Man ska inte ropa varg i onödan – men nu kommer det en hel flock!

.

.

Fredagen 2.11.12 publicerade tidningen Internationalen en längre artikel av Jan-Olov Carlsson om varslen och avskeden på den svenska arbetsmarknaden. ”Varslen duggar tätt”, hette det i rubriken.

I dag, knappt en vecka senare ser vi att duggregnet har gått över i ösregn. Varslen står som spö i backen. Jan-Olov Carlsson är i dag klubbordförande för Volvo lastvagnars stora verkstadsklubb i Umeå. Känd av alla fackligt aktiva inom IF Metall för sin stridbarhet. Klubben är dessutom ett demokratiskt föredöme när det gäller medlemsmakt. Under mina år på företagets produktionsenheter i Göteborg uppfattade jag Jan-Olov som både varsam och djärv, insatt och klok.

Jan-Olov Carlsson vid ett protestmöte mot avsked

på Rådhustorget i Umeå 2008. Nu är det dags igen.

De frågor han diskuterar borde vara med på dagordningen i så många fackliga sammanhang som möjligt. Kopiera artikeln! Dela den! Studera den! En grannlaga uppgift inte bara i LO-leden. Varslen handlar inte bara om ”blåställ”, när lönekostnaderna ska ner hjälper det inte om man har slips. Efter ett tag kommer dessutom dominoeffekten med besparingskrav i den offentliga sektorn.

Utgångspunkten är den mycket kraftiga försvagning som under flera decennier gällt för svensk arbetarrörelse:

”Därför kommer vi för första gången att fullt ut kunna se konsekvenserna av förändringen i A-kassereglerna och nedgången i den fackliga anslutningsgraden. Arbetarklassen är allvarligt försvagad. Villkoren under en arbetslöshet kommer att vara sämre än någonsin tidigare för de generationer som nu befinner sig på arbetsmarknaden.

Ser man i ett lite längre perspektiv kan man säga att vi närmar oss en lågkonjunktur underifrån. Det skulle behövas en facklig och politisk samverkan för att vända utvecklingen, problemet är bara att det är en del av problemet. Så länge de fackliga organisationerna är och agerar osjälvständiga i förhållande till den socialdemokratiska rösttaktiken är framtidsperspektivet allt annat än ljust. Nya former för facklig kamp, inte minst i dess politiska innebörd, måste till för att nå andra krislösningar än den kapitalet erbjuder.”

Jan-Olov refererar vidare de viktiga försök som gjorts att stoppa bemanningsföretagen. Fackförbundens ledningar har varit njugga när det gällt att bjuda motstånd. Lokala bra exempel finns däremot. En annan väg att motverka uppsplittringen är i Göteborg där IF Metall varit på väg att bilda en egen verkstadsklubb för anställda från bemanningsföretagen. Ett initiativ som fick ett kraftigt mothugg i går när AB Volvo sade upp 260 arbetare (bemanningsanställda) vid anläggningen i Tuve och 90 i Umeå som bara för några månader sedan anställdes till ett kvällsskift!

.

.
Från ett fackligt protestmöte mot AB Volvos ledning  i Tuve 2009

.

Samtidigt blir spöregnet med varsel värre och värre. Bara i går meddelades, utöver AB Volvos bud, att LM Ericsson tänker avskeda 1550 anställda i Sverige. Husqvarna hängde på och sa att för deras del är det 600 människor som får gå, 300 av dessa i Sverige. Serviceföretaget Coor i Trollhättan tänker skicka 45 anställda, Trelleborg 70. Det ryktades också om ett nytt stort sparpaket för Volvo PV.

Utvecklingen lär fortsätta. Med politiska ledningar, lika blinda och döva för ekonomiska realiteter som för vanliga människor är hela Europa ekonomiskt och socialt på väg att störta ner i bråddjupet, vi ser en samtidig djup och lång recession på väg i de flesta av EU:s ekonomier. I går menade EU-kommissionen att det i praktiken inte blir någon tillväxt alls nästa år. Den skrev samtidigt ner prognoserna för kontinentens fyra stora ekonomier – Tyskland, Frankrike, Italien och Spanien. England är på väg in i en ”trippelrecession”. Angela Merkel har sagt att hon tror att det behövs fem års andhämtning för ekonomin att komma i gång igen. Framförallt det som är den ekonomiska dragmotorn i flera länder, fordonsindustrin, har en väldig strukturell överkapacitet och en ny våg med nedläggningar av hela produktionsanläggningar har redan börjat att rulla.  Nästa år tror kommissionen att den genomsnittliga arbetslösheten når en rekordnivå på 11.8 procent.

