Etikettarkiv: kapitalism

En titt bakom den kinesiska muren

Publicerat av
1

Den hittills största korruptionsskandalen i Kina har avslöjats. Chefen för landets inre säkerhet, Zhou Yongkang, har avsatts och väntar tillsammans med ett hundratal släktingar och nära vänner på att ställas inför rätta.

Zhou Yongkang är den högst uppsatte personen i den kinesiska partiapparaten som störtats från sin post sedan 1949. Han tillhörde de nio män som sitter i den politiska byråns permanenta exekutiva kommitté. Som chef för den inre säkerheten i landet var han dessutom kanske landets mäktigaste man. Säkerhetstjänstens årliga budget sägs uppgå till 100 miljarder dollar enligt Financial Times, vilket är lika med de militära utgifterna.

Zhous abrupta fall låter oss se in över den kinesiska muren, se in i ett system som för det mesta visar upp en enad fasad utan sprickor och fula fläckar. Alltsedan utropandet av den kinesiska republiken 1949 har kommunistiska partiets ledning regelbundet dragit igång kampanjer mot korruption i statsförvaltningen och partiet. Någon enstaka höjdare som hamnat i onåd och som politiska byråns majoritet vill bli av med anklagas för korruption och döms till arbetsläger eller ett nackskott. I fallet drar höjdaren med sig släkt och vänner som kunnat sko sig tack vare den uppsatte byråkratens ”givmildhet”.

Det är färdigtalat för Zhou Yongkang

Sedan är det bara att vänta på nästa antikorruptionskampanj som visar att det pågår fraktionskamp inom toppen på partiet. Det sensationella med anklagelserna mot Zhou Yongkang är att han tillhör den lilla inre cirkeln i maktsfären. Ingen på hans nivå har hittills avsatts i en kampanj mot korruptionen. Kinas nye partichef Xi Jinping som efterträdde Hu Jintau har sagt att korruptionen hotar hela partiets existens och att kampen mot korruptionen är hans första prioritet. Zhou verkar ha fallit offer för Xi Jinpings behov av att visa upp resultat och då behövde han statuera exempel på riktigt hög nivå.

Att det finns bevismaterial mot Zhou råder det ingen tvekan om. Men att han får rollen som det svarta fåret kan inte dölja att hela maktapparaten i Kina bygger på korruption satt i system. Zhous tillgångar visar oss att fingrarna varit nere i många syltburkar. I ett stort tillslag i hans hem och hos släktingar hittades dyra vapensamlingar, bepansrade bilar, egendomsbevis för hundratals lägenheter, miljontals dollar i cash, guldtackor, smycken och aktier i hundratals företag. Allt till ett sammanlagt värde av cirka 15 miljarder dollar. Det lönar sig att vara chef för den inre säkerhetstjänsten.

Kanske Xi Jinping tagit ett steg för långt genom att rensa ut Zhou?

Det har skett en drastisk förändring i korruptionens roll i det kinesiska samhället efter att kapitalismen återupprättats. Förr medförde en post i partibyråkratin materiella fördeler, ju större desto högre upp man befann sig i hierarkin. Dyra lägenheter, fina sommarpalats, bil med privatchaufför, och allt annat som gjorde livet lätt att leva. Men ingen, inte ens Mao själv kunde göra om sig själv till kapitalist. Alla produktionsmedel inklusive brukbar mark var statlig och kommunal egendom. Höjdarna levde flott på statens bekostnad men de kunde inte legalisera sina ”tillgångar” som privata egendomar.

I och med Deng Xiaopings ekonomiska reformer startade en snabb omformning av ekonomin, bort från den statliga styrda planekonomin till en djungelkapitalism där medlemskort i partiet öppnade breda boulevarder för privat kapitalackumulation.

Det finns en viktig skillnad i den processen jämfört med utvecklingen i de forna sovjetstaterna. I Ryssland rasade kommunistpartiet samman och rikedom skapades genom att stjäla allt som fanns att stjäla av statlig egendom. Oligarkerna armbågade sig fram till den position de har i dag. Många föll på vägen. Men de som finns kvar är privatkapitalister i ordets rätta betydelse.
I Kina ser vi en annan process som beskrivs väldigt övertygande av den kinesiske ekonomen Au Loong Yu i en text med den engelska rubriken ”On the rise of China and its inherent Contradictions”. I Kina exploderade inte kommunistpartiet när ekonomin omformades. Tvärtom är det partiets apparat som stått i spetsen för steget bort från planekonomin till en kapitalistisk marknadsekonomi. För att beskriva de specifika dragen i Kinas ekonomi kallar Au Loong Yu det för ”byråkratisk kapitalism”.

Den centrala idén med begreppet är att det visar på de direkta banden mellan partiapparaten och ägandet av kapital. Det är inte privatkapitalister som minglar med partibyråkrater. I stället existerar det en fusion mellan de båda. Chefer i partiet och statsförvaltningen fyller båda funktionerna samtidigt –ägare av produktionsmedel och byråkrat. Visst finns det rena privatkapitalister som slagit sig fram tack vare Dengs reformer. Men de verkligt stora ägarna av produktionsmedel och finanskapital är samtidigt personer och/eller kollektiv inom byråkratin.

I ett sådant system säger det sig självt att Xi Jinpings kampanj mot korruptionen, liksom alla tidigare kampanjer, bara kan skrapa på ytan och då i syfte att stärka den ena eller den andra partifraktionen. Enskilda personer som Zhou Yongkang kan offras för den politiska fridens skull. Men partiet kan aldrig angripa sockeln för sin egen makt, det vill säga parti – och statsbyråkratin. Byråkratin kan inte heller ”rena” sig själv eftersom den avgörande delen av skapade rikedomar (ägandet av produktionsmedel och finansen) beror av kopplingen mellan byråkratin och kapitalismen.

