Vare sig avrättning eller rättegång… Medvedev har tänkt till

 

.

Rysslands premiärminister Dmitry Medvedev har tänkt till. Om Syriens blodsfurste Bashar Assad. Vi citerar den brittiska tidningen Guardian:

”Uppgiften för USA, Europa och de regionala makterna är att få parterna att sätta sig ner i förhandlingar – det kan inte bara handla att antingen få Assad avrättad (som Khadaffi) eller att bli buren in på bår till en rättegång (som Mubarak)”…

Vår blogg har naturligtvis många förslag:

En datja vid Svarta havet? En svit i Kreml? Eller varför inte en ”Kaptenshytt” i någon av oligarkernas lyxkryssare? Eller samma standard nere i en ubåt?

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Beskattas de rika till döds?

Gerard Depardieu har gjort många roller i fransk film. Många bra roller som i 1900 eller i Germinal där han symboliserade radikala personer i den framväxande arbetarrörelsens kamp mot förtryck och utsugning.
Han senaste roll är mindre gloriös men helt i tidens anda. Med kulmage och whiskyhäng under ögonen passar han dock bra in i rollen som girigbuken som flyr undan skatter och förpliktelser gentemot samhället. Att Marine Le-Pensupportern Brigitte Bardot hänger på Depardieus flyttkaravan till Ryssland förvånar inte. Jo, kanske förresten. Att Nationalfrontens anhängare inte gillar invandrare känner alla till men de gillar inte heller de som saknar ”patriotism”.

Men över till den konkreta bakgrunden till Depardieus provspelning i Putinfilm&CO’s studio. I presidentvalet lovade François Hollande att även de rika skulle tvingas dra sitt strå till stacken i dessa svåra kristider. Så för att snygga upp alla åtstramningspaket som han planerade (utan att tala om dem innan valet) för vanliga löntagare slogs det upp med stora rubriker att de som hade inkomster över en miljon euro skulle betala 75% i marginalskatt.

Ramaskri från en chockad borgerlighet. Skandal, konfiskation… till diktatur. Att skatten i själva verket berör cirka 1 500 personer med en inkomst över 1 miljon euro per år hejdade inte ramaskriet i de fina kretsarna. I förvirringen hos allmänheten verkade 75% enormt. Att det är en marginalskatt på 75% att applicera endast på den del av inkomsten som överstiger 1 miljon euro försvann i mediebruset. På inkomsterna under 1 miljon gäller den vanliga skatteskalan som Sarkozy hade gjort betydligt behagligare för de rika, med bland annat en maximal marginalskatt på 49% och andra skattegåvor till de rika.

Den vanliga ”vetenskapliga” förklaringen till varför de rika inte ska ”straffas” med konfiskatoriska skattesatser är att de använder sina vinster till att investera i produktion och därmed skapar jobb. Med låga skatter på de rika blir det helt enkel bättre fart i ekonomin, lyder det nyliberala mantrat.

Om den tesen stämmer borde det finnas ett samband mellan skattenivåer och ekonomisk tillväxt genom historien. Låga skatter – hög tillväxt. Höga skatter –låg tillväxt.

Som tur är finns det ekonomisk forskning som producerat statistik för långa perioder som tillåter oss att jämföra marginalskatterna på toppinkomster och den ekonomiska tillväxten. I grafiken här under kan vi se toppbeskattningen i olika länder under hela förra seklet och det första decenniet på det nya seklet. Det enorma hästarbetet har gjorts av Thomas Piketty, en fransk specialist i inkomstfördelning, skattetryck, och ojämlikhet.

PikettySaez2012

Källa: A Theory of Optimal Capital Taxation (T.Piketty, E. Saez 2012)

Vad ser vi? Till allas förvåning, tror jag, visar grafiken att dagens nivåer på marginalskatterna för toppinkomsterna ligger historiskt mycket lågt. Det råder snarast ett omvänt förhållande mellan skattenivån och den ekonomiska tillväxttakten.

Den snabbaste tillväxten i USA:s ekonomi var definitivt perioden 1950-65. Så om de nyliberala fundamentalisternas tes ska bekräftas borde vi hitta de lägsta skatterna under samma period. Sanningen är den motsatta. USA har aldrig vare sig före eller efter den perioden haft så höga marginalskatter på de största inkomsterna – över 90% som vi kan se i grafiken.

Storbritannien visar upp samma bild. Under hela efterkrigstiden fram till 1980 låg marginalskatten över 90% , ja ända upp till 98% under några år en bit in på femtiotalet och i slutet av 70-talet. Även i Frankrike och Tyskland var marginalskatterna mycket högre under den snabba tillväxtens årtionden efter kriget till mitten av sjuttiotalet.

Det är först när den långa perioden av stagnation och låg tillväxt sätter in i början av 80-talet som marginalskatterna för de rika sänks ner till dagens nivåer.

Det är självfallet inte de lägre marginalskatterna som orsakat krisen. De är en följd av det nyliberala maktskiftet i början av 80-talet och de infördes under ursäkten att lägre beskattning av de rika skulle skapa tillväxt och jobb. Att det bara var en ursäkt uppbackad av ”experter” behöver ju ingen tveka om. Det snällaste ordet som kan användas om den ekonomiska utvecklingen i våra gamla industriländer de senaste 30 åren är stagnation, med massarbetslöshet och ökad ojämlikhet i samhället.

