Portugals sociala ruin.

Det har varit relativt tyst om Portugal i media jämfört med rapporterna om våldsamma och massiva protester mot det nyliberala vansinnet i Grekland och Spanien. Portugal var den lydige lärjungen som utan att knysta drog åt svångremmen för att bota de gångna synderna. Den 15 september sprack bilden då plötsligt hundratusentals arbetande portugiser i den privata och framför allt den offentliga sektorn invaderade gator och torg i protest mot regeringens sparpaket. För mycket blev för mycket. Bägaren rann över.

Högercenterregeringen ledd av premiärministern Pedro Passos Coelho beslutade att öka löntagarnas sociala avgifter utöver de höjningar som redan hade tagits ut och samtidigt minska företagarnas avgifter. Protesterna blev så massiva att regeringen tvingades backa för att inte riskera de åtstramningar som redan hade genomförts. Det massiva deltagandet i generalstrejken och demonstrationerna den 14 november visar att de arbetande fortfarande är mobiliserade och beredda till motstånd.

Ledarna i socialistpartiet kände också av brandlukten och gjorde nyligen en lappkast inför budgetomröstningen i parlamentet. Nu har därför den ekonomiska krisen också fött en parlamentarisk kris mellan Coelhos PSD (gråsossar) och socialistpartiet. De båda har hittills varit eniga om svångremspolitiken. Men PSD ville besluta om ytterligare fem miljarder euro i besparingar i budgeten 2013, till 80 procent finansierat av skattehöjningar för de lönearbetande. Det blev för mycket för PS som röstade nej.

Är revolten på gatorna ett bevis för att svångremspolitiken nått sista hålet? Ett är i alla fall klart: den har inte skapat den återhämtning som alla ”experter” lovade för några år sedan. Tvärtom raseras allt mer av den sociala strukturen och fler och fler tvingas leva i ren misär eller överleva tack vare välgörenhet.

Inte ens regeringens mål för statens inkomster kunde uppfyllas trots skattehöjningarna som sades garantera flödet till statskassan. Enligt prognoserna skulle inkomsterna öka med 11,6 procent 2012 tack vare skattehöjningarna. Men den allt djupare recessionen kommer att leda till minskade statliga inkomster med 2,2 procent 2012. Men som en blind och döv famlar regeringen vidare på den ”enda vägen” som sägs existera. Att den leder rakt ned i avgrunden verkar inte betyda något. Den ”fria marknaden” bidrar till fallet. Portugal kan inte längre låna pengar genom att emittera statsobligationer till överkomlig ränta. De lån på 78 miljarder euro som beviljats av Trojkan kostar stora pengar. Största posten i statsbudgeten är räntekostnaderna för statsskulden, större än budgeten för undervisning. I utbyte mot lånen ska regeringen naturligtvis införa nyliberala ”reformer” av arbetsmarknaden och socialpolitiken. Mer misär är att vänta.

Den ”enda vägens politik” har redan orsakat en social katastrof och misär som Portugal inte upplevt sedan tiden under Salazars fascistiska diktatur. Då var landet rent ekonomiskt närmare ett fattigt afrikanskt land än ett europeiskt. Revolutionen 1974 öppnade dörrar som fascismen hade spikat igen i decennier. Medlemskapet i EU innebar stora kapitalöverföringar till landet och investeringar i infrastruktur, bostäder och offentlig service. Men den traditionella ekonomiska strukturen baserad på jordbruk och fiske lades i träda. Den internationella finanskrisen 2007 och den efterföljande ekonomiska krisen i USA och Europa var fatal för Portugals ekonomi. De strukturella svagheterna blev plötsligt synliga.

-Det största felet i Trojkans plan är att den inte tar hänsyn till strukturen i den portugisiska ekonomin: 80 procent av våra företag är små eller medelstora och säljer på den interna marknaden, säger Joao Lopes, ordförande för Handelskammaren. Med den interna marknaden i svångrem kan man räkna ut följderna. Sedan går inte mindre än 70 procent av Portugals export till andra EU-länder som också drar i svångremmen intill sista hålet.

Som väntat kan inte ekonomin annat än krympa under sådana förhållanden. Två år av recession är redan ett faktum med en bruttonationalprodukt ned 1,6 procent 2011, ned 3,0 procent i år och ned 1,0 procent 2013 i en optimistisk prognos av OECD. Bakom siffrorna döljer sig den sociala katastrofen och misären.