Därför är alla kampanjer mot korruptionen kortlivade och begränsade av politiska syften. Det är här som kanske Xi Jinping har gått steget för långt. Zhou Yongkang var en mäktig man och ”vanligt folk” kan börja fråga sig vad nästa steg i kampen mot korruptionen blir. Men det blir inget nästa steg. För pendeln slår tillbaka och kampanjen måste avbrytas för att inte hota partiets makt. Det har skett förut och kommer att ske nu också.

Hu Jintau och Jiang Zemin dryftar gemensamma intressen

Ett tecken om något är att Xi Jinpings företrädare Jiang Zemin och Hu Jintau båda offentligt låtit förstå att nu räcker det. Deras egna familjeintressen står på spel. I ett offentligt brev skriver Jiang Zemin att ”fotavtrycken från den pågående antikorruptionskampanjen får inte bli för stora”, vilket översatt till ren svenska betyder ”nu räcker det”.  Både Jiang Zemin och Hu Jintau har stött angreppet mot Zhou Yongkang men visar nu att det är dags att lägga på locket innan fler mäktiga familjers ekonomiska intressen hamnar i hetluften.   

   

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

USA- en stormakt på fall?

Publicerat av
7

Media översvämmas av olika analyser av vad som sker i USA och dess relationer med omvärlden. I speciellt engelskspråkig press hittar vi alla sorters analytiska teser, alltifrån ”imperiet” på fall till de som proklamerar det amerikanska århundradet. Båda extremerna bygger under sina teser med statistik och exempel på hur Kina redan sägs slå ut USA på världsmarknaden till beskrivningar av det amerikanska imperiet som lägger under sig allt större delar av världen via erövringskrig, ja till och med i allians med al-Qaida.

Men vad sker egentligen? Kanske svaret på frågan i rubriken är att USA:s roll i världen domineras av motstridiga tendenser av både isolationism och minskad tyngd i världspolitiken till expansionism och ny ekonomisk dominans.

Det har hänt flera gånger att USA dragit sig tillbaka i en mer eller mindre uttalad isolering i meningen att agerande på världsscenen fösts åt sidan av Vita Huset och Kongressen och/eller att ekonomin varit ”inåtriktad”.

Efter första världskriget begränsade USA starkt sin roll på den internationella scenen. Kongressen hade fått nog av krig och stora militära utgifter för att rädda allierade i Europa. Rent ekonomiskt följde också en stark isolationism på börskraschen 1929 och depressionen därefter. Men det var inte en självvald isolationism utan något som dominerade i hela västvärlden där alla stater införde höga tullar och andra protektionistiska åtgärder, med resultat att kraschen på Wall Street omvandlades till en depression i världsmåttstock.

Efter det spektakulära nederlaget i Vietnam 1975 följde en period i USA:s internationella roll som dominerades av det så kallade vietnamsyndromet. Nederlaget sved i skinnet på den amerikanska imperialismen och landets befolkning var helt emot att skicka ”våra pojkar” till internationella krishärdar. Det var först i och med invasionen i Grenada 1983 som herrarna i Pentagon kunde testa ”antikrigsstämningarna” i landet och dra slutsatsen att de inte längre var urstarka.

Tack vare Saddam Husseins invasion av Kuwait kunde USA på nytt mobilisera till ett omfattande militärt agerande utomlands utan att den amerikanska opinionen gjorde revolt. Resten är historia. En historia av invasioner och militära äventyr som fick sitt slut i Irak. Kampanjen för att invadera Irak backades upp av propaganda som får reklamen för kända tvättmedel, som tvättar vitare än vitt, att framstå som modest och amatörmässig. Vem minns inte ”bevisen” för Saddams lager av massförstörelsevapen som presenterades i FN av försvarsministern Colin Powell.

Det totala fiaskot i Irak och det lika stora fiaskot i Afghanistan har skapat ett nytt läge internationellt där den amerikanska imperialismen på nytt har stora problem att agera militärt. Den stora majoriteten av amerikanarna, liksom engelsmännen, anser att de bluffades till att stödja ett krig mot Irak 2003. Det var det massiva folkliga motståndet i USA och England som stoppade Vita Husets planer på att bomba Bachar Assads militära anläggningar som straff för gasangreppet i Östra Ghouta den 21 augusti 2012.

Det totala misslyckandet att skapa en lydig regim i Bagdad har kostat amerikanska skattebetalare många hundra miljarder dollar med följd att vi kan tala om ett ”Iraksyndrom”. Vilket speglas i den årliga gallup som frågar om folkets inställning till Amerikas internationella roll. För första gången på femtio år svarade hela 52 % att USA ska sköta sina egna interna affärer och inget mer.

USA saknar inte militär styrka. Tvärtom, det har aldrig haft större militär slagstyrka än i dag, till havs, i luften och på marken. Men politik och militärstrategi handlar inte bara om att kunna utan också om att vilja. De män och kvinnor som sitter i Kongressen är direkt beroende av sina väljare i delstaterna och stämningarna efter bluffen inför och fiaskot i Irak hindrar för närvarande Pentagon att agera efter behag. Det är följderna av ”Iraksyndromet”.

Extremerna i synen på USA:s plats i dagens världspolitik hamnar fel. Idén att USA tillsammans med sina allierade kan agera hur det behagar dem och att det bara är Kina och Ryssland med sina respektive vänner i Syrien, Iran, Nordkorea, Vitryssland och Zimbabwe som hindrar USA från att ohindrat ta kontroll över planetens alla resurser och förslava folken är inget annat än nonsens.