.

Efter hennes besparingar
måste vi hämta andan i fem år

,

Man ska inte ropa på varg i onödan. Men det vi skönjer tycks vara att en hel flock är på väg…

Inför dessa faror, med en redan försvagad och utarmad fackföreningsrörelse är det inte lätt att hitta gripbara offensiva delmål. Krav som kan gripa tag i människor och som kan betyda något om man segrar. För näringslivets sida bultar man redan på dörrarna till landets fackexpeditioner och vill ha nya ”krisavtal”. Jan-Olov berättar om den fackliga diskussionen:

”Från IF Metalls sida, det förbund som vid den förra krisen tecknade ett krisavtal, är hållningen idag ett blankt nej till ett sådant nytt avtal. Det finns en insikt om att ett avtal är inget avtal, medan två avtal innebär att en sådan krislösning accepteras och permanentas.

Strategin är att tvinga statsmakten att bidra med åtgärder som finns i många andra europeiska industriländer, alltså någon form av permitteringsstöd. Att teckna om ett nytt krisavtal skulle underminera varje sådant försök. Regeringen skulle kunna ignorera kraven med hänvisning till att arbetsmarknadens parter har ”löst” problemet. Men att regeringen skulle vara intresserad av att ändra sin politiska inriktning just nu förefaller inte troligt.”

Så långt artikeln. Men min bestämda uppfattning är att den fackliga rörelse som trots allt lever – om än på sparlåga – den kan ändå göra detta möjligt. Den kan tvinga fram en sådan kursändring från regeringens sida. Avtal om permitteringsstöd eller andra former av subventioner från staten (hjälp med pensioner) finns i många av EU:s länder och med regeringens och EU:s ideologi i övrigt om att konkurrenssituationen ska vara lika för alla företag borde det redan finnas i Sverige. När Volvo Lastvagnar avskedar människor i Sverige kan personal behållas i företagets belgiska anläggningar, tack vare landets statliga permitteringsstöd.

.

.

Arbetarna vid Systembolagets lager i Lagena kämpade för anställningstrygghet

.

Ända fram till ett ändrat riksdagsbeslut 1985 fanns det en liknande lag i Sverige. I början av 1980-talet var jag själv och alla andra arbetare vid Volvo Lundbyverken permitterade under två veckor. Nackdelen var givetvis att lönen var något mindre och att företaget i praktiken fick en subvention från staten via våra egna skattepengar. Fördelen var att sammanhållningen mellan oss anställda kunde behållas. Det senare var givetvis ur facklig synpunkt en väldig tillgång. När möjligheterna till finansiering avskaffades 1995 avskaffades i praktiken denna möjlighet. I dag kan vi konstatera att detta var ett stort fackligt nederlag. Jag har själv som facklig företrädare varit med när arbetskamrater ska sållas bort. Osäkerheten och rädslan ökar. Vem ska gå? Man skaver i kanten på turordningsreglerna och osämjan ökar. En del kryper för cheferna, allt för att få vara kvar. Andra kan gå till arbetsledaren och baktala ”grabben i klädskåpet bredvid”. För många är denna, i och för sig inte så konstiga händelseutveckling, värre än själva avskedet. Möjligheterna till facklig enhet minskar dramatiskt.

Självklart är detta ett defensivt krav. Men med det oerhörda försvagning som gäller i dag menar jag att det kan vara ett bra sätt att börja. Fackmöten, fikamöten, namnlistor, motioner till klubbar och förbund. Uppvaktningar, twitterflöden, Facebookgrupper. Regeringen kan pressas. På samma sätt som socialdemokratin kan pressas. Stefan Löfven, ”som kan det här med jobben”, kan tvingas till ett vallöfte om att återinföra ett statligt permitteringsstöd. Det räcker inte med framtida ”innovationsråd”. Inte när vargflocken är på väg.

Hur blir det då med de bemanningsföretag som på kort tid har lyckats att befolka två procent av arbetsmarknaden   och som självklart vill ockupera mer mark, sätta upp nya bosättningar. Även inom offentlig sektor. Jo, med permitteringsstöd skulle de säkert få en betydligt mindre betydelse eftersom de anställda har kvar sina jobb och det därför inte finns någonting att bemanna.

