Det är på modet att förklara den amerikanska dominansen i världen på upphällningen. ”Imperiet” faller. I alla fall i mångas impressionistiska analyser och extrapoleringar av statistik.

Det är ingen ny diskurs, som akademiker brukar säga. Redan i slutet av 80-talet proklamerades den japanska kapitalismens seger över US of A. När Rockefeller Center köptes av japanskt riskkapital och sju av de tio största bankerna i världen var japanska ansågs saken vara klar. Några månader senare rasade det japanska korthuset samman och i dag tjugofem år senare trevar fortfarande den uppstigande solens land i ekonomiskt mörker.

I dag är det Kina som ges Japans roll som utmanare. Det är sant att Kina redan i funktion av sin befolkning på 1,35 miljarder individer är en ekonomisk enhet av enorma mått. Det är sant att Kina svingat sig upp i statitisken över exporterade varor till översta toppen. Det hade också Japan gjort i mitten av 80-talet tillsammans med Tyskland. Men att bara förlänga kurvor över vad som varit in i framtiden är en riskabel hantering.

Det viktigaste argumentet i dag för att visa på den amerikanska kapitalismens nedgång är Kinas nya roll som världens största exportör av industriellt producerade varor. Första platsen är dock i mycket beroende på att nästan hälften av Kinas varuexport är tillverkad i utlandsägda (eller delägda) företag i Kina.

USA:s, Tysklands och Kinas andel av världsexporten av industriprodukter

Men export av varor är inte allt vad som måste granskas för att se vad som sker i styrkeförhållandena mellan olika kapitalgrupper och kapitalistiska nationer. Då tänker jag bara på de ekonomiska relationerna och inte den politiskt/militära styrkan de olika nationernas härskande klasser besitter. Det är ett ännu bredare ämne än vad som den här korta texten har till syfte att belysa.

Ett viktigt element som bestämmer de inbördes relationerna och styrkan i olika ekonomier är deras investeringar i utlandet och utländska investeringar på hemmaplan. I tårtan här under finns en tydlig bild av vilket kapital som investerat mest utanför hemmanationens gränser (den blå halvan) och vilka som tagit emot mest utländska investeringar (den bruna halvan).

Som synes är det amerikanska (Etats-Unis) kapitalet, som äger över fem tusen miljarder dollar, överlägset följd långt efter av brittiskt (Royaume-Uni), tyskt (Allemagne) och franskt kapital. Bakom Hongkongs siffror finns också kapital från Kina. Även med Hongkong inräknat är Kina ännu en liten aktör i de internationella kapitalinvesteringarna utomlands.

I de bruna fälten ser vi att USA även är största mottagaren av utländska investeringar med Hongkong/Kina på klar andraplats. Om de nuvarande trenderna extrapoleras så kommer Kina/Hongkong att knappa in på de amerikanska kapitalägarnas internationella dominans för att inte säga hegemoni. Diagrammet här under visar de olika nationernas andel av de totala investeringarna i världen.

 Att amerikanskt kapital förlorat mark jämfört med 80-talets slut (cirka 46 %) framgår tydligt eftersom siffran var bara 22 % i slutet av 2012. Men samtidigt ser vi att Kina/Hongkong bara ökat sin andel från 6 % kring 2000 till 7,7 % i fjol. Med en ökning på 1,7 procentenheter på 12 år och med USA:s andel som stiger sedan 2009 kommer det att ta många årtioenden innan Kina kan sägas ha hunnit ikapp USA vad gäller kapitalegendomar investerade i utlandet. Under förutsättning att inget bryter trenderna. Som exempelvis ett uppror från de hundratals miljoner kinesiska arbetare som i stort saknar alla rättigheter och sociala skyddsnät.

Tills sist handlar inte ett lands ekonomiska utveckling om extrapoleringar av existerande trender. Det kan hjälpa till att se riktningen men inte till att göra verkliga prognoser. Liksom den japanska kapitalismen i ett slag gick från erövrare till slamkrypare finns det tecken på att Kina kan gå samma väg. Framför allt handlar det om den spekulativa bubblan i byggbranschen som troligen är nära bristningsgränsen. Kinas statsledning har resurser att stoppa ett fritt fall i branschen men inte till att upprätthålla den nuvarande byggtakten.

Men även om landets ekonomi fortsätter sin expansion (om än i lägre tempo) kommer det inte att inom kort (ett par decennier) leda till något internationellt maktskifte där USA akterseglas av den kinesiska skutan.   

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, USA, Kina, Export, Import, Kapital