Lika verklighetsfrämmande är teserna om att det amerikanska imperiet är skakat i grunden och att det bara är en tidsfråga (till och med på kort sikt) innan Kina med allierade blir den ekonomiska, politiska och så småningom den militära huvudkraften i världen. Det är säkerligen en missbedömning som dels underskattar USA-imperialismens styrka och materiella resurser, dels överskattar (eller önsketänker) var Kina befinner sig i dag och som tror på en linjär utveckling av dess ekonomiska och militära styrka.

Sanningen ligger som vanligt någonstans i mitten. Det verkliga problemet att förstå är om USA:s modesta uppträdande just nu, den diplomatiska reträtten i Syrien, anpassningen till militärstyret i Egypten, reträtten från Irak och Afghanistan, bara är en tillfällig ”isolationism” eller om vi ser en strukturell anpassning till en värld där inte längre USA kan, som strax efter murens fall, uppträda som den enda verkliga stormakten. Det finns inget givet svar på den frågan. Bland annat hänger det samman med hur den amerikanska ekonomin utvecklas.

Det märkliga med de två extrema prognoserna om ett USA på fallrepet och ett USA som angriper alla är att de har en gemensam uppfattning om den amerikanska ekonomin i kraftig tillbakagång speciellt i jämförelse med Kinas expansion. Är det verkligen en seriös analys av den amerikanska ekonomins kris men också dess potential?

Under ett par årtionden har USA:s ekonomi tappat mark på världsmarknaden, sett stora delar av den tunga industrin endera lägga ned eller flytta utomlands. Med finanskrisen 2007 verkade hela ekonomin snarast ligga i dödsryckningar där storbanker som Lehman Brothers och Merrill Lynch rasade samman och arbetslösheten rusade upp i nivåer som landet inte upplevt på decennier. Hushållens skulder hade nått smärtgränsen, konsumtionen stagnerade och företagen avskedade i rasande tempo. Det fanns verkligen fog för bilden av en ekonomi i förfall.

Det kinesiska ordet för ”kris” sägs också betyda ”möjlighet”. I USA:s fall verkar det i alla fall stämma. För den nyliberala globaliseringen, flytten av amerikansk industri utomlands, nedläggningen av gamla industrier och den omfattande arbetslösheten har lagt grunden till ett nytt ekonomiskt uppsving för den amerikanska kapitalismen. Receptet heter billig energi och billig arbetskraft.

USA är numera ett låglöneland. Industriarbetarnas reallöner har stagnerat eller till och med minskat de senaste 15 åren. Så till den grad att globala bolag nyinvesterar inom USA och vissa tar även hem produktion från Kina därför att den reella skillnaden i produktionskostnad per producerad enhet minskat starkt. En billig och oorganiserad arbetskraft är något kapitalägarna uppskattar. Det finns det numera överflöd av, speciellt i sydstaterna.

Det andra benet som expansionen går på heter billig energi. I förhållande till den europeiska industrin  åtnjuter företagen i USA priser på elenergi kring hälften av priserna i Europa. Till det kommer att priset för olja och gas i USA ligger mer än 50 % under priserna för industriella konkurrenter i Europa. Det är avgörande konkurrensfördelar som just nu lägger grunden till en renässans för den amerikanska industriproduktionen.

Inte heller saknar de amerikanska storföretagen kontanter i sina bankvalv. Sedan krisen 2007 har de samlat på sig enorma summor i kontanter som lagts på hög i stället för att investera dem i den reella produktionen av varor och tjänster. De har helt enkelt inte sett tillräckligt bra investeringsmöjligheter, det vill säga tillräckligt vinstgivande investeringar. Men med ett allt större utbud av billig oorganiserad arbetskraft och tillgång på billig energi kan vi vänta oss att den amerikanska industrin ska börja investera och det alltmer i USA självt. Enligt amerikansk finanspress sitter företagen just nu på en hög av ”cash” till ett värde av tusen miljarder dollar. Apple har exempelvis 145 miljarder dollar i cash på sina konton och Microsoft kring 75 miljarder dollar.

Nyligen visade Oxfam i en studie att 85 personer i världen äger lika mycket som den fattigaste hälften av världens befolkning eller att en procent av befolkningen äger 65 gånger mer än den fattigaste halvan av planetens sju miljarder innevånare. Vid en liten närmare titt på listan över de 85 syns omedelbart att den helt övervägande delen av dem är amerikanska medborgare. Att förklara den amerikanska kapitalismen död är en stor överdrift. Den rör betänkligt på sig för att ligga i dödsryckningar och ingen bör förvånas om den de närmaste tio åren stärker sin position som den ledande ekonomiska stormakten i världen.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

I media: DN1,

Politik och moral. Råd till unga i dag.

Publicerat av
5

Jag hade privilegiet att under fyra års tid dagligen arbeta med Ernest Mandel i Fjärde Internationalens  ledning mellan 1974-78. Det var en hektisk period. Det mesta jag lärt mig om revolutionär moral och marxistisk metod i analys av vad som sker har jag honom att tacka för. Han var inte en lättsam person att arbeta med. Han lät ingen undgå att veta vad han tyckte och tänkte. Det var en rättfram revolutionär med bara ett mål i livet: bidra till mänsklighetens frigörelse från förtryck och utsugning.
Texten härunder var Ernests svar till vad unga människor bör veta. Inget som skolan lär ut. Men något man kan lära i livets skola.

**********

På ett offentligt möte om socialismens framtid som hölls 1993 i staden Liège i södra Belgien kom Ernest Mandel, på förfrågan från publiken, att sammanfatta vad ungdomar bör veta, ifall de vill förändra världen till det bättre.
Det första budskapet. “Utan att engagera sig politiskt kan man i denna förskräckliga värld – inte leva som människa och samtidigt vara människonamnet värdigt. Vart fjärde år har 60 miljoner barn i tredje världen dött i sjukdomar, som inte är dödliga! Det är lika många döda som dog totalt under det andra världskriget. Det är det förskräckliga idag; vart fjärde år har ett världskrig förts mot barnen. Att engagera sig politiskt för att bekämpa denna politik, att slåss så att vart barnaleende kan försköna vår värld, är för varje man, varje kvinna den enda värdiga hållningen. Engagera er politiskt!”

