Cypern är ett skatteparadis

Cypern är en liten ö med få människor och en ekonomi som väger cirka en halv procent av Europas samlade bruttonationalprodukt. Hur i all världen kan en sådan ministat få hela Europas finansvärld och regeringar att darra på manschetten?

Det är många faktorer som griper in i varandra och som tillsammans ger bilden av varför paniken lurar bakom hörnet, speciellt sedan Cyperns parlament röstade nej till Trojkans plan.

Teckning av Dan Rydberg

1. Cypern är ett skatteparadis. Det finns ingen allmänt accepterad definition av skatteparadis. Men två saker nämns alltid. Ett, att det saknas insyn i bankernas accepterande av insättningar. I Cypern saknas inte insynen för innehav på bankkonton som ägs av personer skrivna inom EU. Landet följer sedan ett antal år de regler som existerar och har därför klassats som ett ”vitt” skatteparadis på skalan vitt, grått och svart.
Men för boende på Cypern som inte är medborgare i EU gäller inga regler om insyn i kontoinnehaven. Så för de ryska oligarker som har cirka 20 miljarder euro innestående på cypriotiska banker gäller inga regler om pengarnas ursprung, har de beskattats i hemlandet eller andra frågor som kan leda myndigheterna svarta pengar på spåren.

Cyperns president Nicos Anastasiades 

För det andra definieras ett skatteparadis som en finansplats där det råder mycket låga skatter på inkomster av kapital. Det stämmer också in på Cypern som tar ut 10 procents skatt på utländska företags inkomster plus att realisationsvinsten vid försäljning av fastigheter är lika med noll. Detta räcker till att förklara varför ryska företag och nyrika personer gjort Cypern till sitt nya hemland. Att det inte handlar om vilka ryssar som helst bevisar de krav som Cyperns regering ställer på personer som vill skaffa sig medborgarskap –endera sätta in 17 miljoner euro på ett konto i en av öns banker eller investera i ett företag för minst 50 miljoner euro.
Bland annat hittar vi den ryske stålbaronen Abramov, inte fotbollslaget Chelseas ägare Alexander Abramovich som DN felaktigt angav. Där bor också den norske redarkungen John Fredriksen och Teddy Sagi, en israelisk ägare av spelsajter på Internet. Alla tre naturligtvis med många miljarder euro i privat förmögenhet.

2. Den kanske viktigaste förklaringen till att Trojkan försöker ge Cyperns banker nytt kapital till ett belopp av 17 miljarder euro, varav 5,8 miljarder ska tas från kontoinnehavare på ön, ligger i Tysklands inrikespolitiska situation. Det är snart allmänna val i landet och Angela Merkels situation är mer prekär än vad den någonsin varit. Det är helt enkelt uteslutet att hon och hennes regering skulle acceptera ett stödpaket som låter de ryska miljonärerna och oligarkerna på Cypern slippa undan gratis med hjälp av tyska skattebetalares pengar. Därför har Berlin (och Finland) varit orubbliga i förhandlingarna med Cyperns regering. Tyska pengar till att rädda ryska miljonärer från kapitalförluster –NEIN.
Vi vet inte vad som sagts utom mikrofonernas hörhåll. Men det är nog ingen dålig gissning att Merkel och andra ledare i Trojkan mumlat att ”nu ska vi sätta dit de där ryska maffiatyperna som använder Cyperns banker till att tvätta svarta pengar”. Vilket samtidigt, men indirekt, skyddar ett fåtal västeuropeiska finanshajar som lånat ut pengar till Cyperns banker.

3. Men varför rädda två banker, Laiki och Bank of Cyprus, som väger noll i det europeiska banksystemet. Förutom ett par grekiska banker är det ingen stor europeisk bank som sitter inne med en riskabel exponering mot Cypern. ECB kunde ju låna ut ett tusen miljarder euro till kontinentens banker för att hålla hjulen igång. Varför då skapa en sådan kris över en summa på 10 miljarder euro som ECB (och IMF till en mindre summa) säger sig ställa upp med under förutsättning att Cyperns regering hittar 7 miljarder å sin sida, 5,8 miljarder från landets kontoinnehavare och resten i form av avskrivna bankobligationer? Orsaken till utpressningen från Trojkans sida ligger den tyska inrikespolitiken, som beskrivet ovan.
Av den anledningen är Trojkan beredd att spela ett högt spel. För det är vad det handlar om trots att de banker man ska rädda är pyttesmå. Det vill säga i europeisk skala. För i förhållande till Cyperns BNP är de gigantiska och deras tillgångar uppgår till cirka åtta gånger öns BNP. Liksom på Irland lider Cyperns banksystem av en sorts finansiell elefantiasis.

Insättningarna på bankkonton uppgick i januari till 68 miljarder euro. Om inte ”hjälppaketet” antas går de båda bankerna som nämnts i konkurs omedelbart. Cirka 30 miljarder av de 68 miljarderna måste då ersättas av staten eftersom de 30 miljarderna täcks av insättningsgarantin på kontoinnehav under 100 000 euro.

4. En annan faktor som driver krisen är mer psykologisk. För rent finansiellt har det cypriotiska banksystemet ingen tyngd. De mesta av utlåningen från öns banker har gått till företag i Cypern och till en viss del Grekland.