.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

I media: DN1,AB1,

Bloggare: RödaMalmö,

Håller med både Fredrik Reinfeldt och Jonas Sjöstedt…

.

.

Sticker ut hakan och konstaterar att jag i dag kan hålla med både Jonas Sjöstedt och Fredrik Reinfeldt när det gäller valresultatet i USA. Sjöstedt var inte sprittande glad, men ”lättad”. Reinfeldt ansåg att Barak Obamas kampanj hade varit ”mer inkluderande”.

Vad det handlar om är att bägge kandidaterna representerade valmaskiner oljade från det rika USA och Wall Street. Skillnaden dem emellan och det som reflekteras i utgången är att demokraternas kampanj har bromsat en politisk reaktion när det gäller kvinnors rättigheter, samma möjligheter och rättigheter oavsett sexuell läggning samt synen på etnisk bakgrund och immigranternas plats i det amerikanska samhället.

.

Här är våra två bloggar som ger en bredare bakgrund till valet:

USA och Kina går till val

Sista veckan för Obama?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Sista veckan för Obama?

I media: AB1,DN1,GP1,GP2,GP3,DN2,GP4,GP5,

Grekland – när staten sätter strypkoppel på pressfriheten

I förra bloggen, i en ljungande artikel av Amélie Poinssot och Dimitris Psarras, demonstrerades hur etablerad grekisk media hjälpt till med att göra fascisterna i ”Gyllene gryning” salongsfähiga. Till och med partiets mest vulgära företrädare behandlas i dag som ”kändisar” bland alla andra ”kändisar”. Detta samtidigt som deras sporadiska insatser som eskort åt ”äldre grekiska tanter” på väg till banken eller som distributörer av mat ”bara till greker” framställs som en social massrörelse…

Polisens högkvarter i Attica. Här ska 15 antifascister ha torterats.

Nu finns det givetvis många kritiska journalister som går mot strömmen. Modiga journalister som vägrar att bara lojt flyta med i medias mainstream. Men de möts omedelbart av repression. Yttrande- och pressfriheten stryps. I måndags avskedade den statliga TV-kanalen ERT exempelvis två av sina journalister på fläcken. Deras brott?? Jo, för någon vecka sedan publicerade den brittiska tidningen Guardian ett internationellt uppmärksammat reportage om att ”Gyllene gryning” sedan länge infiltrerat grekisk polis och säkerhetstjänst. Tidningens uppgiftslämnare berättade också om att det förekommit tortyr av antifascister på en del polisstationer i Attica. De två journalisterna Kostas Arvanitis och Marilena Katsimi tog naturligt nog upp de anklagelser i TV som Guardian rest i sitt material. En helt normal och god journalistisk etik: ”Det världen diskuterar måste också grekerna få kännedom om”. För det handlade verkligen om information, om påståenden som borde vara självklara att återge för en public service-kanal.

Men den halsbrytande påföljden blev alltså i stället att de bägge omedelbart avskedades!

I tisdags förmiddag strejkade ERT:s journalistklubb i protest och upprördheten lär fortsätta…

Åklagare vill kasta Costas Vaxevanis i fängelse

Men protesterna gjorde att han i går friades av rätten

Dagen före, arresterades dessutom och nog så belysande för den upptrappning som sker när det gäller censur och repression mot kritiska journalister, förläggaren och journalisten Costas Vaxevanis. I sitt veckomagasin HOT-DOC hade han publicerat en lista med 2 000 namn på rika affärsmän, skeppsredare, mediahus och politiker. Alla misstänkta för skattebrott. Uppgifterna kom ursprungligen från fransk säkerhetstjänst som fått fram dem som en ”biprodukt” vid en egen skatterazzia rörande konton hos den brittiska multinationella banken HSBC. De misstänkta grekiska skattesmitarna ska ha gömt undan sina oskattade pengar vid HSBC-Schweiz. Trots att Frankrikes dåvarande finansminister Christine Lagarde redan för två år sedan personligen lämnade över en CD med alla uppgifter till Greklands finansminister har ingenting hänt. ”Den har kommit bort”, säger alla ansvariga. Man förundras också över att Lagarde inte i dag, i sin roll som IMF-chef har drivit frågan under sina förhandlingar med den grekiska regeringen. Hon, EU och ECB kräver kontrareformer när det gäller arbetsmarknadslagstiftningen. Men struntar i den depraverade grekiska överklassens skattefusk…