I Mandels arbetsrum staplades böcker och protokoll i varje hörn. Arbetsbordet var överbelamrat med papper, det fanns knappt plats för skrivmaskinen på ett hörn. Det rådde ”vetenskaplig oreda” sa min vän Charles-André.

Det andra budskapet. “Mitt andra budskap är svårare. Det är ett budskap om vetenskaplig realism. Studera human- och samhällsvetenskaperna, försök att begripa de huvudsakliga linjerna i en vetenskaplig förklarning av historien. Av vad som är följderna av en social och en politisk ordning… allt vad du vill, men gör det i en vetenskaplig anda, i Marx anda som säger ‘tvivla på allt’. Men tvivla på ett konstruktivt sätt, dvs se din kunskap som tillfällig, som öppen för nya fakta, som kan sätta ifråga den kunskap du har”.
Det tredje budskapet. “Det tredje budskapet är det viktigaste, det är vad Karl Marx – vilket inte är så känt – kallade en moralregel. Ett kategoriskt imperativ till kamp – villkorslöst mot allt slags förfrämligande, underkuvande, förtryck, och utsugning av människorna – alltid och överallt. Det är något bländande i denna moraliska absoluthet. Här ges inget utrymme för tvivel, här måste du vara helt säker. Alltid mot etablissemanget, alltid mot orättfärdigheten. Om det finns hopp eller inte, oberoende av hur det sägs eller om det ligger rätt i tiden, alltid mot!

”Tvivla på allt” i Marx’s anda

Detta moraliska engagemang, jag försäkrar er och jag talar av personlig erfarenhet av 55 års kamp, att håller du fast vid det, är engagemanget en källa till individuell lycka. Du slipper dåligt samvete, du slipper skuldkänslor. Du kan missta dig, alla kan vi missta oss. Men du misstog dig för en rättvis sak. Du har inte misstagit dig i sak, du har inte gett ditt stöd åt cyniska torterare, mördare, utsugare – nej aldrig, under inga som helst villkor!”
Ernest Mandel.
Översättning Per-Erik Wentus

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

KKP kongressar –på stället marsch

Publicerat av
6

-Vi har hållit socialismens stolta flagga med kinesiska förtecken högt utan att vare sig slå in på den gamla och rigida stängda dörrens politik eller på en felaktig väg mot ett flaggbyte.

Folkpalatsets stora sal fylld med 2 270 delegater, redo att rösta ja till alla beslut som redan fattats av en informell klick av gamla och nya ledare.

Orden är den avgående partichefen Hu Jintaos inför Kinas kommunistiska partis 18:e kongress som just nu är samlad i Peking för att utse ett nytt ledargarnityr för det närmaste decenniet. Med sina 82 miljoner medlemmar är naturligtvis partiet det största men också det enda partiet i Mittens rike.

Partiet är det enda forum där politiken läggs fast, så man kunde förvänta sig en intensiv debatt kring de enorma problem som landet står inför. Men det enda som kongressens delegater inte kommer att delta i är livliga diskussioner. Kongressen är en välregisserad maktmanifestation där alla beslut redan fattats i informella cirklar av avgående och tillträdande ledare.

Hu Jintaos beskrivning ovan av det principfasta vägval som gjorts under hans tio år som parti- och statschef bör tolkas som att det enda som kan göras i den kommande perioden är en politik av på stället marsch. Varje steg utanför ramarna riskerar att bryta den ”sociala harmoni” , det vill säga KKP:s absoluta makt, som ständigt upprepas som politikens mål likt besvärjelser inför dålig karma.

Inga nejröster och inga vänsterhänta

Hu Jintao satte fingret på det största problemet för ledarna i Peking då han sa följande:

-Att bekämpa korruptionen och befordra politisk integritet, som är väsentliga politiska frågor av stor betydelse för folket, är ett självklart och långsiktigt politiskt åtagande för partiet. Om vi missköter denna fråga kan det visa sig bli ödesdigert för partiet, ja till och med orsaka partiets sammanbrott och statens undergång. Vi måste göra outtröttliga ansträngar för att bekämpa korruptionen.

Ord och inga visor kan man tycka. Ändå är det bara tomt prat eftersom de som styr över det genomkorrumperade systemet aldrig kommer att reformera sig själva. Ända sedan den kinesiska republikens början har ledarna i Peking lanserat den ena kampanjen mot korruptionen efter den andra utan några som helst resultat. Och när i dag den kapitalistiska marknaden i landet, till skillnad från tiden under Mao, gör det möjligt att samla på sig privat rikedom är korruptionen mer utbredd än någonsin.

Korruptionen är satt i system från toppen i Peking ner till minsta samhälle. Inget kan göras utan partiets godkännande och så länge korruptionen håller sig inom accepterade ramar riskerar ingen att hängas ut.  I stället blir anti-korruptionskampanjerna ett instrument i den politiska maktkampen inom partiet där de som sticker ut i onödan blir systemets svarta får, som i den senaste stora affären kring Bo Xilai. Lokala korrupta chefer som med sitt agerande orsakar upplopp och protester kan också plötsligt pekas ut som korrupta ledare, som exempelvis vid händelserna i Wukan då den lokala partichefen ersattes av en protestledare.

Att bevara partiets legitimitet är absolut avgörande för de nya ledarna.

I den meningen blir kampen mot korruptionen ett instrument i händerna på partitoppen. Det tillåter dem att då och då ge sig på avskydda lokala ledare och behålla imagen att partitoppen försvarar befolkningen mot maktmissbruk.

