Har Bryssel fått fnatt?

En överläkare ser att patienten håller på att dö av de läkemedel som satts in. Läkaren drar slutsatsen att dosen inte varit tillräckligt stark och sätter in en ny injektion av den dödande medicinen.

Naturligtvis en absurd historia. Ändå är det vad som sker mitt framför våra ögon i dagens Europa. I Bryssel och Berlin regerar till synes ”överläkare” som envetet fortsätter att använda ett dödligt recept med argumentet att dosen varit för svag. Jag talar förstås om den åtstramningspolitik som förts ända sedan den ekonomiska krisens början 2008.

Det officiella målet med krispolitiken har varit och är att minska statskulderna genom att sänka skatter och avgifter för företagen och att minska de statliga utgifterna för sjukvård, utbildning, och annan offentlig service. Enligt ”överläkarna” skulle det leda till ökad tillväxt med påföljande högre skatteintäkter för staten som i sin tur skulle underlätta avbetalningar på statsskulden. Så såg idealbilden ut.

I stället skedde det motsatta. Där medicineringen var som starkast föll i stället tillväxten och statsskulden ökade. I Grekland där hästkuren var grotesk är patienten döende. Det har till och med EU:s egna utredningsinstitut insett och varnat för. IMF har offentligt medgett att deras ”beräkningar” av krispolitikens påtänkta positiva effekter var felaktiga.
I stället för ett slut på krisens härjningar skapade Trojkans diktat till Grekland den värsta ekonomiska kris landet någonsin upplevt. Diagramet härunder visar att krisen inte står trettiotalsdepressionen efter.

I flera avseenden är det värre i dag. Bakom diagrammets nakna siffror döljer sig ett socialt ökenlandskap. Mycket har redan skrivits om den sociala katastrof som den nyliberala krispolitiken orsakat. En siffra kan sammanfatta effekterna av den kriminella politiken: 90 % av de 1 250 000 arbetslösa saknar helt a-kassa och 70 % av dem har varit arbetslösa i mer än ett år.

Det är svårt att hitta en värre cynism än den grekiske premiärministern Antonis Samaras ord inför en samling investerare i New York:
-Vi skördar i dag frukterna av våra gemensamma ansträngningar, sa han stolt och utropade Grekland som ”champion” i strukturell anpassning och fiskalitet. Miljoner greker vet vad han pratar om.

Från nyliberala ekonomers sida har det hävdats att åtstramningen är den enda möjliga vägen till ny tillväxt. Till och med ökad ojämlikhet i inkomstfördelningen har sagts stimulera den ekonomiska tillväxten. Det är dags att sätta punkt i den ”debatten” och konstatera att de ”teorierna” är tomma floskler i de rikas tjänst.

Efter Thomas Pikettys utredning av ojämlikhetens utveckling det senaste seklet ansåg OECD att det var dags att klargöra bandet mellan ojämlikhet och tillväxt.
-Empiriska resultat visar att ojämlikheten har negativa konsekvenser för den ekonomiska tillväxten, konstaterar organisationens experter samtidigt som de konstaterar att ”aldrig under de senaste trettio åren har klyftan mellan de rika och de fattiga varit så stor i de flesta länderna inom OECD”.

Så är det kanske äntligen dags för lite rim och reson även i Bryssel och Berlin? Ska Junker och Merkel, Hollande och Cameron inse att det inte går att skapa tillväxt genom att svälta Europa tills revbenen står ut?

Inget kunde vara en mer felaktig slutsats. I stället ser vi hur kontinentens borgerliga ledare vill införa en ny modell för lönebildningen, byggd på den tyska modellen utformad av socialdemokraten Gerhard Schröder. Åtminstone fram till krisen 2007-08 var det regel inom EU att lönerna i stort följde med produktivitetens utveckling. Lönerna i servicesektorn, där produktivitetsökningarna är låga, följde mer eller mindre löneutvecklingen i den för internationell konkurrens utsatta produktionssektorn (+/- samma sak som industrin). Enda undantaget från den regeln är Tyskland där den ”regeln” för lönebildningen bröts redan med Schröders Agenda 2010 som sjösattes redan 2001.

I diagrammen härunder ser vi vad det betytt konkret för lönerna i de två sektorerna och vad som skett i Tyskland. Jämförelsen med utvecklingen i Frankrike är passande eftersom utvecklingen där är representativ för resten av EU vad gäller de faktorer som diagrammen visar.

Resultatet i Tyskland av den nya modellen för lönebildning visade sig snart i att miljontals underbetalda jobb skapades i servicesektorn. Medan lönerna i Frankrikes servicesektor följde lönerna i produktionen stagnerade och till och med sjönk lönerna i den tyska serevicesektorn jämfört med lönerna i industrin. Häromdagen tvingades Merkel att införa en minimilön på 8 euro i timmen för att stoppa den nedåtgående lönespiralen i servicejobben eftersom det blir allt mer uppenbart att de stagnerande eller sänkta reallönerna för fyra-fem miljoner tyska löntagare spelar en alltför depressiv roll för den inhemska konsumtionen och driver fram en deflation i landet.

Den tyska ”Agenda 2010” är nu hela Europas. Sedan krisen 2007-08 har samma brott mellan lönetutvecklingen i produktionssektorn och servicesektorn börjat införas i de flesta andra medlemsstaterna i EU. Jag skriver ”införas” eftersom det handlar om en medveten politik från regeringar och företagare. Enligt den nya modellen ska inte lönerna i den från utlandskonkurrens skyddade servicesektorn stiga i takt med lönerna i industrisektorn. Kollektiva avtal för hela arbetsmarknaden ska inte längre föras eller om de förs ska inte lönerna i servicesektorn följa den genomsnittliga produktivitetsutvecklingen i industrin. En gång var det LO:s käpphäst och kallades den ”solidariska lönepolitiken”. Socialdemokratin i Europa har redan glömt bort begreppet ”solidarisk” och talar nu bara om en lönepolitik som ska stärka industriproduktionens konkurrenskraft på världsmarknaden.
Om den nya lönebildningen får en dominerande roll inom hela EU kommer mycket snart lönebildningen att splittras upp i två distinkta sektorer med allt större lönegap mellan industri och service.
Att det redan är vad skett sedan krisen 2008 syns i tabellen här under som visar skillnaden i procent för löneutvecklingen i servicesektorn jämfört med industrisektorn under perioden 2009-13. Vilket visar på brottet i länder där lönerna innan krisen följdes åt.

Det behöver knappas strykas under att det samtidigt kommer att befästa och förvärra lönegapet mellan arbetande män och kvinnor eftersom kvinnorna är en stor majoritet inom servicesektorn.
Det är vad politiker och kapitalägare vill införa. Det är bara lönearbetarna i de båda sektorerna som i gemensam kamp kan sätta stopp för en fortsatt segregering av lönebildningen.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Gåvor till företagen och de rika skapar inga jobb men stora vinster.

