Danska valet kan bli ”ett tigersprång” för Enhetslistan!

I de danska kommunal- och regionalval som avgörs i dag har opinionsinstituten flaggat för en skräll från vänster. Partiet Enhedslisten som är ett brokigt parti, ofta med radikalare krav och praktik än svenska Vänsterpartiet, tippas kunna öka från 2.3 procent i valet 2009 till nästan 9 procent i dag. Till skillnad från Vänsterpartiet är det fullt möjligt med olika organiserade åsiktsströmningar inom partiet.

Svenska Socialistiska Partiets systerorganisation i Danmark Socialistisk Arbejderparti (SAP) är en sådan viktig gruppering i den gemensamma partiorganisationen. Här återger vi den sista uppmaningen till listans medlemmar och valarbetare från våra kamrater. Deras sätt att resonera om förhållandet mellan parlamentariskt arbete och aktivism är centralt för att en eventuell valframgång också ska bli så betydelsefull som möjligt i arbetet framöver. Bloggen återkommer i morgon, kanske redan i natt, med en första uppföljning av valkampen på andra sidan sundet.

Enhetslistans ”fotfolk” demonstrerar I maj

”Vi ska värva så många röster som möjligt på tisdag – och de ska användas som en plattform för rörelse. Om Enhetslistan kan infria den dundersuccé i kommunal- och regionalvalen som opinionsundersökningarna för ögonblicket tyder på innebär det enorma möjligheter.

Möjligheter för att få rotfäste ute i provinsstäderna, från Viborg till Bornholm, och för att överallt bli en drivande kraft i rörelser mot det fälttåg av nedskärningar inom välfärden som både den sittande regeringen och de borgerliga partierna planerar fram till 2020.

Tid för entusiasm

Runt om i Enhetslistans kretsar – men också i var och ens bakhuvud – kan man höra bekymrade ord om hur ett stort antal kanske isolerade, kanske oskolade, kanske oerfarna representanter för listan kan röra till det för sig under de fyra år som kommer. Att det finns en grund för denna fruktan finns det ingen anledning att nonchalera. Men att låta detta överskugga entusiasmen för de kolossala möjligheter detta kan ge, exempelvis vid en framgång på trehundra procent, är rent nonsens.

Så här såg det ut i riksdagsvalet 2011.

Ska framgången cementeras i kommunalvalen?

En plats i en kommunal eller regional styrelse betyder i första hand fyra saker:

1) Direkt tillgång till information om möjliga konflikter – från planer om nedskärningar och nerläggningar till otillräckliga miljöplaner. Dvs en möjlighet att gå ut med varningar, alternativ och kampkrav – en möjlighet för att vara en startmotor för motstånd och rörelse.

2) En möjlighet att ge all slags folkliga rörelser och protester ett språkrör med betydligt större genomslagskraft i lokala medier och annat – och möjligheter för att ta rörelsernas krav direkt in i det parlamentariska rummet. I bästa fall också att vara initiativtagare till att en majoritet ger med sig och genomför rörelsernas krav.

3) En möjlighet att göra Enhetslistan synlig i den lokala politiken vilket kan betyda ett genombrott när det gäller rekrytering av ännu fler medlemmar – och möjligheter för lokalavdelningen att spela en större roll i all sorts lokal kamp.

4) En möjlighet för att Enhetslistan kan bli ett redskap för att samla den lokala kampen mot de av regeringen dikterade lokala och regionala nedskärningarna. Det är tid för ett kommunalt uppror och en verkligt landstäckande Enhetslista kan göra mycket för att bygga upp det samarbete på gräsrotsplan som kan bli ryggraden i detta.

Ansvaret ligger hos oss alla

Ansvaret för att ta dessa möjligheter och skörda frukterna vilar på alla Enhetslistans medlemmar. Om det på några ställen slutar med att representanter för Enhetslistan blir insyltade i den klubb av maktfullkomliga nedskärningsadministratörer som styr i de flesta kommuner och regioner kan de inte ensamma lastas. Det handlar i så fall om att vi i partiet och avdelningarna inte har arbetat tillräckligt bra.

 Helle Thornings socialdemokratiska regering lyssnade inte på lärarna.

 Svarade i stället med tvångslagstiftning mot facket.