Vad är det som sker under kongressdagarna och hur ser partipyramiden ut? De över två tusen delegaterna ska i formella val bekräfta tillsättande av en ny Centralkommitté med 204 ordinarie medlemmar som i sin tur ska bekräfta de 25 redan informellt nominerade medlemmarna i Politbyrån som sedan i sin tur ska bekräfta valet av de nio medlemmarna i Politbyråns stående kommitté. Eller kanske det blir bara sju medlemmat denna gång, om de rykten som cirkulerar visar sig korrekta.

KKPs centrala pyramid ser ut som ovan. Vid sidan av finns den centrala militärkommissionen och kommissionen för kontroll- och disciplinärenden, båda under partiets ledning.

Namnen på de två främsta ledarna är redan kända. De har inte valts utan placerats i toppen efter en intern mangling där olika intressen jämkas i syfte att undvika allt som kan störa den ”sociala harmonin” och ”enheten” utåt. In träder för första gången ledare som är födda efter revolutionens seger 1949. Xi Jinping är född 1953 och efterträder Hu Jintao som partiordförande och republikens president. Medan Li Keqiang, född 1955, efterträder Wen Jiabao som regeringschef. Båda tillhör de så kallade ”unga omskolade”, som under kulturrevolutionen som straff för ”borgerliga avvikelser” skickades ut på landsbygden för att lära sig hur fattiga bönder levde. Båda är relativt okända partimänniskor utan specifika kännetecken och framför allt finns det inget som antyder att de skulle stå för något annat än det på stället marsch som verkar vara partlinjen för den kommande perioden. Sitt still i båten.

Hu Jintao på väg ut. Tio år vid makten väntar Xi Jinping

Under de tolv åren av det nya seklet har Kina genomgått en enorm förändring. Ekonomin har expanderat med en frenesi och hastighet som kanske aldrig tidigare i historien. I dag är landets ekonomi, mätt i bruttonationalprodukt, distanserad endast av USA. För tio år sedan låg Kina långt efter Japan, Tyskland, och även Frankrike och Storbritannien. Men med en årlig tvåsiffrig tillväxt har alla dessa gamla industrinationer akterseglats av Kina. Om ekonomin fortsätter att växa med 10 procent och mer per år får även USA se sig om i backspegeln redan inom tio år. Men det är här som de nya ledarnas verkliga problem ligger. Kan Kina fortsätta att växa i samma takt som hittills?

För att de nya ledarna ska kunna bevara partiets ”prestige” och legitimitet i folkets ögon är det en nödvändighet. Flera hundra miljoner människor i landet har dragits upp ur materiell fattigdom till relativt välstånd sedan Maos dagar. Det är grunden till den ”sociala harmoni” som alla ledare talar sig varma för. Den ekonomiska förändringen i samhället och förhoppningarna om ett bättre liv är den främsta, om inte den enda, orsaken till att partiets legitimitet inte helt undergrävts. Lokalt är partichefer och ja-sägare oftast illa sedda och avskydda för maktmissbruk och korruption. Men hittills har de tusentals upplopp och protester som ägt rum förblivit lokala utan att ledarna i Peking ifrågasatts av en mer omfattande nationell opposition.

Antalet lokala protester, strejker och även upplopp ökar kraftigt.

Men nu tornar problemen upp sig och svaret på frågan om ekonomin kan fortsätta att växa tvåsiffrigt är ganska säkert ett nej.

Problemen är många och berör fler aspekter än bara den ekonomiska utvecklingen. Den internationella krisen inverkar på Kina som ”exportmaskin”, demografiska problem närmar sig snabbt, miljöförstörelsen är enorm, det enorma gapet mellan fattiga och rika skapar allt större problem för den ”sociala harmonins” politik och nya media gör det allt svårare för partiet att isolera information och debatt om lokala protester.

När finanskrisen 2008 hotade hela världsekonomin såg det ut som om Kina och länder som Brasilien och Indien skulle ”koppla loss” från beroendet av de gamla industrinationerna och följa en egen dynamik. Initialt såg det ut att lyckas. Visserligen sjönk exporten drastiskt från mitten av 2008 till sommaren 2009. Men medan finanskrisen och den efterföljande svångremspolitiken ströp tillväxten i de gamla industriländerna tog Kinas export ny fart och stärkte intrycket att den internationella konjunkturen inte påverkade Kina i någon större utsträckning.

Antalet strejker och andra protester på arbetsplatserna som rapporterats av media.

Men det var för tidiga och alltför optimistiska prognoser. För även om exporten tog fart blev det snabbt tydligt att nedgången på marknaderna i USA och EU inte kunde kompenseras av ökad export till utvecklingsländer i övriga världen. Exportens andel av BNP som 2007 snuddade vid 40 procent, en enorm ”monokultur” vid en internationell jämförelse, sjönk till 26 procent sommaren 2009 för att sedan ”bara” nå upp till 30 procent i början av 2011. Sedan dess har recessionen i Väst slagit igenom på nytt och exporten var vid årets början nere på 28,3 procent av BNP.

En snabb försämring av tillväxten, ner under 10 procent, kunde undvikas enbart genom en enorm statlig injektion av pengar via investeringar i infrastruktur och byggnader vilket sköt investeringarnas andel av BNP till närmast otroliga 45 procent. Det är uppenbart att den typen av tillväxt inte kan fortgå i evighet. Obalansen med omvärlden blir okontrollerbar och ett allt större problem för de ekonomier som tar emot den kinesiska exporten.