Den europeiska unionen tog sitt första stapplande steg 1957 i och med det så kallade Romfördraget. Men det är först i och med 1993 års fördrag i Maastricht som unionen blir en gemensam marknad för kapitalrörelser, investeringar och arbetsmarknad. Enligt de rådande ekonomiska dogmerna som alla regeringar omfattade skulle skillnaden i levnadsstandard inom EU utjämnas och skillnaderna i medlemsländernas industriella konkurrenskraft minska.

Foto : Benny Åsman från Europafackens demonstration i Bryssel

Facit tjugo år senare visar att EU i hela sin konstruktion är kapitalägarnas union. Målet sades vara en harmonisering. I stället har den ”fria marknaden” lett till ett race mot botten för de arbetandes löner och sociala försäkringar. Inte heller har de utlovade jobben blivit verklighet. Tvärtom, närmare trettio miljoner är arbetslösa inom EU 27 och det finns inget ljus i tunneln för de som gått arbetslösa någon längre tid.

Däremot är kapitalägarna redan ute ur tunneln för länge sedan. Tjugo år av skattesänkningar för de rikaste och för företagen har ökat klyftorna inom varje enskilt land och mellan ”starka” och ”svaga” stater inom unionen. I tabellen nedan kan vi se hur minskningen av de högsta marginalskatterna tjänat de absolut rikaste. Tabellen visar också hur beskattningen av företagens vinster minskat inom hela unionen i en allt tuffare konkurrens om företagens investeringar och lokaliseringar.

 

Högsta marginalskatten i %

Företagens vinstbeskattning i %

Länder

1995

2013

1995

2013

Irland

48,0

41,0

40,0

12,5

England

40,0

45,0

33,0

23,0

Belgien

60,5

53,7

40,2

34,0

Holland

60,0

52,0

35,0

25,0

Frankrike

59,1

50,2

36,7

36,1

Spanien

56,0

52,0

35,0

30,0

Italien

52,2

47,3

51,0

31,4

Grekland

45,0

46,0

40,0

26,0

Tjeckien

43,0

22,0

41,0

19,0

Polen

45,0

32,0

40,0

19,0

Tyskland

57,0

47,5

56,8

29,8

Danmark

65,7

55,6

34,0

25,0

Sverige

61,3

56,6

28,0

22,0

Finland

62,2

51,1

25,0

24,5

Eurozonen

49,0

44,5

36,8

25,9

EU 27

47,4

38,9

35,3

23,2

Källa: EU- kommissionens databas

I sin helhet har den genomsnittliga effektiva beskattningen av företagens vinster inom EU 27 sjunkit med nio procentenheter på bara femton år vilket diagramet här under visar. Kurvan visar beskattningen i procent av de icke-finansiella företagens vinster, det vill säga i tillverkningsindustri och service.

Källa: EU-kommissionen. Diagram ur Alternatives Economiques ”Les Chiffres 2014”

Gåvorna till de rika i form av lägre marginalskatter och detsamma vad gäller företagsbeskattningen har självfallet lett till mindre inkomster för medlemsstaterna. Något som den nyliberala politiken snabbt tagit till ursäkt för att angripa den offentliga sektorn, det finns ju gudbevars inte tillräckligt med pengar, statskassorna är tomma, höjs stridsropen.
Det enda som harmonierats inom EU är de indirekta skatterna, främst momsen, vars utveckling visas i diagramet här under. Det är ett sätt att på ett orättvist beskatta befolkningen och öka statens inkomster som kompensation för skattebortfallet från de rika och företagen.

Källa: EU-kommissionen. Diagram ur AE: ”Les Chiffres 2014”

Efter närmare trettio år av nyliberalism kan vi se att allt tal om ekonomisk jämlikhet, mindre klyftor, fler i arbete, och andra löften om en lysande framtid var nonsens. Europeiska Unionen var, är och förblir de rikas och kapitalägarnas verktyg för att transferera allt större rikedomar till den lilla procent av Europas befolkning som redan har skamligt mycket. Det finns bara en progressiv väg för kontinentens arbetande befolkningar: solidaritet över gränserna, nej till all form av nationalism som sätter den egna nationen före allt annat, för ett socialt, demokratiskt och solidariskt Europa. Ett folkens och de arbetandes Europa.

  

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

USA- en stormakt på fall?

Media översvämmas av olika analyser av vad som sker i USA och dess relationer med omvärlden. I speciellt engelskspråkig press hittar vi alla sorters analytiska teser, alltifrån ”imperiet” på fall till de som proklamerar det amerikanska århundradet. Båda extremerna bygger under sina teser med statistik och exempel på hur Kina redan sägs slå ut USA på världsmarknaden till beskrivningar av det amerikanska imperiet som lägger under sig allt större delar av världen via erövringskrig, ja till och med i allians med al-Qaida.

Men vad sker egentligen? Kanske svaret på frågan i rubriken är att USA:s roll i världen domineras av motstridiga tendenser av både isolationism och minskad tyngd i världspolitiken till expansionism och ny ekonomisk dominans.

Det har hänt flera gånger att USA dragit sig tillbaka i en mer eller mindre uttalad isolering i meningen att agerande på världsscenen fösts åt sidan av Vita Huset och Kongressen och/eller att ekonomin varit ”inåtriktad”.

Efter första världskriget begränsade USA starkt sin roll på den internationella scenen. Kongressen hade fått nog av krig och stora militära utgifter för att rädda allierade i Europa. Rent ekonomiskt följde också en stark isolationism på börskraschen 1929 och depressionen därefter. Men det var inte en självvald isolationism utan något som dominerade i hela västvärlden där alla stater införde höga tullar och andra protektionistiska åtgärder, med resultat att kraschen på Wall Street omvandlades till en depression i världsmåttstock.

Efter det spektakulära nederlaget i Vietnam 1975 följde en period i USA:s internationella roll som dominerades av det så kallade vietnamsyndromet. Nederlaget sved i skinnet på den amerikanska imperialismen och landets befolkning var helt emot att skicka ”våra pojkar” till internationella krishärdar. Det var först i och med invasionen i Grenada 1983 som herrarna i Pentagon kunde testa ”antikrigsstämningarna” i landet och dra slutsatsen att de inte längre var urstarka.

Tack vare Saddam Husseins invasion av Kuwait kunde USA på nytt mobilisera till ett omfattande militärt agerande utomlands utan att den amerikanska opinionen gjorde revolt. Resten är historia. En historia av invasioner och militära äventyr som fick sitt slut i Irak. Kampanjen för att invadera Irak backades upp av propaganda som får reklamen för kända tvättmedel, som tvättar vitare än vitt, att framstå som modest och amatörmässig. Vem minns inte ”bevisen” för Saddams lager av massförstörelsevapen som presenterades i FN av försvarsministern Colin Powell.

