I en historiskt halsbrytande vändning valde Tsipras och kretsen kring honom i regeringen att uppfatta ett nej i folkomröstningen 5 juli med 61.3 procent som ett indirekt ja till ytterligare åtstramning – samt att bara några dagar senare i parlamentet 11 juli få denna absurda och orwellska tolkning bekräftad med hela 83 procent av dess medlemmar!
I namn av ”ett ansvar för nationens 10 miljoner greker” valde han och Syrizas ledning att till sist ge upp. Efter långa och plågsamma månader av ”mental vattentortyr” i Bryssel, utan ens några små gester av solidaritet från kontinentens nyliberala europeiska socialdemokrati, samtidigt som ECB i ett drag av finansiell terrorism bryskt klippt av livlinan med likvida medel till de grekiska bankerna, drog den hastigt slutsatsen att alla improviserade försök till motstånd varit förgäves och egentligen bara förvärrat krisen. Partiledningens nya kommandord blev därför, för att tala i militära lystringsgrader, ett rungande ”Höger om” och ”Språngmarsch framåt”. Den breda uppslutningen i parlamentet bakom Greklands tredje åtstramningspaket sedan 2010 möjliggjordes genom en de facto historisk uppgörelse och allians med de i Grekland så hatade högerpartierna Ny Demokrati, Pasok och To Potami.
I tisdags var så “trojkan” eller “institutionerna”, EU, Europeiska Centralbanken och IMF, åter på plats i Grekland för att övervaka och förhandla med regeringen om hur den nya svältkuren ska införas. Men detta innebär inte på något sätt att ”Ordning härskar i Aten”! De ministrar i Syrizas ”regeringsförband” som vägrat att lystra till Tsipras kommando om ”helt om i sluten ordning” har visserligen kastats ut från hans kabinett, men de och andra från Syrizas vänster finns kvar i parlamentet. Högerpartierna har inte heller gett regeringen ett villkorslöst stöd, i någon form av grekisk ”decemberöverenskommelse” utlovar de likt den borgerliga alliansen i Sverige opposition och långbänkar när det kommer till enskilda sakfrågor. Regeringens parlamentariska stöd vilar på en mycket skör grund vilket gjorde att Tsipras valde att lyfta bort de accepterade, men politiskt så upprivande besluten om minskat jordbruksstöd och höjd pensionsålder från dagens plenadebatt i det ”Hellenska parlamentet”, vilket residerar i de salar i det gamla kungliga palatset vilka vetter mot Syntagmatorget med all dess plats för folkligt ursinne.
En taktisk manöver i syfte att framförallt vinna tid. Tsipras och hans krets måste på något sätt få rättning i de egna leden genom att göra sig kvitt de i Syriza som vägrat att i god ordning följa de nya kommandoorden. Borgerlig media både i Grekland och i övriga Europa, liksom ”institutionerna”, har gjort klart att Tsipras måste ha ”hela regeringsmaskineriet och hela sitt parti” bakom sig för att kunna bli det politiska relä som klarar av att transformera spänningarna mellan det byte den tyska predatorn Wolfgang Schäuble kräver och det som det grekiska folket vägrat att släppa ifrån sig. Enligt uppgifter från flera kamrater aktiva i partiets vänsteropposition ska den kongressvalda, stora partistyrelsen ha kallats in nu till helgen. Enligt samma källor ska också en majoritet av Syrizas alla regionala distrikt både ha krävt detta samtidigt som de skarpt har tagit avstånd från uppgörelsen i Bryssel. I måndags berättade Sotis Martalis, medlem i partistyrelsen, att många stora distrikt som Aten A, Aten Södra, Thessaloniki, Achaea, Itaka redan hade slutit upp bakom dessa krav.
Hur utgången av en sådan konfrontation blir är givetvis oklart. Vi vet inte ens om den blir av. I det politiskt heta, febriga Aten är det ständiga scenbyten. Dagordningar förändras hela tiden. Det som var en nyhet i går dementeras nästa dag. Tsipras och hans nuvarande majoritet är för stunden uppbackad av en borgerlig enhetsfront, många i den egna väljarkåren är dessutom säkert mer oklara, kanske desillusionerade, över det som sker och intar en mer avvaktande, dröjande hållning än Syrizas aktiva medlemmar. Vid en förtroendeomröstning i partistyrelsen finns det en del osäkra medlemmar som kläms mellan sína olika lojaliteter. Striden om den inre partidemokratin och om Syrizas själ kan ta tid. Trist nog fortsätter det sekteristiska gamla kommunistpartiet i Grekland, KKE, som organiserar sina egna fackföreningar och fronter, dessutom med att bara stå vid sidan om. I stället för att ge ett kraftfullt stöd (om än kritiskt) till Syrizas vänster har man valt att bara bespotta och håna hela partiet. Positivt nog sägs däremot analyser av folkomröstningen bekräfta vad många anat. Minst tre fjärdedelar av KKE:s väljare deltog i folkomröstningen och röstade där säkert nej. En fantastisk fanflykt från KKE:s bojkottlinje.