Inte heller riskerar de rika längre att beskattas in på ”bara skinnet” när privat rikedom går vidare i släktleden. Det mest märkliga med de högsta skatterna vid arv är att det var i USA och Storbritannien som de riktigt stora privata förmögenheterna drabbades av mycket hög arvsskatt, medan de rika i Frankrike och Tyskland lugnt kunde se framtiden an.

PikettySaez2012

Källa: samma som grafik 1

I mycket är dagens offentliga skulder en effekt av de sänkta skatterna för de bäst ställda i samhället. Mekanismen är enkel att förstå. När statens minskar sina inkomster genom att sänka skatterna följer två fenomen omedelbart om inte de sänkta skatterna leder till snabbt ökad tillväxt med större skatteunderlag som följd. Vilket nyliberalerna utlovade men vilket aldrig blev av.
Endera ger staten ut obligationer, oftast på 10 år, och finansierar skattebortfallet eller så minskar staten sina sociala utgifter, det vill säga för sjukvård, skola och socialförsäkringar. I valet mellan de två blir det för det mesta en mix av lån (obligationer) och sänkta offentliga utgifter.

I alla lägen är det de rika som fått lägre skatter som vinner på både gungorna och karusellen. Lägre skatter ger större utrymme till att låna ut pengar till staten, de som man just fått tillbaka via skattsedeln, till kanske låga men säkra räntor. Sedan kommer nästa steg –privatiseringen av offentlig verksamhet. Mer kapital, tack vare lägre skatter i händerna på både företag och privata, underlättar uppköp av offentliga verksamheter som statens tvingas sälja ut, ofta till reapriser, för att balansera skulder och budget. Bingo på alla brickorna.

Media: AB1,DN1,AB2,DN2,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Assad bombar, rebellerna rycker fram


Av Nadia Aissaoui och Ziad Majed

Två mycket viktiga händelser har ägt rum de senaste dagarna. Den ena är politisk och gäller överenskommelsen mellan de främsta delarna av oppositionen i Syrien för att skapa en bred nationell koalition representativ för revolutionen, inklusive det nationella rådet SNC som valt George Sabra, känd som stående till vänster, till ny ordförande. Den nya koalitionen har till uppgift att bilda en övergångsregering och har valt sheik Maaz Khatin till ordförande och den politiske aktivisten Souheir Attasi samt den oppositionella affärsmannen Riad Seif till vice-ordföranden.

Flera stater i väst och i arabvärlden ser koalitionen som en legitim representation för det syriska folket. Paris har också erkänt Monzer Makhous som koalitionens första ambassadör i Frankrike.

Men för syrierna kommer dessa länders trovärdighet att bedömas efter deras förmåga att bidra med en mer omfattande humanitär och militär hjälp. Hittills har hjälpen varit ynklig och inte innehållit mer sofistikerade vapen och ingen luftvärnsutrustning. Washington, Paris och många europeiska länder var tills nu emot vapenhjälp, medan Qatar, Saudiarabien, Libyen och Turkiet gett oppositionen lättare vapen och ammunition med en eldkraft och en kvantitet ojämförbar med vad Ryssland och Iran gett Assads regim. Vilket försenat regimens fall eftersom dess flygvapen och tunga artilleri raserar de zoner som befriats av revolutionen och allvarligt försvårar revolutionärernas handlings- och rörelsefrihet.

Kvarter i Homs efter flygräder 7 oktober 2012.

Nu återstår att se om bildandet av koalitionen kommer ändra västs hållning vad gäller beväpning av och underhållsstöd till revolutionen.

För det andra sker en viktig utveckling i kampen på ”marken”. Bristen på vapen har inte hindrat enheter ur FSA och fristående brigader att i fredag och lördag (16-17/11) vinna terräng i regionen Abou Kamal i landets östra del, där de tagit kontroll över en militär flygbas.

Rebellerna har också lyckats ta över flera byar vid den turkiska gränsen och behålla alla befriade områden trots den intensiva flygbombningen de senaste månaderna och arméns markoffensiv i Aleppo, Deir al-Zour, Idlib och Damaskus med omgivningar.

Den 16 november hölls dessutom 431 demonstrationer över hela landet med banderoller till stöd för oppositionen och med krav på vapenhjälp till FSA. Otaliga plakat med slagord till stöd för befolkningen i Gaza syntes också.

Stadsdelen Jaramana i Damaskus efter bombningar 29 oktober 2012

Sett till att den makabra summan av döda bara ökar, med redan mer än 40 000 döda, varav mer än tre tusen barn och två miljoner sårade, fängslade, på flykt och förflyttade är den internationella reaktionen, efter Obamas valseger, verkligt passiv inför regimens brott och massakrer.

Syriens befolkning väntar sig att tvingas uthärda en hård vinter. Trots att frivilliga med livet som insats eller risk att arresteras mobiliserar sig för civila hjälporganisationer eller det syriska Röda Månen.

Text publicerad i A l’Encontre. Översättning BÅ

Media;

Bloggar: Internationalen,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,