Det totala fiaskot i Irak och det lika stora fiaskot i Afghanistan har skapat ett nytt läge internationellt där den amerikanska imperialismen på nytt har stora problem att agera militärt. Den stora majoriteten av amerikanarna, liksom engelsmännen, anser att de bluffades till att stödja ett krig mot Irak 2003. Det var det massiva folkliga motståndet i USA och England som stoppade Vita Husets planer på att bomba Bachar Assads militära anläggningar som straff för gasangreppet i Östra Ghouta den 21 augusti 2012.

Det totala misslyckandet att skapa en lydig regim i Bagdad har kostat amerikanska skattebetalare många hundra miljarder dollar med följd att vi kan tala om ett ”Iraksyndrom”. Vilket speglas i den årliga gallup som frågar om folkets inställning till Amerikas internationella roll. För första gången på femtio år svarade hela 52 % att USA ska sköta sina egna interna affärer och inget mer.

USA saknar inte militär styrka. Tvärtom, det har aldrig haft större militär slagstyrka än i dag, till havs, i luften och på marken. Men politik och militärstrategi handlar inte bara om att kunna utan också om att vilja. De män och kvinnor som sitter i Kongressen är direkt beroende av sina väljare i delstaterna och stämningarna efter bluffen inför och fiaskot i Irak hindrar för närvarande Pentagon att agera efter behag. Det är följderna av ”Iraksyndromet”.

Extremerna i synen på USA:s plats i dagens världspolitik hamnar fel. Idén att USA tillsammans med sina allierade kan agera hur det behagar dem och att det bara är Kina och Ryssland med sina respektive vänner i Syrien, Iran, Nordkorea, Vitryssland och Zimbabwe som hindrar USA från att ohindrat ta kontroll över planetens alla resurser och förslava folken är inget annat än nonsens.

Lika verklighetsfrämmande är teserna om att det amerikanska imperiet är skakat i grunden och att det bara är en tidsfråga (till och med på kort sikt) innan Kina med allierade blir den ekonomiska, politiska och så småningom den militära huvudkraften i världen. Det är säkerligen en missbedömning som dels underskattar USA-imperialismens styrka och materiella resurser, dels överskattar (eller önsketänker) var Kina befinner sig i dag och som tror på en linjär utveckling av dess ekonomiska och militära styrka.

Sanningen ligger som vanligt någonstans i mitten. Det verkliga problemet att förstå är om USA:s modesta uppträdande just nu, den diplomatiska reträtten i Syrien, anpassningen till militärstyret i Egypten, reträtten från Irak och Afghanistan, bara är en tillfällig ”isolationism” eller om vi ser en strukturell anpassning till en värld där inte längre USA kan, som strax efter murens fall, uppträda som den enda verkliga stormakten. Det finns inget givet svar på den frågan. Bland annat hänger det samman med hur den amerikanska ekonomin utvecklas.

Det märkliga med de två extrema prognoserna om ett USA på fallrepet och ett USA som angriper alla är att de har en gemensam uppfattning om den amerikanska ekonomin i kraftig tillbakagång speciellt i jämförelse med Kinas expansion. Är det verkligen en seriös analys av den amerikanska ekonomins kris men också dess potential?

Under ett par årtionden har USA:s ekonomi tappat mark på världsmarknaden, sett stora delar av den tunga industrin endera lägga ned eller flytta utomlands. Med finanskrisen 2007 verkade hela ekonomin snarast ligga i dödsryckningar där storbanker som Lehman Brothers och Merrill Lynch rasade samman och arbetslösheten rusade upp i nivåer som landet inte upplevt på decennier. Hushållens skulder hade nått smärtgränsen, konsumtionen stagnerade och företagen avskedade i rasande tempo. Det fanns verkligen fog för bilden av en ekonomi i förfall.

Det kinesiska ordet för ”kris” sägs också betyda ”möjlighet”. I USA:s fall verkar det i alla fall stämma. För den nyliberala globaliseringen, flytten av amerikansk industri utomlands, nedläggningen av gamla industrier och den omfattande arbetslösheten har lagt grunden till ett nytt ekonomiskt uppsving för den amerikanska kapitalismen. Receptet heter billig energi och billig arbetskraft.

USA är numera ett låglöneland. Industriarbetarnas reallöner har stagnerat eller till och med minskat de senaste 15 åren. Så till den grad att globala bolag nyinvesterar inom USA och vissa tar även hem produktion från Kina därför att den reella skillnaden i produktionskostnad per producerad enhet minskat starkt. En billig och oorganiserad arbetskraft är något kapitalägarna uppskattar. Det finns det numera överflöd av, speciellt i sydstaterna.

Det andra benet som expansionen går på heter billig energi. I förhållande till den europeiska industrin  åtnjuter företagen i USA priser på elenergi kring hälften av priserna i Europa. Till det kommer att priset för olja och gas i USA ligger mer än 50 % under priserna för industriella konkurrenter i Europa. Det är avgörande konkurrensfördelar som just nu lägger grunden till en renässans för den amerikanska industriproduktionen.

Inte heller saknar de amerikanska storföretagen kontanter i sina bankvalv. Sedan krisen 2007 har de samlat på sig enorma summor i kontanter som lagts på hög i stället för att investera dem i den reella produktionen av varor och tjänster. De har helt enkelt inte sett tillräckligt bra investeringsmöjligheter, det vill säga tillräckligt vinstgivande investeringar. Men med ett allt större utbud av billig oorganiserad arbetskraft och tillgång på billig energi kan vi vänta oss att den amerikanska industrin ska börja investera och det alltmer i USA självt. Enligt amerikansk finanspress sitter företagen just nu på en hög av ”cash” till ett värde av tusen miljarder dollar. Apple har exempelvis 145 miljarder dollar i cash på sina konton och Microsoft kring 75 miljarder dollar.

Nyligen visade Oxfam i en studie att 85 personer i världen äger lika mycket som den fattigaste hälften av världens befolkning eller att en procent av befolkningen äger 65 gånger mer än den fattigaste halvan av planetens sju miljarder innevånare. Vid en liten närmare titt på listan över de 85 syns omedelbart att den helt övervägande delen av dem är amerikanska medborgare. Att förklara den amerikanska kapitalismen död är en stor överdrift. Den rör betänkligt på sig för att ligga i dödsryckningar och ingen bör förvånas om den de närmaste tio åren stärker sin position som den ledande ekonomiska stormakten i världen.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

I media: DN1,

Kapitalet lever av tre miljarders arbete

De senaste trettio åren har sett den största omvälvningen på arbetsmarknaden i världsskala. Den lönearbetande befolkningen har mer än fördubblats. Det är en enorm källa till profiter för kapitalägarna och den aktuella världsekonomin kan inte förstås utan att denna enorma förändring tas som utgångspunkt. Den nyliberala marknadsfundamentalismen hade inte varit möjlig utan det tillskott av hundratals miljoner lönearbetande som skett sedan mitten av 80-talet.

