Stefan Löfvén, Vänsterpartiet och den svenska militarismen

Överheten i Sverige är uppe i Sälen och gnuggar ryggarna på varandra för att hålla kylan. Alla är där. Alltifrån Hans majestät till Arbetarepartiets Stefan Löfvén.

Den senare ställde in sig i ledet med en givakt manöver och ett riktigt så kallat linjetal:

För det första var det fel av socialdemokratin och de borgerliga att bygga upp ett försvar som i praktiken var till för att skyla USA:s fiasko i Afghanistan. Vi borde haft trupp på plats i Sverige och inte där i Asien norr om Hindukush`s mäktiga bergsmassiv. Han använde inte riktigt den entydiga vokabulären och avstod som sed är från politiskt ansvar men var ändå tydlig nog: ”Sveriges försvar ska inte börja i Afghanistan utan i Sverige”…

För det andra slog han fast att det är socialdemokraternas försvarsuppgörelse med moderaterna som gäller, även om han själv skulle vara regeringsbildare. Den nygamla inriktningen för Sveriges försvar som ska gälla framöver tas fram tillsammans med moderaterna. Det mycket nära samarbetet med NATO ska inte ifrågasättas.

För det tredje talade han om att vapenindustrins vinster fortsätter att vara hans riktiga skötebarn (även om dessa hålls om ryggen i namn av det mytologiska begreppet jobben). Löfvén är inte minst barnsligt glad över Brasilien köpt Wallenbergs stridsflyg i ställer för att satsa på landets alla fattiga.

Beskeden är inte särskilt överraskande.  De borde inte vara det för någon. Men Vänsterpartiets kongress i helgen, som inte diskuterade denna avgörande fråga när det gäller ett eget deltagande i en regering, tog i vart fall till sist ett beslut om att partiet ska ge ordentliga besked om sin valplattform redan i april.  Det var bra. Ett sådant besked måste naturligtvis handla om dessa klargöranden och tydliga markörer från Stefan Löfvén. Är det något som Vänsterpartiet kan acceptera? Kan dess företrädare var ministrar i och ansvariga för en regering som i praktiken är en bulvan för vapenindustrin och en paramilitär styrka för NATO?

 .

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Från åtta- till sex timmars arbetsdag!

Lyssnade på det ofta intressanta radioprogrammet ”Plånboken” från i går. Först ett nytt avslöjande om oskäliga priser på medicin. Det sker i skuggan av apotekens privatisering.  Kunderna kan inte på ett enkelt sätt se prisskillnader mellan olika ”affärer” och göra ett eget val. För att inte tala om alla de platser där det inte finns flera affärsdrivande apotek att välja mellan. Förmodligen skulle protesterna blåst upp till storm om inte högkostnadsskyddet på läkemedel dolt transfereringen av skattepengar till våra nya oligarker i apoteksvärlden…

Vi fick också lyssna till ett öppenhjärtligt samtal med den välkände finansanalytikern Peter Malmqvist om förhållandet mellan olika valutor och kronans värde. Malmberg har jobbat för SvD, SVT-Aktuellt och Aragon Kapitalförvaltning. Numer analyschef för Nordnet Bank. Intervjun har på SR:s hemsida fått rubriken ”Svenska kronan ständigt felvärderad”. Men som framgår av mitt citat nedan kunde rubriksättarna lika gärna vänt på kuttingen och kallat samtalet för ”Vi har alldeles för låga löner”!

”Har du något bra exempel på när du tycker att en valuta är felvärderad?

Ja, jag tycker att den svenska kronan är ständigt felvärderad. Ja, jag tycker att den – i grunden, ja, den är för svag, vi har en för svag valuta, vi har en enorm lönsamhet i exportbolagen, medan vår relativa lönenivå i förhållande till andra länders, framförallt inom euroområdet, är alldeles för låg. Jag skulle säga att vi ständigt har en lite för lågt värderad svensk krona, vilket i grunden inte skulle kunna förekomma eftersom det är marknaden som sätter priset. Det gör att lönsamheten i den svenska företagen, ofta, blir väldigt god alltså.”