Det är därför som ekonomer både i Kina och i omvärlden sedan flera år säger att den inhemska konsumtionen i Kina måste öka kraftigt om landets ekonomi inte ska krascha under sin egen obalans. Lösningen är enkel att peka ut –öka den stora folkmassans köpkraft. Men att genomföra det i praktiken är en annan historia. Två stora hinder blockerar hushållens ökning av konsumtionen. Det höga sparandet som hushållens tvingas till för att klara av barnens skolgång, de låga pensionerna och de mycket tunna sjukförsäkringarna. För det andra fördelas inkomestern så ojämnt att Kina i dag slår USA i koncentration av rikedom och inkomster hos den rikaste femtedelen av hushållen.

Resultatet blir därför tvärtemot det uttalade målet om ökad konsumtion som alternativ till en ökad export. År 1990 utgjorde konsumtionen nästan 47 procent av BNP varpå den sjunkit stadigt ner till 35,3 procent 2010 och sedan stabiliserats på den nivån. Det är en nivå som ska jämföras med 71 procent i USA och 57 procent i exportlandet Tyskland. Så länge den inhemska konsumtionen ligger på den nuvarande nivån finns det ingen möjlighet att bryta det extrema beroendet av exporten. Det bevisas av att när exporten föll kraftigt 2008-09 försökte Peking hålla hjulen igång genom stora offentliga investeringar.

Den avgående Politbyrån. Vilka som blir kvar utöver Xi Jinping och Li Keqiang är inte offentliggjort. Ett är dock säkert. Ingen kvinna har någonsin suttit i Politbyrån. Så förblir det.

För att konsumtionen i Kina ska kunna bli drivande måste den extrema ojämlikheten i inkomstfördelningen brytas. I dag tar den rikaste femtedelen av hushållen hand om 48 procent av de samlade inkomsterna medan den fattigaste femtedelen delar på 6 procent av desamma. Visserligen har lönerna i landet, speciellt vid kusten, ökat snabbt de senaste åren. Det är i främsta hand ett resultat av minskad tillgång till billig arbetskraft i de gigantiska industrizonerna vid kusten. Antalet strejker och protester har mångdubblats de senaste åren och löneökningarna har följt. En vanlig arbetarlön har stigit med 13-15 procent per år sedan 2010 och med inte mindre än 20 procent för de sämst avlönade.

Men så länge de sociala försäkringarna, sjukvåden och pensionerna bara kan säkras med ett högt individuellt sparande används de ökade inkomsterna inte till konsumtion utan ökat sparande upp till en nivå av 50 procent av inkomsterna, att jämföra med 12-15 procent i äldre industrinationer.

Det ”ekonomiska miraklet” hotas också av en mer strukturell faktor –en snabb förändring av demografin. Kinas befolkning föråldras i en snabb takt beroende på flera orsaker som en ökad förväntad livsålder och inte minst som resultat av en-barns-politiken. Inom ett par år kommer gruppen 15-64 år att för första gången börja minska i andel av befolkningen.

De yngres andel av arbetskraften kommer att starkt minska fram till 2020.

Utmaningen för de nya ledarna i Peking blir därför att skapa en annorlunda fördelning av inkomster och förmögenheter. I dag är Kina den mest ojämlika industrinationen i världen. Hur det ska gå till är en annan sak. Det är som att be kommunistpartiets ledare att snällt upphöra med att sko sig själva. Exempelvis anger den franske kinaexperten François Godement att de sjuttio rikaste delegaterna till den pågående partikongressen tillsammans äger rikedomar för 90 miljarder dollar. Även den till det yttre ”modeste” regeringschefen Wen Jiabao hamnade nyligen i en genant skandal då New York Times angav att hans familj hade samlat på sig 1,7 miljarder dollar.

Källan till dessa rikedomar heter korruption. Lokalt har partihöjdare gjort försäljning av böndernas jord till planerade industrier till en lukrativ affär. Den jord bönderna brukar är statlig egendom, varför det räcker att upphäva brukningsrätten och sälja till privata entreprenörer. En annan källa till personlig ”framgång” är kontrollen över kapitalbildningen i den statliga sektorn som i avsaknaden av en verklig kapitalmarknad öppnar många vägar till privata fickor.

-Vi byter inte flagga, sa Hu Jintao. Men vad står den för i dag?

En annan utmaning som väntar den nya partiledningen är den enorma miljöförstöring som den hektiska industrialiseringen orsakat. Problemen är antagligen större än vad de flesta kan tänka sig. Det är ingen tillfällighet att så många lokala protester och upplopp skett i samband med bygget av nya miljöfarliga industrier, dammbyggen och annan infrastruktur. Bilden är inte entydig i dag. Samtidigt som energiförbrukningen i industriproduktionen är mycket högre per producerad enhet jämfört med exempelvis USA eller Sverige sker det en stor satsning på förnyelsebara energikällor i Kina. Landet är redan världens största marknad för vindkraftverk och av de fem största tillverkarna av solceller är fyra kinesiska och den sjätte taiwanesisk vilket innebär att Kina plus Taiwan tillsammans producerar 68 procent av alla solceller i världen. Ändå är det långt ifrån säkert att ledarna i Peking kan tackla miljöförstöringen eftersom omfattningen av de dagliga utsläppen av växthusgaser och nedsmutsningen är gigantiska.

-Vi kommer aldrig att kopiera ett västligt politiskt system, sa Hu Jintao i sitt tal till kongressen. Vad han vill säga är att kommunistpartiet inte kommer att reformeras, att partidiktaturen ska bestå och all opposition som söker att organisera sig slås ned.

Den officiella propagandans bild av den ”sociala harmonin”.