Vilket tillskott? Det är Kinas omformning, Sovjetimperiets sammanbrott och Indiens omvandling som varit källan till tillskottet av lönearbetare. Den arbetande befolkningen fanns naturligtvis innan också. Men den var inte indragen som arbetskraft på en integrerad världsmarknad, tillgänglig för det internationella kapitalets exploatering.

Ekonomen Richard Freeman var den förste att dra uppmärksamheten till den enorma förändringen i antalet lönearbetare i världskala. I sin bok ”China, India and the Doubling of the Global Labor Force” från 2005 visar han att den internationella arbetsstyrkan fördubblats från mitten av 80-talet till början av 00-talet. Sedan dess har antalet ytterligare stigit i framför allt ”tillväxtekonomierna” och i dag finns det grovt räknat tre miljarder arbetande på världsmarknaden varav 1,8 miljarder lönearbetare.

Att denna förändring varit till mycket stor fördel för kapitalägarna kan vi se i fördelningen mellan löner och profiter i världens BNP. I diagramet här under ser vi hur lönernas andel minskat stadigt sedan 1990. Trenden är framräknad som ett genomsnitt för de 16 främsta utvecklade ekonomierna och de 16 främsta utvecklingsekonomierna.

Källa: Michel Husson baserad på ILO:s beräkningar.

De lönearbetandes minskade andel av världens BNP är källan till de tiotusentals miljarder som finansvärlden vältrar sig i. Det är realiseringen av de arbetandes mervärde som skapar rikedomarna som ytligt sett verkar tillverkas av finansen självt i spekulation och annan improduktiv aktivitet. De miljarder som finansen rullar sig i är bara överförda rikedomar från de arbetandes värdeskapande. Varje aktie, obligation, derivatpapper, optioner och andra ”sofistikerade” värdepapper är egentligen bara en storts dragningsrätt på mervärdet som finanskapitalet tvingat till sig. Det är egentligen inte i motsättning till industrikapitalet eftersom det ofta handlar om samma kapitalägare som spelar på både karusellerna och gungorna.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Europa under strecket.

I dag måndag den 9 december hittar vi två nyheter i den internationella pressen som är värda att stanna till vid. I Storbritannien avslöjar tankesmedjan New Economics Foundation att kungadömets löntagare har drabbats av det värsta fallet i levnadsstandarden sedan Queen Victorias tid i mitten 1800-talet.

Samtidigt kan vi läsa i veckans nummer av Alternatives Economiques att andelen av de tyska löntagarna som ligger under fattigdomsstrecket är högst i Europa, med 24,5 % av inkomsterna under 60 % av medianinkomsten i landet.

Två nyheter från EU:s två största medlemsstater, Storbritannien med 64 miljoner medborgare och Tyskland med 80 miljoner. Den ena staten med i eurozonen den andra med en egen valuta. För de lönearbetande verkar euron eller pundet inte ha spelat någon roll för inkomsternas utveckling och fattigdomens utbredning i de båda staterna.
Men först kanske det är på sin plats att än en gång visa vad det är undersökningarna mäter. Medianinkomsten är inkomsten i mitten av inkomstskalan där antalet löntagare är lika många över som under mittstrecket. I båda länderna (och inom EU) använder myndigheterna inkomster under 60 % av medianinkomsten som mått på fattigdom.

Undersökningen i Storbritannien visar att i den offentliga sektorn har antalet personer med inkomster under 60 % av medianen dubblerats och ökat med en miljon sedan senaste undersökningen. Det innebär att var fjärde offentligt anställd har inkomster under fattigdomsstrecket. Policyn har varit att lönerna för allt fler offentligt anställda matchas mot de sämst betalda sektorerna i den privata sektorn. Som synes har resultatet inte låtit vänta på sig. De nyliberala avregleringarna driver snabbt en växande del av befolkningen in i fattigdom och beroende av social hjälp som också den minskar.

Det tyska ekonomiska undret, exportmaskinen framför alla andra, visar samma trend. Det sägs att tack vare de låga lönerna har arabetslösheten kunnat hållas nere och det är också argument som fackföreningarna svalt. Men det är mycket tveksamt att de låga lönerna haft någon som helst inverkan på arbetslösheten. Som sagt är det 24,5 % av löntagarna som har inkomster under 60 % av medianen.

Det är högst i Europa med de baltiska staterna, Rumänien och Storbritannien en bit efter kring 20 %. Grannlandet Österrike visar att det saknas ett direkt samband mellan nivån på arbetslösheten och andelen löntagare under fattigdomsstrecket. Där är arbetslösheten 5 % liksom i Tyskland men andelen löntagare under 60 % av medianen bara 14,6 %.

En dag, två nyheter, två länder, som visar att den nyliberala avregleringen och den vansinniga åtstramningspolitiken leder rakt in i väggen för de lönearbetande i Europa.  

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Uppåt för vinsterna. Krisen består.

Än en gång påminns vi om kapitalismens irrationalitet. Fågeln Twitter släpptes ut i det fria och svingade sig omedelbart upp i höjderna. Den lilla sångfågelns aktie som lanserades på 26 dollar nådde inom några timmar 40 dollar. Hur kan det komma sig? Twitter som bolag har ännu inte redovisat ett öre i vinst, tvärtom. Flera hundra miljoner dollar har förlorats sedan ägget kläcktes.

Så varför köper spekulanter aktien? Svaret finns i frågan, det är spekulation. Normalt sett ser ägare av kapital på aktier som en investering på lång sikt. Med 6-7 procent i återbäring i stället för 3-4 procent på statliga obligationer har investerare under decennier föredragit aktier.

Men med den alltmer globaliserade ekonomin har finansen, det vill säga ägare av aktier och andra värdepapper, blivit alltmer frikopplade från den industriella produktionen av varor och service. Inte i direkt motsättning till den industriella produktionen utan som en alltmer dominerande och i många avseenden parasitär del i det globala kapitalistiska systemet.

Spekulationen med det alltmer fritt flödande finanskapitalet tar överhanden och då kan ett bolag som Twitter rusa i höjden bara därför att spekulanterna tror att aktien ska stiga i värde och framför allt därför att spekulanten tror att de andra spekulanterna väntar sig en hausse. Det hela handlar inte längre om ekonomiska realiteter utan om amatörmässigt psykologiserande.

Vi träder snabbt in i spekulationsbubblans sista ögonblick. När de mest okunniga ger sig in i spekulationskarusellen då är vi nära kraschen. Det klassiska exemplet är John Kennedys pappa som sålde alla sina aktier en dag då en taxichaufför gav honom stalltips att inte missa. Han förklarade i en självbiografi att det var dags att sälja allt när ignoranter gav börsråd. Familjen Kennedys förmögenhet räddades av pappans klarsynthet. Andra insåg sina misstag för sent och valde att kasta sig ut genom skyskrapornas fönster på Wall Street.