Det avgörande är att vi överallt ser representationen i kommun- och regionstyrelser som en plattform för rörelse. Framför oss  finns regeringens – och högeroppositionens – planer på en nolltillväxt i välfärden (trots en explosion när det gäller behoven inom sjuk- och äldrevård) liksom miljardbesparingar när det gäller effektiviseringar, vilka kommer att göra offentligt anställda till jagade villebråd. Även utan Enhetslistans medverkan kommer dessa planer att möta motstånd. När vi kan använda våra många nyvalda som spjutspetsar i denna kamp, som en del av aktiva avdelningar vilka är djupt indragna i att organisera motståndet på gräsrotsnivå kommer det att vara ett tigersprång framåt. Inte bara för Enhetslistan – utan för arbetarklassen – och på sikt för den socialistiska revolutionen!

Under de kommande fyra dagarna är det vårt ansvar att gå ut på gatorna och få med oss de sista rösterna. För rösterna på listan Ø (Enhedslistan) är viktiga, både i kommunal- och regionalvalen. Som det hette (nästan) i den gamla vänstersocialistiska parollen:

Stöd kampen i vardagen – rösta lista Ø på valdagen!

.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Ras för danska Socialistisk Folkeparti

 

Danska Socialistisk Folkeparti fortsätter stuprätt utför i opinionsundersökningarna. Var det val i dag skulle bara 4.2 procent av danskarna rösta på partiet vilket är den lägsta siffran någonsin.

Bakgrunden är regeringssamarbetet med socialdemokraten Helle Thorning-Schmid och därmed ett ansvar för hennes genant osminkade borgerliga krispolitik. Partiets väljarunderlag har därmed halverats sedan valet i september 20111 när man fick förtroende från 9.2 procent av väljarkåren.

I en annan undersökning  från institutet Megafon säger 51 procent av väljarna från 2011 att tiden har kommit för den nye ordföranden Annette Vilhelmsen att lämna sina skrivbord i regeringskontoret. Bara 23 procent av dessa vill att partiet ska vara kvar.

.

.

Medlemmar lämnar i massor partiet i besvikelse över den borgerliga politiken. Under bara ett par dagar har dessutom tre ledande företrädare valt att hoppa av. Men de har för sin del sökt sig till – socialdemokratin! Detta samtidigt som (s) ”tagit rygg” på SF i utförslöpan. Sedan valet 2011 har socialdemokraterna förlorat 7 procent av väljarstödet. Framförallt är det Sverigedemokraternas kusin, Dansk Folkeparti, som vinner på bekostnad av de bägge traditionella arbetarpartiernas bekostnad och nu tävlar med socialdemokratern om att vara landets tredje största parti.

.

.

Det mer radikala vänsterpartiet Enhedslistan, som vägrade att acceptera regeringssamverkan, ligger kvar på dryga 12 procent, vilket är nära nog en fördubbling av valresultatet.

”Det är en frestande idé att fälla regeringen”  säger partiets ordförande, Johanne Schmidt-Nielsen, när hon av tidningen får frågan om sin och Enhedslistans syn på den senaste utvecklingen, där regeringen sänker ersättningar till arbetslösa och pensionärer och samtidigt ger företagen samma lättnader när det gäller bolagsskatten som regeringen Reinfeldt nyss har beslutat om. ”Jag vet att det finns tusentals människor som har röstat fram den här regeringen därför att de  var överens med Thornig då hon sa att ”vi väljer välfärd framför skattelättnader”. Dessa människor trodde på de radikala när de lovade att inte sänka bolagsskatten”.

”Om vi inte kämpar tillsammans för en mer solidarisk politik i det här landet kan vi lika gott lämna över nycklarna till ministrarnas kontor till Lars Lökke ( Förre borgerlige statsministern, ordförande i Venstre)”, fortsätter hon. Men detta vore att ge upp och det skulle definitivt inte gynna vare sig de arbetslöse, de studerande, de äldre eller välfärden. Tvärtom.”

.

.

Erfarenheterna från Danmark borde studeras uppifrån och ner, i varenda söm, av medlemmarna i Vänsterpartiet. I dag är den egna strategin att binda sig fast vid masten på en kommande tänkt socialdemokratisk regering. Detta samtidigt som Stefan Löfven och och socialdemokraternas partiledning är surrade till händer och fötter av sin tilltro till kapitalismen och dess bankvälde. Det gröna Miljöpartiet har för sin del blivit alltmer blåslaget . Varför hålla liv i en från början dödfödd idé om en ”rödgrön regering”?

.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,