Grunden för åtalet mot  Vaxevanis var att ”han publicerat material av privat natur som kan vara personligt känsligt” och han hotades med flera års fängelse. Själv returnerade han denna beskyllning med ett svar som hela Grekland förstod:  ”Det är hans jobb som journalist att tala om sanningen för folk. De tre senaste regeringar har ljugit. Deras uppgift var att delge parlamentet eller det juridiska systemet dessa uppgifter. Det har de inte gjort och därför hör de hemma i ett fängelse. Den grekiska pressen har munkorg”, menade han. ”Makten i Grekland är sluten för insyn och den utövas tillsammans av den politiska eliten, affärsmännen och journalisterna”. Han sa sig vara beredd att hamna i fängelse. Inte för att han var en hjälte utan för att det skulle visa på de orättvisor som händer i dagens Grekland.

Jim Boumelha, president för det Internationella Journalistförbundet, var en av dem som protesterade och med full kraft bistod Vaxevanis genom att kräva att målet skulle läggas ner. Hans hårda omdöme delades av många, inte minst alla de miljoner vanliga greker som dagligen upprörs över att de själva dumpas samtidigt som eliten seglar fram som vanligt – i sina kryssare mellan sina egna grekiska vackra öar…

Solidariteten  med Vaxevanis innebär att han är en fri man. Ur politisk synpunkt var det dessutom naturligtvis alldeles för eldfängt  att döma honom.

.

Allt detta sker mot en bakgrund där Grekland allt snabbare dras ner i en ekonomisk och social malström av depression. Krisen har plågat människor så länge som i fem år. Genomsnittslönen har halverats för de 75 procent av arbetskraften som fortfarande har ett arbete. I den uppgörelse mellan regering och trojkan EU, ECB och IMF som är på väg att träffas ska låga pensioner sänkas med ytterligare 25 procent. Hälso- och sjukvårdssystemet faller samman, bit för bit….

Samtidigt visar en färsk studie att det fortfarande bara är tre av tio grekiska egenföretagare som betalar den skatt de ska. Läkarna är värst, sedan kommer advokater och (!) journalister. På fjärde plats när det gäller skattesmitning kommer ekonomerna (de har kanske ingen tid över för sig själva när de väl hjälpt alla andra att skattefuska). Studiens slutsats är att den grekiska staten på detta sätt går miste om 11,2 miljarder euro och då har ändå alla stenrika redare och multinationella affärsmän inte räknats in. De senare skattar inte alls eller blygsamma 10 procent på Cypern.

Attackerna på yttrande- och pressfriheten i Grekland, ett EU-land, måste naturligtvis hamna i fokus också när det gäller opinionsbildning här hemma. Vad det handlar om är att Greklands rika och dess politiska elit vill stämma i bäcken. Läcker sanningen ut handlar det annars snart om ett rasande socialt ursinne, om upproriska flöden av miljoner mobiliserade greker som kräver både sin rätt och sin makt.

Det kanske börjar med att de ministrar som slarvat bort Lagardes lista hamnar där Costas Vaxevanis vill ha dem: bakom lås och bom.

.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

I media: SVD1,SVD2,

När spiltan är tom bits hästarna…

.

.

I två ledare i rad har Aftonbladets Karin Pettersson träffat huvudet på spiken.

 I dag kritiserar hon Erik Ullenhag och Folkpartiet för deras budskap om att de vill ha upp ”integrationsfrågan” på den politiska agendan:

”Om människor är arbetslösa och saknar bostad är det inte ett ”integrationsproblem” utan brist på jobb och bostäder. Lösningen är fler jobb och fler bostäder, inte svammel om kultur. FP:s strategi riskerar tvärtom att skymma en diskussion om frågor som bättre svenskunder­visning och kamp mot diskriminering”.

Hon har naturligtvis rätt. Bostadsbyggandet minskar i Sverige samtidigt som arbetslösheten ökar. Resultatet är givet, sämre förutsättningar för en generös flyktingpolitik. Vilket innebär bättre förutsättningar för Jimmy Åkesson och hans sverigedemokrater. Som det heter i det gamla talesättet, ”När spiltan är tom bits hästarna”. Man kan inte prata bort den materiella verklighet som skapar flyktingmotstånd.