Av dessa historiska och nutida erfarenheter kan vi dra slutsatsen att inga träd växer till himlen. Det sägs att vad som går upp kommer ner. Inom den normala fysiken gäller Newtons lagar. I finansen likaså. Spekulativa bubblor är självförstörande. De slutar alltid med en krasch.

Men i den verkliga ekonomin finns en annan ”lag” som man kan säga står i omvänd relation till spekulativa bubblor i aktier och värdepapper.

Vad som faller mot en till synes icke existerande botten når alltid ett jämviktsläge där misären och eländet som den kraschande kapitalismen skapar planar ut och i sämsta fall består i årtionden eller vänder uppåt igen i tillväxt bestämd av de historiska omständigheterna vid handen. Förhoppningen som vissa gett uttryck för att kapitalismen ska krascha av sig självt är naivt. Det kommer inte att ske.

I dag ser vi att den fem år långa krisen nått botten och att tillväxten i de flesta europeiska länderna på nytt vänder uppåt om än tvekande och stapplande. Det innebär inte att den sociala misär som drabbat så många sedan kraschen 2007-8 också är på väg att minska. Vare sig arbetslösheten eller realinkomsterna kommer att förbättras för de arbetslösa och de arbetande.

Det är industriägarna som kommer att vara vinnarna i den första klättringen upp från den botten som nåddes 2012/13.  Deras vinster kan på nytt ta fart eftersom produktiviteten i företagen ökat sedan botten väl nåtts. Det är ett i det närmaste matematiskt fenomen. Under krisens gång har miljontals anställda i produktionen förlorat sina arbeten. När nu produktionen börjar stiga på nytt görs det med färre anställda än innan krisen vilket automatiskt medför en högre produktivitet per anställd och därmed högre vinster för kapitalägarna.

För den enskilde industriägaren är arbetslösheten manna från himlen. De fackliga organisationerna är på defensiven och har mycket svårt att kräva högre löner medan miljoner stampar utanför grindarna i hopp att få ett arbete. Att massarbetslösheten är en katastrof för våra samhällen som helhet står i skarp motsättning till de enskilda kapitalägarnas intressen av låga löner och hög produktivitet per arbetad timme.

I ett samhälle där nästan allt som produceras konsumeras av medborgarna kan kapitalägarna inte realisera de producerade värdena eftersom det inte finns tillräcklig köpkraft i samhället. Men på dagens ”globaliserade” världsmarknad avsätts mycket av det som produceras i andra delar av världen med tillräcklig samlad köpkraft för att en industris varuproduktion inte ska förbli dött kapital.

Därför är det en falsk förhoppning att den blygsamma tillväxt som nu syns i alla europeiska länder, med ett par undantag, också ska lösa upp den djupa sociala kris som den ”stora recessionen 2007-12” skapat. Massarbetslösheten, de ökade inkomstklyftorna och den sociala misären är här för att stanna. Det ljus som syns i tunneln är bara grönt ljus för högre vinster för kapitalägarna.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Ett Europa i otakt.

Det är nu fem år sedan vågorna efter Lehman Brothers bankrutt slog in över Europas atlantkust och dränkte kontinentens ekonomi i den värsta ekonomiska recessionen sedan trettitalets katastrof.

Fem år är en lång tid och ”normalt” sett skulle effekterna av krisen ha kommits över redan. Men det var inte vilken liten kris som helst. Finansens grepp över den ekonomiska makten tillät bankirerna och fonddirektörerna att vältra över krisen på den arbetande befolkningens axlar, den privata skuldkrisen förstatligades av Europas nationer och tog formen av statliga skuldkriser.

De strukturella skillnaderna mellan olika länder inom EU och framför allt eurozonen visade sig få stora effekter. Där den offentliga retoriken talade om konvergens inom EU tack vare euron uppstod det motsatta. Hela kontinenten har ekonomiskt sett delats i en ”nordlig” och ”sydlig” sfär med Frankrike på gränsen mellan de båda.

Den åtstramningspolitik som arbetades fram i Bryssel skulle rätta till problemen. Räkningen för krisen lades på de arbetandes bord och med svångremspolitik påstod man att de statliga budgetunderskotten och skulderna kunde åtgärdas. Med lite uppoffringar ”från alla vi som sitter i samma båt” skulle tillväxt, jobbskapande och välfärden snabbt återställas till normala nivåer igen.

I dag fem år senare finns det inga tecken på att hjulen ska börja snurra i snabbare takt igen. Den finansiella karusellen har hämtat fart igen och kapitalägarnas vinster klagar ingen berörd över. Men den arbetande befolkningen som enbart kan leva på sina löner sitter fast i ett skruvstäd. I tabellen här under hittar vi den senaste statistiken från Eurostat vad gäller antalet skapade jobb i några av EU:s 28 medlemsländer. Här syns tydligt den spricka som går genom kontinenten.

I juli 2013 var 19,4 miljoner personer officiellt arbetslösa i eurozonen. Den verkliga siffran är högre eftersom så många droppat av från arbetsmarkanden efter att ha förlorat hoppet om att någonsin få ett jobb. Men redan den officiella siffran är fruktansvärd. Ännu värre blir det naturligtvis då vi ser till enskilda länder. Nästan sextio procent av de arbetslösa i eurozonen är koncentrerade till bara fyra länder, 31 % i Spanien, 16 % i Italien, 7% i Grekland och 5% i Portugal. Bakom siffrorna döljer sig som vi vet en katastrofal ekonomisk och social kris i länder som Grekland och Spanien. Mer än hälften av alla ungdomar är utan arbete och med inget hopp vid horisonten. De som kan flyr sin kos.

Krisens djup i Europa visas också av att det är den enda ekonomiska regionen i världen som inte nått upp till produktionens nivå 2007. Men det är ett genomsnitt och den verkliga krisen syns i stället i tabellens fakta för de enskilda länderna där den ”södra gruppen” i dag 2013 ligger kraftigt under sina BNP år 2008. Bakom kalla fakta döljer sig den exploderande sociala misären i framför allt Grekland, men också i Spanien, Portugal och Italien.

Framtidshopp? Knappast. I alla fall inte för den ”södra gruppen”. Och kanske inte heller för ”miraklet” Tyskland eftersom det så kallade miraklet bygger på ett enormt exportöverskott till resten av Europa. Med allt mindre utrymme för hushållens konsumtion och nedgången i investeringarna kan inte Tyskland självt ”äta upp” sina bilar och tvättmaskiner. Inte heller ser det ut som att andra marknader ska kompensera den tyska industrin. De så kallade tillväxtländerna med Kina i spetsen är inne i en period av långsammare expansion och därmed mindre import från Europa.