Med ett stopp för nybyggnationen och neddragningar i den offentliga servicen har arbetslösheten rusat i höjden, speciellt bland de unga. Procenten arbetslösa har ökat från 7 procent 2008 till 15,5 procent i nuläget. För gruppen 15-24 år har den ökat från 27 till 36 procent på ett år och från 13 till 17 procent för åldersgruppen 24-34.

Efter demonstrationerna den 14 november sa Armenio Carlos, ordföranden för landets största fackliga central, CGTP att ”vi står inför den allvarligaste offensiven mot den sociala modell som ’nejlikornas revolution’ skapade”.

Horisonten är mörk och utsikterna för de unga arbetslösa är nattsvarta. Med en minimilön på 475 euro i månaden och hyror som äter upp mer än lönen tvingas unga och mindre unga att lämna sina bostäder och flytta ”hem” till föräldrar eller att flytta utomlands, vilket för många verkar vara det enda fönstret i vilket lyser en strimma hopp. De jobb som bjuds på den inhemska marknaden är för det mesta tillfällighetsjobb utan sociala rättigheter. De kallas ”recibos verdes”, (gröna kvitton) som är betalning för tillfälliga punktjobb. Ursprungligen var ”recibos verdes” en betalning till enmansföretagare för enskilda jobb. Sociala försäkringar, a-kassa och annat fick arbetaren stå för. Inte ett öre kom från arbetsgivaren. Nu har systemet satts i system för vanliga löntagare både i det privata och det offentliga och berör var femte anställd, som alltså tvingas ensama ansvara för alla sociala försäkringar.

Misären kan slå snabbt även mot familjer som till synes har det gott ställt. Dagstidningen Le Monde beskriver i ett reportage hur familjen Campos drabbades av krisen. När familjen 2003 tog ett bostadslån på 25 år tjänade mannen 1 500 euro i månaden netto och kvinnan 450 euro. Amorteringar och räntor på 774 euro i månaden var inget problem. Nu har familjen tvingats överge huset. De bara lämnade in nycklarna till banken och letade upp en billig lägenhet. Med kvinnans 450 euro i månaden plus mannens 400 euro i a-kassa som går ut innan årets slut finns inget hopp för familjen Campos som nu överlever tack vare fria basvaror från en ”matbank”.

De unga flyr till utlandet i en allt stridare ström. Utvandringen från Portugal under 60- och 70-talet utgjordes av fattiga jordbrukare som sökte sig till Frankrike och Schweiz. Nu är det välutbildade akademiker, läkare, arkitekter och ingenjörer som lämnar i jakt på en bättre framtid i framför allt Brasilien och också Angola. Flykten av ”hjärnor” har vänt riktning, bort från den forna kolonialmakten till de gamla kolonierna. Inte mindre än 140 000 portugiser har flyttat till Luanda.
Av de 70 000 som årligen lämnar Portugal är mer än hälften under 29 år. Bara i Brasilien finns närmare 350 000 portugiser som lockats av jobb som skapas inför fotbolls-VM 2014 och OS 2016.

Det är en sorts historiens pendel som öppnar dörrar för den döda kolonialmakten i sina forna kolonier. Oljan i Angola flödar och den extremt rika borgarklassen i landet föredrar att placera sitt kapital i utlandet medan extrem fattigdom fortfarande är en lott för de flesta i Angola. Afrikas rikaste kvinna är ingen annan än president Santos dotter. Den forne gerillakrigaren har sett till att sko sin familj. Isabel dos Santos har stora investeringar i portugisiska företag som ZON Multimedia (30% av kapitalet), 20% i landets fjärde bank Banco BPI och 40% i Amorim Energia.

Kanske de portugisiska kapitalägarnas väg ut ur krisen tar en omväg via Angola. Men för den stora massan av landets löntagare är den vägen blockerad. I stället visade generalstrejken den 14 november att fler arbetande än någonsin deltog i mobiliseringen. Även i den tunga privata industrin var mobiliseringen nästan total med 96 procents strejkdeltagande på skeppsvarvet i Lissabon, 90 procent i Boschs fabriker, medan närmare 60 procent deltog i strejken i bilindustrin och pappersindustrin.

I morgon den 22 november demonstrerar landets studenter och den 27 november mobiliserar de fackliga organisationerna protester mot parlamentets budgetomröstning samma dag. Höjda skatter och sociala avgifter för de arbetande. Sänkta arbetsgivaravgifter. Ett program i den nyliberala tiden. Får de härskande hållas finns det ingen väg bort från eländet.

Media: DN1,

Bloggare: Röda Malmö,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,