Olaglig kapitalflykt från Grekland.

I går publicerade jag en blogg om Global Financial Integritys (GFI) beräkningar av vilka belopp som olagligt förs ut från fattiga utvecklingsländer till rika länder inom OECD. (läs här…).

I den databas som GFI producerat finns det också uppgifter om belopp som illegalt lämnat Grekland under perioden 2003-2009, det vill säga innan den aktuella skuldkrisen uppstod. De belopp som illegalt försvunnit ur landet täcker en mycket stor del av den aktuella statsskulden på 320 miljarder euro.
Enligt GFI är siffrorna för den berörda perioden följande:

Tyvärr ger inte GFI uppgifter om åren efter 2009. Men inget antyder att kapitalflykten varit mindre. Tvärtom. LuxLeak och andra källor visar att grekiska storbolag och rika individer fortsatt att föra ut stora kapitalmängder till Schweiz, Luxemburg och andra skatteparadis.

Men i stället för att ECB/IMF och EU ställer stenhårda krav på Schweiz och de andra skatteparadisen att offentliggöra minsta euro som greker placerat i deras banker vänder man sig i stället till den grekiska befolkningen och kräver att nu är det dags att betala tillbaka påstådda sötebrödsdagar.

-Det pågår ett klasskrig, sa den berömde finansgurun Warren Buffet om situationen i USA och konstaterade dessutom lakoniskt att ”det är vi som vinner det”.
Det gäller också i Europa. Men vi måste se till att han får fel om utgången.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Vinsterna flödar utan att beskattas.

Affären Pfizer mot Astra-Zeneka har varit förstasidesstoff i några veckor. Finanspressen har skrivit sida upp och sida ner om den amerikanska läkemedelsfirman Pfizers försök att köpa upp konkurrenten A-Z.

Det är en stor affär som kan få konsekvenser för forskning och läkemedelstillverkningen i världsmått. Men det är inte en isolerad affär. I stället är det en del av en våg av fusioner och övertaganden (merger&aquisitions som fackliteraturen skriver) som de amerikanska internationella storbolagen varit inblandade i.

Sedan 1 januari i år har amerikanskt kapital varit part i inte mindre än 555 M&A till ett belopp av 169 miljarder dollar, enligt specialistfirman Dealogic.

Bakgrunden till köplusten är inte att skaffa ny produktionskapacitet eller att få tillgång till nya tekniker, patent eller andra fördelar. Ett motiv kan däremot vara att göra sig av med en konkurrent.

Men den avgörande orsaken till vågen av amerikanska M&A är att de stora bolagen med omfattande verksamhet utanför USA:s gränser badar i vinster som de inte vill ta hem till USA. Det handlar om att undvika den amerikanska vinstbeskattningen på 35 procent. Genom att hålla vinsterna på konton i skatteparadis kan de helt komma undan beskattning på utlandsvinsterna.

Vita Huset har lagt ett förslag om att minska vinstbeskattningen från 35 procent till 28 procent och att samtidigt införa en 20-procentig skatt på bolagens vinster i utlandet även om de inte förs hem till USA. Det vill bland annat Pfizer undvika genom att köpa upp Astra-Zeneka och lägga det fusionerade bolagets huvudkontor i London. En manöver med skattesmitning som enda motiv.

Enligt den amerikanska ONG:n Citizens for tax Justice hade 301 företag av de 500 största i USA ackumulerat 1 950 miljarder dollar i vinster utomlands 2013 jämfört med 1 496 miljarder dollar två år tidigare.

På CTJ:s hemsida finns information om enskilda företags obeskattade kassakistor utomlands. I tabellen nedan ser vi att Apple leder ligan, som vanligt kan man säga. Tabellen visar de olika företagens ackumulerade vinster i utlandet som inte tagits hem till USA.

I stället för att betala skatt till samhället använder de sina pengar till att köpa upp konkurrenter. Det är ingen vågad gissning att en hel del jobb kommer att försvinna i processen.

Det lönar sig att smita undan skatt, kan passa som sammanfattning.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Beskattas de rika till döds?

Gerard Depardieu har gjort många roller i fransk film. Många bra roller som i 1900 eller i Germinal där han symboliserade radikala personer i den framväxande arbetarrörelsens kamp mot förtryck och utsugning.
Han senaste roll är mindre gloriös men helt i tidens anda. Med kulmage och whiskyhäng under ögonen passar han dock bra in i rollen som girigbuken som flyr undan skatter och förpliktelser gentemot samhället. Att Marine Le-Pensupportern Brigitte Bardot hänger på Depardieus flyttkaravan till Ryssland förvånar inte. Jo, kanske förresten. Att Nationalfrontens anhängare inte gillar invandrare känner alla till men de gillar inte heller de som saknar ”patriotism”.

Men över till den konkreta bakgrunden till Depardieus provspelning i Putinfilm&CO’s studio. I presidentvalet lovade François Hollande att även de rika skulle tvingas dra sitt strå till stacken i dessa svåra kristider. Så för att snygga upp alla åtstramningspaket som han planerade (utan att tala om dem innan valet) för vanliga löntagare slogs det upp med stora rubriker att de som hade inkomster över en miljon euro skulle betala 75% i marginalskatt.