Så länge statsskulden i länder som Grekland och Portugal hänger som en snara runt nationens hals och Angela Merkel drar i den så att den skär in i huden kommer den aktuella situationen enbart att förvärras. De statliga skulderna måste skrivas ned och de illegitima skulderna helt raderas ur böckerna. Ägarna av de grekiska statsobligationerna ska inte vara de som sätter agendan. Den måste spikas utifrån de ekonomiska och sociala problem som majoriteten av de arbetande står inför. De kan inte förenas, lika lite som eld och vatten.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Skatteracet i Europa

I debatten om skatteparadisen är det framför allt soliga öar som pekas ut som bovar i skattefusk. Men inom Europas gränser existerar det också skatteparadis som drar till sig pengar på jakt efter låg beskattning.

Det pratas just nu enormt mycket om nya regler för bankhemligheten och en harmonisering av beskattningen inom EU för att hindra illojal konkurrens mellan olika medlemsländer. Sett till vad som sker i vardagen är det bäst att stryka under ordet ”pratas”.

Alla arbetande vars skatter dras vid källan vet att det pågår ett race mot botten för de sociala försäkringarna och tryggheten i arbetet. Men ett annat race som också direkt påverkar allas liv utspelas utanför medias spalter.

I snart sagt varje land i EU, Sverige inräknat, sänker borgerliga och socialdemokratiska regeringar skatten på bolagens vinster. Vi känner till argumentet: det ska skapa mer vinster som används till nya investeringar som i sin tur skapar nya jobb.

Det vara den tyske socialdemokraten Helmut Schmidt som myntade teoremet i syfte att få de tyska fackföreningarna att acceptera återhållsamhet i löneförhandlingarna i utbyte mot framtida jobb.

Om Schmidts teorem någonsin fungerade så gör det definitivt det inte längre. Nu blir dagens ökade vinster för bolagen inte nya jobb utan allt större utdelning till aktieägarna. Investeringarna uteblir. I botten ligger ett faktum som oftast glöms bort i diskussioner om den kapitalistiska marknadsekonomins funktionssätt.

Det finns en parallell med hur ett enskilt företag fungerar som kan hjälpa till att förklara det till synes vansinniga racet mot botten i beskattning av företagens vinster trots att knappast en enda seriös ekonom håller fast vid att Reinfeldts kära ”jobbskapande” fungerar.

En enskild företagare vill se två motstridiga saker ske. Dels vill han kunna sänka lönekostnaderna i det egna företaget till ett minimum. Samtidigt ser han gärna att alla andra företag ger sina anställda så höga löner som möjligt. Det ger köpstarka kunder till hans egna produkter.

Mellan olika kapitalgrupper med nationell förankring råder samma knivskarpa konkurrens. De ser gärna att lönekostnaderna hos konkurrenterna ökar samtidigt som de egna minskar. Samtidigt kräver samma kapitalägare att EU ska anpassa skatter och arbetsgivaravgifter till ”producenternas” behov. Det är motstridiga önskningar och öppna konflikter mellan olika kapitalgrupper i Europa som styr kampen om profiterna.

För att tillfredsställa kapitalägarnas krav och stimulera det egna landets konkurrenskraft sänks slag i slag skatterna på företagens vinster. Och inte bara i de svagare staterna i EU, som Medelhavsländerna, vilket kanske skulle kunna ses som schyst utan också i norra Europas konkurrenskraftiga ekonomier. Racet mot botten står i skarp kontrast till de officiella middagstalen om skatteharmonisering inom Unionen.

-I vår tid när nationalekonomerna tagit över kan högern stödja sig på den vetenskapliga sanningen att rika människor blir flitiga om de får mer pengar, medan fattiga människor i ett sådant eventuellt fall blir lata. Det vill säga, skattesänkningar för de rika gör att de ”sätter fart på hjulen” och skapar jobb och tillväxt. Medan fattiga människor blir passiviserade i bidragsberoende, skrev Jan Guillou häromdagen i Aftonbladet i en mycket slagkraftig krönika.

Lite fakta om skattelättnaderna för kapitalet bekräftar Guillous eleganta formulering. I Storbritannien har Cameron lovat att sänka företagsbeskattningen till 20 % innan 2015. Här hemma sänkte Borg företagens vinstbeskattning från 26,3% till 22% från 1 januari 2013. I Danmark hänger sossarna på och går från 25 till 22%. Finland sänker vinstbeskattningen från 24,5% till 20%.

Att vinstbeskattningen är lägre i EU:s periferi av svaga ekonomier kan eventuellt ursäktas med argument om solidaritet inom EU. Men så är det inte. Den verkliga vinnaren i skatteracet är det tyska kapitalet. Tysklands stora produktion i Östeuropa gynnas av vinstskatter kring 19-20% och i Tyskland har bolagsskatterna minskat med 10% sedan 2008 och ligger nu kring 15%. Det allt snabbare racet mot botten försvaras med de argument som Jan Guillou förlöjligar. De ska ge investeringar och jobb, låter det. Men massarbetslösheten och utslagningen i Europa ökar medan utdelningen till aktieägarna skjuter i höjden.

Det finns en ganska enkel metod att mäta hur mycket pengar som flyr till skatteparadisen och peka ut vilka länder det handlar om bortsett från beryktade öar under solen.

Tabellen här under visar skillnaden mellan BNP/person i ett land och nationalinkomsten/person i samma land. BNP/person antas visa hur stort värdet av den samlade produktionen är per person medan nationalinkomsten visar hur stor den reella inkomsten är per person. När skillnaden mellan de två enheterna är stor innebär det att en betydande del av det som antas ha producerats i ett land sedan försvinner ut i världen. I själva verket handlar det om att delar av BNP är fiktiva rikedomar i form av bokföringsmanipulationer. Bolagsvinster görs i ett land och deklareras i ett annat där vinstbeskattningen är låg, som i de tre länderna i topp i tabellen.

I tabellen ovan kan vi konstatera vad alla vet -Schweiz, Luxemburg och Irland är skatteparadis inom Europas gränser, två av dem inom EU och Schweiz under specialavtal med EU. Internationella storbolag, banker och försäkringsbolag deklarerar sina vinster i Schweiz, Luxemburg och Irland som tar ut låga skatter. Goodbye till Helmuth Schmidts teorem om vinster som investeras och skapar jobb. Nu skapar de ett alltmer polariserat samhälle där den extremt lilla minoriteten av krösusar tar hand om en allt större del av de samlade inkomsterna.   

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Varför inte höja lönerna?

Av Michel Husson 3 april 2013

Höjda löner förbättrar löntagarnas levnadsstandard och sätter fart på konsumtionen, vilket i sin tur ökar den ekonomiska aktiviteten och sysselsättningen. Resonemanget har en solid teoretisk grund och den aktuella situationen visar på konkreta motexempel eftersom åtramningen av statsbudgeten och lönerna driver Europa in i en recession. Men det kan vara av värde att titta lite närmare på motargumenten som åtstramningspolitikens förespråkare lyfter fram.