Andra länder i EU har ingen nämnvärd exponering till Cypern. Men själva idén att ta pengar direkt från kontoinnehav utan att respektera EU;s insättningsgaranti på 100 000 euro är en tidsbomb som redan många finansexperter kallar EU;s största politiska misstag hittills.
Principen om garanterade sparpengar är upphävd och vid minsta rykte om problem för en bank i säg Spanien, Portugal eller Italien kan panik snabbt bryta ut och folkmassor rusa till för att tömma sina konton. Enda sättet att undvika det är att stänga bankerna för offentligheten med alla andra följder som det medför. Hela det finansiella systemet kan krascha. Det är ingen överdrift. Det är ett reellt hot. En risk som Trojkan medvetet tagit av de orsaker jag försökt frilägga ovan.

Teckning av Dan Rydberg

Än en gång är det alltså bankers finansiella äventyr som riskerar att skaka hela det finansiella systemet och därmed också den reella ekonomin av tjänste- och varuproduktion. Den enda läxa som Trojkan och Europas nyliberala regeringar drar av de återkommande finanskriserna är att beskatta de arbetande för att rädda ägare av bankkapital. Politikerna och finansmännen säger att det inte finns något annat alternativ än att socialisera de privata bankernas förluster. De är för stora för att inte räddas sägs det. Det skulle skapa en enorm systemrisk att låta giganter falla , som man lät ske med Lehman Brothers. Nu ser vi att två pyttesmå banker också skapar en systemrisk mest av politiska skäl och risken för panik i andra länder när ”olyckan” är framme. Vi borde i stället säga att bankerna, stora som små, är för viktiga för att låta privata vinstintressen bestämma hur de ska skötas. Vid sidan av Merkels och andras ”enda väg” finns det en väg som ingen etablerad politiker vill eller vågar beträda – ta över finansväsendet i samhällets ägo. Vi har redan sett tillräckligt av kaos sedan 2007 för att låta bankirerna fortsätta att härska över världsekonomin. Vårt gemensamma bästa kan inte förlikas med ett privat banksystem som endast styrs av principen att maximera profiten oavsett de risker det medför. Risker för de arbetande i samhället. Inte för bankirerna. De räddas av politikerna med dina pengar.

Media: DN1,AB1,DN2,DN3,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Splittring i Assads sociala bas ?

Vad är det som egentligen händer i den lilla syriska bergsstaden al-Qardaha? Och varför skulle det vara av intresse jämfört med striderna i Aleppo och Damaskus?

Svaret är att al-Qardhaha är familjen Assads födelseort och den alawitiska sektens ”huvudstad”. Sedan ett par dagar sipprar få nyheter ut ur staden och ryktena om en våldsam dispyt mellan stadens finaste familjer saknar ännu formell bekräftelse.

I Qardaha har gudfadern själv en hedersplats.

Men fakta är att stadens tillfartsvägar totalt blockerats av armén och alla kommunikationer är brutna. Enligt den information som finns tillgänglig har armén sänt in ett trettiotal stridsvagnar i staden.

Det började enligt uppgift med ett bråk i ett café mellan den ökände ”bergskungen” Muhammed al-Assad, president Assads kusin, och en dignitär i familjen Othman. Den senare lär ha öppet kritiserat Bachar Assads politik och frågat Bachars kusin Muhammed när Bachar tänkte avgå eller om de väntade på att FSA skulle komma till staden. Kusinen drog sin pistol, missade rivalen och lär själv ha skjutits och sedan dött på ett sjukhus.

Ska Assad även tappa greppet om den alawitiska befolkningen?

Det har redan förekommit våldsamma dispyter mellan de rika familjerna i staden. Oftast har det handlat om bråk om kontrollen över den lukrativa smugglingen med Libanon. Men stödet till regimen i Damaskus verkar luckras upp i takt med antalet unga män som återvänder till staden paketerade i svarta plastsäckar. Flera av familjerna har förlorat söner och vänner medan familjen Muhammed al Assad inte förlorat medlemmar i arméns försök att krossa revolutionen. Det sägs bland annat vara en källa till tvist mellan de rika familjerna.

Att Muhammed al-Assad är känd av alla som chefen för det beryktade Shabiha, vilken tydligen uppträder ostört i staden utan att ställas till svars för organiserad brottslighet, har bara spätt på motsättningarna mellan de viktigaste alawitiska familjerna.

Om det visar sig korrekt att denna gång är familjefejden politiskt motiverad kan det vara vändningen i revolutionen och besegla Assads öde. För utan ett homogent stöd från den alawitiska shiasekten går regimen upp i fogarna, kittet torkar och spricker.

En parallell och samhörande händelse ägde rum inför den så kallade ”fredskonferensen” i Damaskus som organiserades av den lagliga oppositionen, det vill säga stödpartier till regimen som inte är med i Assads baathparti. Det handlar om Abdel-Aziz al Khayer, medlem i en annan viktig familj i Qardaha som greps av säkerhetspolisen den 20 september när han kom hem som chef för en delegation som varit på besök i Peking. Inga nyheter har kommit fram om vad som hänt honom och två andra ”oppositionella”.

De båda händelserna visar att Bachar al-Assad inte har en minsta tanke på att lämna makten ifrån sig och tillåta en ”jemenitisk” lösning som både Ryssland och USA verkar favorisera. Det ”jemenitiska” skulle bestå i att den syriska staten, armén och säkerhetstjänsten inte faller samman som i Libyen för att undvika det ”kaos” som imperialismen bävar för i regionen, och bland annat behålla status quo som rått vid gränsen mellan Syrien och Israel sedan 1967.

Bachar Assad verkar även beredd att ta strid med delar av sin egen alawitiska sekt. Då kommer hans makt att stå där mer naken än någonsin. Endast Maher Assads elitbrigad blir kvar som bas för en familjediktatur mer isolerad än någonsin. Slutet för regimen kan vara nära.

Media: DN1,

Bloggare: Röda Malmö,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,