Fredrik Reinfeldt och hans koalitionsregering kan inte ”leverera” jobb och bostäder vilket innebär att de kan prata hur mycket som helst om integration. Fördomar och rasism får ändå ökad näring.

.

.

Karin Petterssons andra solklara träff var i gårdagens ledare:

”För ärligt talat: Svenska väljare tycker alltid att S är bättre än högern på välfärds­frågor. Det kommer de göra nästa gång också. Valet kommer att avgöras av helt andra saker. Ekonomin. Och jobben. Stefan Löfvens strategi hittills verkar vara att undvika konflikt i just dessa frågor. Valet ska vinnas genom att Reinfeldt och Borg denna gång har verkligheten emot sig. Det är en dålig strategi, på flera sätt. För det första för att det är fegt. Politik handlar om idéernas kamp, om intressen som står emot varandra. Socialdemokraterna måste kunna visa hur deras samhällsmodell skiljer sig från Fredrik Reinfeldts. Annars kanske de inte förtjänar att vinna…

… det räcker inte med att peka på andras misslyckanden. S behöver ett eget svar på hur man möter krisen och når full sysselsättning. Ett svar som mycket tydligare än i dag skiljer sig från Fredrik Reinfeldts”.

Hennes egna förslag på hur Löfvén ska svara är dels ”ett massivt kunskapslyft på alla nivåer, från förskola till komvux”, dels att öka ”statens roll i ekonomin och näringspolitiken”. Hon skriver ”att offentliga investeringar krävs för att skapa föresättningar för jobb och förtagande”.

Hon öppnar här dörren på glänt till den politiska terräng där Sverigedemokratern mycket snart skulle irra bort sig och gå vilse. Dessutom borde det vara en självklarhet att alla människor i Sverige ska kunna ha ett jobb. Men kruxet  är att en verkligt stor satsning på infrastruktur och energi liksom en industripolitik, där ”alla är med”, kräver en politisk konfrontation: den kräver att det rika Sverige, att de på den verkliga ”Solsidan” är med och betalar!

Dessvärre kommer inte den räddhågsne Löfvén att ens att våga sticka in tåspetsen innanför den dörr som skulle behöva öppnas. Han som inte ens vill sparka ut riskkapitalisterna och vinstjakten från den gemensamma välfärd vi byggt upp.  Kalla fakta är att det bara skiljer en halv procent av statsbudgeten mellan regeringens politik och socialdemokratins…

.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

I media: AB1,AB2,DN1

Stefan Löfvéns (s)venska oligarker

Socialdemokratins historiska ledare har traditionellt sett det som att deras samarbete med näringslivet, i det som kallats Saltsjöbadsandan, berikat både industrins ägare och Sveriges arbetande befolkning. I den mån de själva berikat sig samtidigt har pengarna kommit från ”rörelsen” eller stat och kommun.

Det som sker nu när Stefan Löfvén satt ner foten med sitt Ja till vinst i välfärden och för detta fått tummen upp av Göran Hägglund och de borgerliga tidningarnas ledarsidor är ett historiskt skifte. Hans politiska ställningstagande reflekterar det förhållande att många i dagens ledarskap ser politiskt arbete som ett sätt att i stället berika sig själva – inte löntagarna i stort.

Ibland tittar vi på gamla klassfoton eller klasskataloger och undrar vad det blev av våra barndomskamrater.  När det gäller att uppdatera våra politiska minnen fick vi hjälp av Daniel Suhonen och Felix Antman Debels som i Tiden för två månader sedan publicerade ”en regeringskatalog”, en redan famös namnlista på de medlemmar i Göran Perssons ministärer 1995-2006  som senare sålt sig till näringslivet och dess köpvilliga riskkapitalister. Hela 13 av 44 ministrar har ”lämnat båten” och valt att mönstra på för storfinansen. Per Nuder återfinns hos Wallenberg, Erik Åsbrink hör hemma hos Goldman Sachs, Björn Rosengren jobbar åt Stenbeckföretagen, Thomas Östros kan titulera sig VD för Bankföreningen osv. Deras gamle mentor Persson blev själv konsult åt ett utländskt bolag vid sidan av jobbet som Sveaskogs styrelseordförande.