Malmqvist är rakt på sak vilket är ovanligt. Men i sig är det ingen nyhet. I Sverige har vi en historisk politisk pakt där arbetarrörelsens traditionella partier så att säga ligger lågt när det gäller våra låga löner. De stora ägarna av industrin har draghjälp av de fackliga organisationernas ledare, vilka i likhet med Stefan Löfvén, säger sig ”kunna det här med jobben”.  Arbetarrörelsen och dess nationella byråkrati, utkastad på den internationella marknaden, ser inte längre som sin uppgift att genom facklig samordning upphäva konkurrensen mellan olika länders löntagare, utan ”Sverige” ska i stället behålla jobben genom att konkurrera med låga arbetskraftskostnader (spetskompetens, mer arbetstimmar mm). I stället är dagens beska medicin inom den fackliga sfären: ”Gärna skatte- och avgiftshöjningar men inga angrepp på kapitalägarna”.

När 48-timmarsveckan och kravet på 8 timmars arbetsdag blev verklighet i Sverige 1919 (man jobbade sex dagar i veckan) var det en frukt av många decenniers strid från den internationella arbetarrörelsens sida. I Australien rester kravet av gruvarbetare 1855. Här en demonstrationsbild på Spring Street utanför parlamentet i Melbourne från förra sekelskiftet, år 1900.

Vänsterpartiets kongress i helgen beslöt att driva kravet på en radikal arbetstidsförkortning. Alldeles utmärkt det har funnits med sedan Grupp 8:s dagar och 1960-talets nya vänster. Som Peter Malmqvist så ogenerat samtidigt berättar för den som vill lyssna finns det ett ekonomiskt utrymme för detta. Men ska kravet bli verklighet och inte på längre sikt sluta med ett politiskt fiasko där industriägarna väljer att flytta våra jobb till utlandet, då krävs samtidigt att det blir ett krav för hela Europas arbetarrörelse. Ska vi spänna bågen, vilket vi ska, måste vi så att säga börja med att skaffa oss båge, sträng, och pilar. En stor utmaning där varje litet steg framåt är viktigt. Inte minst vore det på plats att Europa sociala och politiska vänsterrörelser driver detta gemensamt under EU-valen i maj.

Men, det var så vi en gång vann åttatimmarsdagen och detta under en epok där nationella kapital hade en mycket större betydelse än i dag!

PS, Diagrammet här under passar som komplement till Götes artikel ovan. Det visar hur antalet arbetade timmar per år och yrkesaktiv person ändrats genom åren. Det finns ett direkt samband mellan produktivitetens utveckling och behovet att arbeta ett visst antal timmar för att framställa de varor som konsumeras. Det finns ingen anledning att hålla fast vid 8 timmars arbetsdag. Trenden neråt kommer att fortsätta vare sig LO och SAP säger nej till 6-timmarsdagen eller ej.

Nerifrån och upp är det siffror för Tyskland (1 397), Frankrike (1 479), Storbritannien (1 654), Japan (1 745), USA (1 790) och Sydkorea (2 090).

.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

(V) kongressen : Rödgrön dubbelmoral applåderas…

Audunn Lysbakke från norska Sosialistisk Venstreparti fick nyss starka applåder på Vänsterpartiets kongress när han entusiastiskt talade om hur det egna partiet under åtta år lyckats med att påverka politiken genom att regera tillsammans med socialdemokraterna. Han fick också glada leenden och handklapp från Ulla Andersson och Jonas Sjöstedt när han skojade om alla svenska ungdomar som lämnat Reinfeldts arbetslöshet för att i stället söka sig till den rödgröna arbetsmarknaden i Norge. Vad han glömde var att förutsättningen för den norska ekonomin hela tiden har varit att pumpa upp det svarta guldet, råoljan från Nordsjön, som bara har fortsatt att flöda..

Hur grönt är det? Han berättade inte heller att han och det egna partiet under dessa år accepterat ansvaret för Norges fullvärdiga medlemskap i NATO. Avslutningsvis var han mer än lågmäld när det gällde väljarnas betyg för dessa åtta år:

 

Partiets resultat i valet 2001:

316 397 röster    12,5 procent

Partiets resultat i valet 2013:

116 021 röster     4,1    procent

Omständigheter som minst sagt borde leda till eftertanke hos kongressdelegaterna.                          

.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,