Vad gäller att kopiera system är det redan gjort. Den kapitalistiska marknaden har införts och 300 miljoner av landets ungdomar har blivit lönearbetare i ett system av extrem exploatering utan rätten att organisera sig fackligt. Ett politiskt system har också kopierats –diktaturen. Partidiktauren som härskade under Maos ”socialism” har lyckats omvandla sig själv till en diktatur i den kapitalistiska marknadens tjänst. Den stora frågan är om denna mutation kan överleva. Hu Jintaos varning för partiets sammanbrott och statens undergång om den nya ledningen inte lyckas bevara den ”sociala harmonin” är inte tomma fraser. Men en ”social harmoni” som inkluderar hundratals miljoner kinesiska arbetare och bönder är omöjlig så länge partiets åttiotvå miljoner medlemmar, sju procent av befolkningen, skor sig på korruption och maktmissbruk.

Media:AB1,DN1,DN2,DN3,DN4,

Bloggare:

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Nyliberalismens kris i grafik

Publicerat av
3

 Den djupa ekonomiska krisen syns bara bli värre. Inget är mer naturligt. För den ekonomiska åtstramning som alla Europas regeringar gjort till sin kan bara leda rakt in i en social kris som kapitalismen inte sett sedan trettiotalets depressionsår.

Mitt syfte med den här bloggen är att med en grafisk modell visa på sambandet mellan löner, vinster, investeringar, konsumtion, sparande och andra faktorer. Originalet till schemat här under har gjorts av den franske marxisten Michel Husson som jag haft nöjet att lära känna under ett antal ekonomiseminarier i Amsterdam och Bryssel.

Källa: Michel Husson, Les salaires et la crise en Europe. Omarbetad till svenska av mig.

Vad är det vi ser? Jo, ett schema som visar vad som hänt under den nyliberala epoken vad gäller lönernas och vinsternas andel av den samlade produktionen, BNP, och hur fördelningen mellan de två storheterna varit avgörande för alla andra viktiga faktorer i ekonomin, som investeringar, skuldsättning, konsumtion, sparande och spekulation.

Enklaste sättet att visa på sambanden i schemat är helt enkelt att följa pilarna från 1 till 10. Det handlar naturligtvis inte om en monokausal orsak-verkan mellan de olika enheterna i schemat utan mera om ett sätt att grafiskt illustrera krisens grunder och de krafter som verkar.

Sedan början av 80-talet har lönernas andel av BNP kraftigt minskat i nästan samtliga avancerade kapitalistiska ekonomier.

Pil (1) visar att detta samtidigt följts av en stark uppgång i vinsternas andel av samma BNP. Detta är i det närmaste ett automatiskt samband. När löneandelen minskar ökar vinsternas andel. Varför denna utveckling tog fart i början av 80-talet har en rad orsaker. För första gången under efterkrigstiden uppstod en massarbetslöshet som gjorde alla fackliga förhandlingar tuffare. Arbetsköparna kände medvind i ryggen, inte minst för att det samtidigt skedde en politisk svängning som kom att kallas den ’”nyliberala revolutionen”. Stora strejkvågor under 70-talet hade mojnat till mindre dyningar och hela den europeiska arbetarklassen tvingades in i defensivt försvar av vad som uppnåtts utan att kunna se framåt mot nya horisonter.

Kort sagt blev resultatet en gigantisk omfördelning mellan löner och vinster. Den omfördelningen är den materiella grunden till den period av febril finanskapitalism som politikerna släppte lös med den finansiella avregleringen.

Vinster och investeringar i USA/EU och Japan 1962-2008

Taux de profit= vinstandel (skala till vänster)

Taux d’accumulation = investeringar i produktionsmedel (skala till höger)

Financiarisation = del av vinsten som inte investeras i produktionen

Pil (2) i schemat symboliserar detta. De ökade vinsterna skapar ett ”fritt kapital” som i stället för att investeras i nya produktiva anläggningar bildar grunden till finansbubblor som från slutet av 80-talet verkar bli ”norm” för kapitalismens nyliberala epok. Orsaken till detta är inte ”girighet”, ”kortsynthet” eller kvartalskapitalism. Det är i stället en följd av vad pil (3) vill visa. Nämligen att det blir allt svårare för kapitalägarna att hitta attraktiva investeringsobjekt i den produktiva sfären. Överproduktion inom många branscher som exempelvis bilindustrin och för få nya projekt med tillräckligt attraktiva vinsmarginaler gör den avreglerade finansiella sektorn till en ”vinstmaskin”, med obligationer, aktier, derivat och alla andra nya ”mirakelinstrument” i de kapitalägandes tjänst som fyller på det ”fritt flytande” kapitalet.

Löner och konsumtion i EU15 1960-2008 i % av BNP

Masse salariale = lönernas andel av BNP (skala till höger)

Consommation = Konsumtionens andel av BNP (skala till vänster)

Källa: EU-kommissionens databas Ameco

Pil (4) vill visa att den finansiella avregleringen underlättat flykten av kapital bort från produktionen till den finansiella sfären med spekulationsbubbla på spekulationsbubbla som följd. Varpå pil (5) för oss till den orimliga nyliberalismens krav på superprofiter. I den avreglerade finansvärlden ses allt under 15 procents vinstmarginal som ovärdigt för att inte säga futtigt. Att detta är en omöjlighet i längden i en ekonomi som växer med 2-4 procent per år är det ingen som bryr sig om eller ens förstår.
Kraven på ”supervinster” inverkar sedan i sin tur på mängden investeringsobjekt i den reella ekonomin som anses tillräckligt vinstgivande, vilket pil (9) indikerar. Det har också ett direkt inflytande på lönernas utveckling eftersom krav på supervinster inte passar ihop med en god löneutveckling, vilket pil (10) anger.

Om vi går vidare i schemat, via pil (6), så har avregleringen och anhopningen av supervinster i den finansiella sfären skapat ett skikt av extremt rika ”kupongklippare” vars konsumtion delvis uppväger stagnationen i de arbetandes konsumtion orsakad av lönernas minskade andel av de producerade rikedomarna.