I fortsättningen måste Angela Merkel lyssna till predatorn Wolfgang Schäuble
I sommarhettan bildas också rykten likt hägringar över torg och caféers uteserveringar, för att sedan flimra fram både i traditionell media och i sociala medier: ”Syrizas partistyrelse kommer att inkalla en kongress redan i början av september”. ”Tsipras nödgas utlysa nyval i september eller oktober”. ”Tsipras ska bilda ett nytt parti”. ”Tsipras och högerpartierna tänker kalla in en teknokratisk och så kallad opolitisk regering”. Samtidigt finns Wolfgang Schäubles skarpa vapen i bakgrunden, han har flyttat fram sina positioner i Tyskland. I en tidigare valkampanj för kristdemokraterna CDU hette det om paret att ””Inte alltid samma åsikt, men alltid en gemensam väg”. Men fortsättningsvis måste Angela Merkel ”ta rygg” på denne tyske politiska ikon när hon ska hantera eurokrisen – om det ska bli en gemensam framfart. Det är i dag egentligen ointressant om grekerna eller vi tycker att en Grexit är en bra eller dålig sak. Varje försök till bångstyrighet eller bristande samarbetsvilja från vilken regering det än må vara i Grekland så kommer svaret från Schäuble och ”institutionerna” innebära att landet tvingas att lämna euron.
Rödluvan Tsipras. Har han hamnat i i fel ”sängalag”?
Det enda vi kan vara riktigt säkra på är att den underliggande krisen för Europas kapitalistiska stater (oavsett euro eller inte) kommer att finnas kvar för en mycket lång tid. Dess ekonomier har alltsedan de generella åtstramningarna sedan 2010 inte ens lyckats att ta sig tillbaka till de genomsnittliga BNP-nivåer som gällde före krisen och kontinenten släpar efter andra stora och viktiga regioner i världen. Den politiska dramatiken i Grekland kommer – om än med olika intensitet – att leva i flera år framöver.
Under denna tid är självklart motståndet i Grekland ömsesidigt beroende av hur samma vilja till uppbrott kommer att se ut i övriga Europa. Flera stater i eurons Syd-Europa har om inte samma, så liknande, ekonomiska grundläggande problem som Grekland. Italien, Spanien och Portugal och Irland. Men till en del också Frankrike och Belgien. En rad stater i forna Öst-Europa är också hårt drabbade av denna samfällda långvariga ekonomiska nedgång. Liksom Storbritannien utanför euroområdet. Förutsättningarna till socialt och politiskt motstånd skiftar och dess former kan komma att ta sig de mest oväntade uttryck.
Europas verkliga BNP sedan finanskrisen 2008 i förhållande till förväntade prognoser om när uppgången skulle komma.
Vad vi däremot kan vara säkra på är att grekernas vägran att böja sig, och deras politiska debatter, till en del fortplantar sig i hela Europa. Frågor om makten över våra ekonomier och våra möjligheter till jobb och välfärd, alltmer segregerade klassamhällen och om hur vänsterregeringar ska kunna utmana Europas borgarklasser, tränger sig i diskussionerna alltmer fram i förgrunden.
Det Europeiska rådets mäktige ordförande Donald Tusk har insett detta och berättade nyss efter förhandlingarna med Tsipras i Bryssel om den obehagliga känsla som kommer över honom när han bearbetat det han tagit in från stämningarna på många håll i Europa:
”För mig är denna atmosfär lite lik tiden efter 1968 i Europa. Jag kan känna av, kanske inte en revolutionär stämning, men någonting av en vitt spridd otålighet. När otåligheten går över från en individuell historia till en social erfarenhet, är detta en introduktion för revolutioner. Jag tror att en del omständigheter liknar de som var vid handen 1968”.
Vår slutsats av samma iakttagelse är självklart att efter förmåga försöka bidra till att sammanfoga alla dessa individuella uppbrott till en enda gemensam social – och politisk erfarenhet. På det Rött Sommarforum som i dagarna samlats i Bottnaryds vackra nejder väster om Jönköping antogs i förrgår en solidaritetsappell för Greklands folk som i sina slutord ger en bra handledning till vad vi kan göra här hemma för att öka ömsesidigheten med det grekiska folkets försök till uppbrott:
”Svensk arbetarrörelse måste stödja det grekiska folkets försök till motstånd mot EU-diktaten, svenska fackföreningar knyta kontakt med sina grekiska kamrater, anordna gemensamma möten, ta del av de grekiska motbilderna och erfarenheterna, ge solidariskt ekonomiskt stöd, verka för fackliga blockader mot EU-sanktioner.
Det grekiska folket har rätt – och gör rätt i – att försvara sig med näbbar och klor mot slavavtalets följder.
Vänstern, kvinno- och ungdomsorganisationer, välfärdsrörelser och aktionsgrupper kan utveckla vänförbindelser med grekiska folkrörelser och initiativ i insikt om att vår kamp är gemensam. Det grekiska folkets och vänsterns erfarenheter ska göras till våra. Att bemöta EU-elitens myter och desinformation om Grekland är en central uppgift – även för vår egen välfärdskamp.
Sätt press på Sveriges rödgröna regering: protestera mot utpressningen av Grekland, stöd det grekiska folkets krav på skuldnedskrivning, gå aktivt emot alla EU-repressalier mot Greklands motstånd.
Det är nu det gäller: Solidaritet med det utsatta grekiska folket – inte med bankernas slavavtal!”
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Greklandskrisen, Tsipras, Syriza, grekiska trojkan, Bryssel, Staffan Heimerson