Det första är att företagen sägs ha behov att förbättra sina vinster så att de kan investera på nytt och skapa jobb. Visserligen har företagens vinstmarginaler minskat under krisen, men ändå ganska lite om vi tar hänsyn till företagens utdelning till aktieägarna som åter nått upp till den mycket höga nivån före krisen. Utdelningen på aktierna utgör i dag 13 procent av lönemassan i Frankrike motsvarande 3 miljoner jobb. Man kan inte tvinga en åsna att dricka om den inte är törstig. Det finns dessutom ingen anledning för investeringarna att skjuta i höjden om orderböckerna är i stort sett tomma.

Vinster och investeringar i EU,Japan och USA 1962-2008

Taux de profit = vinstkurvan ; Taux d’accumulation = investeringarna. Utrymmet mellan de två kurvorna motsvarar kapitalet som samlas i den finansiella sfären.

En annan invändning handlar om globaliseringen. Det sägs, att om vi ökar lönerna försämrar det de franska (byt ut mot valfritt land: min.anm) företagens konkurrenskraft som då tappar marknadsandelar och därför avskedar eller flyttar produktionen. Det räcker med att föra upp resonemanget på europeisk nivå för att se det absurda i argumentet. I jakten på konkurrensfördelar kan inte alla länder vinna mot varandra eftersom de viktigaste kunderna är deras grannar. Det är bland annat en av grunderna till recessionen i Europa.

Det sägs också att ökade löner leder till en ökad import i stället för en uppryckning av den inhemska produktionen. Men det argumentet är också tomt om vi tänker oss en samordnad ökning av lönerna inom hela Europa. Kvar finns utbytet med resten av världen, utvecklade såväl som utvecklingsländer. Men vi måste se att Europas internationella handelsutbyte i stort är i balans och att den verkliga nyckelvariabeln inte är lönekostnaderna utan växelkurserna. Och det går inte att kompensera de relativt stora fluktuationerna i växelkurserna med lönesänkningar. Vad som vinns i konkurrenskraft mot omvärlden förloras då mer än väl av den interna recessionen.

Den här korta genomgången visar på hindren för en politik för ökade löner trots att det skulle vara socialt rättvist och effektivt rent ekonomiskt. Första hindret handlar om inkomstfördelningen. En alternativ politik måsta ta tag i frågan därför att en överföring från aktieutdelningen till förmån för lönerna är medlet för att skapa ett nödvändigt manöverutrymme. Vi måste helt enkelt rulla tillbaka överföringen till aktieägarnas fördel som pågått i minst femton år och som är orsaken till den höga arbetslöshet som biter sig fast och i sista hand till recessionen.
Andra hindret är generaliseringen av åtstramningspolitiken i Europa. Varje stimulans av lönerna behöver samordnas på europeisk nivå för att det ska bli effektivt ekonomiskt. Vi måste också se till de djupare orsakerna till lönearbetarnas degraderade levnadsstandard vilket inte går att åtgärda med enbart löneökningar. Situationen på bostadsmarknaden är en huvudfråga. I stället för en kapplöpning utan slut mellan lönen och hyran eller bostadspriserna utgörs en grundlig lösning på problemet av en politik för kontrollerade hyror och en kamp mot bostadsbristen.


En annan faktor är urholkningen av den offentliga servicen och nedvärderingen av de sociala försäkringarna. En omvärdering på det området skulle förbättra lönearbetarnas situation som ett komplement till direkta löneökningar. En ökning av lönerna är därför en rättvis åtgärd som svarar mot trängande behov. Men att sätta en sådan politik i verket kräver ett tydligt brott med kapitalismens kurs som skyddar aktieägarna och medvetet organiserar en konkurrens mellan lönearbetarna på europeisk och internationell nivå.

Översättning: Benny Åsman

 

.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Margaret Thatcher och skattesmitarnas paradis

Ett av historiens största finansiella avslöjanden har samband med Margaret Thatcher. Att hon dog samtidigt som avslöjandet slog ned i världspressen finns det dock inget samband mellan.
OffshoreLeak som avslöjandet kallats innehåller detaljer om hur mycket pengar som smiter undan beskattning och vilka som faktiskt äger det kapital som gömmer sig under solparasollerna på Kajmanöarna, Brittiska Jungfruön, Sark, och andra solskensöar, men också i helt ”vanliga” länder som Luxemburg och Österrike.

Varför är OffshoreLeak intressant? Att det visar hur stora belopp som rika individer gömmer undan beskattning är naturligtvis viktigt i sig. Men rent praktiskt för dig som skattebetalare och som mottagare av bidrag när du hamnat i svårigheter har det också betydelse eftersom det är inkomster till statskassan som uteblir. Och det är inga små summor. Enligt EU:s Michel Barnier, som arbetar tillsammans med Cecilia Malmström, motsvarar skatteflykten ett inkomstbortfall för EU:s medlemsstater på 1 000 miljarder euro per år.

Varför tala om skuldkris utan lösningar? Varför slå mot vanliga löntagare och fattiga genom sänkta statliga utgifter för vård, skola och annan omsorg? Det finns ju hur mycket pengar som helst att beskatta bara man letar på rätt ställe. Tusen miljarder euro det är vad den Europeiska Centralbanken, ECB, gav till Europas privata banker för att rädda kapitalägarna från försluster på deras placeringar i bland annat grekiska statsobligationer och andra europeiska värdepapper.

Moderna arvtagare till paret i Let’s dance ovan.

Om vi ska se till reaktionen i svenska media saknar OffshoreLeak all betydelse. Avslöjandet har totalt ignorerats av den borgerliga pressen förutom ett par rader i SvD. Aftonbladet och Expressen å sin sida har varit alltför upptagna av bantningskurer inför sommarens baddräktsmode för att hinna med vad som sker i skatteparadisen. Men varför den totala tystnaden i DN och TV? Jag kan inte se någon annan förklaring än att de avstår från kommentarer därför de inte riktigt vet hur de ska tackla problemet. Det är lite genant eftersom dessa media är mycket positivt inställda till de ”fria kapitalmarknaderna”, låga skatter och individens rätt att ”berika sig”. Då är det lite svårt att skriva om ett massivt avslöjande av skattefusk.

Internationellt rör OffshoreLeak däremot upp höga vågor. Till att börja med visar de släppta dokumenten som bearbetats av 86 journalister anställda på 36 stora dagstidningar att det inte är bara riktigt stora finanshajar som smiter undan beskattning. Med på listorna över girigbukar finns också advokater, ägare av medelstora företag, rika personligheter, söner och döttrar till diktatorer och före detta diktatorer som Marcos i Filipinerna. Alla har de ett gemensamt, de avskyr att betala skatt och i skatteparadisen kan de gömma sig bakom brevlådeföretag som använder ”målvakter”, det vill säga falska direktörer som mot smärre ersättning säljer sitt namn. I rapporten finns exempel på personer som står som ”direktör” för flera tusen bolag. På ön Sark finns det fler brevlådeföretag än innevånare.