Ramaskri från en chockad borgerlighet. Skandal, konfiskation… till diktatur. Att skatten i själva verket berör cirka 1 500 personer med en inkomst över 1 miljon euro per år hejdade inte ramaskriet i de fina kretsarna. I förvirringen hos allmänheten verkade 75% enormt. Att det är en marginalskatt på 75% att applicera endast på den del av inkomsten som överstiger 1 miljon euro försvann i mediebruset. På inkomsterna under 1 miljon gäller den vanliga skatteskalan som Sarkozy hade gjort betydligt behagligare för de rika, med bland annat en maximal marginalskatt på 49% och andra skattegåvor till de rika.

Den vanliga ”vetenskapliga” förklaringen till varför de rika inte ska ”straffas” med konfiskatoriska skattesatser är att de använder sina vinster till att investera i produktion och därmed skapar jobb. Med låga skatter på de rika blir det helt enkel bättre fart i ekonomin, lyder det nyliberala mantrat.

Om den tesen stämmer borde det finnas ett samband mellan skattenivåer och ekonomisk tillväxt genom historien. Låga skatter – hög tillväxt. Höga skatter –låg tillväxt.

Som tur är finns det ekonomisk forskning som producerat statistik för långa perioder som tillåter oss att jämföra marginalskatterna på toppinkomster och den ekonomiska tillväxten. I grafiken här under kan vi se toppbeskattningen i olika länder under hela förra seklet och det första decenniet på det nya seklet. Det enorma hästarbetet har gjorts av Thomas Piketty, en fransk specialist i inkomstfördelning, skattetryck, och ojämlikhet.

PikettySaez2012

Källa: A Theory of Optimal Capital Taxation (T.Piketty, E. Saez 2012)

Vad ser vi? Till allas förvåning, tror jag, visar grafiken att dagens nivåer på marginalskatterna för toppinkomsterna ligger historiskt mycket lågt. Det råder snarast ett omvänt förhållande mellan skattenivån och den ekonomiska tillväxttakten.

Den snabbaste tillväxten i USA:s ekonomi var definitivt perioden 1950-65. Så om de nyliberala fundamentalisternas tes ska bekräftas borde vi hitta de lägsta skatterna under samma period. Sanningen är den motsatta. USA har aldrig vare sig före eller efter den perioden haft så höga marginalskatter på de största inkomsterna – över 90% som vi kan se i grafiken.

Storbritannien visar upp samma bild. Under hela efterkrigstiden fram till 1980 låg marginalskatten över 90% , ja ända upp till 98% under några år en bit in på femtiotalet och i slutet av 70-talet. Även i Frankrike och Tyskland var marginalskatterna mycket högre under den snabba tillväxtens årtionden efter kriget till mitten av sjuttiotalet.

Det är först när den långa perioden av stagnation och låg tillväxt sätter in i början av 80-talet som marginalskatterna för de rika sänks ner till dagens nivåer.

Det är självfallet inte de lägre marginalskatterna som orsakat krisen. De är en följd av det nyliberala maktskiftet i början av 80-talet och de infördes under ursäkten att lägre beskattning av de rika skulle skapa tillväxt och jobb. Att det bara var en ursäkt uppbackad av ”experter” behöver ju ingen tveka om. Det snällaste ordet som kan användas om den ekonomiska utvecklingen i våra gamla industriländer de senaste 30 åren är stagnation, med massarbetslöshet och ökad ojämlikhet i samhället.

Inte heller riskerar de rika längre att beskattas in på ”bara skinnet” när privat rikedom går vidare i släktleden. Det mest märkliga med de högsta skatterna vid arv är att det var i USA och Storbritannien som de riktigt stora privata förmögenheterna drabbades av mycket hög arvsskatt, medan de rika i Frankrike och Tyskland lugnt kunde se framtiden an.

PikettySaez2012

Källa: samma som grafik 1

I mycket är dagens offentliga skulder en effekt av de sänkta skatterna för de bäst ställda i samhället. Mekanismen är enkel att förstå. När statens minskar sina inkomster genom att sänka skatterna följer två fenomen omedelbart om inte de sänkta skatterna leder till snabbt ökad tillväxt med större skatteunderlag som följd. Vilket nyliberalerna utlovade men vilket aldrig blev av.
Endera ger staten ut obligationer, oftast på 10 år, och finansierar skattebortfallet eller så minskar staten sina sociala utgifter, det vill säga för sjukvård, skola och socialförsäkringar. I valet mellan de två blir det för det mesta en mix av lån (obligationer) och sänkta offentliga utgifter.

I alla lägen är det de rika som fått lägre skatter som vinner på både gungorna och karusellen. Lägre skatter ger större utrymme till att låna ut pengar till staten, de som man just fått tillbaka via skattsedeln, till kanske låga men säkra räntor. Sedan kommer nästa steg –privatiseringen av offentlig verksamhet. Mer kapital, tack vare lägre skatter i händerna på både företag och privata, underlättar uppköp av offentliga verksamheter som statens tvingas sälja ut, ofta till reapriser, för att balansera skulder och budget. Bingo på alla brickorna.

Media: AB1,DN1,AB2,DN2,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,