De har alla en sak gemensamt. De har inte själva jobbat som företagare och byggt upp en egen verksamhet, med den berömda småländska fliten, sparsamheten och kreativiteten som ledstjärnor. Deras ”affärsidé” eller startkapital när de blev konsulter och riskkapitalister var att först sälja rörelsens ideal till sina tidigare motparter i politiken. Vilket i de flesta fall innebar att på fiffiga sätt kränga den välfärd som vi byggt upp och ägt tillsammans. Eftersom de inte hade förmågan ”att starta eget” valde de i stället själva valde det mest lättvindiga. De blev parasiter – inte entreprenörer. Eller en sorts kopplare mellan politik och marknad.

.

.

Under Boris Jeltsins glada dagar var det många som dansade

Även på och under borden…

I den politiska diskussionen är oligarki en term som bara betyder fåtalsvälde i stort. Men i modern tid har vi för det mesta pratat om de ryska oligarker som tog makten under de första tio åren efter Sovjetunionens sammanbrott. Vi var många, inte minst många ryssar, som blev djupt besvikna när landets gemensamma tillgångar – från barnhem till gruvor och oljefält – plundrades i stället för att demokratiseras. Under Jeltsins era fick nyrika affärsmän som levt på smuggel och valutahandel fritt fram för att tillsammans med folk från den gamla partiapparaten plundra allt de kom över i en orgie av korruption, kriminalitet och hänsynslöshet. Pengar som småhandlarna tjänat på insmugglade jeans och datorer blev till mutor som hamnade i fickorna på viktiga politiker. Tillsammans delade dessa nya ”affärspartners” sedan på den offentliga sektor som realiserades och såg dessutom till att slippa skatta för härligheterna.

I jämförelse med sina ryska storebröder är våra svenska nysossar småhandlare. Men i denna mening har alla dessa socialdemokratiska avfällingar blivit våra egna oligarker.

Stefan Löfvens förslag om mer öppen bokföring och meddelarskydd för alla anställda är i sig bra och borde gälla för all affärsdrivande verksamhet. Bort med affärshemligheten! Öppna räkenskapsböckerna! Det är gamla och bra krav från radikala delar av den gamla arbetarörelsen. Men med ”kreativ bokföring” som det heter så vackert är det lätt att kringgå granskning. Eller som en av mina vänner, Kaj Andersson, klokt underströk i sin kommentar på Facebook:

”Apropå Löfvens förslag om öppenhet: En riskkapitalkoncern bildar ett bolag för varje enhet. Bolaget hyr resurser från ett gemensamt bemanningsföretag, hyr lokaler från ett gemensamt fastighetsbolag, ekonomitjänster från ett gemensamt administrationsbolag, lånar pengar från ett gemensamt finansbolag. Hur f-n ska Stefan Löfven kunna kolla upp skäligheten i enhetens kostnader?”

Dessutom är själva poängen med riskkapitalet ofta att stycka upp, göra kortsiktiga rationaliseringar och sälja vidare med god förtjänst. Det var så den socialdemokratiske oligarken Jan Emanuel gick fram när han håvade hem hundratals miljoner i vinst. Torpeden eller kopplaren Per Nuder fick den nätta summan av 12 miljoner i provision…

Det historiska skiftet i socialdemokratins ledning har redan skett. På samma sätt som i andra länder i Europa. Det som återstår att se är hur stort skredet kommer att bli i det som är kvar i rörelsen? Den fråga som måste ställas vid kongressen nästa år är givetvis om socialdemokratiskt partiarbete och ideologi ska handla om att ”berika landet eller sig själv”!
.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

I media: DN1,DN2,DN3,AB1,GP1,

Ett ”rövhål” är ett ”rövhål” – vare sig det kallas Kung Abdullah eller Bashar Assad…

.

I Aftonbladet har Åsa Linderborg upprört kastat skit på vår statsminister. Vilket i sitt sammanhang var på sin plats.

Det handlar om Fredrik Reinfeldts ordlek när denne skulle bortförklara Karin Enströms vägran att i Lördagsintervjun kalla Saudiarabien för en diktatur. ”Det är ett för trubbigt verktyg”, menade försvarsministern. Statsministern infogade sedan till hennes försvar att det handlat om att hon vill undvika ”ett digitalt betraktelsesätt där man bara delar in världen i demokratier och diktaturer”.

Visst, ”man kan se det ur ett analt betraktelsesätt också”, menade Lindeborg ”och då är Saudiarabien ett stort djävla rövhål”.

.

.

Från tidningen Independent. Elitstyrkor från den saudiska säkerhetstjänsten.

