståndsmän har fått en ny brittisk skyddsväst. Men givetvis skulle han dessutom förfoga över modernt artilleri!

Sverige borde omedelbart dra hem alla trupper och all militär utrustning från krigets Afghanistan. Soldaterna kan sedan stanna hemma. Fordon, vapen och militära persedlar i övrigt kan däremot skickas express i ett Herculusplan med adress till Misrata!

Med vapenhjälp till den libyska revolutionen kan man med en gång avsluta en begynnande diskussion om eventuella insatser med marktrupper från FN/NATO. Vi på vår blogg är för de flyginsatser som gjorts. Vi är för en nödvändig militär eskort av olika humanitära insatser.

Men Bennys och min gemensamma blogg är definitivt emot marktrupper, ”boots on the ground”, under NATO:s ledning. Med regelrätta marktrupper tappar rebellerna befälet över sin egen revolution.  En invasion blir lätt en ockupation. Att den frågan överhuvudtaget behöver diskuteras beror bara på att demokratirörelsen inte får vapenhjälp och det ansvaret ligger inte hos upprorsmännen.

Tveklöst ligger det i stället hos Västmakterna. Inte minst här i Sverige där riksdagsmajoriteten accepterat FN-resolutionen 1973 och dess skrivningar om vapenembargo för bägge parter. Varför Vänsterpartiet bryr sig om denna legalism, som bara hjälper den part som redan fått sina vapen, det får man själv utreda…

”Ge oss vapen!”, krävde än en gång rebellerna i går. För alla som i någon mening säger sig vara solidarisk med den arabiska revolutionen är svaret på deras begäran ett rungande ”Ja!”.

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Libyen, Misrata, Khaddafi,

I pressen: SVD1,DN1,AB1,GP1,GP2,SVT1,DN2,DN3,SVD2,DN4,SVD3,DN5,

Eftergifter och blodigt förtryck.

.

President Bachar Assad har kastat tärningen. Den folkliga resningen med krav på frihet ska krossas till varje pris. Tusentals soldater från lojala förband understödda av tanks angriper städer som om det var öppet krig.

Efter en period av tvekan och ”eftergifter” har regimen beslutat att löpa linan ut. Vad det kan innebära vet de som minns regimens krossande av revolten i staden Hama 1982. Minst tio tusen människor dödades av arméns artillerield mot staden.

Stärkt av att Israel, Turkiet och Iran inte vill se ett regimskifte i Damaskus kan Assad höja lien och kasta bödelns kappa över axlarna.

Det började med en mindre demonstration med krav på lite mer frihet och ett upphävande av undantagslagarna. Nu en månad senare går tiotusentals man ur huse i Syrien och kräver Bachar Assads avgång.

Scenariot känns igen från Egypten, Tunisien, Bahrain och Jemen men inte Libyen. Först svarar regimen med våld och ännu mer våld om det behövs. När det ändå inte stoppar protesterna ger de efter och erbjuder reformer, oftast alltför ytliga, och mer pengar i fickan för att avleda protesterna och förhoppningsvis splittra oppositionen.

.

Kravet på verklig frihet kan inte mötas av regimen.

.

I samtliga fall har eftergifterna alltid varit för timida och alltid kommit för sent. Det är precis vad regimen i Damaskus gjort. Först bevärdigade sig Bachar Assad inte ens att tala till nationen. Protesterna ignorerades helt av presidenten som överlät allt till kravallpolis och säkerhetsstyrkor. Det enda de verkar har fått utbildning till är prickskytte på demonstranter.

Sedan en månad lever befolkningen i allt fler städer i en infernalisk cykel av dödade demonstranter, begravning, mord på deltagare i begravningstågen, nya demonstrationer, nya begravningar och så vidare.

När väl Bachar Assad tog till orda var det för lite och för sent vad han hade att erbjuda befolkningen. Han annonserade en rad ”reformer” som inte längre övertygar demonstranterna.

-Undantagslagarna upphävs med omedelbar verkan. De förbjuder bland annat alla demonstrationer. Samtidigt meddelade den nytillsatta regeringen att alla demonstrationer som saknar tillstånd är olagliga. I praktiken ingen förändring alltså. Men det är ändå en symbolisk eftergift eftersom undantagslagarna ägt kraft i över sextio år.

.

I Homs deltar tiotusentals människor i protesterna.

.

-Slöjförbudet i skolorna avskaffas för att blidka den sunnitiska majoriteten.

-Landets enda kasino stängs.

-Den statliga säkerhetsapparatens fruktade domstol avskaffas.

Flörten med de radikalaste sunnitiska islamisterna är uppenbar. Syftet kan inte vara annat än att försöka splittra oppositionen. Det står i skarp kontrast till den andra delen i Assads tevetal till folket, nämligen att ”befolkningen attackeras av utländska terrorister från salafistiska organisationer” (extrem variant av sunnismen).

Det är inte omöjligt att dessa eftergifter hade räckt till att dämpa protesterna om de gjorts för en månad sedan men nu är de inte värda vatten. Minst 200 personer har mördats av regimens säkerhetspolis och nu finns det inte längre någon annan utväg för Bachar Assad än blodigt våld till varje pris. Enda eftergiften som kan öppna för en ny politisk situation är hans egen avgång.

Från att ha legat i Daraa har protesternas epicentrum flyttat sig till storstaden Homs, landets industriella centrum med närmare 1,5 miljoner innevånare. Dussintals demonstranter har kallblodigt skjutits ihjäl av regimens säkerhetsstyrkor. Bara i söndags mördades 17 personer som deltog i ett begravningståg. I måndags intog tiotusentals demonstranter Klocktorget i staden och började bygga ett tältläger med Tahrirtorget i Kairo som förebild. Skillnaden mot Kairo visade sig i att statens beväpnade män inte som i Kairo började frottera sig med demonstranterna. I stället beordrade en officer de församlade att skingras, varpå belysningen över torget släcktes ned och skarp eld öppnades mot deltagarna.

I tisdags begravdes offren från natten och nya protester startade på flera platser i Homs. I går onsdag utlyste oppositionen en tredagars strejk. Stadens centrala minaret användes till att propagera för strejken. I skrivande stund finns det inga uppgifter om strejkens omfattning. I morgon Långfredag avslutas strejken med ”Stora protestdagen”.

I huvudstaden Damaskus har protesterna hittills varit begränsade till den studerande ungdomen. Efter måndagsnattens massaker i Homs samlades ett par hundra studenter utanför medicinska fakulteten i solidaritet med kampen i Homs. Den stora ansamlingen av säkerhetsstyrkor i Damaskus verkar räcka till för att stoppa huvudstadens innevånare från att ansluta sig till oppositionen. Men för hur länge återstår att se.

.

Trots repressionen fortsätter Homs innevänare att protestera på Klocktorget.

.

Enligt Ekots Cecilia Uddén har däremot regimen i stort sett tappat kontrollen över landets mindre städer och framför allt de större byarna. Där har tydligen hela maktapparaten kastat in handsken och syns inte till längre. Om makten också börjar tappa kontrollen över de större städerna och isoleras till Damaskus är nog Bachar Assads dagar som president räknade.

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Syrien, Assad, Damaskus, Homs, Daraa, Baath

Media: SVD1,GP1,SR1,SVT1,DN1,SVD2,DN2,