Rapporten är också en svidande uppgörelse med politikernas och bankirernas löften om sanering av skatteparadisen. I flera decennier har G-möten och toppmöten i EU proklamerat krig mot skattefusket. I praktiken har inget eller nästan inget gjorts. Inte ens inom EU har några verkliga framsteg gjorts för att komma åt skattesmitarna. Eftersom vissa länder som Luxemburg och Österrike haft lagar om banksekretess som skyddat utländska placerare i respektive lands banker har det varit mycket lätt att gömma undan kapital inom unionens gränser. Luxemburg är till synes på väg att lätta på sin banksekretess medan Österrike säger blankt nej.

Enligt OffshoreLeak och Tax Justice Network är det mellan 20 till 32 tusen miljarder dollar som privata personer placerat i skatteparadisen världen över. I den summan finns inte de stora multinationella bolagens placeringar inräknade. I en tidigare blogg roade jag mig med att beräkna vad en punktskatt på 1% av kapitalet och en 15%-ig skatt på avkastningen skulle ge. Summan blir 340 miljarder dollar. Redan tillräckligt för att sluta gnälla över ”lata grekers” överdrifter.

Protester i blötväder

Men varför vara modest? Om vi i stället för ett ögonblick skulle agera med samma totala avsaknad av modesti som skattesmitarna och helt enkelt ta ut en 10%-ig punktskatt och 20% beskattning av ägarnas ränteinkomster på det placerade kapitalet då blir bilden en helt annan. En nätt summa på 2 280 miljarder dollar tonar upp sig. Vi kan begrava allt prat om statliga skuldberg och nödvändiga nedskärningar i samhällets ”överdrivna” välfärdssystem. Om vi skulle vara riktigt fräcka och beskatta skattesmitarna med samma procentsats som på Cypern blir beloppet astronomiskt, omkring 10 000 miljarder dollar.

Den stora frågan är egentligen varifrån kommer alla dessa pengar? Tydligen är det alldeles för många som har så stora inkomster att de inte vet vad de ska göra med dem och därför gömmer undan dem från skattmasen och under tiden låter dem växa tack vare höga insättningsräntor i skatteparadisen. Det är här som ”järnladyn” Thatcher kommer in i bilden. För hon står som symbolen för hela den nyliberala ”revolutionen” i början av 80-talet då de fria kapitalrörelserna legaliserades och de fackliga organisationerna gick på pumpen inför massarbestlösheten och lönendepressningen.

Det var då som den globala trenden med lönernas minskade andel av bruttonationalprodukten tog fart i alla OECD-länder. Minskade löneandelar innebär automatiskt ökade andelar för vinsterna i produktionsföretag och finansiella institutioner som banker och försäkringbolag. Det är ett faktum som IMF, OECD liksom Europakommissionen inte ens ifrågasätter längre. I det vägda diagrammet här under syns hur alla indikatorer vände uppåt i Europa till kapitalets fördel efter Thatchers och Ronald Reagans makttillträde och den nyliberala revolutionens avspark.

Det var 1980 som det vände för Kapitalet

Parts de profit= vinstandel; Consommation/salaires= Konsumtion/löner

Bourse= Börsen;  Inégalités = Ojämlikhet; Endettement de ménages= Hushållens skulder

Vinsternas andel av BNP ökar och hushållens skuldsättning ökar för att kompensera de stagnerande eller sänkta reallönerna. Samtidigt händer något annat. Företagen använder i alls större utsträckning sina vinster till att fylla aktieägarnas fickor med utdelning på aktierna i stället för att använda de ökade vinsterna till ökade investeringar. Där ligger källan till de allt större belopp som började samlas i den finansiella sfären av världsekonomin och som göder spekulation, skattefusk, derivathandel och alla andra ”förfinade” aktiviteter som blivit vardag på finansmarknaderna efter Thatchers segerrika framfart i kapitalets tjänst.

De nyliberala motreformerna lyckades därför att arbetarrörelsens organisationer, politiska och fackliga, inte kunde, och i vissa fall inte ville, ta strid för de arbetandes intressen. Den snabbt ökande massarbestlösheten blev det främsta vapnet i händerna på Thatchers och hennes kollegor för att bryta vad som tidigare varit närmast ett axiom: att reallönerna skulle utvecklas i takt med produktivitetens utveckling. De fackliga organisationernas förhandlingssits blev mer än obekväm och de reformistiska partierna valde att bli ”moderna”, att anamma de nyliberala teserna.

Trettio år senare ser vi resultatet av den nyliberala offensiven. Det offentliga faller i ruiner, de fattiga blir fattigare och mer utlämnade. De som har ett arbete får vara nöjda om deras reallöner inte faller. Och de arbetslösa, som blir allt fler, lever under allt mer prekära villkor.

Men om fattigdom och misär samlas i ena änden av samhället samlas enorma rikedomar i den andra. Lönepressen och alla avregleringar som gynnar de stora företagen skapar enorma inkomster för speciellt de bolag som har i det närmaste monopolfördelar på marknaden. Så vet exempelvis Apple inte ens vad de ska göra med de allt större högar av cash som samlas i kassorna. Just nu har Apple inte mindre än 137 miljarder dollar i kontanter på sina konton, varav 94 miljarder njuter av skattebefrielse på Kajmanöarna och i andra finansparadis.

För att glädja sina aktieägare har Apple beslutat att dela ut 45 miljarder dollar till dem i år. Kanske mer, för aktieägarna har klagat över att de inte får nog stor andel av de 137 miljarderna. Ingen i Apples ledning har tänkt på att öka lönerna för de som sätter ihop deras produkter i Kina. Microsoft brottas med samma typ av ”problem” med över 60 miljarder dollar i kontanta reserver, likaså Google med 50 miljarder dollar i kassan.

Vågorna efter OffshoreLeaks rapport kommer att rulla länge över Europa. François Hollande drunknar redan i svallvågorna efter skandalen kring hans kampanjchef som ertappats med konton på Brittiska Jungfruön. Andra politiker står säkerligen i tur. Men vågor lägger sig alltid till ro om de lämnas ifred. Samma sak kommer att ske med OffshoreLeak om inte arbetarrörelsen står upp för en politik som definitivt sätter stopp för alla girigbukars skatteflykt undan ansvar för samhället, ansvar för allt vårt gemensamma, ansvar för sjuka, fattiga och utstötta.

Det kan göras. Men bara om de arbetandes organisationer bryter med den aktuella nyliberalismen som både borgare och socialdemokrater slaviskt följer och gör Thatchers alla arvingar både lottlösa och maktlösa.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,