Digitala? Analoga? Eller anala?

.

Vad jag vet har inte Reinfeldt brytt sig. Ingenting att torka bort. Det får fortsätta att lukta, det gör ingenting, Göran Perssons och socialdemokraternas lukrativa vapenavtal med det saudiska kungahuset är viktigare att bry sig om  än lite skit i ansiktet och på händerna.

För den som vill ha en mer analog betraktelse av hur den saudiska diktaturen fungerar finns det en utmärkt artikel i dagens Independent. I Saudiarabien behandlas kvinnor och utländsk arbetskraft som boskap samtidigt som den religiösa hierarkin, vilken lever i god symbios med kungafamiljen, stödjer högerextrem salafistisk terrorism i hela regionen. Landets shiitiska minoritet på nära tre miljoner människor är dessutom utsatta för en ständig diskriminering. I ökad grad har den svarat med organiserade protester och kräver jobb på samma villkor som landets sunniter, sociala förbättringar, frihet att utöva sin religion samt frihet för de många politiska fångar som fängslats helt godtyckligt. Regimens svar har varit tårgas, batonger och kulor. Fjorton demonstranter har dödats under det senaste årets oroligheter. Samma specialstyrkor som hjälpt diktaturen i den egna enklaven Bahrein att slå ner och döda oppositionella sätts in mot varje protestyttring.

.

.

”Vad då diktatur? Bara i den digitala världen!”

.

Oavsett historiska skillnader och en häftig fiendeskap mellan Kung Abdullahs diktatur och Assads i Syrien finns det en symmetri mellan de bägge. Det handlar i bägge fallen om familjer eller klaner som härskar helt enväldigt. Samtidigt finns det en symmetri mellan Reinfeldt/Enström och delar av den politiska rörelse som uppfattar sig som vänster. Den senare kallar gärna Saudiarabien för en diktatur men tvekar att göra detta när det gäller regimen i Syrien. Då vill den ha ett mer analogt synsätt om man säger så. Att bara rakt av kalla Assad för diktator eller varför inte ”ett rövhål” är för digitalt.  Det förra moderata teamet kallar däremot gärna Syrien rakt av för en diktatur och kan till och med kräva Assads avgång. Men samma digitala, enkla förhållande duger alltså inte för Saudiarabien…

För socialister ska det aldrig finnas någon tvekan om att kalla ett rövhål för ett rövhål. Även om varje sådant har unika egenskaper, ett eget utseende och därför fungerar på lite olika sätt…

.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

I media:

 

Jaktbyte

Ibland händer något helt oväntat. Här sitter jag och passar på älg ute i vildmarken och helt plötsligt dyker dessa gäster upp. Ett överraskande jaktbyte. Om än i form av bilder.

.

Nu var mitt kaffe slut, så jag bjöd inte in dem. Dessutom störde de mina älgar.

.

.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

I media:

 

Bensinen slut – slapp slå gräs och krossa höstlöv

 

.

Skulle slagit gräsmattan, eller krossat höstlöv, en sista gång i dag. Men upptäckte att bensinen var slut. Underbart. Kan i stället sitta och titta på allt vackert.

En annan fråga är vad vi gör när bensinen tagit slut överallt. Men den tänker jag inte på – för stunden.

.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

I media:

Malala Yousafzi skjuten

.

I går var det Internationella dagen för flickor och unga kvinnor. Samtidigt ligger fjortonåriga Malala Yousafzai, skolflicka och politisk aktivist medvetslös efter ett nackskott av talibanerna i pakistanska Swatdalen.  Genom sina modiga framträdanden hade hon blivit en symbol för flickors rätt till utbildning. ”Enligt sharialagen måste hon då dödas” menar landets religiösa högerextremister. Hon har opererats och ligger medvetslös. Läkarna hoppas att hon kan överleva men risken är naturligtvis stor för svåra hjärnskador.

I Pakistan och på många håll i världen har ursinnet varit stort över mordförsöket. Många röster har höjts med vrede. Samtidigt fortsätter USA:s dödande drönare att svepa över landet vilket bara ger extremismen ett ökat stöd. Vi hoppas att Sverige kan öka stödet till de krafter som på plats kan bekämpa talibanerna med social och politisk organisering.

.

Här är Malala Yousafzai på ett möte

med International Marxist Tendency.

På affischen Lenin och Trotskij.

.
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,