Den andra sidan på myntet lägre löneandel indikeras av pil (7). I dag speglar parollen ”vi är 99%” det faktum att fördelningen av inkomsterna blir alltmer ojämlik.

 Om de arbetande hade anpassat sina utgifter till inkomsterna skulle den kapitalistiska överproduktionskrisen ha exploderat för länge sedan. Men i stället har vanan att köpa på kredit gett upphov till en allt större individuell skuldsättning som finansvärlden gjort allt för att underhålla med kreditkort, lån till konsumtion, bostadslån och annan skuldsättning.

Hela schemat ska ses som en självförstärkande process, där exempelvis den stora skuldsättningen i sin tur påskyndar en ytterligare avreglering som öppnar för ständigt nya och alltmer ”raffinerade” finansprodukter, se pil (8).

Det var 1980 som det vände för Kapitalet

Parts de profit= vinstandel; Consommation/salaires= Konsumtion/löner

Bourse= Börsen;  Inégalités = Ojämlikhet; Endettement de ménages= Hushållens skulder

Jag hoppas att schemat och texten ovan gjort det lättare att se igenom det kapitalistiska skyltfönstrets nervärdering av lönearbetet och idoliseringen av snabba cash.

Media: DN1,DN2,DN3,DN4,DN5,

Bloggare;Röda Malmö,Röda Malmö2,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Strategiskt G2-möte – ”Sensommarfrid”

Publicerat av
6

 

I hägn av Alefjälls vackra vidder arrangerades för sjätte året i rad bloggens viktiga G2-möte (Group of 2).  Med Risvedens gamla vargstråk inte långt från husknuten, plogar av sjungande vildgäss över taket och en älgfamilj mumsande ute i hagarnas höstklöver kunde vi här mötas ostört för att diskutera framtiden.

,

.

Åsman förbereder intensivt ett av mötets sessioner. Han kan lugnt koncentrera sig på arbetet i skydd av säkerhetschefen Freja som här gör en extra kontroll av marken.

I en global värld där kapitalisternas jakt på råvaror, kontroll över marknader och vinster, dag för dag, i ett allt snabbare tempo förstör både människor och vår planet, är det av stor betydelse att även vi kan mötas rent fysiskt, sitta ner vid samma bord och under längre stunder byta våra tankar. Inte minst därför att Åsman sedan decennier är bosatt i Bryssel, ibland i Timrå långt i norr, medan Kildén har sitt säte i just Alefjäll.

.

Även Kildén får besök av Freja som vill se till att ingen otillbörlig litteratur far runt under toppmötets gång.

På ett sätt blir därför G2-mötet också till bloggens personalfest. Givet förutsättningen att vi vare sig har inkomster eller vinster för våra skriverier gör vi givetvis inga skatteavdrag för sammankomsten. Trots toppmötets strategiska betydelse för vårt engagemang och det givna behovet av en liten ”kick off” som det heter numer. I skenet av alla skandaler kring slöseriet med skattepengar, vare sig det gällt AP-fonderna, Tillväxtverket, Vinnova eller Stiftelsen för strategisk forskning, beslutades ändå att kostnaderna skulle vara både ännu mer transparanta och modesta än brukligt. Det interna arbetsnamnet var ingenting i stil med Säkerhetspolisens ”James Bond” utan ett vardagligt ”Sensommarfrid”.

.

.

Även havskräftorna följde toppmötets inriktning och rätade in sig i leden.

.

Vid den traditionella gemensamma supén skars ransonerna på de olika skaldjuren ner till ett minimum och Alefjälls källvatten i sin enkla karaff spetsades med blott några smala citronskivor. Hos oss hängde inga ballonger för 300 000 kronor i taket, blott en blygsam dekor med två vackra ljusstakar och några dillkvistar (givetvis ekologiska och närodlade). Inga inhyrda storbandsorkestrar i smoking. Vi nöjde oss med att skratta åt Johnny Hendriksen i den härliga norska TV-serien ”Lilyhammer”…

,

.

Som vid alla toppmöten gjordes en del försök till inbrytningar. Här stoppas ett ”brunsvart block” som försöker forcera kravallstängslet.

Men elstängslet samt den hårda fysiska konfrontationen med Freja och en av hennes assistenter gör att upploppet tvärt tvingas att stanna upp. Internationell media var mycket imponerade av denna beslutsamma insats, trots att de med sina kameror, genom områdets avstängning, bara kunde fånga det hela genom att följa skuggorna.

.

.

Vid det efterföljande mötet med media kunde bloggens pressekreterare även bekräfta det som alla hoppats på:  att dess val av en kvinnlig säkerhetschef  vid toppmötet var ett  stort framsteg för feminismen. ”Hon visar att det finns plats för en kvinnlig profil även i vår vision”, understryker man i en kommuniké.

.

.

När parterna bröt upp efter alla vittomspännade plena och arbetsgrupper hade inga skarpa beslut fattats. Men här fattades flera fasta handslag om att bloggens arbete för en mänsklig värld måste fortsätta. Bankernas diktatur ska brytas och den omänskliga kapitalismen ersättas med ett samarbete mellan världens alla miljarder av verkliga producenter.

.

.

Bloggen kommer att fortsätta sin bana, likt solen som här fortsätter att gå upp över Alefjäll…

.

Vi tar vildgässens flykt uppe i skyn som ett föredöme. De samarbetar för att nå sitt resmål. Turas om med det tröttsamma arbetet ”att spåra” genom att vara ledarfågel i plogformationen. Är det någon som behöver vila lämnas denne svagare eller sjuka fågel inte åt sitt öde och till kalas för rävarna på marken utan hela flocken rastar för att ge skydd åt den kamrat som behöver hämta sig.

Så ser vår vision ut. Sådan är vår utopi.  Så ska bloggen fortsätta att drivas!

.

.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,